SJÄLVBIOGRAFI. Mathias Jansson har läst Svante Weylers självbiografi och är en smula besviken. ”Boken stannar tyvärr vid det lagom intressanta och måttligt engagerande,” lyder sammanfattningen.

Böckerna och meningen med världen av Svante Weyler

Volante

Svante Weyler har varit förläggare för många kända svenska författare som Per Olov Enquist, Torgny Lindgren och Agneta Pleijel och för litteraturpristagaren Imre Kertész.

Böcker har alltid spelat en viktig och avgörande roll under hans liv, så det är kanske inte så underligt att han väljer att skriva sin biografi som en bibliografi, det vill säga om böcker och författarskap som varit viktiga för honom och hur de har påverkat hans vägval i livet. Från mötet med Göran Sonnevi vid 15 års ålder och intresset för FNL-rörelsen och vänsterpolitiken, via litteraturkritik och recensionen av ”En biodlares död” av Lars Gustafsson, via värnpliktens tolkskola som öppnade upp intresset för den ryska litteraturen, som radiokorrespondens i Berlin och den tyska litteraturen, till förlagschef på Bonniers och mötet med några av de stora svenska författarna. 

Boken består av korta kapitel som kronologiskt följer Weylers liv från barndomen till idag, och varje kapitel kretsar kring en bok eller ett författarskap som stått i centrum för olika vägval i livet.

Visst innehåller boken en del intressanta anekdoter om olika författare och en del initierade författarpresentationer, samtidigt som vi får en historisk inblick i bland annat Berlinmurens fall, men huvudpersonen själv hamnar i bakgrunden. Så speciellt mycket närmare kommer jag inte privatpersonen Svante eller vad meningen med världen skulle vara, som undertiteln utlovar. Snarast känns boken mer som en kronologisk sammanställning om Svante Weylers professionella karriär i förlagsbranchen och redogörelse för alla de författare som han mött under sitt liv.

Det kan visserligen vara intressant att få en inblick bakom förlagsvärldens oftast stängda dörrar och lite privata framställningar om Nobelpristagaren Imre Kertész eller Torgny Lindgren som Weyler arbetat nära med, men boken stannar tyvärr vid det lagom intressanta och måttligt engagerande. 

The post Måttligt engagerande självbiografi first appeared on Opulens.

ARBETARRÖRELSEN. När PO Enquists epos “Musikanternas uttåg” har urpremiär på scenen lyfts en spirande norrländsk stolthet. Västerbottensteatern inviger Sara kulturhus i Skellefteå med berättelsen – som handlar om arbetarrörelsens framväxt och krock med väckelserörelsen.

Byggt av västerbottniskt virke ståtar Sara Kulturhus mitt i Skellefteå. Och när Västerbottensteatern för första gången intar en scen i huset är det med en berättelse som många i trakten har längtat efter att se gestaltad. Det handlar om arbetarrörelsens framväxt bland sågverken längs Norrlandskusten – och regissören Bobo Lundén ser en särskild symbolik i att spela i trähuset.

Samtalet om rättigheterna till boken har pågått under flera år, och ett år innan Per Olov Enquist gick bort fick Västerbottensteatern rätt att spela Skellefteåeposet.

– 2021 har vi haft temat “Västerbotten”. Det kan låta lite diffust, men vi belyser den tiden då västerbottningarna fick människovärde. Det är PO Enquists ord, det handlar om tiden från 1900-talets början när alla folkrörelser kom i gång: väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, säger Bobo Lundén.

Skapade människovärde

“Musikanternas uttåg” följer människorna kring Bureå och dess grannbyar, och i centrum står pojken Nicanor Markström. Bara tio år gammal möter han den från Stockholm utsände agitatorn Elmblad. På grund av Nicanor får socialisten ett bryskt mottagande av Burebygdens arbetare.

Men mötet kommer att spela stor roll för dem båda.

Bobo Lundén talar om en tid då arbetarna underdånigt bugade för chefen. Men de gör uppror när rykten cirkulerar om att de skulle vara “dåliga arbetare”.

– Bildandet av arbetarföreningarna, med Bureå arbetarförening som PO fokuserar på, det var en stolthet och en självkänsla i att “vi betyder någonting”. Berättelsen handlar om den tiden där man börjar förstå att man inte är livegen längre, utan att man har ett värde, säger Bobo Lundén.

Arbetarrörelsen växte fram i hela Sverige, men i Västerbotten mötte den också en väldigt stark väckelserörelse, vilket eposet skildrar. Och väckelserörelsen hade redan bidragit till att folk känt ett växande människovärde, menar Bobo Lundén.

– Svenska kyrkan var makten då, men väckelserörelsen hade så kallade kvinnliga läsare redan i slutet av 1700-talet. De var före i så mycket i ett slags process av jämlikhet och att man hjälptes åt, säger han och framhåller att väckelserörelsen och arbetarrörelsen egentligen ville samma sak men ändå krockade.

Nytt självförtroende

Pjäsen framförs på en scen med 15 meter i takhöjd, och scenografin i det stora rummet är avskalad: 9 stora pelare får symbolisera både skog och sågverkens kolvar. Bobo Lundén pratar lyriskt om kulturhuset – och särskilt glad är han över att inviga det med en av traktens egna berättelser.

Han ser också paralleller till Skellefteås utveckling i dag.

– Det är fantastiskt att det här kulturhuset har byggts nu, mitt i byn, mitt i Skellefteå. Det kommer att påverka allt här. Självkänslan hos västerbottningarna kommer att öka, och därför är det så viktigt att vi berättar den här historien nu.

Elin Swedenmark/TT

The post “Musikanternas uttåg” om norrländsk stolthet first appeared on Opulens.

MINNESORD. “Han använde och lekte ofta med det privata, personliga och dokumentära, men han lyfte det alltid till stor och stark litteratur.” Igår kom beskedet att Per Olov Enquist gått bort. Han blev 85 år. Erik Cardelús minns författaren, dramatikern och regissören.

Jag brukade se hans långa raka ryggtavla röra sig mot Medborgarplatsen. Morgonljus och aftonljus. En höjdhoppares resliga kropp. Det var tidigt 90-tal och närmare än så kom jag inte Per Olov Enquist. Närmare – i det köttsligt begränsade livet i alla fall.

I det andra livet – i terrängen där vi oupphörligen kan fabulera, flyta runt och förvandla oss – där kände jag alltid en närhet till honom, till alla de där förunderliga och fantastiska texter han skrev. Romaner, kortromaner, dokumentärromaner, dramer, essäer och några av de skarpaste journalistiska texter som skrivits.

Kapten Nemos bibliotek kanske berörde mig starkast. Romanen med det såriga familjemysteriet och de döda katternas grotta. I läsningen minns jag mig själv segla omkring på en västerbottnisk skogstjärn, med blicken rullande runt över himlen och landskapet, jag led av de smärtsamma övergreppen som gestaltades, barnen som uthärdade, och det tog lång tid innan texten släppte sitt suggestiva och starka grepp om mig.

Eller var det Legionärerna och Sekonden? Närmare än så kommer man nog inte gestaltningen av människan och tiden, av den smärtsamma historiska erfarenheten av att vara människa utsatt för sina omständigheter och sina val.

Eller kanske var den starkaste texten självbiografin Ett annat liv? Inte minst stannar den uppriktigt skarpa och smärtsamma skildringen av det alkoholmissbruk berättaren brottades med under många år. Även religionen, fromheten och den religiösa glöden kunde han skildra mästerligt, alltid med en skarp botten och stänk av kärv västerbottnisk humor.

Enquist använde och lekte ofta med det privata, personliga och dokumentära, men han lyfte det alltid till stor och stark litteratur. Aldrig vadade han runt i det autofiktiva träsket, aldrig kammade han hem billiga poäng på att det ”här är JAG” och det här kom från MITT liv. Allt han skrev bar den litterära förhöjningen märke; jag har svårt att tänka att han någonsin skrev en rad för mycket, eller för lite. Det var alltid så precist.

Tillsammans med Sara Lidman och Torgny Lindgren satte han Västerbotten på den litterära världskartan. I stor stil.

Med Boken om Blanche och Marie hittade han den litterära smärtpunkten i sekelskiftets Paris, i relationen mellan den världsberömda neurologen Jean Martin Charcot och hans favoritpatient Blanche, en stackars ung kvinna som förvisades som en hysterika och en vetenskaplig exempelvarelse, uppvisad inför stora skaror av grånade och självgoda vetenskapsgubbar. Här fanns också en kärlekshistoria – hisnande vacker, tragisk och välgestaltad som alltid.

Tillsammans med Sara Lidman och Torgny Lindgren satte han Västerbotten på den litterära världskartan. I stor stil. Han var ett stort namn bland många litteraturälskare som jag träffade utanför vårt lands gränser. Det kändes betryggande, att vi delade de där fantastiska och förunderliga texterna tillsammans, långt bortom den blågula enögdheten i Stockholm.

För han var aldrig där, aldrig i det tillgjorda, alltid i det äkta. Han var i Västerbotten, men alltid överallt, i hela världen. Han var den litterära höjdhopparen som alltid hoppade högst.

The post Den litterära höjdhopparen first appeared on Opulens.