ESSÄ. ”Om Paula Modersohn-Becker förunnats fler år i livet skulle hon ha tillerkänts sin rättmätiga plats i världskonsten som en av de riktigt betydande konstnärerna – redan i sin tid.” Michael Economou tecknar ett porträtt av en pionjär i den moderna konsten

Varför ringer kyrkklockan
i Worpswede så tidigt
in på det nya seklet?

Kyrkklockan i byn Worpswede varnar i kvällningen för fara. Eldsvåda? Tjuvar på besök i trakten? Oväder? Människor oroas och trots mörker och blåst söker man sig till samlingsplatsen vid kyrkan. Vad har hänt? Det är höst, året skrivs 1900. Något skrämmer byborna och omgivningarnas lantbefolkning, men ingen kan förklara vad som är å färde. Markeras det så här tidigt på det nya seklet att framtiden inte ska bli så hoppingivande som många trott och hoppats? Väntas krig, ofärdstider med stort elände? Oron skriver mer än ett svar i människornas ansikten. När det snart visar sig handla om en olovlig ringning – och visst; man kan kalla tilltaget för ett busstreck – tvingas de ansvariga unga kvinnorna sona sitt tilltag. Vid flykten från kyrkan blev båda igenkända, och många höll också konstnärskolonin, där kvinnorna ingick, som medansvarig för det fräcka tilltaget. Byborna tog tillfället i akt och markerade i sann kollektivistisk janteanda mot konstnärernas bohemiska leverne och ovilja att anpassa sig till bylivets hårda vardagsvillkor.

Paula Modersohn-Beckers väninna: Clara Rilke-Westhoff

Ett år senare är en av kvinnorna gift och bär efternamnet Rilke-Westhoff. Men att leva ett traditionellt familjeliv med make och vardagsrutiner passar henne inte. Charmen med en borgerlig tillvaro är svår att uppskatta för en människa som funnit livets mening i skapandet. Konsten krävde uppoffringar av denna Clara Rilke-Westhoff, och intensiva studier i Leipzig för Max Klinger och i Paris för Auguste Rodin tog också på krafterna. Makarna separerade och utvecklades var för sig i skilda uttrycksätt; Rainer Maria Rilke skapade i dikt, Clara Rilke-Westhoff i skulptur.

Clara Rilke-Westhoff, i vår tid betraktad som en av 1900-talets framstående skulptörer, får emellertid finna sig i att maken länge ges den stora uppmärksamheten. Nämns inte Rainer Maria Rilke när ämnet är tyskspråkig poesi förvanskar (läs: förminskar) man verklighetens litteraturhistoria. Hustrun är under inga som helst omständigheter på samma sätt ett självklart namn i konsthistorien. Men i dagens Worpswede, där falsklarmet upprörde byborna, finns kultur- och utställningsaktiviteter med frekventa uttryck för konstnärskolonins skapande förmågor.

I närliggande byn Fischerhude, dit Clara flyttade med sin dotter, finns Café Rilke – förvisso innehållande skulptörens bostad och ateljé. Men namnet i sig markerar på sätt och vis ojämlikheten mellan män och kvinnor som länge styrt och präglat konst-, kultur- och litteraturhistorien. Spår av Clara Rilke-Westhoffs estetiska känsla och kunnande går dock att finna i Worpswede för den nyfikne. Inne i kyrkan står skulpturer, vilka Clara Rilke-Westhoff färdigställde för att undslippa böter. Kerubhuvudena, ett ypperligt prov på ett utvecklat hantverkskunnande, lugnade säkert upprörda känslor efter klockringningen. Änglarna tycks be om ursäkt å hennes vägnar, men man kan också se det på ett annat sätt. Kanske uppmanar keruberna rentav konsthistorien att inte glömma Clara Rilke-Westhoff.

I dag hyllas Paula Modersohn-Becker av konstvärlden

Sju år efter falsklarmet avlider den andra kvinnan i Worpswede, Paula Modersohn-Becker, blott arton dagar efter att ha gett liv åt en dotter. Hon var inte heller beredd att offra sin konst för en traditionell modersroll och ett familjeliv, vilket främst skulle ha gagnat maken, den elva år äldre konstnären Otto Modersohn, och inskränkt på hennes egen utveckling. Vid sin bortgång 31 år gammal är Paula Modersohn-Becker okänd, men idag hyllar konstvärlden konstnärskapet för pionjärinsatsen det innebar för den tidiga expressionismen. Studier vid Académie de Colarossi i Montmartre i Paris, besök på samma stads världsutställning 1900 samt kurser i anatomi (”Äntligen förstår jag vad ett knä är”, skrev hon till sina föräldrar) utvecklade på kort tid måleriet i en mästerlig riktning, präglad av såväl klarhet och mysticism som av sprudlande kolorit och stämningsmättad, nästan tidlös mänsklighet.

I dag är Paula Modersohn-Beckers grav på Worpswedes kyrkogård i det närmaste förstörd av en pompös minnessten som knappast skulle ha tilltalat hennes kärlek för livets väsentliga estetik. Hon som menade att det fanns ”en biblisk enkelhet” hos lantbefolkningen skulle ha förfasats. Den klara och serena linjen, det rena och balanserade uttrycket i exempelvis egyptisk konst, som hon lärde sig uppskatta på Louvren och som påverkade tecknandet och måleriet, var något helt annat än det smått otäcka gravmonumentets ”konst”. Det enkla är som bekant det svåra, men det verkar inte ha föresvävat upphovsmannen, Bernhard Hoetger, vän och kollega med Paula Modersohn-Becker, som han lärt känna i Paris.

Worpswede ligger några mil nordost om Bremen, och här fanns motivvärlden som utmanade Paula Modersohn-Becker. Barn, ammande mödrar, fattiga åldringar – de flesta av kvinnligt kön då pojkar sällan ville sitta modell och då byns män, de flesta lantarbetare och bönder, var upptagna av arbete ute på fälten. Landskapet med vattendrag, åkrar och gårdar lockade ut också Paula Modersohn-Becker, som ville dra nytta av naturen och i lugn och ro meditera över motivens möjliga bärkraft.

Till det tragiska slutet efter barnafödandet måste adderas att Paula Modersohn-Becker aldrig fick uppleva hur hennes konst blev en viktig pionjärmarkör för vad det nya seklets skapande kvinnor lyckades uppnå; erkännandet kom förvisso, men senkommet och inte utan framsynta konsthistorikers kamp. Också Paula Modersohn-Becker fick sitt straff efter det som kan liknas vid en busringnings larm: bidra med ditt måleri till en mer levande estetik i kyrkorummet, annars väntar böter! Besökarna i Worpswede flockas idag ofta vid blomstren och dess vackra kolorit uppe i valven och nederst på kolonnerna.

Bildningsresorna till Paris, där en gryende modernism lockar, får Paula Modersohn-Becker inse att konstnärsmiljön i Worpswede inte var tillräckligt bejakande för hennes visioner. I mars 1905 besöker hon konsthandlaren Ambroise Vollards utställning med över 30 verk av Pablo Picasso utan att låta sig imponeras. Hon planerar att lämna sin make, men under en lycklig stund i äktenskapet blir hon gravid. Den väntande tillökningen blir föderskans grymma slut. Men Paula Modersohn-Becker anar att måleriet bar på värden som ingen annan uttryckt tidigare. Att hon sålt ytterst lite – tre, möjligen fyra tavlor; två av dessa till nära vänner – bekom henne inte. Ambitionerna var starka och i liv ända fram till döden. I sin dagbok skrev hon samma år som busringningen följande ord:

Jag vet att jag inte ska leva särskilt länge. Men, undrar jag, är det så sorgligt? Är en fest vackrare för att den varar längre? Och mitt liv är en fest … Och om kärleken blomstrar för mig, och om jag gör tre lyckade målningar, ska jag med glädje lämna livet med blommor i mina händer och i mitt hår.

Sedan skrivs modernismens historia – nästan enbart herr Picassos, jämte en lång rad andra mäns.

Några år in på det nya seklet grunnar den Pablo Picasso som senare i konsthistorien ska betecknas som ”myten” och ”monumentet” på ett porträtt av Gertrude Stein. I Paris får han som av en händelse se två porträtt, Lee Hoetger och Lee Hoetger med en blomma, målade tidigt 1906 av Paula Modersohn-Becker. Tavlorna hjälper honom att lösa problemet han haft med sitt eget verk.

Picasso hade arbetat under mer än 90 tillfällen med en vad man får säga tämligen tålmodigt sittande Gertrude Stein, och själv blivit så trött att han inte kunnat titta på henne utan att sucka. Diane Radyicki, amerikansk konsthistoriker, som dels påtalat Picassos beroende av Paula Modersohn-Becker, dels lanserat henne på den amerikanska konstscenen, har trovärdigt klarlagt hur Picasso efterhand förändrar profilen i sitt Stein-porträtt för att till slut fixera det på samma sätt som Paula Modersohn-Becker gjort i sina målningar.

Sedan skrivs modernismens historia – nästan enbart herr Picassos, jämte en lång rad andra mäns. Alls icke så mycket fru Paula Modersohn-Beckers historia. Jag har förgäves sökt hennes namn i många Picasso-biografier. Också flera praktverk om konsthistoria lyckas med konststycket att utesluta henne; i exempelvis Art: the definitive visual guide (London, 2008) är Paula Modersohn-Becker märkligt nog inte omnämnd trots ett omfång på över 600 sidor.

Paula Modersohn-Becker tillhör inte de mytomspunna konstnärerna, men hennes betydelse för modernismen är ovedersäglig. Jämte Pablo Picasso och Henri Matisse är hon avantgardisten som inte enbart pekar ut en framkomlig väg åt andra, utan hon blir själv ett av naven i rörelsen, en juvel i kronan, en nyckelsymbol för vad seklets spirande konstliv kunde åstadkomma. Allt som berör henne i Paris införlivar hon med sitt eget skapande, och samtidigt upplever hon så intensivt sitt eget själsliv att hon förvandlas och blir förlöst som skapande människa.

Hon är på plats i bildstormens öga när modernismen exploderar och tar över konstscenen. När Picasso målar Les Demoiselles d´Avignon och Matisse målar Blå Naken har Paula Modersohn-Becker redan färdigställt Självporträtt med citron, Självporträtt på hennes sjätte bröllopsdag och Clara Rilke-Westhoff, målade med såväl kraft och intensitet som känsla och kärlek för motiven.

Paula Modersohn-Becker ‒ en verklig pionjär

Hon är en av de verkliga pionjärerna, men i skymundan, som om hon varit tvungen att underordna sig männen och tidens patriarkala strukturer.

Kan man möjligen anta att klockringningen med Clara Westhoff i Worpswede haft med dessa skriande orättvisor att göra? Man frestas nämligen tro att de demokratiska villkorens skriande underskott visavi kvinnliga konstnärer aldrig varit så uppenbart som i fallet Paula Modersohn-Becker.

Detta är också på sätt och vis sant, men sant bara för en viss tid – de tio år under vilka hon målar. Samt några decennier till.

Att humanismens skuld till många skapande kvinnor är stor betyder ju inte att vår tid låter bli att betala av. Paula Modersohn-Beckers postuma ankomst på den stora konstscenen är ett tecken. Hon är den första kvinnliga konstnär som tillägnas ett museum för sin konst, Paula Modersohn-Becker-museet i födelsestaden Bremen. Hon är den första kvinna som målar gravida och nakna kvinnor, vilka upplåter brösten åt sina nyfödda barn. Hon räds varken det enkla eller det monumentala, och när hon låter färgerna dominera tavlorna är det för att motiven behöver kraften och intensiteten som bara en koloristisk explosion kan ge uttryck för.

Under tio års konstnärskap, då tid också läggs på utbildning och förkovran, målar hon 560 tavlor, färdigställer drygt 700 teckningar samt 13 etsningar.

Två tavlor ställs ut på Bremens konsthall i november 1899. Nedsablingen i Bremen Courier – av konsthallens direktör(!) – var inte precis uppmuntrande. Hur, frågade han sig själv och tidningsläsarna – har en så okvalificerad konst funnit vägen in till denna konsthall? En annan inte lika fördomsfull konsthallschef, efterträdaren Gustav Pauli, var klokare och uppmanade besökarna på nästa utställning (november 1906) att anstränga sig och vara fördomsfria gentemot Paula Modersohn-Beckers ”utvecklade färgsensibilitet och säregna energi.”

Det är på grund av utanförskapet som de två väninnorna kommer till Worpswede under 1800-talets sista år.

I Tyskland fick ambitiösa kvinnor inte tillträde till målarakademierna förrän några decennier in på 1900-talet. Det är på grund av utanförskapet som de två väninnorna kommer till Worpswede under 1800-talets sista år. Konstnärskolonin erbjöd åtminstone i viss utsträckning bättre utvecklingsmöjligheter.

I dag vallfärdar konstvänner från hela världen till Worpswede. Clara Rilke-Westhoff är inte begravd här utan i närliggande byn Fischerhude.

Att den olovliga ringningens verkliga innebörd – Hör ni oss? Vi vill också räknas! Vi hör till! – uppenbarats först i våra dagar, framstår som en tung skuld i konsthistoriens oförmåga att uppmärksamma kvinnors skicklighet och pionjärinsatser – i tid. Om Paula Modersohn-Becker förunnats fler år i livet skulle hon ha tillerkänts sin rättmätiga plats i världskonsten som en av de riktigt betydande konstnärerna – redan i sin tid.

The post Paula Modersohn-Becker ‒ pionjär i den moderna konsten first appeared on Opulens.

Harry Macklowe och Linda Burg tillbringade decennier med att bygga upp en legendarisk konstsamling med verk av 1900-talets största konstnärer. Efter att paret bestämt sig för att skiljas sålde auktionshuset Sotheby’s i höstas ena hälften av deras unika konstsamling för 6,8 miljarder kronor, en auktion som beskrivs som Sotheby’s dyraste någonsin.

TT Nyhetsbyrån

The post Okänd Rothko säljs på grund av skilsmässa first appeared on Opulens.

AUKTION. Två Picassomålningar kommer att säljas av auktionsverket Christie’s i New York i november. Den ena har funnits i privat ägo i över 60 år och gör sitt första framträdande på auktionsmarknaden.

“Hukande kvinna i turkiska kläder” (“Femme accroupie au costume turc”), som Christie’s uppskattar vara värd motsvarande 175–265 miljoner kronor (20–30 miljoner dollar), har funnits i en familjs privata samling sedan 1957, bara två år efter det att den målades.

Oljemålningen är ett av många porträtt som Pablo Picasso målade av sin andra hustru Jacqueline Roque. En liknande målning med samma namn såldes 2007 via Christie’s för 30 miljoner dollar.

De båda Picassomålnigarna som nu går under klubban utgör en del av vad som kallas “Stella collection”, som även innefattar verk av Joan Miró, Marc Chagall, Henri Matisse, Georges Braque och Max Ernst. Samlingen har funnits i en och samma familjs ägo under tre generationer.

Auktionerna genomförs den 8–12 november.

TT NYHETSBYRÅN

The post Två Picassomålningar under klubban i höst first appeared on Opulens.

NÄTKULTUR. Internets utopiska grundtanke att all information på internet ska vara gratis och tillgänglig för alla är inte ett hållbart koncept i längden för den som vill leva på sin konst. Men det är inte heller den maktkoncentration som vi ser idag där internet domineras av några enstaka företag och där stora företag lobbar för att deras varumärken ska skyddas för evigt på bekostnad av enskilda användares kreativa uttryck, skriver Mathias Jansson.

”Bra konstnärer kopierar, genier stjäl.” Ett välkänt citat som ofta tillskrivs Picasso, men som det geni han var, snodde Picasso förmodligen citatet från någon annan. En konstnär som däremot anammat stölden som konstnärlig ide är Richard Prince. Nu säger man inte stöld om Princes konstverk utan man kallar det för appropriering.

Det var 2014 som Prince skapade utställningen New Portraits på Gagosian Gallery i New York. Så nya var nu inte porträtten utan fotografierna hade Prince hittat på Instagram och utan att fråga ägarna använt i utställningen. Olika länder har nu olika syn på upphovsrätt och i USA brukar man hänvisa till Fair Use och Prince hade i det här fallet bemödat sig med att skriva ut fotografierna, skapat egna kommentarer till bilderna och gjort en utställning så man kan ju argumentera att de inte är stulna rakt av.

De flesta av Instagramanvändarna verkar dessutom smickrade att en känd konstnär använde deras fotografier och såg det som gratisreklam och en extra boost för karriären. Sedan lever vi i en delningskultur där vi hela tiden lånar, remixar och skapa nytt material av sådant som vi hittar på nätet, så det borde väl inte vara något större problem att Prince lånar några foton från Instagram och gör konst av dem?

Det är först när man vänder på perspektivet som det blir intressant. Skulle Prince vara lika förstående om någon i sin tur använde hans bilder, naturligtvis något modifierade, och började tjäna pengar på dem? Eller skulle vi se en svans av advokater sätta efter förövaren med hot om stämning för brott mot upphovsrätten?

Upphovsrätten är nödvändig i vårt samhälle för att människor ska kunna våga satsa på och kunna leva på sina idéer och skapelser. Det var i början av 1700-talet i England som vi fick de första copyrightlagarna som då enbart gällde böcker. Innan dess var det inte ovanligt att författare fick sina böcker kopierade rakt av och utgivna under någon annans namn utan ersättning. Från början gällde copyrighten bara i det egna landet, så att översätta ett verk och ge ut det i ett annat land var inte olagligt. Det var först 1886 med Bernkonventionen som man kunde man börja tala om en internationellt upphovsrätt.

Kopiatorn, kassettbandspelaren, disketterna och internet och andra tekniska uppfinningar har gjort det enkelt att kopiera och sprida material. Upphovsrätten har därför stärkts och förlängts under de senaste decennierna för att skydda de ekonomiska intressena.

Upphovsrätten är alltid en balansgång mellan ekonomiska intressen och behovet att kunna skapa nya kulturella uttryck och konstnärliga verk baserade på tidigare generationers kulturer. Från att internet i början var copyrightens vilda västern har nu istället lagstiftningen svängt åt det andra hållet och försöker allt mer gå den kommersiella sidan till mötes när det gäller krav på åtstramningar och regleringar. 2019 röstade EU-parlamentet igenom Artikel 11 och Artikel 13, även kallade för meme-dödaren och länkskatten, som förmodligen kommer att leda till att de stora sociala plattformarna som Facebook, Instagram och andra kommer att införa filter för att plocka bort upphovsskyddat material som delas mellan användarna.

Internets utopiska grundtanke att all information på internet ska vara gratis och tillgänglig för alla är inte ett hållbart koncept i längden för den som vill leva på sin konst, men det är inte heller den maktkoncentration som vi ser idag där internet domineras av några enstaka företag och där stora företag lobbar för att deras varumärken ska skyddas för evigt på bekostnad av enskilda användares kreativa uttryck. I jämförelse med boken är internet ett nytt medium och det är kanske förståeligt att lagstiftningen inte riktigt hänger med i den snabba utvecklingen. Förhoppningsvis svänger pendeln tillbaka och vi får en mer nyanserad lagstiftning kring upphovsrätt om några år.  Låt oss också hoppas att de stora internetjättarnas monopol bryts ner för ett mer mångfacetterat landskap som gynnar alla som skapar kultur.

Richard Prince är nu inte unik inom konsten när det gäller att använda upphovsskyddat material i sitt konstnärskap. Manuel Palous skulptur 5 Million Dollars 1 Terrabyte (2011) består av en svart hårddisk på 1 TB som står på ett podium. På hårddisken finns programvara och filer till ett värde av 5 miljoner dollar som olagligt har laddats ner från nätet. Verket är skapad i efterföljd av den uppmärksammade illegala fildelningen som stod i fokus i början av 2000-talet med sajten Pirate Bay i centrum för diskussionen. Den svenska sajten var länge världens första fildelningsnätverk där mycket illegal musik och film spreds och delades.

Pirate Bay och Piratbyrån (som skapades av Rasmus Fleischer, Sara Andersson och Palle Torsson för att driva lobbyverksamhet för att främja möjligheten att kopiera information och kultur fritt) blev också en del av konstvärlden när de deltog på Venedigbiennalen 2009 med projektet Embassy of Piracy. Även om materialet på Pirate Bay var olagligt så skapade själva plattformen och konceptet en efterfrågan och en publik som idag ligger till grund för kommersiella streamingtjänster som Spotify, Netflix och Storytel. Så även om det som Pirate Bay ägnade sig åt, rent juridiskt var stöld, så var konceptet genialt eftersom den skapade den streamingkultur och tjänster som få idag av oss skulle klara sig utan.

The post Kampen om upphovsrätten first appeared on Opulens.

ISMER. Carsten Palmer Schale tar tag i de i vår tid övergripande ismerna: modernism och postmodernism. Här försöker han reda ut begreppen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Så här beskriver Wikipedia modernismen och och postmodernismen: Modernism är en kulturell rörelse inom västerländsk kultur på det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet synlig inom konst, arkitektur, musik och litteratur. På den mest grundläggande nivån kan modernism beskrivas som ett experimenterande av den mänskliga upplevelsen  och graden av självmedvetenhet, karakteriserad av avvikelser från samhällets normer.

The post Helgessän: Modernism och postmodernism first appeared on Opulens.

KONSTHISTORIA. I Paris har Anne Edelstam tagit del av en unik konstsamling med verk av några av konsthistoriens största namn, däribland Monet, Picasso och van Gogh. Hon är entusiastisk.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

La Collection Emil Bührle
Manet, Degas, Renoir, Monet, Cézanne, Gauguin, van Gogh, Modigliani, Picasso
Musée Maillol, Paris
Utställningen pågår till och med den 21 juli 2019

Varför är Emil Bührles omtalade konstsamling så unik? Svaret får jag på Musée Maillol, i Paris, där samlingen visas fram till och med slutet av juli. Samlingen är sammankopplad med historien om en man som avsade sig sitt mörka förflutna och blev rentvådd.

Vi har alltför lätt för att vilja skylla ondskans krafter på ”den andre” — vem hen än må vara. Emil Bührle (1890-1956) var ingen ängel utan, likt vår Alfred Nobel, tjänade han pengar på krigsmaterial. Tysken som etablerade sig i Schweiz, var kanonhandlare men blev även känd som 1900-talets främsta konstsamlare. Det är den senare jag upptäcker på detta privata museum som ligger lite avsides från turiststråken, bakom de kända konstnärskvarteren vid Boulevard Saint-Germain.

Hade han som många andra skott sig på främst de judiska familjernas fasansfulla lott under andra världskriget och inhandlat billig konst som hade fråntagits dessa? Svenska domare, däribland Torsten Salén, arbetade under flera år efter Nürnbergtribunalen i Berlin i restitutionsdomstolen för att döma de som dömas kunde och i möjlig mån återföra stulen konst till dess rätte innehavare. Ett tidskrävande arbete. Emil Bührle, vars konstintresse väckts långt innan kriget, visade sin goda vilja och lämnade tillbaka de verk han köpt i god tro. Några av dessa som visas på utställningen kunde han sedan köpa tillbaka av ägarna.

För första gången visas ett 60-tal av de 600 konstverk som numera ägs av stiftelsen Emil Bührle. Det visade sig vara ett historiskt vittnesmål av sällan skådad omfattning med konstverk från impressionister som Manet, Monet, Pissarro, Degas, Renoir, Sisley och post-impressionister som Cézanne, Gauguin, van Gogh, Toulouse-Lautrec. Den unge konst- och filosofistudenten Bührle upptäckte redan 1913, på en utställning i Berlin, dessa konstnärer och bestämde sig då för att försöka inhandla så många han kunde.

Jag hade nu chansen att för första gången kunna ta del av dessa verk som Vincent van Goghs ”kastanjeträd i blom” från 1890. Men det var inte bara dessa han lyckats samla. Jag upptäckte att han även samlat på sig verk även från andra epoker.

I utställningens två våningar samt stora källarlokal visas några verk av konstnärer från gruppen som kallade sig Les nabis — profeterna på hebreiska — varav Pierre Bonnard och Edouard Vuillard var grundarna. Fauvister och kubister som Braque och Picasso finns också med liksom några äldre 1700-tals konstnärer varav jag speciellt fastnade framför en fantastisk Canaletto med motiv från Venedig.

Tycka vad man vill om världens finansmän, men när de kan visa konst som denna för allmänheten är det fantastiskt. Det tar inte heller slut där, för stiftelsen utdelar nämligen sedan 1952, årligen ett pris till någon samtida konstnär, Bührlepriset. Missar ni utställningen i Paris, har ni istället möjlighet att se samlingen från och med 2020, på det moderna museet i Zürich, Kunsthaus.

The post Enastående konstsamling visas i Paris first appeared on Opulens.

PARIS. I den franska huvudstaden pågår en omfattande utställning om kubismen. Anne Edelstam har sett den och är begeistrad. Hon finner en konstriktning som fortfarande har något väsentligt att säga oss.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kubismen 1907-17
Centre Pompidou
Utställningen pågår till och med den  25 februari

Paris kanske mest frekventerade moderna museum, Centre Pompidou, visar denna vinter en gigantisk retrospektiv som speglar en speciell stil och tidsepok: kubismen (1907-1917).

Jag trodde att jag sett det mesta av kubism och gick till museet lite stöddig, men upptäckte under stor förvåning flera verk jag aldrig sett förut och som var så spännande! Ett fullständigt hav av konst mötte mig i rum efter rum.

Äventyret började i Paris, 1907, med två unga konstnärer, Georges Braque och Pablo Picasso. Närda av diverse inflytelserika konstnärer som Gauguin, Cézanne och primitivismen, raserade de den traditionella representativa konstformen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Genom systematisk geometrisk abstraktion uppfann de ett nytt visuellt och konceptuellt språk. Perspektivet försvann och motiven plattades till och lades ovanpå varandra. Tankarna förde mig till Afrika och den kontinentens konstformer. Dessa inspirerade även dåtidens konstnärer men det var en annan sak att helt anamma dessa. De var djärva till tusen! Konsten på den tiden var ju mycket mer elitistisk än vad den är i vårt samtida samhälle. Jag undrar just vad de borgerliga uppköparna viskade till varandra när de först såg dessa verk?

Dessutom var materialen de använde påvra och ordinära. Den nya kollagetekniken liknade mer ett hop-plock än en väl studerad och representativt målad tavla. Konstnärerna använde sig flitigt av nya tekniker såsom kollage, klisterremsor, konstruktioner och sammanställningar av bland annat upphittade föremål andra slängt på soptippen. Jag vill nog påstå att de uppfann den återanvändningsprocess vårt samhälle så väl behöver idag och i viss mån strävar efter.

Braque och Picasso startade experimentet som sedan kom att kallas för kubism, och nog så snart hade denna riktning utvecklats till att bli en enorm rörelse, anammad av flera andra konstnärer som Fernand Léger (vars kubistiska dekorationer till bland annat den Svenska Baletten i Paris blev omtalade exempel på kubism), Juan Gris och Henri Laurens för att nämna några som visas på Centre Pompidou. Juan Gris kom att kalla fenomenet för en ”état d’esprit”, det vill säga sinnesstämning.

Redan 1912 pratade poeten, Guillaume Apollinaire, om ”en splittrad kubism”. Kubismen utvecklade sig hela tiden, från mer eller mindre ha varit svart-vit, blandades det så småningom in färger, rörelser och till och med porträttliknande gestaltningar.

Kubismen infiltrerade både poesin och litteraturen och spreds i de fina parisiska salongerna och internationellt. Lika abrupt som den startat, tog den slut 1917, under det första världskriget. Men dess inflytande märks på hela 1900-hundratalets konst.

Utställningen är pedagogiskt upplagd. Jag tog mig igenom sal efter sal från 1907 tills 1917 och kunde på så vis fullt uppskatta rörelsens utveckling med samtliga konstnärer, målare, skulptörer, poeter och litteraturkritiker. Retrospektiven hänvisar till en djup och uppenbar samhällskritik av ”ordning och reda” men kubismen är trots allt en ”oreda i organiserade former”.

Samtidigt känns rörelsen inte omodern utan kan tolkas och anammas i vår samtid. För även om historien aldrig helt upprepar sig så ändrar sig inte människan nämnvärt: det goda blandar sig med det onda, ljuset med mörkret, färgerna och formerna med svart-vitt och linjärt. Hur det utfaller beror på vad vi väljer att förhärliga hos oss själva och i förlängningen inom konsten. Vad säger oss kubismen? Den frågan ställer denna utställning. Svaret ligger hos var och en av oss.

The post Kubism i kubik first appeared on Opulens.

STIPENDIAT. Just nu visar Konstakademien verk av utställningsstipendiaten Amalia Årfelt.  Vår recensent Maria Johansson har sett utställningen och möter en konstnär som i sitt skapande bjuder på sig själv men aldrig låter sig  ägas.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Amalia Årfelt — utställningsstipendiat
Konstakademien, Stockholm
6/10-11/11 2018

Ibland faller konstnärer mellan stolarna av oförklarliga skäl. Men det betyder inte att hon varit overksam.När Amalia Årfelt som elev på konsthögskolan visade den mångbottnade målningen Bjudningen (en nästan sex meter lång målning med inspiration från Leonardo da Vincis Nattvarden, Rousseau och Picasso) eller ett enormt elefanthuvud som sakta vickade på huvudet tänkte jag att en ny stjärna på konsthimlen var född. Men hennes konst har inte synts i de kommersiella galleriernas utställningar i den utsträckning jag hade förväntat mig.

Årfelt har som många flitiga konstnärer en stor produktion bakom sig. Det rör sig om en produktion som består av målningar, skulpturer, grafiska blad och utsmyckningar på offentliga platser.

Hennes statyett Gullspira, som fått sitt namn efter geten i Laura Fitinghoffs bok Barnen från Frostmofjället, med förgyllda horn och en skälla i äkta guld, delas ut varje år som filmpris till någon som gjort goda insatser inom barnfilmen. Samma get finns sedan 2017 att se i ett större format på en gågata i Sollefteå.

När man går in i Amalia Årfelts värld är det lätt att tro att man går in i paradiset. I första ögonblicket verkar hennes bildvärld och estetik naiv och kan kanske till och med te sig lite för snäll. Men det är den inte.

Den är däremot generös, färgglad, och organisk. Dekorativ men också subjektiv. Sedan  — helt plötsligt, liksom som när du bara tittat bort ett ögonblick, har hon inlemmat tillvarons mörka och mer lömska sidor i sin lustgård.

Årfelt bjuder på sig själv men låter sig aldrig ägas. Som konstnär äger hon sin värld men gör inte några vårdslösa övertramp. Hon försöker aldrig få något att verka vara något annat än vad det är och hon konstruerar inte.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det är så att Årfelt målar mycket och i både stort och smått format. Ibland är målningarna en aning flacka men så plötsligt stramar hon upp bildvärlden. Balanserar motsatser som öppet och slutet, tillfälligt och planerat, inbjudande och nonchalant med varandra.

På samma sätt jobbar hon med skulpturerna, många till antalet och i växlande format och material. Ibland liksom hastigt gjorda och sedan omsorgsfullt, genomtänkt, skarpt.

Det verkar som att hon tålmodigt och lagom nonchalant väntar in sina figurer tills de skapat sitt eget universum. Trumpna, glada, lömska, sura eller bara vänliga är de sedan plötsligt där med en fullständig självklarhet.

The post Generös och organisk bildvärld first appeared on Opulens.

KONSTNÄRSKAP. “Den belgiske målaren René Magritte föredrog att kalla sig tänkare istället för konstnär. Det kan därför kännas lite fattigt att stänga in hans bilder i det bildkonstnärliga begreppet och bedöma dem i första hand efter denna disciplins principer”, skriver Ida Thunström.

Det är inte ofta jag ser målaren Pablo Picasso dyka upp i en för nutidskonsten relevant diskussion. För en knapp vecka sedan öppnade utställningen Picasso 1932 –Love, Fame, Tragedy på Tate i London, och personligen känner jag mig förvånansvärt ointresserad av att se den. Jag tillåter mig att fundera över hur det kommer sig att han känns så avslutad. Självfallet är det enklare att såhär i efterhand se i vilken kontext en konstnär är viktigast. Är Picassos bilder verkligen så pass knutna till en redan passerad konstvetenskaplig utveckling att de inte längre har något att erbjuda? Modernismen var inte bara Duchamp och konceptualism. Jag tycks ha glömt bort den abstrakta konstens vikt för utvecklingen av det bildspråk som tycks definiera den visuella grund på vilken stora delar av vårt form och designspråk vilar. Och hur viktig Picassos kubism var för den abstrakta konstens tillkomst.

Definitioner ska inte underskattas, framförallt inte när man hanterar sådana begrepp som konst. Eller filosofi. Eller litteratur eller andra saker som ska verbaliseras även om det inte går. Man gör saken enklare om man placerar sig stadigt innanför ramarna, så att man vet vad det är man pratar om. Igen, ska man spränga gränser måste man veta var de går, och då behövs definitioner. Att ägna sig åt till exempel språkfilosofi via bilden, eller att nå fram till bilden via filosofin, får en avgörande inverkan på uttrycket. Eller åtminstone i den fastställda bedömningen av ett konstverk. Och detta är något som en annan berömd 1900-talskonstnär gjorde.

Den belgiske målaren René Magritte föredrog dock att kalla sig tänkare istället för konstnär. Det kan därför kännas lite fattigt att stänga in hans bilder i det bildkonstnärliga begreppet och bedöma dem i första hand efter denna disciplins principer. Att vrida, vända och skruva på sig inom sitt eget kunskapsområde är något av en annan aktivitet. En aktivitet som snarare tycks höra en konstnär som Picasso till. Syften och metoder, ismer och definitioner kan vara frestande att leta runt ibland. Magritte tillhörde surrealisterna, men deras drömvärld känns ibland mycket långt borta. Gränserna mellan olika medier står tydligare för oss när vi lokaliserat skiljelinjerna. Ställer vi en av Magrittes mest välkända målningar Ceci nést pas une pipe (1929) bredvid Foucaults skrift Les mots et les choses (Orden och tingen, 1966), blir det något helt annat än då vi ställer Le Modele Rouge (1935), den berömda målningen med ”sko-fötterna” bredvid en klassisk målare som till exempel Vincent van Goghs minst lika berömda Skor. De blir betydligt mer medvetna och nyktra.

Perspektivet utifrån vilket man bedömer något kan avgöra hur man upplever ett helt konstnärskap. Definitioner är inte bara till för att fastställa betydelser, utan behövs för att vi ska kunna skapa rum att föra en diskussion i. Vi kan ibland behöva väggar för att kunna göra en rättvis bedömning.  René Magritte använde bildkonsten för att ifrågasätta hur vi kategoriserar vår verklighet, mer kanske än hur vi upplever den, i vilket diskussionsrum är hans verksamhet då till störst nytta? När Michel Foucault och Magritte ömsesidigt inspirerade varandra, blev konst och filosofi att bete sig som syskon. Les mots et les choses, titeln för en av René Magrittes utställningar i New York, gav upphov till Foucaults bok med samma namn. Bara en sådan sak gör i förlängningen Magritte till något av en nyckelfigur inom den språkvetenskapliga diskussionen.

Tate kan visa upp hela 100 verk av Picasso. En konstnär med tillräckligt omfattande produktion för att genom sina olika perioder ägna sitt konstnärskap till att söka nya vägar, inom måleriet. Genom måleriet. De olika små medvetna överträdelserna, som jag tror endast kan uppstå om man arbetar inifrån, fullt dedikerad till, ett specifikt medium. Som Picasso gjorde. Och nu, efter att ha verbaliserat saker ett tag, känner jag mig nästan lite nyfiken på utställningen på Tate. Ironiskt så det förslår.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Definitioner ska inte underskattas first appeared on Opulens.

MELLANKRIGSTID. “Utställningen är utsökt inte enbart för de vackra verk besökaren får ta del av utan också som en smärtsam påminnelse om en av Europas värsta tider då krig, intolerans, fascism och rasism florerade”, skriver Anne Edelstam som besökt Musée Maillol i Paris. 

I Paris på Musée Maillol visas i vår en omfattande och historiskt viktig konstsamling. Paul Rosenberg handlade under mellankrigstiden med verk av konstnärer som sedermera har blivit världsberömda, men när nazisterna kom till Paris 1941 beslagtogs de flesta av dessa verk.

Musée Maillol ligger centralt beläget vid Paris vänstra strand, ett stenkast från Boulevard Saint Germain som är känt för att länge ha varit konstnärskvarter. Det var Dina Vierny, modell för skulptören Arisitide Maillol, som skapade museet 1995. Det innehåller Maillols egna verk samt Viernys imponerande samling av franska mästare som Rousseau, Degas, Matisse och Picasso för att nämna några.

Paul Rosenberg (1881–1959) var en av 1900-talets främsta konsthandlare. Hans far Alexander Rosenberg, en immigrant från Bratislava, handlade med konst och antikviteter och öppnade ett galleri i närheten av operan. Fadern samlade på då okända konstnärer som Manet, Monet, Renoir och Cézanne, och sönerna Paul och Léonce fortsatte sedan i faderns spår. Léonce öppnade ett galleri 1910 där han lanserade kubisterna Picasso, Braque och Gris. Samma år öppnade även Paul ett galleri på 21 rue de la Boétie.

Pauls passion för konst fick honom att bli mentor och agent för bland annat Picasso. Han köpte in tavlor av diverse stilformer. Hans vältränade öga och känsla för affärer ledde honom vidare till Braque, Léger, Marie Laurencin och Matisse. Konstnärerna lanserades via bekostade kataloger, reklamsatsningar samt regelbundna utställningar. Galleriet blev snabbt erkänt. Tack vare sina rika kunder och samlare öppnade han en filial i London 1934. Associerad med galleristen Georges Wildenstein arbetade han sig samtidigt in i den amerikanska marknaden.

Den utsökta utställningen med hittills osedda verk av dåtidens mest framstående konstnärer som Léger, Braque, Marie Laurencin, Matisse, Picasso visas nu på Musée Maillols översta våningar. Vi får följa Pauls tragiska öde på nedre botten där besökaren möts av en dokumentärfilm om när Hitlers anhängare bespottar Pauls favoritkonstnärer under en ”sista utställning degenererad konst” enligt nazisternas ideologi. I stället höjs nationalismens romantiska tyska konst till skyarna med några verk som visas som exempel.

Pauls samling skingrades och själv tvingades han fly till USA efter tyskarnas ockupation av Paris 1941. Den personliga tragedin men även vänskapen mellan Paul och framförallt Picasso och Matisse beskrivs rörande i barnbarnets bok: 21 rue la Boétie (av Anne Sinclair, Grasset 2012). Nazisterna beslagtog inte bara tavlorna utan förvandlade även de vackra lokalerna till Institutet för de judiska frågorna. Efter kriget återstod för Paul ett tidskrävande arbete att försöka återfå de tavlor nazisterna lagt beslag på. Den senaste tavlan – Matisses Sittande kvinna – återfick familjen Rosenberg 2015. Fortfarande saknas ett femtiotal verk.

Utställningen är utsökt inte enbart för de vackra verk besökaren får ta del av utan också som en smärtsam påminnelse om en av Europas värsta tider då krig, intolerans, fascism och rasism florerade. Med populismens och extremismens framfart kan det vara värt att fundera över de ödesdigra konsekvenser den epoken förde med sig.

The post En unik konstsamling first appeared on Opulens.