KÅSERI. En värld där ledarna förvandlar den globala klimatkrisen till en tävling i grönmålning. Ett Sverige med regeringskriser som följetong och där gängkriminaliteten blir till glamour på film och i musik. Erik Cardelús vet inte om han ska skratta eller gråta.

Det sägs att livet överträffar dikten. Eller att dikten och livet tävlar med varandra i att skruva och stöka till det. Tragikomedi? Nattsvart fars, absurdism eller bara nihilistisk buskis? Vilken genre passar bäst för att beskriva det som händer runt omkring oss just nu?

Vi ser en skenande global klimatkris där världens samlade ledare förvandlar det mesta till spel, en tävling i grönmålning och i vem som drar det längsta strået, med minst tvingande åtaganden och mest fördelar. Pokerfejs, bondfångeri och ränksmideri, allt medan extremväder och klimatkatastrofer tätnar där utanför.

På hemmaplan råder en följetong av regeringskriser, där papper och bläck flyter sönder i strilande regn och inget tycks beständigt. Dramatiskt så det förslår. Mumma för politiska reportrar och krishanterare. För vem styr landet idag, imorgon och nästa torsdag? Ska vi skratta eller gråta, gnöla eller glamma? Slita vårt hår eller göra vågen?

Vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

För alla dem som pekade finger åt bananrepubliker och notoriska regeringsbytarländer som Italien och Belgien kommer nu en sur baksmälla. Eller så uppstår ett unikt tillfälle att fabricera efterkonstruktioner, typ ”för visst såg jag den parlamentariska instabiliteten komma åkande, men jag sa bara inget, för jag ville inte förstöra stämningen” Ärligt talat: vem hade det här på känn? Och vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

Runt omkring oss har gängkriminaliteten brett ut sig. Även här ser vi en utveckling som många inte säger sig sett komma, men ändå… Vem hade trott att massiv segregation aldrig skulle slå över i något ont? Att de många förlorarna alltid skulle vara goda förlorare, välkammade och snälla, hela tiden. Nog visar världshistorien åtskilliga exempel på att besvikelse och bitterhet bildar grogrund för destruktivitet. Utanförskap och ökande inkomstskillnader blir ofta ett drivhus för konflikter och kriminalitet.

Så vår tid famlar efter gestaltningar, men surrealismen konkurrerar med realismen. Någon tycks ha stoppat LSD i mellanmjölken. Rakt blir rörigt, och det mesta blir papper och bläck flyter sönder i strilande regn. Inför detta producerar man gangsterfilmer som får de små spinkiga gängkriminella killarna på Järvafältet att se ut som atletiska välskräddade Armani-stekare från Hollywood. Även gangsterrappen tenderar att ge en glamouriserande och heroiserande bild av gängkriminaliteten som – enligt många rapporter – begås av unga killar som ofta bor i trånga slitna hyresrätter och har svårt att sova hemma i sängen hos mamma.

Istället frontar ”kungen”, ”chefen” och ”hövdingen” som sladdar runt i en cool bil, drar in cash och förlustar sig med en lång rad av snygga brudar. Allt sker i någon sorts cool betong-de-luxe, eller som i gangsterfilmerna: coola, stiliserade och tillrättalagda miljöer med perfekt crime-noir-ljussättning. Alla är snygga, spänstiga, sexiga och snärtiga.

Men verklighetsflykten då? Nog måste vi kunna färdas bort i fantasins värld, inte minst nu när läget är så glåmigt. Varken plakatteater eller hyperrealism brukar funka så bra i längden. För det behövs ett dramaturgiskt hantverk för att göra den osorterade verkligheten skarp och spännande. Annars skulle vi alla kunna ställa en kamera och ett stativ utanför porten, låta filmen snurra i 90 minuter och sedan kalla oss Scorsese eller Bergman.

Själv brukar jag trösta mig med tanken på att Gud eller Icke-gud (välj själv) i alla fall inte blir uttråkad när hen tittar ner från det där molnet. Det händer ju en del saker därnere på jorden, för människorna är mästerliga på att fucka upp, men långt sämre på att förstå och förmedla varför. Och nog äger Gud eller Icke-Gud någon sorts gudomlig dramaturgisk manick som kan förvandla synerna till en spännande berättelse. Och det är en berättelse som varken kräver streamingtjänster, bredband eller har luriga bindningstider.

The post “Vi människor är mästerliga på att fucka upp” first appeared on Opulens.

PARODISKT. Aron Flam frias återigen från upphovsrättsbrott, meddelar Patent- och marknadsöverdomstolen på onsdagen.

The post Domen i “En svensk tiger”-målet står fast first appeared on Opulens.

PARODI. En vegansk indiepopsångare på 1980-talet förvandlas till köttätande migranthatare i det nya avsnittet av “Simpsons”. Morrisseys manager, Peter Katasis, är starkt kritisk.

The post Morrisseys manager rasar mot parodi first appeared on Opulens.