ÅLDERSNOJA. Sverige är ett land präglat av ålderism och åldersnoja. Lars Thulin lyfter fram ett östafrikanskt perspektiv på människans åldrar.

En kamrat kom till vår pubkväll och hälsade frustande och lite forcerat på oss i gänget, som den gör som är uppfylld av något hen vill dela med sina kompisar.

”Vet ni vad?” frågade han och fortsatte: ”I dag var första gången någon reste sig på tunnelbanan för mig. Och frågade om jag ville sitta. Tänk att han tyckte jag såg så gammal ut. Vad f-n ska man göra? Skratta eller gråta?”

Själv har jag av och till fått den frågan i ett par år. Därmed insåg jag att jag såg både skröpligare och äldre ut än min jämn- och mångårige kamrat.

Mina känslor när någon erbjuder sin plats är blandade. Glädje över omtänksamheten och att det vi kallar artighet finns kvar i samhället. Jag har också noterat att det ofta är unga personer med det som kallas utländsk härkomst som reser sig upp. Samtidigt finns sorg och vemod i insikten att jag uppnått den ålder som jag i min ungdom betraktade som åldrig, alternativt gammal gubbe. Mixen av känslor är svår att hantera.

Svensk åldersnoja

Ambivalensen beror på hur vi ser på ålderdom. Det trista med den är givetvis att slutet på livet närmar sig allt snabbare samt att fysiska tecken indikerar att ett kroppsligt förfall pågår. I ett västerländskt samhälle som efter andra världskriget helt präglats av föreställningen att evig ungdom är paradiset och där ingen vill fylla mer än 29 år, är den tanken tuff. Speciellt som det i Sverige tycks råda ett bäst-före-datum på 45 år för den som behöver ett nytt jobb

Varför är det så? En förenklad förklaring är att allt är Marknadens fel. Den som ständigt försöker sälja allt och alla med vacker ungdom. Ibland retuscherad och botoxad, ibland verklig. Frågan är om inte marknaden då gör självmål. En kort tid av mitt yrkesliv arbetade jag nära smarta entreprenörer och reklamskapare. De förundrades av det faktum att många företag lade oerhört mycket pengar på reklam till de unga, som sällan har så mycket pengar till konsumtion. Men nästan struntade i äldre, som i hög utsträckning har mycket mer att spendera. Dessa experters förklaring var att reklamköparna hoppades att kunna lura de äldre att de var yngre. Och därför falla för lockropen. Krånglig omväg, inte sant?

Åldersnoja – ett märkligt fenomen

Samtidigt är rädslan för ålderdomen, vilken manifesteras i försök att glömma den och ibland förakta den, märklig. Eftersom den är oundviklig – under förutsättning att man får förmånen att bli äldre. Alla får inte det. Men att slippa ålderdomen genom att lämna jordelivet i förtid är för de flesta inget bra alternativ.

I andra kulturer är bilden en annan, speciellt i österlandet visas vördnad och respekt för den som samlat på sig kunskap och erfarenhet under ett långt liv. Sannolikt var det också så en gång i tiden i vår del av världen. Begreppen byäldste och ålderman tyder på det.

Den mentala kapaciteten

En människas mentala kapacitet och förmåga till insikt och problemlösning består av två delar: hjärnans rent fysisk-kemiska egenskaper i form av perfekta synapser som ger snabbhet och ett minne som aldrig sviktar. Mot detta sätts erfarenhet och förmåga till översikt. Där fungerar hjärnan ungefär som AI. Den ger sig ut på interna strövtåg och samlar in information om liknande händelser som finns lagrade. Då kan den skapa väl underbyggda analyser på komplexa problem.

Ett etiopiskt perspektiv

Det optimala är en hjärna med båda delarna i en bra mix. När i livet uppnås denna peak? Genom delar av min familj har jag fått insikt i det etiopiska samhället och hur det förr styrdes av stammar. Där hade man fattat det där med mixen.

Efter 20-årsdagen fick personer delta i diskussionen, ha synpunkter och tänka nytt, berättade min släkting om en östafrikansk stam. Men först vid 40 år erhöll de någon verkligt beslutande makt. Efter 60 förlorade personen denna position. Fast blev kvar som respekterad rådgivare.

Jag finner modellen sympatisk. Givetvis skapades den i en tid då genomgripande mentala tester inte kunde utföras. I stället fick schabloner byggda på erfarenhet tillämpas. Det viktigaste är kanske inte de åldersgränser som användes. Utan att alla behövdes och deltog efter förmåga. Och att deras egenskaper respekterades. Det vann alla på.

Hur ser det ut om vi tillämpar den östafrikanska stammens åldersindelning på Sverige?

Vår riksdag lever delvis upp till det östafrikanska idealet. Medelåldern är 50 år, mitt i prick! Antalet ledamöter över 65 år, har historiskt legat på runt fyra procent. Alltså inget stort intresse för goda råd. Men vissa kämpar på. Liberalen Barbro Westerholm tackade 2022 för sig, 89 år gammal.

Vår nuvarande regering hade då den tillträdde medelåldern 45 år. I Stefan Löfvens lag 2018 var snittåldern 51 år.

Att Trump är 79 år, Putin 73 och Xi Jinping 72, är måhända inget styrkebesked för världen.

Näringslivet tycks värdera erfarenhet högt. Genomsnittet för en vd i våra börsföretag är 58 år. Då återstår två år innan de, enligt östafrikansk visdom, bör tas ur aktiv tjänst. I Europa som helhet är siffran 54 år. I USA är snittet i nivå med det svenska.

Skänkte denna genomgång trösterika svar till mitt pub-gäng? Jo, att det är trevligt att vara rådgivare. Och att den som vill ta del av kloka råd måste betala för dem. Ett sätt är att erbjuda sin plats på buss och tunnelbana.

The post Kan östafrikansk visdom bota svensk åldersnoja? first appeared on Opulens.

PENSIONSPENGAR. En rad organisationer och privatpersoner polisanmälde idag AP-fonderna för eventuellt olagliga investeringar i moçambikiska gasanläggningar. 

En polisanmälan har upprättats riktad mot de allmänna pensionsfonderna för deras innehav i företag kopplade till ett naturgasprojekt i Moçambique. Bakom initiativet ligger ett tiotal organisationer och privatpersoner, däribland Afrikagrupperna och Gudrun Schyman som menar att pensionsfondernas investeringar riskerar att leda till att miljö och människor kommer till skada. Den tidigare vänsterparti- och feministiskt initiativ-ledaren är idag aktiv i Klimatalliansen. Nu vill anmälarna undersöka huruvida innehavet kan utgöra ett brott. 

Flera av de allmänna pensionsfonderna har investerat i företag som leder ett naturgasprojekt i provinsen Cabo Delgado i Moçambique. Projektet bedöms kunna leda till konflikter, tvångsförflyttningar och därtill innebära omfattande negativ miljöpåverkan. 

– Enskilda individer kan inte välja vilka företag AP-fonderna köper aktier i. Därmed gör fonderna svenska folket till medbrottslingar mot deras vilja, säger Louise Lindfors, generalsekreterare för Afrikagrupperna i ett pressmeddelande. 

The post Schyman och Afrikagrupperna polisanmäler pensionsfonder first appeared on Opulens.

HEMLÖSHET. Sjutton procent av Sveriges pensionärer lever idag i fattigdom. De senaste två åren har sjuksängen varit min fixerade plats. Hade jag inte haft skrivande till yrke och inkomst vore jag kanske förvisad till ett liv på gatan, menar Crister Enander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag ligger i sängen, min pinobädd eller sjuksäng. Den har hunnit få många namn, dessutom många av dem ytterst aggressiva. Det har varit min mer eller mindre fixerade plats i över två år.

Min högra fotled är stelopererad och jag försöker — för tredje gången i livet — att lära mig gå. Smärtan går i vågor, vass och övermannande. Inte olikt ett hav i stormväder. Ibland kan jag till och med få för mig att den är min vän. Smärtan, vill säga.

I dag är det ett något bättre dygn. Gårdagen vill jag helst glömma. Så är det. Så är det för oerhört många i vårt arma avlånga land, få pensionärer är smärtfria — knappt ingen efter alla och ofta hårda arbetsår. Min smärta tillhör inte på något sätt den outhärdliga sorten. Den går att hantera. Jag klagar inte.

Sinnet är redan denna mycket tidiga morgon mildare. Nu, efter blott några timmar av orolig och ytlig sömn, förmår jag efter sennattens svettningar och attacker på tålamod och sinnen att börja se dagen an med större tillförsikt.

I oss alla är en myllrande mångfald. Ett levande överflöd som strömmar från det inre och påverkar hela vår varelse. Svärta och mörker ersätts av ljusare färger och även ett inre grått dis, en svalkande sorts själslig dimma, kan vara nog så vackert efter värk och tungsinne.

Utan att vara det minsta lynnig till min läggning kan jag under en dag passera och erfara olika och högst skiftande tillstånd. Sinnet växlar spår. Som moln en blåsig sommardag nära midsommaraftonens lynniga regnskurar. Jag tror att det gäller de flesta av oss. Detta går verkligen att se det som ett utslag av livets rikedom; ingen människa är endimensionell.

Den enahanda, den notoriskt ensidiga, människan har stympat sig — eller av andra blivit beskuren, amputerad inne i sin personlighet. Vårt samhälle uppmuntrar sannerligen inte till inre rikedom. Likriktning är alltid lönsammare. Den drillade, den själsligt stympade, lyder och framför få — om ens några — klagomål eller protester mot orättfärdighet och orättvisor.

Den lydiga medborgaren skrämmer mig.

Just därför ser jag på den nya tidens oerhörda ängslighet — utan att förstå vad det är som skämmer så många, så ofta och så obegripligt lätt — som en oroväckande fara. Som något farligt. I förra veckan blev jag intervjuad. Hon som ringde var ytterst lyhörd för vad jag sa, mycket påläst och verkligen intresserad av vad jag ville få fram. Ändå förmådde jag inte förklara vad jag menade om just detta, om ängsligheten. Felet var utan tvivel mitt.

Ändå ligger jag nu här och funderar och samtidigt känner jag hur ljummen luft strömmar in från mitt öppna fönster. Är — frågar jag — vår tids ängslighet, en rädsla som tycks sakna botten, så stor och så utbredd att den nu till och med är svår att se?

Är ängslan och en hukande bävan så vanlig och utbredd att den förväxlas med ett normaltillstånd? Jag misstänker det.

Ängsliga människor vågar inte ställa de avgörande och kritiska frågorna. Rädda medborgare kan inte genomföra förändringar och heller inte protestera – lika litet som svältande och hungrande människor kan göra uppror mot orättvisor och förtryck. Paralysin breder ut sig. Inte minst den politiska.

Och orättvisorna blir i rasande fart bara fler och fler. Klyftorna växer.

Idag ser vi en avgrund mellan de besuttna och oss vanligt folk. Till den som har, skall vara givet, står det som bekant i Skriften. Eller för att återge hela citatet: ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” Och idag, över tvåtusen år senare, är det fortfarande på samma vidriga och orättfärdiga sätt.

Men, ärligt talat, vi har varken tid eller utrymme för ens minsta lilla ängslighet. Reservationernas tid är förbi — sedan länge.

Sjuka tvingas att nästan leva på svältgränsen då Försäkringskassan vägrar dem sin rättmätiga ersättning. Antalet hemlösa växer lavinartat.

Det är illa, riktigt illa.

”Vi är tillbaka till sekelskiftet i svensk bostadspolitik där människor står med sitt bohag på gatan eftersom inte politiken tar sitt ansvar”, skriver Hyresgästföreningen i en debattartikel.

Möbler och husgeråd, fotografier och barns leksaker utslängda direkt på gatan. Jag har själv sett det. Brutala vräkningar, genomförda med våld och med hjälp av polismakten. Det fattiga och hänsynslösa 30-talet är över oss på nytt.

Men de som har och har mycket, ja, de väljer att i stället vara ängsliga.

De väljer att tiga, inte störa, inte lägga sig i. ”Det är inte vår sak.”

Se inte. Hör inte. Och — framför allt — säg inget.

Antalet hemlösa pensionärer har rusat i höjden. Det är så vi väljer att tacka dem som arbetat ett helt liv och som byggt grunden till vårt välstånd och överflöd. Genom att slänga ut dem på gatan. Även nu med sommarmånaderna i antågande säger samtliga av de tillfrågade att nätternas kyla nästan är det värsta. Att många av dem dessutom lider av mer eller mindre allvarliga sjukdomar berörs inte ens.

”Det är bäst att vi inte lägger oss i. Det är bäst att vi håller tyst!”

Ängslighet. Feghet. Total brist på såväl kurage som verklig förmåga till empati.

Enligt nya siffror från EU hamnar 328 000 svenska pensionärer under gränsen för ”risk för relativ fattigdom”. Det innebär att 16,8 procent av landets pensionärer lever i fattigdom. Nästan sjutton procent av Sveriges pensionärer! Uttrycket ”relativ fattigdom” är enbart ett annat sätt att säga att alla dessa människor rör sig farligt nära svältgränsen, att de saknar pengar till att ens vara i närheten av ett leva ett värdigt liv. Undernäring har det länge handlat om bland många äldre. Larmrapporterna har under många år varit skrämmande entydiga. Så är det i dag. Här, mitt i vårt välmående land.

Jag har varit svårt sjuk, en kort tid alldeles tätt intill döden, i dess omedelbara närhet. Avståndet blir då, i ett drastiskt slag — från ett ögonblick till nästa andetag — som kan drabba oss alla när som helst, ytterst kort. Härinne i morgonväkten mår jag, min värk till trots, utmärkt.

Jag har en skön säng att ligga i. Tak över huvudet. Värme, mat, alla böcker och ett arbete som jag trivs med. Men hade jag inte haft skrivande — och läsande —till yrke och inkomst hade jag nu med stor säkerhet varit jagad av Försäkringskassan med blåslampa och helt omöjliga krav.

Kanske hade jag inte kunnat betala min hyra. Väntande vräkning i veckan som kommer? Och sedan? Försöka överleva ett liv på gatorna? Jag hade snabbt dukat under, dött en vedervärdig död.

Slutsatserna är enkla och uppenbara.

Det är sannerligen ingen vidrig liten krypande ängslighet som vi behöver. Den måste vi alla sky som pesten och ta avstånd ifrån med kraft och beslutsamhet.

Det är mod. Mycket mod, stort mäktigt mod, och en ilsken orubblig förmåga och vilja att tillsammans säga ifrån att nu får det räcka – det, och inget annat, är vad som krävs och behövs i dessa tider.

The post Reservationernas tid är förbi first appeared on Opulens.