KONSTBOK. “Det ockultas återkomst” är en essäsamling av Lena Månsson där tio visionära konstnärer verksamma under moderniteten förlänas varsitt kapitel. Erik Bovin har läst den med stor behållning.

Det ockultas återkomst av Lena Månsson
Ekström & Garay

Ockult konst har bevisligen fått ett uppsving på sistone. Affischer med den esoteriska konstnären Hilma af Klints konst pryder väggarna hemma hos var och varannan humaniorastudent numera. 2013 års Hilma af Klint-utställning på Moderna museet lockade 116 000 besökare. En tillströmning ingen annan svensk konstnär gett upphov till i museets historia. I år är denna konstnär, vars abstrakta verk aldrig visades för allmänheten under hennes levnad, åter i rampljuset tack vare den bioaktuella filmen Hilma, regisserad av ingen mindre än Lasse Hallström. I Söndagsintervjun i P1 berättade Hallström att han via ett medium fått kontakt med Hilmas ande som hjälpt honom göra filmen. Titeln på författaren och konstvetaren Lena Månssons nya bok är således väl vald: Det ockultas återkomst.

Detta är Månssons tredje bok på temat andlighet. Hon har även varit verksam som medarbetare på den numera nedlagda tidskriften Tidningen Kulturen.

Ständigt missförstådda och missbrukade begrepp som ockult och ockultism behöver uppenbarligen definieras och Månsson gör det väl i denna bok: ”Ockult betyder fördold eller hemlig, med ockultism menas gemensamma läror som utgår från att det finns okända krafter som verkar i världen och som endast ett fåtal människor kan varsebli, förstå och utforska. Till det ockulta (esoteriska) räknar man teosofi, antroposofi, spiritism, alkemi, magi, spådomskonst och kabbala, det vill säga judisk mystik.” Ett brett begrepp således, som inte sällan används i en onödigt snäv bemärkelse för att peka på något okristligt och destruktivt såsom mörk magi och häxkonst, något som kan väcka olust även hos den mest hårdföra ateist.

Tabun kring allt som förknippats med ockultism har inte mildrats av en seglivad och ofta dryftad föreställning om att ockultismen främst frodades i reaktionära kretsar. Det är förvisso sant att den ockulta idétraditionen rymmer mörkare stråk. Fler än en filosof har hävdat att nazismens främsta företrädare tog intryck av vissa av romantikens esoteriska tankegångar. Samtidigt fick en ockult konstnär som Paul Klee uppleva hur hans konst blev offer för Nazitysklands censur, vilket Månsson nämner, då den stämplades som ʼdegenererad konstʼ.

Påståendena om att ockultismen skulle appellera särskilt till en viss politisk ideologi övertygar mig inte. Det går att finna spår av ockulta idéer bland både gröna, röda och feministiska tänkare och aktivister. Hilma af Klint är redan en feministisk ikon medan den ockulta konstnären Tyra Kleen troligtvis är på väg att bli det, med tanke på hur hon har uppmärksammats de senaste åren. Som Månsson nämner, så var hon också en av grundarna till föreningen Svenska konstnärinnor, som grundades 1911 som motvikt mot den tidens mansdominerade konstvärld.

Det ockultas återkomst är en essäsamling där tio visionära konstnärer verksamma under moderniteten förlänas varsitt kapitel. Endast två av dem är män. Denna bok kan ses som ett populärhistoriskt bidrag till förmedlingen av det som inom historieforskningen kallas ”Herstory”, där betydelsefulla kvinnor som tidigare negligerats i historieskrivningen lyfts fram.

Det är svårt att inte smittas av Månssons entusiasm för ämnet. Essäerna tycks vara frammejslade med en vilja att vara både pedagogisk och nyanserad i beskrivningen av dessa konstnärers liv och konstnärliga gärning. För det mesta lyckas hon vilket gör denna bok till en utmärkt ingång för alla som är nyfikna på det sena 1800-talets och 1900-talets ockulta idéhistoria i allmänhet och konstens förhållande till ockultismen i synnerhet.

Eller, för all del, läs den för att fascineras och inspireras av ett gäng kvinnor som trotsade dåtidens patriarkala normer och lyckades skapa stor konst trots att de konstant motarbetades av (avundsjuka?) män. Kvinnliga konstnärer som visade att de kunde måla lika bra, i vissa fall till och med bättre, än männen. Det fina med konsten – som ju denna bok exemplifierar – är att det sällan är försent att omvärdera ett konstverk eller ett konstnärskap som blivit orättvist behandlat eller förbisett.

Hilma av Klint, vars konstverk Svanen Nr. 24 (1915) pryder omslaget till denna bok, har minst sagt fått upprättelse på senare år. Medan fler av de andra konstnärerna som Månsson lyfter fram – exempelvis Thea Ekström, Ellen Trotzig och Gabriele Münter – är relativt okända namn för många. Med hjälp av ett rikt källmaterial väver Månsson sömlöst samman biografi, historisk kontext med vedertagna tolkningar som belyser den andliga/ockulta tematiken i dessa konstnärers viktigaste verk.

Essäerna i denna samling förefaller tillkomna under ett längre tidsspann och har troligen publicerats tidigare i skilda sammanhang. Det är inte fel att samla essäerna på detta vis, men de borde redigerats då vissa teser och faktautsagor återkommer från ett kapitel till ett annat vilket blir tröttsamt för den som läser från pärm till pärm.

Med det sagt så lyckas Månsson övertyga mig om dessa konstnärers relevans idag. Detta är en bok jag gärna återkommer till. Det lär bli svårt att låta bli då essäerna serveras i en elegant formgiven utgåva med boksidor av bättre kvalitet och även rymmer flera bilder av tongivande ockulta konstverk.

Och om det nu ska behöva sägas: nej, man behöver inte betrakta sig som religiös eller andligt orienterad för att ha behållning av böcker som denna. Däremot krävs det nog ett öppet sinne inför det faktum att ockult konst kan beröra en åskådare på djupet. Konst av detta slag kan ge insikter och visdomar som kanske rentav förändrar en i grunden. Det om något är magiskt, inte sant?

The post Utmärkt ingång till esoterisk konst first appeared on Opulens.