FILM. Idag inleds Venedigs internationella filmfestival. Ingela Brovik skriver om ett evenemang kringskuret av coronarestriktioner och om några av höjdpunkterna under de trettio år hon besökt festivalen.

Berlin hann med sin 70:e filmfestival i februari, Cannes ställde in filmfestivalen som är på plats nummer ett av A-filmfestivaler i världen på grund av den pågående pandemin, men Venedig, världens äldsta filmfestival, känd för sin konstnärlighet (plats nummer tre efter Berlin) har beslutat att festivalen skall äga rum, trots allt.

Snart börjar Venedigs 77:e internationella filmfestival och pågår 2-12 september med alla program som vanligt, om än med vissa restriktioner på grund av den pågående pandemin. I det internationella tävlingsprogrammet visas bland annat en dokumentär om Greta Thunberg, dock utanför själva tävlingen.

Ett seminarium kommer att äga rum i Venedig om finansiering av film med kända personer i filmvärlden, ett av många intressanta program i Venedig, som tog avgörande steg framåt i sin status 2018. Det var nämligen då som ett antal filmer vilka skulle ha visats i Cannes i stället kom till Venedig, efter konflikter med Netflix och franska filmindustrin. Således kunde en av Frankrikes främsta filmkritiker erkänna för mig att Venedig 2018 var bättre än (det för franska filmkritiker heliga) Cannes. Bland annat fick vi se den legendariske Orson Welles sista film.

Om jag gör en tillbakablick på mina mer än 30 år i Venedig, så finns det vissa minnen som träder fram med särskild styrka. Till exempel när italiensk-amerikanske Martin Scorseses The last Temptation of Christ visades och väckte starka reaktioner. De katolska hemmafruarnas förbund demonstrerade med stora stekpannor av järn, som de bankade i. Det hördes över hela stan. En demonstration som visade filmens makt i Venedig och i världen.

På 1990-talet under belägringen av Sarajevo fattade Venedigfestivalen beslutet att bli systerstad, i solidaritet med den belägrade staden, där det skapades mycket dokumentärfilm av bland annat SAGA Group of Sarajevo. Film från hela krigets Balkan kom till just Venedig där de visades inför en mycket engagerad publik. Jag minns dokumentärfilmen om en ung kille i Sarajevo vars jobb var att samla in ben och bränna dem, en absurd vardagsbild vars like man aldrig sett på bio. Senare kom det dokumentärer från Belgrad under bombregnet 1999, av regissörer som var motståndare till Milosevic och kriget. Filmer som tog bort stigmatiseringen av det serbiska, som Goran Paskaljevics Serbia year Zero om Belgrad under bomberna och Jasmina Tesanovics Diary of a political Idiot om vardagslivets kaos. Det är filmer jag aldrig kan glömma.

Meningen med livet diskuterades också på sofistikerat vis på festivalen där brittiske Peter Greenaways Prospero´s Books visades 1992 och väckte het debatt. Greenaway sa till mig att hans filmer handlar om 1990-talet som historiens tredje “manieristiska” period då vår egen tid bara kan förstås genom ironi. Varför? För att nu är alla 1900-talets stora mästare borta, Picasso, Stravinskij, Le Courbusier (med flera) som lämnat tomrum efter sig!

Det höll inte franske regissören Claude Chabrol med om, hans Ceremonin visades 1995 i Venedig där hembiträden gör våldsam revolt mot den rika familj de jobbar för. Chabrol, en av de främsta franska nya-vågen-regissörerna, sa till mig att Ceremonin är han sista “marxistiska” film, att det visst finns mänskliga värden att kämpa för.

År 2009 står många filmer tvärsemot varandra på festivalen, som får hård kritik från högsta politiska makthavare i Rom.

Ett par höjdpunkter: Svensk-italienske Erik Gandinis kritiska dokumentär Videocracy om hur statschefen Berlusconi byggt upp sin makt via TV, amerikanske Michael Moores Capitalism – a Love Story som orsakade stort bråk på en presskonferens, av sällan skådat slag.

Dessutom italienska Il grande sogno (Den stora drömmen) i regi av Michele Placido som sarkastiskt gör upp med 1968-rörelsen, en spelfilm som den italienske kulturministern sa till oss journalister på presskonferensen att skriva positivt om. När vi protesterade blev det ett himla liv – att en politiker skulle kräva att hans åsikt skulle finnas i alla medier – just i Venedig, en plats för yttrandefrihet, under Berlusconi.

Efter terrorattentatet 11 september 2001 startade Venedigfestivalen ett filmprojekt, en kollektivfilm, 11-01-09 där elva filmregissörer från elva olika länder fick göra elva olika gestaltningar av terrorattacken. De bästa filmerna var de som på ett komplext sätt försöker vända på perspektiven, som Ken Loachs film om ett annat 11 september 1973 då Chiles demokratiskt valde president Allende störtades i en militärkupp. Ett annat 11 september gestaltas i Danis Tanovics film, om massakern i Sebrenica, Bosnien 1995, bortglömt. Samira Makhbalbafs film utspelas i en fattig mörk skola i Iran där lärare och elever skall berätta vad som skett i New York, fast de inte förstår hur World Trade Center ser ut. Kollektivfilmen blir angelägen att diskutera för alla på festivalen för att filmen synliggör tidsandan, dialektiskt.

När den arabiska våren drog igång med drömmar om frihet och rättvisa blev en oväntad effekt att många kvinnliga filmregissörer plötsligt satte igång att göra film även om det var förbjudet för dem i deras hemland. Så gott som alla de kvinnliga regissörerna kom till Venedig med sina filmer, som Den gröna cykeln, som även fick svensk biografdistribution (Folkets Bio). Iranska filmare som Jafar Panahi (numera förbjuden att filma) kom till Venedig med filmer där kvinnliga rättigheter fick ta plats på den vita duken (vilket retade de politiska makthavarna). Amerikanska regissörer som Spike Lee visade sin dokumentär om stormen Katrina vars skador främst drabbade afrikanamerikaner, vilket hans film dokumenterar med emfas.

Eftersom kvinnliga filmare har svårt att få plats på filmfestivaler har Venedig instiftat ett speciellt program för dem, för att skapa mer rättvisa, vilket har lett till en närmast unikt intressant mångfald på festivalen.

The post Venedigs filmfestival drar igång, trots corona first appeared on Opulens.

AVGÖRANDE DETALJER. Återskapelse, omskapelse, nyskapelse? Brutal kapning eller efterapning? Hur gör man egentligen ett storartat konstverk rättvisa, samtidigt som man placerar det i en ny situation?

I Parochialkirche i Berlin har man av någon anledning som jag inte undersökt närmare bestämt sig för att reproducera delar av Michelangelos freskmålning, som sedan 1500-talet pryder taket i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Bilderna i kyrkan i Berlin sitter dock inte i taket, utan på några slags skivor som ställts ut i kyrkan, i naturlig storlek, med lite fräscha detaljer. Friskt vågat, hälften vunnet, skulle jag vilja säga, syftet med projektet tycks mig lite oklart.

Ändå blir jag nyfiken, kanske för att jag drar mig till minnes en helt annan utställning som jag såg för något år sedan på Alte Münze, ett av stadens alla rum för kultur. I det multimediala projektet Visions Alive fick vi där som besökare ligga på stora mysiga kuddar på golvet och betrakta ett bildspel hopbyggt av scener ur Hieronymus Boschs kända triptyk “Lustarnas trädgård”, målad någon gång i slutet av 1400-talet. Detaljer seglade förbi som i ett litet skådespel. Som i en filminstallation av Pippilotti Rist blev de till ett tillstånd mer än rörlig bild. Detaljerna var varken de allra bästa, de intressantaste eller ens de vackraste (“Lustarnas trädgård” är något av ett estetiskt mästerverk) men de blev ändå levande; projicerade och stora öppnade de nya perspektiv och gjorde det möjligt att uppleva dem i all deras prakt. Det var faktiskt inte så illa, trots det något forcerade och tämligen förenklade i utförandet.

Lika stentyst som i Parochialkirche var det alltså inte i Lustarnas Trädgård. Kanske just för att de långsamt dansande bilderna inte tycktes ha samma ambitioner? Eller för att Michelangelos fresk inte präglas av samma mystik som “Lustarnas trädgård”. Det saknar ett mysterium som kan återskapas eller undersökas. Den sortens återskapningar och undersökningar görs helt klockrent av den brittiske filmregissören Peter Greenaway. Ett lite mer komplext sätt att belysa detaljer i ett historiskt konstverk är dennes spelfilm Nightwatching från 2007. Filmen bygger upp en berättelse bakom verket, levandegör det genom att skapa en bild av den värld som skulle kunna vara utgångspunkten för själva målningen. Som alltid när det gäller Greenaway bygger filmen på historiska fakta och detaljer. Och estetiska nyanser, alla med samma insikter om konstens och människans inre strukturer.

Nu har jag varken sett Sixtinska kapellet eller “Lustarnas trädgård” på Pradomuseet i Madrid. Skamfullt, jag vet, men det spelar mindre roll, frågorna väcks i alla fall. Återskapelse, omskapelse, nyskapelse? Brutal kapning eller efterapning? Hur gör man egentligen något storartat, sedan länge etablerat som mästerverk, rättvisa, samtidigt som man placerar det i en ny situation?

Kanske får man som betraktare hjälpa lite på traven. Det finns något i stunden betydelsefullt i allt, om man så vill. Det var den dag som jag fått höra om Tim Berglings, Aviciis, bortgång som jag försökte uppleva Sixtinska kapellet. Men konstverket var placerat i fel tid på fel plats, och i stället för att fastna på Adams och Guds berömda fingrar drogs ögonen till den lilla detaljen där Michelangelo smugit in sitt buttra självporträtt. Detaljen föreställer ett mansansikte som påminner lite om en urvriden trasa. Jag hörde för en tid sedan någon berätta att det var konstnärens försök att lite försynt uttrycka hur utmattad han var i slutet av arbetet med sin freskmålning. Beställaren hade pressat honom lite för hårt. Är man ovanligt bra på det man gör kan man bli för hårt pressad, och det fick för mig bli den dagens detalj. Till slut alltså både angeläget och väldigt sorgligt.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Upplevelsen av reproducerad konst first appeared on Opulens.