AVDAMMADE MÄSTARE. Att Jouve är så lite översatt till svenska är talande. Han skriver om religion, tvivel och existens på verkligt hög nivå, som om allt vore på liv och död, anser Jesper Nordström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mycket svepande enkelt finns det två sorters skräck i filmvärlden. Den ena består i det lättköpta att krana på med blod och slem och våld. Den andra sorten är av det slag som sedan länge associeras med The Shining: en slags isande kall tomhet som får en att behöva fylla i själv, låta tankarna löpa.

Skräck inom poesi vill jag säga är ganska ovanligt, men Pierre Jean Jouve (1887-1976) kommer nära, och det var inte underhållningsrysare han skrev. Det var ett slags djupt katolska idédikter som rör sig runt det skräcksublima och högtidligt allvarliga, en tanketradition som nog ter sig hårdsmält för många i vårt sekulära protestantiska samhälle.

Att läsa om underkastelse, psykosliknande tillstånd och blodsmystik kan ha ett slags masochistiskt uppfriskande kvalitet i en religiös kontext som den svenska där en prälle i jeans och flanellskjorta säger att vi ska vara snälla mot varandra.

Jo, jag överdriver, men tillhör ni som jag de som ser midnattsmässan från Rom inte på grund av dess klarhet och budskap utan just för att den är så annorlunda? Rökelsen, det latinska språket, det världsfrånvänt ceremoniella..?

Jouve tillhör den ganska stora grupp författare som konverterade till katolicismen under mellankrigstiden och han gick så långt att han brände alla manuskript från sitt tidigare författarliv. Han förbjöd publicering av tidigare redan utgivna verk och gick in i ett författarskap som är närmast besatt av sin dödsfixering och andlighet parad med en slags isande skönhet som lätt kan föra tankarna till äldre kala kyrkor eller vara som att vandra genom en död skog.

En av hans få romaner, Paulina 1880 gavs 2017 ut på Alastor Press, och att den givits ut just på detta förlag med sitt fokus på skräck och symbolism och annat mörkt ger en viss betydelseförskjutning. Visst är det manlig blick och en hora-madonna tematik så att man baxnar stundtals men det är främst en experimentell roman om en kvinnas väg in i och ur extrema psykiska tillstånd. Det är en studie i ett fall och resning igen.

Att Jouve är så lite översatt till svenska är talande. Hans texter om andlighet och religion och existentiellt tvivel är något annat än en kaffebjudning på församlingshemmet. Han skriver om religion, tvivel och existens på verkligt hög nivå, som om allt vore på liv och död.

En ljummen agnostiker likt undertecknad skulle kanske snarare kalla honom en mästare i att skildra kriser intill psykosens och vansinnets gräns.

The post En katolsk skräckmästare first appeared on Opulens.