YIN OCH YANG. “Så det är kombinationen av manlig omvårdnad, som kan utföras av kvinnor, samt en kvinnlig typ av omvårdnad, som kan utföras av män, som gör att 1+1 blir 3.” Lars Thulin påminner oss om att det måste finnas en balans mellan könen.

I en sympatisk, intressant och välskriven artikel i Opulens nyligen tar Henrik Schedin upp det faktum att världen behöver mer mjuka, typiskt kvinnliga värden och att omvårdnad borde värderas högre. Eftersom att kvaliteten på den, hur vi tar hand om varandra, definierar kvaliteten på ett samhälle.

Det är lätt att instämma. Nya Testamentet rymmer många exempel på denna tanke. Berättelsen om den Barmhärtige Samariten är en (Lukas 10:25-37). Uttrycket ”Allt du gör mot en av de minsta gör du också mot mig” (Matteus 25:40) är ett annat. Det nödvändiga med omvårdnad finns alltså i de berättelser som format vår kultur och moral. Men som vanligt är världen komplicerad och grå. Så innan vi jublande går in i en värld helt styrd av kvinnor och kvinnliga ideal bör vi fundera en del.

Dagens värld och framförallt debattklimat gör att vi tror att vi kan styra allt. Att vi kan vara helt politiskt korrekta och därmed upphäva grundläggande strukturer, sådana som styrt oss sedan människan såg dagens ljus för över 200 000 år sedan. Men som alltid är det historien som formar vår nutid och vår framtid. Människan är ett däggdjur och ett flockdjur. Att vara ett däggdjur innebär att föda levande ungar som är helt beroende av sina föräldrar första delen av sitt unga liv. Att vi är flockdjur innebär att vi bara kan överleva och utvecklas om vi samarbetar. Ensamma var vi dödsdömda på savannen, enkla offer för konkurrerande stammar och rovdjur.

Därför är omvårdnad, som Henrik Schedin skriver, en grundläggande del i samhällsbygget. Det har det varit sedan vi levde i grottor och hyddor. Att skaffa avkomma och se till att den blev vuxen var den primära uppgiften, precis som för andra djur.

Vissa feminister säger att könet bara är en social konstruktion. Evolutionen delar inte den åsikten. Honor kan bära fram, föda och ge mat åt ungar. Det kan inte hanar. Och kommer aldrig kunna, så länge vi inte helt bygger om vår arvsmassa. Dessa unika egenskaper hos honor gör dem mer omvårdande än hanar. Det gäller råttmamman, elefantmamman och kvinnor.

Vore det då inte enklast att alla flockar, människor och djur, blev matriarkat? Där kvinnorna bestämde allt? Då skulle de omvårdande egenskaperna sättas i centrum.

Nja, kanske inte. För evolutionen har också gett en del gemensamma egenskaper till hanar. De är generellt sett starkare än honor, vilket inte betyder mer uthålliga. Men starkare vad gäller rå fysisk styrka. De är aggressivare och de är, kanske som en följd av aggressiviteten, mer oförvägna och risktagande. Det gör att även de sysslar med en sorts omvårdnad – att skydda honor och avkomma från yttre faror och se till att de får mat under kritiska ”småbarnsår”.

Följden? Att både manlig och kvinnlig omvårdnad behövs.

Visst, den manliga omvårdnaden har i samhällen ofta spårat ur i orgier i våld, inom flocken och regelrätta krig med andra flockar. Men är det en följd av att de är hanar? Eller en följd av att de måste utöva en omvårdnad med manliga förtecken?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Låt oss se på verkligheten. Elefantflockar är matriarkat.  De leds av en alfahona. Gamla hanar stöts ut ur flocken och lever ensamma till sin död. De behövs inte. Betyder det att en elefantflock enbart är full av omvårdnad på honors vis? Nej, en uppretad elefantflock är skrämmande och livsfarlig.

Låt oss flytta över till mänsklig storpolitik. Ännu är kvinnliga världsledare undantaget som bekräftar regeln i en utpräglat manlig politisk värld. Men kvinnorna blir stadigt fler, vilket är en välsignelse. Fast har de framgångsrika kvinnorna varit fredsduvor, styrda av moderlig omvårdnad?

Nej, Margret Thatcher, Golda Meir, Indira Gandhi, Benazir Bhutto, Hillary Clinton med flera tvekade inte att ta till våld när de ansåg att det krävdes.

Vidare, de stora upptäckterna och uppfinningarna som gjort världen bättre och räddat många liv, har inte gjorts i kvinnliga omvårdnadens tecken utav av struliga, helt hängivna personer, ofta men inte alltid män, som drivits av något som kan kallas fokuserad aggressivitet. 

Christoffer Columbus och Vasco da Gama som uppsökte för européer okända världsdelar, James Watt med ångmaskinen som låg till grunden för industri och modern samfärdsel, Louis Pasteur som genom pastörisering räddat oräkneliga liv, Alexander Flemming som upptäckte penicillinet och räddade minst lika många, Henry Ford som satte hjul på världen, Thomas Alva Edison som lyste upp den, Steve Jobs och Bill Gates som helt revolutionerade vår vardag, vårt sätt att kommunicera och jobba. Inom kort kommer vi få många kvinnor som gör liknande viktiga upptäckter. Minns att två av tre som tar akademisk examen i Sverige idag är kvinnor.

Så det är kombinationen av manlig omvårdnad, som kan utföras av kvinnor, samt en kvinnlig typ av omvårdnad, som kan utföras av män, som gör att 1+1 blir 3. Att vi kan bygga samhällen.

Vi får aldrig glömma det. Att glömma är att kasta ut barnet med badvattnet. En värld helt ledd av manliga män blir en dålig värld. Det blir även en värld helt ledd av kvinnliga kvinnor.

Yin och yang. Svårare är det inte. Fast inte heller enklare.

The post Det måste finnas balans mellan könen first appeared on Opulens.

MAGISK REALISM. Manusförfattaren och regissören Nathalie Álvarez Meséns debutlångfilm har blivit utvald till Costa Ricas Oscarsbidrag och har Sverigepremiär i helgen. Clara Sola är en poetisk skildring av en kvinnas tillbakatagande av kontrollen över sin egen kropp.

Du är aktuell med Clara Sola, din långfilmsdebut som har biopremiär i Sverige den här helgen. Filmen har dessutom blivit utvald till Costa Ricas Oscarsbidrag, vilket erkännande för en första långfilm!

– Ja, det är jättefint. Det känns som att folk i Costa Rica är väldigt stolta över filmen, den har redan haft premiär där. Resan började i Cannes på filmfestivalen Directors Fortnight, och sedan har den visats på festivaler runt om i världen. En del har varit hybrider och även om den här filmen upplevs bäst på bio så har vi kunnat nå väldigt många på det sättet.

– Den har fått ett fint mottagande, både från publiken men också från kritikerna, vilket var väldigt överraskande. Speciellt i Cannes där vi var med i en sidosektion, att de ens kom och tittade och dessutom var så positiva. Jag blev så himla glad över att läsa hur poetiskt och respektfullt de skrev om den.

The post Helgporträttet: “Normer reproduceras från kvinna till kvinna” first appeared on Opulens.

HEDERSVÅLD. “I det strikt muslimska Bangladesh tilläts kvinnorna inget ett eget liv, inget ägande. Där kan inget tas ifrån dem. Men de har en tillgång. Sin skönhet. Den kan stjälas.” Lars Thulin berättar om sitt möte med Jama, en av de 1 500 kvinnor som varje år utsätts för en syraattack av en ofta närstående man.

Opulens Elin Stadenberg intervjuade nyligen Maria Rashidi i föreningen Kvinnors Rätt och som utsatts för den typ av syraattacker som förekommer i en del länder i Asien.

Detta berörde mig djupt och kastade mig tillbaka 15 år. Jag var då på besök i Dacca i Bangladesh. Där fanns en fantastisk svensk sjuksköterska, Anita Bell, som var engagerad i en verksamhet som hjälpte kvinnor som skadats av syra. Jag besökte en avdelning på ett sjukhus där dessa patienter plastikopererades. Verksamheten finansierades delvis av myndigheterna, delvis av bidrag från organisationer, inom och utom landet.

Det var något av det mest vidriga och ändå hoppingivande jag upplevt.

Traditionen, det är dessvärre fråga om en sådan, med syraattacker finns främst i Bangladesh och Pakistan. Huvudsakligen är det äkta män som skadar sina kvinnor, men ibland används det även i uppgörelser män emellan. Syran är främst batterisyra. Den är billig och finns att köpa överallt.

Varför utsätts då kvinnor? Ofta beror det på att männen är missnöjda med kvinnorna: dåliga i hushållet, dåliga mödrar, dåliga i sängen. Ibland är attacken en följd av missnöje med storleken på hemgiften.

Fettet i huden löses upp.

Att se kvinnornas ansikten, som bokstavligt talat smält av den frätande syran var nära nog outhärdligt. För det är vad som fysiskt händer. Fettet i huden löses upp. Då finns inget som håller ihop anletsdragen och den yttersta huden – den rinner bort.

De flesta försöker bota sig genom att gnugga huden ren. Syran brinner som i eld i ansiktet med sina ytliga nerver. Instinkten är därför att avlägsna syran med händer eller trasor. Men då trycks den längre in och skadan förvärras. Det enda som hjälper är mängder av rent vatten. Reflexen är en helt annan.

En av kvinnorna hade sin femåriga son med sig på avdelningen. Han hade sovit tätt intill sin mamma då mannen vräkte på syran. Så pojkens ansikte var också delvis förstört.

Starkaste minnet var ändå 18-åriga Jama, hon på bilden. Inte för att hennes skada var värst. Jag såg många mycket värre, utan för hennes historia. Hon hade varit på sjukhuset i en månad och genomgått ett tiotal operationer. Jama visade mig en bild på sig själv innan attacken. Hon var mycket vacker, som unga bengaliska kvinnor ofta är. Kraftfulla, regelbundna drag, blixtrande leende och stora mörka ögon som väntade på att få upptäcka världen.

En av hennes kusiner, fem år äldre, gillade också vad han såg. Han begärde hennes hand, men flickans föräldrar var tveksamma. Aldrig i livet, sade Jama.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Två kvällar senare smög kusinen, eller någon han lejt, in i Jamas sovrum. Hon vaknade av en outhärdlig smärta i ansiktet. Då var förövaren borta. Familjen visste inte hur skadan skulle minskas. De torkade noga av Jama innan de for till sjukhuset. Där kunde man inte göra mycket för att rädda hennes ansikte. Jama sövdes för att slippa smärtan.

Polisen i byn var måttligt intresserad av händelsen. Efter en kort tid lades fallet ned i brist på bevis. Kanske för att kusinen flyttat till en annan by. Dit reste inte polisen.

Jama bodde efter överfallet i en lägenhet intill sjukhuset. Hennes familj hade förskjutit henne, hon var inte välkommen hem efter attacken. De ville inte kännas vid en handikappad dotter.

För mig var grymheten ofattbar. Om män slår ihjäl kvinnor finns ändå en vidrig typ av logik. Men varför utsätta dem för detta namnlösa lidande som ett livslångt handikapp? För inte ens den skickligaste plastikkirurg kan göra underverk.

Min guide berättade sammanbitet och tonlöst att det handlade om mäns heder. De anser sig ha blivit kränkta. Därför måste kvinnan straffas genom att tas ifrån det kapital hon har. Fast i det strikt muslimska Bangladesh tilläts kvinnorna inget ett eget liv, inget ägande. Där kan inget tas ifrån dem. Men de har en tillgång. Sin skönhet. Den kan stjälas. Därmed kan mannen se till att ingen annan man vill ha den kvinna han beslutat att förskjuta eller som förskjutit honom.

Tänk att somna varje natt med öppna ögon!

I vissa fall utsätts även kvinnors underliv för syraattacker, efter samma förvridna logik. Guiden berättade om kvinnors svärmödrar som hjälpt till att hålla i och hålla fast medan deras söner, bokstavligt talat, hällt i syran.

Jag förlorade nästan förståndet när jag hörde den historien. Och skämdes inte bara för att vara man, utan faktiskt för att vara människa.

Var fanns då det hoppingivande på denna avdelning, som var en förgård till helvetet?

En detalj var sjukvårdarna och de skickliga läkarna som tålmodigt och hängivet byggde upp ansikten. I operation efter operation. Bland annat ögonlock, för med dem bortbrända går det inte att blunda. Tänk att somna varje natt med öppna ögon! Samt nya läppar som kunde täcka tänder så att inte kvinnorna alltid gick omkring med något som liknade ett förvridet leende.

Den andra var sammanhållningen bland kvinnorna. Hur de stöttade och tröstade varandra. Att jag hörde skratt inne på salarna, att de kunde sjunga ihop. Och gemensamt älska och ta hand om den lille pojken.

På något vis går livet alltid vidare.

The post Hon bestals på sitt enda kapital – skönheten first appeared on Opulens.

FLERA TANKAR. “Måste vi köra ner allt detta i den biologiska kvarnen? Rimligare är att på ett förnuftigt och finkalibrerat sätt kombinera biologiskt och socialt baserade rön”, skriver Erik Cardelús apropå storsäljande böcker, populära föredragshållare och tv-program som SVT:s aktuella serie Från savannen till Tinder.

Det våras för biologin, eller biologismen om så önskas. Internationellt kända akademiker som Steven Pinker. Robert Plomin och David M. Buss säljer stora upplagor och intar stora scener med sitt tal om biologins starka påverkan på beteendet.

På TV går serien Från savannen till Tinder, där alltifrån raggning till skolarbete hälls ner i den biologiska tratten. Journalisten Belinda Olsson – tidigare stridbar feminist i Fittstimgänget – flankeras av den välrenommerade neurovetaren Marcus Heilig. Huvudbudskapet är att det finns biologiskt baserade skillnader i kvinnors respektive mäns beteende som tonats ner eller rent av belagts med tabu i samhällsdebatten. I så fall, varför?

Att det finns stora statistiskt belagda skillnader mellan män och kvinnor på gruppnivå är uppenbart. Kvinnor lever några år längre, världen över. Över 90 procent av alla som väljer att arbeta inom förskolan är kvinnor, medan den förkrossande merparten av alla brandmän är – just det – män. Läkaryrket har gått från att vara ett starkt mansdominerat yrke till att ha en lätt överrepresentation kvinnor, speciellt bland de yngre i läkarkåren. Liknande gäller juridik. Så gårdagens könsfördelning är inte dagens. Snart har vi en kvinnlig statsminister och bland dagens partiledare dominerar kvinnor, både till höger, mitten och vänster – en Ebba, en Annie, en Nyamko och en Nooshi och en Märta. Partiledare med olika hudtoner, födelseår och ursprung, vilket punkterar tesen om att bara medelålders vita män tillåts i toppen.

Runt 70 procent av alla som begår självmord har en snopp, medan kvinnor tjänar mindre pengar på gruppnivå. Samtidigt finns det stora resultatskillnader i skolan till flickors fördel, en utveckling som varit synlig sedan 90-talet, detta trots att man sedan länge talat om att kvinnor är förfördelade i offentliga sammanhang. Så, hur stämmer det att patriarkatet alltid ger godbitarna åt männen och skrapet åt kvinnorna? Det är en kognitiv genväg i beskrivningen av det komplexa människolivet. För livet är alltid större än teoriers räckvidd.

Vidare, i princip alla som begår dagens skjutningar är män, män med ursprung i socioekonomiskt svaga områden. I många fall också med migrationsbakgrund. Men migrationsbakgrund säger i princip ingenting; skillnaden mellan grupper och individer i detta kollektiv är enorm, från KI-forskare till kontorsstädare, från skoningslösa fajters till stöttande föräldrar. Inom gängvåldet tenderar män vara både förövare och offer, eftersom absoluta lejonparten i gänguppgörelser är just män. Män som befinner sig långt ner på klasstrappan. Män som länge utvecklat destruktiva beteenden och identiteter. Män som förstör livet för varandra, men också samhället i stort.

Men måste vi köra ner allt detta i den biologiska kvarnen? I så fall, hur? Rimligare är att på ett förnuftigt och finkalibrerat sätt kombinera biologiskt och socialt baserade rön, samtidigt som vi nogsamt undviker att hamna i otäckheter som de som skedde under 30-talet nere på kontinenten. Det var inte heller så länge sedan Sveriges stolta universitetsstad Uppsala hyste ett rasbiologiskt institut, en vedervärdig verksamhet som spred giftig dynga omkring sig.

Med andra ord, det kan i vissa delar vara lämpligt att använda biologin för att förklara unga mäns överrepresentation inom våldsbrott, självmord och olyckor. Här finns trots allt testosteronet – som tyvärr – kan bidra till aggressiva och oöverlagda handlingar. Detta hormon brukar svalla som mest hos män i slutet av tonåren och i början av 20-årsåldern, människokategorin som begår flest våldsamma brott och medverkar i flest olyckor. Men testosteronet är aldrig ensam aktör, här finns alltid en människa och ett samhälle med. I våldsbrott finns också en stark samvariation med annat – inte minst social, ekonomisk och kulturell utsatthet. Allra värst blir dessa faktorer kombinerade med segregation och droger.

Det sägs också att män mognar senare än kvinnor, vilket kan förklara att de trögare kommer till sin rätta i skolsammanhang. Men vad vi sedan ska göra av denna information, är en annan sak. Det är här vi måste tänka till lite längre än näsan räcker, om vi vill kalla oss civiliserade demokrater. Inget forskningsresultat översätter sig – rakt av – till en viss politik.

Så en vedervärdig åtgärd – med ett obehagligt historiskt eko – vore att kastrera alla unga män, eller bara män från ”fel” område och bakgrund. Denna vedervärdiga åtgärd provades under decennier i Sverige, då med tvångssteriliseringar utförda mestadels på kvinnor. Denna eugenik spårade ut i stor skala i Tyskland, om någon har missat det.

Dessa sociala åtgärder utesluter ingalunda att rättssamhället ska ha sin gång.

Bättre är att använda denna biologiskt grundade kunskap – i detta fall – för att stötta pojkar (speciellt från socioekonomiskt svaga hem), stärka skolan och satsa på mer av vettiga fritidsaktiviteter, satsningar öppna för både tjejer och killar, såklart. Och dessa sociala åtgärder utesluter ingalunda att rättssamhället ska ha sin gång, om någon trodde det.

Inget mänskligt beteende är kirurgiskt separerat från etablerade sociokulturella normer och praktiker. Och nog har vi alla hört talats om machomentalitet, maskulin anti-pluggkultur och andra värderingar som eldar på vissa beteendeinriktningar. Här har vi alla ett ansvar – kvinnor, män och icke-binära – att påminna om att det alltid finns andra förebilder, vägar och val. Människan är – till skillnad från djuren – utrustad med en stor och komplex hjärna, ett organ som möjliggör förnuftiga handlingar och ger oss förmågan att välja och ta ansvar.

Så med andra ord: varken Olsson och Heilig, eller någon annan som hävdar att det finns biologiska skillnader som påverkar beteendet, behöver ursäkta sig eller tryckas undan (om det nu är så). För nog ser en snopp och snippa annorlunda ut, nog finns det variation i fördelningen mellan testosteron och östrogen mellan könen – på gruppnivå. Likafullt finns det variation i alla populationer, från långe programmeraren Ahmed och korte renhållningsarbetaren Fredrik, mörkhyade toppjuristen Salima och ljushyllta kassörskan Sandra. Dessutom finns icke-binära, med stora variationer.

Kruxet är vi ser mönster på gruppnivå, men lever dynamiska liv på individnivå. Som människor har vi många kvaliteter, identiteter och tillhörigheter, alltifrån skolresultat till brottsstatistik ofta diffar avsevärt mellan män och kvinnor, men även klass, kultur och annat. Allt detta är gammal skåpmat. Viktigt är dock att handskas med denna information på ett förnuftigt, sakligt och demokratiskt sätt, varken med hysch-pysch eller respektlös polarisering. Och nog kan vi det. Nog kan vi hålla flera tankar och teorier i huvudet samtidigt. Nog kan vi bättre än nu.

The post Konsten att hålla flera teorier i huvudet samtidigt first appeared on Opulens.

KVINNODAGEN. “Eftersom jag halvt växte upp hos henne blev jag tidigt medveten om hur begränsat hon levde, i en bruksort, i ett patriarkat, och hur djupt orättvist det var”, skriver Anna Sanvaresa om sin farmor.

Min farmor dog den 24 augusti 2018. Samma datum dog också Simone Weil, fast 1943. Hon blev bara 34 år. Min farmor blev 98. På min favoritbild av farmor är hon 17 år och står på ett fält i Norrby, i närheten av Kungsberget, där hon växte upp. Hon är iklädd byxor, skjorta, väst, tyckte inte om att klä sig i kjol eller klänning. Min favoritbild av Simone Weil är från när hon är i Spanien under kriget, hon bär ett gevär över axeln, stred ett kort tag i Durrutikolonnen. Det slår mig att bilderna är från samma år, och att de står på liknande vis, med samma uttryck av förväntan och beslutsamhet. I bakgrunden på bägge fotona finns suddiga män.

The post 8 mars: Farmor och Simone Weil first appeared on Opulens.

BACKLASH. “Feminismen har tagit ett enormt kliv bakåt där vi återigen är reducerade till vår kropp, vårt naturliga tillstånd. Männen får representera kulturen och sinnet”, menar Amra Bajric.

Yvonne Hirdman, professorn och forskaren som lanserade ordet ”genus” i det allmänna språkbruket under 1980-talet, utkom med boken Vad bör göras 2014. Boken tar upp det tålmodiga arbetet med att konkretisera jämställdhetspolitik ute på arbetsmarknaden, i skolorna och resten av samhället. Det är utredningar, propositioner och lagförslag. Ett gediget dokument över hur femtio år av arbete faktiskt har lönat sig. Hirdmans bok är en översikt av vår historias ideologi, passion och kamp för frigörelse. Feminismen idag har ingen ideologi, inget fokus och inga stora visioner.

The post Den svenska kvinnorörelsen har ingen agenda first appeared on Opulens.

UTSATTHET. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har utkommit med sin andra roman, en bok om tre generationer kvinnor som på olika sätt har det svårt. Carolina Thelin läser en bok som är rolig mitt i bedrövelsen – men handlar den egentligen om klass?

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Natur och Kultur 2018

Rich boy hyllas i skrivande stund av en enig kritikerkår. Ulrika Knutson jublar i Expressen och menar att “den luktar August lång väg”. I Svenska Dagbladet blir Therese Eriksson trollbunden och i Sydsvenskan drabbas Jenny Högström av bokens “feel-bad-feminism” på pricksäker prosa. Den har beskrivits som en generationsroman i både Makens och Jacks anda.

När jag efter läsningen av de 478 sidorna lägger ifrån mig boken är det med blandade känslor. Först och främst med irritation över dessa tre generationer kvinnor som aldrig kommer till skott, som aldrig gör upp med sig själva och männen som dominerar deras liv så totalt. Deras utsatthet, mörker och svaghet bara fortsätter generation efter generation, år efter år, sida efter sida. I ett klassiskt uppbyggt drama förväntas en upptrappning som kulminerar i ett klimax och slutar med en upplösning. Så inte här. I stället lämnar boken efter sig en känsla av hopplöshet (vilket i och för sig säkert är Caroline Ringskog Ferrada-Nolis intention).

Med detta sagt är Rich boy förbannat rolig och jag skrattar gott under de många sorglustiga avsnitten. Ringskog Ferrada-Nolis språk är både spretigt och träffsäkert, hennes romanfigurer levande och trovärdiga. Hon är skicklig på att beskriva tidsandan under de decennier som passerar. Det stinker gubbvälde, instängdhet och klass. Hela tiden.

Ringskog Ferrada-Noli romandebuterade med Naturen 2009. Boken Kära Liv och Caroline (2016), som hon skrev tillsammans med Liv Strömquist, bygger på deras gemensamma podcast En varg söker sin pod. Hon har skrivit och regisserat serien Juicebaren som gått på SVT och snart är hon aktuell med Amningsrummet – en humoristisk (!) dramaserie om förlossningsdepression. Titeln Rich boy ska vara inspirerad av en novell av F. Scott Fitzgerald. Jag antar att den syftar på hans novell “The Rich Boy” från novellsamlingen All the Sad Young Men (på svenska “Rikemanspojken” i Alla sorgsna unga män).

Rich boy handlar om Gully, hennes dotter Marianne och dotterdottern Annika. Gully gifter sig med en skånsk bonde och de flyttar in i en villa på Lidingö. Livet leker, det är 1950-tal och de har swimmingpool. Men så dör maken i en trafikolycka och där står Gully ensam med fyra barn. “Det var far som ville ha barn” säger Gully till Marianne. Hon älskar sina söner mest: “Pojkar är lättare.” Marianne söker bekräftelse genom att vara duktig i skolan och smal. Ätstörningarna följer henne livet ut.

Det är 1960-tal och Marianne dras in i vänsterkretsarna på Stockholms universitet. Här träffar hon en charmig kille som gillar tanken på fria förhållanden. Dessvärre behandlar han henne som skit, både psykiskt och fysiskt. Men hon finner sig. En son föds men dör bara två år gammal och sorgen är så stor att det inte blir någon kärlek över åt Annika när hon kommer. All kraft går åt till att skydda sig själv och dottern mot maken och för att studera till läkare (när hon inte är inlagd på Beckomberga).

Det är 2010-tal och Annika bor i Malmö med sin kille Johan. Hon frilansar och lever på Johans lärarlön och hans förmögna föräldrar. Han är tryggheten hon söker men är liksom för snäll. Hon orkar inte med hans undergivna kärleksbetygelser och är inte snäll tillbaka.

Annika hade blivit behandlad som skit av sin mamma, och därför passade det i en slags osynlig vågskål att Annika fick behandla någon annan som skit? Det var grumligt. Annika levde sitt liv efter den känslan. Det var inte riktigt så matematiskt, men upplevelsen av att vara ett offer gjorde liksom Annika berättigad som förövare.

Annika är den som tar mest plats i Rich boy. Hon står Ringskog Ferrada-Nolis generation närmast i ålder och beskrivs mer ingående än både Gully och Marianne. Dagens kvinnor har det på många sätt bättre än tidigare generationers kvinnor, men samma gamla skönhets- och duktighetskrav lever kvar. Om man inte når upp till kraven blir man inte sedd. Annika gör det inte och uppfattar sig därför som fullständigt värdelös. Men samtidigt finns det något sjukligt betryggande i just detta: man kan i alla fall vara bäst på att vara sämst.

Det är så här med förtryck. Efter ett tag när man har blivit pissad på och man till slut inte är värd någonting kommer man på den underbara tanken att man inte har något att förlora, så man kan lika gärna förlora. Man slutar att vara rädd, för man har ingenting att skydda.

Jag skrev tidigare att Rich boy stinker klass och det är också något som framhålls både i Natur och Kulturs presentation och av Ringskog Ferrada-Noli själv. Jag tycker det är något missvisande om man menar att klassbegreppet betecknar ekonomiska och sociala skillnader mellan arbetarklass och medelklass/överklass. Här är det den övre medelklassen det handlar om, även om kvinnornas sociala ställning sjunker när männen sviker och pengarna tar slut. Til syvende og sidst behåller de det sociala och kulturella kapital de är födda med.

Avlutningsvis vill jag ge en eloge till My Zachrissons ursnygga bokomslag, som ser ut som ett textiltryck av siden i silver, guld och turkos.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Förtryck i flera led first appeared on Opulens.

GOTIK. Bara något år efter Frankenstein skrev Mary Shelley Matilda, som nu utkommit i svensk översättning. Anna Remmets läser en roman som under ytan kritiserar den tidens patriarkala samhälle.

Matilda av Mary Shelley
Översättning av Daniel Martinez
Sjösala förlag

I år fyller Mary Shelleys klassiker Frankenstein 200 år. Denna kultförklarade roman om vetenskapsmannen som skapar ett monster av likdelar skrevs när Shelley var i nittonårsåldern och kom att bli en sådan one hit wonder att det föga överraskande ryktats om att det i själva verket var Mary Shelleys make Percy som skrev den. Den bok som nu ges ut på det lilla förlaget Sjösala, Matilda, och som kom till något år efter Frankenstein, är i princip helt okänd.

I de otaliga analyser som gjorts av Frankenstein nämns ofta kvinnornas frånvaro. I den mån de alls förekommer är de ganska endimensionella, änglalika varelser och symboler för den oskuld som måste skyddas mot den förbjudna kunskap som monstret symboliserar. Faktum är att Matilda behandlar en liknande tematik, men skildrad ur det motsatta perspektivet.

Här är huvudpersonen en ung kvinna, Matilda. I likhet med många av romantikens hjältinnor växer hon upp föräldralös och kärlekslös sedan hennes mor dött i barnsäng och hennes far i förtvivlan gått i landsflykt. När Matilda är i tonåren återvänder han dock plötsligt. Först är deras relation varm och innerlig, men efter några månader blir fadern som förbytt, lynnig och kall. Till slut bönar och ber Matilda honom att förklara den drastiska förändringen. Det visar sig att fadern utvecklat erotiska känslor för sitt barn, som påminner honom om den döda hustrun. Brott mot incesttabut kan anas mellan raderna i flera gotiska romaner, men mig veterligen har det aldrig uttryckts lika explicit som här, vilket i sig gör detta till en ganska anmärkningsvärd roman. Särskilt med tanke på att författaren själv var en ung kvinna, och som sådan inte förväntades ha kunskaper om så mörka aspekter av tillvaron. Efter det ödesdigra avslöjandet tar fadern livet av sig och Matilda drar sig undan världen för att leva som eremit i en stuga på landet.

Matilda är på många sätt, liksom för den delen Frankenstein, ett skolboksexempel på en gotisk roman. En del skulle nog med visst fog säga att det ibland blir närmast parodiskt, och att det är det som kan förklara att texten inte har motstått tidens tand och i dag är nästan bortglömd. Känslorna och gesterna är stora. Karaktärerna jämrar sig och faller avsvimmade till marken. Dessutom speglar den dramatiska naturen deras sinnesstämningar, vilket är ett av gotikens och romantikens utmärkande drag. Så här kan det låta: ”Dånande blixtar lyste upp en myriad grenar som alla hade slitits sönder av stormen. […] I det skick jag var, med ett sinne som löpte fritt, förenade jag mina tankar med de yttre omständigheterna och naturens växlingar så att de blev direkt förbundna med den händelse jag fruktade.”

Här finns inte som i Frankenstein några övernaturliga monster, men det monstruösa och överskridandet av tabun är likväl centrala teman. De tabubelagda begären beskrivs som ”monstruös lidelse”; Shelley talar om ”syndens ruttna deformitet”. Matilda innehåller också framträdande element av det som i feministisk litteraturforskning kallas female gothic: litteratur som använder sig av gotikens attribut för att gestalta kvinnors utsatthet i patriarkatet, men som på grund av just gotikens fernissa av monster, skurkar och skrämmande omgivningar inte nödvändigtvis uppfattas som kontroversiell kritik av det faktiska samhället.

Matilda är en ung kvinna som på det mest brutala sätt kastas ut ur barndomen då hotet om sexuellt våld gör entré i hennes tillvaro, dessutom i skepnad av den man hon trodde sig vara mest trygg med: hennes egen far. Samtidigt gör denna nya kunskap att hon kan förvandlas från en Elizabeth, den änglalika oskulden i Frankenstein, till Victor Frankenstein själv: tyngd av en hemlighet, grubblande och till och med fientlig på ett sätt som kvinnor sällan tilläts vara i denna tids litteratur. Med den (förbjudna) kunskap som hon nu äger om den manliga sexualitetens skuggsida kan hon inte längre spela rollen av oskuldsfull flicka av det material som ansågs utgöra en god framtida hustru. Shelley tycks med detta vilja kritisera uppfattningen att kvinnor förväntades vara ovetande, oskuldsfulla och änglalika när det är de som måste förhålla sig till den manliga sexualitetens hot.

Matilda är en underlig, ojämn, störande och fascinerande liten historia. Det är inte konstigt att den fallit i glömska, men tursamt att den nu kan återupptäckas av flera.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Underlig roman om det mest förbjudna first appeared on Opulens.

FLY & FÄKTA. Verkligheten överträffar dikten, heter det ju. Frågan är vad som gäller nu när Svenska Akademien faller sönder, både exploderar och imploderar inför öppen ridå.

Svenska Akademien faller sönder i en kulturmedial såpopera med extra allt – sex, svek, intriger, infama påhopp och en upprörd folklig manifestation på torget framför dess högkvarter. Därtill en kung som träder in och ska ställa saker till rätta alltmedan Akademien håller hemliga möten på annan ort för att freda sig från folket där utanför Börshuset.

Vilken litteratur kan egentligen överträffa detta? Och hur benämner vi denna litteratur? Det sägs att den klassiska gränsen inom kulturen går mellan komedi och tragedi, mellan tårar och skratt. Mellan svart polo och pastellskjorta, för att uttrycka det lite banalare.

För mycket skratt övergår lätt i buskis eller burleskeri, texten eller framträdandet blir ett spektakel som känns klibbigt påträngande och inte platsar i de fina salongerna. Med en överdos svårmod löper man sällan samma risk. Faran blir i stället att läsaren eller tittaren ägnar sig åt något annat. Kliver ut i vårsolen, tar en fika och tänker på annat.

Men åter till frågan: Vad för sorts litterär genre passar det som händer i och runt Gamla stan just nu? För något ironiskt eller rent farsartat vilar det ju över en samling finkulturella försvarare som beter sig allt annat än fint, som öser förolämpningar över varandra, som svamlar och undviker att tala om sitt eget ansvar i en härva som skadat både människor och institutionens anseende. Snillet och smaken – var är ni? Kom gärna tillbaka.

Kanske absurdismen passar bäst i nuläget. Det känns onekligen som om vi alla sitter och väntar på någon sorts Godot, någon som lappar och lagar, håller i handen och tröstar. Berättar en godnattsaga och så vaknar vi till en ny dag. Samtidigt bör nog Samuel Beckett ställas över den här ovärdiga sörjan. Hans dramer förtjänar bättre sammanhang, skickligare aktörer.

Några har talat om sandlådenivå, om barnslighet och brist på mognad, medan andra har kontrat med att barns beteende inte ska kopplas ihop med de vuxnas sämsta sidor. Att ett litet barn klappar till ett annat med en spade i sandlådan saknar den kalkylering och cynism som präglar akademikrisen. So don’t mess with our kids!

Mitt i allt blir det svårt att blunda för tragiken, att den så kallade Kulturprofilen under decennier har kunnat begå övergrepp efter övergrepp i skydd av en finkulturell patriarkal tystnadskultur och parallellt fått rikliga ekonomiska bidrag till sin klubb.

Oavsett hur vi ser på saken – om vi mest skrattar eller gråter inombords – kommer krisen inom Akademien inte att blåsa över, hur mycket ledamöterna än kurar och hur många hemliga möten som än hålls på annan plats.

Vad handlar det då i grunden om? En del menar att det är patriarkatet som både flyr och fäktar när det börjar tappa sin heliga mark. Inom denna berättelse blir kulturmannens övergrepp och den spruckna tystnadskulturen kring dem ett tidens tecken. Ett tecken på att grisarna inte längre tillåts böka runt i sina privilegier oemotsagda.

För tydligt är att det länge funnits en uråldrig gräns inom kulturen. Gränsen mellan snopp och snippa, mellan högt och det lågt, mellan det storslagna och det vardagliga. De som bevakat denna gräns har sedan urminnes tider varit Kulturmännen, som verkat i förkrossande flertal inom akademier och institutioner, inom alla församlingar där man beslutar om vilka som ska släppas in i värmen, vilka som ska anses vara viktiga, vilka som ska få ta del av stipendier och andra favörer. Och i detta kulturmännens rike har maktmissbruk kunnat pågå ganska skyddat fram till nu.

Samtidigt blöder ett annat sår där snittytan är makt och modernitet. Med andra ord att priviligierade aktörer och sfärer gärna vill framstå som öppna, demokratiska och moderna för att vinna legitimitet, samtidigt som de gärna inskränker insyn och transparens i praktiken.

Hyckleri, helt enkelt. Hyckleri blandat med elitism och självhärligande. Om vi jämför Svenska Akademien med den finansiella eliten, så ser vi att den förra gärna gömmer sina privilegier bakom en samling fördemokratiska stadgar medan den senare gärna använder banksekretessen på Caymanöarna och liknande ställen som spärr mot insyn. Samtidigt vill båda grupper gärna verka i en anda av allmännytta, heder och rationalitet, inte egennytta, jäv och irrationalitet. Man vill så gärna framstå som de vuxnaste i rummet, sådana som förvaltar Stora Värden med Stort Förnuft. Inte sådana som låter dunkla drifter härja runt.

När nu den digitaliserade moderniteten flåsar dessa grupper i nacken – med läckor och allt intensivare bevakning – gäller det att både fly och fäkta samtidigt, vilket ger upphov till den svårbestämda typ av urspårat och absurt mänskligt beteende som framkallar kindnyp och frågor av typen: Är det här dikt eller verklighet? Var kommer det här sluta? Måste jag ens vända blad i den här boken eller kan jag inte bara kasta bort den och börja på en annan?

The post Mellan tragedi och fars first appeared on Opulens.

Charlotte Perkins Gilman behandlar kvinnors fångenskap i äktenskapet och moderskapet, längtan efter att skriva och det vansinne som kan bli resultatet när den egna verklighetsuppfattningen ständigt bortförklaras och sjukförklaras. Anna Remmets om nyutgivningen av Den gula tapeten.

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman
Översättning Ingrid Ingemark
Modernista 2018

När man läser den amerikanska författaren Charlotte Perkins Gilmans (1860–1935) korta berättelse Den gula tapeten, som nu kommit i nyutgåva, är det lite svårt att tro att den är skriven 1892. Tematiken känns nämligen så modern att man lika gärna skulle kunna tänka att det handlar om en nutida, kärleksfull pastisch på en äldre gotisk roman av det slag som till exempel Joyce Carol Oates har skrivit.

I Den gula tapeten renodlas de i den gotiska litteraturen så ofta förekommande underströmmarna av kvinnors skräck inför den instängdhet som livet i patriarkatet har inneburit: ett liv i ett fängelse som historiskt sett slutgiltigt förseglats med barnafödande och moderskap. Huvudpersonen i Perkins Gilmans novell är fånge i just en sådan tillvaro. Efter första barnets födelse tycks hon ha drabbats av fysiska och framför allt psykiska men, som gjort att hon blivit sängliggande i ett rum med en gul tapet. Där blir hon alltmer passiv. Hon försöker skriva, men hennes make som är läkare förbjuder det, ett förbud som hon dock trotsar genom att skriva ner det ”vittnesmål” som novellen ska läsas som. I brist på sysselsättning stirrar hon på den gula tapeten, som hon av någon anledning finner både motbjudande och fascinerande. Snart börjar hon se en kvinna röra sig bakom den, en kvinna som vill komma ut.

Huvudpersonens make, om vilken hon upprepade gånger säger att han älskar henne så mycket, kontrollerar hennes tillvaro med jovialisk, nedlåtande despoti. Han ogiltigförklarar också med klassiska härskartekniker hennes upplevelser och får henne att tvivla på sitt eget förstånd. Redan på första sidan står att läsa: ”John tycker förstås att jag är löjlig, men det är sånt man får räkna med i ett äktenskap.” Med denna till synes humoristiska anmärkning riktas en sällsynt vass udd mot det traditionella äktenskapet, som åtminstone på Perkins Gilmans tid helt och hållet byggde på kvinnans underkastelse, även när det handlade om att beskriva och tolka den egna tillvaron.

Kvinnan bakom tapeten försvinner dock inte. Snart ser huvudpersonen henne även krypande i trädgården utanför fönstret. I stället är det de andra som försvinner mer och mer. Maken, svägerskan och till och med den relativt nyfödda babyn (som förblir namnlös) bleknar till skuggor när alltmer av huvudpersonens tid går åt till att fundera på hur hon ska befria kvinnan bakom den gula tapeten, kvinnan som kanske är hon själv. Hon börjar riva ner tapeten bit för bit till makens och svägerskans fasa och förtret.

Det är inte konstigt att Den gula tapeten kallas en feministisk klassiker. På dessa inte ens femtio sidor behandlas kvinnors fångenskap i äktenskapet och moderskapet, längtan efter att skriva och det vansinne som kan bli resultatet när kreativiteten inte får utlopp och den egna verklighetsuppfattningen ständigt bortförklaras och sjukförklaras.

I texter om Charlotte Perkins Gilman och hennes verk görs nästan alltid på ett ganska tröttsamt sätt en poäng av författarens egen förlossningspsykos. Känslan av alienering inför moderskapet hos huvudpersonen är visserligen framträdande, men en dylik läsning av Den gula tapeten riskerar att missa att Perkins Gilmans kritik av patriarkatet är betydligt mer omfattande än så, även om den patriarkala kontrollen av kvinnors kroppar förvisso når nya höjder i och med graviditet, förlossning och moderskap. Huvudpersonens handlingar är på många sätt rimliga, om än extrema, reaktioner på en tillvaro där hon är maktlös och kontrollerad. Därmed inte sagt att berättelsen bara har ett betydelselager. Huvudpersonen är (eller blir) onekligen psykotisk, även om skildringen av hennes psykos är en kommentar till ett samhälle som gör kvinnor sjuka.

Faktum är att Den gula tapetens moderna tema och klassikerstatus nästan ligger den i fatet när man som läsare möter den mer än hundra år efter dess tillkomst. Just på grund av tematikens aktualitet känns den ibland så välbekant att den blir förutsägbar. Men även om tiden kanske kommit ifatt denna feministiska klassiker, har den ingalunda sprungit ifrån den. Förutom att boken beskriver en infernaliskt klaustrofobisk tillvaro som varit och är verklighet för många kvinnor, är den stundtals också genuint läskig. Vuxna människor som kryper utan förklaring är nämligen något av det obehagligaste som finns.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Kvinnan bakom tapeten first appeared on Opulens.

BARNHJÄLTAR. Barn-och ungdomsfilmfestivalen BUFF i Malmö, en av Sveriges största nationella filmfestivaler i sitt slag, firar i år 35-årsjubileum med ett mångfacetterat program:118 filmer från 46 länder. Ingela Brovik rapporterar.

Barn-och ungdomsfilmfestivalen BUFF startades 1984 av eldsjälen Renata Åhlander, som ville göra någonting åt Malmös rykte som “hopplös biostad”. I påfallande många av årets filmer har tonårstjejer och flickor i tioårsåldern huvudrollen, ensamma mot olika killgäng, mer eller mindre patriarkala. Redan i invigningsfilmen, norska Lo Bando i regi av Christian Lo, drömmer några killar i en liten by om att spela på en stor musiktävling och vinna den. En ensam flicka kommer förbi med sin cello, som hon spelar utmärkt bra – tillsammans med killen som kör en uttröttad gammal bil kommer de fram – och killen kan sjunga.

Musikalisk begåvning  har den ensamma flicka i kinesiska filmen Ballad from Tibet i regi av Zang Wei, där några pojkar vill ta  sig från Tibet till Shanghai för en musiktävling, trots att de är mer eller mindre blinda. De kan spela olika instrument, hon kan sjunga utomordentligt bra. De behöver henne för att ha en chans i tv-studion i Shanghai. Tioåriga flickan Lea i tyska filmen The Queen of Niendorf i regi av Joya Tome är ännu en ensam flicka med integritet och begåvning för att lösa problem för killarna i gänget hon skulle vilja vara med i. Den här filmen är en av de allra bästa i den internationella tävlingen, där alla de nämnda filmerna deltar: Malmö stads barnfilmpris, BUFF:s största pris.

Dock vann ingen av dessa utmärkta filmer priset, som i stället gick till The Breadwinner, en animerad film i regi av Nora Twomey om en familj i dagens Afghanistan där fadern grips och förs till fängelse av talibaner. Mor och barn hamnar i en akut situation, eftersom kvinnor och flickor inte får gå utanför huset. Den tolvåriga dottern bestämmer sig för att klä sig som pojke, klippa av håret och gå ut för att handla mat till familjen. Och helst också finna sin pappa, utan att veta i vilket fängelse han befinner sig. Som i många filmer på BUFF blir barnet, det sårbara, den vuxnes räddare i nöden genom att vara modig, nyfiken och smart. Detta var en av de bästa och mest angelägna filmerna på årets filmfestival. Den fungerade dessutom väl i sin kommunikation med den unga publiken, som reagerade starkt och intensivt på filmen och som hade bra och nyfikna frågor till regissören efter visningen.

Sydsvenskans och BUFF:s pris gick i år till filmregissören Linda Hambäck, vars animerade film Gordon & Paddy redan fått gott mottagande på Berlins filmfestival  i februari och vunnit pris där. Det är en underfundig film om en liten mus, Paddy, som vill hjälpa till när polischefen Gordon (Groda) vill gå i pension. Att filmen är så dynamisk beror på att bild och röst fungerar så väl tillsammans. Stellan Skarsgård berättade för mig i Berlin att han och skådespelaren Melinda Kinnaman, som gör rollen som musen Paddy, bad att få göra sina dialoger först, innan filmen var gjord, och så blev det också. Även lilla musen Paddy är en förebild, med sin vilja att göra en insats, precis som alla de andra modiga flickorna och tonårstjejerna i filmerna på årets BUFF.

The post Jubilerande filmfestival satsar på modiga tjejer first appeared on Opulens.

SAMTIDSPOET. “Språket sprakar och vibrerar av ilska och uppror”, skriver Cecilia Persson om Helene Rådbergs nya diktsamling P O L I T I K E N.

Helene Rådberg
P O L I T I K E N
Ordfront 2018

Poeten Helene Rådberg är utan tvekan en av samtidspoesins klart lysande stjärnor. När hon nu tio år efter den fantastiska diktsamlingen Det gula rummets terapistycken utkommer med  P O L I T I K E N så finns det en stor förväntan på hög litterär kvalitet och samhällsrelevans.  Det behöver egentligen inte sägas att en poet som ger sin diktsamling den kaxiga  titeln P O L I T I K E N betraktar sig som en politisk poet med ett motståndsärende mot orättvisor och förtryck. Helene Rådberg gör en åtskillnad mellan ”riktig poesi” och ”fin poesi”, och varför centrallyrik och konceptuell poesi skulle vara mindre på riktigt än politisk agiterande plakatpoesi kan man sannerligen undra. Det är mer ett kategoriskt ”så är det bara” ─ och givetvis har inte ett sådant vare sig politiskt, teoretiskt eller litterärt egenvärde, utan gör att kravribban läggs högre på språklig emancipationskraft, personlig och röststark gestaltningsförmåga och substantiell tanke och diktdjup. Ett synliggörande underifrån ett arbetarlitterärt perspektiv är kanske inte per definition intressant bortom ett arbetarlitteraturkonsensusens politiskt kollektivt rött ”vi”? Det påminner lite om när arbetarlitteraturnestorn Ivar Lo Johansson fnös åt Eyvind Johnson och Harry Martinson för att deras litterära alster, i andra genrer och med annan tematik, enligt hans mening inte gjorde dem till ”riktiga arbetarförfattare”.  Sen att Eyvind Johnson och Harry Martinson delade på Nobelpriset i litteratur 1974 får väl ses som en litteraturhistorisk och ödmjuk påminnelse i positioneringssammanhanget.

Så hur ser då en politisk poesi ”på riktigt” ut till form och innehåll? P O L I T I K E N är indelad i fyra avdelningar: Arbetskamrater, Det vardagligas praktiker, Som om systrar och Politiken/Det tredje fältet. Boken inleds med ett citat av den i vissa kretsar ikoniserade feministen, aktivisten och poeten Adrienne Rich.

I och med denna kontextuella referentialitet har Helene Rådberg lokaliserat sitt eget diktanspråk och feministaktivistiska tematiska uppsåt. Huvudfokus för P O L I T I K E N är barnomsorg och låglönearbetande kvinnor. Rådberg skapar mycket elegant en syntes där diktsamlingen som helhet kan sägas skildra den offentliga sektorns politiska framväxt och den krackelerande välfärdens utbrända offer, som uttrycker sina affekter på representativa daghemsavdelningar. Språket sprakar och virbrerar av ilska och uppror och hon namedroppar diverse centrala socialdemokratiska folkhemsmakare på ett klurigt ”rådbergskt” vis som en hejdundrande poetisk historielektion:

Vi är barn av vår tid
i tillfälligheters historiska spel
i olika gruppers kamp      Myrdalsmunnen
är du rädd för ditt eget barn

Det är svårt för att inte säga omöjligt att inte falla platt för hennes personliga ”riktighetspoesi”, och det beror nog i mångt och mycket på kraften i språket och de egensinniga poetiska bilderna. Helene Rådberg litar på sin penna och har använt suddgummi på rätt ställe. Det innebär en koncentration i dikterna som är imponerande. De röda ordsömmarna håller samman kollektivet utan att tysta de enskilda kvinnorösterna. Samtidigt är det sista avdelningen, Politiken/Det tredje fältet, som appellerar mest, då den är helt befriad från överbyggnader och därför berör i sin sårbara nakenhet. Det är även symboliskt att Rådberg här citerar Sylvia Plath, som väl får anses vara sinnebilden för de hyperkänsliga och begåvade kvinnliga självförbrännade poetiska självmördarna i ett patriarkat.  Abret med P O L I T I K E N är dess ”riktighetsvarudeklaration”.  En tolkning är att denna bombastiska iver och möjligen privat skriande behov av att betona ”det riktiga” bottnar i systerskapssolidaritet och uppriktig vrede och sorg över orättvisorna och ojämlikheten i det kapitalistiska samhället.

Normkritisk politisk poesi kan paradoxalt nog skapa nya exkluderande normer, och frågan är vad som vinns och förloras. Det gäller att poetiken är både väl teoretiskt genomarbetad och litteraturkunnigt reflekterande ─  och så att säga konstnärligt och litterärt lyfter blicken bortom den egna politiska agendan. Vad som annars kan ske när konstruktionen ”fin” och ”riktig” iscensätts är att litteraturens unika egenart och jagens skiftande erfarenheter i ordens frihetsrymder förtas och förminskas . Nu är Helene Rådberg en så övertygande poet att hennes formidabla poesi, hennes ”rådbergskt” särpräglade talang segrar, men en svagare poet hade kunnat falla på sitt eget agiterande ”riktighetsgrepp”.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Egensinnigt och starkt first appeared on Opulens.