LYRIK. Per Erik Ljung redogör här för några av sina möten med den eminente diktaren Olle Orrje.  Jazzig poet som kan skriva vackert.

Värt att notera är hur Olle Orrje (f 1937) dragit till sig diktare och andra skribenter som själva är påfallande glada att uttrycka sig och inte är rädda för det som är ”vackert” i hans särpräglade diktning och som annars lätt gick under radarn i den mer trendkänsliga kritiken, den som i efterhand så lätt hänger upp sig på decennier eller riktningar.

Det var Poul Borum som en gång formulerade det så i en av sina årliga översikter av all tryckt svensk poesi i Aftonbladet 1987-1993.

Orrje och finlandssvenske Peter Sandelin är poeter som ”inte är rädda för att skriva vackert”, skrev han.  Kenneth Engström, poet, journalist, gitarrist, Dylan Thomas-översättare, kollega och god vän till mig i Lund på 70-talet, skrev inspirerat redan om Tjuvstart (1975) i Helsingborgs Dagblad; poeten Bengt-Emil Johnsson gav viktiga signalement och musikaliska begrepp i recensioner i Dala-Demokraten av Då skuggan vilar (1999), Tomhänt (2002) och Smekningar längs bergväggen (2005); Jan Erik Vold gjorde ett färgstarkt porträtt av poeten i Expressen 11/1 1984, med utgångspunkt i den då nyutkomna Prosa från Zinkensdamm. Själv har jag pekat på hur fint ”karatekritikern” och poeten Poul Borum kunde fånga upp Ett hav av himmel i en kort artikel i Kvällsposten 2/2 1996.

Jag gjorde det i ett inlägg i Expressen 2/7 2026 om den trängda lyrikkritiken och dess möjligheter i vår tid. I någon mån var det naturligtvis tal i egen sak. Jag skrev en hel del om lyrik från 70-talet och framåt blan annat i SDS och GP och ser nu hur jag snarare än att verka som smakdomare lite rastlöst har varit ute efter något, oklart vad. Också jag har dragits med i den milda drive och precision man möter i Orrjes dikter.

Några av mina möten med hans samlingar, i skriftlig form, kommer här. Det första är från 1987, då Klartecken – den gången hans femte bok – kom ut på Bonniers. De andra är från senare år, med Solstänk (2021) och Vildäpplen (2023) som de senaste. Till texterna har jag fogat några kommentarer som kan kasta ljus över sammanhangen.

city kid

 Klartecken (1987)

Börjar man läsa Olle Orrjes nya dikter bakifrån, så får man hans ”Klartecken” direkt, hjärtats klartecken nämligen, i samband med något läkarbesök, och en stor glädje. Och man förstår att han efter sin ”Tjuvstart” (1975) har lämnat både ”Frasgördeln” (1976) och ”Stjärnspjället” (1979) bakom sig för mer jordnära övningar. ”Kryp ihop i dimman/ under den kompakta himlen/ och begrunda den fuktiga jorden” heter det i ett av bokens många spår av meditativa förlustelser.

Efter att ha läst 19 (grav)allvarliga Stockholmspoeter är det en lisa att möta denne flanör på lunchpromenad längs Krukmakargatan under byggnadsställningar och balkonger, där han hastigt snuddar vid tanken på hur man i stället kunde vandra i Paris eller New York uppför 5:e avenyn, eller hur lunchen kunde smaka på resande fot. Men, som dikten avslutas:

Det är dags att sitta still och

väcka trädandarna till liv

Så är med några streck en rörlig city kid infångad: en vuxen man med sinnena i behåll. En som kan tänka – eller kanske övar sig i att tänka – naivt som ett barn – ”att det är just vi som lever”, och att det är just vi som ”låter månen balansera på våra fingrar” eller låter ”fönsterraderna rinna ned efter husfasaderna”.

Det finns flera sådana övningar i boken. Det enklaste (?) knepet är att studera naturen och göra som den. ”Att vandra bland molnen/ att kasta bort sin tid…” eller ”Att stå stilla som ett träd/ och låta löven falla mot marken i den starka blåsten”. Eller att som Orrje i haiku-variationer pröva ”Sju sätt att betrakta en kråka”, däribland ”Kråkan framifrån/ på en gren mot himlen/ Brancusis fågel”.

Det är klart att det finns en poetik på spel här. En dag har han läst finska poeter, Saarikoski, Haavikko ”och sexton till”, påstår han, gissningsvis på jakt efter de benådade ögonblicken. ”Inspirationen kilar snabbt efter marken/ med blixtrande småslantar i näven”.

Men det är ingen sträng poetik. Flödet rymmer många former. Det viktiga och ovanliga är det öppna förhållandet till världen runt omkring, och poeten har säkert rätt när han säger att ”Utan att stuka foten mot sängkanten/ hade verben inte infunnit sig”.

Här och där lyfter också dikten, med snabba och fria kliv bland associationerna, enkelt och klart och liksom startande från scratch. Då kan de likna Harald Lyths vackra omslag till boken.

Kommentar

sju sätt – jfr Wallace Stevens, ”Thirteen ways of looking at a blackbird” ; Brancusis fågel –  jfr mitt eget tidiga fynd i Brancusis  anteckningar: ”Dans toutes les choses il y a un but, pour y arriver il faut se dégager de soi-même”. Tjuvstart (1975) och Stjärnspjället (1979) har Orrjes egna, häftiga omslag; förankringen i avantgardismen får ett magnifikt uttryck i Stina & Olle Orrjes och Gunnar Hardings översättningsvolym Blaise Cendrars Dikter och prosa (Gidlunds 1969); Klartecken har ett omslag av Harald Lyth som är både associations- och rumsutvidgande; till Grus (1989) är det Lennart Aschenbrenner som har bistått. Senare är det naturligtvis samarbetet med Curt Asker man noterar.

i början

Solstänk ( 2021)

När jag fick Solstänk i mina händer gick jag direkt till dikten ”Månsken”, eftersom det var månsken den kvällen. Jag kände igen några ord från titeln på samlingen från 2005 – Smekningar längs bergväggen –  och fäste mig vid formen, tre strofer, en utsträckt dikt av finaste haiku-karaktär; men där formen inte får ta över. Sen såg jag ”samma” vackra haiku på många håll, ibland i sviter där dikterna tar fatt i varandra. Det är så man inviteras att vara med i ”dansen” redan i den inledande avdelningen, ”Gläntan”. Det blir till osökt, subtil musik på många håll, mycket rytm och närvaro. ”Rasslet från vassen” blir en enkel, men samtidigt nästan magisk formel, när fötterna når ”den dyiga bottnen”. Kanske handlar det om ett slags övningar i långsamhet. ”Tre tallar/ i absolut rät linje” visar vägen ut mot gläntan: det råder stor precision när solstrålarna bjuder upp till dans. Det är aldrig tal om några oklara stämningar eller diffusa bilder, linjen, tydligheten är alltid där.

”Tidig barndom” heter den andra avdelningen. Situationerna då och skrivandet nu, öppningen nu, in mot, ned mot ”andra sidor av förnimmelsernas hav”, det dyrköpta lugnet, där ljudet från vågsvallen ”blev ett/ med slagen/ från mitt eget hjärta”, eller den gången, där ”bakom bergskanten”: ”då blev jag plötsligt ett/ med de blänkande tallbarren”. Samtidigt med ögonblicken passerar ändå en historia, en barndoms historia, snabbt förankrad i platser och situationer; ofta är det anekdoten som ger infarten.

Så blir det ännu mer i ”Musik”, där man anar ett mycket större kapitel. Här är det tidiga upptakter till ett musikerliv, ofta knutna till både yttre och inre lokaler, ”inne i hans mörka rum”. Ofta handlar det om pianister, inklusive unge Olle. Plötsligt dyker klarinettisten Albert Nicholas upp, i ”Jannes jazz”, och dikten därefter heter ”Gazell Club”. Råkar man veta att diktaren faktiskt har spelat med Albert Nicholas – just där 1963 – så lyfter det hela snart till närmast mytologiska höjder. Coleman Hawkins nämns i en annan dikt. Det var ju Sven Lindqvist som en gång myntade formeln ”att dikta med namn”, han tänkte på Vilhelm Ekelund, men också på Bellman. För många av oss räcker det ibland med ”Coleman Hawkins”; det varma gemytet, den stora tonen.

Någonstans står ordet ”ogarderad”, det gäller ”Anders och hans ogarderade konst”. En sådan är det inte så lätt att erövra. Det är en viktig poäng – och blir särskilt imponerande i bokens största avdelning, ”Vi två” som gestaltar det tidiga mötet med ”dig” i en livslång kärlekshistoria. Allting är i början, allting är, liksom i hela boken, i upptakternas löftesrika former. Ofta sker det i bilder av rörelse, utåt, ut i det fria, ut i världen (där jazz-minnena ofta går inåt, in i skrymslen och vrår). Det är väldigt vackert och konkret, redan i ”Första mötet”, första dikten – och det blir till ett stort äventyr att följa sen, med solstänken och andra preciseringar. Och – tänker jag – vilken ynnest att få fatt i dessa bilder, som samtidigt ger vinkar om upptakten till själva skrivandet.

Kommentar

Dikta med namn – jfr miniatyren ”In a mist” i Fotfäste i vinden (2017). ”Jazz är ögonblickets musik. Riktigt bra jazz är när nuet slår in en kil i evigheten – som när Bix Beiderbecke reser sig för fyra takter i Paul Whitemans stora musikmaskin – den maximala kontrasten, som när solen bryter genom molnen.” Olle Orrje om Bix Beiderbecke, Författarnas MusikBok (1981).

now´s the time

Vildäpplen (2023)

En viktig väg in i dikterna i Vildäpplen ges i det motto som inleder boken:

The world which comes to each of us alone. HART CRANE

Det är det existentiella anslaget. Situationen gäller var och en av oss, alla, envar, det är så vi möter världen, ensamma. Men det är också var och en, var och en i sin helt egna specifika historia.

Situationerna, minnena som vi trevar efter i drömmen eller språket hämtas ur en värld utan tydliga gränser. Hos Olle Orrje formas de i korta dikter, med stor precision, och får alltid en närmast perceptuell konkretion. De vackra vildäpplena syns redan i Stina Orrjes fotografiska bilder på omslaget; men de smakar också – ”Vildäpplena på sluttningen/ nedanför kyrkan/ kunde man gnaga på”… Dikterna, orden får inte vara mer märkvärdigt ordnade än att man kan förnimma ”råvarorna” – det var så Roland Barthes tänkte när han skulle jämföra kok- och diktkonsten.

Sedan pendlar det, åt båda hållen, både åt det generella och det mer specifika.  Ibland, redan i avdelningen ”Barndom”, gäller det hela situationen.

Hur skulle man

tala med de vuxna?

Höll man tyst

trodde de att

man var dum

och talade man för mycket

fick man en åthutning.

Det var bäst att hålla tyst.

Men kvickt slår det över i det konkreta, flera gånger knyts dikterna rent av till adresser med gatunamn; dynamiska episoder, med minnen av ljud, Pappa Alfreds t ex. ”Jag minns hans förtjusning/ över alla Pow!PfuiI/ Tjo-o-o och Tjoff när han högläste Karl-Alfred, Blondie och familjen Gyllenbom”. Men då måste man ju först få tyst på det inre sorlet, tänker man som läsare.

Ännu bredare, nästan ”episkt” blir det – som sig bör –  i avdelningen ”Ungdom” (”eller”… så hände det.. – ”eller” så gjorde vi…man nästan snubblar, här finns mycket att ösa ur, många historier). Uppbrottet från barndomen fångas i dikter som ”Myrsjön”och ”Gåshuset” med en upprymd ”cowboyklubb”, och sedan i snapshots med tidningar, serier, skolan, fotboll och annat – snart med vägar in i diktning, tjejer, jazz, film, andra världskriget; allt i skarpa bilder. Den sista dikten i avsnittet heter ”På West Side Club” och blir en festligt expanderande kulmen, som samtidigt pekar in i det farliga och okända som ska komma. Den som visar vägen är en trombonist, en lokal hjälte, en Rimbaud…

Det öppna pianot

av omålad ek stod

snett mot dansgolvet.

Plötsligt fylldes lokalen

av ett helt infernaliskt sound.

Det var trombonisten PK Fryklöf

som hade äntrat estraden

och hans improvisationer

fick oss alla att sväva

en bit över golvet.

Han hade ormar i fickorna

om somrarna utanför Waxholm.

Han var som en åskledare på taket

En varm och fuktig sommardag.

Ett lika starkt, jämsides löpande spår i ungdomsåren är just ensamheten, som samtidig är en förutsättning för de starka upplevelserna, till exempel i naturen. Dikten ”Ibland” kan se ut som en sådan avsides och knappt antydd situation – men kan mycket väl rymma en helt avgörande erfarenhet

Ibland var det

pilträden vid bryggan.

Ibland var det

vassen

eller den ensamma

björken

vid den uttorkade

gräsmattan.

Ibland var det

de bortglömda

vinbärsbuskarna

långt där inne i de

överväxta snåren.

Ibland tidigt på morgonen

skimret över sjön.

Ibland…ibland, en motvikt till historiernas eller…eller, sökandet efter enkla formler, hemligheter på vägen. Typiskt för den åldern, tänker jag mig, är också att man som jaget i ”Tidiga tonår”… ”vill tränga mig förbi dem/ upp mot skogen i mörkret” (och ”dem” är, tills vidare, flickorna).

I ”Nutid” – nära skrivandets nu – dras tempot ned. I flera dikter sker det som en uttalad önskan, en förutsättning för diktens tillblivelse. Suggestiv och nästan instruktiv, är ”Vårvinter”, med den häftiga semantiseringen av uttrycket ”stå och stampa” –

Snö på taken i april.

Våren sitter långt inne.

Samma stretande år från år.

En kyla efter ryggraden

och ett evigt stampande

på stället.

Det rör sig om försiktiga steg, en befriande livskonst i närmast zen- eller ”bara” närvaro-stämningar. ”Ta ett steg ut/ ur språket/ där frihet råder/ från alla påståenden/ och världen vidgas/ i sin egen omfamning”. Plötsligt står vi bara där – ”Under nya regnmoln”:

Löven lever i vinden

och molnen kastar

sina skuggor

mot marken.

Så står vi här igen

i en ny sommar

utan tankar

på något annat.

Nya omfamningar

under nya regnmoln.

Kärleken spänner sina bågar

som broar i solen.

Kommentar

Minst tre olika förlopp är det som kör hos oss, hela tiden. Det långa, livshistorien som vi inte kommer undan. Det vi i någon mening håller på med är det andra, det vi har gjort på senare tid, eller skänkt ett visst allvar, det som t ex diktarna vill få en viss ordning på, eller få till i sina böcker, det liv de, man, vill skapa, och hur det blev: det är förloppet eller sammanhanget – för diktarnas del i just det de skriver, ibland i längre sjok, för oss andra i det vi styckar samman under en viss tid, t ex ur det vi läser. Och sen, till sist, det explosiva eller verkande: förloppet i det enskilda stycket, dikten, situationen – som isoleras ett tag, ”dikten som händelse”, som Hans Ruin talade om – som kan likna ögonblick i jazzen, när var och en kommer med sina erfarenheter och musikerna med hela sin värld av tradition och teknik, och det plötsligt händer något, en happening i det inre.

Now´s the time, som Charlie Parker kallade sin låt. Nu er tiden, som den danske diktaren Peter Laugesen översätter det i Morgensange (2025).

Litteratur

Olle Orrje, ”Bix Beiderbecke”, i Erik Beckman och Torsten Ekbom (red), Författarnas MusikBok (1981)

Olle Orrje, Klartecken (1987), min recension i Sydsvenska Dagbladet 10/3 1987

Olle Orrje, Solstänk (2021), recension i Årsbok för kristen humanism 2022

Olle Orrje, Vildäpplen (2023)

Blaise Cendrars, Dikter och prosa, Presentation och tolkningar Stina & Olle Orrje och Gunnar Harding (1969)

Per Erik Ljung, ”Kritikerna måste lära sig läsa”, Expressen 2/7 2026  https://www.expressen.se/kultur/kulturdebatt/litteraturkritiker-maste-lara-sig-lasa/

Per Erik Ljung, ”Hans Ruin – vid modernismens tröskel”, Historiska och litteraturhistoriska studier 91, Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2016, s 15-37

The post Olle Orrje ‒ poet med sinne för jazz och skönhet first appeared on Opulens.

LYRIK. Den 2 mars i år meddelade Albert Bonniers förlag att poeten Ingrid Kallenbäck avlidit. Per Erik Ljung berättar här om sin ingång till Kallenbäcks egenartade diktning.

I.

Den första boken av poeten Ingrid Kallenbäck (1956-2026) jag läste var hennes fjärde, Buren igenom (Bonniers, 1990). Det var en riktig utmaning att försöka skriva om den: det var en poesi av eget slag, både enkel och svår, enkel i sin omedelbara sinnlighet och märkvärdig med sina snabba skiften i associationer och nivåer, den liknade inte riktigt något annat i den samtida poesin.

Förlösande blev ett samtal med min gode vän och kollega, författaren och översättaren Vasilis Papageorgiou. Han berättade för mig om hamnen i Pireus, där man kunde se folk med flakmoped eller små trehjuliga bilar som pilade omkring och flyttade gods mellan olika platser och båtar. En sån kille brukade man kalla en metaforéos, en flyttkarl. Vi hade stort nöje av att tänka oss att något liknande kan operera i poesin, där metaforer och bilder ställer till det inne i språkmassorna och flyttar betydelser och nivåer.

II.

Jag tyckte jag kände igen det från Ingrid Kallenbäcks dikter och försökte skildra det i min recension i Sydsvenska Dagbladet i augusti 1990; så här:

I mina ögon finns en ”främmande simmare” som outtröttligt ändrar riktning, skriver Ingrid Kallenbäck i sin nya bok. Det är som i hennes egen poesi med dess nerv och oro och snabba kast mellan olika nivåer. Vårljuset sparkar oss upp ur dvalan, marken är tunnskrapad som efter en snöröjning, skriver hon – och så: ”tjocka traktorspår över fåtöljerna”. Blixtsnabbt kliver vi mellan olika erfarenhetsområden.

Ändå håller dikterna samman: kanske är det något av ett program då poeten låter svalorna krypa in i de grå stenarna och de utspridda skärvorna på golvet ”flyger samman till vattenfyllda krukor”. Sådant sker på mirakulöst vis i de enskilda texterna, där redan strof-montaget kan få en att undra över sammanhanget. Och det sker i de undanglidande men hoppfulla processer som antyds, ”på väg”, eller Buren igenom som det heter i titeln, med en hälsning till den förra samlingen, som hette På väg till staden (1988). ”Utan att vi märker det/ har barnet inom oss/ blivit buret igenom”, hette det där.

”Det behöver aldrig mer tas om”, står det i en sådan öppnande passage. Och det är den nådeslösa ödsligheten, närbilderna där inget större finns, där detaljerna är ”större än seendet”, det dagliga ”kriget” där man inte kommer ur bunkern. Desto mer vederkvickande när det tydliga är ”förbrukat” och bara det underliggande, gåtfulla finns kvar. Eller när säden sjunger ”lätt och utantill” och platsen ter sig stilla och ”en aning förryckt/ som efter ett utomjordiskt besök”.

Av allt att döma är Ingrid Kallenbäck i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Uttrycksmedlen behärskar hon suveränt. Om landskap-som-själstillstånd är en symbolistisk formel så är hon en modern och urban hyper-symbolist i sina originella dubbelexponeringar och brott med vanliga eller väntade nivåer. Hon sänder läsaren ut på långa associativa resor på några få rader, oavbrutet exakta i detaljen, suggestivt öppna, på gränsen till det gåtfulla som mentala ”rapporter”.

Det förryckta eller tillspetsade hindrar inte att det finns en förankring, en situation som dikterna går ut från. ”Står om natten/ i ett kallt skafferi”, heter det i en strof som kan föra tankarna till Edith Södergrans, som i en berömd dikt står ute på farstubron och ser på stjärnorna – som sedan är skärvor i gräset.

Stjärnorna slår mot munnen

sina åttahundra slag.

Blänker på golvet

Med sina många, vackra avstånd

heter det hos Kallenbäck, som om morgonen hör barnen skrika ”på dialekt”. I munnarna rumsterar dialekten, mot munnen slår stjärnorna, fram till bildörren söker sig stigen. Nära, in på nerverna söker sig hennes rymliga poesi.”

III.

Dikten av Edith Södergran var naturligtvis ”Stjärnorna”, från Dikter (1916):

När natten kommer

står jag på trappan och lyssnar,

stjärnorna svärma i trädgården

och jag står i mörkret.

Hör, en stjärna föll med en klang!

Gå icke ut i gräset med bara fötter;

min trädgård är full av skärvor.

Annars var det inte mycket av litterära referenser, myter eller allusioner som kunde göra dikterna högtidliga eller svårtillgängliga: här var mycket som var lätt att känna igen även om uttrycken, raderna kändes nya. Det öppna fönstret (Bonniers, 1993), Ingrid Kallenbäcks nästa bok, förstärkte mitt intryck av en författare i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Flyttkarlen kom tillbaka, i min recension i IDAG i augusti 1993:

I Ingrid Kallenbäcks nya bok dyker det omedelbart upp en figur som heter ”Den hungrige vandraren”. – Han finns i ögonen och han är den ende som kan låsa upp, så man ”kan höra gräset öppna sig för solen” och förnimma det ljus ”som gör andnöden omöjlig”. Han påminner om den ”främmande simmare” som finns i Buren igenom (den förra boken), han som oavbrutet ändrar riktning. Det är som om själva bildskapandet, möjligheten att bryta igenom det alltför givna, har fått sin egen gestalt. Den lille flyttkarlen, som varsamt opererar inne i diktningen och flyttar om bland betydelser och associationer: metaforéos som han heter på grekiska.

Jag vet ingen svensk poet som på samma självklara och självständiga sätt arbetar just med de precisa bildernas möjligheter att gestalta komplicerade känslor och blixtsnabba förnimmelser som Ingrid Kallenbäck. På så vis förvaltar hon ett modernistiskt arv som nästan blivit klassiskt, från Erik Lindgren, den unga Rut Hillarp – och kanske Tomas Tranströmer:

Ett darrande rådjur

vill hela tiden

pröva min känsel

Den nersläckta korridoren

är full av blöta, avkastade horn.

Samtidigt arbetar hon med helt egna konstellationer och uttrycksmedel. Likt en målare tycks hon kunna börja var som helst; och på samma sätt som i en målad bild behöver det hela inte gå ihop. Gestaltningen kan följa andra principer. Det behöver inte mynna ut i något budskap eller någon försoning. Flyttkarlen har gjort sitt förunderliga jobb ändå.

Och han behövs. Ofta förnimmer man här närheten till en katastrof, före eller efter. Utgångsläget tycks vara ett fall ner i intighet och desorientering, som både är individens och civilisationens. Gatorna är öde och ökenlandskap tränar sin andning, barn fastnar i vägkorsningar. ”Ingenting är längre nära”. Men i denna utsatthet kan skärvor försiktigt samlas i nya mönster: öppenheten kan bli ångestens andra sida. Tingen har mist sina namn, men den sönderblåsta bofinken lär poeten tala, långsamt.

Ett drag av språklig magi är inte främmande för Ingrid Kallenbäck. ”Jag lever stum/ i min längtans första ord”, skriver hon, men hon anar också ”det tysta ordet som en gång/ ska få världen/ att öppna sig”. Det ska nog förstås som en strategi, snarare än som någon trosformel. Det rör sig om enkla sinnliga upplevelser som får rummet att öppna sig och närvaron att bli reell. ”Gräsets varma arbetande händer/ är kvällshimlens enda ljus” och ”Närvaron återföds genom hudens känsel”. – Nu kan jag ”röra vid dagens alla bilder/ med mina egna händer”, heter det triumferande i en dikt, där musiken ljuder genom septemberhimlen.

I ett så noga registrerande sätt att uppleva blir de enklaste åtbörderna laddade med innebörd. Det öppna fönstret är diktsamlingens namn. ”De stängda fönsterrutornas/ kan öppnas” blir en avgörande formulering – och lika befriande som i dikten om kvinnan som hela tiden ser ett hus rasa ihop – ”Ökenlandskapet äter mig inifrån” – :

När den uttorkade sanden

försöker bita mig

springer jag

mot dina armars

ljusa, utsträckta klang.

I en sådan dikt finns också en tendens till lite längre förlopp, till en rörelse som får dra igenom en hel dikt. Någon gång kan jag sakna sådana variationer och dramatiseringar av texten. Å andra sidan är den tuktade formen, – en lång rad syntaktiskt enkla påståendesatser, med samlande grundord som ljus, sol, gräs, stjärnor och stenar – kanske nödvändig för att hålla samman dess vidsträckta sammanhang av fantasi och erfarenheter.

Till glädjen med boken hör också Johan Petterssons fina omslag, som distinkt och sobert för boken till den modernism där den hör hemma.

IV.

Sedan följde jag inte utvecklingen i författarskapet – det gör jag gärna nu. Ingrid Kallenbäcks nio diktsamlingar tillhör inte de spektakulära men de står sig, som det heter, man får en stark känsla av att det är en verksamhet man träder in i, snarare än enstaka glansnummer. Johan Pettersson hade för övrigt också gjort det strama omslaget till Buren igenom.
Vasilis vill jag passa på att tacka av en annan anledning. 2009 gav jag ut en bok som hette Drömmar som förplikta – om Vilhelm Ekelund och hans läsare. På några sidor hade jag samlat några opublicerade anteckningar och gett dem rubriken ”Den stora anthropologien” efter en formulering av författaren. Vasilis fattade anteckningarna som en dikt, en enda, stor dikt, som han översatte till modern grekiska. En sådan är det, en stor ”dikt”, som faktiskt kan tjäna som en ingång till hela det ekelundska författarskapet – om man kan läsa nygrekiska. Man finner den i Vasilis Papageorgious arkiv på sajten chromatachromata.com.

The post Ingrid Kallenbäck och diktningens lille flyttkarl first appeared on Opulens.

ESSÄ.  Nu kan vi presentera en essä av Per Erik Ljung om författaren Tage Aurell, en av 40-talets stora litterära idoler.

1.

ballongdäck, ballongsegel

Sommaren 1929 bodde Kathrine och Tage Aurell sedan ett tag i Cagnes-sur-mer, inte långt från Antibes. De satt barnvakt hos Pär Lagerkvist och kom allt oftare att tala om skogen och sjöarna i norr, efter ljuset i byarna och ljusöversvämningarna ute i Medelhavet, där de hade varit med på en kryssning tidigt om våren.

De lånade några rejäla cyklar av en amerikansk vän och tog sig sakta men säkert norrut genom Europa. Väl framme i Trelleborg tycks några av stationerna på vägen upp ha blivit Lund (Konviktoriet), Landskrona, Glumslöv, Viken norr om Helsingborg – där man kunde se över till Søren Kierkegaards Gilleleje – och upp över Hallandsåsen – ”var nånstans i vida världen finns skönare ås än Hallandsåsen?”.

Den rätt styva stigningen tycks inte ha erbjudit några problem för de lätt lastade cyklisterna. Packningen var inte ”vidlyftigare än en fransk spånkorg med lock och en pinne genom flätad ögla till lås” och man tycks ha haft farten uppe redan nere på slätten –  ”med varenda kilometer fosterjord skulle vi bekanta oss!”

”Midsommarkallt och ändå så ljuvligt Skåne, svalkvitter, blågrönt nordiskt hav, pilträd i blåst, vitkalkade hus, hänfört ystert tråddes pedalerna!”.

Rymliga var ladorna och bönderna snälla, berättar Aurell i en ”Efterskrift” till ”Samtal önskas med sovvagnskonduktören” (1969). Han skriver att de sov i ”lador med takrymd som katedraler, på nån halmkärve, lite höboss, mer var inte inne än, våren hade kommit sent det året!”. Det är de stora måtten, rymligheten och tystnaden utefter vägen som slår en. ”Och friden, friden hela vägen, långt mellan bilarna, timmar ibland, fanns det inga turister för trettiiåtta år sen?”

Någonstans mellan Landskrona och Helsingborg, efter Glumslövs backar, där man kan se ut över Sundet och Ven, och innan man kommer fram till Råå kunde de ha fått syn på Vilhelm Ekelund, som bodde i Helsingborg vid den här tiden och gärna rörde sig längs havet och ut mot ängarna söder om staden.

Några av hans allra viktigaste böcker – efter exilen i Tyskland och på Jylland – kom till under den här tiden. Fredrik Böök hade sett honom där en gång tidigare på 20-talet när han kom körande med sin imposanta Ford, den som han använde på sin ”Resa genom Sverige” (1926). För Böök var Ekelund ”vår tids Stagnelius”, en gudabenådad olycklig diktare som på inget sätt kunde anpassa sig i tillvaron. Den Ekelund Tage Aurell lärde känna var en annan.

2.

cykelreparatören från Arvika

En ”småländskt lundensisk kosmopolit” (karakteristiken är Ivo Holmqvists) – John Karlzén (1903-1960), författare, kritiker och lärare på Spyken i Lund – var den som först gjorde kopplingen:

”Vad den lyriske aforistikern och asketen Vilhelm Ekelund har betytt som andlig sporre för de få som intresserat sig för ljus-tjänst och hög-flykt i den verkliga bildningens värld, det betyder Tage Aurell för prosaberättelsen.”

Karlzén hade skrivit om ”En viss Tage Aurell” redan i Arbetet på luciadagen 1943, då Aurells ”Tybergs gård” (1932), ”Till och från Högåsen” (1934) och ”Martina” (1937) hade kommit ut i en volym som ”Tre berättelser” och samma år som ”Skillingtryck” gjort så stor sensation. Maken till berättarkonst, småstadssociologi och pyromanpsykologi hade inte synts till och Aurell tog sig – långt om länge och med god hjälp av viktiga recensioner och artiklar av kritiker som Knut Jaensson, Margit Abenius, Artur Lundkvist och Karl Vennberg – in i det litterära livet, som en röst att räkna med.

Snart nog var han också inne i en mer social mening. Gunnar Ekelöf, Tora Dahl, Ingemar Hedenius, Knut Jaensson, allihopa var de förtjusta i Aurell. Han blev en av 40-talets idoler, på samma sätt som Hölderlin, Rilke – och Ekelund. Samtidigt hade han en mer folklig förankring, med sina böcker om tillkortakommanden och existentiella tillspetsningar hos högst enkla människor och sitt Värmlandsliv.

Bland arbetarförfattarna fick han en självklar position. Lars Andersson har skrivit utmärkt om allt detta i sin storslagna ”Platsens ande – En bok om Tage Aurell” (1995).

”Vi krånglar oss ut ur bussen strax före Mangskogs kyrka – det var här i närheten det var dans bort i vägen – och äntrar våra tungt lastade cyklar”, skriver Karlzén i sin berättelse om sitt möte med Aurell i Olle Holmbergs Svensk litteraturtidskrift nr 3 1947. Också Holmberg var intresserad av Aurells berättarkonst, det förstår man av några recensioner, men än mer, kanske, av det faktum att Staffan Björck valde att samtala med Aurell om ”Jerikos ros” i ”Vänkritik. 22 samtal om dikt tillägnade Olle Holmberg”, 1959. I Björcks ”Romanens formvärld” (1953) var det självklart att lyfta fram Aurells säregna berättarkonst.

På vägen ut till Aurells Där Nord i Lövnäs stiger de av sina cyklar och leder dem.

”Då vi har nått backens krön pekar han på en nedbrunnen lagård av vilken bara återstår några förkolnade stockar. Instinktivt kopplar jag ihop denna brand med branden i Skillingtryck.”

Karlzéns berättelse är skickligt gjord. Aurells person och hans verk och vad som händer under besöket vävs hela tiden samman. Snart blir det ännu jobbigare med cyklarna:

”I en från fyrtiofem grader mycket litet avvikande vinkel skjuter vi våra cyklar uppför en stig som man kan kalla obanad, meter för meter stånkar jag mig fram, mellan grova trädstammar. Jag känner att det är varmt i Värmland. Jag hör hjärtat utföra sina språng inne i bröstkorgen, och det förefaller mig inte alls osannolikt att jag i ett ögonblick av slappnad koncentration kan rulla tillbaka nedför denna höjd, med susande hastighet, och finna min död i den förrädiskt blinkande Mangens blå vatten.”

Ännu en bit uppe i backen stiger de in i Aurells enkelt möblerade tusculum, där han brukar sitta och skriva och där Karlzén ska sova. På nattduksbordet ligger några franska litteraturtidskrifter, Thoreaus ”Walden”, Goethes ”Faust” och några diktsamlingar av Gunnar Björling. Hos Björling – som Aurell besökt i Finland sommaren dessförinnan – hade han noterat blicken: ”En finfin gammal man, med en pepparkornsblick, skarp och vaken som hos en yngling”. På samma sätt noterar Karlzén själv Aurells ögon:

”Han var lång och rak. Handen som tryckte min till hälsning var lång och smal. Under hans buskiga ögonbryn fångade jag blicken ur ett par djupblå ögon i vars botten en graciös spefågel utförde en stillsam solodans.”

Spefågeln som utför en stillsam solodans är en fin observation. Det är filuren Aurell, konstnären, lyssnaren, den som är vidöppen för outtalade ord och föreställningar, en som redan är på väg att spela med dem eller foga in dem i kommande berättelser. En av måltiderna, där Tage, John och Kathrine sitter bänkade framför huset med några stearinljus i skymningen är särskilt stämningsfull. Men Karlzén har svårt att släppa cyklarna.

”En efterlängtad cykelreparatör , som kom åkande i bil från Arvika och avlämnade barnens nylackerade cyklar i sen aftontimme gav uttryck åt vad han såg: ”Så vackert här är! Och ändå så enkelt…” Jag upprepar det: det var en cykelreparatör som sa detta.”

3.

tentamen på Martina

Karlzéns sammanställning av Vilhelm Ekelund och Tage Aurell finns inte med i reserapporten i Svensk litteraturtidskrift 1947. Den står i avsnitt III i ett lite större manuskript som Karlzén av allt att döma ställde samman i början av 1950-talet. Där kommer först ett avsnitt som har karaktär av en ramberättelse, där några vänner talar om bland annat Sigfrid Lindström i Lund och Paris; det ger en bakgrund till intresset för Aurell. Sen kommer berättelsen om besöket i Mangskog och därpå avslutas manuskriptet med en betraktelse över berättarkonsten.

Del I och III är troligen skrivna 1943-44, alla tre förs nu samman till en skön och upplysande essä, som Lennart Frick tog med i urvalsvolymen John Karlzén, ”Memoarer från bokrummet” (1970).

Karlzén är både imponerad och påverkad av Aurell och skriver lite i hans stil i sin berättelse om mötet, låter framställningen ta färg av sin nye vän.

Han är långt inne i texterna; inte utan självironi utser han sig själv till specialist, inte minst på ”Martina”, som enligt Karlzén inte öppnar sig riktigt för läsaren förrän efter fem-sex läsningar. Då inbjuder den honom att skriva vidare på Aurells text, på ett sätt som för tankarna till Roland Barthes och idén om en skrivbar (i motsättning till läsbar) text, en text man inte kan lämna, en text man får lust att lägga sig i, intervenera i. En sådan är ”Martina” för Karlzén. Den bjuder in och utmanar honom.

Rätt vad det är erbjuder han några – egna – exempel ur Martinas dagbok. Någon sådan finns inte i berättelsen, där hon knappt säger något, medan alla andra har synpunkter på henne. Men tilläggen är psykologiskt och berättartekniskt så to the point att man (minst) lika gärna köper dem, som Aurells egna besked om hur det gick sen för den verkliga Martina i Vägar och möten (1960).

4.

akustik, montage

 Aurell, å sin sida, har tagit intryck av Karlzéns sätt att presentera honom själv, när han två år senare gestaltar sitt eget besök i Saltsjöbaden – hos Vilhelm Ekelund i mars 1949. Han skriver vidare – på sitt sätt, i en text som vida överträffar de flesta författarintervjuer, hemma-hos-reportage, mini-stories eller vad det nu rör sig om i ”1, 4, 6 och 7 mars 1949”, först publicerad i ”En bok om Vilhelm Ekelund” 1950, som gavs ut efter Ekelunds död i september 1949.

Det rör sig om 22 korta scener från samtalen mellan de två författarna, där Aurell, som Lars Andersson formulerar det, ofta gör sig till blott akustik, han ”bara” lyssnar (någon gång med ”spefågelns” lilla distans) – men Ekelunds respekt och lyhördhet inför Aurell är inte att ta fel på.

Lite staccato rör man sig mellan olika ämnen. Någon sammanhängande story blir det inte tal om. Ekelund är inte heller den som brer ut sig vitt och brett. Någon egentlig ”konversation” vid middagsbordet blir det inte tal om, noterar Aurell. Fragmenten, skärvorna, glimtarna, ur ett sätt att förhålla sig till livet blir däremot märkligt levande i Aurells montage.

Begrepp och vändningar från Ekelunds ”Lefnadsstämning” (1925) fick också ge uppläggning och innehåll i det vackra nyårstal som Aurell fick förtroendet att hålla i Sveriges Radio 1949. Talet kan man höra på nätet. det sändes påpassligt som OBS-essä så sent som den 31 december 2024.

Själva texten återfinns i tidskriften Hörde ni? (1950:1) som gavs ut av Radiotjänst.

5.

hans skånska r

Aurell drog gärna för gardinerna när han satt och arbetade i sitt tusculum uppe i Mangskog, berättar Karlzén. Han stängde dagsljuset och den närmaste skönheten kring sig ute och gick in i sig själv, bland minnen och texter, satt och arbetade. Våren 1959 – med cyklarna sen länge återlämnade i Cagnes-sur-mer, får man förmoda – bläddrar han i K A Svenssons Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 och kan glädja sig åt att hans egna anteckningar från 1949 blir uppmärksammade.

På en punkt till och med på ett ganska intimt sätt; när det kommer till att beskriva Vilhelm Ekelunds yttre. Aurell och Svensson har uppfattat Ekelunds hand, hans handslag, på lite olika sätt. När Svensson och Ekelund kommer in på Cézanne – på hans reproduktioner, hans arbetsmoral och hans position i det franska konstlivet – hajar Aurell naturligtvis till. Det var ju något han själv hade talat med Ekelund om i mars 1949. I ett stycke med rubriken Frankrike, Sydfrankrike i intervjun nämns målaren:

”Från bokhyllan hämtar han fram Ambroise Vollards Cézanne och frågar om jag har läst den. Han har gjort en del förstrykningar, ibland på var och varannan sida av märkligt “ekelundska” utttalanden av Cézanne, och uppenbarligen har han läst boken samtidigt som han sysslat med Amiel – flera gånger ser jag blyertsanteckningen “jmfr Amiel, “cf. Amiel” –

– Ja tavlorna, säger han. Men klimatet. Det var ett hårt klimat kring Cézanne –

Och hans skånska r i hårt är glatt och gillande och igenkännande –   ”

K A Svensson har inte frågat sig vad det är för några ”ekelundska” uttalanden det rör sig om hos Cézanne. Aurell ser nu efter i sina Ekelund-böcker och hittar plötsligt Cézanne – på ett ställe, i ”Concordia animi” (1942), i praktiken den enda gången som fransmannen återfinns i Ekelunds verk. Det handlar om ”sanningsförsöket” – och kanske var det nu som Aurell bestämde sig för att låta texten om Ekelund inleda den nya, i fråga om spännvidd i mänskliga och sociala sammanhang helt makalösa boken, ”Vägar och möten (och blad för vinden)” som kom ut 1960. Där går resan nu i andra riktningen, ”ner” genom Europa och historien, från Gunnar Björling på besök, från Lelle Karl Johan och barnmorskan i grannbyn, via fiskare och socialister i Bretagne och Provence, ner till Patmos och Johannes uppenbarelse. Ner till ljuset kring Medelhavet.

Litteratur

Tage Aurell, ”1,4,6 och 7 mars 1949”, En bok om Vilhelm Ekelund, Lund 1950

Tage Aurell, Vägar och möten (1960)

Tage Aurell, Samtal önskas med sovvagnskonduktören, Stockholm 1969

Lars Andersson, Platsens ande En bok om Tage Aurell, Stockholm 1995

Pär-Yngve Andersson, Att röja plats för tystnaden. Tage Aurell som prosakonstnär, Stockholm 2012

Staffan Björck – Tage Aurell, ”Kreaturens suckan”,  Vänkritik. 22 samtal om dikt tillägnade Olle Holmberg, Stockholm 1959

Fredrik Böök, Rannsakan, Stockholm 1953

Ivo Holmqvist, Strindberg & Co, Svenska institutet 1983

Vilhelm Ekelund, Concordia animi, Hälsingborg 1942

John Karlzén, Memoarer från bokrummet. Kulturjournalistik i urval av Lennart Frick, Uddevalla 1970

K.A.Svensson, Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949, Lund 1958

The post Tage Aurell och cyklarna från Cagnes-sur-mer first appeared on Opulens.

BÖCKER. ”Man blir mer varse det originella och generösa i hela verksamheten, ser hur de olika böckerna blir pusselbitar i ett större sökande, en viss rastlös nyfikenhet, nästan en livsstil,” skriver Per Erik Ljung som funnit stimulerande läsning i Ivo Holmqvists ”Libri Resurrecti I-L”.

Libri Resurrecti I-L av Ivo Holmqvist
Skrivo 2024, 202 s, distribution Media-Tryck, Lunds universitet

Vi är nog rätt många som på olika håll har blivit bortskämda med Ivo Holmqvists rapporter om fynd från resor i tid och rum, ofta med utgångspunkt i någon bok och ofta med tillsatser av minnen och digressioner av olika slag. Det är sällan bara boken i fråga man lär sig något om. Nu när han har samlat en hel hop av sina artiklar i det lilla formatet från senare år i bokform, till en Libri Resurrecti I – L. Femtio författare lästa på nytt (Skrivo 2024) blir intrycket delvis ett annat.   

Man blir mer varse det originella och generösa i hela verksamheten, ser hur de olika böckerna blir pusselbitar i ett större sökande, en viss rastlös nyfikenhet, nästan en livsstil, som gäller kulturen, historien, oss, i en lite bredare mening.

Det rör sig om samtiden som då ska förstås som framför allt 1900-talet, och gärna dess tidiga delar, som man närmar sig via historier, anekdoter, personer, minnen, stråk av fakta och erfarenheter.

Men man måste inte vara född i förra delen av förra seklet för att glädja sig – åt till exempel presentationen av Gösta Knutssons Pelle Svanslös i Amerika från 1941: citaten går hem direkt.

Har man sedan lite bibliografiska böjelser också – det är ju en litteraturhistoriker vi har att göra med! – så ges här prima besked om var man kan läsa mer om boken, om det finns filmatiseringar eller andra dokument att gå till.

Det är också där, runt omkring, som Ivo Holmqvist gör sina fynd, han är genuint intresserad av vad man har sagt om den ena och den andra och vilka som ändå har missat både Pelle och Gösta Knutsson när de har skrivit om bilden av Amerika i svensk litteratur. Och Ivo Holmqvist är alltid snar att hjälpa oss om vi vill veta mer – mycket hittar man ju på nätet, där är han mer hemma än de flesta jag känner, men roligast verkar det såklart vara att leta på antikvariat och loppisar runt om på Österlen och i stora världen. Då knyts fynden, de fysiska böckerna med deras bilder, dofter, omslag och ryggar, kanske också dedikationer, lättare till egna resor och upplevelser – och sådana delar essäisten Holmqvist gärna med sig av.   

Baklänges – om än inte så utstuderat som i Olle Holmbergs, eller snarare i Holmbergs pseudonym Johannes G.Ekstrands, segnälkaB (1930), möjligen en förebild till Hans Alfredsons Ernst Semmelmans minnen (1962) – firas man varsamt ned genom tiderna, från Mark Sylwans Barbara Crampton (1975) till Wilhelm von Brauns Ångbåtsresan (1869).

En viktig poäng är att det inte i första hand är några mästerverk som är på tal, utan just de glömda eller förbisedda

Ofta aktualiseras tidigare möten med författarna, det ger en extra och självbiografisk krydda åt det hela. Vilhelm Mobergs Din stund på jorden ger i förbifarten anledning till en hel liten exposé över hur Ivo Holmqvist lärt känna Amerika vid olika besök och tidpunkter i livet – delvis via amerikansk litteratur. Det är elegant och konstlöst gjort, utan effektsökeri; fin läsning.   

En viktig poäng är att det inte i första hand är några mästerverk som är på tal, utan just de glömda eller förbisedda – som ju ändå kan vara bra i ett eller annat avseende. Ofta kan det röra sig om en alldeles specifik tidsstämning och Katarina Brendels Atomskymning (1953) är ett spännande exempel. Ivo Holmqvist drar sig inte för att rätt myndigt tala om vilka böcker som är bra eller om vilka aspekter av en bok det kan gälla. Man tror honom gärna, särskilt när han ibland dröjer ett tag vid texterna. Han talar till en som en av flera vänner, man är hela tiden inter pares, bland jämlikar, bland andra som också älskar böcker och är nyfikna på människor och händelser. Det är själva förutsättningen, inte någon idé som behöver trumfas genom.

Några favoriter anar man snart. Tito Colliander, Jolo, Adolf Hallman är sådana. Man får omedelbart lust att leta upp de böcker det talas om. Att Collianders självbiografiska svit (1964-1973) omfattar sju delar, ”alla med ett enda ord i titeln, Vaka, Nära, Bevarat, Gripen, Vidare, Givet och Måltid”, och att Jolos böcker rätt snart fyller upp en hel meter hemma i hyllan spelar i det sammanhanget ingen roll, kanske tvärtom.

Adolf Hallmans Köpenhamn (1944) är han så förtjust i och vet så mycket om att han borde skriva en hel bok bara om den, speciellt som Hallman dessutom är politiskt intresserad (med tidiga anarkistiska böjelser), en stor illustratör och en enastående bildkonstnär.

Det kan man om inte annat övertyga sig om i Hallmans På barer och bakfickor. Reportage i urval med inledning av Stig Hansén och Clas Thor (1989) – där inte minst bilderna från New York (1956) är helt oemotståndliga.

Om jag nu får agera Holmqvist ett litet tag och hålla med honom: den boken – Hansén/Thors – är verkligen bra, med den väl komponerade, fylliga bildsektionen.

Hallmans Köpenhamn passar också in i den bias åt det danska hållet som kan noteras i Libri Resurrecti I-L, inte att undra på i fråga om en internationellt orienterad skandinavist som har arbetat bland annat i Helsingfors, Auckland (New Zealand), Gent och Odense och har två stora piècer om danska författare och om hur de tagits emot i Sverige, H C Andersens underbara resor i Sverige (2005) och Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen (2013) i bagaget. För att inte tala om stadsarkitekten Peter Boisen, dansken som präglade Ystad (2020).

En annan bias gälller författare som på ett eller annat sätt har rört på sig, geografiskt eller mellan genrerna, folk som har bott i Argentina (John Karlzén), Kalifornien (Tora Nordström), Skåne (Elsa Eschillius), Buckfast, en sydengelsk by (Waldemar Hammenhög) eller rest runt i hela världen (Prins Wilhelm) eller bara bytt tåg (Walter Ljungkvist) eller luffat ”från Hornstull till Malmö” (Ossian Elgström) eller mitt under andra världskriget skrivit en roman med starka polska sympatier, om ett attentat i Paris (Marika Stiernstedt).

Något som Ivo Holmqvist, ”efter utlandsår i olika länder och i en alltmer globaliserad värld”, har svårt att känna igen sig i är däremot Vilhelm Mobergs resonemang om den dubbla hemlösheten i Din stund på jorden, där författaren låter utvandraren Albert Carlsson slå fast att ”fosterlandet” för alltid måste vara något närmast heligt, något som står i ”singularis”. På den punkten verkar Ivo Holmqvist rätt bestämd. Läser man hans bok kan man tycka sig förstå varför.   

The post Böckerna blir pusselbitar i ett större sökande first appeared on Opulens.

LITTERATURVETENSKAP. ”Det blir i bästa mening litteratur- och presshistoria på en gång, eller både person- och genrehistoria om man så vill,” skriver Per Erik Ljung som har läst ”Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren” av Thomas Ek.

Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren
av Thomas Ek
Carlsson bokförlag

Efter avhandlingen En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik (2003) och monografin Ljuset har djup. Jarl Hemmer och idyllen (2013) – båda utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och båda pionjärarbeten på sina områden – har lundensaren Thomas Ek nu fört ett nytt stort forskningsprojekt i hamn med sin bok om Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren (2024). Frågan är om den inte är den allra mest läsvärda av de tre.

Slående är till att börja med det grundliga och kreativa vetenskapliga grundarbetet: där känner man sig snabbt både lugn och imponerad. Det rör sig om ett enastående arbete i fråga om akribi och källor, arkiv och kringliggande sammanhang, allt sådant som hör det vetenskapliga till.

Författaren rör sig ledigt bland de 72 volymerna med Olle Hammarlunds Efterlämnade papper som ryms på Lunds universitetsbibliotek och gör fyndigt bruk av dokument och publikationer av de mest skilda slag, som återfinns även på andra håll. Brev, dagböcker, intervjuer och väl valda utdrag från texter i tidens olika publikationsformer bidrar till att ge en både bred och skarp bild av den särpräglade person som står i centrum.

Thomas Ek är minst sagt hemmastadd i sitt material och utnyttjar det i hela dess vidd. Det blir faktiskt till en uppvisning i hur roligt det kan vara, vilka fynd man kan göra när man går på djupet i arkiven.  

Litteratur- och presshistoria

Bokens hela tematik ryms i titelns tre ord: människan, journalisten, författaren. De ger både kronologin, med unge Olle (f. 1918) som vi följer från barn- och ungdomsåren i Kristianstad – med fadern, tidningsmannen K O Hammarlund som en helt avgörande impuls – över den långa karriären som journalist i en rad olika genrer, fram till den mogne författaren och hans mest originella verk, fram till de sena åren i Lund och den alltför tidiga bortgången (1976); men de tre orden rymmer också de dimensioner som präglar boken rakt igenom. Människan, det mänskliga, är med rakt igenom framställningen och författaren Olle kan anas redan tidigt, i pojkens noggranna observationer och poetiska ingivelser i tidiga skriverier.

Journalistikens och litteraturens olika former och villkor får breda belysningar genom alla decennierna. Inte minst sökandet bland genrer, från reportage och kåserier till essäer, ”tankeflygningar” och originella kulturhistoriska och topografiska framställningar i nya former är spännande att följa, liksom turerna kring tidskrifter som Textil och Konfektion och Industria, där Olle Hammarlund gjorde avgörande insatser som skribent och redaktör.

Det blir i bästa mening litteratur- och presshistoria på en gång, eller både person- och genrehistoria om man så vill.

Hammarlund ‒ profilerad skribent och författare

Olle Hammarlund får här, långt om länge, sin rättmätiga plats som en profilerad skribent och författare i den samtida kulturen. I Lönnroth/Delblanc, Den svenska litteraturen (1987,1999) nämns han inte, trots att han i så hög grad är en vida läst och uppskattad ”Läskarl – skrivkarl – bokkarl” (som det heter i en av många talande underrubriker hos Thomas Ek).

I En lundensisk litteraturhistoria. Lunds universitet som litterärt kraftfält (2018) ryms han inte heller, trots den uppenbara förankring i staden som Bertil Romberg lyfter fram i avsnittet om ”Provinsens berättare” i Skånes litteraturhistoria II (1997). Det är Röster i vinden (1973), där Hammarlund skriver självbiografiskt om tidiga år i Kristianstad och om faderns umgänge med trettiotalets skånska författare som Nils Ludvig, Gabriel Jönsson och Albert Henning, och Samtal på jorden (1971) där han skriver om Lund, som Romberg har fäst sig vid. Och så naturligtvis den roman, Onkel Enoks hus (1975), som tilldrar sig i ”ett lätt igenkännligt östskånskt slättlandskap men där figurer ur Hammarlunds historiska beläsenhet under ivriga diskussioner rör sig kring en ung journalistaspirant från staden.”

Thomas Ek tar upp alla tre, liksom de andra sju böckerna och en lång rad bidrag till böcker och ett otal kåserier, artiklar och essäer, som också hör till författarskapet. Ofta går han riktigt nära texterna, som därmed inte bara blir omnämnda utan också lever upp i framställningen och kan göra framtida läsare nyfikna.

Ett särskilt starkt kapitel

Ett särskilt starkt kapitel är det om Fårets gröna öga (1967), som alldeles uppenbart har författarens både öra och öga: han har varit där. Och där betyder då inte bara nere i både förarbeten och eftermäle till boken, utan också bokstavligt: han har varit där, på Fårö, bott i Hammarlunds hus, känt av stämningar och atmosfärer. Det är den personliga förankringen, med en tidig brevkontakt redan i tonåren, som ligger bakom den intimitet och snudd på hammarlundska trivsamhet som präglar framställningen – det blir till ett extra äventyr att följa Thomas Eks långa resa med sin författare.       

Med de allra sista orden i boken – ”Tack för brevet, Olle” – sätter han punkt.   

 Tack, Thomas, har man lust att lägga till.

The post Lysande biografi över Olle Hammarlund first appeared on Opulens.