KULTURHISTORIA. Den här helgen avslutas vinter-OS i Peking. Visserligen har de litterära grenarna i OS avskaffats men litteraturen har fått behålla sin plats i det glansfulla ramverket. Torsten Rönnerstrand gör en fascinerande historisk genomgång av lyrikens betydelse i olympiska sammanhang.

Årets vinter-OS i Peking har bjudit på många överraskningar, men somligt är sig likt. Dit hör den dikt av greken Spyridon Samaras (1861–1917) som sedan 1960 varit en obligatorisk del av högtidligheterna. Vid hissandet av den olympiska flaggan framfördes den av en kinesisk barnkör som enligt uppgift ska ha tränat på den grekiska texten i bortåt tre månader. Därmed bekräftades det äktenskap mellan idrotten och ordkonsten som varit en viktig del av de olympiska spelen alltsedan starten år 776 f. Kr.

När spelen startade, hade man ett alldeles bestämt syfte. Med hjälp av poesi, konst och idrottstävlingar ville man överbrygga de politiska motsättningarna i den tidens Hellas, dvs Grekland. Den grekiska världen var ju då ännu uppsplittrad i ett stort antal konkurrerande småstater som kämpade mot varandra i krig, köpenskap, kultur och idrott.

De olympiska spelen var alltså från början politiska manifestationer, men de kom också att färga av sig på kulturlivet. Det visar Iliaden och Odysséen, de från början muntliga epos om Trojanska kriget som nedskrevs i slutet av sjuhundratalet. I dessa episka berättelser skildras idrottstävlingar på ett sätt som säkert inspirerats av de olympiska spelen.

Iliaden och Odysséen skulle under de följande århundradena bli en integrerad del av de olympiska spelen.

Tydligast är detta i 23:e sången i Iliaden. Den handlar om de ”kämpaspel” som den grekiske hjälten Achillevs arrangerade för att hedra minnet av sin stupade vän Patroklos. Deltagare är de mest ryktbara hjältarna från trojanska kriget, däribland Odysseus, Diomedes, Idomeneus, Antilochos, Aias och Menelaos. Inte oväntat visar det sig att den ”mångförslagne” Odysseus är den mest segerrike, och som vanligt får han i det avgörande ögonblicket hjälp av sin skyddsgudinna, den visa och stridbara Pallas Athena.

Likheterna mellan dessa kämpaspel och vad vi tror oss veta om tävlingarna i Olympia är slående. Liksom i de olympiska spelen tävlar man i grenar som löpning, boxning, brottning eller hästkapplöpning. (En skillnad var dock att priset vid tävlingarna i Olympia från och med 752 f. Kr. inskränkte sig till en olivkvist, medan de i Iliaden alltjämt utgörs av mera frikostiga belöningar, främst vävkunniga flickor men också hästar och guldmynt.)

Iliaden och Odysséen skulle under de följande århundradena bli en integrerad del av de olympiska spelen. Därifrån hämtades ofta de mytologiska inslagen i de hyllningssånger till olympiska segrare som åtföljde tävlingarna.

Särskilt tydligt var detta hos körlyrikern Pindaros från Thebe (ca 520-438 f. Kr.) I hans hyllningssånger till segrarna i Olympia brukade de gamla myterna utgöra en huvuddel av texten. Anknytningen till den segrande idrottsmannen brukade däremot vara ganska obetydlig. Den inskränkte sig vanligen till en kortfattad inledning eller avslutning. Myten blir därför det väsentliga och tankebärande i sångerna.

Så är det i den dikt som Pindaros år 464 f. Kr. riktade till en olympisk segrare i löpning och femkamp vid namn Xénofon från Korinth. Här är det mytologiska innehållet hämtat från inledningen till Iliaden. Det ser vi då det berättas att segrarens korintiska förfäder tillsammans med ”Atrevs ättlingar ”sökte vinna Helena åter”.”Atrevs ättlingar” var ju de båda ”Atriderna”, dvs den grekiske överbefälhavaren Agamemnon och hans bror Menelaos, vars förlupna hustru Helena enligt Iliaden var den direkta anledningen till Trojanska kriget.

Pindaros olympiska segersånger blev en central del av det grekiska kulturarvet, men det gick inte lika bra för alla hans efterföljare. Det visar en ryktbar episod under olympiaden år 384 f. Kr. När den sicilianske tyrannen Dionysius lät sina egna dikter reciteras av inhyrda skådespelare, blev publiken rasande och straffade honom genom att förstöra hans tält.

Fullt så illa gick det inte för den romerske kejsaren Nero i de spel som gick av stapeln år 66 e. Kr. I kraft av sin kejsarvärdighet kunde han genomdriva att poesin och sången inte bara blev en del av spelens festliga inramning utan också tävlingsgrenar. Dessutom kunde han genom mutor se till att han själv belönades med första pris i dessa nya grenar, detta trots att han ska ha sjungit sina dikter så illa att tilltänkta åhörare försökte slippa lyssna genom att låtsas vara döda. (På liknande sätt gick det för övrigt också till vid hästkapplöpningen. Nero tilldömdes förstapriset, trots att föll av sitt ekipage. Domarnas motivering var att han säkert skulle ha vunnit, om han inte ramlat av.)

Coubertin insåg att det borgerliga samhället måste reformeras, om man skulle kunna möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen

Ett mer välförtjänt förstapris gick däremot till den fransman som år 1896 – efter ett uppehåll på nästan 1 500 år – återupplivade de olympiska spelen. Han hette Pierre de Coubertin och var författare och socialliberal politiker.

Coubertin insåg att det borgerliga samhället måste reformeras, om man skulle kunna möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. Men han förstod också att det inte räckte med att förbättra arbetarklassens materiella standard. För att skapa sammanhållning i samhället måste man också göra det möjligt för arbetarna att uppleva en förhöjd livskänsla. De måste få känna mening och delaktighet – kanske till och med extas!

Liksom kejsar Nero ansåg Coubertin att litteraturen borde vara en integrerad del av tävlingarna. Han skulle emellertid också visa sig vara en framgångsrik utövare av denna olympiska gren. I spelen i Stockholm 1912 vann han sålunda en guldmedalj med den anonymt inlämnade dikten ”Ode au sport” (”Sång till idrotten”). Vid publiceringen uppgavs den visserligen vara skriven av de för eftervärlden okända tyskarna Georg Hohrod och Martin Eschbach. År 1919 kunde de franske baronen likväl avslöja att det var han själv som var författaren till den prisbelönta dikten.

Coubertin var dock inte den ende poet som skrev poesi om olympiaden i Stockholm. Det gjorde också flera svenska författare. Dit hörde den unge Bertil Malmberg som längre fram skulle bli riksbekant som poet, översättare, medlem av Svenska Akademin och författare till den flera gånger filmade romanen Åke och hans värld (1924). Andra exempel var Gustav Uddgren, K G Ossian-Nilson, Ernst Lindblom, Artur Möller och Otto Hellkvist.

Flertalet av dessa diktare anknyter till spelens glansfulla ursprung i antikens Grekland. Ett representativt exempel är Bertil Malmberg som i dikten ”Till de olympiska spelen” ” säger sig vilja skriva ”en strålad och pindarisk hymn från Hellas’ ungdomsår”. Likväl ligger hans fokus på de moderna spelens roll som fredsskapare i en värld som återigen hotas av sönderslitande krig.

Bertil Malmberg var även på plats under OS i Berlin 1936. Också där spelade litteraturen en viktig roll, men detta skulle på sikt leda till att de litterära grenarna försvann från spelen. Det tyska hemmalaget fick nämligen så många medaljer i litteratur att man måste misstänka att domarna givit efter för det politiska trycket.

Hemmasegern för de tyska OS-poeterna skulle dessutom visa sig vara en Pyrrhus-seger. På bortaplan – i ”ruinspelen” i London 1948 – fick poeterna från Tyskland inte en enda medalj. Påfallande många av medaljerna gick däremot till hemmalaget England. Detta var säkert en förklaring till att de litterära grenarna togs bort från det olympiska programmet från och med OS i Helsingfors 1952. Det betydde dock inte att det mångtusenåriga äktenskapet mellan de olympiska spelen och poesin skulle vara avslutat. Litteraturen och konsten fick behålla sin plats i de glansfulla invigningar och avslutningar som alltsedan antiken inramat tävlingarna.

Ett vittnesbörd om det var OS i London 2012. När deltagarna anlände till den olympiska arenan, möttes de av banderoller med en inskription som löd: ”To strive, to seek, to find, and not to yield (”Att sträva, söka, finna och ständigt härda ut.”).

De manande ordens ursprung var säkert okänt för många av de tillresta idrottsmännen, men det hindrade inte att de kunde uppfattas som ett välfunnet motto för de olympiska spelen. Likväl är det signifikativt att orden hämtats från en dikt vars titel var ”Odysseus” och att dess upphovsman var den engelske nationalskalden Alfred Tennyson.

I Sverige är Tennyson mest känd som författaren till ”Nyårsklockorna”, en dikt som många svenskar hört läsas vid tolvslaget på nyårsaftonen. Men i England är det inte detta som är Tennysons mest kända dikt utan just ”Odysseus”. Anledningen till det är att diktens manande apell har kunnat läsas som en hyllning till den heroiska mentalitet som en gång skapade det engelska imperiet. Det hindrar inte att dikten också passade utmärkt i sitt nya, olympiska sammanhang. Anspelningen på Odysseus påminde ju osökt om de berättelser om trojanska kriget som sedan 2 700 år varit en omistlig de av den olympiska kulturen. Det låg alltså nära till hands att erinra sig de rader i Iliaden som lyder:

”När bara lite var kvar av loppet höjde Odysseus, / tyst i sin själ en bön till den uggleögda Athena. / ”Hör mig gudinna! Hjälp i din godhet nu mina fötter.” / Så bad hjälten och bönen blev hörd av Pallas Athena / som gav hans lemmar spänst, gjorde benen och armarna lätta. […] Bålen hembar som pris den prövade kämpen Odysseus / som sprungit om och blev först i mål.”

The post Helgessän: Poesin står alltjämt stark i den olympiska kulturen first appeared on Opulens.

LIVETS GÅTA. Det som pådyvlats Sverige, är föreställningen att livets gåta kan förklaras, och att livet i linje med detta kan styras och byråkratiseras. Men livsgåtan skall fördjupas, inte förklaras, skriver Carsten Palmer Schale.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi bor i ett land, där livet håller på att förflyktigas, fragmenteras, förytligas, vägas på tillväxtens och new public managements vågar; där akademin är styrd av inavlade kotterier och externa finansiärer, och där massmedierna — ständigt dessa massmedier — fylls av oväsentligheter förmedlade via egotrippade krönikörer, kändisar och människor vars betydelse upphör i ankelhöjd. Eller också kan vi betitta lekprogram för vuxna på tv, läsa bloggar för inbilska, lyssna till poddar vari de redan dyrkade pratar med varandra. Vi kan själva jobba för att uppnå en position som en så kallad influencer.

För det finns i Sverige en grundläggande materialism och en ovilja mot det komplicerade och ”onyttiga”. När så en och annan kvardröjande intellektuell tar sig för att upplysa makthavarna om att detta besynnerliga som kallas kultur, och kostar tid, ansträngning och pengar, egentligen bara är ett privilegium för de redan insatta, så är det bara att tacka och ta emot. För detta är just det många politiker och andra makthavare länge har misstänkt i lönndom. Kulturlivet hör inte till det som vi har någon orsak att prioritera — och i synnerhet inte det som inte redan är färdigtuggat och lätt att svälja.

Oviljan mot kulturlivets subtiliteter svarar mot en utbredd rädsla för det ovissa. Eller som Susan Sontag skrev redan när 60-talet närmade sig sitt slut: ”Jag har lagt märke till att svenskarna inte tycker om att fundera över saker och ting: De försöker alltid att ta saker för vad de ser ut att vara och talar helst om vädret, siffror, fakta, men inte gärna om orsaker och motiv”.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Och inte har det, som jag uppfattar det hela, blivit bättre under de snart 40 år som därefter förflutit. Allt skall helst vara folkligt lättbegripligt. ”Gå en amerikansk manuskurs, eller en svensk skrivarkurs, och lär dig för h-e att uttrycka dig rappt!” kan det måhända heta. Ty det svenska samhället styrs av pragmatiker. Av utilister. Konst, kultur och reella kunskaper respekteras endast i den mån de är matnyttiga. Ett undantag utgör möjligen de utgjutelser som massproduceras av en del vänstertyckare, som staplar begrepp på begrepp i en sammantagen begreppsapparat, som enbart den som inte kan tänka analytiskt ”förstår”, och som tyvärr ofta nog saknar substans. Den fria akademin befinner sig på ett sluttande plan, och de verkligt kvalificerade resonemangen hör idag mest hemma inom den hämmande neurologin och neuropsykiatrin.

De humanistiska vetenskaperna är inte längre självständiga, och de vingklipps från grundskolan över gymnasiet till postdoktoral nivå. Det finns vidare ekonomer, som inte läst Adam Smith, sociologer som inte läst Marx, Durkheim eller Weber, doktorer inom litteraturvetenskaper som tydligen inte bekantat sig, ens ytligt, med litteraturen som fanns före 1800-talet. Här finns sannerligen inte någon misstanke om att historien är mänsklighetens minne, filosofin dess förstånd eller litteraturen och de andra konstarterna dess själ.

Länge var det nog, i 68-rörelsens kölvatten, televisionen som stod för de destruktiva excesserna, Numera har dessa infektioner dock spritt sig också till våra ledande massmedier (även om, jodå, det finns kvalificerade ledarskribenter och krönikörer; ehuru dessa antingen tjänar som alibi eller av gemene man ses som dinosaurier). Nej, fram för lite märg! Något som till exempel Ezra Pound nog skulle gått i bräschen för.

Vi måste ge oss ut i världen! Redan i Köpenhamn, därefter i Berlin och Paris, och i de amerikanska städerna på väst- respektive östkusterna, hittar vi något annat. Delvis, åtminstone. Möjligen borde vi också röra oss till det idag vitala Afrika och Asien. Och undervegetationen i Ryssland.

Jag hittar en text av Sven Fagerberg, en av de bortglömda. Han skriver bland annat: ”Den insikt jag i första hand förknippar med Pindaros är följande: Livet är en gåta som inte kan förklaras. Bara i lyrisk sång, i den sinnesstämning där vi upplever gudarna som våra medbrottslingar i vardagen, kan vi närma oss vår rätta natur”.

Förtappade däremot, antyder Fagerberg, är de som ägnar sig åt anemisk abstraktion, teori, dagskrönikans oroliga yta.

Pindaros liknar dessa icke-poeter vid ”irrande skuggor”. Tjattrare! Det som pådyvlats Sverige, är föreställningen att livets gåta kan förklaras, och att livet i linje med detta kan styras och byråkratiseras. Men livsgåtan skall fördjupas, inte förklaras. Dessutom är demokrati och livsglädje ingenting utan mångfald och frihet. Vi måste leva på egna villkor. Ja. Men vi får heller inte glömma vikten av sann gemenskap.

Är det jag skriver ovan konservativt?  Ja, om du tycker det, så är jag väl konservativ. Men i min självbild är jag demokratisk och reformistisk socialist.

The post Byråkrater får inte styra våra liv first appeared on Opulens.