ROMAN. ”’Skräckhistorier’ är en oerhört egensinnigt skriven och stark roman där Péter Nádas trots ett fragmentariskt upplägg lyckas med att hålla samman de många, inte särskilt sympatiska röster som stiger upp från byn.” Det skriver Elisabeth Brännström.

Skräckhistorier av Péter Nádas
Översättare: Péter Tóth och Daniel Gustafsson
Albert Bonniers förlag

Den ungerske författaren Péter Nádas föddes 1942 i en judisk familj i Budapest, hela familjen överlevde andra världskriget, men vid sexton års ålder hade Nádas ändå förlorat båda sina föräldrar. Hans mor hade dött av cancer och hans far hade begått självmord på grund av förskingringsanklagelser.

Nádas, som tillsammans med sin bror Pál fick bo hos en faster, studerade först kemi och arbetade sedan under en tid som journalist och fotoreporter. 1967 debuterade han som författare med boken ”Bibeln” men ett tidigt upprättat skrivförbud såg till att utgivningen av hans verk försvårades.

Han slog inte igenom förrän många år senare med ”Minnesanteckningarnas bok” (1986) och nästan tjugo år efter genombrottet skulle mastodontromanen ”Parallella historier” (2005), som hyllades av en så gott som enig europeisk kritikerkår, ge honom en självklar plats inom världslitteraturen.

Nádas räknas nu som en av Centraleuropas främsta författare, men trots att han fått ta emot flera fina priser och hyllats för sin författargärning är han dock långt ifrån lika populär i sitt eget hemland, ett fenomen som ju tyvärr inte är ovanligt. Han finns, liksom Ungerns hitintills ende Nobelpristagare i litteratur den judiske författaren Imre Kertész (1929-2016) och den internationellt kände, uppskattade mycket regimkritiske Péter Esterházy (1950-2016), inte med i Ungerns numera nationalistiskt och konservativt utformade kulturkanon.

Under åren som flutit förbi har Péter Nádas delat sin tid mellan Berlin, där han är otroligt populär, Budapest och den lilla byn Gombosszeg i västra Ungern där han bott med sin fru Magda Salamon sedan 1984. Det är i den här byn, eller i en by som i alla fall på ytan troligtvis liknar Gombosszeg,  som Nádas har valt att i sin senaste roman ”Skräckhistorier” placera en berättelse om ondska, godhet, och allmänn lastbarhet.

Boken har beskrivits av kritiker som en överraskning från Nádas som mest gjort sig känd för att ingående ha analyserat det etablerade europeiska samhället utifrån sin egen ungerska bakgrund. Vad han nu i stället ägnar sig åt är att göra en djupdykning ner i ett mycket traditionellt, fördomsfullt samhälle, där de som oftast utan egen förskyllan, hamnat utanför den gemenskap som gäller bland de råa, för det mesta obildade och brutala människor som under hundratals år befolkat byn.

När jag för ett litet tag sedan bestämde mig för att läsa ”Skräckhistorier” kändes det till att börja med en smula lätt oövertänkt, men känslan försvann snabbt efter att jag börjat läsa den här udda och grovkorniga berättelsen.

”Skräckhistorier” är en oerhört egensinnigt skriven och stark roman där Péter Nádas trots ett fragmentariskt upplägg lyckas med att hålla samman de många, inte särskilt sympatiska röster som stiger upp från byn. Det är dock en fördel om man trots det otroligt mastiga, ofta brutala innehållet läser boken i ett sträck.

Nádas trådar till sina karaktärers berättelser försvinner ofta och ersätts av andra, för att återkomma senare i flödet och det är ju skönt att slippa leta efter dem i början av romanen.

Märkligt nog känns ”Skräckhistorier” inte alls särskilt svårläst, jag får hela tiden ny energi av de djupdykningar som Nádas gör ner i sina huvudpersoners nuvarande och tidigare liv och situationer. Bilden av byn och dess invånare, som inte är speciellt smickrande, växer sakta fram i all sin brutalitet, som mildras något av omgivningens skönhet och en viss skör sammanhållning som växer fram mellan några av de mest utsatta byborna.

Det är porträtten av dem och deras plats inom, eller kanske snarare utanför byns traditionellt formade gemenskap som utgör ryggraden i den här berättelsen.

Här finns, bland andra, den åldrade Térez, som förvisats från byn när hon fött ett utomäktenskapligt barn, men som återvänder hem och stannar kvar trots att hon aldrig accepteras, och här finns också epileptikern Róza som utnyttjas sexuellt med stor hänsynslöshet av byns män, liksom dvärgen Lillan, och hennes långa vackra son Imre, som har svårt att hantera ett inneboende frö av ondska som borrat in sig i hans själ.

Allt det här innefattas av en skildring som milt sagt kan kallas skabrös. Tonen är rå, svordomarna som ofta är av en sexuell natur, haglar. ”Morsfittan” är det mest använda uttrycket i boken, för att ge ett exempel. Det flyter också blod, urin och avföring ur och runt huvudkaraktärerna och ibland kan man verkligen känna för att andas en gnutta frisk luft.

För min egen del fastnar jag dock i den här historien. I berättelsen, som den framförs, får man, som nämnts, hela tiden leta efter trådar som försvinner och återkommer, vilket innebär att läsaren måste vara på hugget från början till slut. Nádas väcker också en del frågeställningar till liv hos mig gällande begrepp som ondska, godhet, lust och sexualitet i en värld där långt ifrån alla är lika mycket värda.

The post Nádas roman ”Skräckhistorier” är både egensinnig och stark first appeared on Opulens.

LITTERATURSPANING. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale  om vem som kommer att få årets Nobelpris i litteratur. För två år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. Förra året fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Här kommer Carstens prognos för 2023!

Jag tror att årets pristagare på nytt blir en europé; eftersom min magkänsla säger så, men det finns givetvis många andra från andra håll som kan vara aktuella. Nedan dristar jag mig att helt kort lista (1) De tio jag tror kan komma i fråga (2) De fem jag tror ligger bäst till (3) Den jag tror får det (4) vilka tre jag personligen för tillfället håller högst (och om vilka jag ordat något om alla) samt (5) den jag hoppas får det.

De tio jag tror kan komma ifråga (utan inbördes rangordning).

Lägg märke till, att jag strukit flera av mina förslag från förra året (av olika skäl: ålder och popularitet; Frankrike förra året).

Joyce Carol Oates från USA

Jon Fosse från Norge

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Nuruddin Farah från Somalien/Somalia

Marilynne Summers Robinson från USA (ja, jag fick känslan)

César Aira från Argentina (liksom här!)

Bei Dao (exilkines)

De fem jag tror ligger bäst till (likaledes utan inbördes rangordning)

Jon Fosse från Norge

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Den jag tror får det!

Mircea Cărtărescu från Rumänien

De tre jag personligen för tillfället håller högst.

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Den jag hoppas får det!

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Några funderingar

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den BÄSTA litteraturen. INGENTING ANNAT. Nähä. Tillåt mig att åtminstone tvivla något.

I år, exempelvis, finns det några skäl att både välja bort och välja in. Så att säga.

Låt oss fundera. Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet, Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också. Nå.

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan och nu) har en del rent faktiskt fallit för bilan (fast undantag finns), medan andra börjar bli påfallande gamla och skröpliga. Så t.ex. hann ju den store Kemal trilla av stolen, liksom exempelvis PO Enquist, Gösta Ågren och Inger Christensen. Så t.ex.  tycks ju UN , Noteboom och Antunes ligga nära strecket.

Fördelningskriteriet

Ja, nu har vi ju nyss fått ett pris till en person som åtminstone är född i Afrika – och svart. Och en av flera tänkbara fransyskor. Farah? Nja. Kincaid? Kanske.

Det politiska kriteriet

Nej, nej, nej, menar man i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Eller blandtyp. Jag tror på det senare. Folk orkar inte med en poet mer än vart annat decennium. Detta talar för bland annat Jon Fosse! Men också för Cartraescu.

Något specialkriterium?

Ja. Oates är på något märkligt sätt (Som Burgess var) direktdiskvalificerad. MEN! Grass, Lessing, Pinter.

Kriterier som är positiva

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Europé med blandade genrer. Detta talar för Fosse och Cărtărescu. Men det vore väl f-n om inte wa Thiong’o äntligen får det. Jag tippar Cărtărescu och hoppas på  wa Thiong’o.

The post Vem får Nobelpriset i litteratur 2023? first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale ger här en introduktion till den ungerske författaren Peter Nádas författarskap. 

Ungraren Peter Nádas (1942)  fyller (alltså) i år 81 år. En lämplig ålder för en Nobelpristagare tycker jag, Dessutom är ju hans produktion mycket laddad. Han är också, och sålunda, en av författarna som alltid nämns i Nobelprissammanhang.

Nádas slog igenom internationellt med romanen ”Minnesanteckningarnas bok” från 1986 (på svenska, i översättning av Ervin Rosenberg, Bonnier Alba, 1994), som vann Prix du Meilleur Livre Étranger i Frankrike, och som den amerikanska kritikern Susan Sontag kallade för “den största romanen skriven i vår tid, och en av århundradets stora böcker”. Hans opus magnum, “Parallella historier”, kom ut 2005 på ungerska och 2012-13 på svenska.

Förra året utkom ”Illuminerade detaljer 1-2”, i svensk översättning. Det verket handlar (främst) om hur det är att växa upp i en judisk familj under nazism och kommunism.

År 2005 gav han ut en roman i tre volymer (om 1 600 sidor), ”Parallella historier” (i svensk översättning av Maria Ortman, Albert Bonniers förlag, 2012-2013).

Denna roman består av ett flertal oberoende historier som smälts ihop till en berättelse. Det tog Nádas arton år att färdigställa boken. Handlingen är uppbyggd runt två familjers historia: En av familjerna — Lipa-Lehr, är ungersk, den andra familjen — Döhring, är tysk. Dessa två huvudspår länkas ihop genom händelser och personer. Att läsa Péter Nádas ”Parallella historier” är en okonventionell introduktion till ett svindlande tankekosmos för den som inte läst honom tidigare. För inbitna fans är det en guldgruva.

Romanen skapar ett panorama över Europas historia

När de parallella berättelserna publicerades i Ungern 2005 hyllades de som en motsvarighet till  ”Krig och fred” i det 21: a århundradet.

År 1989, året för Berlinmurens fall, hittade Döhring, en student, ett lik medan han joggade i Berlins Tiergarten. Romanen börjar med denna kriminella scen, men öppnar samtidigt också upp det omfattande sökandet efter en familjs mörka hemlighet.

Det är historien om familjen och deras vänner, vars personliga öden är kopplade till det ungerska och tyska förflutna. De historiska markörerna är den ungerska revolutionen 1956, den postrevolutionära perioden, den ungerska nationaldagen den 15 mars 1961 och, i efterhand, deportationen av ungerska judar 1944/45 och förkrigstiden på trettiotalet i Berlin.

Romanen skapar ett panorama över Europas historia, i ett överväldigande överflöd av berättelser som ingen realistisk konstruktion skulle kunna kombinera till en berättelse. Romanens enda stora metaberättelse formas dock av berättelserna om kropparna som blir skådeplats för händelserna.

De manliga och kvinnliga kropparna och deras sexualitet formar verkligheten i karaktärernas liv, de är den “glödande magman”, “tändmaterialet som vilar i djupet av deras själ eller ande” som exploderar de parallella berättelserna. På grund av hans analytiska skarpsinne och kraften i hans karakterisering placerar internationell kritik Péter Nádas bredvid Proust.

Med sitt magnum opus romansviten “Parallella historier” höll han alltså på i 18 år.

Péter Nádas har också hävdat att det tagit decennier att förstå saker han hörde och såg i sin barndom

Hur länge han skrivit på självbiografin “Illuminerade detaljer” (i översättning av Daniel Gustafsson och Peter Tóth, Albert Bonniers förlag, 2022) framgår inte men “Minnesanteckningarnas bok” tog 11 år).

I detaljrika minnen och ett magnetiskt flöde beskriver han i ”Illuminerade detaljer” det som ska bli ett skrivande liv i ett Europa präglat av antisemitism och i de stora ideologiernas skugga. ”Man lyckas bättre när man minns något av en tillfällighet, då börjar det, då kommer floden av minnen,” säger Péter Nádas själv.

Idag räknas Péter Nádas, naturligtvis, som en av stora centraleuropeiska författarna. Som i fallet med Imre Kertész ströks hans böcker för ett antal år sedan från Ungerns kulturkanon.

”Minnesblad ur ett författarliv” är undertiteln. Och Péter Nádas går grundligt till väga i sitt livslånga sökande i att om möjligt något förstå sig själv och den kultur och familj som fostrade honom. Och samtidigt finns här två världskrig, Förintelsen och ett århundrade tyngt av ideologier. Och en stad, Budapest. Men han stannar också vid detaljerna, kan beskriva hur mormors söndagssoppa blir till, och hur morfar Tauber efter lunchen slänger upp honom i luften.

Prompt förstår man även hans metod. Hur han repeterar sina minnesfragment, och sin samtid, varpå den ena detaljen efter den andra öppnar sig som ett ostron. Och hur därmed det nya möter det förflutna. Péter Nádas har också hävdat att det tagit decennier att förstå saker han hörde och såg i sin barndom, men att minnet bevarar det man inte förstår sig på; som ett raster, ett nät; ja, en struktur som med erfarenheter och begrepp långsamt under ett liv fylls i.

Carsten Palmer Schale

The post Helgessän: Peter Nádas vävningar first appeared on Opulens.

PRIS. Den ungerska författaren Péter Nádas tilldelas Berman Literature Prize för sin roman Illuminerande Detaljer.

Nádas föddes i Budapest 1942 och har sedan debuten 1965 publicerat essäer, romaner och andra berättelser, vilka översatts till närmare 30 språk.

– Péter Nádas tillhör en lång rad av europeiska episka historieberättare« säger juryns ordförande Daniel Pedersen i ett pressmeddelande. Illuminerade detaljer är ett verkligt minnesarbete där Nádas förenar detaljer med historiskt omvälvande skeenden. Andan i Berman Literature Prize handlar om överskridande, och det gör även denna roman. Mellan generationer, människor och tider. Allt kanaliserat genom författarens associativa ström och resulterar i en enorm gestaltning av minnen ur ett liv.

Det är andra gången Berman Literatur Prize delas ut sedan prisets instiftande 2020. Priset ska tillfalla en författare som ”verkar i den judiska traditionens anda, och med sitt litterära verk syftar till att, som det nämns i prisets stadgar, både undersöka den rika judiska kulturen och samtidigt överskrida tider och kulturer och därigenom eftersträva det universellt mänskliga”. Prissumman är 750 000 kronor och i juryn sitter Daniel Pedersen, Ingrid Elam, Hanna Nordenhök, Na’ama Rokem, Thomas Steinfeld och Svante Weyler.

Anna Brynhildsen

The post Péter Nádas tilldelas Berman Literature Prize 2022 first appeared on Opulens.