TRÖST. ”Sången ”Bella Ciao” är en av de där skapelserna som har förmågan att linda in de gapande såren. Att ta udden av smärtan. Den fyller mig med förföriskt kärleksrus även när det omgivande mörkret är som värst”, skriver Haris Agic.

”È questo il fiore del partigiano / Morto per la libertà” säger en gammal italiensk folksång i rader som fritt kan översättas som ”Och detta är frihetskämpens blomma. En som dog för friheten”. Dessa ord utgör den allra sista raden i den italienska folksången Bella Ciao som till dagens dato har omfamnats av människor världen över, där den spelas och sjungs som frihetens och motståndets hymn.

Sångens förföriska melodi likväl som de enkla men kraftfulla textraderna kryper lätt in under huden. I dess budskap väver den ihop känslor som värdighet och heroism med sorg, smärta och förlust som alla självklara och ömsesidigt beroende delar av människans existentiella dimensioner. I melodin finns ett särdeles kraftfullt patos som kan få tiden att stanna. Har du inte hört den – förbered dig på någonting speciellt!

Marc Ribots och Tom Waits version av ”Bella Ciao”

2018 gjorde den amerikanska übergitarristen Marc Ribot och graveyardbluesikonen Tom Waits en fin tolkning av låten. Men, med handen på hjärtat, Waits signaturskrovliga stämma lyckas inte riktigt tränga in under huden lika lätt som originalet. Den tolkning som balkan oompah-gudfadern Goran Bregović med sin orkester bjuder på däremot, den är underbart medryckande. Troligen beror det på att Bregovićs version framförs på originalspråket – sångens sentiment låter sig inte riktigt fångas på engelska på samma sätt som det gör på italienska helt enkelt.

Hursomhelst möjliggör alla dessa tolkningar för fler att (åter)upptäcka sången och därigenom få en chans att antigen drabbas av den för första gången eller att påträffa en och annan hittills outforskad dimension av dess vidunderlighet.

”Bella Ciao” smälter samman skönhet och tragik

Sången smälter samman det oändligt tragiska och samtidigt det sanslöst vackra i att vara beredd att dö för frihet och rättvisa. Att den är formad som en kärlekssång, där huvudkaraktären lämnar sin käresta för att gå ut i strid, gör den till kanske den ultimata farvällåten!

Kanske är det motsägelsen i friheten-via-döden-för-kärleken som, likt en hägring, lockar förföriskt? Ackompanjerat av en rad existentiella frågor som per automatik tränger sig på ter den sig närmast oemotståndlig. Inte minst denna: handlar uppoffring verkligen om mod även om det är det enda tänkbara alternativet? Och måste uppoffring vara ett uttryck för mod för att kunna räknas som en bragd?

För nog är det en uppoffring att gå riskera livet för friheten. En stor sådan! Definitionen på att ge sitt allt. Det är sådant som gör att det oundvikliga kanske inte känns lika tungt. Som den ultimata formen av motstånd. Sådant som också högst sannolikt är förklaringen till varför just denna sång har slagit an en ton hos så många människor världen över.

Frihetskampen i forna Jugoslavien

Med handen på hjärtat, min upplevelse av just denna sång är nog ändå tämligen biased. Texten och melodin beskriver det sentiment som vi fick lära oss i grundskolan i den forna Jugoslavien – om frihetskampen mot fascistiska och nazistiska inkräktare under Andra världskriget. Om hur döden, för många frihetskämpar och för det jugoslaviska folket överlag, var det enda alternativet när de – i underläge – ändå gjorde motstånd mot den Hitlerledda nazistiska ockupationen.

I krigets Bosnien på 1990-talet

Texten och melodin ringar också in sentimentet jag som ung tonåring upplevde i krigets Bosnien på 1990-talet. Rädslan mitt under belägring och pågående etnisk rensning där måltavlan är en själv biter inte lika mycket på en om man känner att den hotande döden har en djupare mening. Övertygelse om att tragedin ändå kan ha ett potentiellt vackert syfte kan göra den mer uthärdlig.

Fascister i dagens Italien

Häromveckan kunde vi se Roms gator svämmas över av svartklädda fascister som till ljudet av sina talkörer bjöd på en kavalkad av fascisthälsningar. För inte så länge sedan var jag övertygad om att sådana högerradikala nationalistiska krafter och praktiker är ett utdöende socialt fenomen. Jag hade fel. Istället har de blivit fler och mäktigare. Hatet mot ”den andre” har börjat kolonisera hela världen – inklusive Europa och inte minst vårt fina, öppna och toleranta land. Med hjälp av eufemismer och kryphål i lagen söker man manipulera demokratins spelregler (på många sätt en ulv i fårakläder).

Kristerssons tal

Ekot av fascisternas stöveltramp mellan Roms anrika hus har inte ens hunnit ebba ut innan vår egen statsminister, i ett budskap implicit riktat till Sveriges invandrare, helt obesvärat underströk att svenskt medborgarskap ytterst handlar att vara redo att ”med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva”. En svenskhet som han menar att Sverige har varit alldeles för frikostig med. Svenskhet som inte bara ska villkoras, den ska helst förtjänas medels martyrdöden.

Nationalromantiska undertoner

Jag känner ett skriande behov av att opponera mig. Vill skriva om hur sättet hans budskap är formulerat och riktat – och så rikt kryddat med nationalromantiska undertoner – avslöjar hans misstro och ytterst hans förakt gentemot invandrare snarare än en tro på gemenskap i all vår mångfald. Om hur viktig rättvisa och jämlikhet är för försvarsviljan. Om hur det är att bäva inför tanken om att tillhöra en armé där vissa ibland oss ses som mer av en förbrukningsvara än andra. Om skräcken att knuffas längst fram på fronten som krockkudde för ”riktiga svenskar”. Men jag orkar inte. Hotet mot vår frihet, mångfald och demokrati har blivit en realitet i allt stegrande grad – och jag känner mig övermannad av en ny slags dåsighet och förtret. Trött på att behöva försvara mig.

Demokratin glider oss ur händerna

På sistone har det unga rädda barnet i mig börjat ge sig till känna igen. Jag har svårt att förstå de normaliserande rösterna som menar att man bara vill ha en mer ansvarsfull invandringspolitik. Att folket har sagt sitt. Att kvinnohatande homofober, islamofober och etnonationalister med järnrör i bakfickan de facto tilldelas politisk makt. Kan inte se det rimliga i det. Känner hur demokratin glider oss ur händerna.

Jag flyr till konsten och musiken

Så jag har ertappat mig själv, hur jag tar till flykt. Igen! Denna gång inte till ett nytt land. Skulle nog inte mäkta med det. Inte en gång till. Istället flyr jag till konsten. Till musiken. 

Bella Ciao är en av de där skapelserna som har förmågan att linda in de gapande såren. Att ta udden av smärtan. Den fyller mig med förföriskt kärleksrus även när det omgivande mörkret är som värst. Jag känner hur jag sträcker på mig. Rakryggad. Stolt. Inte nödvändigtvis på grund av var jag kommer ifrån utan mer på grund av vartåt jag vill gå – till en värld där vi är måna om och angår varandra.

Här får jag vara. Här vill jag vara. Och när tiden är kommen dör jag också gärna här, omhuldad av alla våra sånger som är vi.

The post Jag flyr till musiken och ”Bella Ciao” first appeared on Opulens.

ANDRA VÄRLDSKRIGET. Under årets sista veckor publicerar vi den tecknade serien Alla ni gärningsmän av Lejla Zjakić. Serien handlar om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien. Detta är den fjärde och avslutande delen. Vladan Lausevic har gjort översättningen till svenska. 

GRMEČ, FEBRUARI 1943

44.672802, 16.450858

Som medlem i högkvarteren för evakueringen av skadade och befolkningen från hotade områden, var Lepa, sedan den 20 januari 1943, en av de mest framträdande ledarna för flyktingar som under februari 1943 befann sig i det frusna Grmeč.

Hon organiserade evakueringen av skadade från krigsveteranernas hem i Srednji Dubovik, ledsagade flyktingar, män, kvinnor och barn, och gav dem råd angående hur de skulle agera under bombningen.

Ett härbärge under Lepas ledning blev plötsligt belägrat. Hon avfyrade alla skott från sitt gevär mot tyskarna och försvarade sig genom att uppmana människorna till att slåss med sina bara händer, och att inte ge upp.

– Döda mig, folket är oskyldigt!, skrek Lepa.

Nedre bildrutan: Nazister från 7:e SS divisionen Prinz Eugen (bestående av jugoslaviska tyskar) tog henne till fånga och efter tre dagars misshandel satte de henne framför järnvägen nära tågstationen i Bosanska Krupa.

BOSANSKA KRUPA, 8:e februari 1943

44.886730, 16.151067

Hennes händer blev bundna med en telefonsladd, hon var utan skor, bara klädd i ullsockor, utmattad – men stolt och trotsig.

Pratbubblan:  – Vi erbjuder att låta dig leva, i utbyte mot namnen på kommunistpartiledaren och människorna i härbärget.

Nedre rutan:  – Jag förråder inte mitt folk. De som du frågar efter kommer att visa vilka de är efter att de lyckats utplåna alla er onda människor till sista man. Länge leve kommunistpartiet och partisanerna! Kämpa för folkets frihet!

Den 11 februari 1943 fick SS-översten Schmidhuber en avrättningsrapport från sina underordnade:

“En bandit som hängdes i Bosanska Krupa visade en oöverträffbar envishet.”

Hon var 17 år vid tillfället.

Den 20 december 1951 blev hon utnämnd till folkhjälte.

Du har format och danat vår stad Lepa. Din energi genomsyrar den, och oss alla.

Epilog 

Denna serie berättar historien om den unga bosnienserbiska partisanen, Lepa Radić, som föll offer för nazisterna och hängdes i min hemstad Bosanska Krupa i Bosnien-Hercegovina i februari 1943. Bosanska Krupa var vid tillfället en del av den Självständiga Staten Kroatien (NDH), som var Nazitysklands och det fascistiska Italiens marionettregim och opererade under ledning av den kroatiske fascisten och ustasjen Ante Pavelić. Den skapades efter ockupationen av Jugoslavien i april 1941. De jugoslaviska partisanernas uppror mot den fascistiska regimen var framträdande i Bosanska Krupa och regionen Krajina, som vid den tidpunkten var befolkad av bosniaker, kroater, serber, judar, romer med flera.

Den fascistiska regimens mål var etnisk rensning, “etniskt rena” nationer och förintelse av all politisk opposition. Påtvingad storskalig migration gick hand i hand med etableringen av koncentrationsläger och massavrättningar över hela NDH territoriet. Som socialistiskt land gjorde Jugoslavien starkt motstånd mot att bli ockuperade och gjorda till offer, genom “heroisk” attityd manifesterad genom partisanrörelsen och den kommunistiska ideologin. Lepa Radić har fortfarande en dubbel beskaffenhet för mig: hon är både “ett offer” och “en hjälte”. Hur kan dessa egenskaper samexistera?

Detta projekt belyser min komplexa relation till min hemstad och dess krigshärjade förflutna, och tar itu med utanförskap som något som existerar inom en själv och i ens närmaste omgivning. Genom att gestalta berättelsen om Lepa Radić vill jag förstärka den relationen och göra den mer påtaglig.

The post “Alla ni gärningsmän” – del 4 first appeared on Opulens.

ANDRA VÄRLDSKRIGET. Under årets sista veckor publicerar vi den tecknade serien Alla ni gärningsmän av Lejla Zjakić. Serien handlar om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien. Detta är den tredje delen. Vladan Lausevic har gjort översättningen till svenska. 

Övre rektangeln: KOZARA, NOVEMBER 1941

45.000016, 17.000011

Det första angreppet mot Kozara-upproret ägde rum 1941. Lepa var där, med all sin styrka och sina unga visioner. Med tro på sitt mångfaldiga land och dess befolkning, uthärdade hon den kalla bosniska vintern, blod, svett, och det hårda tyska språket.

Nedre  rektangeln: Under angreppet arresterade ustasjas Lepa och alla andra medlemmar i Radić-familjen. De placerades i det gamla Gradiškafängelset i Jasenovac – ett förödande koncentrationslägers-komplex, styrt av den fascistiske djävulen Pavelić.

Ustasja begick många brott – mördade och massakrerade på flera olika sätt: med eldhandvapen (pistoler, gevär, kulsprutor och maskingevär), kalla vapen (knivar, stenar, yxor, stänger, hammare, trä- och järnspikar, träpålar och käppar). De begick även mord genom hängning, bränder (såväl döda och levande brändes), utsvältning, exponering för smittsamma sjukdomar, törst och hårt fysiskt arbete.

Lepa och Vladet torterades under 20 dagar, men blev därefter frisläppta med olaglig hjälp från partisanernas sympatisörer.

Efter att ha lämnat fängelset den 23 december 1941, tillsammans med sin syster Dara, blev Lepa soldat i den sjunde partisan-divisionen i den andra Krajina-enheten. Hon var sjukvårdare i divisionen, sedan granskare vid en ungdomskurs i byn Lamovita, nära Kozara, och aktivist i Prijedor-området. I slutet av maj 1942 blev hon antagen som medlem i det jugoslaviska kommunistförbundet.

Rutan med den äldre partisanen:  – På grund av ditt enorma arbete och uppvisade engagemang har vi beslutat att skicka dig till området Grmeč för att utföra politiskt arbete.

BERGET GRMEČ, MAJ 1942

44.672802, 16.450858

Hon fann sig snabbt i den nya omgivningen, och blev snart medlem i Jugoslaviska Kommunistpartiets lokalkommitté i Srednji Dubovik, nära Bosanska Krupa. På grund av sin ödmjukhet och sitt utomordentliga uppförande, blev hon snabbt älskad och uppskattad av människor. Lepa var outtröttlig i sitt arbete, hon organiserade ungdomskonferenser på landsbygden, talade till folket om broderskap och enighet, om deras garanterade seger, och om den nationella befrielsearméns heroiska kamp.

Lepa hade god förmåga att organisera ungdomar för gemensamt skördearbete och insamling av säd i närheten av fientliga positioner i byarna runt Bosanska Krupa, Gornji Petrovići, Ostružnica och Badići. Och hon visade ett exceptionellt mod i partisan-aktionerna i Bosanski Novi, Krupa, Čađavica och Otok, där hon deltog som stridande. Det fanns nästan ingen betydelsefull händelse i Grmeč där Lepa inte deltog.

Övre rutan – konferensen:  – Lepa, vi är hedrade att ha dig som medlem i partiets lokalkommitté.

Nedre rutan: ”DÖD ÅT FASCISMEN, FRIHET ÅT FOLKET”

JASENICE, JANUARI 1943, MÖTE MED OCH TAL AV JOSIP BROZ TITO

44.80156, 16.25857

Vänstra rutan:  – Människorna i Bosanska Krajina har inte blivit vilseledda av chetnik-soldater (serbiska ultranationalister) att rikta sitt hämndlystna hat emot hela den kroatiska och muslimska befolkningen, utan tvärtom, de visste mycket väl hur man skulle skilja ustasja-skurkar från resten av den oskyldiga världen, precis som de visste hur man skulle skilja chetnikerna från sanna serbiska patrioter. Hatet växer dagligen i Krajina-kämparnas hjärtan, men bara mot befolkningens verkliga fiender, mot de italienska och de tyska ockupanterna, mot de blodtörstiga ustasjas och de hatade chetnik-förrädarna.

Nedre högra rutan : – Jag är övertygad om att i denna stora nationella befrielsekamp, där de mest ärorika sidorna i vårt folks historia skrivs, kommer Bosanska Krajina, med folkets armé och bakgrund, att göra sitt bästa för att bringa denna stora kamp till sin slutliga seger.

The post “Alla ni gärningsmän” – del 3 first appeared on Opulens.