KONSTTIPS. Anne Edelstam tipsar om en aktuell utställning på Thielska galleriet.

Just nu visas samlingsutställningen “Det är vackrast när det skymmer” (21 september 2024 – 26 januari 2025) på Thielska galleriet i Stockholm.

Titeln på utställningen baseras på Pär Lagerkvists dikt från 1919:

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus

Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån

Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra –
ensam utan spår

Temat för denna utställning är förändring och den domineras av nordisk symbolism och nationalromantik.

Det är en riktigt fin utställning där dikter kombineras med konstverk. Skymning övergår till gryning, liv till död, dag till natt. Här speglas tidens och naturens kretslopp.

Missa inte denna lilla men utsökta utställning på Thielska galleriet om eller när du är i Stockholm.

The post Konst möter dikt på Thielska galleriet first appeared on Opulens.

PROSA. “Jag slår igen Curt Anderssons bok med glädje. Den är stor och fiberrik”, skriver Carsten Palmer Schale som läst Curt Anderssons bok Allt som jag inte begriper mig på, “om drömmar, samtid, död och livsvillkor“.

Allt som jag inte begriper mig på av Curt Andersson

Ekström & Garay 2021

Curt Andersson har kommit ut med åter en bok. Den här handlar om döden, drömmarna, samtiden, existensen och kvinnorna. Och annat. Det vill säga allt som man inte begriper sig på. Boken vittnar om lärdom, humor och ett frejdigt humör. Boken kan knappast genreindelas, men detta är heller inte meningen; meningen ligger i att få uttrycka ståndpunkter, ofta djupt filosofiska. Språket är spänstigt, stilsäkert och föredömligt tyglat.

Envar får alltså bedöma om denna bok är autofiktiv, rent fiktiv, självbiografisk eller en samling skrönor. Författarens initialer är dock CHA medan berättarens är HCA. För mig är boken ett polyfont collage av högt och lågt, väsentligt och mer perifert samt – och framförallt – en uppsättning resonemangslinjer av stor betydelse i vår upplösta och blinkande värld utan fast grund. Som i Musils (oavslutade) romanbygge Mannen utan egenskaper från tiden i Österrike före det stora krigets utbrott. Där allting genomströmmar huvudpersonen Ulrich, utan att detta någonsin förankrar denne i verkligheten. Andersson noterar bl.a. just detta. Var Ulrichs tid en tid som vår?

Berättaren växte upp i eller nära staden på slätten, alltså Lund. Där har en autostrada nyss dragits tvärs igenom världen som ett dike, eller en brygga. Här träffar också trädgårdsarbetaren HCA sina första obegripliga kvinnor: psykopaten Victoria och neurotikern Marion. Därefter också sjukhuskuratorn Annie. I synnerhet får dock några år senare läkaren och kurskamraten (på en kurs utan mening) Heidi betydelse. Som åter senare den självsvåldiga mexikanskan Bonita, som han är gift med under knappt ett decennium (Imorgon är imorgon). Ingen av kvinnorna avger helt tydliga signaler. Frågan är emellertid om den unge manlige berättaren, HCA, själv gör det? Kanske, kanske inte.

Viktigare för vår unge mans utveckling ter sig då vännen Dan och den danske vännen och filosofen K. K. som i Kierkegaard? I kontakten med dessa – och allra mest med K. – föds och avhandlas flera av berättarens allra mest laddade frågor. Som helt centrala sådana framstår inte minst åldrandet, minnena, döden – och dessa existentiella grundämnens förutsättningar och konsekvenser för berättarjaget i vår obegripliga tid.

Människan är summan av sina erfarenheter. Som ofta nog framträder i form av minnen (som går omlott) och drömmar. Berättarjaget, låt oss kalla honom Harald, är mycket rädd för döden, åldrandet och kroppens och själens gradvisa sönderfall. Den åldrande Haralds minnen, som kanske inte alltid är pålitliga, och drömmar, som oftast är starkt plågsamma, framkallar den yngre Harald i den äldre Harald, men också, förefaller det mig, den äldre Harald i hans högst aktuella tillvaro. Vad har förträngts av tidiga upplevelser, och vad har detta orsakat, och i vilken mån har vi verkligen varit närvarande i våra egna liv? Vad har resultatet blivit nu inför liemannens snara ankomst? Lever vi ”förstrött”, eller oegentligt estetiskt (historierna om kvinnorna kanske antyder det)?

Denna prekära massa av ångest genomkorsas dock i texten av författarens många litterära och mer allmänt kulturella anspelningar (en Shakespeare, en Söderberg, en Musil, en Fellini, en Stagnelius, en Olga Tokarczuk, en Gullberg, en Billie Holiday, en Pär Lagerkvist, en Moberg, en Seneca, en Camus, en Stagnelius), som med stor humor delgivs läsaren, och i åtminstone i någon grad desarmerar en hotande implosion. Lärdomen imponerar. Humorn också. Och skisserna av ett självporträtt; av författaren eller berättaren som odiplomatisk, rak, saklig, allvetande, samtidskritisk, kolerisk, kontrollerande, ordningsam – men också ironisk och vänfast gentleman som älskar sina barn och barnbarn.

I två längre utläggningar vävs dessa frågor delvis in, även om utläggningarna också förmår stå på egna ben. En kronologisk utläggning om Coronapandemin från och med vårvintern 2020, och en om den gravt havererade utredningen om mordet på Olof Palme. I båda fallen framhävs den svenska mentalitetens märkliga anatomi: vår rädsla för polemik och konflikt, vår naivitet, vårt behov av en Messias (Anders Tegnell, Greta Thunberg). Vårt behov av frälsning från det liv som saknar styrsel och struktur, insikt och kritisk kunskap?

Särskilt i den långa presentationen av den svenska pandemistrategin ges självfallet utrymme för fler tankar om döden (det hemska i att kvävas till döds i en respirator, detta att varje siffra i Folkhälsomyndighetens redogörelser döljer en människa, detta att människor ändå inte bryr sig). I utläggningen om pandemins utveckling återfinner vi dessutom en synnerligen intressant diskussion mellan Harald och den kinesiske läkaren Kong X, varvid doktorn bland annat återger en historia om en man, som fått sina ben förstörda, och därför inte kan delta i ett krig. Är detta hemskt? ”Kanske, kanske inte”. Slutomdömet om ”konflikten” mellan Tegnell och Olsen lyder också: kan båda ha rätt, beroende på perspektiv? Kanske, kanske inte.

Men det är inte bara döden som intresserar författaren, även om denna ofta står i fokus. Sidospår och paralleller återfinner vi också. Exempelvis detta med den verkligen obegripliga texten i GT om Job. Vad säger den, vad vill Gud säga; hur förhåller den sig till vår egen tids blodiga händelser?

Exempelvis detta att bli en ”smula konservativ” med åren. Vilket jag finner högst sannolikt. Som konsekvens av alltför drastiska och ibland obegripliga snedsteg i debatten. Detta att många människor i dagens Sverige är historielösa (författaren är inte minst bildad på detta område; historiens). Detta att vara så onyanserad och antiintellektuell, att det är svårt att diskutera invandring och integration, utan att SD ständigt måste vara närvarande. Detta om kändisarnas och de etablerade tyckarnas intåg i media. Kändisar och tyckare med hög svansföring, som ändå oftast inte har någonting att säga.

Och mer personligt. Påminner författaren och hans vänner om Peer Gynt, som ju var sig själv nog – och dessutom en manipulativ, känslostyrd lögnare och narcissist. Nja, det tror jag inte. Med reservationen att vi alla nog har drag av både Gynt och den kallelsedrivne sockenprästen Brand. Önskan att kunna skriva som ”Slas” – vilket författaren i hög grad lyckas med! Men också, i sina mer surrealistiska och fräna partier, som Sture Dahlström, som ju vill fly det anonyma och oåtkomliga ”Systemet”, som döljer sig bakom myndighetsfasader och meddelanden undertecknade av ett pseudointimt ”Karin”. Minnet av den tid man kunde få ett litet a i latin eller historia, och vara värd det! En tid utan de kontraproduktiva ”snällbetygen”. Varningarna för bland andra Kina och den saudiske prinsen Mohammed bin Salman. ”Ålderismen”. Ytligheten, de flytande värdena, ansvarsfrågan.

Ändå återkommer vi löpande till detta med döden. Döden som ytligt sett har försvunnit i vår tid – men som absolut sett är vanligare än någonsin!. Döden som ett skrämmande INTET. Döden som inte anländer som den schackspelande liemannen Bergman porträtterar   – utan som en krypskytt. Samtidigt är inte livet särskilt kort; det är vi som ”gör livet kort” (Seneca).

Jag slår igen Curt Anderssons bok med glädje. Den är stor och fiberrik. Vid sidan om och efter hans tidigare dryga 30 titlar (från hans akademiska karriär, hans många resor och ur vurmen för det surrealistiska) framstår den som ett viktigt komma. Denna bok om drömmar, samtid, död och livsvillkor. Det vill säga om allt som man inte begriper sig på. Lärd, humoristisk och skriven med spänst och språklig ekonomi. Vi kan med lystnad invänta nästa alster från Varberg.

The post Ett polyfont collage av högt och lågt first appeared on Opulens.

MAGI. I den egna kompositionen Midsommar, träder det fram en genuin svensk midsommar med förföriskt ljus, med magiska dofter och kraftfulla rörelser, skriver Bo Bjelvehammar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Midsommar av Fjarill
Butter & Fly Records

Det känns som ett intåg i sommarhagen att lyssna på Fjarills musik, att slippa ok av arbeten och måsten, att barfota ta sig fram på soldränkta fält, känslan av daggvåt frihet bara växer genom lyssnandet på de tretton spåren.

Fjarill består av Aino Löwenmark, pianist och sångerska och Hanmari Spiegel, violinist. Aino kommer från Tällberg, men bor sedan länge i Hamburg, Hanmari har sina rötter i Sydafrika. Det märks i deras musik, som inte känner några gränser, utan med lätthet och stor spelglädje rör sig över olika zoner.

På det nya albumet Midsommar återvänder Aino Löwenmark till Sverige och vi möter här egna kompositioner, tonsatta dikter av Pär Lagerkvist, klassiska svenska folkvisor, allt i särskilda och personliga arrangemang.

I den egna kompositionen Midsommar, träder det fram en genuin svensk midsommar med förföriskt ljus, med magiska dofter och kraftfulla rörelser. I en värld av drömmar känns sagans skimmer och naturväsen så nära. I denna musikaliska skapelse finns både en stor frihet, ett stort mått av kreativitet och just rörelse. Genom hela albumet härskar en övertygande dynamik.

På spår som Den blomstertid nu kommer och Jag vet en dejlig rosa är det sångens kraft och närvaro, som dominerar, utöver en sinnlig, sånglig närvaro, finns det en sprödhet och en skörhet i framförandet, som ger både ett naket och äkta intryck.

Pär Lagerkvist har tidigare blivit tonsatt, särskilt delar av hans sviter Hjärtats sånger och Aftonland. Det är sällan fri vers, ofta ett språk med folkliga och bibliska toner. Pär Lagerkvist tar sig ofta an livets svåra och stora frågor. Det är med glädje han nu lyfts fram av Fjarill.

The post Midsommarmagi first appeared on Opulens.

JAZZ. Gotland Jazz Trio & Filip Jers skapar musik med rötter i både jazzens och folkmusikens värd. De närmar sig allt på ett enkelt, lekfullt och lätt sätt, ett musikbygge av smittande klanger och berörande rytmik, skriver Bo Bjelvehammar. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Gotland Jazz Trio & Filip Jers
Sandkvie Records

Vidareutveckling och fördjupning inom musiken sker när musiker tar sig an skilda och ibland främmande genrer, bortom det vanliga och kända. Det handlar om att bryta nya stigar, att peka på okända men möjliga perspektiv, att få lyssnaren att lyfta blicken och tänka friare. Allt detta kräver en teknisk skicklighet, ett mod som gränsar till frihet och oberoende. Detta är tillämpbart på Gotland Jazz Trio, som rör sig obehindrat mellan olika genrer.

På albumet Gotland Jazz Trio & Filip Jers finns nyskriven musik av gruppens medlemmar. De skapar en musik, med rötter i både jazzens och folkmusikens värd. De närmar sig allt på ett enkelt, lekfullt och lätt sätt, ett musikbygge av smittande klanger och berörande rytmik. Och en trohet och tillit till platsen där de verkar, Gotland.

Jag talar om Jean-Simon Maurin på piano, Nils Ossman på bas och Marcus Grufstedt på trummor. De har spelat ihop i tio år med Gotland som bas, det skulle vara bra om minst hela Sverige fick höra dem lite oftare.

På albumet finns en gästartist, Filip Jers, munspelets mästare, som gärna söker samarbete hos jazz – och stråkensembler. Här tar han sig an musikaliska skatter från 1800-talet, som från början spelades på fiol och vevlira. Det är personliga tolkningar, lyhörda engagemang, som ger både kraft och uttryck åt en stark folkmusiktradition. Som alltid är det en självklarhet och en lätthet i Filip Jers musik. Det är inget musikaliskt krångel och inget uppstyltat spel, munspel är ju folkets instrument.

På nytt får jag möta Gotländsk sommarnatt, i arrangemang av Filip Jers, en sagolikt vacker musikupplevelse. Den är komponerad av kompositören och riksspelmannen Svante Pettersson från Lärbro, den textsattes av Arthur Nilsson från Lau 1946. Ett flertal inspelningar har gjorts, ett flertal under 60-talet. Jag minns särskilt en av Carli Tornehave, från början av 60-talet.

I den gotländska sommarnatten, smyger sig skymningen på, allt söker vila i drömmar och i doften av orkidéer. Orden visar en stor släktskap med Pär Lagerkvist:

Stilla faller sommarskymning
kring en gammal gård
som från dagens slit och oro
somnar in i nattens vård.

The post Sagolikt vackert när munspel möter folkmusik first appeared on Opulens.

BESTÅR. Under en period på 80-talet och i början av 90-talet var bruket av metaforer starkt ifrågasatt i den litterära debatten. Men bruket består. Carsten Palmer Schale skriver här om en av litteraturens minsta beståndsdelar — metaforen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi människor skapar tillsammans vår värld. En av de mest inflytelserika sociologiska klassikerna på området är följdriktigt Peter L. Bergers och Thomas Luckmanns The Social Construction of Reality (1966). Den litteräre existentialisten Pär Lagerkvist talade om att grundproblemet beträffande människan och livet är, att vi sysslar med ”skapande falskhet”. Som han såg som något positivt. I förlängningen av detta synsätt återfinner vi en av litteraturens minsta beståndsdelar: metaforen.

Redan Aristoteles var inne på detta i sin Poetik (Ars poetica). Här handlade det om förmågan att se likheter (mellan föremål): ”Skall jag vetenskapligt beskriva en sak, så talar jag om vad den uppkommer av och hur den verkar; skall jag dikta om en sak så talar jag om vad den är lik”.

Så långt allt väl. Men skall vi, som hos exempelvis Freud, förlägga associationsförmågan hos diktaren eller i metaforens semantiska potential? Det finns skäl att, åtminstone inledningsvis, ansluta sig till den andra ståndpunkten. Hursomhelst karakteriseras en metafor inte bara av dess associationskraft, utan även av förtätning. Vidare bör, menar undertecknad, inte metaforen ensidigt ses som ett lätt översättbart substitut (vilket tyvärr har varit vanligt; ett lejon betyder kraft och mod). Snarare bör den ses som en faktor som etablerar interaktion mellan diktare och läsare.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Paul Ricœur, och andra hermeneutiker, har intresserat sig för detta. Vidare har det inom hermeneutiken (tolkningsläran) hävdats, att förklaring medierar förståelse, vilket något slarvigt måhända på litteraturens — inte minst poesins — fält kan betraktas som att metaforen kan gå omvägen om förnuftet för att komma fram till känslan.

”Överromantisk poesi” kan därvidlag måla med alltför breda emotionella penseldrag, medan den bästa dikten både kan vädja till ”förnuftet” och vara adjektiviskt ekonomisk. Därmed kan vi kanske också säga, och jag säger det, att all god poesi berör, eftersom den sätter igång den medskapande läsarens fantasi. Fantasi kan legera känsla och förnuft.

Den goda metaforen är därför sällan (mer än sällan) övertydlig. Fastmer är den en fundamental princip för språket. Som poetiskt verkningsmedel är den en sorts nyckel till textens gåta. Den gåta som ger oss möjlighet att se verkligheten på ett nytt sätt. Och därmed kraft att förändra den. Metaforen kommer dock därmed även att gränsa till symbolens, arketypens och mytens hemlighetsgulla värld.

En värld och verklighet vi bör närma oss med försiktighet. Och vi bör, parentetiskt, inte ”koka myter” (Claude Lévi-Strauss), det vill säga förklara sönder dem, eller alltför kliniskt bena upp en dikts innebörd. Då förlorar den sin potential, som är unik för envar läsare.

En poetisk bild består av ”vehicle” plus ”tenor” (I A Richards) — bärare och tanke: sammanhållna och interagerande i en metaforisk helhet. Häri uppstår mening och innebörd. God poesi, för att variera Aristoteles, beror därvid även ofta inte bara på likheter, utan även på olikheter, och på avståndet mellan ord och tanke. Det perfekta avståndet dem emellan genererar mest mångfald.

All berörande dikt karaktäriseras av en rörelse från det kända till det okända. Bland annat skiljer sig således en i en enkel bemärkelse vacker beskrivning av en solnedgång starkt från en oroväckande och berörande sammanställning av ord i riktning mot en etisk, estetisk och epistemologisk metaforik.

Hit hör emellertid även intressanta idéer runt epiforer, diaforer, denotationer och konnotationer, som vi just här inte kan utveckla. Viktigt att hålla i minnet är emellertid kontextens betydelse. Att en man är en räv är absurt på en denotativ nivå, men åtminstone en viktig iakttagelse på en konnotativ eler associativ nivå. Men när konnotationen omedelbart anmäler sig bleknar metaforen betänkligt.

Metaforen är inte ett platt ornament. Den är en innovation.  Och öppnar vår blick och vårt hjärta. En rosaskimrande skymning är egentligen platt och intetsägande, medan en beige sådan inte är det på samma sätt.

God poesi har lämnat frasen bakom sig till förmån för det oväntade.

När en gammal sportkommentator och författare — PO Enqvist — beskrev ett höjdhopp som beskt förstås kanske poängen.

Annars finns det ju andra stora författare att vända sig till. Exempelvis Willy Kyrklunds underbara ord: ”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar” (ur Mästaren Ma). Eller från den eventuellt mer traditionella (och romantiska) poesin som i dikten Till förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius:

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.

The post Metaforen — hur fungerar den? first appeared on Opulens.

BOKMINNE. Jag minns var vi satt, jag och min väninna. Vi drack öl på en bar som ligger på Hornsgatan. Utåt en sunkig bar men därinne rätt så fräsch. En bar som vi förut varit på, där vi supit oss fulla, skrattat och sen gått hem. Vi satt nära ingången den där gången, vid det mörka träbordet, eftersom det var sommar eller sensommar.

Hon skulle fylla år och jag hade precis fyllt år. Vi är båda lika gamla, jag är bara några dagar äldre. Vi såg oss som intellektuella och födelsedagspresenter var alltid böcker, allt från Gibran Khalil Gibran till Theodor Kallifatides, från Dostojevskij till Pär Lagerkvist. Min vännina föddes i Bosnien, flydde etnisk resning och hamnade i Sverige. I det politiskt medvetna hem där hon växte upp stod kulturen i centrum, och hon hade åsikter om hur litteraturen ska vara

– Jag tycker att svenska författare oftast är tråkiga. Men honom, honom tycker jag om, sade hon och räckte fram Pär Lagerkvists Sibyllan.

Livet kom emellan, jag lade boken i bokhyllan och glömde nästan bort den. Då och då tog jag fram den, läste baksidan och lade tillbaka den. Vid något tillfälle var jag och min flickvän på Myrorna i Skanstull. Min tjej gick till konstavdelningen och jag till litteraturavdelningen. Vid den tiden hade jag glömt Pär Lagerkvist och Sibyllan. Jag gick runt bland böckerna utan att leta efter något särskilt. Då såg jag den! En bok som blivit gammal med åren, sidorna var gulnade och omslaget vackert med gröna trädgrenar och så namnet … Pär Lagerkvist, Dikter. Jag minns inte vad jag tänkte på eller varför jag tog den men jag minns att jag köpte den, tog med den hem och som vanligt lade den i bokhyllans sektion för olästa böcker.

Livet fortsatte och stressen, de dumma besluten och misstagen staplades på varandra och så var jag på psykiatriska akuten i Huddinge. Jag träffade en läkare, vi bokade ny tid och jag träffade en annan läkare. Den andra läkaren skulle gå igenom utredningen. Det kom fram att jag var självmordsbenägen och gravt deprimerad. Det gjorde inget. Eller jo, det gjorde det. Jag blev väldigt ledsen för att jag var ledsen, jag fick ångest för att jag hade ångest över att jag blev ledsen för att jag var ledsen. Ja, ni fattar. Perioderna gick in i varandra, så jag vågar inte säga när jag tog fram boken och började läsa den. Men jag minns att jag läste och läste. Jag märkte att jag hade en lapp i boken, sidan visade en dikt som jag gillade. Nu minns jag, jag hade bläddrat en gång i boken och läst en dikt som jag gillade väldigt mycket. Den här gången läste jag från början. Ångesten, alltså dikten, läste jag om, om och om igen. Jag trodde mig förstå, den självdestruktive Pär? Eller? Han skriver:

Jag såg mig leva
stort och tungt
och ana de öde djupen;
mot mörkren vällde mitt blod så ungt …
– då släppte du taget kring strupen

Jag läste och läste och vips var boken nästan slut. Men Lagerkvists dikter tar aldrig slut. Det är bara att börja om, från början, få nytt perspektiv. Samtidigt som jag mådde dåligt och läste dikterna, läste jag Sibyllan, min vänninas present till mig. Vanligtvis brukade vi skriva i böckerna som vi gav varandra, för att ha som minne, men just den hade hon inte skrivit i.

Jag började läsa Sibyllan som en hungrig varg som fått tag i ett får. Mitt förhållande till Gud var minst lika komplicerat som den äldre kvinnans, Oraklets. Kärlek, hat, tvivlen och undran. Finns han? Jag vet inte! Vem vet? Jag vet inte. Jag minns att jag hösten efter jag fått presenten och innan jag hamnade på psykiatriska akuten funderat mycket kring ondskan och döden. Gud vilken klyscha, men så var det. Jag längtade efter att tänka stora tankar, skriva större och mer betydelsefulla texter. Jag längtade efter döden, men tyckte att livet var okej. Jag funderade på om livet var en syntes av rädsla för döden och kärlek till dem vi älskar. Ja, ni märker.

När jag började läsa Pär Lagerkvists dikter viskade en inre röst: Nu är tiden. Bli inte rädda nu, inte att jag gör något åt mina självmordstankar, men det var då jag skulle börja läsa Lagerkvist. Jag slukade orden, kände igen mig, läste om, och det var som om det fanns en röst genom historien som sade att det är okej att må dåligt, att släppa allt, att läsa och tänka. Det är okej, allt är okej! Att ha ångesten kring strupen, att vara i ödsliga marker och höra fågelns skri. Jag började våga nu. Pär Lagerkvist var nu den läkare som min läkare inte kunde vara, min psykoterapeut. Vi började prata, jag frågade och han svarade i nästa dikt. Jag fundera länge på hur jag skulle uttrycka min självmordsbenägenhet som rasifierad och muslim. En självmordsbenägen muslim? Oj då, ring Säpo. Men jag sket i det, för tillsammans med Pär Lagerkvist vågade jag prata om det med mig själv, med Lagerkvist, säga att det är okej att må dåligt.

Min vännina och jag umgås inte längre. Det är helt okej, men hon ska veta att presenten några månader senare kom att rädda mitt liv. Så tack! Och tack Pär Lagerkvist.

HADI AL-WIHILAT

The post Tack Pär Lagerkvist! first appeared on Opulens.

BERÄTTARKONST. “Efter att först ha läst pappersboken och sedan lyssnat på ljudboken så får jag nog säga att ljudupplevelsen var starkast. Det här är litteratur som sannolikt gör sig allra bäst live, framförd av berättaren själv, “, skriver Clemens Altgård om Christina Claessons Åskflickan.

Åskflickan av Christina Claesson
Triangelhissen (2017)

Parallellt med att det nu görs intressanta satsningar på hörspel och att en spoken word-scen växt fram under senare decennier så har det också skett ett uppsving för det muntliga berättandet. I och med mp3-formatet har också ljudbokslyssnandet ökat. Men än så länge håller den traditionella boken ställningarna. För hur lång tid till är det väl ingen som vet.

Christina Claesson är en författare som redan på 80-talet började intressera sig för och utöva muntligt berättande. Många har nog hört hennes röst i radio, till exempel i program som Sommar, Tankar för dagen eller Retorik i P1. Hon har också gett ut en handbok i berättarkonst, Berättarens handbok. Kort sagt är hon ett berättarproffs.

Hennes senaste litterära projekt Åskflickan består av fyra texter som från början varit rent muntliga berättelser som växt fram och byggts på inför åhörare. Så har till exempel titelberättelsen framförts ett par hundra gånger innan den omvandlats till skriftspråk. I sitt förord skriver Claesson om skillnaden mellan den muntliga berättarkonsten där texten kan ändras från gång till gång och den definitiva process som skrivandet av en bok innebär.

Utgivningen sker på det förlag hon startat, Triangelhissen, och det är ett förlag där hon planerar att ge ut andra muntliga berättares verk. Det innebär alltså att hon också producerar ljudböcker. Jag fick recensionsexemplar av boken men också en kopia av ljudboken (dessutom finns Åskflickan som e-bok).

Efter att först ha läst pappersboken och sedan lyssnat på ljudboken så får jag nog säga att ljudupplevelsen var starkast. Det här är litteratur som sannolikt gör sig allra bäst live, framförd av berättaren själv, och då kommer ljudboken som hon själv läst in rätt så nära. Därmed inte sagt att Christina Claesssons berättelser inte fungerar i bokform, för det gör de. Men som författaren själv uttryckt det: “Skriftligt möter hjärnan genom ögonen. Ögonen är mer kritiska och logiska. Öronen är mer känslomässiga och associativa.”

Åskflickan är första boken i en svit kallad På pränt. Det finns också en platsangivelse: Glimmingehus. Detta med en specifik plats som utgångspunkt för orden ligger helt i linje med det muntliga berättandets tradition.

Glimmingehus i Simrishamns kommun är Nordens bäst bevarade borg från medeltiden och redan däri finns förstås ett incitament till spökhistorier och fantasmagorier. Spökhistorier och skräckberättelser utgör en genre där det muntliga berättandet aldrig avstannat, inte ens i modernitetens tidevarv.

Vad Christina Claesson gör är att avlocka platsen det mesta möjliga i form av fantasiburna uppslag. Berättelserna kan ses som exempel på magisk realism, en genre som företrädesvis odlats med störst framgång i Latinamerika och på Island. Men det finns även kopplingar till afrikansk berättartradition, kanske främst i berättelsen Drakbrunnen, som också knyter an till den europeiska folksagan.

De muntliga berättelserna blir här till noveller, men kan också läsas som sagor. Fast författaren drar själv en åldersgräns vid tolv år. Från tolv år och uppåt alltså. Det verkar rimligt eftersom historierna har en karaktär som inte riktigt lämpar sig för mindre barn.

Novellerna är inte riktigt så onda sagor som kan förekomma i Pär Lagerkvists eller Melker Garays författarskap, men rymmer ändå ett visst mått av mörka motiv.

Språket flyter lätt och ledigt även i skrift och jag noterar att Claesson i hög grad ägnar alla de fem sinnena uppmärksamhet i sina gestaltningar. I berättelsen Doktorn i Hammenhög kommer jag att tänka på Karen Blixen, en författare som Christina Claesson onekligen har vissa gemensamma nämnare med. Om det kulinariska var viktigt i Blixens Babettes gästabud, så gäller detta även Claessons berättelse, som dessutom har en fyndig Ingmar Bergman-referens. Den är nog min favorit i den här boken, även om Flickan med glashanden också fascinerar med ett tema som handlar om lögn, sanning och förlåtelse.

Det är ett intressant projekt som Christina Claesson dragit igång och det ska blir intressant att följa. Det muntliga berättandet uppstår och lever av samspelet med åhörare, men kan vilket den här utgivningen visar, få en fortsättning såväl i det traditionella bokformatet som i form av en mp3-fil.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Det talade ordets magi first appeared on Opulens.