MÅNGFASETTERAT. Lena S Karlsson har sett Ibsens Ett dockhem, i regi av Anna Pettersson, och vill särskilt framhålla Manuela Gotskozik Bjelke, som ger ett mångfasetterat porträtt av Nora, dockhustrun vars tillvaro rämnar.

Ett dockhem av Henrik Ibsen
Regi, bearbetning, scenografi: Anna Pettersson
Dramaten, Stora scenen, Stockholm

Ett dockhem tycks vara en outslitlig klassiker och en utmaning för många regissörer, Ibsens stycke har nu fått en ny kostym av den ständigt forskande regissören Anna Pettersson. Hon överraskar publiken genom att klona maken Torvald, som på Dramatens Stora scen dyker upp i tre gestalter. I öppningscenen när Nora återvänt från sin julshopping konfronteras hon av maken Torvald som först gestaltas av Per Svensson, sedan av  Hannes Meidal och till sist av Joel Valois.

Scenen spelas tre gånger med olika tolkningar, först som fars, senare som tragedi och slutligen med fysiskt utspel. Senare dyker även den gamla väninnan Fru Linde också upp i tre gestalter: Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann och Anna Maria Käll.

Debuterande Manuela Gotskozik Bjelke som Nora uppträder som Torvalds söta spelorre och kvittrande lärka, omväxlande med den smeksamma ekorren och dockebarnet som älskas av den auktoritäre och påfallande fantasilöse nytillträdde bankdirektören Torvald. Hon döljer en stor hemlighet som också är hennes största stolthet, inom sig tror hon att det vidunderliga ska ske den dagen då hon kan avslöja vad hon dolt.

Anna Pettersson testar lekfullt texten med att byta ut realismen mot melodrama och dansscener, i en deltar hela ensemblen som frenetiskt städande husjungfrur med moppar. Scenrummet är öppet med små realistiskt möblerade dekordelar som snurrar på vridscenen, som fragment ur en dröm. För den som erinrar sig Anna Petterssons Hedda Gabler 2016 är videotekniken – här kompletterat av selfies som projiceras på stora skärmar – välbekant och numera slitet grepp. Mest förbluffande är ett piano med pianist som hissas ner från tågvinden.

Anna Pettersson låter skådespelarna komma till sin rätt, framför allt Marie Göranzon som spelar den dödssjuke och syfilitiske doktor Rank, vars stora kärlek är Nora, som är den som tar emot budskapet om hans kommande död, och  som samtidigt är ett förebud för den äktenskapliga kollapsen som väntar Nora och Torvald, när Nora vaknar upp ur sin hårt omfamnade drömvärld.

Den här föreställningen är spretig, ibland kolossalt underhållande som när de tre fru Linde i en våldsam streaptease river av sig allt på överkroppen och låter brösten gunga fritt. Den parodiskt skurkaktige pantlånaren och brännvinsadvokaten Krogstad låter sig kollras bort av de tre fru Linde och lockas att ge Nora fri och därmed också frälser Torvald.

Berör Ett dockhem idag, som när den skrevs 1879 väckte starka känslor, inte minst hos August Strindberg, för sin frispråkighet och feministiska budskap? Anna Petterssons iscensättning lägger inte tyngdpunkten på det ideologiska elementet. Nora är mera inspärrad i en bur av konventioner och borgerliga föreställningar om anständighet, hon revolterar men det känns mera som en bisak.

Alla skådespelarna presterar utmärkt men jag vill ändå framhålla Manuela Gotskozik Bjelke, som ger ett mångfasetterat porträtt av Nora, dockhustrun vars tillvaro rämnar och som avslöjar den patriarkala hegemonin.

The post Spretigt, men kolossalt underhållande dockhem first appeared on Opulens.

TEATER. “Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge”, skriver Lena S Karlsson. Tidigare publicerade vi en felaktig text, genom en beklaglig förväxling av Wordfiler. Vi ber DN och Johan Hilton om ursäkt för detta.

Måsen av John Donnally efter Anton Tjechov
Regi Lyndsey Turner
Dramaten, Stockholm

Ernst Günther, en gång framstående uttolkare av klassiker och slavist, lär ha sagt att i Tjechovs pjäser finns ett fåtal repliker som är betydelsefulla, resten är utfyllnad och stämningsskapande – ett feeri av välklingande ord. Hårdraget naturligtvis, men i brittisk teatertradition arbetar man ofta med att göra ett slags cover på klassiska verk, att hitta inre dynamik och paralleller till nutid. I Dramatens tappning 2021 är texttolkningen signerad den brittiska dramatikern John Donnelly och synnerligen spelbar för den excellenta ensemble som Lyndsey Turner regisserat. En version som innehåller såväl svordomar som könsord, i sig apart men Tjechovs outslitliga drama tål även denna hårdare bearbetning än vi är vana vid.

Det som framhävs är den klassiska konflikten mellan generationer, framför allt mellan Irina (Elin Klinga), den flamboyanta divan som i hennes sons ögon står för allt det föraktade och cementerande teaterkonventionerna. Konstantin (Rasmus Luthander) vill det som varje generation önskat – att revolutionera konsten och göra upp med den stelbenta version av teater som han lärt sig avsky, kanske mest för att teatern varit en konkurrent om moderns kärlek. Också om det ska kosta honom livet. Samtidigt vill de  unga chocka de gamla stofiler som ser deras föreställning, med svavel som osar och eldeffekter, varje generation har som bekant rätt att göra uppror.

I parken vid den sjö som älskas av måsar och andra frihetsälskande varelser blir spelplats för det drama som Konstantin skrivit. Huvudrollen spelas av hans älskade Nina som gör entre i ett slags molnchar iklädd något som kanske kan associeras till mås. Irina skrattar hånfullt och bryter föreställningen. Nina som efter sitt scenframträdande tvingas att återvända till sin familj på andra sidan sjön försvinner till.ett i hennes värld handikappande liv utan framtid.

Här möter Nina sitt livs stora kärlek och Arkadinas protégé  författaren Trigorin (Alexander Salzberger)– en författare utan större visioner, snarast vid rutinens brant, i hans ögon alltid verksam i division två. Med berått mod förför han Nina med romantiska floskler och illa dold gubbsjuka, en förbindelse som  ska bli hennes livs stora olycka.

I Måsen finns många av klassikernas motiv, ett slags råttan på repet dramaturgi, där snart sagt alla är inblandade.  Här är alla förälskade i fel personer, Marsja krökar för att Konstantin inte vill veta av hennes kärlek och så vidare, så vidare och vidare i denna kärlekskarusell. Irina inser att hennes liv som firad skönhet snart är förbi och att hon själv befinner sig på den aviga sidan av blomstermånaden. Allt kryddat av existentiell ångest inför det obevekliga åldrandet och förestående död. Hennes grepp om den betydligt yngre Trigorin hårdnar.

Ett genialt regigrepp är att föreställningen börjar i ett slags nutid med teknisk check och datorer, mikrofoner och mixerbord samt av dekorelement vända med träkonstruktionerna utåt salongen. I sista akten har alltsammans vänts tillbaka och blivit till fashionabla vardagsrum i den högre borgerliga stilen. Kostymerna har blivit historiska kreationer, där tidigare strålkastare stått finns nu fotogenlampor. Tiden har flytt och kvar finns den konventionella konstsyn som Konstantin i sin ungdom revolterat emot, ett elegant scenografigrepp.

Tjechov kallade alla sina dramer för komedier, när Måsen uruppfördes i St. Petersburg på Alexandrinskij Teatern den 17 oktober 1896 fick den inte någon som helst respons – det var först i Konstantin Stanislavskijs regi som pjäsen fick sin första berömmelse på Konstnärliga teatern, då som tragedi. Tjechov lär ha varit missnöjd med att publiken inte såg sig själva i den skrattspegel som han ansåg att hans pjäser var. Komedi eller tragedi? När Konstantin åter gör bruk av det gevär han använt i andra akten när han sköt måsen som han ger Nina som offergåva är en cirkel sluten.

Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge, Dramaten när den är som bäst.

The post Måsen – Dramaten när den är som bäst first appeared on Opulens.

IDEOLOGI. Det är i grunden svårare för liberaler att hantera ett debattklimat dominerat av icke-ekonomiska frågor som humanitär invandring och synen på identifikation, jämfört med ett debattklimat dominerat av ekonomiska frågor som skatter och välfärd. I ett sådant icke-ekonomiskt läge som råder på flera håll i Europa idag tar liberaler i princip alltid striden för mer frihet och individualism samt emot auktoritär och kollektivistisk utveckling, skriver Vladan Lausevic.

För fem år sen lyssnade jag på en nervös tv-medarbetare i Kroatien. Landets dåvarande utrikesminister, Vesna Pusic, skulle ta emot Österrikes utrikesminister Sebastian Kurz. På slaviska språk brukar namnen böjas med ändelsen ”a” för att markera ordets betydelse och sammanhang. Därför ansträngde sig kommentatorn lite extra för att uttala Kurz efternamn korrekt för annars kunde uttalet tolkas som att ”Vesna Pusic har tagit emot/fått kuk”.

Sedan två år tillbaka är Sebastian Kurz Österrikes premiärminister och en av de yngsta regeringscheferna. Nyligen ingick hans konservativa parti Österrikiska folkpartiet (ÖVP) ihop med De Gröna, under ledningen av Werner Kogler, i en koalition som förkortas som ”K.u.K” – efter efternamnen på de båda partiledarna. Den blå-gröna GAL-TAN koalitionen följs med stor uppmärksamhet  i Tyskland där det finns idéer om att de gröna och konservativa i Tysklands kristdemokratiska union (CDU) också skulle kunna reagera tillsammans.

Sedan 2015, i samband med den stora flyktingmottagningen, har Kurz gjorts sig känd genom diverse uttalanden. Det har skett i en tid när konservativa aktörer upplever kris, överger tidigare affektioner för globalism och fokus på Europa samt har svårt att hantera högerradikala och extrema partier. I samband med det har Kurz blivit en symbol för framgång och förnyelse. Österrikiska folkpartiet ligger fortfarande högt i mätningarna och får över 30% av väljerstödet, något som partier som Moderaterna bara kan drömma om idag.

Men hur ser framgångarna och förnyelsen ut rörande innehållet? Kurz har gjort sig känd för flera auktoritära och högerkollektivistiska ståndpunkter såsom förbud av slöja, negativ kommunikation om invandring och en kristenistisk identitetssyn. I samband med koalitionsbildningen gjorde han till och med uttalandet att klimatet är en lika stor risk som den illegala invandringen och att Österrike är ett kristet land som måste vara kristet även i framtiden.

I svensk debatt har Kurz framför allt kritiserats av den liberale ledarskribenten Per Svensson som har påpekat att Kurz är en politiker som saknar principer, tydliga egenskaper och att han spelar på opportunism. Sedan kan det tilläggas att Kurzs egna historia kan överraska positivt, bland annat eftersom att han tillsammans med sin familj hjälpte bosniska flyktingar under 1990-talet.

En annorlunda ståndpunkt om Kurz finns däremot hos Svend Dahl som bland annat är chef på Liberala Nyhetsbyrån. Dahl är känd för att vara en del av ”Sverige bör bli som Danmark”-debattörer och för att främja tanken att fler borde ”göra en Kurz” – i synnerhet rörande hur konservativa och borgerliga bör agera. Mellan raderna är budskapet att kombinationen mindre invandring och mer prat om identifikation gör fler människor nöjda och ökar valsiffror.

Som debattör får Dahl förstås uttrycka vilka åsikter han önskar. Samtidigt, när det kommer till politisk teori blir det märkligt att man som formell liberal debattör inte skriver för, utan skriver emot, den liberala och GAL utvecklingen som finns i Österrike. I fallet med partiet Das Neue Österreich und Liberales Forum (NEOS) som under den första hälften av 2010-talet grundades av förre detta medlemmar i det Österrikiska folkpartiet och liberala studentföreningar.

I liberala kretsar som i Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) är NEOS är kända för sin optimistiska, frihetliga och federalistiska kommunikation. Partiet ser både Kurz det konservativa Österrikiska folkpartiet, högerradikala i Frihetspartiet (FPÖ) och socialdemokrater i Österrikes socialdemokratiska parti (SPÖ) som främsta motståndare och statskramande partier som gärna vill bevara den stora institutionella offentligheten samt motverka liberaliseringar. Målet för NEOS är inte bara att politiken principiellt ska hållas borta från näringslivet utan också att näringslivets särintressen ska hållas borta från politiken.

Från partiets och medlemmarnas sida ser man inte Kurz som någon borgerlig allierad eller som någon inspiration. Tvärtom, man ser Kurz politik som principlös, kortsiktig och opportunistisk. Där Kurz bland annat ägnar sig åt symbolpolitik, som i fallet med burkaförbudet där även individer som haft kanindräkt på sig på offentliga platser blivit bötfällda.

Eller som när det kommer till den Europeiska unionen (EU). I samband med Österrikes ordförandeskap i Europarådet under 2018 var det just Kurz regering som blockerade, eller fördröjde, olika förslag och åtgärder rörande EU:s gränspolicy. Bland annat för att kunna visa att han, Kurz, och inte den Europeiska unionen skulle ”skydda gränsen”. Kurz anser också att den Europeiska unionen bör ”avbyråkratiseras” vilket är frihetligt i grunden men han vill inte, som NEOS föreslår, att österrikiska statens storlek ska reduceras.

Det förklarar också att Kurz inte har någon vision för Europa – om ens för Österrike. Istället blir det politiska innehållet en mix av opportunism, högerkollektivistisk identitetspolitik och marknadsvänlighet. Med syfte att blidka latent auktoritära väljare som i många fall ser burkan som ett större hot än att tidigare nazister som Hans-Christian Strache haft regeringsmakten.

När debatten domineras av ekonomiska frågor brukar liberaler och konservativa finna gemensamma mål och bli allierade. I samband med debattens förskjutningar kan liberaler samverka med GAL-konservativa där värderingar som öppenhet, individens frihet och rättsstyre väger tungt. Framför allt är det normalt att liberaler går emot TAN-politik när icke-ekonomiska frågor blir mer dominerande. Därför förtjänar liberaler som i NEOS, och inte Kurzs parti, beröm för sin politik och principer som rör humanitär invandring, individens frihet och Europa.

The post Något är kukigt i den österrikiska staten first appeared on Opulens.

MODE. “Kläder är politik. Inte för att tingen kan göra anspråk på att förändra världen politiskt, utan för att världen kan förändras för individen beroende på hur den klär sig. Till en viss gräns”, skriver Sara Abdollahi.

Jag minns inte exakt hur gammal jag var men att jag var tonåring. Precis som det ofta är var det också i min skola viktigt att se rätt ut enligt den norm som rådde där. Där och då under 90-talet var det inne med plattåskor, virkade koftor och magtröjor med tuffa tryck i stil med “Pow” tryckt över hela bröstet i silverfärg.

Men det var inte som att alla barn hade dessa kläder. Ekonomi och klass var som det ofta är en vattendelare när det gällde vem som kunde konsumera vad, och vem som därmed kunna köpa sin coolhet och få vara en del av det coola gänget. De som var punkare till ytan, men kanske inte mer än så. Då som barn tyckte jag alla de coola barnen var enstaka individer som stack ut. Nu efteråt ser jag ju att det fanns vissa plagg som alla var tvungna att ha för att passa in i gruppen. Man var precis så unik som sin kompis i gänget.

Två saker kom ur denna erfarenhet för min del, den ena att jag blev intresserad av mode och den andra att jag inte ville se ut som andra. Jag ville ha en annan stil än de coola barnen jag hade sett upp till. Kläder har varit viktigt för mig under hela mitt liv. Jag har ofta, med mer eller mindre lyckade resultat, klätt mig på sätt som har stuckit ut. Förutom musiken var det kläderna som gjorde att grungen och punken tilltalade mig. Rött hår, röda skotskrutiga byxor med säkerhetsnålar i sidorna och tröjor med Kurt Cobain vars ärmar jag bet i för att de skulle se söndriga ut.

Kläderna var som ett skal. Jag trivdes men var medveten om att min existens var på nåder. Frikyrkan, bråk med raggare och organiserade rasister, främlingskapet, allt detta fanns runt omkring mig som min mundering skyddade mig emot. Jag inbillade mig att det var så iallafall. Och jag var kanske inte populär men jag stack ut och på så sätt fick jag vara en egen person.

Många, både rörelser och individer använder olika plagg för att befästa sin identitet i världen och sina åsikter om världen. Punkarna, modsen och den så avpolitiserade hipstern har alla vissa typer av kläder som markerar tillhörigheten. Kläder markerar i hög grad klasstillhörighet. Att klä sig är för vissa människor ett sätt att påklä sig en roll, en persona. Det kan vara en roll som man inte hade när man växte upp eller en roll som man fantiserat om.

“Ett samhälle präglat av sådan plikt och konformism att vi alla bär likadana jeans och tröjor när vi försöker kombinera ett intressant arbete med en kärleksfull familj och en spännande fritid, och gärna några späkande gympass på det för att skaffa sig en spänstig kropp, dessutom. Det är förstås Luther man ska skylla på. En man vars lära gick ut på att plåga och piska oss att fortsätta jobba, jobba, jobba – och ge oss dåligt samvete om vi slöade till.” Så introducerar programmet Stil i P1 avsnittet som heter Martin Luther – synd, sex appeal och svartrockar.

I samma program talar programledaren Susanne Ljung med kulturjournalisten Per Svensson om hans nyutgivna bok Frihet, jämlikhet, reformation: 500 år med Luther. Svensson understryker att vi svenskar präglas djupt av det lutherska arvet när det gäller våra kläder, där svart förknippas med det intellektuella, och ställs mot det ytliga. Tanken verkar vara att har du tid att bry dig om ditt utseende, ja då har du väl inte tid att tänka.

Kanske är det därför som mode i Sverige inte räknas som en del av kulturen på samma sätt som litteratur, teater eller konst. Istället behandlas mode antingen som något löjligt som man som läsande, skrivande och bildad människa inte har tid med. Eller styvmoderligt i något tv-program där det hela går ut på att få tips på rätt konsumtion för “rätt kropp”, sponsrat av något klädföretag som vill kränga senaste säsongens käcka trender.

Jag får vatten på min kvarn när jag läser Sista skriket. En bok om mode, död och erotik av Emma Veronica Johansson och Philip Warkander. Deras brevväxling förtjänar att läsas av alla som ser mode och stil som en del av samhället och kulturen. Och inte bara som varor som ska hetskonsumeras efter säsongens trend. ”Älskar du shopping, stilråd och stålgalgar? Då är det här inte boken för dig”, skriver författarna och efterfrågar ett samtal om mode som håller en högre nivå.

Om kläder kan eller ens ska göra anspråk på att förändra världen känns som en fråga i stil med om konsten kan rädda världen eller om kulturen måste göra politiskt motstånd. Däremot är mode och stil i högsta grad kopplade till både estetik och politik. På samma sätt som exempelvis konsten. Det betyder inte att varken mode eller konst ska avkrävas ansvar för politik eller bli till arenor för plakateri. Men båda är en del av det samhälle i vilken vi lever och bör också kunna ses i ljuset av det.

Jag har en kappa som jag brukar kalla för överklasskappan som jag hittade på en kraftigt nedsatt rea. Den är av märket Tibi och utmärker sig på det där självsäkra fulsnygga sättet med sin klarblåa färg och krulliga fakepäls på välvalda delar av den. Framförallt är den skräddad så att den sitter som en smäck och så faller den tung runt kroppen. Hela kappan luktar ”god smak”. När jag sätter den på mig är det som att sätta på sig ett självförtroende. Det känns som att jag turistar i överklassens värld.

Kappan förändrar knappast världen. Men om jag skulle påstå att jag inte blir behandlad bättre när jag har på mig den än ett ytterplagg som inte inger samma status skulle jag ljuga. Något är uppenbarligen väldigt skevt när man måste lajva överklass för att bli behandlad som en vanlig människa. För det har också varit tvärtom, att jag har blivit misstänkligjord på grund av kombinationen icke-vit med kläder som utstrålar icke-respektabilitet.

Kläder är politik. Inte för att tingen kan göra anspråk på att förändra världen politiskt, utan för att världen kan förändras för individen beroende på hur den klär sig. Till en viss gräns. För en ordning där individer kan klara sig på grund av rätt klädsel är lika hållbar som att vara en duktig flicka i en patriarkal och kapitalistisk värld. Det betyder inte att jag kommer klä ned mig för att verka strävsam.

Alla artiklar av Sara Abdollahi

The post Klädval och klasstillhörighet first appeared on Opulens.