MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm börjar nysta i mysteriet med den mytomspunna duon Philemon Arthur & The Dung, men spinner också trådar kring uttrycket “Sverige är bra litet ibland”.

En av mina favoritscener inom svensk film är den i ”En kille och en tjej” när Lasse (Brasse Brännström) säger till Lena (Marianne Rudberg) att det var onödigt det hon sa om att Sverige är ett litet land. Efter en tids ältande säger Lena till slut på Harriet Anderssonsk stockholmska: ”Förresten var det inte det jag sa. Jag sa att Sverige är bra litet ibland”. Enkelt, välspelat och väldigt roligt. Men framför allt sant. För Sverige är bra litet ibland.

Jag frågade i början av denna månad kulturantropologen Kalle Lind om han hade någon dokumenterad utläggning om fenomenet Philemon Arthur & The Dung. Det har ju länge spekulerats friskt kring vilka som kan tänkas ligga bakom denna mytomspunna duo som efter att ha tilldelats en Grammis 1972 fick hela galan att läggas på is i 15 år.

Kalle Lind förklarade att detta med all säkerhet avhandlades i någon podd. Men ett hetare tips var det, från en annan person i denna tråd på Twitter, att Lind hade avhandlat detta laddade ämne i programmet ”Snedtänkt”. Där diskuterar han frågan tillsammans med Eva Wilke som tillsamman med Anders Lind grundade Silence Records. Skivbolaget som gav ut gruppens skivor.

Wilke ger inga som helst indikationer på vilka som kan tänkas ligga bakom gruppen. Hon svarar inte ens på frågan om det är duons riktiga farmor som förekommer på några av spåren. Hon är helt förtegen i frågan och det känns som att vårt enda hopp är att polisutredaren Krister Petersson samlar till presskonferens inom snar framtid. Fram till dess kan vi bara spekulera kring vilka som har skapat odödliga hits som ”In kommer Gösta” och ”Henning i sin presenning”.

Ett vanligt förekommande element i min barndom var bilfärden mellan Danderyd och squashhallen i Täby där min pappa och valfri motspelare skulle konfronteras mellan fyra svettimpregnerade linjerade väggar. Jag var med som något slags moraliskt stöd skulle jag tro. Eller så skulle sporten inspirera mig att göra något vettigare med mitt liv än att intressera mig för musik. Vem vet?

Ungefär 25 år senare satt jag själv i Ralph Lundstens K-märkta Andromedastudio

Bilfärden hade några återkommande teman. Men det som verkligen blev bestående var den tragikomiska upplevelsen av Ralph Lundstens klassiska signatur till Radio Sweden, Utlandsradion. Melodin som skulle signalera att utlandssvensken hade fått in en svensk frekvens på radion. För trots att Sverige är bra litet ibland så kan det vara intressant att veta vad som försiggår där. Signaturen är en kort trudelutt på fyra takter som skiftar mellan dur och moll och således satte griller i min tioåriga hjärna. Ovissheten gav mig ångest. Men för Lundsten gav den dineros. Enligt uppgift spelades denna signatur fyra gånger i timmen och gav Lundsten således en trevlig ersättning från Stim varje år.

Ungefär 25 år senare satt jag själv i Ralph Lundstens K-märkta Andromedastudio, där verket hade kommit till, i egenskap av ljudtekniker och förevigade pionjärens elektroniska sagovärld med hjälp av ett brusigt mixerbord. Också det K-märkt. Det var spännande att höra Lundstens lågmälda norrbottniska direktiv viskas bakom ryggen medan jag drog i EQ-reglagen.

Ralph var en egensinnig man som visste vad han ville. Och som gärna delade med sig av sina erfarenheter. Men det jag verkligen minns var när han den 22 april ringde upp en vän för att gratulera denne på 83-årsdagen. Vännen var en känd svensk illustratör vid namn Hans Arnold. Jag satt häpen bredvid och låtsades vara sysselsatt med att mixa sagomusiken. Men det gjorde jag alltså inte. Istället tog jag med största intresse del av detta nu unika K-märkta samtal mellan en kompositör av elektronisk konstmusik och illustratören till bland annat Abbas samlingsskiva, Astrid Lindgrens mystiska ”Allrakäraste syster” samt Ralphs album ”Shangri-La”.

När Ralph sedan bjöd på lunch, som alltid var korv och mandelpotatis, samtalade vi om elektronisk musik då Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar kom på tal. Ralph var föga imponerad av Pärson Sound (ni som vet, ni vet) men det var jag som var ett stort fan av ”Träden”. Dem som jag samma år skulle göra min andra spelning tillsammans med.

Men det som är roligt med ”Träden” var ju att de hade gjort en cover på just Philemon Arthur & The Dungs ”In kommer Gösta” som finns med på inspelningen från den första Gärdestfesten. Den i juni 1970.

Kanske var det denna inspelning som satte igång spekulationerna kring om det möjligtvis var ”Trädens” trummis Thomas Mera Gartz som var en av personerna bakom Philemon Arthur & The Dung.

Stig Vig donerade vid sin bortgång hälften av sin skivsamling till Pet Sounds Records på Skånegatan i Stockholm.

Hade jag varit mer insatt i ämnet hade jag kunnat luska lite då jag pratade med Gartz i samband med en rockfestival i Norrköping sommaren 2008. Men så långt hade jag inte kommit i min svenska musikarkeologi vid denna tidpunkt. Tråkigt nog.

I januari 2012 tackade den legendariske basisten Per-Åke Odeltorp för sig. En man som förmodligen är mer bekant som Stig Vig, grundaren av de berömda reggaerockarna Dag Vag. Stig Vig donerade vid sin bortgång hälften av sin skivsamling till Pet Sounds Records på Skånegatan i Stockholm. Vid ett besök där under sommaren samma år hittade jag till min stora glädje ett välbevarat exemplar av Kebnekajses klassiska debutskiva ”Resa mot okänt mål”. Men med en viktig detalj: En klisteretikett på vilken det stod ”Per Gud”.

Eftersom gitarrsolot på titelspåret är bland det bästa som någonsin spelats in i Sverige var det inget att snacka om. Skivan skulle till varje pris bli min. Dels för att den är en milstolpe i svensk musikhistoria och dels för att den hade tillhört Stig Vig. Som ibland använde sig av pseudonymen Per Gud. Och som dessutom spelade på den där festivalen i Norrköping 2008 där även Kebnekajse uppträdde. Skivan gavs ut på Silence Records samma år som Philemon Arthur & The Dungs debutalbum. Mellan dessa två utgivningar ges bara ett album ut: Fläsket Brinners debut. Också den en milstolpe. Och även de spelade på festivalen i Norrköping.

En lördag i mars tog jag med mina barn till Filmhuset i Stockholm för att se en riktig svensk filmklassiker. Cinematekets visning av ”Picassos Äventyr”. När vi passerar Gärdet påminns jag om Gärdesfesten. Och när huvudrollsinnehavaren i filmen dyker upp tänker jag: ”In kommer Gösta”. Gösta Ekman var dessutom samma år aktuell med tv-serien ”Herr och Fru Pappahammar” där han spelar mot Lena Söderblom, mamma till slagverkaren Per Tjernberg (Per Cussion) i just Dag Vag, och som bor bara ett stenkast från den plats där jag just nu sitter och skriver denna text.

När sedan Lena Olin dyker upp i filmen blir det för mycket att ta in. Eftersom hon är gift med Lasse Hallström, regissören bakom ”En kille och en tjej”. Och då kan jag inte annat än att konstatera: ”Fan, Sverige är bra litet ibland”.

The post Gussy: “Sverige är bra litet ibland” first appeared on Opulens.

PROGGROCK. Björn Gustavsson har läst boken ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson sound, International Harvester” som dokumenterar ett band som under olika beteckningar stack ut i den svenska proggmusikens 70-tal.

Först måste sägas: Vilken fantastisk bok! Den 365-sidiga, mångskiktade och förvånansvärt påkostade volymen ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson sound, International Harvester”, med undertiteln ”En kollektiv berättelse”, dokumenterar ett av den svenska alternativrörelsens mest säregna band, format av det radikala klimat som rådde kring decennieskiftet 1970.

Men samtidigt blir boken (utgiven på Dokument Press) indirekt något än mer, nämligen ett äreminne över en tidsålder då tron på ett annorlunda samhälle inom den unga generationen var nästintill oändlig.

Det jag saknar är övergripande resonemang, sammanfattande text av vad detta rockband i sina olika konstellationer verkligen betytt, och att man på ett generellt plan försökt sätta in bandets placering i en större kontext. Nu kommer detta mera indirekt, så att säga på köpet.

Fantastiska helsidesfoton speglar svärmiskt grönavågenliv i Likenäs, övre Klarälvdalen, de första åren på 70-talet. Nyodlarromantik och väldiga bergshöjder, strimlade av kalhyggen. Gruppmedlemmarna bjuder hit sina vänner. Personerna ser ut som hippies eller som statister i en filmatisering av Raskens. Man lever 1800-talsliv på magnifika gamla gårdar. Spelar, diskuterar politik, formar utopier, odlar morötter, äter makrobiotiskt.

Bandmedlemmen Thomas Mera Gertz: ”Grönsaker och ris var vår basföda i flera år. Vi gick till Solidarisk handel, en affär i Stockholm som importerade vietnamesiskt ris och vi köpte direkt från biodynamiska odlare i Järna. Sonja Gransvik fyller i: ”Vi ville få med hela livet i det vi gjorde. Musik, matlagning, dans och gemenskap. Vi såg oss som små delar av en större helhet av livet självt.”

Över huvud taget fick folkmusiken vid denna tid ett starkt uppsving.

Bo Anders Persson, bandets frontfigur, minns tillbaka: ”I början var vi tjugo personer som bodde i en stor risig bondkåk från 1700-talet.” Hans dåvarande sambo, Sonja Gransvik, minns: ”De som hade deltagit i Gärdesfesten och som fanns runt Träd, Gräs och Stenar kom hit på sommaren och många bodde i vårt kollektiv. /—/ Så småningom bildades det flera kollektiv av inflyttade ungdomar.”

Klipp från dåtida tidningsartiklar och recensioner breddar bilden av den dåtida responsen. Roligt och tidstypiskt är vad Östersundspostens recensent skrev efter en konsert med Träd, gräs och stenar 1969: ”Ungdomen jublar, äldre stoppar bomull i öronen.”

Konserterna var ofta upplagda som happenings. Avståndet mellan musiker och publik skulle minimeras. Allt var alternativt. Sättet att tänka. Sättet att leva. Sättet att klä sig. Sättet att spela. Träd gräs stenar spelade progressiv, delvis psykedelisk rock. Genom åren framträdde man under olika namn – även som Pärson Sound och International Harvester.

1970 släpptes albumet ”Träd, gräs och stenar” som samtidigt kan ses som en tidig spegling av den snabbt växande gröna vågen vid denna tid. Underligt nog missar man dock att dra paralleller till den starkt besläktade gruppen Contact, som verkade samtidigt och som samtidigt lyfte in folkmusiken i sin rock (Skäggmanslaget). Över huvud taget fick folkmusiken vid denna tid ett starkt uppsving. Den ansågs oförstörd av kommersialism och imperialism: den kom direkt från folkdjupen.

Bandet upplöstes 1972 men har därefter, i perioder, återuppstått, låt vara att ledaren, Bo Anders Persson, sedan 2008 inte medverkar. Han tycks tidigt ha fascinerats av en lantlig tillvaro med egenodling. När bandet i början av 70-talet tillbringade mycket tid i norra Värmland var orsaken till detta till stor del att man lät sig inspireras av odlarlegenden Anders Björnson i Klarälvdalen, som ägnade sig åt vad som då kallades ”vänlig odling”. Björnson blev gruppens guru – ett slags parallell till hur dåtida rockband influerades av indiska gurus.

Boken berättar gruppens historia från bandmedlemmarnas och deras vänners perspektiv. ”I bandets anda har boken kommit till genom en gedigen kollektiv insats”, som det heter i förordet.

Torbjörn Abelli minns när Bo Anders Persson fick stycket ”Love is here to stay” framfört på en jazzklubb i Stockholm: ”Fylkingen var Darmstadtskolan, Stockhausen. Totalt humorbefriade och känslobefriade. En oerhört intellektuell laboratoriemusik, de vita rockarnas musik. Så när Bo Anders skrev ett stycke till en elevkonsert på Musikhögskolan upprörde han publiken.”

Urban Yman summerar: ”Vi ville föra in rock- och popmusikens primitiva enkelhet i den komponerade musiken och korsbefrukta dessa repetitiva mönster. /—/ Jazzens suggestiva upprepning föregick den psykedeliska musiken. /—/ Drogerna pekade åt samma håll som den sökande musiken; en intåvänd magisk självcentrering.”

Bo Anders Persson förklarade i en intervju 1967 att bandet ”började som ett experiment mellan jazz och Terry Riley” men att man därefter mest utgår från samtida pop – samtidigt som man inspireras av indisk och afrikansk musik. Mångsidigheten var redan från begynnelsen fundamental: ”Vi känner oss attraherade av svensk folkmusik, svensk folkkultur, svensk natur, vi undrar om man kan göra någonting av det.”

Torbjörn Abelli kompletterar: ”Den svenska folkmusiken var av stor betydelse för International Harvester – kulturarvet återupptäcktes och nytolkades. /—/ Det visade sig också att den gamla musikskatten ofta var betydligt mer mångfacetterad, råare, rockigare än den putsade fasaden – den ganska tillrättalagda, ”officiella folkmusiken.”

Ludvig Rasmusson betecknade 1968 International Harvester som ”ett av Sveriges bästa popband”. Samma år formulerade gruppen ett manifest, rubricerat ”Front mot överklasskulturen”, där man tidsenligt lyfter fram FOLKETS kultur. Bandmedlemmen Urban Yman gör en pregnant iakttagelse: ”Klassmässigt var det en förvirrad tid. Studenter och överklassfolk hade proletariatet som förebild – medan proletariatet hade borgarklassen som sin förebild.”

Den legendariska Gärdesfesten 1969, Sveriges motsvarighet till Woodstockfestivalen, blev på sätt och vis startskottet för den svenska progressiva musikrörelsen. Träd, gräs och stenar kom därefter att få uppleva några mycket spännande och framgångsrika år – och en rad turnéer i den hippieaktigt målade gamla volkswagenbussen.

Bo Anders Persson, som hoppade av en bana som kompositör inom klassisk musik, säger i en tillbakablick följande: ”Det känns som om den svenska rockmusiken dog med oss. Vi fick aldrig några riktiga efterföljare.”

The post Ett av alternativrörelsens mest säregna band first appeared on Opulens.