STÄNGT. Opulens redaktion har tagit ledigt och är tillbaka tisdagen den 11 april. Under tiden kan ni avnjuta Mikael Henrik Myrtins långnovell ”Det har aldrig ens börjat”. Varje dag under påskuppehållet publicerar vi en ny del.

The post Glad påsk! first appeared on Opulens.

PÅSKKRAVALLERNA. “Vi går mot välutrustade brandkårsutryckningar för att släcka bränder, i stället för att skapa ett robust svårantändligt samhälle”, skriver Nathan Hamelberg.

Ska Sverige ha blasfemilagar? Absolut inte. Ska man få häckla religiös tro eller göra satir om prästerskap? Självklart. Får man bränna vad man vill i offentligheten? Nej. Ger uppsåt att häckla undantag? Nej. Både Danmark – som utan tvekan har en hårdare attityd rörande mångkultur där asylsökande måste ge ifrån sig smycken för att betala för sig innan de kan få något offentligt stöd och Frankrike – där laïcité, en skarp form av sekularism råder – nekade Paludan möjlighet att ge sig i kast med en provokationsturné lik den han hängivit sig åt i Sverige på sistone.

The post Tårgas och vattenkanoner löser inte upploppens orsaker first appeared on Opulens.

PANDEMINS TID. “Påsken fick mig att minnas hur traditioner och högtider är sätt att göra tiden begriplig och meningsfull”, skriver Nathan Hamelberg.

Påskfirandet världen över 2021 sammanföll med att den absoluta majoriteten av jordens befolkning levt med restriktioner, isolering eller lockdown i ett drygt år. Att ens veta hur lång tid det är behövde jag kolla upp; det känns som om min tidsuppfattning håller på att malas ner och endast årstidernas ändring håller den intakt. En del skolelever kommer ha gått halva sin gymnasietid med coronarestriktioner när majoriteten av Sveriges befolkning vaccinerats. Släktingar som bor i olika länder men setts regelbundet har inte sett varandra sedan pandemin bröt ut. Pandemin har med andra ord slagit mot tiden.

The post Hur ska vi fira livet? first appeared on Opulens.

Vi är tillbaka måndagen den 5/4. Under tiden kan ni avnjuta våra två tredelade påskserier. Måndag till och med onsdag kan ni läsa Anna Roosvalls prosadiktsvit “Cyklop, satellit” och torsdag till och med lördag Christoffer Anderssons “Bekännelser” som publiceras på avdelningen Existentiellt.

The post Opulens redaktion har stängt first appeared on Opulens.

Vi tar påsklov nu och är tillbaka på tisdag den 23 april!

The post Ha en fortsatt bra vecka och… first appeared on Opulens.

“Så här när påsk närmar sig undrar jag vad ordet skärtorsdag betyder? Ja, torsdag är ju torsdag men vad betyder skär i sammanhanget? Min sambo föreslog att det har med skära, skörda att göra, någon lantbrukstradition. Våra religiösa högtider har ju ofta koppling till slakt, skörd och andra inslag i bondesamhällets liv.”

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej du namnlöse! Det var en intressant spekulation fast den är fel. Skär har med renhet att göra och kommer från att Jesus visade sin ödmjukhet genom att tvätta lärjungarnas fötter inför påsk. Som exempel på andra användningar kan jag nämna ”ren och skär glädje” eller barnvisans formulering ”Jungfru skär”.

Denna kristna tradition har på ett ganska märkligt sätt sedan blandats ihop med folktron att häxor åker till Blåkulla och att elden där även skulle vara ett reningsbad från synd och trolldom.

En annan feltolkning kopplad till häxor, som jag stött på några gånger, är att skärtorsdag skulle ha att göra med att påskkärringarna har rosa smink denna dag.

För att återvända till den mer högtidliga kristna traditionen så är skärtorsdag också dagen då den liturgiska färgen ändras till vitt, just för att visa på både högtid och renhet.

The post Språklådan: Varför heter det skärtorsdag? first appeared on Opulens.

ANDEVÄCKNING. Påsken har för mig med åren smugit fram som lite av en favorithögtid. Det kan ha med löpningen att göra. Något av det mest rogivande och avkopplande jag vet är att ge mig ut på en rejäl springtur i några timmar, ensam med mina tankar (och andras när poddspelaren behagar fungera), avverkande rejäla och varierande sträckor med skog och hav, backar och hisnande utsikter.

Just påskens löprundor har kommit att sätta sig särskilt djupt i minnesbanken. Jag tror att det beror på att omgivningen så här års är livgivande för första gången på flera månader. Vintern och mörkret har sina förtjänster, men de sista månaderna låter den sig bara hjälpligt härdas ut. Man är dödligt trött och sliten. Ofta är påskrundan den första på mycket länge efter förkylningar och influensor. Och då! Då kommer den där lilla hjälpen och energin från moder natur och en värmande sol.

En återuppståndelse från det döda. För mig är denna tid på året en påminnelse om att vi alla våra sofistikerade tankar till trots också är biologiska varelser hemmahörande på denna planet i solsystemet. Men det är den kristna myten kring Jesu död och återuppståndelse som hjälper mig att förstå det. En dissonans av grälla tankekombinationer väl i linje med påskens estetik. Det är en av de saker jag börjat gilla.

I sociala medier brukar jag på långfredagen posta en berättelse från min barndom, som också inleder min bok Glädjedödarna. Den handlar om hur min pappa 1969 bröt mot lagen som förbjöd nöjestillställningar och öppnade sitt dansställe Piraten i Karlskrona på långfredagen. De som så önskade fick för första gången ett alternativ till lagstadgad tristess. Det blev en minnesvärd fest om vilken det berättades i min barndom, ett glatt sekulärt alternativ till den grå, själlösa tristess som varit påbjuden i så många år.

Jag har länge främst lagt skulden för denna tristess på kristendomen, men det är en ståndpunkt jag kommit att omvärdera. På senare år har jag inte minst via sociala medier fått en inblick i hur sympatiska människor med liv och lust gått in i ritualer och traditioner påbjudna av tron. ”För mig har långfredagen i hela mitt vuxna liv varit en av årets bästa dagar. Påsken innebär nästan alltid en tid av ökad inre frid och sinnesro för mig”, skriver en av mina bekanta i en kommentar till min långfredagsbetraktelse.

För några år sedan intervjuade jag katoliken Edward Blom om den tradition som för mig framstår som den mest glädjelösa av dem alla, fastan fram till påsk. Det blev en kulturkrock. I min sekulära värld är fasta att enbart leva på vätska, en avskyvärd pina jag genomlidit som en av många jojobantningar i unga år. För Blom är fastan en period av att träda tillbaka från sig själv och från en del enkla njutningar, inte för lidandets skull utan för att låta annat ta plats – själslig frid, välgörenhet och omtanke om andra, funderingar över de stora frågorna och sammanhangen – för att kunna sätta större värde på livets alla njutningsmedel när de åter finns att tillgå. Inspirerande också för någon som inte är ett dugg religiös.

Jag inser numera att jag från min uppväxt fått med mig berättelser från dem som tvingades att ha tråkigt för att det skulle vara så. Nu slipper de låtsas, men långfredagen kan fortfarande vara en fin ritual för den som finner mening och ro i tro eller tradition. Så mycket bättre för alla parter. Om någonting tycks det mig som om påsken blivit mer meningsfull också för dem som är troende. När ritualerna påbjöds för alla fanns inte samma behov att överväga vad de faktiskt betydde. Det stora felet var med andra ord inte tron, utan tvånget.

En sedelärande historia och en varning i dessa dagar när politiken kommit att handla alltmer om att återigen lagfästa och påbjuda ritualer, vanor och traditioner, ja där det blir allt vanligare att till och med negligera yttrande- och trosfriheten. Många tror sig längta tillbaka till ett homogent Sverige, men de glömmer hur grått, trist och likformigt det faktiskt var. Ett samhälle som trodde sig behöva lagfästa god moral och rätt tro, där rädslan för att göra fel övertrumfade ambitionen att få det viktigaste rätt, och där det var viktigare att bevaka andra än bejaka sig själv.

Men vad är då alternativet? Mångkultur? Det lät fint, men kom att bli ett recept för mångfaldigande av homogen tristess, alla med sina präster och uttolkare, med strikta gränser vaktade av åsiktspoliser som högljutt fördömt både att appropriera och att kritisera andras traditioner. Så dödar man nyfikenheten och därmed också en viktig källa till förståelse och tolerans för olikheter.

Jag tror tvärtemot både homogenitetens och mångkulturens åsiktspoliser att både kritik och appropriering är av godo. Vi ska naturligtvis reta och kritisera varandra, men ännu roligare är att nyfiket lära och förstå och glatt appropriera det bästa av vad andras traditioner och sedvänjor bjuder. Kombinera efter behag! Påsken är en tid för nyväckta livsandar och udda kombinationer.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Bevaka inte, utan bejaka! first appeared on Opulens.

Opulens har tagit helg och är tillbaka på tisdag. Vi avslutade veckan med lite påskläsning.

Till Gud från Bach
Bachs påskoratorier har blivit älskade och framförs så här års i många svenska kyrkor. Björn Gustavsson om den lutherska kyrkans frontfigur på den sakrala musikens område.

Om ni har en tro så missionera för guds skull
Varför ser så många mission som något skamligt? Även icke gudstroende borde ju vilja förkunna något. Vänsterns, feminismens och antirasismens rörelser behöver bli mer som väckelserörelser, som vill dra till sig folk, skriver Nathan Hamelberg.

Granne med domkyrkan 
Det är nära. Mycket nära. Det är bara några steg till den stora djupgrått mörknande och överväldigande plats där Gud bor. Crister Enander om avståndet till domkyrkan och till Gud.

Namnen, orden och tingen i den kristna traditionen
”En del av motviljan mot att vilja se sig som en del av den kristna traditionen underbyggs av tanken att en människa måste omfamna hela traditionen för att kunna se sig som en del av den”, skriver Marcus Myrbäck.

Ha en skön påsk!

The post Vi syns igen på tisdag! first appeared on Opulens.

TRO & VETANDE. Det är nära. Mycket nära. Det är bara några steg till den stora djupgrått mörknande och överväldigande plats där Gud bor. Crister Enander om avståndet till domkyrkan och till Gud.

Jag lever till vardags med Gud som granne och ser varje dag hur tornen på Domkyrkan här i Lund står rakt upp och ännu efter alla dessa århundraden fortsätter att sträva uppåt mot den plats man en gång i tiden trodde att härskaren och skaparen hade sin verkliga hemvist. När jag nu i morgonkylan går fram till fönstret och blickar upp mot dess spiror tycks de liksom vara närmre än de var igår.

Ståtlig är det rätta ordet; magnifik genom sin arkitektoniska väldighet, höjd över hela den skånska slätten med sin blandning av gotisk strävan och den romanska förankringen i jorden som ger byggnaden dess tyngd.

Oanfrätt av tidens nötande tand står den där. Ögonen tröttnar inte, utan förmår fortfarande att dagligdags fylla mig med en stillsam glädje.

För många är det säkert en tröst att få höra kyrkans vackra klockor slå dagens och dopens och dödens slag. De känner kanske närhet till den högre makt de tror finns och som således också då skall verka här på jorden. Personligen fylls jag i stället av den eggande tanken på närheten till vår historia, även om den oftare blir till en ständig påminnelse om de återkommande fasorna, lidandet, orättvisorna och den fjättrande ofriheten.

”Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.” Så formulerade ju Karl Marx det på sitt slagkraftiga och skrämmande exakta sätt.

Där har inget ändrats. Vi sitter fast i våra inskränkta perspektiv. Ingen kan på något enkelt sätt hoppa ur den kultur eller det givna sammanhang som alltid värker och är verksamt i vårt medvetande. Det är också vad som först slår mig när jag läser Bengt Pohjanens lilla bok Söte Jesus.  Biografi–legend–berättelse från 1996.

Han sitter – mot sin uttryckliga vilja – fast i den västerländska kristna traditionen. Att han medvetet och med en vilja av järn strävar och tågar mot öster – då främst mot mystiken och en avsevärt mer avskalad innerlighet i sitt trosutövande – tycks inte vara tillräckligt.

Han når ändå inte ända fram.

Det är som om Milla Clemensdotter från Föllinge, den fascinerande kvinna som i grunden förändrade den då redan rutinerade prästen och före detta briljante botanisten Lars Levi Laestadius liv, det är som om just hon ännu levde kvar i såväl Pajala som Gällivare.

Den efter troskrisen som följde efter bekantskapen med Milla Clemensdotter alltmer hänryckte och lidelsefulle Laestadius står nu bredvid den senkomne arvtagaren Pohjanen. Han står där säker och betryggande med sin apart–reformerta oförsonlighet gentemot dryckenskapens djävul och orättfärdighetens härjningar i Sameland.

Den fängslande skriften Världens rus från 1843 ligger säkerligen ännu kvar på den i Svenska kyrkan en gång så obekväme prästen Pohjanens nattduksbord.

Och tankarna från Laestadius spränger upp mellan raderna i Pohjanens egendomliga bok. Dessa funderingar får på sina ställen hans text att krackelera och dra mot en i mina ögon högst osund tendens till dogmatism. En trosform som lätt, åtminstone under andra historiska och kulturella förutsättningar, skulle kunna leda till oförsonlighetens fundamentalism.

Det blir nu mer än uppenbart hur djupt de frågor som plågat Pohjanen går. De tycks ha sprungit ur den djupa frustration som givit hans böcker ett starkt sugande djup, en i svensk litteratur milt sagt sällsynt dimension. Den behöver inte nödvändigtvis kallas religiös. Dess like finns även bland några profana författare, vilka är ännu ovanligare här i Sverige. Hos den sene P.  O. Enquist – från och med Kapten Nemos bibliotek och pjäsen I lodjurets timma – kan den lyhörde läsaren hitta stråk av samma problem.

Ändå upptäcker man snart att det – trots vad kartan än säger – är mycket långt mellan Hjöggböle och Pajala. Rent religionshistoriskt är det fascinerande långt, trots att roten är densamma.

Där Enquists kamp har gällt att överleva, att rädda sitt eget inre från undergången, valde Pohjanen en gång i tiden en renodlad uppgift för sitt liv här på jorden. Enklast uttryckt som ett missionerande bland såväl menigheten som prästerskapet. Försöket att förändra Svenska kyrkan i egenskap av präst och senare som teolog vid universitetet var givetvis dömt att misslyckas. Han fick också ta sin kaftan och lämna kyrkan bakom sig och levde länge sitt andliga liv i en självvald skrivandets inre exil. Där fann han snart de ryska och kristet ortodoxa rötter som han länge rotat och sökt efter.

In i min grannes hus, Domkyrkan, kommer han då sannerligen inte. Svenska kyrkan skulle aldrig acceptera det krav på att tro och liv måste hänga samman som Pohjanen ställer på dem som reser sig upp i församlingen och kallar sig för kristna. I den maktfullkomliga kretsen har den motsatta åsikten härskat länge. Här anser man att alla egentligen tror på Gud; särskilt gäller det då alla dem som tror att de inte tror på deras gud.

Pohjanens söte Jesus däremot är en krävande jävel. Det som människan måste vara beredd att offra för sin tro på Jesus är inte enbart familjen, hemmet eller tryggheten. Nej, priset är detsamma som Jesus, enligt Pohjanen, krävde av sina lärjungar:

sina egna liv.

“Den som älskar sitt eget liv mer än mig kan inte vara min lärjunge”, förklarade Jesus bestämt.

Här är det som om Bengt Pohjanen återvände till två av sina gamla passioner; två oförenliga tankevärldar som gjort hans böcker till en så spänningsfylld läsning. Själv har han ringat in  ett starkt inflytande från Tornedalens “oförenliga ideologier, stalinismen och laestadianismen”.

Där snuddar nog Pohjanen vid den kärna som driver hans skrivande framåt.

Vår tid är – och bör förbli – en tid utan tro. Gud är sedan länge död, ordentligt nergrävd i en av första världskrigets leriga skyttegravar och sedermera kvävd även som metafysisk leksak för intellektuella och som verklighet för folket av de gasmoln som svepte över Europa med lukten av människokött.

I en sådan tid är tron på en gud, kristen eller inte, orimlig. Västerlandet avsade sig rätten och dödade förmågan till denna flykt undan verklighetens realiteter. Även för den som vill tro är tron omöjlig, orimlig och inget annat än ett djupt förakt och hån mot vår egen historia.

Det innebär dock inte att Pohjanens Gud inte skulle vara verklig för honom. Men utan tillstymmelse till tvekan föredrar jag en troende som – trots världens verklighet – äger tro och förmåga till självrannsakan och en vilja till att förena denna tro med det liv han eller hon lever.

De är i mina ögon – och jag tänker då på just Bengt Pohjanen som exempel – att föredra långt framför dessa små hammarspikar som inte ens kan förstå att det gör ont att få en nubb genom den hand de annars bara använder som ett slappt och svettigt handslag i maktens korridorer.

Likväl är det långt, mycket långt till Gud, även för den som bor granne med Sveriges vackraste domkyrka.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Granne med domkyrkan first appeared on Opulens.

PÅSKMUSIK. Bachs påskoratorier har blivit älskade och framförs så här års i många svenska kyrkor. Björn Gustavsson om den lutherska kyrkans frontfigur på den sakrala musikens område. 

Efter protestantismens genombrott blev Johann Sebastian Bach den lutherska kyrkans främste frontfigur inom området sakral musik. Ja, Bachs kyrkomusik, inte minst de stora oratorierna, bildar ett slags kulmen inom protestantisk kyrkomusik: ett rent, högt allvar, en kysk, innerlig ton – alltsammans omgivet av en strängt liturgisk ram.

Bach, som ju också fått tillnamnet ”Den femte aposteln”, brukade till och med underteckna sina tonsättningar med orden ”Till Gud från Bach”. ”All musiks syfte och mål är att spegla Guds prakt och uppnå själens förfriskande”, skrev en gång Bach, som sammanlagt komponerade flera hundra kantater för kyrkligt bruk.

Inte minst oratorierna har blivit högt älskade. Juloratoriet från 1734 inspirerade 250 år senare Göran Tunström till en roman med samma namn, där oratoriet får symbolisera ”jublets kategorier” och ”tillblivelsernas mysterium”. Romanen igenom genljuder Bachs juloratorium: ”den musik som ger oss hopp”.

Musiken i Juloratoriet är dramatisk och livfull, dock aldrig operamässig eller med så utstyrda, individualiserade uttryck som hos den samtida kollegan Händel; Bachs musik hämtar hela tiden näring ur det religiösa sammanhanget.
Och h-mollmässan! Likt ett kontrastrikt och böljande storskaligt landskap vecklar den ut sig, detta musikaliska testamente som med sitt grandiosa format spränger alla liturgiska gränser. Verket tillkom under en flera decennier lång process; man vet inte riktigt varför och om det någonsin framfördes i dess helhet. Särskilt Kyrie- och Gloria-satserna har en närmast profan prägel och vetter snarast åt dåtida kantatform i italiensk stil, med virtuost musikanteri och en konsertmässig karaktär à la Brandenburgskonserterna.

Bachs påskoratorier har blivit djupt älskade och framförs så här års i mängder av svenska kyrkor. Matteuspassionen har en musikalisk resning som djupt berör (inte minst arian ”Gott, Erbarme Dich”, som förresten Andrej Tarkovskij hade som ledmotiv i sin sista film Offret). Bach skrev även Markuspassionen, men större delen av denna musik har tyvärr gått förlorad.

Den kanske mest gripande och koralartat intensivt lyriska är nog ändå Johannespassionen; inte minst körpartierna karakteriseras av en sällsam, lidelsefull innerlighet. En av de bästa inspelningarna på länge har nyligen släppts med Bachorchester Mainz, Bachchor Mainz och duktiga solister under Ralf Ottos ledning (Naxos). Tyskar har ett alldeles särskilt förhållande till Bach – och här märks hängivenheten otroligt väl.

Till sist ytterligare några titlar ur den senaste tidens cd-flod. Bach Inspiration heter en skiva med Ensemble les surprises plus sopran- och flöjtsolist (Alpha-Classics). Här finns utdrag ur såväl Påskoratoriet som Matteuspassionen, men också en ”kaffe-kantat” och annan världslig musik, som ju Bach också skrev. Trots duktiga medverkande känns tolkningarna alltför trevande och dåligt sammanhållna för att riktigt gripa, och därtill med i flera fall alldeles för uppdragna tempi.

I övrigt märks en fin Lully-tolkning med Les talens lyriques, som under Christophe Rousset med sedvanligt tätt samspel och därtill med härlig stuns i spelet tar sig an operan Alceste. Än mer lättlyssnad barock återfinns i de orkesterverk som Freiburger Barockorchester med sprudlande iver tar sig an i Concerti a due cori (Harmonia mundi).

Slutligen en fullödig tolkning av Gustav Mahlers symfoni nr 9, med Radiosymfonikerna under ledning av Daniel Harding (Harmonia mundi). Här bjuds 83 minuters resa genom ett högromantiskt, dramatiskt, dovt lyriskt landskap, gestaltat på en musikalisk nivå man endast sällan får uppleva.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Till Gud från Bach first appeared on Opulens.

PYNTNING. Ankor, kalkoner och gäss far illa i dun- och fjäderindustrin. Men det finns ett stort utbud av djurvänliga pynt så här inför påsk, skriver Daniella Hellgren.

Förra året kunde många kommuninvånare runtom i Sverige bevittna alternativa påskutsmyckningar i trä, textil, plast, papper, akrylgarn, betong och sten. Under 2016 fattade elva svenska kommuner, ofta på uppmaning av engagerade medborgare, beslut om att pynta utan fjädrar under påsken. Året därpå  hade den siffran vuxit till hela 74 kommuner, och i år är antalet fjäderfria kommuner under påsken uppe i 130.

Orsaken till att kommunerna och många privatpersoner har valt att avstå fjädrarna är att det numera blivit känt att fjädrarna kan komma från fåglar som lever under svåra förhållanden och som kan ha blivit plockade levande.

Dun och fjädrar kommer till största del från andfåglar som ankor och gäss. Enligt Djurens Rätts kartläggning av påskfjädrar i den svenska handeln kommer fjädrarna nästan uteslutande från kalkoner. Det är inte ovanligt att de kommer från köttindustrin i USA och att de sedan transporteras till Kina för att färgas. Tamankor och gäss används vid kommersiell produktion av kött och ägg samt dun och fjädrar, medan kalkoner föds upp främst för köttproduktion. Kina är störst på hållning av andfåglar, men även Frankrike, Ukraina, Ungern, Indien, Thailand, Vietnam, Taiwan, USA, Ryssland och Polen är stora inom uppfödning av dessa fåglar. När det gäller kalkoner är det främst USA, Storbritannien, Frankrike och Italien som bedriver uppfödning.

Gåsens fjädrar används vid tillverkning av till exempel badmintonbollar. I delar av världen plockas gässen levande en eller flera gånger under uppfödningsperioden. Inom EU är det dock förbjudet att plocka fjädrar från levande fåglar. Trots förbudet kunde tv-programmet Kalla fakta 2009 konstatera att plockning av levande fåglar förekommer både inom och utanför EU:s gränser. Man besökte en farm i Ungern där arbetarna handplockade dun från gäss. En av anledningarna till att levande fåglar plockas är att dunet från slaktade fåglar inte räcker för att motsvara efterfrågan. Genom att plocka varje fågel flera gånger kan man få ut mer dun per fågel än om man bara använda slaktdunet. Dessutom sparar företagen pengar på att slippa rengöra dunet som också anses hålla högre kvalitet om det kommer från levande fåglar än om det plockats efter slakt.

I Sverige finns det en kommersiell köttproduktion av tamanka, kalkon och gås. År 2013 slaktades drygt 1 000 ankor i Sverige och året därpå slaktades över 450 000 kalkoner och fler än 16 000 gäss på kommersiella slakterier i landet. Det är dock okänt om fjädrarna och dunet används.

Djurmaterial bör undvikas och när det nu finns bra alternativ finns det ingen anledning att stödja industrier där djur far illa. I dag finns det ett stort utbud av olika djurvänliga pynt som både kommuner och privatpersoner kan välja med gott samvete.

The post En fjäderfri påsk first appeared on Opulens.

The post Glad påsk önskar Opulens redaktion! first appeared on Opulens.