MUSIK. Om musik och pedagogik handlar veckans krönika av Lars Thulin.

En duktig lärare kan lyfta ett ämne. Göra det kul att studera det, till och med skapa ett livslångt intresse. På motsvarande sätt kan usla lärare totalt förstöra det. Göra lektionerna i det till en plåga. Därmed skapa en aversion mot ämnet som kan bli livslång.

Min skoltid innehöll flera exempel på just detta. Jag tror riktigt bra lärare har den goda förmågan naturligt. Medan andra kanske aldrig får det, trots examen från lärarhögskolor.  Så pedagogiska förmågor är nog lite som musikalitet. Antingen har man det. Eller inte.

Sedan gymnasiet har jag en kärlek till det spanska. Filmer, tv-serier och låtar från den världen lockar. Språket är sensuellt: mjukt och ändå intensivt. Därmed så levande. Orsaken till denna vurm hette Gudrun. Hon var lärare i spanska på Kärrtorps gymnasium i mitten av 70-talet. Jag hade valt spanska som C-språk. Tyska var aldrig ett alternativ för mig.

Gudrun var en lite anonym och grå dam i övre medelåldern, lätt kutryggig. Gjorde minimalt med väsen runt sin person, gled nästan omärkligt fram genom korridoren på vägen till sitt klassrum. Bakom katedern förändrades hon. Fick en märklig naturlig auktoritet. Den byggde på två saker. Hon älskade spanska. Och hon älskade att få undervisa i det ämnet.

Hon lärde ut mer än glosor och oregelbundna verb. Hon presenterade spansk musik, fick oss att förstå landets historia och inte minst ta del av det dramatiska och spännande som hände i Latinamerika. Att hon beundrade Chiles socialistiske ledare Salvador Allende var ingen hemlighet. Jag stannade hos henne i alla tre åren. Även om min kärlek inte var helt besvarad, fick aldrig bättre betyg än fyra, trots att jag alltid prioriterade hennes lektioner.

Min första musikfröken var allt som Gudrun inte var. Hon var en bister ung kvinna som säkert fullständigt behörig kom till tredje klass i Skanskvarnsskolan i Årsta. Grundläget hos henne var – sur och bitter. Min mormor hade använt beteckningen snipig om henne. En bit in på höstterminen fick eleverna ställa sig bredvid hennes piano och inför hela klassen sjunga något. Jag gillade att sjunga och hade en mamma som älskade klassisk musik. Men hon hade varken haft mod eller hjärta att berätta för sin son att han var tondöv.

Så full av tillförsikt tog jag i för kung och fosterland med ”Vi går över daggstänkta berg”. En bit in i första versen slog fröken Snipig ner händerna över i princip alla tangenterna. Och sade – jag minns det ännu ordagrant:

– Sätt dig längst ner i klassrummet. Om du lovar att vara tyst och inte störa får du en tvåa.

Underförstått att det var för högt betyg. Sålunda en muta för att slippa höra mer från mig.

Jag blev varken arg eller ledsen. Bara häpen. Var jag så värdelös? När jag insåg det slutade jag att sjunga i något som helst offentligt sammanhang. Skippade alla tankar på att lära mig hantera ett musikinstrument. Däremot fortsatte jag lyssna på musik. Upp i tonåren blev jag förälskad i pop och rock. Konstaterade att jag älskade musik. Men att den inte älskade mig. Ändå gick en stor del av min veckopeng och senare även lön till inköp av skivor. Många timmar användes till att spela in musik från radio och att kvällstid lyssna på Radio Luxembourg över ett svajigt mellanvågsband. För att få höra det senaste först.

Min son Jonas är däremot född med musikalitet, trots att varken jag eller hans mamma spelade något instrument eller sjöng i någon organiserad form. Han liksom bara har “det”.

Tydligt märkte jag det en dag i hans rum då han satt med otvättade tonårsfötter på skrivbordet och hade en gitarr i knät. På bordet även en skål till hälften fylld med mjölk och mjuknande flingor. Jag yrade om min favoritmusik och spelade upp en av Pink Floyds låtar på Jonas stereo. Och sade, kanske med överdrivet dramatisk röst, att detta var himmelskt för mig.

‒ Ja farsan, den är schysst, fick han ur sig. ‒ Spela det igen!
Det gjorde jag gärna.
‒ Hm, inte så komplicerat, det är väl bara… (Sedan kom namn på ackord som jag inte fattade ett dugg av))
‒ För pappa, först är det ju tre sådana och sedan är väl ett sådant och så, är det inte … Därpå upprepas det. Lite sologitarr på det. Därefter grundliret igen med bra basgång. Det funkar.
‒ Va, säger du? Jag fattar inget.
‒ Jo, men lyssna här.
Sedan spelade han inledningen på det jag älskade. Lite trevande, men visst var det Låten. Händelsen gjorde mig glad. Och förbannad.

Glad för att sonen var så duktig på något som var helt obegripligt för mig. Förbannad för att han på ett vis klätt av Pink Floyd. Förminskat och avslöjat dem. För så himmelskt var det väl inte om en tonåring på några minuter lite lojt kunde avkoda och spela upp det hela. I ett pojkrum på andra våningen i ett radhus i Skärholmen.

Ändå har jag utövat musik och delat den med publik med början knappt 20 år efter den offentliga avrättningen av mig. För under några år som DJ gjorde jag just det. Visserligen andras musik, men jag fick välja samt blanda av det jag gillade. Sprida glädjen i tonerna till åhörare. Samt få en slant för besväret. Inte dåligt.

Så skit på dig fröken Snipig! Du knäckte mig inte och jag stannade inte i din skamvrå.

The post Lars Thulin: Musiken, pedagogiken och jag first appeared on Opulens.

SKOLAN. Jesper Nordström är starkt kritisk till att vissa lärare gör sitt privatliv offentligt i sociala medier. Här förklarar han varför.

Det torde vara ett tecken i tiden att man knappt höjer på ögonbrynen längre när en högstadielärare – en person satt att fostra unga människor– gör sitt privatliv till en offentligt sänd sorgeopera. Det senaste exemplet, som dök upp på sociala medier-plattformen Threads, är emellertid av en sådan natur att även en härdad samtidsbetraktare, som undertecknad, blir förfärad.

Här har vi alltså en kvinnlig pedagog, sannolikt med akademiska meriter och fast anställning, som dagligen låter allmänheten ta del av en kakofoni av fylleri, ångest, skilsmässodramer, dildo-sex, atarax-tabletter och självrannsakan modell dagboksutkast i gråten efter midnatt.

Det är gränslöst. Det är tarvligt. Men framför allt är det djupt olämpligt – och i grunden ovärdigt den roll hon är satt att axla.

Lärarens uppgift

Låt oss icke hymla. Lärarens uppgift är inte att vara ”relatable”, ”sårbar” eller en influencer i halvpsykotiskt tillstånd. En lärare ska vara bildad, samlad, korrekt och ja, jag vågar använda det förhatliga ordet: auktoritär. Inte i bemärkelsen diktatorisk, men i ordets klassiska mening: en som bär auktoritet. Den som inte förmår bära sitt eget liv med visst mått av diskretion, bör inte heller bära ansvaret för att leda andras barn.

Det har i vår tid vuxit fram en märklig idé om att “äkthet” – det vill säga offentlig självutlämning, självömkan och gränslöshet – i sig utgör ett slags moraliskt högre tillstånd. Det är naturligtvis nonsens.

Människor som ständigt torgför sina trasigheter är inte nödvändigtvis modiga – ofta är de bara ovilliga att utöva den självdisciplin som vuxenlivet kräver. Och när dessa människor dessutom verkar i yrken som kräver omdöme, diskretion och föredömlighet, blir saken allvarlig.

Lärare förr och nu

Den lärare som förr visade sig berusad offentligt, som skröt om sin sexualitet eller som släppte in främmande i sina psykologiska vindskontor, hade gjort sig själv omöjlig. Inte för att vederbörande var ”dålig människa”, utan för att man förstod att en viss återhållsamhet – en professionell mask, om man så vill – var nödvändig för yrkets värdighet.

Men i dag? Nu applåderas känsloutbrott och ångestskov som vore de skulpturer på Moderna museet

Den pedagog som skriver om sitt sexliv får följarhyllningar. Den som lägger upp selfies i tårar får kärleksbetygelser. Alltmedan unga elever tyst noterar detta och kanske lär sig att vuxenvärlden inte är så trygg och avgränsad som de innerst inne hade hoppats.

Dubbla roller håller inte

Låt oss säga det rakt ut: Det går inte att på en och samma gång vara auktoritet och självutnämnd känslotrubadur. Man kan inte både stå i klassrummet som en vägledare och samtidigt vräka ur sig sitt inre mörker på Threads, eller någon liknande plattform. Därtill ackompanjerat av håglösa bilder på sängbord med vinflaskor, medicinkartor och begagnad moral.

Vi behöver färre pedagoger som ser sig själva som performancekonstnärer – och fler som förstår att vuxenlivet, särskilt när det levs i offentlig tjänst, kräver viss värdighet och ibland, om jag får vara så fräck: knäpptyst självkontroll.

Att tyst lida, att bära sitt privatliv utan att vädra det i offentligheten, är inte ett tecken på förtryck. Det är ett tecken på civilisation.

The post Lärare bör hålla isär privatliv och yrkesliv first appeared on Opulens.

BÖCKER. Erik Bovin har tagit del av en aktuell rapport om bokbranschens utveckling under de senaste decennierna. Här följer hans reflektioner över hoten mot den fysiska boken.

Hur ska det gå för problemsegmentet? Ni som läste tredje delen i Stefan Lindbergs artikelserie i Expressen i fjol minns kanske anekdoten om ett samtal under bokmässan med en berusad höjdare i förlagsbranschen som myntade uttrycket för att beskriva den sorts litteratur som varken förlaget eller författaren tjänar på men som likafullt utgör en inte oväsentlig del av kvalitetslitteraturen. Alla som bryr sig det minsta om den kvalificerade litteraturens fortlevnad borde ömma för detta segment. Läget är minst sagt bekymmersamt. Det blir om inte annat tydligt för den som läser Svenska Förläggareföreningens nya rapport ”Det digitala genombrottet: Den svenska bokbranschens utveckling mellan 2003 och 2023”.

Minskad bokförsäljning

Att allt färre köper och läser fysiska böcker torde inte ha undgått någon. Jag har alltid tänkt att bokförsäljningen i vårt land minskat, ja, åtminstone sedan slutet av 80-talet. Det var trots allt då tv:n på allvar tog upp konkurrensen med boken om folkets uppmärksamhet. Fram tills dess var televisionen rätt tråkig. Med tv-såpornas uppsving och en ungdomskultur som sakta men säkert började leta sig in i televisionen blev dumburken desto mer attraktiv. Dessutom blomstrade pop- och videokulturen. Sedan kom 90-talet, ZTV och med det en ironisk och ytlig attityd som anammades av en ny generation. Beskrivningen av denna utveckling borde räcka som förklaring till bokens låga status, tänker jag.

Ett otippat rekordår för böcker

Men under millennieskiftet händer något och 2003 är, otippat nog, något av ett rekordår för bokförsäljningen. Faktum är att från 2003 fram till 10-talet öppnas det fler bokhandlar än det läggs ned. För 15 år sedan uppskattade man att 40 procent av befolkningen läste böcker regelbundet. En oväntat positiv trend som emellertid visar sig vara kortlivad. 2021 har siffran sjunkit till 31 procent.

Den fysiska boken är hotad

Det råder inget tvivel om att den fysiska boken är hotad. Siffrorna talar sitt tydliga språk. 2003 såldes 40 miljoner tryckta böcker. Sedan dess har försäljningen nästan halverats. I fjol såldes endast 24 miljoner tryckta böcker.

Bokbranschen har under lång tid präglats av en kärlek till boken. En markant förändring har dock skett i och med ljudboksboomen. Ljudbokskonsumenterna är i regel långt ifrån litteraturälskare, data som ger unik inblick i deras konsumtionsbeteende visar att påfallande många somnar med en ljudbok i öronen. När förlag köps upp av stora ljudboksförlag krävs ingen Einstein för att förstå att det hjärta som klappar för boken får ge vika för en mer cynisk litteratursyn liksom ett tänk i strikt kommersiella banor.

Skräddarsydda verk för ljudboksformatet

I dag existerar redan litterära verk skräddarsydda för ljudboksformatet. Dessa kallas inte romaner utan ”berättelser” och de som genererar flest lyssningar tycks vara utarbetade efter ett färdigt recept som lyder: färre huvudpersoner, fler verb och kortare meningar.

När det gäller en fysisk bok spelar det rent försäljningsmässigt ingen roll om läsaren struntar i att läsa ut boken. Men som förläggaren Svante Weyler påpekar i kapitlet ”Förläggeri i disruptiva tider” är det annorlunda med ljudboken: ”Lyssningen ersätts per minut och en uttröttad lyssnare är en direkt förlust för förlaget och författaren som tröttat ut honom eller henne.”

Att förlagen, tack vare data, på förhand vet vad lyssnarna vill ha och lönsamheten är avhängig förmågan att servera dem just detta förklarar varför vissa kommersiella författare är hårt styrda att skriva på ett visst sätt samt varför denna utveckling lär fortsätta. Om detta blir normen – varför behövs då alls författare? Ljudboksanpassad litteratur kan ju lika gärna produceras av AI.

AI oroar

I rapportens avslutande kapitel är man försiktig med att sia om framtiden. Likväl blottas en inte helt obefogad oro för en utveckling där förlagen tack vare AI bokstavligen kan komma att spotta ur sig böcker.

Norge en förebild

Rapporten avhandlar förlagens kriser och de utmaningar digitaliseringen medfört medan författarnas erkänt usla villkor ägnas mindre uppmärksamhet. Svenska författare har alla skäl till att titta avundsjukt på sina kollegor i grannlandet. Fasta bokpriser, generösa statliga stipendier och en inköpsordning som kort sagt går ut på att staten köper in mer än 700 exemplar av nästan all skönlitteratur leder till att norska författare är garanterade en viss inkomst medan svenska författare utan bästsäljare i bagaget tvingas se sig om efter andra försörjningskällor. Jag är nog inte ensam om att tycka att Sveriges litterära system bör ses över med Norge som tänkbar förebild.

Bokens glansdagar är förbi

Ofta när författare, förläggare och annat branschfolk ondgör sig över branschens bistra utveckling låter det som att det inte bara vore önskvärt utan dessutom möjligt att isolera den från världsutvecklingen i övrigt.

Till rapportens förtjänster hör att man inte blundar för hur framväxten av till exempel fildelning, strömningstjänster och smarta telefoner påverkat såväl samhällets som den enskilda individens inställning till den fysiska boken. Att bokförsäljningen på ett mirakulöst vis ska hitta tillbaka till sina glansdagars nivåer är det nog få som tror, i synnerhet i dag när det stora flertalet även slutat köpa skivor, filmer och knappt går på bio längre. Så varför låtsas som att det är möjligt?

Varför är den fysiska boken viktig?

En fråga som inställer sig däremot, och det med rätta: Varför är den fysiska boken viktig i dag? Vissa litterära verk fungerar som bekant inte i ljudboksformat och den fysiska bokens existens är mig veterligen säkrad då den alltid kommer tilltala en hängiven skara litterater och andra finsmakare. Men om vi bortser från dem och vänder oss till den breda allmänheten. För gemene man, är inte utbudet med e- och ljudböcker tillräckligt? Nja. Fysiska böcker bidrar till ökad läsförståelse. Detta kan inte nog understrykas!

Kognitiv forskning visar att vi är bättre på att tillägna oss information på papper än på skärm. Och även om litteraturen, rent krasst, inte har samma betydelse i dagens postindustriella era tyder inget på att behovet av att kunna hantera, tolka och värdera information lär minska. Det vill säga om vi inte är beredda att överlämna allt tankearbete åt ”robotarna”.

Gör oss till bättre läsare

Detta ”problemsegment”, dit nästan all litterärt avancerad prosa hör, må fortsatt vara ett ekonomiskt problem. Ändå är det just detta segment som gör oss till bättre läsare. Och till skillnad från de ”perfekt förpackade” berättelser som omger oss kan den avancerade litteraturen – i bästa fall – ge oss det vi inte visste att vi ville ha.

The post Har fysiska böcker någon framtid? first appeared on Opulens.

PEKPINNAR. Nationalmuseum har nu tagit bort de omstridda överförklarande ”pekpinnarna”. Ida Thunström reflekterar över vad det kan innebära för museivärlden i stort och besökarnas konstupplevelser.

Nationalmuseum har nu tagit bort (eller åtminstone modifierat) sina ”politiska pekpinnar” som sedan 2018 presenterats i anknytning till vissa konstverk. Den förklarande informationen har rört verkens idémässiga ”kopplingar” till 1800-talets och nationalistiska tendenser. Jag föreställer mig att de flesta av oss kulturintresserade är ganska tacksamma och glada över att de inte finns kvar. Inte för att det på något sätt skulle betyda en seger för till exempel Leif Gren på Bulletin (som också är mycket tacksam och glad), utan för att det är ett tecken på respekt för museibesökare i största allmänhet.

Det är naturligtvis viktigt att känna till och förstå kontexter och sammanhang. Perspektiv får man sällan för mycket av, både på det man ser och det som sker. Men det ska helst röra sig om ett givande och tagande, och på samma sätt som konst ger perspektiv på samtiden, måste samtiden få ge sitt perspektiv åt konsten. En viktig relation, inte minst för att konsthistorien ska kunna hålla sig levande.

Stigande oro

Samtidigt kan jag helt klart relatera till det senaste decenniets stigande oro över ökningen av främlingsfientlighet och högerradikala tendenser i samhället. Och över hur Sverigedemokraternas politiska framgångar bara vuxit. Känslan av maktlöshet inför utvecklingen kan nästan bli till desperation när man inte riktigt förstår eller vet vad man ska göra. Om man blir rädd kan det dess värre lätt leda till ogenomtänkta lösningar. Men ”pekpinnarna” på Nationalmuseum var kanske inte enbart ett resultat av Sveriges välkända ängslighet i det offentliga samtalet.

”Överförklaring”

”Överförklaring” i allmänhet har enligt många varit ett problem för konst i allmänhet under lång tid. Konstverk där processen eller kontexten i presentationen är avgörande för innehållet är en sak. Att förklara vad ett konstverk går ut på och hur det ska upplevas en annan. Det senare idiotförklarar lätt betraktaren och dennes möjligheter till egna subjektiva tolkningar. Vilket är avgörande för upplevelsen, och därför hela syftet, även om det betyder att någon besökare kanske står framför Gustaf Cederströms välkända målning Karl XII:s likfärd (1878) och känner hur den nationalromantiska ideologin uttrycks som något vackert. Och hur denne någon för en gångs skull känner sig lite inkluderad. Då kanske den ”vänsterextrema kultureliten” upplevs som mindre ondskefull?

Ordet ”elit” är förvisso problematiskt, inte minst när det rör sig om makt, men själva begreppet kan också, i vissa situationer, ha ett syfte.

Jag äter till exempel gärna mat på en restaurang där samhällets kulinariska elit fått leka loss vid grytorna. Det gör mig dock både besviken och lite irriterad, rentav förnärmad, när en elegant kypare nödvändigtvis måste stå och berätta för mig precis exakt hur allt i rätten tillretts, hela vägen från skogen där man hittat råvarorna.

Kanske grundar det sig i en solidarisk vilja att förklara och undervisa, utan några som helst elitistiska avsikter, men hos mig, en glad amatör som bara vill äta gott, uppfattas det snarare som en vilja att framhäva sin egen fackmässiga överlägsenhet, och landar alltså helt fel. När jag diskuterade det här med en erfaren matrecensent höll han faktiskt, till min stora glädje, fullständigt med mig.

Problemet är dock inte att de som är bäst på något delar med sig. Det uppstår först när någon ser sig nödgad att sätta sig över den som inte har samma kompetens. Och en konstnärlig elit har ganska länge sett sig nödgad att förklara konst för en mindre upplyst allmänhet, och det har banat väg för ett konstklimat där de rätta svaren alltid kommer uppifrån.

Trots mitt eget stora intresse för konsthistoriska fenomen och fakta, var det först när jag tog del av forskningsrön om rasism jag fick lära mig att en inte oviktig anledning till det vita skinnets höga status var 1800-talets vurm för antikens skulpturer. Idealet var marmor, och alltså mycket vitt. Tänk vad mycket jag hade missat om jag kastats in i rasismens historia innan jag fått tid att njuta av de gamla mästerverken helt på egen hand.

Politisk korrekthet på gott och ont

Eftersom vi i Sverige ofta tycker att vi är världens mittpunkt och därför kan ha svårt att se bortom våra egna gränser, har vi nu fått upp ögonen för att det inte bara är vi som har det jobbigt. Efter EU- valet i år är det nu med tydliga siffror konstaterat att vi inte är det enda landet i Europa där högerextremism och politisk nationalism blivit en faktor att räkna med.

Kanske har vi i vår desperation hamnat lite snett, även om politisk korrekthet är ett fantastiskt koncept när det tillämpas på rätt ställe. För när en ”uppfostran” av folket släpps in på museer skadar det konsten och vår förståelse av vår historia, vår samtid och oss själva, och det är illa. Nationalmuseum har fortfarande informativa skyltar, men dessa har modifierats till att inte vara idéhistoriskt selektiva. Och rena, enkla historiska fakta som till exempel årtal räcker en bra bit på vägen om man vill erbjuda ett vettigt sammanhang.

The post ”Pekpinnarna” har länge varit ett problem i konstvärlden first appeared on Opulens.

SKOLAN. ”Friskolorna verkar ofta inte ha ambitionen att ge bra undervisning, utan bara målet att inte vara sämre än den sämsta konkurrenten,” skriver Lars Thulin.

En sorglustig historia inträffade nyss då skolkoncernen Academica gav marknaden och friskolelobbyn dödsångest. För en tilltänkt storägare, miljardären Roger Akelius, ville satsa på barns utbildning istället för på aktieutdelning. Säljaren, investmentbolaget Mellby Gård, fick så mycket skäll och skit från sina kompisar i näringslivet att man under förödmjukande former blåste av försäljningen. Affärsidén att främst satsa på barn var lika otänkbar som den var vidrig. Nästan som att leverera en kaskadspya vid kungens bord på Nobelfesten.

Friskolekoncernernas verkliga ansikte

Men det hela var bra. För det visade friskolekoncernernas verkliga ansikte. Alla flummiga texter på sajter och försäkran om brinnande engagemang för barns utveckling är snömos. Allt handlar om avkastning och att lura av det allmänna pengar. En majoritet av landets krönikörer tävlade därför med varandra i bitande sarkasmer mot friskoleföretagen. Dess aktier stärktes inte, varken bildlikt eller bokstavligt.

S har vänt i frågan om skolan

Detta kan vara tredje skottet farligt nära vattenlinjen i skutan som heter svenska skolsystemet. Det är unikt i världen. Chile, som länge varit lekstuga för ultraliberala ekonomiska experiment, skrotade modellen för ett par år sedan. För att den var för dålig. I Sverige dånar storkapitalet vidare. Länge var borgerliga partier och socialdemokrater med på tåget. Nu har Socialdemokraterna vänt. Opinionsundersökningar visar att folket vill ha en ändring.

Ett liberalt pip 

Ett skott, som låter bra i media, men kan vara från en ärtbössa, är att liberala skolministern Lotta Edholm varit mycket kritisk mot friskolor. Ett lappkast, för tidigare satt hon i styrelsen för en friskola och var aktieägare i den. Detta lämnade hon vid utnämningen. Kanske är hon som Clark Kent, den mesiga reportern som springer in i en telefonkiosk och byter till Stålmansdräkt. Är Edholm stålkvinnan i kampen mot friskolorna?

Kanske, men med dagens befälsordning i regering är krav från en liberal att jämföra med ett pip från en mus. Liberalerna är en av marionetterna i Rosenbad. Att hon eller M och KD skulle våga morra mot husse Jimmie är i nuläget otänkbart.

SD:s anmärkningsvärda resa

Och SD:s resa i frågan är anmärkningsvärd. Länge var partiet mot vinster i välfärden, eftersom deras väljare var det. Sedan blev partiets toppar bjudna på brakmiddagar av näringslivet. Efter trevlig samvaro, kanske ett par rejäla konjak till kaffet och måhända även några löften, var SD plötsligt jättepositiva till vinsterna.

Kritik från Handelshögskolan

Det allvarligaste skottet mot Friskoleskutan kom från näringslivet själv. Och inte vilket näringsliv som helst, utan högborgen för tron på Marknaden – Handelshögskolan i Stockholm. En skola med hög svansföring, oerhört många sökande, höga krav på betyg. En plantskola för dem som på sikt ska leda vårt näringsliv.

Friskolelobbyns vanliga försvar när kritiken haglar är att motståndet är ideologiskt – i princip är det bara avundsjuka socialister som gnäller. Det dravlet fastnade nu i halsen. Skolans modige och skarpsynte rektor Lars Strannegård struntade i ideologier. Han sänkte systemet med friskolor helt enkelt för att det inte höll måttet. De klarade inte marknadens krav. Han hade sett glädjebetygen från de mest profilerade friskolorna, bland annat Campus Manilla, där kronprinsessans barn går. Eleverna därifrån hade bra betyg, men absolut inte bra kunskaper. De klarade inte att följa med i undervisningen på Handels. Skolan vill därför att elever i fortsättningen vid sidan av betyg också måste få bra resultat på högskoleprovet. Antagningstester har också diskuterats.

Rektorn gjorde även en kall samhällsekonomisk analys. Om dessa undermåliga elever kom in på skolan innebar det att bättre elever inte fick plats. Därmed slösade systemet bort begåvningar. En misshushållning med resurser. Det hatar ekonomer.

Undermålig undervisning i friskolor

Dessutom har rapporter duggat tätt om undermålig undervisning i friskolor, skriande brist på resurser, hög andel obehöriga lärare. Speciellt på yrkesinriktade linjer med betydande inslag av praktik. Där har skolorna inte sällan helt misslyckats med att ge sådan. Varför? Förmodligen för att det är så dyrt. En sådan kostnad sänker aktieutdelningen.

Friskolelobbyns försvar brukar vara att detta bara är enskilda fall. Fast helhet är inget annat än en samling enskilda fall. Men varje enskilt fall har rätt till bra utbildning. Och skattebetalare har rätt att kräva att de pengarna de bidrar med används för sitt syfte. Inte till att göra finansiella placerare rika.

Kommer det en omsvängning när det gäller skolan?

Ett annat svar från lobbyn brukar vara ”en del kommunala skolor är minsann också dåliga, så det så”. Liknelsen är irrelevant. För den innebär att friskolorna inte har ambitionen att ge bra undervisning, utan bara målet att inte vara sämre än den sämsta konkurrenten.

Frågan är om det nu svänger i frågan. Kanske har det hänt så mycket att hotet om regleringar, till och med vinstförbud, rycker närmare de fina styrelserummen. Då gäller det att se om sitt hus och inte förlora pengar om aktiekursen rasar. Var det därför Mellby Gård försökte sälja sitt stora innehav? Men ändå blev sittande med Svarte Petter. Den som lever får se.

The post Vi behöver en skola fri från friskolor first appeared on Opulens.

SKOLAN. En helsida i söndagens Dagens Nyheter, undertecknad av företrädare för fjorton lärarorganisationer, uppmärksammar att det saknas läroböcker i svenska skolor – bristen är akut. Så annorlunda mot förr då det på slutet av skolkatalogen stod att eleverna inte bara skulle uppföra sig och inte ägna sig år dobbel, de skulle dessutom vara försedda med nödvändiga läromedel.

Länge köpte man dem, i den skånska småstad vid vars läroverk jag lade sju år av min tid, hos vår lokale bokhandlare. Senare hämtade man ut dem hos vaktmästaren. Jag antar att målsman betalade.

Flera av våra lektorer skrev dessutom läroböcker. En av dem såg till att hans historiska urkunder i tre delar köptes in i klassuppsättningar, både hos oss och på de flesta andra läroverk i landet, det var säkert mycket lönsamt. Och man lärde sig att handskas varsamt med dem så att yngre syskon kunde ärva dem. En sådan ynkedom om Sverige som kulturnation (är vi det?) inte tycker sig ha råd med läroböcker!

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ynkedom om Sverige inte har råd med läroböcker first appeared on Opulens.

DATORSPEL. Teamet bakom datorspelet Assassin’s Creed har tillfört pedagogiska kvaliteter som visar vilket viktigt undervisningsverktyg även ett datorspel kan vara.

Vissa datorspel påminner om tv-serier. Assassin’s Creed är ett sådant, det svenskutvecklade Battlefield ett annat. De återkommer säsong efter säsong med nya spel. Till dags dato är Assassin’s Creed uppe i tolv huvudspel och ändå flera spinoff-spel. Det första spelet kom 2007 och la an en ton som varit genomgående för alla efterföljande: ”Detta spel är inspirerat av historiska händelser och personer”. Men samtidigt sätts dessa händelser och personer in i en konspiratorisk kontext med varierande utgångspunkter som tempelriddare, katolska kyrkan, engelskt frimureri, egyptisk mytologi osv.

Ett annat bärande tema är ordensmystiken, både när det gäller fienderna och att du som spelare ingår i ett hemligt brödraskap. I det första spelet tillhör du en gren av lönnmördarsekten assassinerna i Syrien, som spelade en inte obetydlig roll i det tredje korståget och korsriddarnas krig med Saladin. Du förflyttar dig mellan de historiska städerna Damaskus, Acre och Jerusalem och med musik, röster och ljud förmedlar spelet en känsla av orientalisk mystik i en historiskt trovärdig stadsmiljö.   

I de efterföljande spelen förflyttas du till andra länder och kontinenter som renässansens Italien, 1700-talets Karibien, Amerikas förenta staters frihetskrig och revolutionens Frankrike för att i det tionde spelet Assassin’s Creed Origins hamna i Egypten under de stormiga åren då Kleopatra återtog makten med hjälp av Ceasars armé.

Som en fiktiv person spelar du huvudrollen i ett historiskt drama där du tillsammans med faktiska historiska gestalter som Kleopatra och Ceasar är med och skapar världshistoria.

Det spel som jag uppskattat mest och brukar ligga i topp i rankinglistor över de bästa Assassin’s Creed spelen är Assassin’s Creed IV: Black Flag. Här hamnar du som en skeppsbruten engelsk sjöman i piraternas laglösa tillvaro tillsammans med alla legendariska pirater och i den tid då engelska pirater hade en bas på Nassau, Bahamas och i början av 1700-talet bildade den lösa konfederationen: The Republic of Pirates.

Det som fängslade mig mest var att få kliva in i en miljö som man kände så litet till om och att får vara en i piratgänget tillsammans med Edward Thatch, alias kapten Svartskägg, John Rackham, Charles Vane, Anne Bonny och Mary Read. Assassin’s Creed IV: Black Flag är inte bara ett mycket underhållande spel utan fördjupade mina kunskaper om denna historiska period. Jag bläddrade mig igenom ett stort antal Wikipedia-sidor och förstod att pirater alltid har funnits, men att vi särskilt fascinerats av de karibiska piraterna och deras äventyrliga, fria och rebelliska livsstil, kanske som en motbild till vårt hårt reglerade och anpassade liv i ett europeiskt civiliserat samhälle.

Spelutvecklarna bakom Assassin’s Creed skapar inte bara starka berättelser kring kända historiska företeelser utan i det tionde spelet Assassin’s Creed Origins har man vidareutvecklat den historiska bakgrunden med en Discovery Tour. Under ledning av en speakerröst följer man Ptolemaios på vandring till viktiga platser i det forna Egypten och fördjupar och breddar spelarens historiska kunskaper. Du guidas genom Alexandria, till pyramiderna och sfinxen i Giza (som är färglagd), du besöker Memphis, Cyrene och Siwa, där spelet tar sin början. Alla känner ju till Memphis, Thebe, Gize och Alexandria men vem har hört talas om Siwa?

Siwa var en oas i västra Egypten, på gränsen till dagens Libyen, och har en historia med inslag av både egyptisk och grekisk kultur. Ett egyptiskt tempel till Amons ära anlades i Siwa på 500-talet f Kr, men platsen besöktes även av greker från Cyrene och påverkade den egyptiska kulten i riktning mot grekisk mytologi och skapade hybriden Amon-Zeus.  

Siwa träder in i världshistorien i samband med att Alexander den store besöker oasens orakel, känt för att vara det mest berömda oraklet i den östra delen av Medelhavet. Det mötet ska ha haft ett avgörande inflytande på Alexander den stores självbild i och med att oraklet berättade för honom att han var den rättmätige härskaren av Egypten och son till Amon. Det finns vittnesbörd om att Alexander förändrades efter mötet och blev oberäknelig och despotisk, men betydelsen av detta möte är fortfarande föremål för diskussion.

En annan fascinerande bekantskap i detta spel är den grekiska staden Cyrene som grundades på 600-talet f Kr. Staden hade ett akropolis, flera olika tempel, amfiteater, gladiatorarena, badinrättningar osv. och enligt Unescos World Heritage-lista räknas Cyrene som en av de mest bortglömda och hotade historiska platserna i medelhavsområdet.

En intressant detalj om Cyrene man får veta är att hela dess välstånd byggde enbart på exporten av endast en växt, Silphium. Den användes som preventivmedel, afrodisiakum, medicin mot allehanda åkommor och i matlagningen och var mycket eftertraktad av greker och romare. Den var så värdefull för Cyrene att man hade den avbildad på sina mynt. Silphium förekom endast i vilt tillstånd och bara i trakten kring Cyrene, men efter några förödande jordbävningar på 200- och 300-talet övergavs staden och växten försvann för alltid. Ända tills för några år sedan när en turkisk professor i farmakognosi hävdade att han påträffat den på ett berg i Anatolien och lyckats kultivera växten. Men om denna växt verkligen är identisk med den historiska växten Silphium är ännu inte helt klarlagt.  

Det mest fascinerande med spelets Discovery Tour för den som är intresserad av antikens kultur- och idéhistoria är det virtuella guidade besöket i Alexandria. När jag klev in i det mytomspunna biblioteket i Alexandria och fick se Euklides stå och undervisa sina elever i geometri fick jag en wow-VR-upplevelse som gav en ytterligare dimension till alla bokuppgifter om denna person och detta bibliotek.

Man skall inte underskatta betydelsen av det tankestöd som en bild eller i det här fallet en rörlig 3D-upplevelse kan ge. Att kunna knyta bokliga kunskaper till rörliga 3D-upplevelser hjälper minnet att lagra fragment från platser, av personer, perioder och händelser, om den är realistisk och historiskt trovärdig. Här kan dataspel fylla en viktig bildningsuppgift i en alltmer digitaliserad värld och för alla som tycker att det är tråkigt att läsa en bok.

Den virtuella återgivningen av biblioteket i Alexandria är givetvis inte någon exakt kopia av hur det faktiskt såg ut. Fick jag en korrekt upplevelse av dess storlek, verkade det inte lite för välpolerat och dammfritt? Men produktionsbolaget har samarbetat med historisk expertis och gett en hyggligt realistisk återgivning av hur detta bibliotek kan ha sett ut, för idag är det bara en grushög. Att detta bibliotek förstördes i samband med farao Ptolemaios belägring av Alexandria då Ceasar satte den egyptiska flottan i brand varpå lågorna spred sig till biblioteket är något som numera ifrågasätts av historiker.

Man antar av bevarade skrifter att en stor mängd skrifter förstördes under branden men att biblioteket restaurerades och att verksamheten fortsatte som förut. Speakerrösten förmedlar också detta och lägger till att biblioteket förstördes under konflikter mellan hedningar och kristna i slutet av 300-talet. Men frågan kompliceras av att det fanns två bibliotek i Alexandria, ett huvudbibliotek och ett annat som var placerat i Serapis-templet.

Serapis-templet med dess bibliotek förstördes på order av kejsaren Theodosius med ett dekret 391 e Kr. att förstöra alla monument och helgedomar relaterade till hednisk kultur. Kristna fanatiker under ledning av biskopen i Alexandria stormade templet där den berömda matematikern och nyplatonikern Hypatia (cirka 350/370–415 e Kr.) bedrev undervisning i matematik, astronomi och filosofi. I samband med detta förstördes inte bara återstoden av Alexandrias bibliotek utan även Hypatia mördades på det allra grymmaste vis. Det ger en mindre smickrande bild av en period ur den tidiga kristna historien som också filmdramatiserats av Alejandro Amenábar i Agora (2009), med Rachel Weisz i huvudrollen som Hypatia.

Med Discovery Tour har teamet bakom Assassin’s Creed tillfört pedagogiska kvaliteter som visar vilket viktigt undervisningsverktyg ett datorspel kan vara.

The post Helgessän: Assassin’s Creed i bildningens tjänst first appeared on Opulens.

LÄSNING. Med nästan 700 000 lästa timmar och 1 900 deltagande klasser resulterar Den stora läsutmaningen i en stor lässuccé för fjärdeklassare runt om i Sverige.

Den stora läsutmaningen är ett gemensamt läsinitiativ från Adlibris, Bonnier Carlsen, Natur & Kultur och Rabén & Sjögren med avsikten att öka läskondis och bidra till att läsning blir en vardagsvana bland barn i Sverige. Tävlingen pågick under höstterminen 2022 för fjärdeklassare runt om i landet där de fick tävla om bland annat en klassresa till Astrid Lindgrens Vimmerby. 

På första plats kom klass 4A i Hallenskolan i Mölndal med hela 2 220 lästimmar under höstterminen. Eleverna spenderade cirka en timme och 20 minuter per dag på läsningen för att få ta hem denna seger. I en intervju säger klassens lärare Anna Källgren att:

“- Läslusten hos eleverna har ökat som ett resultat av Den stora läsutmaningen. Det blev en extra morot för eleverna och idag är läsningen en stor och självklar del av undervisningen. Vi inleder varje morgon med tyst läsning och får en lugn och mysig start på dagen. En del elever har berättat att de tagit hem läsningen som en ny god vana. Jag är så glad och stolt över elevernas insats med läsningen under hösten och vi kommer att fortsätta vända blad även när utmaningen är slut.”

Hallenskolan är inte den enda skolan i Sverige där läslusten för fjärdeklassare har ökat. Lärarna från deltagande skolar har uppgett en ökning på hela 70 procent från tidigare terminer. Eleverna som deltagit i läsutmaningen har i snitt lagt 20 minuter per dag på läsningen. Denna succee har fått Mats Myrberg, professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet och medlem i Den stora läsutmaningens Advisory Board, att kommentera: 

– Det här är den största folkrörelsen inom läsfrämjande på mycket länge. Den stora läsutmaningen når ut till så otroligt många barn och lärare runt om i landet, vilket behövs för att bryta trenden av minskat läsande.

Vid sidan av Den stora läsutmaningen så har även deltävlingen Årets läsresa korat en vinnare i år. Juryn består av Sveriges ledande experter inom läsning. I denna tävling har klass 4 i Enbacksskolan i Tensta vunnit ett biobesök för hela klassen. Det fantastiska resultatet beror på klassens engagemang utöver ordinarie planering då även hemmet, fritidshem och skolbibliotekarien involverats i att motivera eleverna under tävlingsperioden.

Deltävlingen Årets läsutmanarbibliotek har också hållits där den utnämnda vinnaren är Ekkälleskolans fokusbibliotek i Linköping. Utmaningen har engagerat och motiverat elever, föräldrar samt personal till att ta del av utmaningen. Ett författarbesök är belöningen för bibliotekets insatser.

The post Läsning bland fjärdeklassare ökade 70 procent first appeared on Opulens.

BARNSKRIK. Robert Myhreld är tillbaka med sina marginalanteckningar. I dag funderar han över detta med skrikande barn i kollektivtrafiken och hur föräldrarna förväntas handskas med situationen.

Det lilla barnet ligger i barnvagnen med en surfplatta att underhålla sig med. Varför surfplatta? Jo, barnet vill inte sluta skrika. Skrika? Ja, barnet skriker och det dessutom högt och energiskt. Hur högt och energiskt? Jo, som vore livet snart över. Ja, vem vet egentligen vad denna eruption av ljud kommer sig av. Ett är säkert, nämligen att det har att göra med något i tillvaron. Tillvaron? Ja, ni vet, den som då och då förbannat påfrestande att det bara kan vara en gudom som inrättat det så.

Med värme emotser jag möjligheten att med en myndig stämma och lätt framåtböjd kroppshållning för den lille förkunna sanningen. Vilken bland alla sanningar?  Jo, det att man på min tid minsann kommunicerade genom att primatvråla till varandra mellan barnvagnarna. Det var uppskattat av alla – särskilt medpassagerarna.

För så var det, det är ovedersägligt. Lika säkert som att de så kallade vuxna människorna, innan denna typ av teknik på riktigt gjorde sitt insteg i våra liv, pratade med varandra hela tiden – och överallt dessutom! Blev man inte klar med sitt samtal om vädret kunde det ibland bli som så att man hoppade av en hållplats tidigare för att slutföra samtalet.

Det kan vara en halmgubbe, eller mer korrekt ett halmbarn? Kanske är hela situationen en fiktion utan minsta förankring i sinnevärlden. Jag vet inte, men jag förmodar att föräldrar till upprörda barn vilka får sysselsätta sig med telefoner och slikt, då och då får höra, direkt eller bakom ryggen, att det är lättja och dåligt föräldraskap. Ack! De måste ju kommunicera med barnet!

Vad de kritiskt sinnade inte verkar veta är att verkligheten kan vara Gud så förbannat jobbig. För alla: Barnet, föräldern som kanske slitit hela dagen och håller på att förgås av trötthet och medpassagerarna av samma anledning.

Mer teknik till barnen!

The post Myhrelds marginalanteckningar: På spårvagnen first appeared on Opulens.

FÖRTAL. Debattören och författaren Katerina Janouch har dömts för grovt förtal efter att hon twittrat om hur elever på en skola i Tierp tvingats bekänna sig till islam och därmed startade ett drev, av småsinta prudentliga högerextremister, mot lärare och rektor. Ett slags “nej minsann” mentalitet à la fröken Prysselius. Vad som egentligen hände i klassrummet vet vi inte riktigt och det är lite av poängen.

Föräldrar bör i viss utsträckning faktiskt inte ha inblick i vad som sker under professionella pedagogers trygga vingar. Annars ges ingen arena för att få ett eget tankeliv. Däremot kan vi spekulera: Det hela har nog varit en slags gestaltande rollspelande pedagogik som tillspetsat präglas av samma kognitiva strategi som får matematiken att handla om äpplen och godisbitar i stället för “tolv minus åtta”.

Själv har jag inte spelat rollen av muslim men i mellanstadiet fick jag spela en snusdossvarvande Adolf Fredrik. Jag har även som allmänt murrigt klädd vänsterflummare i gymnasiet tilldelats att skriva om Gösta Bohman. Jag har överlevt.

Katerina Janouch framstår för varje dag mer och mer som just så hudlös, gapig och konfliktsökande som hon beskyller “woke-vänstern” för att vara. Vi är många som till skillnad från Katerina Janouch stundtals lyckats stiga ur vårt ego för en stund och varit en kung berövad sin makt för ett tag, eller satt oss in i motståndarens tankevärld. Det kallas att växa.

Jesper Nordström

The post Noterat: Väx upp Katerina Janouch! first appeared on Opulens.

GLOBALISERING. Språket är en förutsättning för att ta in kunskap och för kommunikationen oss människor emellan. Vi lever i en global värld nu, där det behövs inte bara ett utan flera språk för att ta sig fram, skriver Jenny Wickberg, som också ger oss boktips.

Dillon Helbig, en åttaårig pojke i Idaho, USA, har lyckats med det många vuxna drömmer om – han har skrivit en bok som har uppmärksammats.

The post Barn och Unga: Lägg krut på språket i förskolan first appeared on Opulens.

KLASSKILLNADER. “Denna pedagogiska segregation finns genom hela skolsystemet, från förskola till årskurs 9”. Bo Bjelvehammar har läst Emma Leijnses reportagebok I en annan klass.

I en annan klass av Emma Leijnse
Natur & Kultur

Författaren och journalisten Emma Leijnse har skrivit en reportagebok om skillnaderna i den svenska skolan, det är hennes tredje bok om skolan. Hon har följt två svenska skolklasser genom mellanstadiet, från fyran till sexan. Vi möter ett antal individer, med skilda tankar om livet och framtiden och om med helt olika syn på skola och skolarbete. Men framför allt handlar det om hur eleverna ser på sig själv och på varandra.

I den ena klassen har eleverna lågutbildade föräldrar och det som dominerar språkbilden är svenska som andraspråk, i den andra klassen är föräldrarna högutbildade och modersmålet är svenska. Detta är helt avgörande, utbildningsnivån samvarierar med arbete eller arbetslöshet, boende, aktivitetsgrad hos eleverna utanför skolan och föräldrarnas möjligheter att hjälpa sina barn med läxorna.

Kring barnen i den andra klassen råder en ständig oro och otrygghet, inpå skolan förekommer skjutningar, i den andra klassen kan barnen röra sig med lugn och trygghet. Det är två olika världar, trots att avståndet är försumbart.

Det visar sig vara ett generellt problem, detta att eleverna i svenska skolor delas mer och mer upp utifrån deras bakgrund. Och så det som är ännu mera allvarligt, de elever som har med sig dåliga förutsättningar hemifrån får också gå i en sämre skola. Med ständiga lärarbyten, med ett betydande antal lärare, som saknar legitimation och de finns på skolor, där ledarskapet skiftar och ofta är otydligt.

Denna skillnad, denna pedagogiska segregation, finns genom hela skolsystemet – från förskola till årskurs 9. Det finns förskolor som saknar förskollärare och där verksamheten sköts av barnskötare, vilka har en gymnasial utbildning. Det är minst sagt häpnadsväckande. Detta går inte att komma tillrätta med genom att lappa och laga. Det är strukturella brister, som kräver en genomgående restaurering. Det är lätt att räkna ut vad som händer med barn som blir efter redan i förskolan när det gäller språkförståelse och med en avsaknad av förmågor att uttrycka sig i tal.

Detta sätt att dela upp elever får ödesdigra följder, de som blir efter och saknar betyg för att läsa vidare på gymnasiet, halkar lätt in på ett andra spår, där de tvingas klara sig vidare genom att leva ett annat liv, som bara plågar samhället i stort.

Att förändra kan gå till på skilda sätt, men framför allt måste resurserna främst gå till de skolor och klasser, som har störst behov, dessutom måste de bästa lärarna arbeta där med höga löner. Det går inte som de fackliga företrädarna hävdar att smeta ut löneökningar lika över alla. Det är lika befängt som att stödja medelmåttig forskning på bekostnad av internationell klassforskning.

The post Skilda svenska världar first appeared on Opulens.