KÄRLEKSBREV. För första gången har författaren, poeten och akademiledamoten Bo Bergmans kärleksbrev till Maria Almqvist publicerats. Lis Lovén har läst Per Wästbergs urval och finner att tonen är både genuin och intim.

Breven till Maria av Bo Bergman 1891-1964
Förord och urval: Per Wästberg
Norstedts

Det är en vacker kärlek han ger uttryck för, författaren, poeten och akademiledamoten Bo Bergman. Jag tänker att det inte känns det minsta oanständigt även när jag får inblick i hans mest privata brev till Maria Almqvist. Bergmans ansvarskänsla inför denna kvinna lyser igenom. Per Wästberg låtit publicera ett urval av dessa kärleksbrev: ”Bo Bergman – Breven till Maria 1891-1964.”

Det är en relativt okomplicerad kärlek författaren ger uttryck för. Den tillhör de grå, stilla stunderna. Den förtär honom inte. Den konsumerar inte hans pliktkänsla inför sin hustru Hildegard.

Det är ju värt att tänka på detta att han aldrig var gift med sin stora kärlek, Maria. Det kan ha varit anledningen till att den höll så länge. Inget kom i vägen för den. Genom de brev han ofta fick från Maria levde han upp och tycks ha orkat gå vidare. Han verkar inte ha övervärderat sin författarroll. Nej, han ville vara en god människa i ordets djupaste betydelse. Och det han saknar i självsäkerhet som poet tar han desto mer ut som trygg tillit inför Marias själva väsen. Han tömmer all sin längtan in i hennes värld.

Han är inte heller en man som vrålar ut sanningar. Han är ingen kärlekens rebell. Breven andas en naturlig värme mitt i vardagen. Breven har en ton grundad i en verklighet som inte alltid känns litterär. Breven ingår i en vardag bortom hans yrkesroll. Och han skriver egentligen inget verkligt intressant om sitt arbete i Svenska Akademien. Den yttre världen med krig har han heller inget viktigt att säga om. Hans enda ärende i breven är Maria.

Och den vardagligt inkännande kärleken? Den som är grundad i klar och realistisk tillit, vad finns att säga om den?

Jag tänker på Bibelns Paulus, faktiskt. Ord som säger att kärleken är tålmodig och mild. Den skryter inte. Den framhäver inte sig själv. Den driver inte på. Den är, som sagt, tålmodig och mild. En kärlek som mera är agape än passion. En kärlek som får kraft ur Marias arbete med funktionshindrade barn. Hennes äkta solidaritet får honom att känna in denna altruistiska kärlek.

Det rör sig om en värme som är inkännande och lojal. En omsorg som är sådan att den ger kraft att gå vidare. Många gånger tänker jag att kärlek och erotik är tidsbundna. Att det är utifrån vår epok vi tar till oss kärlekens språk. Här är Bo Bergman den 1800-talsman som låter plikten till hustrun prägla hans liv. Han tillät sig inte att lämna sin fru. Desto mer tar han kraft från sin själs älskade. Hon som får honom att stå ut och klara alla problem, även om kraften kommer långväga från genom brev.

Breven han skrev är inte överdådigt bra i litterärt avseende, men läsvärda ändå. På sitt stillsamma sätt förs texten framåt i lugnt och stilla mak. Och trots det stillsamma blir läsningen aldrig långtråkig. Man kan genom den här boken skåda in i författarens värld bortom det litterära. Breven har ju inte varit menade för eftervärlden. Därför är tonen så stillsamt genuin och intim. Likväl blir nu texterna utställda som en litterär form i det offentliga ljuset och det ska vi nog vara tacksamma för eftersom personen Bo Bergman blir synliggjord. Jag tänker mig att den här personliga sidan kan förklara det stillsamma i hans lyrik. Det är en lyrik som inte förhäver sig.

The post Bo Bergman – en stillsam poets kärleksbrev first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Lis Lovén tycker att Per Wästbergs biografi över Bernhard von Beskow är suveränt läsvärd.

Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning
av Per Wästberg
Svenska Akademiens minnesteckningar
Norstedts

Det är alltid något speciellt med röster från det förflutna. Jag tänker nu mer specifikt på boken om Svenska Akademiens ständige sekreterare på 1800-talet ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning”. Den är författad av Per Wästberg som sitter på stol 12 i den nuvarande Svenska Akademien.

I de minnen från det förflutna som Wästberg lyfter fram finns en borgerlig trygghet, en kulturhistoria som präglas av tillhörighet. Det som ligger kvar i glömskans rike kan väckas till liv igen. Så är det nu att läsa Per Wästbergs bok – minnena levandegörs.

Med ”borgerlig trygghet” syftar jag inte på något politiskt. Åtminstone inte så som borgerligheten ser ut i dagens Sverige. Nej, bort det! Det handlar om den, förvisso mansdominerade, borgerliga kultur i en gången tid som framträder i Wästbergs bok.

Jag har med andra ord kommit att gilla den här Bernhard von Beskow. Han var alltså ständig sekreterare i Svenska Akademien och sedan blev han ständigt bortglömd.

Per Wästberg visar de höga idealen

Kanske kan man skönja ett visst mått av borgerlig nostalgi hos Wästberg. En känsla för att väcka till liv något som trots allt äger en giltighet. Detta i en tid när högerspöken har förfulat det borgerliga arvegodset. Så ja, jag anser att Per Wästbergs bok har något viktigt att säga oss.

Det går i den här biografin över Bernhard von Beskow att se hur allt hölls samman av höga ideal. Det var en manskultur som ville något, men utan att omstöpa allt. Något stabilt, belevat, sant och rätt. En vilja att binda samman allt till en enhetlig kultur.

Bernhard von Beskow framstår som en genuin och helgjuten person i Wästbergs porträttering. Här skildras hur den ständige sekreteraren fick Akademien på fötter igen. Bernhard von Beskow (1796-1868) blev ledamot i Svenska Akademien 1828, från 1834 dess ständige sekreterare.

Det var en man som hade ett omfattande kontaktnät och inflytande i dåtidens svenska kulturliv. Han var därtill gift med en habil kvinna som hjälpte honom i hans arbete. Dessutom var han henne trogen och höll aldrig på med några kvinnoaffärer.

Bernhard von Beskow kunde försvara monarkin och ändå förbli kritisk till den samma. Kort och gott levde han upp till sina ideal.

Per Wästberg är språkligt klurig och stilsäker. Därtill vågar jag påstå att Wästberg inte låter det minsta ängsligt korrekt, inte alls hörande till de publikfriandes skara. Med andra ord är han rätt man att presentera en ständig sekreterare från förr på detta stilsäkra sätt.

I sin helhet levandegör ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk” hur 1800-talets människor hade i Sverige. Vi får en snabbgenomgång av de usla, fattiga förhållanden som många stockholmare levde under. Stockholm tycks på 1800-talet ha varit Europas mest kriminella storstad. Med omfattande prostitution, stölder, smuts och förfall.

Starka sociala kontraster

Det är logiskt att det uppstod en vilja i 1900-talets Sverige att styra upp landet och riva ner det smutsiga och fula. Inte minst tänker jag då på klassklyftorna. Kontrasten till von Beskows livsvillkor blir ju otäck när man tänker på den underklass som fanns på hans tid. Men Wästberg noterar att det borgerliga elementet hos Beskow inte alls ser ut som hos Balzac eller Flaubert. Man kan ändå undra hur borgerskapet egentligen såg på sin privilegierade ställning på den tiden. Jag tänker mig att vi människor gärna blundar för det otäcka genom någon form av bortträngningsmekanism. Vi behöver våra inre försvar för att orka leva helt enkelt. Så måste det vara för alla, då som nu. Jag tycker att Wästberg har försökt se alla sidor av saken i sin skildring av ett Stockholm i det förflutna.

Per Wästberg når språkets innersta vrår

Och Beskow som var en präktig, protestantisk och plikttrogen man följde, som sagt, inte sina känslors nycker. Men det är ändå lite befriande att höra talas om en förälskelse utanför äktenskapet som i grunden skakade om honom. Men det var således en kärlek som inte fick något utlopp mer än i drömmerier och kanske också i form av poesi. Wästberg tycks i beskrivningen av denna förälskelse ha nått ner till språkets innersta vrår och skrymslen.

I dag ser vi nog Svenska Akademien som en påtagligt sluten församling. Så var det inte på 1800-talet. Den tidens journalister hade mera insyn i hur till exempel invalen gick till. Så för den som är intresserad av att få titta in bakom ridån är detta en mycket intressant bok. Här trängs berömda personer om utrymmet. Därtill finns det ett visst mått av yttrade visdomsord.

Jag tänker avsluta med citat från boken som handlar om Beskows diktning:

Han polerade sina verser till en glans som vore de gamla mässingsskyltar. I motsats till Stagnelius och Tegnér fläckar ingen droppe blod hans sidor, på sin höjd lite lackfärg. Idag läser vi hans konstprodukter från en epok då det i breda kretsar var lika vanligt att uttrycka sig rytmiskt och rimmat som att måla i vattenfärg och på porslin. Som litterärt bagage var de utan tyngd.

Det är väl slutsatsen. Beskows arbete inom Akademien hade alltså mera tyngd och hans uppdrag fick denna institution på rätt köl. Och det är onekligen mycket fängslande att få veta hur detta interna arbete gick till. Jag tycker kort och gott att boken är suveränt läsvärd.

The post Suveränt läsvärt när Per Wästberg levandegör 1800-talet first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFISKT. Genom 90-årsjubilaren Per Wästbergs aktuella memoarbok ”Tidvatten” får vi en elegant överblick över en makalös tid, menar Jesper Nordström, som också erinrar sig en Stockholmsvistelse på 90-talet.

Tidvatten av Per Wästberg
Norstedts förlag

I dag fyller Per Wästberg 90 år och nu i november har hans memoarnok ”Tidvatten” just utkommit. Det är närmast som om han ville ge sig själv en klapp på axeln, men i allt annat än den uppblåsta självgoda stilen. Nej det här känns som att möta den varma gamla släkting man söker sig till på ett stort julfirande när alla andra bara kan prata jobb, bostadslån och livspussel.

Då sitter han där med en mängd anekdoter som helt naturligt strömmar fram som rapporter från en annan tid.

Låt mig dock själv berätta om en tids vistelse i Stockholm som blir ett slags filter jag läser denna bok igenom. Det var sent 90-tal och jag tog chansen att åka upp en sommar och bo i en lägenhet i Laurinska huset som en bekant som kände någon hade haft en vansinnig tur att få hyra i andra hand.

Så här i efterhand har jag förstått att huset är den verkliga högborg för kultureliten där nästan alla av betydenhet i kultur- och media-Sverige tillbringat tid. Jag säger media, för den här byggnaden har på senare år haft en doft av flashiga nya pengar.

Där jag bodde fanns dock en atmosfär av det gamla fina ouppnåeligt bildade Kulturstockholm. Här fanns det målningar i taket i Carl Larsson-stil, de gamla kakelugnarna var välbevarade och i biblioteket fanns en bekväm fåtölj med whiskykaraffer i bekväm närhet. Balkongen bjöd på en utsikt ut mot hela Riddarfjärden och Stadshuset.

Det äldre paret som bodde här var tydligen i Rom och skrev på en ny bok om barockkyrkor. En sådan bildad kulturborgerlighet som nog inte finns mer i samma utsträckning, men som man kan möta i Wes Anderssons filmer. Men här fanns ingen neuros; här hade vi alltså pensionärer som vågade sig på att släppa in rödvinspimplande CSN-glidande ynglingar.

Det krävs värme och trygghet och att bottna. Jag ser som sagt denna sommar som det filter jag läser Per Wästbergs text igenom. Det rör sig om en försvunnen värld i vår huvudstad så som den ter sig i en Stieg Trenter-deckare. Denna gammaldags elegans och humanism som inte kommer med några divalater eller attityder.

Barndomsminnen

Nu handlar Per Wästbergs memoarbok för all del inte så mycket om hans hemstad, men barndomsminnena vävs in hela tiden. Det är upptäcktsfärder i Vanadislunden, tonårsminnen från butiker och av företeelser som försvunnit. Fast oftast utan det där bittra det-var-bättre-förr-tonfallet.

Boken är uppdelad i det mer biografiskt aforistiska och närmast små miniessäer i en del och sedan följer en personligt hållen litteraturhistoria som ändå bottnar i det upplevda och inte rent bokliga. Wästberg skriver om möten med andra, men utan att döma. Han skriver till exempel om Doris Lessings stökiga hem med cannabisplantor. Och om sena nätter och hätska diskussioner med Göran Palm.

De storpolitiska vågorna

Samt inte minst den tid han tillbringade i Afrika och de storpolitiska vågorna. Den bild av Per Wästberg som tonar fram i denna bok är säkerligen också nyckeln till hans framgång som ett slags förhandlare och diplomat i det postkoloniala Afrika. Det gäller att lyssna, aldrig låta kartan vara viktigare än terrängen men för den sakens skull inte vara totalt relativiserande eller undfallande.

Den här boken blir som en lång utsträckt palimpsest över ett århundrade och det är få förunnat att ha varit med om så mycket och hela tiden befunnit sig i händelsernas centrum. Från hårda förhandlingar med afrikanska krigsherrar till en stökig vindsvåningsfest där det så när utbröt knivslagsmål mellan Gunnar Ekelöf och Sven Stolpe. Ytterst få får verkligen vara med, men liksom under min sommar på balkongen på Söders höjder får vi en elegant överblick. I det här fallet över en makalös tid.

The post Per Wästberg förmedlar en elegant överblick över en makalös tid first appeared on Opulens.

FÖRFATTARSKAP. Författaren, översättaren och litteraturkritikern Margareta Ekström har nyligen avlidit i en ålder av 91 år. Ivo Holmqvist ser tillbaka på ett läsvärt författarskap.

”Det är en briljant bok” avslutade jag min recension av Margareta Ekströms Kvinnan som reste med Montaigne när den var ny för 40 år sedan. Redan till det yttre är den mycket tilltalande, med ett omslag av Jan Biberg som skulle ha hedrat de tyska målarna från romantiken, med en fönsterutsikt mot Neckar och ett blåtonat fjärran Heidelberg.

Kvinnan som reser med den franske 1500-talsfilosofen är en 33-årig konstskribent som brutit upp ur sitt äktenskap sedan hennes man varit otrogen. Hon bilar ner till kontinenten under lågsäsongen och tar in på en slottspension innan turisterna invaderar. Där träffar hon en klok äldre man, försöker förgäves komma slottsfrun in på livet, och stöter samman med en kollega hemifrån.

Hon läser Hermann Hesse, vandrar i bergen, och upplever på slutet en kort, intensiv kärleksnatt och blir med barn – men klarar sig utan män. Men det är bara halva boken, resten är utdrag ur Margareta Ekströms egen dagbok, med ironiskt lekfulla kommentarer: ”Farväl, oh läsare, lev väl och dikta gärna vidare om hennes  stolta, egensinniga liv…”

Ett slaganfall 1995 satte stopp för Margareta Ekströms alltigenom läsvärda författarskap som präglades av en uppdrivet god smak, inte sällan på gränsen till det preciösa. En hel del är skrivet om henne av hennes allra närmaste, av Per Wästberg, i den memoardel som heter Hemma i världen. De hade träffats 1966 (hennes äktenskap med författaren Carl-Erik Nordberg upplöstes 1969, efter femton år). Och med mera kritisk och ambivalent blick av deras dotter Johanna Ekström i flera av hennes böcker.

The post Margareta Ekström 1930-2021 first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. KONST

Beate Wassermann, Balansakter
Recension av Jesper Nordström
Moderna museet, Malmö

Beate Wassermanns tidigare verk har all den briljans och det konsthantverk som man kan förvänta sig av en internationellt erkänd bildskapare. Det är vanligt med en startup-fas där man förhåller sig till andra, antingen följer eller förnekar, och Wassermann gör ett slags avslut och hej då till Andy Warhol i ett av sina tidiga figurativa verk ”Andy mit Kind”. Den magra vattniga färgen i hans ansikte skapar en bild som är bakvänd; huvudet som borde vara kött och volym är ett hål i bildplanet. Hon gör även ett slags fadermord på en annan stor ”kulturman”, Kazimir Malevitj, genom att visa upp en suprematistisk tebjudning.

Beate Wassermanns dukar är mer strama och monokroma än traditionen kräver och kanske kan man ändå ana en viss lugn andlighet och avsikt att de skall vara meditationsobjekt, ungefär som Malevitjs målningar. Traditionen som hon förnekar dröjer sig kvar, och visar på hur uppfordrande och viktigt måleri kan vara, i en tid då vi för inte så många år sedan trodde att detta var dött sen länge.

2. SCENKONST

AMFI #5 Moral enligt Medea av Athena Farrokhzad
Recension av Lena S Karlsson
Stockholms Stadsteater, Fri scen

På Stadsteaterns minsta experimentscen Fri scen möter Medea Moralen, en kvinna som försöker förstå hennes motiv och föra barnens talan. Senare tider har tolkat Medea som en feministisk ikon och frontfigur, en kvinna deformerad i ett manschauvinistiskt samhälle, där självständiga kvinnor inte hade någon plats. Kärnfrågan har varit: är det möjligt att försvara en mor som dödar sina egna barn.

Scenrummet är i den här uppsättningen närmast helt kalt, kostymerna helt neutrala, vilket sätter fokus på texten. Det är också ett tungt ansvar för aktörerna. Regissören Saga Gärdes har i sin tolkning av Athena Farrokhzads Moral enligt Medea valt att förlägga handlingen utom tiden. Det sparsmakade scenrummet och textens dominans är kärnan i denna föreställning om Medea, trollkvinnan och ikonen som aldrig upphört att fascinera.

3. TV-SERIE

Jordbrukarna av Izer Aliu
Recension av Christoffer Andersson
SVT Play

Marwan (Nader Khademi) har förlorat sin fästmö i en bilolycka och nu vill fästmöns föräldrar överta vårdnaden om femåriga Kiki. Planen är att ta dottern till Iran, till dotterns farfar. Izer Alius och Anne Bjørnstads norska serie Jordbrukarna (2021) börjar som en slags parodisk känga mot Inte utan min dotter och Gömda. Marwan har blivit lovad ett falskt pass och när kidnappningen är genomförd och han står på plats i väntan på passet får han en dålig nyhet, som blir upptakten till handlingen: passet kommer ta tio ytterligare dagar.

Överlag är Jordbrukarna en underhållande serie med övertygande rollprestationer och en storyline som bjuder på den ena överraskningen efter den andra. Roliga och publikfriande replikväxlingar gör den högst sevärd. Jäktad och kontroversiell klippning gör bara serien gott. Den som vill uppleva ännu ett bevis på att norsk filmkonst går från klarhet till klarhet bör inte missa den här!

4. ESSÄER

Hyllningar – essäer och krönikor av Per Wästberg
Recension av Tommy Gunnarsson
Wahlström & Widstrand

Det imponerande persongalleriet i Per Wästberg Hyllningar består av hundratals kulturpersonligheter som privatpersoner. Svindlande många av de storheter som i boken figurerar har den i år 88-årige författaren och akademiledamoten Wästberg träffat personligen, och många av dem har han haft och har nära kontakt med. I inledningen av Hyllningar skildrar Wästberg hur det gick till när han redan som tonårigt litterärt underbarn tog mod till sig och stiftade bekantskap med den då över 60 år äldre diktarförebilden och poeten Bo Bergman. På den här självsäkra vägen verkar det sedan ha rullat på för Wästberg. Hans sociala snille lyser också igenom för mig genom att jag som läsare trivs förbannat bra i hans varmt välkomnande text.

Det är omöjligt att fälla några hårda omdömen om en så välskriven läsfest som Hyllningar är. Ofrånkomligt inspirerad och smittad av Wästbergs egna hyllningar fick den här recensionen själv därför bli något av en hommage.

5. SPÄNNING

Mordnattenmatrisen av David Vikgren
Recension av Erik Bovin
Teg Publishing

När Palmegruppen den 10 juni 2020 kom med beskedet att utredningen läggs ned var frågetecknen fler än någonsin. Stig Engström, känd som Skandiamannen (som avled år 2000) pekades då ut som misstänkt gärningsman trots avsaknaden av teknisk bevisning. Att Palmegruppen lämnade efter sig en olöst gåta har bäddat för fler tv-serier, dokumentärer, filmer och böcker i ämnet. Det moraliskt diskutabla i att kapitalisera på en djupt tragisk händelse tycks inte bekymra somliga kulturarbetare och produktionsbolag.

När David Vikgren utkommer med sin första roman Mordnattenmatrisen efter nio diktsamlingar, rör det sig om en temporal och spatial inzoomning av mordnatten. Att gåtan ännu är olöst är som sagt en förutsättning för Mordnattenmatrisens relevans. Detta är rafflande läsning för alla som intresserar sig det minsta för Palmemordet.

The post Kulturtips: Från stram konst till rafflande läsning first appeared on Opulens.

LÄSFEST. Det är omöjligt att fälla några hårda omdömen om en så välskriven läsfest som Hyllningar är, skriver Tommy Gunnarsson som läst Per Wästbergs nya bok med essäer och krönikor.

Hyllningar – essäer och krönikor av Per Wästberg
Wahlström & Widstrand

Albert Camus, Svetlana Aleksijevitj, Hjalmar Söderberg, Erland Josephson, Carl Fredrik Reuterswärd, Annie Ernaux, Paul Celan, Jean Cocteau, Lotta Lotass, Per Wästbergs egen morsa. Det imponerande persongalleriet i Per Wästberg Hyllningar består av hundratals kulturpersonligheter som privatpersoner. Svindlande många av de storheter som i boken figurerar har den i år 88-årige författaren och akademiledamoten Wästberg träffat personligen, och många av dem har han haft och har nära kontakt med.

Givetvis torde Wästbergs sociala arv som son till en stor tidningsman gjort sitt, men återkommande vid läsning av Hyllningar tänker jag att Wästbergs måste ha en medfödd social genialitet med sig. Livet igenom tycks han med lika mycket självförtroende, innerlighet, nyfikenhet som intellektualism liksom minglat sig genom kulturlivet i Sverige och annorstädes.

I inledningen av Hyllningar skildrar Wästberg hur det gick till när han redan som tonårigt litterärt underbarn tog mod till sig och stiftade bekantskap med den då över 60 år äldre diktarförebilden och poeten Bo Bergman. På den här självsäkra vägen verkar det sedan ha rullat på för Wästberg. Hans sociala snille lyser också igenom för mig genom att jag som läsare trivs förbannat bra i hans varmt välkomnande text.

Hyllningar är vi inte precis bortskämda med inom det svenska kulturlivet. Vanligare, vilket Wästberg inledningsvis nämner i sin bok, är hyllningar inom det franska kulturlivet med sina många så kallade hommages. Detta franska förhållningssätt tycks ha stått som förebild för tillkomsten av Hyllningar.

Bara ordet hyllningar framstår nog som tråkigt eller rent av naivt i mångas öron. Men det är knappast hyllningar av det blint naiva slaget vi här har att göra med. Inte heller är de tråkiga, allt annat än det. Wästbergs hyllningar framstår som både intellektuellt träffsäkrare, skarpare och mer levande än det mesta. Hyllningar skulle passa bra som skolning att läsa för de kritiker eller dylika som tror intellektuell träffsäkerhet och skarphet är förbundet med att vara elak eller cynisk.

Givetvis är Hyllningar lika mycket Wästbergs egen hyllning till sig själv. Han solar sig så att säga i glansen av de personer och händelser han tar upp. Men detta solande i andras glans är alltid av en uppriktig, lärd och väl underrättad karaktär. Det sker aldrig genom att ta ljuset från någon annan. Boken andas på detta viss jämlikhet snarare än självupptagenhet.

Att hitta fina representativa exempel ur Hyllningar är som att välja från ett enormt litterärt buffébord bestående av en myriad av lika goda läckerheter. Som sagt, ett enormt litterärt buffébord, där man på måfå skulle kunna kan ta vad som helst och ändå göra hela boken den rättvisa den förtjänar.

Men låt oss då slå upp en sida på måfå … Får upp avsnittet om Stig Dagerman. Inte mycket nytt biografiskt kring Dagerman kommer här en Dagerman-kännare till del. Wästbergs blick på Dagermans gärning och liv och hans minnesbilder av sina få och korta men intensiva möten med den store svenske existentialisten är dock fascinerande läsning.

Smaka bara på dessa mycket intensiva rader, där Dagermans ande får träda fram genom Wästbergs omsorgsfullt valda ord: ”All stor litteratur sägs handla om kärleken och döden. I Dagermans fall: mycket död, lite kärlek, talrika svek och trolöshet. Han bar en drunknads namn. Född utom äktenskapen lämnade hans mamma honom efter sex veckor för att inte bli uppsagd som växeltelefonist.”

Det är omöjligt att fälla några hårda omdömen om en så välskriven läsfest som Hyllningar är. Ofrånkomligt inspirerad och smittad av Wästbergs egna hyllningar fick den här recensionen själv därför bli något av en hommage.

The post Ett enormt litterärt buffébord first appeared on Opulens.

FÖREGÅNGARE. Per Wästberg skriver roande och intressant med klarhet, men han stänger dörren till ödesåret 2018, konstaterar Bo Bjelvehammar, som läst “Utsikt från stol 12”. I boken porträtteras bland andra Wästbergs föregångare i akademien.

Utsikt från stol 12 av Per Wästberg
Svenska Akademien/Norstedts

Per Wästberg har innehaft stol tolv i Svenska Akademien sedan 1997. Nu lyfter han i boken “Utsikt från stol 12” fram sina tolv föregångare sedan 1786. En del är både berömda och kända, som forskningsresanden Adolf Erik Nordenskiöld, andra är helt okända som Eric Blom och Anders Anderson. Andra framstår som direkt träaktiga.

Per Wästberg har ägnat alla ett ihärdigt forskningsarbete. Det ges en historisk kavalkad, som blottlägger akademiens historia som institution och gemenskap, som är skapad av ett antal människor under åren. De flesta på stol tolv är vetenskapsmän, jurister och ämbetsmän. Några är flitiga och arbetsvilliga, andra är mera upptagna av annat. Särskilt av sina egna liv, av att bevara sina positioner och av att värna och underhålla intriger. Intrigmakeri är en vanlig gren inom församlingen.

Den först innehavaren av stol tolv, Elis Schröderheim (ledamot 1786-1795) är en medelgod ämbetsman med kungens öra. Han tycker om mat och fester, men är inte liks road av arbete. Därtill är han en god retoriker och talskrivare, en stor skämtare och skuldsatt över alla skorstenar. En kul prick med ett eget sinne för snille och smak.

En gigant är Bernhard von Beskow (1828-1868) som under trettiofyra år var akademiens ständige sekreterare. Han hade många goda idéer och genomförde en modernisering av församlingens arbete. Därtill hade han en ovanligt stor arbetsförmåga och ett sinne för diplomati. Därav följde att han var bra på hålla samman gruppen. Det finns alltför många exempel på motsatsen, personer som kommit att ägna sig åt intrigmakeri och sönderfrätande arbete. Många har en särdeles utvecklad begåvning – att märkvärdiggöra sig själva och att högtidlighålla det egna jaget.

Per Wästberg ägnar en ansenlig mängd sidor åt att skapa porträtt av samtida personer i akademien, personer, som han arbetat flitigt tillsammans med och kommit nära. Det är bilder av både närhet och värme, jag fäster mig särskilt vid texterna om den intellektuelle giganten Ulf Linde och den lärde och lynnige Göran Malmqvist. Det kan noteras att Per Wästberg inte tycker om vissa. Lars Gyllensten ser han som elak och Sara Danius nämns bara i förbifarten.

Det finns två idolbilder: en av Horace Engdahl och en av Kristina Lugn. Särskilt Kristina Lugn har varit en så gott som daglig samtalspartner, de har båda tyckt om att prata och har trivts med varandra på ett särskilt sätt.

När det gäller Torgny Lindgren är Per Wästberg mest fundersam och hyser föga beundran för hans ovilja att underkasta sig akademiens disciplin. Det finns två närgångna och kärleksfulla porträtt av författarna Bo Bergman och Werner Aspenström. Likaså visar Per Wästberg sin stora passion för läsandet och biblioteken.

Per Wästberg skriver roande och intressant med klarhet, men han stänger dörren till ödesåret 2018.

The post Roande och intressant om Svenska Akademien first appeared on Opulens.

MINNESORD. Lars Norén gick igår bort, i sviterna av covid-19, vid 76 års ålder. Ivo Holmqvist minns en framstående författare och dramatiker.

Några fixstjärnor kan anas på himlen över flera av Lars Noréns pjäser. August Strindberg är en av dem, Eugene O’Neill en annan. Dennes självbiografiska Lång dags färd mot natt fick sin världspremiär i Stockholm.

Tolvåringen Lars Norén satt kanske inte i salongen på Dramaten 1956 när Lars Hansson, Inga Tidblad, Jarl Kulle och Ulf Palme som skådespelarfamiljen Tyrone grälade på scenen i detta mycket långa och mycket dramatiska teaterstycke. Men det finns säkert avtryck av det i den dubbelpjäs som Lars Norén senare skrev och som fick sin premiär i början av 1980-talet. Titlarna lånade han från slutorden i Stagnelius dikt ”Vän!  I förödelsens stund”: Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.

Det är ett familjedrama lika furiöst som O’Neills, och det vilar säkert lika mycket på en självupplevd grund: ”I dramatiken kunde han iscensätta möten med föräldrarna och spela ut uppväxtårens konflikter”, som Mikael van Reis sammanfattat det.

Lars Norén som var född i Stockholm 1944 flyttade som femåring ner på skånska slätten när hans far tog jobbet som källarmästare på järnvägshotellet i Genarp. Det är länge sedan tågen slutade gå dit och resenärer tog in på hotellet i denna glesa tätort strax söder om Lund.

Mycket av de plågsamma grälen i dubbelpjäsen var säkert självupplevt, annat hade kanske flutit in från ännu en dramatiker, Arnold Wesker. Under sina nio år i Genarp blev Lars Norén god vän med en annan ortsbo, den tio år äldre Karl-Erik Welin som blev en av våra betydande avantgardistiska kompositörer. En händelse vid en av hans konserter har blivit beryktad: den gången han anföll en flygel på Moderna museet med motorsåg och råkade såga sig själv i foten.

En mycket allvarligare och otäckare incident blev Lars Norén inblandad i när hans pjäs 7:3 sattes upp för tjugoett år sedan, med tillfälligt frigående fångar från Tidaholmsanstalten: det slutade med morden på två polismän i Malexander.

Om Lars Norén framvällande flod av dikter (i början hallucinatoriskt surrealistiska), prosa och övriga dramatik skrivs mycket och sammanfattande just nu – det är många som vill ”claima” honom, som en mycket yngre och för mig okänd förmåga uttryckte det när han skymtade förbi på tv nyss.

Här får det räcka med några lånade slutord om en annan författare. När budet kom om den produktive journalisten och författaren Jan Olof Olssons plötsliga död skrev Per Wästberg ungefär så här: ”Det är som om ett väldigt bibliotek brunnit ner”. Jolo hade mänskligt att döma många författarår framför sig, och även om Lars Norén hann bli mycket äldre än Jolo hade han säkert ännu en hel del oskrivet.

The post ”Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud.” first appeared on Opulens.

TANKEBOK. En del formuleringar kan lyftas ut ur betraktelserna och avnjutas som aforismer. Dessa har cynisk charm och pregnans och blir den egendomliga bokens behållning, skriver Lars Krumlinde som tagit del av Per Wästbergs anteckningar. 

Förlupna ord. Ur de svarta anteckningsböckerna av Per Wästberg Wahlström & Widstrand

August Strindberg skrev sina blåa böcker, som lästes med både hån och beundran. Och nu har Per Wästberg gett ut sina svarta…

Det rör sig om verk i ungefär samma genre: subjektiva prat- och tankeböcker om allt och ingenting. I sådana skrifter brukar författaren ha en suverän kontroll över sitt material. Infallen kan följa honom som trogna husdjur i ett inte alltför stramt koppel. Men så är det dessvärre inte här. Strindberg var en naturkraft: ovettig och vettlös, och kanhända i vissa avseenden inte riktigt klok. Det var en del av Strindbergs styrka – men infallen blir hos den arme efterföljaren en ödesdiger svaghet.

Per Wästberg är en alldeles för balanserad och sympatisk skribent för att med framgång kunna följa titanen i dennes spår. Hans betraktelser blir alltför korta – och ändå i mångordigaste laget – hans liknelser för långsökta, och hans humor inte sällan en aning för tillgjord.

En del formuleringar kan lyftas ut ur betraktelserna och avnjutas som aforismer. Dessa har cynisk charm och pregnans och blir den egendomliga bokens behållning.

The post En osäker efterföljare first appeared on Opulens.