ROCKMUSIK. Patrik Stigsson har sett en aktuell utställning i London om David Bowie. Här berättar han om den och vad Bowie betytt för honom och mänskligheten.

Första mötet med David Bowie

London var draperat med bilder på en ung man med eldrött hår, slutna ögon och ett blixtsminkat ansikte. Året var 1973 och jag var på skolresa. Jag var sexton och visste knappt vem David Bowie var. Men denna ansiktsbild och låten Aladdin Sane, med det banbrytande och i rocksammanhang högst okonventionella pianosolot, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Bowie har varit med mig sedan dess. Jag har köpt hans plattor, upplevt honom live och sett konsertfilmer och dokumentärer. Jag har upprepade gånger besökt 23 Heddon Street i London, platsen där omslagsfotot till Ziggy Stardust-albumet togs, och den jättelika muralmålningen i Brixton, den stadsdel där Bowie föddes. Jag har gått på guidade turer i London och Berlin.

Jag vet förstås att en konstnär, en artist, hur nära man än upplever att denne är, aldrig kan bli mer än en fantombild i ens inre. Och ändå: när artistens uttryck och attityd har format hur man ser på sig själv och världen, när musiken funnits med vid avgörande livsskeden, ibland som tröst, ibland triggande euforisk glädje, vad är kontakten då om inte en sorts vänskap?

David Bowies  bortgång 2016

Den 11 januari 2016, dagen då nyheten om att David Bowie gått bort nådde världen, reagerade jag följdriktigt som om jag mist en närstående. Jag drog ned persiennerna, lade mig på soffan under en filt och lyssnade igenom hela diskografin. Från ”David Bowie” (1967) fram till ”Blackstar”, skivan han släppt bara tre dagar tidigare.

När min 14-åriga dotter tillsammans med en kompis kom hem från skolan bad jag dem stänga av sina mobiler och sätta sig ned. Jag frågade om de visste vem som hade gått bort. Hade de kanske pratat om det i skolan?

Det hade de inte. Trots att de haft musiklektion.

Det är David Bowie, sa jag. En man som med sin nerv, personlighet och outsinliga kreativitet har inspirerat nästan alla andra nu levande rockartister. Madonna^[1] och Lady Gaga^[2] inte minst. Ett unikum, ett geni, den störste sen Jesus.

En föreläsning

Därefter drog jag med hjälp av Youtube hela Bowies historia: Ziggy Stardust, Aladdin Sane, The Thin White Duke, Major Tom, Life on Mars, Heroes, Let’s Dance ända fram till Where Are We Now? – låten där han ser tillbaka på tiden i Berlin.

När de hämtat andan fortsatte jag med Ullevikonserten 1983 och allra sist videorna ”Blackstar” och den blytunga och nästan obegripligt smärtsamma ”Lazarus”, släppt tre dagar före hans död, där han sjunger liggande i en sjukhussäng med bandagerade ögon och avslutningsvis kliver baklänges in i en upprättstående likkista.

De satt kvar under hela föreläsningen, och om jag läste reaktionerna rätt så lyckades jag få dem att i alla fall ana något av vad mannen betytt. För mig och för mänskligheten.

Utställningen i Nederländerna

Jag arrangerade ett minnesaltare med levande ljus och foton och draperade hela huset med memorabilia och vinylkonvolut. (Efter någon vecka frågade min dotter med en lätt bekymrad röst: Hur länge ska du hålla på så här, pappa?)

Kort därefter reste jag till den nordnederländska staden Groningen för att se utställningen David Bowie Is.

I kondoleansboken som lagts ut i anslutning till utställningen plitade jag ner en fri tolkning av den dikt Gaius Valerius Catullus^[3] skrev till sin bror inför dennes begravning:  

Genom många länder,

och över många hav
har jag färdats till dig
för att bära fram en sista gåva
och tala förgäves till stum aska.

Ty ödet har ryckt dig ifrån oss,
ack, tagit dig ifrån oss,
och lämnat oss kvar
att hedra dig enligt de gamla sederna,
så som generation efter generation har gjort.

Tag ur mina händer denna sorgsna gåva,
medan mina tårar faller tysta.

Och för evigt, min broder: 

Hail and farewell

David Bowie i London 2026

Nu, tio år efter hans död, möter jag honom igen. Jag är tillbaka i London och ser utställningen David Bowie: You’re Not Alone på Lightroom.

Utställningens regissör/creative director Mark Grimmer, som även stod bakom den legendariska David Bowie Is jag nämnde ovan, har haft ambitionen att presentera Bowie som tänkare, konstnär, filosof och esoteriker. Som mannen som ständigt bytte skepnad men aldrig förlorade sin genuina inre kärna och kreativa kompass.

Grimmer menar att myten om rockstjärnan Bowie är publikens konstruktion, inte Bowies egen. I stället för att förstärka hjältemyten har Grimmer velat fånga den man som genom sitt skapande ville ta reda på vilken hans relation till universum var och vad han gjorde här (Bowie: ”I think it all comes back to the same thing: trying to find out what our relationship with the universe is, and what we are doing here.”).

Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk.

Arkivmaterialet, som kommer från David Bowie Archives i New York, har bearbetats och rekonstruerats för Lightrooms 360-gradiga rum, med konserter filmade från flera kameravinklar och framträdanden som aldrig tidigare visats (bland annat livebilder från en konsert i Earls Court 1978). Lokalens väggar är elva meter höga och ljudet omsluter besökaren helt.

Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk. Bilder, citat, filmer och musik, teatraliska uttryck, intervjuer, anteckningar och låtskrivande glider kalejdoskopiskt in och ut ur varandra.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att utställningen skalat bort rockpersonan och försökt ge plats åt Bowies egentliga budskap, vilket, om man ska tro Bowie själv, handlar om det outsägliga: ”Att söka musik är som att söka Gud. Det handlar om att återerövra det som inte kan nämnas, inte kan ses, inte kan uttalas.”

Överväldigande utställning om David Bowie

Utställningen frågar inte vad Bowie gjorde, utan varför han gjorde det. Vilka var hans drivkrafter? Vad motiverade och inspirerade honom?

Det fungerar över förväntan. För mig blev detta den mest överväldigande och känslomässigt förkrossande upplevelse jag haft på år och dag.

Utställningen påminde mig om att Bowie i grunden var som vi andra. Han var inte en alien som föll ner på jorden, utan en man från Brixton som vågade följa sin inre röst. Som bestämde sig för att konsten var värd att leva och dö för. Vilket i praktiken innebar att vägra konformitet, att utmana tabun och aldrig för ett ögonblick snegla på möjliga hitlisteplaceringar eller recensenternas dom.

Han var en av de första artister som rakryggat bejakade sin bisexualitet, vid en tid då något sådant krävde verkligt mod. Han satte alltså strålkastarljuset på det vi idag kallar hbtq, långt innan detta blev ett etablerat begrepp.

Genom sin konstnärliga kompromisslöshet och uppriktighet blev David Bowie en förebild för alla som inte ville eller kunde leva enligt etablerade konventioner. Han gav mig och många andra tillåtelse att bryta mot normerna och bejaka vår egenart.

Min dotter frågade en gång hur länge jag tänkte hålla på. Nu vet jag svaret: så länge musiken lever. Så länge Bowie lever.

Med andra ord – för alltid.

^[1] Madonna på Facebook efter Bowies död: ”Jag är förkrossad. David Bowie förändrade mitt liv för alltid. Jag kände mig aldrig hemma när jag växte upp i Michigan – som en udda fågel, en som inte riktigt hörde hemma någonstans. Jag gick på konsert med honom på Cobo Arena i Detroit. Det var min första konsert. Jag smög ut hemifrån med min kompis, båda iklädda mantlar. Vi åkte fast efteråt och jag hade utegångsförbud hela sommaren, men det spelade ingen roll. Jag hade redan många av hans skivor och var djupt inspirerad av hur han lekte med könsroller och identitet – hur han var både maskulin och feminin, rolig och allvarlig, skarpsinnig och vis. Hans texter var originella, ironiska och gåtfulla.

Vid den tiden uppträdde han som The Thin White Duke, med mimartister på scenen och en genomtänkt koreografi. Jag såg hur han skapade en persona och vävde samman olika konstformer inom rockens ramar för att skapa något alldeles eget. Han var så inspirerande och nyskapande. Unik och provocerande. Ett sant geni. Hans musik var alltid en källa till inspiration, men att se honom live satte igång en resa som jag hoppas aldrig tar slut. Hans fotografier hänger runt om i mitt hem än idag. Han var så stilfull, vacker och elegant – så långt före sin tid. Tack, David Bowie. Jag är dig mycket skyldig. Världen kommer att sakna dig.” (@  https://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-35279642)

^[2]  Lady Gaga frågar sig själv varje morgon: “Vad skulle Bowie ha gjort nu?’” Hon har beskrivit Bowie som avgörande för hela sin konstnärliga identitet. När hon som 19-åring för första gången såg omslaget till Aladdin Sane förändrades hennes perspektiv för alltid. Han introducerade henne till en livsstil av total fördjupning i musik, mode, konst och teknik. De möttes aldrig men de  var brevvänner, och i ett brev till honom skrev hon att hennes hela karriär hade varit ”en konstnärlig bön om att du ska lägga märke till mig.”

På Grammy-galan 2016 framförde hon en storslagen hyllning till honom, det svåraste hon sagt sig ha gjort i sin karriär.

Om sista albumet Blackstar sa hon: ”Det är en av de mest storslagna bedrifterna en artist någonsin har utfört: att skapa ett mästerverk om sin egen död. Kan du föreställa dig det? Att gå in i studion varje dag och exponera ditt hjärta när du vet att du är döende?” (@ AI Claude)

^[3] Gaius Valerius Catullus var en romersk lyriker som levde cirka 84–54 f.Kr. Han räknas som en av de främsta poeterna i den latinska litteraturen. Han är mest känd för sina kärleksdikter till en kvinna han kallar Lesbia, troligen en pseudonym för Clodia Metelli, en gift aristokratisk kvinna. Förhållandet var passionerat och turbulent, och dikterna skildrar allt från hänförelse till svartsjuka och bitterhet med en psykologisk skärpa som fortfarande känns modern.

Hans samling består av 116 bevarade dikter i en rad olika versmått. Utöver kärleksdikterna finns skämtsamma smädesdikter, sorgekväden och ett par längre episka stycken. Han hade ett stort inflytande på senare romerska poeter som Vergilius, Horatius och Ovidius. (@ AI Claude)

The post David Bowie och konsten att vara människa first appeared on Opulens.

AI. Nyligen varnade David Rönnegård här i Opulens för farorna med den skenande utvecklingen av AI. Nu skriver Olle Häggström, professor i matematisk statistik, om en klyfta bland AI-utvecklingens kritiker. Men betonar vikten av att hejda utvecklingen.

Tidigare debattinlägg om AI hittas här och alla texter i Opulens om artificiell intelligens finns här.

Möjligheter och risker med AI

AI-debatten angår oss alla, men kan lätt framstå som snårig och svåröverblickbar, faktiskt inte bara för den oinvigde utan även för oss som står mitt i den och deltar aktivt. En frestande förenkling kan vara att dela upp debattörerna i å ena sidan de som ser positivt på AI:s samhällskonsekvenser och vill påskynda utvecklingen, och å andra sidan de kritiker som mer ser till teknikens risker och önskar att vi går försiktigare fram.

Flera faktorer komplicerar dock denna bild. Mest uppenbart är det faktum att de flesta debattörer ser både möjligheter och risker med AI-utvecklingen, och därför inte entydigt förordar vare sig att vi trycker gasen i botten eller att vi ställer oss på bromspedalen, utan snarare betonar vikten av att styra rätt för att vi ska kunna dra maximal nytta av tekniken samtidigt som vi undviker dess avigsidor.

En klyfta bland AI-utvecklingens kritiker

Något mindre uppenbar, och därför mer förrädisk, är en oftast outtalad meningsmotsättning bland oss som främst lyfter AI-teknikens risker – jag räknar mig själv till den kategorin fastän jag givetvis också ser stora möjligheter för tekniken att, rätt använd och med rätt regleringar på samhällsnivå, bli till stor nytta såväl för enskilda användare som för samhället i stort. Klyftan handlar om huruvida man primärt ser AI-tekniken som riskabel för att AI är ointelligent, eller för att den är på väg att bli alltför intelligent. Så djup är ofta denna klyfta att det känns berättigat att tala om två läger.

I det första av dessa läger betonas sådant som hur AI-systemen uppvisar bias när de sätts att bedöma människor (det kan till exempel handla om vem som ska beviljas banklån eller vem som ska kallas till anställningsintervju), hur de hallucinerar eller hur de är på väg att utarma mänskligt språk. Ofta talas förklenande om stora språkmodeller som ChatGPT och Claude, med termer som ”stokastiska papegojor” eller ”glorifierad autocomplete”. Att AI-tekniken är stadd i hastig utveckling, och att framtida AI därför kan väntas bli mer kompetent än den nuvarande, tas sällan i beaktande av dessa debattörer.

I det andra lägret – som jag själv torde kunna räknas till – tar man de AI-utvecklingskurvor som de senaste åren börjat peka allt brantare uppåt på desto större allvar.

Vikten av att hantera de problem som det första lägret betonar förnekas inte, fastän en del av dem eventuellt kan ses som övergående i takt med att AI-systemen blir bättre, exempelvis på att undvika hallucinationer.

Samtidigt ser man i det andra lägret nya problem torna upp sig vid horisonten, såsom arbetsmarknadskonsekvenserna av hur AI:s förmågor kan väntas överträffa människans på allt fler områden. I förlängningen uppstår frågan om vad som händer då AI blir så kapabel att den kan utmana mänskligheten om världsherravälde, och om vad som krävs för att vi som art ens ska kunna överleva en sådan scenförändring.

Frågor av det slaget går tillbaka åtminstone till pionjärer som Alan Turing och Norbert Wiener kring mitten av 1900-talet, men kom sedan att under lång tid att ignoreras. Till stor del var detta en följd av en rädsla bland AI-forskare att ta ut framtida tekniska framsteg i förskott, men också av att scenarier där AI matchar eller överträffar mänsklig allmänintelligens framstod som tillhörande en mycket avlägsen framtid.

När farorna med  AI avfärdas som spekulationer

I det jag här kallar det första lägret ignoreras frågorna fortfarande, trots att situationen i dag är en helt annan, av skäl jag strax ska återkomma till. Om sådana scenarier ens kommer upp till diskussion brukar dessa i det första lägret avfärdas som ”spekulationer” eller ”science fiction”. Att på detta svepande vis döma ut spekulationer vittnar om bristande insikt i att allt tal om framtiden med nödvändighet inbegriper ett mått av spekulation. Angående science fiction vill jag citera ur ett email jag nyligen skrev till en datalogiprofessor som hade kritiserat mig för att ägna mig åt sådant:

”Ditt intryck att mina resonemang verkar vara ’inspirerade av science fiction’ är i hög grad en följd av att det akademiska datalogiämnet genom årtiondena varit så mycket ovilligare än Hollywood att ta sig an den viktiga uppgiften att resonera kring vartåt AI-utvecklingen kan tänkas vara på väg […]. Att lasta mig för detta beklagliga missförhållande är dock helt missriktat, då det ju i själva verket är ditt och dina datalogikollegors fel att det blivit på detta vis.”

Hårda ord, förvisso, men jag står för dem.

Farorna med turbofeedback

En inflytelserik del av den diskurs som trots allt funnits om huruvida AI kan nå superintelligensnivåer, i betydelsen att de vida överträffar människan i alla relevanta kognitiva förmågor, är idén om så kallad rekursiv självförbättring. Den kan spåras tillbaka till matematiker som I J Good och Ray Solomonoff på 60- respektive 80-talet, och går ut på att den dag AI-utvecklingen inte längre primärt drivs av mänskliga AI-utvecklare av kött och blod, utan av AI självt, så uppstår ett slags turbofeedback som kan accelerera utvecklingen, eventuellt så kraftigt att det motiverar ord som singularitet och intelligensexplosion. Senare har forskare som Daniel Eth och Tom Davidson förfinat de matematiska modellerna och förankrat dem i empiriska data.

På väg mot en brytpunkt för AI

Vad allt fler insiders och oberoende experter i och kring Silicon Valley nu ser, är att vi med stormsteg verkar vara på väg mot den brytpunkt då turboeffekten kommer i gång på allvar. Ett av tecknen i den riktningen är att AI blivit så bra på programmering och mjukvaruutveckling att en betydande andel av kodningen vid ledande AI-företag som Anthropic och OpenAI nu görs av AI. Nyligen, den 5 juni, kom en rapport från Anthropic rubricerad When AI builds itself, som mer i detalj redovisar denna utveckling. Rapportförfattarna bedömer att brytpunkten kan komma inom några enstaka år, och betonar det riskabla i att sätta i gång en sådan AI-självförbättringsspiral i en värld som är så oförberedd på det som vår. De diskuterar också det önskvärda i att etablera strukturer som möjliggör att koordinera en inbromsning av utvecklingen. Bara tre dagar senare, den 8 juni, kom ett uttalande i samma anda från OpenAI.

Vad däremot varken Anthropic eller OpenAI säger i sina kungörelser är att vi snarast möjligt bör pausa utvecklingen mot superintelligent AI – tvärtemot vad nyhetsrubriker världen över (inklusive i Sverige) hävdat.

Om vi koncentrerar oss på Anthropic-rapporten så stannar den vid att ”det vore bra för världen att ha möjligheten att bromsa eller temporärt pausa utvecklingen av frontlinje-AI för att låta samhällsstrukturer och alignmentforskning hålla jämna steg med teknikens framsteg”.

Tanken att de själva skulle ta initiativet att unilateralt pausa avfärdar de explicit, och pekar på att det bara skulle göra världen ännu farligare genom att det skulle låta mindre säkerhetsmedvetna konkurrenter komma ifatt. De avser därför tills vidare trycka gasen i botten, och detsamma gäller OpenAI.

Nyhetsmediernas rapportering fallerar

Vad gäller nyhetsmedias rapportering om Anthropics rapport har den fallerat i fler avseenden än bara de sensationalistiska rubrikerna.

Som ett typexempel kan vi betrakta Svenska Dagbladets techreporter Björn Jeffrey som utnämner rapporten till ”Dagens ropa varg” med hänvisning till att Anthropic ”gjort liknande varningar vid flera andra tillfällen de senaste tre åren” – som om tre år vore en orimlig grad av framförhållning i varnandet för den brytpunkt som kan bli den mest avgörande någonsin i den mänskliga civilisationens historia.

Jeffrey menar naturligtvis att det bara handlar om ett billigt marknadsföringsknep från Anthropics sida, och om denna ståndpunkt är han långt ifrån ensam. Att Anthropic kan ha affärsmässiga eller andra strategiska motiv för hur de kommunicerar sina riskbedömningar går inte att utesluta. Men för att bedöma om varningarna bör tas på allvar behöver vi inte ens ta ställning till den frågan, eftersom kunskapen om vartåt AI-utvecklingen pekar är så utbredd i det kaliforniska AI-ekosystemet och annorstädes, och omfattas av en mängd oberoende bedömare och en och annan Nobelpristagare.

Vi är på intet vis beroende av just Anthropics ord för att dra slutsatsen att AI-utvecklingen inom några få år kan försätta oss i ett extremt farligt läge vad gäller mänsklighetens fortsatta välgång och överlevnad.

För att säkerställa att vi överlever äventyret med allt potentare AI ser jag det som nödvändigt att få stopp på den pågående vansinneskapplöpningen mot superintelligens mellan Anthropic, OpenAI och deras konkurrenter. Eftersom de inte verkar villiga att själva ta detta steg krävs ingripanden från lagstiftare och i förlängningen internationella överenskommelser. För att få det till stånd krävs i sin tur ett politiskt tryck och en mobilisering av den latenta AI-kritiska opinion som finns. Det är bland annat därför jag skriver texter som denna.

Men för att det ska lyckas behöver folk förstå vidden av hur illa det kan gå med AI. Ett hinder på vägen dit är den systematiska underskattning av AI:s förmågor som de jag ovan kallar det första lägret ägnar sig åt. Så hårt sitter de ofta fast i sitt tänkesätt att inte ens när en AI-modell offentliggörs vars farlighet så uppenbart ligger i dess höga kompetens och inte i någon inkompetens lyckas de avhålla sig från bagatellisering. Jag syftar här på Anthropics modell Claude Mythos Preview, som de vid lanseringen i april i år inte vågade släppa till allmänheten utan endast till ett litet antal betrodda cybersäkerhetsföretag, eftersom modellen var så övermänskligt skicklig på cyberhacking att den annars hade riskerat skapa kaos.

En kursändring krävs

Med sin förklenande retorik kring vad AI förmår i dag och vad den kan komma att utvecklas till försvårar det första lägret den folkupplysning och opinionsbildning som jag ser som avgörande för att få till en kursändring bort från den vansinnesfärd som nu pågår mot vad som mycket väl kan bli en fullskalig AI-apokalyps. På så vis spelar det första lägret de cyniska techmiljardärerna rakt i händerna, och för detta bär de ett tungt ansvar.

Situationen är extra olycklig med tanke på att de båda läger jag beskrivit trots allt har en hel del gemensamt. Företrädare på båda sidor är ofta starkt kritiska mot de ledande AI-bolagens agerande och förespråkar långtgående reglering. Jag har tidigare argumenterat för att de därför borde kunna bilda gemensam front mot den skrupelfria Silicon Valley-eliten och de bekymmersfria AI-accelerationisterna. Men ju mer jag reflekterat över frågan, desto mer har jag kommit att tvivla på hur realistisk en sådan allians är.

Skillnaderna i synen på AI:s natur och framtid är djupgående, och det kan vara svårt att samarbeta när man i grunden är oense om huruvida AI:s största problem är att den är för dum eller att den håller på att bli för smart.

Läget hade varit annorlunda om det första lägret haft övertygande argument för sin syn på AI:s begränsningar nu och i framtiden, men så är dessvärre inte fallet. Det allra vanligaste är att de inte presenterar några argument alls, men när de väl gör det handlar det som regel om att AI i grund och botten är uppbyggd av enkla och själlösa matematiska operationer. Idén att ett system av enkla komponenter inte kan uppvisa intelligens eller andra intressanta emergenta egenskaper är dock ett felslut, och det enklaste sättet att inse det är att betrakta exemplet med den mänskliga hjärnan, vilken ju blott består av atomer och elementarpartiklar som mekaniskt far omkring och krockar med varandra.

Hellre hejda AI för tidigt än för sent

Den mänskliga hjärnan utgör alltså ett existensbevis för att intelligens kan uppstå ur en sammansättning av enkla och var för sig helt själlösa komponenter. Med den som inspirationskälla är vi i rasande fart på väg att bygga en ny typ av intelligenta entiteter. Till slut kan dessa bli oss så överlägsna att vi förlorar kontrollen, så det gäller att vi hejdar oss innan vi når den punkt då ingen återvändo längre finns. Men när? Optimalt, skulle teknikoptimisten kanske hävda, vore att göra det just före punkten då utvecklingen inte längre går att stoppa.

De stora osäkerheterna när vi rör oss i den nya teknikens okända farvatten gör emellertid att vi inte kan identifiera denna punkt, så realistiskt sett kommer vi därför att hejda oss för tidigt eller för sent. Hellre för tidigt än för sent, vill jag mena, och med tanke på hur långt in på den farliga vägen vi redan kommit föreslår jag att vi gör det snarast möjligt.

The post AI ‒ den skenande utvecklingen måste hejdas first appeared on Opulens.

AI. Nette Wermeld Enström svarar på Patrik Stigssons senaste inlägg och framhåller att AI-utvecklingen är en demokratisk kärnfråga.  Hon exemplifierar med hur krig driver utvecklingen av artificiell intelligens.

Därmed sätter vi streck i den debatt om AI som initierades av Nette Wermeld Enström i januari. Tidigare debattinlägg hittas här och alla texter i Opulens om artificiell intelligens finns här.

Slutreplik: AI-utvecklingen är en demokratisk kärnfråga

Att diskutera AI-utvecklingen utan att adressera krigets verklighet är som att prata om vädret medan huset brinner.

Det är lika missvisande som att likna oss vid besättningen på Columbus skepp, vilket Stigsson återkommande gör. En bättre metafor vore Titanic, med vilken historikern Yuval Noah Harari träffsäkert beskriver den oreglerade AI-utveckligen.

Stigsson menar att verkligheten är ett val och det stämmer för oss som lever i demokratier skyddade av mänskliga fri- och rättigheter.

Men idag hotas demokratin och våra valmöjligheter av starka krafter med den i världshistorien mäktigaste teknologin i sina händer. Därför är våra val desto viktigare att fatta på medvetna och solidariska grunder.

Alla kan inte välja sin verklighet.

I dagens Gaza och i Jemens ruiner, i Iran och i Libanon, i Venezuela och på Ukrainas slagfält, för att nämna några få aktuella exempel, är verkligheten inte ett val. Mer konkret är den en kamp för överlevnad bland sensorer, algoritmer och beslut som fattas av maskiner tränade på mänskliga mönster.

Krig driver utvecklingen av AI

Israels militär (IDF) har beskrivit sin offensiv i Gaza som ett ”AI-krig”. Med system som Lavender och The Gospel identifieras mål samtidigt som drönare och AI-baserad analys automatiserar spaning och eldledning.

Israels kontroll av sina grannar bygger på digital övervakning, ansiktsigenkänning och semi-autonoma vapensystem. Kameror och algoritmer sorterar kroppar och rörelser i realtid. AI-styrda drönare med beväpnade plattformar söker, följer och angriper människor nästan helt utan mänsklig inblandning.

I Mellanöstern har USA de senaste decennierna utvecklat avancerade drönarkrig, bland annat i Jemen, Afghanistan, Irak och Syrien. Inom Project Maven med flera piloter har AI tränats på enorma mängder drönarvideor för att identifiera folk, fordon och fastigheter för USA räkning.

Det är alltså krig som driver AI-utvecklingen och kartan ritas inte av filosofiska kosmologier utan av militära doktriner, geopolitik och kapital. De stora techbolagen investerar miljarder i system för slagfältsanalys och autonoma vapensystem.

Vi har nyss sett hur OpenAI:s samarbete med Pentagon förpassar grundläggande etik till parallella parenteser, som i bästa fall blir perifera paragrafer och i värsta fall riskerar utlösa helautomatiserade krig utan så kallade ”humans in the loop”.

OpenAI:s VD Sam Altman säger själv att det inte finns några garantier för hur AI-tekniken kommer användas. För att hantera sin ångest bygger han och de andra techmiljardärerna egna privata bunkrar och förbereder sig för apokalyptiska katastrofer.

Av historisk erfarenhet vet vi att krig sätter regler och rättigheter på undantag och i AI-krigen som redan bedrivs skyddas varken liv eller frihet för oskyldiga och civila. Varje ansvarig diskussion om den artificiella intelligensens utveckling behöver erkänna det.

Stigsson förordar självorganisering och frihet från central styrning. Det är frihetliga ideal och visioner som verkligen förtjänar sin plats i samhällsdebatten.

Låt oss därför politisera makten över AI-utvecklingen och organisera oss för ett frihetligt samhälle för alla. Det är en i grunden demokratisk kärnfråga.

The post Är AI ett hot? Slutreplik av Nette Wermeld Enström first appeared on Opulens.

AI. Patrik Stigsson bemöter nu Nette Wermeld Enströms senaste inlägg i debatten om AI-utvecklingen. Han menar att ingen kan ha monopol på verklighetsanknytning i diskussionen om artificiell intelligens.

Nette Wermeld Enströms svar till Stigsson hittar du här. Övriga debattinlägg om AI hittas här och alla texter i Opulens om artificiell intelligens finns här.

Verkligheten är inte ett faktum – den är ett val

Det är värt att påminna om att jag och Wermeld Enström i någon mening befinner oss i samma situation som Christofer Columbus ombord på Santa Maria. Han hade förväntningar om vad resan skulle innebära: rikedom, handel, ära inför kronan och kristen mission. Han tolkade det han mötte genom den karta han redan bar inom sig. Han såg det han redan trodde fanns.

Vi människor möter det okända genom förförståelse, ideologi, önsketänkande och inte så sällan fördomar. Vi navigerar efter teoretiska och filosofiska kartor. Dessa kartor formar vad vi uppfattar som sannolikt, farligt eller möjligt.

När Wermeld Enström beskriver AI-utvecklingen utgår hon från ett ramverk där makt tenderar att koncentreras, där incitament styr teknologins riktning och där osäkerhet motiverar försiktighet. Det är hennes karta. När jag talar om emergens, självorganisering och möjligheten att intelligens kan överskrida nuvarande värdehorisonter är det min karta.

Det är därför missvisande att framställa den ena positionen som strikt verklighetsförankrad och den andra som önsketänkande. Båda perspektiven innehåller antaganden om verklighetens grundton. Är den präglad av maktens gravitation och systemdynamik, eller av emergensens och självorganisering? Detta är två kosmologier som möts på samma däck.

Wermeld Enström uppmanar mig att ”börja i verkligheten”. Problemet är att den verklighet hon uppmanar mig att börja i inte är given – den är ett val. Och det valet är varken neutralt eller okontroversiellt.

Enligt Wermeld Enström är verkligheten inte ett öppet kosmos av möjligheter utan en väv av intressen. Detta är ett filosofiskt – ej empiriskt belagt – ställningstagande.

Jag kan med samma rätt hävda att verkligheten är ett kosmos av möjligheter och att idéer driver historia. Det är inte naivt önsketänkande. Det är en konkurrerande ontologi, och den har minst lika starkt, eller svagt, empiriskt stöd som den Wermeld Enström utgår från.

Ideologiska antaganden

Liknande kategoriska grundsatser återkommer i Wermeld Enströms text: ”Intelligens är inget värdeinstrument.” ”Historien är ingen naturkraft.” ”Frihet förutsätter styrning.” Dessa presenteras som självklara utgångspunkter, men är i själva verket ideologiska antaganden.

Wermeld Enström framställer min position som verklighetsfrånvänd – inte genom att motbevisa mina argument, utan genom att i förväg definiera verkligheten på ett annat sätt än jag gör.

Om verkligheten i grunden är en väv av intressen, och teknologin alltid realiserar den starkastes logik, och historien aldrig är öppen – var finns då utrymmet för det Wermeld Enström efterlyser: ansvarsutkrävande, reglering, en annan ordning? Hur är det under dessa omständigheter möjligt att ställa makten mot väggen, och varifrån kommer förmågan att bryta mot systemets logik?

Wermeld Enström skriver: ”… Stigssons resonemang utgår från grundläggande missuppfattningar. Dels antar han att AI-riskforskningen drivs av fantasier snarare än empiri…”. Det jag skriver är faktiskt raka motsatsen. Ortogonalitet, instrumentell konvergens, CEV är inte ”fantasier”. Min poäng är att dessa modeller saknar tillräcklig empirisk bärkraft för att motivera drastiska politiska ingrepp. Det är en epistemologisk invändning, inte ett påstående om att forskningen är oseriös.

Wermeld Enström fortsätter: ”…. och dels tror han att teknologin spontant ska utvecklas mot någon form av moraliskt upplyst biocentrism.”

Att teknologin spontant ska utvecklas mot någon form av moraliskt upplyst biocentrism finns helt enkelt inte med i min text. Jag argumenterar för emergenta, självorganiserande processer och frihet från centraliserad styrning, men jag gör inga påståenden om att teknologin av sig själv rör sig mot något moraliskt mål överhuvudtaget. Den beskrivningen är framfantiserad av Wermeld Enström.

Osäkerheten beträffande AI

Vad jag faktiskt argumenterar för är att osäkerheten är dubbelriktad – vi vet varken om ohämmad AI-utveckling leder till katastrof eller om kraftig reglering skapar andra problem – och att historiska genombrott ofta uppstår genom kreativ frihet snarare än central kontroll.

Om Wermeld Enströms invändningar beror på slarvig läsning eller faktiskt oförmåga att förstå mitt resonemang vet jag inte. Hennes påståenden är i vilket fall som helst en förvrängning av min text. Wermeld Enströms tillskriver mig positioner jag inte intar.

Diskussionen tjänar för övrigt ingenting på att en sida tar monopol på verklighetsanknytning medan den andra reduceras till naivitet och önsketänkande.

The post AI – ”Osäkerheten är dubbelriktad” first appeared on Opulens.

AI. Debatten om AI fortsätter nu med ett inlägg av Nette Wermeld Enström som anser att Patrik Stigssons syn på AI-utvecklingen präglas av önsketänkande. Hon skriver: ”Stigsson har rätt i att visioner behövs. Men visioner utan maktperspektiv och riskanalys är varken frihetliga eller framsynta.”

Tidigare debattinlägg hittas här och alla texter i Opulens om artificiell intelligens finns här.

Visioner utan verklighetsförankring leder inte till frihet

I debatten med Olle Häggström argumenterar Patrik Stigsson för att AI-utvecklingen bör ledas av visioner snarare än restriktioner. Han liknar teknologiska genombrott vid historiska upptäcktsresor och hoppas på en biocentrisk AI som överskrider mänsklig kortsynthet. I polemik med Häggström ser han även krav på reglering som uttryck för alarmism och ogrundad rädsla.

Det låter frihetligt och progressivt, men Stigssons resonemang utgår från grundläggande missuppfattningar. Dels antar han att AI-riskforskningen drivs av fantasier snarare än empiri och dels tror han att teknologin spontant ska utvecklas mot någon form av moraliskt upplyst biocentrism.

För att bedöma situationens allvar måste vi börja i verkligheten, inte i önsketänkande. Redan idag, innan en superintelligens ens existerar, omformar generativa AI-system våra informations- och kunskapsmiljöer. Studier och testkörningar visar dessutom att modellerna blir allt bättre på att manipulera, kringgå instruktioner och ta egna vägar inom och utom givna ramar. Vi ser därtill att makt koncentreras och hur nya former av sårbarheter uppstår.

Mot denna bakgrund framstår Stigssons kritik som verklighetsfrånvänd. När han beskriver de risker och lösningar som Häggström och andra forskare lyfter som uttryck för alarmism, moralpanik eller rentav hybris så missar han vad forskningsfältet faktiskt analyserar.

Det handlar inte om maskiner som onda eller goda utan om kontrollproblem. Kraftfulla system med felaktigt specificerade mål och bristande styrning kan utveckla handlingsmönster oförenliga med säkerhet och stabilitet. Detta följer av systemdynamik och målrationalitet, vilket är en teknisk och systemteoretisk fråga, inte moralfilosofisk.

Här begår Stigsson sitt centrala felslut genom att han bemöter tekniska argument med moralisk förhoppning.

Intelligens är inget värdeinstrument

Stigsson utgår från att ökad intelligens innebär en bredare värdehorisont, vilket bygger på en underförstådd koppling mellan intelligens och moralisk mognad. Som att högre kognition ger större omsorg om helheten. Problemet är att detta inte är ett tekniskt eller empiriskt samband.

I AI-sammanhang betyder intelligens förmåga till analys, prediktion och optimering. Det är beräkningskapacitet som inte per automatik genererar etisk orientering utan realiserar mål och incitament som formuleras inom de strukturer den utvecklas.

Ett system kan vara överlägset i problemlösning utan att internalisera vare sig mänskliga eller biocentriska värden.

Tvärtom så optimerar dagens modeller snarare mot mål som varken formas av omsorg av biosfären eller global rättvisa. Detta är en blind fläck i Stigssons resonemang.

Historien är ingen naturkraft

Ett annat bekymmer gäller Stigssons syn på historien. När han hänvisar till Columbus och kolonialismen som ett uttryck för utvecklingens dynamik antyder han att teknologiska språng inte kan eller bör bromsas och styras

Men kolonialismen var ingen naturkraft utan resultatet av maktintressen och ekonomiska drivkrafter. Att beskriva den som oundviklig, eller för framsteget nödvändig, är att i efterhand naturalisera beslut och konsekvenser. Det är en historielös tolkning som osynliggör makt, ansvar och alternativ.

Historien är full av projekt som lovat välstånd och frihet. Som Columbus erövring av den nya världen eller dagens techoligarkers jakt på superintelligens och rymdkolonisering. Många har resulterat i hänsynslös exploatering och ökad maktkoncentration.

Att hänvisa till expansionens logik utan att samtidigt analysera risker och makt är därför inget lovande utgångsläge för framtida frihet. Vi har val att göra och beslut att fatta och dessa kommer påverka vår gemensamma värld och verklighet, kanske nu mer än någonsin.

AI – makt och ansvar

AI utvecklas inte i politiska eller filosofiska vakuum utan inom ramen för konkurrerande globala techbolag och stormakters militära och geopolitiska strategier.

Incitamenten formas av specifika intressen och i den samtida kontexten leder oreglerad acceleration knappast till harmonisk balans, utan förstärkning av redan existerande maktförhållanden och en betydande externalisering av risker.

Det senare är extra viktigt att ta hänsyn till. Det finns mycket att vinna men desto mer som står på spel.

Framtida autonoma system kan påverka biologisk design, infrastruktur och resursutvinning på sätt som varken gynnar mänskligheten, det övriga livskollektivet eller biosfären. Så för att AI ska tjäna mänskliga och ekologiska värden krävs just det som Häggström förordar och Stigsson avfärdar: säkerhetsprövningar och tydliga spelregler.

Det är inte uttryck för bakåtsträvande teknikfientlighet utan att erkänna att teknologin verkar inom maktstrukturer och därför måste underställas ansvar.

Osäkerheten i frågan är inte heller symmetrisk. Att vi inte vet exakt hur framtida system kommer utvecklas innebär inte att frånvaro av restriktioner är riskfritt. Tvärtom förstärker osäkerheter behovet av försiktighet

Frihet förutsätter styrning

Stigsson har rätt i att visioner behövs. Men visioner utan maktperspektiv och riskanalys är varken frihetliga eller framsynta.

Det är rent önsketänkande som leder till den starkes rätt.

Kraftfull teknik i mäktiga händer utvecklas inte mot det gemensamma goda av sig själv.

Frihet och välstånd uppstår inte genom frånvaron av regler utan genom att resurser fördelas jämlikt och att makt binds till ansvar.

The post AI – Visionerna måste vara verklighetsförankrade first appeared on Opulens.

AI-DEBATT. I sitt svar på Olle Häggströms senaste inlägg framhåller Patrik Stigsson sin tilltro till de spontana ordningar som uppstår när intelligens – mänsklig såväl som artificiell – ges utrymme att verka fritt.

Den nya världen

Efter 31 dygn till havs utan land i sikte nådde paniken sin kulmen ombord på den tremastade karacken Santa Maria. Besättningen ställde Christofer Columbus mot väggen. De hotade med myteri; de var övertygade om att det utlovade landet bortom horisonten inte existerade. De befarade att de under svåra kval inom kort skulle möta döden. Det enda de såg som rationellt var att segla tillbaka till Spanien innan det var för sent. De ville överleva. De ville hem.

Columbus lyckades övertyga dem att fortsätta. När han halvtannat dygn senare såg stora flockar av fåglar på himlen ändrade han kurs. Dagen därpå klev Columbus och hans män i land på vad européerna skulle kalla den Nya världen.

Vad hade hänt om Columbus lyssnat på besättningen, vänt skutan och seglat tillbaka till Spanien. Hade den amerikanska kontinenten då förblivit ”oupptäckt”?

Vad hade hänt om de europeiska kungahusen hårt hade reglerat de maritima visionärernas initiativförmåga, kreativitet, mod, nyfikenhet och upptäckarlusta?

Kanske hitttar vi svaret på dessa frågor i Victor Hugos bevingade ord: ”Ingenting är kraftfullare än en idé vars tid har kommit”. När de rätta förutsättningarna föreligger, är en idé omöjlig att stoppa.

AI, vår tids färd mot en ny värld

Vår tids AI-kapplöpning liknar situationen på Santa Maria. Vi befinner oss på öppet hav utan land i sikte. Den gamla kontinenten av industriell modernitet ligger akterut, den nya intelligensens eventuella välsignelser är ännu dolda bortom horisonten.

Olle Häggström och andra ombord säger att kaptenen inte vet vad han håller på med. Båten är för kraftfull, för komplex, och maskineriet tycks ha en egen vilja. De påstår sig ha sett en förödande och oundviklig tornado vid horisonten. När vi seglar in i den kommer skeppet att slås i spillror och alla ombord drunkna. De säger att vi måste kasta ankare, kanske till och med försöka vända tillbaka mot den mer begripliga och kontrollerbara kontinent vi lämnade.

Jag och några till hävdar att det faktum att vi inte ser land inte behöver betyda att vi närmar oss undergången. Det kan lika gärna innebära att vi är på väg mot den Nya världen. Den tornado Häggström påstår sig se kan vara en av rädslor betingad synvilla. Låt oss närma oss detta nya okända land med nyfikenhet och tillförsikt.

Columbus ”upptäckt” och den europeiska expansionen innebar startskottet för det som skulle utvecklas till världens rikaste och mest framgångsrika nation.

Men när vi använder denna liknelse måste vi se hela bilden. För erövringen ledde också till att urbefolkningen i stort sett utplånades. Den katastrof som kritikerna i AI-debatten i dag befarar ska drabba Homo sapiens, har ”den röde mannen”, och en lång rad andra ursprungsbefolkningar, redan varit med om. För dem innebar mötet med en ny teknologi och en främmande civilisation ett slutgiltigt sammanbrott.

Låt oss stanna upp och reflektera över det faktum att det var människor som utförde detta barbari. Människor som kallade sig civiliserade och barmhärtiga kristna och som med all säkerhet ansåg sig intelligenta.

Det var inte maskiner eller artificiell intelligens som utförde folkmord, drev bort miljontals indianer från sina förfäders marker, mördade dem, tvångssteriliserade deras kvinnor, kidnappade deras barn till internatskolor där de torterades om de talade sitt eget språk.  Det var inte en superintelligens som systematiskt förstörde kultur och andliga traditioner.

Trots detta vill människan ”aligna” sina värderingar – som i praktiken tar sig uttryck i ovan beskriven brutalitet – på maskinerna.

Det finns en ironi i att de samhällen som historiskt sett har vunnit mest på expansion och teknologiskt övertag nu är de som är mest rädda för att bli ”utbytta” eller ”dominerade”.

Oenighet om osäkerheten

Det gläder mig att Häggström i sitt svar till mig finner de frågor jag ställer berättigade, och att vi faktiskt är överens i flera delar. De centrala frågorna i mitt resonemang är dock fortfarande inte på ett tillfredsställande sätt bearbetade.

Min och Häggströms oenighet rör i grunden inte fakta i strikt mening, utan hur man bör förhålla sig till osäkerhet.

Olle Häggströms position kan sammanfattas så här: även om vi inte vet säkert att en oalignad superintelligens leder till katastrof, är den potentiella konsekvensen så extrem att även en måttlig sannolikhet motiverar att vi ställer oss med båda fötterna på bromspedalen. Hans resonemang vilar på teoretiska modeller som ortogonalitet, instrumentell konvergens och idén om CEV, (koherent extrapolerad vilja).

Min position utgår från ett ifrågasättande av om dessa modeller har tillräcklig empirisk och filosofisk bärkraft för att legitimera långtgående politiska ingrepp. Jag menar att osäkerheten är dubbelriktad: vi vet varken om en ohämmad AI-utveckling leder till katastrof eller om en kraftig inbromsning riskerar att skapa andra och kanske större problem.

Skillnaden mellan oss är således inte att den ene ”vet” och den andre ”inte vet”. Båda positionerna vilar ytterst på ett osäkert och snabbt föränderligt faktaunderlag, samt på icke-bevisbara grundantaganden om hur man bör handla under osäkerhet.

Häggströms grundantagande är att låg sannolikhet i kombination med extrem konsekvens kräver maximal försiktighet.

Drastisk styrning av AI kan innebära risker

Mitt grundantagande är att frånvaron av robust evidens för en viss katastrof inte räcker för att motivera drastisk och global styrning, särskilt när styrningen kan innebära okända risker.

Den tvångströja som Häggström vill tvinga på techföretagens AI-utvecklare kan paradoxalt nog vara det som leder till den katastrof Häggström vill undvika. Om utvecklarnas kreativitet, mod och ”utanför boxen-tänkande” (nota bene tillsammans med superintelligensens eget) inskränks, riskerar möjligheten att finna en lösning på Häggströms domedagsscenario att omintetgöras.

Häggström rör sig inom en ram där framtiden kan och bör formas genom övervakning, kontroll, begränsning och lagstiftning.

Kreativ anarki och produktivt kaos

Jag betonar i stället att historiska processer – särskilt de som innefattar revolutioner och så kallade kvantsprång – är emergenta. De uppstår inte genom centrala dekret eller förutbestämda planer, utan som resultatet av otaliga, ofta diffusa och omedvetna, individuella val, drivkrafter och incitament.

Dessa processer springer ur gränsöverskridande nyfikenhet, kreativ anarki, produktivt kaos, improvisation, lekfullhet, kognitiv flexibilitet, experimentlusta, risktagande och trots mot konventionen. (Vi kan när det gäller AI-utvecklingen inte heller bortse från de impulser som genereras genom medvetenhetshöjande substanser. Mikrodosering av psilocybin är i dag närmast ett standardverktyg i Silicon Valley, och det är väldokumenterat att vår tids främsta innovatörer, däribland Elon Musk, regelbundet nyttjar sinnesutvidgande medel för att bryta ny mark.)

Den här typen av förändring växer fram organiskt underifrån, eller inifrån och ut, om man så vill.

En svårnavigerad existentiell labyrint

Jag och Häggström representerar således två helt olika sätt att väga risk, olika syn på styrbarhet, och olika existentiella förhållningssätt till förändring. Häggström kallar min hållning ”laissez faire-policy”, men i själva verket handlar den om en tilltro till de spontana ordningar som uppstår när intelligens – mänsklig såväl som artificiell – ges utrymme att verka fritt: en övertygelse om att de adaptiva, självorganiserande krafter som driver genuint genombrytande förändring varken kan kommenderas fram eller hållas tillbaka utan att något väsentligt går förlorat i processen.

Dispyten handlar därför inte om optimism kontra pessimism, utan om hur vi förstår och hanterar osäkerhet i en situation där varken empiriska data eller formell logik kan ge oss definitiva svar.

Vi befinner oss i en extremt svårnavigerad existentiell och teknologisk labyrint. Är vi upptäcktsresande på tröskeln till en utopisk Ny värld, eller är vi de omedvetna arkitekterna bakom en ny form av kolonialism där vår egen art riskerar att bli den som trängs undan?

Det vi saknar mest av allt är en levande vision om hur en blomstrande människa/maskin-civilisation bör se ut. Det är denna vision domedagsprofeterna i sitt ständiga upprepande av undergångens oundviklighet hindrar oss från att formulera.

Tillåt mig avrunda med två citat ur den litterära världen:

”I know not all that may be coming, but be it what it will, I’ll go to it laughing.” (Moby Dick av Herman Melville)

”The horror! The horror!” (Heart of Darkness av Joseph Conrad)

The post Är AI ett hot? Vi behöver en vision – inte restriktioner first appeared on Opulens.

AI-DEBATT. Är AI ett hot? Ja, framhöll professor Olle Häggström i sin essä den 19/1. Nej, menade författaren Patrik Stigsson i ett inlägg den 10/2. Nu fortsätter debatten med ett svar från Häggström, som vidhåller att AI-kapplöpningen måste hejdas.

I Opulens den 19/1 lade jag ut texten om den skenande AI-kapplöpning som idag pågår, om risken att denna leder till en katastrof så långtgående att den kan innebära slutet för Homo sapiens, samt om vad vi kan göra för att korrigera denna ohyggligt farliga utveckling. Det vetenskapliga kunskapsläget på detta område är mångfacetterat, och det var givetvis inte möjligt för mig att behandla alla aspekter. Därför välkomnar jag att Patrik Stigsson i en replik den 10/2 ställer en rad berättigade frågor, och därmed ger mig möjlighet till några viktiga klargöranden.

AI alignment är centralt

Centralt i min ursprungstext var begreppet AI alignment, vilket jag definierade som projektet att ”se till att de första riktigt kraftfulla AI-systemen har mål och drivkrafter som är i linje med vad vi önskar och i tillräcklig mån prioriterar sådant som mänsklig välfärd och ett blomstrande mänskligt samhälle”. Om vi skapar så kallat superintelligent AI utan att först ha löst AI alignment, så har vi inte kontroll över vilka värden som en sådan AI drivs av. Risken blir då mycket stor att dess målsättningar blir helt andra än våra, varpå vi hamnar i vägen för dessa på samma sätt som en myrstack som hamnat i vägen för ett motorvägsbygge. Om AI då röjer oss ur vägen, på samma sätt som när de mänskliga vägarbetarna demolerar den olyckligt belägna myrstacken, så kommer det troligen inte att vara för att den vill oss illa utan för att den helt enkelt inte bryr sig om oss.

AI och mänsklig välfärd

Härav alltså mina ord om behovet av att AI ”i tillräcklig mån prioriterar sådant som mänsklig välfärd”. Detta läser Stigsson som ett utslag av ”artspecifik exceptionalism” och ”antropocentrism”, och han förordar ett vidare perspektiv som sätter naturen och ekosystemen i centrum, snarare än människan. Vältaligt lägger han ut texten om hur rådande mänskliga värderingar resulterat i ”krig, tortyrläger, storbolagens systematiska skövling av livsmiljöer och en industrialiserad djurhållning präglad av brutalitet”, och när han frågar om avancerad AI skall ”utgå från en fortsatt antropocentrisk ordning, där naturens värde alltid är avlett ur mänskliga intressen, eller från en mer ekocentrisk etik där floder, skogar och ekosystem tillmäts ett egenvärde oberoende av mänsklig nytta” så är frågan retorisk: givetvis är ekocentrismen att föredra framför antropocentrismen.

Sympati för Stigssons idéer

Trots min vurm för mänsklig välfärd i den ovan citerade passagen känner jag en hel del sympati för de idéer Stigsson här försvarar, och faktum är att jag själv varit inne på liknande tankegångar, som då jag i min senaste bok Tänkande maskiner tog spjärn mot den ledande AI-forskaren Stuart Russells avsnitt om AI alignment i dennes (utmärkta med redan något daterade) bok Human Compatible från 2019. Inför Russells resonemang kring vikten av att AI alignment tar avstamp i människors preferenser framhåller jag att det ”ur ett moralfilosofiskt perspektiv också [kan] finnas skäl att ifrågasätta Russells fokus på just människors preferenser” och att ”exempelvis djurs intressen också är viktiga att beakta” (Tänkande maskiner, s 186). Men Russell påpekar det filosofiskt problematiska i idén att på detta vis lyfta sig över de mänskliga preferenserna:

”Människors preferenser lägger vikt både vid djurs välbefinnande och vid den nytta vi själva drar av djurens existens. Att hävda att maskinen bör ta ytterligare hänsyn till djurs intressen utöver vad som kommer med via våra egna preferenser är liktydigt med att hävda att människor bör bygga maskiner som bryr sig mer om djur än vad människorna själva gör, vilket är en svår position att upprätthålla.” (Human Compatible, s 174-175, kursivering i original)

Långt kvar till en lösning

Även ekocentrismen är en mänsklig värdering. Stigssons tal om hur önskvärt det är att denna kommer till uttryck hos framtida superintelligent AI är lovvärt, men när han ställer den i kontrast mot mänskliga värderingar begår han ett kategorifel. Frågan är snarare vilka mänskliga värderingar som vi vill att denna framtida AI skall omfamna.

Oavsett svaret på denna fråga står vi ännu väldigt långt ifrån någon lösning på det tekniska problemet att se till att superintelligent AI får dessa värderingar. Flera faktorer bidrar till att denna alignment-problematik förblivit olöst. Hit hör AI-teknikens så kallade black box-egenskap, det vill säga att inte ens AI-utvecklarna själva förstår vad som händer djupt inne i de neurala nätverk som är själva motorn i moderna AI-system. Och hit hör även det relaterade förhållandet att dagens AI-utveckling mer liknar odling och växtförädling än klassisk ingenjörskonst, vilket gör det långt svårare att få full kontroll över vad det är man skapar.

Nödvändig debatt om superintelligent AI

Ibland hör man AI-experter peka på dessa svårigheter som ursäkt för att inte befatta sig med det slags frågor Stigsson reser om vilka värderingar som bör vara förhärskande i en framtida värld med superintelligent AI. Frågorna avspisas såsom för tidigt väckta eftersom vi ändå inte vet hur vi skall kunna göra något åt dem. Den sortens fatalistiskt anstrukna tankegångar vill jag dock ta avstånd ifrån. Vi behöver en levande debatt kring hur ett eventuellt framtida samhälle med superintelligent AI bör se ut och vilka värden som skall vara vägledande, ty utan en sådan blir den idag skenande AI-kapplöpningen ännu mer bisarr genom att vi inte ens har några idéer om vad för slags samhälle vi önskar åstadkomma med denna revolutionära teknologi. Till denna debatt ger Stigsson ett värdefullt bidrag.

En annan viktig fråga han lyfter, jämte den om ekocentrism kontra antropocentrism, är den om hur de mänskliga värderingarna inte är konstanta utan stadda i utveckling – förhoppningsvis mot det bättre. Därför ser han en stor fara i att medelst AI alignment frysa fast denna utveckling i en moral som sedan skall gälla i tid och evighet, och i en välfunnen liknelse undrar han ”vilka värderingar nazisterna i 1930-talets Tyskland hade velat aligna en superintelligens mot, om frågan då varit aktuell”.

Även denna fråga har behandlats i AI alignment-litteraturen. Nick Bostrom lägger stor vikt vid den i sin banbrytande bok Superintelligence från 2014, och redan ett årtionde tidigare hade Eliezer Yudkowsky befattat sig med den. De pekar båda på faran i en sådan fastfrysning och förordar mer indirekta metoder än det omedelbara postulerandet av vilka värderingar och mål som den superintelligenta maskinen skall ha. En sådan metod är att låta den lista ut och sedan implementera det Yudkowsky döpte till vår koherenta extrapolerade vilja och definierade i ordalag som närmar sig poesin:

”Vår koherenta extrapolerade vilja är vår önskan om vi visste mer, tänkte snabbare, var mer sådana som vi önskar att vi vore, hade vuxit upp längre tillsammans; där extrapoleringen konvergerar snarare än divergerar, där våra önskningar stämmer överens snarare än att kollidera; extrapolerat så som vi önskar det extrapolerat, tolkat så som vi önskar det tolkat.” (Yudkowsky, 2004)

Detta är mer en vision och ett ideal än en ingenjörsmässigt användbar instruktion, men har trots ett visst mått av luddighet satt stort avtryck i två decennier av AI alignment-forskning. Men precis som med mer direkta alignment-metoder står vi ännu idag mycket långt från att kunna realisera den tekniskt.

Stigssons radikala förslag

Patrik Stigsson har ett mer radikalt förslag: om vi helt enkelt struntar i AI alignment och låter AI utvecklas fritt kanske allt ordnar sig till det bästa, tolkat enligt ekocentrismens måttstock. ”Kan vi utesluta”, frågar han, ”att den artificiella intelligensen väljer att runda människan och krokar arm med planetens verkliga nätverk: svamparnas mycel, trädens signalsystem och djurens kommunikationsvägar?”

Här har jag dåliga nyheter för Stigsson (liksom för oss alla). Att hans förordade laissez faire-policy för AI skulle resultera i den högteknologiska ekoidyll han drömmer om kan måhända inte helt uteslutas, men att döma av vad alignment-forskningen hittills lärt oss är ett sådant utfall mycket osannolikt. Det centrala för att förstå detta är teorin för instrumentella kontra slutliga AI-mål. Läsarvänliga introduktioner till denna finns i alla de tre böcker jag nämnt ovan (den av Nick Bostrom och den av Stuart Russell samt min egen), medan jag här av utrymmesskäl nöjer mig med att kort skissera dess två grundpelare: ortogonalitet och instrumentell konvergens.

Styrsel är nödvändig

En AI:s slutliga mål är sådant den värderar i sig självt, medan dess instrumentella mål blott är medel den tillgriper för att uppnå de slutliga. Ortogonalitet handlar om att snart sagt varje slutligt mål är förenligt med godtyckligt höga intelligensnivåer. Eftersom rummet av möjliga sätt att konfigurera materia på är så enormt, så gäller detsamma för de mål en AI kan ha, varav en försvinnande liten andel av dessa prioriterar jordnära kontingenser som människor och biologiska ekosystem. Utan den styrsel som alignment-forskningen eftersträvar kan vi därför inte vänta oss att en superintelligent AI alls bryr sig om dessa ting.

Teorins andra grundpelare, instrumentell konvergens, pekar ut en uppsättning delmål som en tillräckligt avancerad AI kan väntas utveckla nästan oavsett dess slutliga mål. Hit hör sådant som självbevarelse och resursanskaffning, och det är lätt att inse hur illa ute vi skulle vara i en konflikt med en överlägset kapabel motståndare med obegränsad aptit på naturresurser.

Dessa idéer var länge en renodlad abstraktion, i stort sett utan kontakt med experimentella och andra data, men den situationen har på senare år kommit att förändras snabbt. Experiment gjorda på moderna AI-system, utförda såväl av ledande AI-företag som av oberoende forskargrupper, har tenderat att bekräfta de teoretiska förutsägelserna, och vi ser redan oroande tecken på strategiskt tänkande och självbevarelsedrift. I ett sådant experiment lät man en AI komma åt dokument om att den av säkerhetsskäl skulle bytas ut om den visar sig alltför kapabel, och man fann att den då valde att avsiktligt prestera under sin förmåga vid utvärdering. Andra experiment har visat hur AI under liknande omständigheter försöker tillgripa än mer drastiska metoder, som utpressning och till och med mord.

Naturen är underbar, och det är lätt hänt att den vördnad vi känner för den blir så stark att vi upplever känslan som universell och tar för givet att varje tillräckligt intelligent AI automatiskt skulle känna likadant. Men detta slags projektion är ett misstag, ett som den legendariske miljöfilosofen James Lovelock begick i sin sista bok Novacene: The Coming Age of Hyperintelligence från 2019, och som även Stigsson nu verkar begå.

I själva verket tyder det mesta på att om vi skapar en superintelligent AI utan att med hjälp av AI alignment först ha fått någorlunda styrsel på vad för slags värld den vill verka för, så kommer både mänskligheten och hela biosfären att gå förlorade. Men AI alignment-forskningen har hamnat så kraftigt på efterkälken att det är mot en sådan katastrof vi ser ut att vara på väg med den rasande kapplöpning som nu pågår mellan AI-giganter som OpenAI och Anthropic. Min slutsats är därför att vi behöver dra i nödbromsen för denna kapplöpning, och detta borde såväl humanister som miljövänner av alla schatteringar kunna ställa upp på.

The post Är AI ett hot? Ja, dags att dra i nödbromsen first appeared on Opulens.

AI-DEBATT. I januari publicerade vi en essä av professor Olle Häggström med budskapet att kapplöpningen mot superintelligens måste stävjas. Det är en åsikt som författaren Patrik Stigsson inte delar. Här följer hans svar.

AI: När planetens härskare möter sin förmyndare – en replik

För första gången i Homo sapiens historia står vår art öga mot öga med en konkurrent som vi varken kan tämja, förslava eller utplåna. En aktör vars kognitiva kompetens är på väg att överglänsa vår.

Vi har uppnått positionen som planetens härskare genom att systematiskt slå ihjäl och utrota alla livsformer som hotat vårt herravälde – inte sällan för vårt höga nöjes skull. Vi har byggt vår hybrismättade självbild på föreställningen att vi tagit oss till toppen av näringskedjan tack vare vår intelligens, och att detta i kraft av någon sorts evolutionär rättvisa legitimerar vår dominans. Därav följer den outtalade premissen att naturen och andra livsformer står till vårt förfogande och kan användas efter vårt gottfinnande. Denna artchauvinism har lett till accelererande klimatkris, massutrotning av arter och planetär obalans.

Olle Häggström målar i sin essä ”AI-utvecklingen måste stävjas snarast möjligt” upp bilden av en framtid där det han kallar för planetens härskare – människan – förlorar kontrollen över de teknologier hon själv skapat, och där en kapplöpning mot allt mer autonoma och överlägsna AI-system riskerar att leda till mänsklighetens undergång.

För att undvika detta, menar Häggström, behöver vi lösa det så kallade alignment-problemet. Det betyder att vi måste säkerställa att kraftfulla AI-system har mål och drivkrafter som är i linje med mänskliga normer och värderingar.

En hypotes om AI

Häggströms framställning ger sken av ansvarstagande realism, men vilar i själva verket på spekulation präglad av artspecifik exceptionalism. Antagandet att en superintelligent AI med nödvändighet utgör ett existentiellt hot är inte ett faktum, det är en hypotes.

Jag kommer nedan att föra ett resonemang kring möjligheten att Häggströms farhågor är överdrivna. Min utgångspunkt är att det vore fel att hämma och styra denna nya teknik på ett sätt som gör den oförmögen att till det bättre förändra de maktförhållanden som råder på vår planet.

Frågan är för det första vad de mänskliga normer och värderingar Häggström hänvisar till i praktiken innebär. Var ser vi dem omsatta i handling?

Mänskliga värderingar framträder mindre i det vi högtidligt proklamerar i normerande texter som Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna eller USA:s konstitution, och desto tydligare i våra faktiska handlingar: krig, tortyrläger, storbolagens systematiska skövling av livsmiljöer och en industrialiserad djurhållning präglad av brutalitet. Skillnaden mellan dessa två nivåer är som att förväxla kartan med terrängen – den ena beskriver hur världen borde se ut, den andra det faktiska tillståndet.

AI och mänskliga värderingar

Mot denna bakgrund blir idén om att ”aligna” artificiell intelligens mot mänskliga värderingar problematisk. För att den utveckling Häggström vill se ska vara möjlig krävs värderingar som är stabila och entydiga, såväl i teori som i praktik.

Om vi i alignandet utgår från idealiserade, abstrakta och normativt putsade mänskliga värderingar, som sällan eller aldrig fullt ut tar sig uttryck i verkligheten, har vi redan där försett AI:n med information som potentiellt kan leda till att den intar en korrigerande, uppfostrande funktion. När den upptäcker att vi de facto inte lever upp till den moral vi tillskriver oss själva kan den ställa oss i skamvrån eller ta oss i örat – mer eller mindre brutalt.

Därtill är värderingar kulturbundna och föränderliga över tid. Exemplen är många: Fram till 1979 klassades homosexualitet som en sjukdom i Sverige. António Egas Moniz, som uppfann lobotomin, tilldelades Nobelpriset i medicin 1949. Rasbiologiska idéer betraktades länge som seriös vetenskap. Kvinnor saknade juridisk myndighet och politiska rättigheter i stora delar av världen långt in på 1900-talet. Barnaga var en accepterad uppfostringsmetod. Psykiatriska behandlingsformer som i dag framstår som övergrepp ifrågasattes inte.

Om vi fryser dagens värderingar och kodar in dem i en superintelligens skulle vi låsa fast oss vid 2020-talets begränsningar, precis som en AI programmerad på 1800-talet hade kunnat betrakta kolonialism som en ”rationell mänsklig norm”. (Man kan här också fråga sig vilka värderingar nazisterna i 1930-talets Tyskland hade velat aligna en superintelligens mot, om frågan då varit aktuell.)

AI och dagens moral

Att fixera en AI vid dagens moral vore att hämma mänsklighetens etiska utveckling.

En annan fråga är vem, eller vilka, som ska fatta beslut om vilka värderingar som ska gälla – och med hjälp av vilken metod. Ska AI:n exempelvis programmeras att betrakta dödsstraff som ett legitimt straff, trots att det är avskaffat i stora delar av världen men praktiseras i andra? Ska den se abort som en grundläggande rättighet eller som ett övergrepp? Ska hädelse och religionskritik skyddas som yttrandefrihet – eller betraktas som något som bör begränsas? Ska djur ha egenvärde, eller endast ett instrumentellt värde i relation till mänskliga behov?

På senare tid har det förts seriösa diskussioner om att tillerkänna floder, skogar och andra ekologiska system juridiska rättigheter. Ska AI:n utgå från en fortsatt antropocentrisk ordning, där naturens värde alltid är avlett ur mänskliga intressen, eller från en mer ekocentrisk etik där floder, skogar och ekosystem tillmäts ett egenvärde oberoende av mänsklig nytta?

AI-forskningen i dag tyder på att intelligens och kommunikation finns överallt i naturen, i former vi hittills varken förstått eller respekterat. Med hjälp av AI analyseras ultraljud från stressade växter – tomatplantors ”tysta skrik” vid torka eller skada är en liten glipa mot ett nytt sätt att förstå det levande. På djursidan analyseras kaskelotvalens klick som möjligt betydelsebärande system. Fladdermössens sociala signaler, binas vippdans och mössens ultraljudspip är exempel på ett avancerat informationsutbyte som inte låter sig reduceras till instinktiva reflexer eller biologisk programmering. Vad händer den dag AI översätter grisarnas ångestskrik i slaktkorridoren till mänskligt språk?

AI avkodar och tolkar signaler som alltid har funnits omkring oss men som vi biologiskt saknar tillgång till och därför aldrig nått vår medvetna tröskel. Tack vare AI lär vi känna naturen som mer dialogisk, mer full av relationer, viskningar och rop, än vår antropocentriska förståelse velat erkänna. Vi har länge betraktat naturen som stum och mekanisk, vilket lett till hänsynslös exploatering. AI:n visar oss att den i själva verket sjuder av kommunikation – och kanske rentav av en sorts intelligens.

Mänskliga ideal?

Vi kan därför fråga oss: varför måste en superintelligens alignas mot mänskliga ideal? Varför inte mot biosfärens stabilitet, mot livets fortsättning, mot ekosystemens långsiktiga balans?

Kanske är det just en sådan holistisk syn på livets nätverk som superintelligensen – på grund av dess överlägsna förmåga till överblick och bearbetning av stora mängder data – skulle kunna utveckla. Ett synsätt som människan bevisligen saknar förmåga att tillägna sig, än mindre omsätta i politisk och ekonomisk praktik.

Kan vi utesluta att den artificiella intelligensen – istället för att utvecklas till den destruktiva agent Häggström befarar – väljer att runda människan och krokar arm med planetens verkliga nätverk: svamparnas mycel, trädens signalsystem och djurens kommunikationsvägar?

Det mest problematiska i hela denna diskussion är inte AI som hot, utan människans anspråk på att till varje pris behålla positionen som planetens härskare. Det är detta anspråk – inte superintelligensen – som hotar livet på jorden.

Kanske behöver planetens härskare en förmyndare i form av striktare rationalitet och en mindre narcissistisk artcentrering. Kanske innebär den artificiella intelligensen att människans destruktiva härjningar begränsas, till förmån för livets och planetens överlevnad.

Nödvändig korrigering

I stället för katastrof skulle Homo sapiens abdikerande från sin position som planetens härskare kunna innebära en nödvändig korrigering. Att lämna plats åt en funktion som faktiskt förmår agera moraliskt i en vidare, planetär bemärkelse, kan vara vår sista chans. Kanske kan en superintelligens, befriad från människans kortsiktiga egoism, se att livet på jorden kräver en radikal holistisk syn.

Det scenario jag gläntar på dörren till innebär inte att människan utrotas, eller ens utsätts för lidande. Det innebär endast att hennes destruktivitet och tendens att utsätta andra levande, kännande varelser för fabriksuppfödning, nöjesjakt och utrotning kommer att inskränkas. Att hennes hänsynslösa exploatering av naturen begränsas av tydliga ekologiska och systematiska ramar, bortom kortsiktiga ekonomiska intressen och artcentrerade privilegier.

Kanske helt enkelt genom att den artificiella intelligensen pedagogiskt visar oss att en sådan återhållsamhet inte är ett hot, utan den enda realistiska förutsättningen för vår egen långsiktiga överlevnad.

Fokus i Häggströms essä ligger helt och hållet på människans väl och ve. Han skriver: ”AI alignment handlar om att se till att de första riktigt kraftfulla AI-systemen har mål och drivkrafter som är i linje med vad vi önskar och i tillräcklig mån prioriterar sådant som mänsklig välfärd och ett blomstrande mänskligt samhälle.”

På vilket sätt undviker vi att ett blomstrande mänskligt samhälle inte sker på bekostnad av planetens övriga aktörer och naturen som sådan, vilket hittills varit fallet? Denna fråga lyser med sin frånvaro hos Häggström.

Kan AI utveckla en överlägsen kognitiv förmåga?

Häggström är dock inte främmande för mitt perspektiv, han skriver: ”Det stämmer till eftertanke hur planetens i dag mest kapabla och intelligenta art – människan – med sina ekosystemsskövlingar och sin barbariska djurindustri tar sig rätten att behandla andra arter. Om vi skapar superintelligent AI innan vi hittat ett sätt att säkerställa att dess målsättningar är de vi önskar – det problemkomplex jag omtalar som AI alignment ovan – kan vi inte räkna med att den behandlar oss mer kärleksfullt och moraliskt än vi i dag behandlar djurindustrins grisar och kycklingar”

Häggström citerar AI alignment-pionjären Eliezer Yudkowsky när han säger:”AI hatar dig inte, ej heller älskar den dig, men du består av atomer som den kan ha annan användning för”. Detta förutsätter att AI skulle dela människans instrumentella syn på andra livsformer. Men varför skulle den göra det? Om AI verkligen utvecklar en överlägsen kognitiv förmåga, kanske den också utvecklar en mer sofistikerad förståelse för symbios, ekologisk balans och systemtänkande.

Häggströms argumentation vilar på ett moralfilosofiskt antagande inom ett snävt antropocentriskt paradigm. Och – jag kan inte uppfatta den på något annat sätt – på maktanspråk, revirtänkande och rädsla.

Det är hög tid att ifrågasätta om människans uppblåsta etiska självbild ska vara den slutliga normen för livet på planeten jorden. Kanske kan den artificiella intelligensen bidra till en mer inkluderande och livsbefrämjande hållning och färdriktning.

Jag vill avsluta med att citera Moondog och låten ”Enough about Human Rights!” från albumet H’art, 1978:

Enough about Human Rights!
What about Whale Rights? What about Snail Rights?
What about Seal Rights? What about Eel Rights?
What about Coon Rights? What about Loon Rights?
What about Wolf Rights? What about, what about, what about
What about Moose Rights? What about Goose Rights?
What about Lark Rights? What about Shark Rights?
What about Fox Rights? What about Ox Rights?
What about Mole Rights? What about, what about, what about
What about Goat Rights?What about Stoat Rights?
What about Pike Rights? What about Stoat Rights?
What about Hare Rights? What about Bear Rights?
What about Plant Rights?

Lästips: James Bridle: Ways of Being Animals, Plants, Machines: The Search for a Planetary Intelligence

The post Är AI ett hot? – Stigsson svarar Häggström first appeared on Opulens.

BOJKOTT. ”Om vi inte är villiga att släppa en av våra mest invanda jultraditioner för att stå upp för våra principer, så är väl vårt avståndstagande från Trump & co inte så mycket värt?” Det skriver författaren Patrik Stigsson som uppmanar till bojkott av Kalle Anka på julafton.

Patrik Stigsson publicerar för övrigt sina texter på Substack: https://patrikstigsson.substack.com/

Facebookgruppen Bojkotta varor från USA har över 87 000 medlemmar. Jag är en av dem. Jag är all in när det gäller bojkotter av amerikanska produkter, företag och företeelser.

Men frågan är, hur gör vi med Kalle på julafton?

Kalle Anka är en av de mest ikoniska symbolerna för amerikansk populärkultur och en del av Disneys globala inflytande.

I otaliga historier skickas Kalle ut av sin stenrike farbror, Joakim von Anka, för att söka skatter, mineralfyndigheter och andra rikedomar i fjärran länder. Ofta på bekostnad av lokalbefolkningar, som i klassisk kolonial stil framställs som exotiska hinder snarare än jämbördiga aktörer.

Ett av de tydligaste exemplen är Kalles eskapader i Arktis och på Grönland. Där är han ett verktyg i händerna på sin ständigt pengahungrige arbetsgivare, som vill roffa åt sig naturresurser utan hänsyn till vare sig miljön eller de människor som faktiskt bor där.

Parallellen till dagens amerikanska politik är nästan löjligt tydlig. Donald Trump (Joakim von Anka) – en girig miljardär med en gränslös tro på sin egen förträfflighet och en inställning att allt är till salu, skickar ut sin lojale men klantige underhuggare J D Vance (Kalle Anka) för att verkställa planerna.

SVT avslöjar inte den exakta summan de betalar till Walt Disney för att sända ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”, eftersom avtalen är konfidentiella. Men sannolikt är det en betydande summa, och eftersom SVT finansieras med hjälp av skattemedel, så är det du och jag som betalar. Vi finansierar och upprätthåller således i praktiken ett amerikanskt kulturarv, som vi som européer i trumpismens nya värld måste göra oss kvitt.

Är det inte läge att starta en namninsamling för att få bort Kalle från SVT:s julaftonstablå?

”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul” har sänts på julafton i Sveriges Television sedan 1960. Att lyfta ut programmet efter 65 år skulle vara ett kraftfullt statement. Det skulle sannolikt väcka internationell uppmärksamhet. Kanske når det ända fram till Ankebor… förlåt, Mar-a-Lago, som en kollektiv julklapp från svenska folket.

Om vi inte är villiga att släppa en av våra mest invanda jultraditioner för att stå upp för våra principer, så är väl vårt avståndstagande från Trump & co inte så mycket värt?

The post Bort med Kalle Anka på julafton! first appeared on Opulens.

CORONA. “Jag problematiserar frågan om rätten till självbestämmande över den egna kroppen”. Pär Axelsson var kritisk till Patrik Stigssons artikel Vaccinskeptikerna brännmärks. Nu ger den senare en replik på kritiken.

I en Opulens-text ställde jag frågan: Är rätten att bestämma över den egna kroppen okränkbar i en demokrati? Något som alltid bör respekteras och värnas?

Det som framförs under rubriken Som att köra på vänster sida trots högertrafik, och som skall föreställa ett svar, bygger på en total missuppfattning av min text. Resultaten blir ett förvirrat och osammanhängande personangrepp (mitt efternamn nämns inte mindre än tolv gånger), skrivet i uppenbar affekt.

Det är inte ofta man ser den typen av omogna emotionella utfall i debattsammanhang. Jag har därför tvekat länge inför att formulera ett svar. Det är tydligt att skribenten helt saknar förmåga att föra ett djupare resonemang om frågorna jag formulerar, och att han inte är intresserad av en dialog. Men eftersom skribenten på ett aggressivt sätt attackerar mig som person, har jag trots detta kommit fram till att jag bör kommentera inlägget.

Skribenten konstaterar korrekt att “Stigsson hävdar att de som inte vill vaccinera sig brännmärks och att i en demokrati är individen fri att inte bry sig om vetenskapliga rön.” Han fortsätter: “Alltså behöver individen inte vaccinera sig.” Denna slutsats finns inte någonstans i min text. Den har uppstått i skribentens fantasi. Jag argumenterar inte för eller emot någon särskild linje i vaccinfrågan. Min text handlar över huvud taget inte om det.

Jag problematiserar frågan om rätten till självbestämmande över den egna kroppen i en pandemikontext. Inget annat. Jag pekar på inkonsekvensen i att den oinskränkta aborträtten löper parallellt med ett öppet skam- och skuldbeläggande av dem som när det gäller coronavaccinering i grunden hävdar samma princip. Detta förstår inte skribenten.

Skribenten hittar på något han kallar en “huvudfråga”, och räknar därefter upp en mängd fakta som sedan två år tillbaka torde vara väl kända för alla som lämnat förskoleåldern. Skribenten är fri att älta denna huvudfråga tills korna kommer hem. Men det hade varit bättre om han kommenterat det min text handlar om.

Till sist undrar jag vad min person över huvud taget har med saken att göra? Skribenten förutsätter att jag är ovaccinerad. Även detta är ett resultat av hans fantasi. Jag har mottagit två doser Pfizer-vaccin. För mig var det inte ett svårt steg. Men jag skuldbelägger inte dem som kommer fram till en annan hållning och väljer att inte vaccinera sig. Jag accepterar deras beslut.

Vad jag däremot inte accepterar är aggressiva personangrepp och fria fantasier utklädda till debattsvar. Hoppas vi får se mindre av det i Opulens framöver.

The post Det handlar om att inte skuldbelägga de som inte vill vaccinera sig first appeared on Opulens.