PANDEMIDEBATTEN. Erik Svensson, biologiprofessor vid Lunds universitet, ser med kritiskt granskande blick tillbaka på pandemidebatten som inleddes våren 2020.

Det är nu fem år sedan pandemin svepte över världen

Det har nu gått mer än fem år sedan den ödesdigra vårvintern 2020, då coronapandemin svepte över världen. Sverige drabbades inledningsvis hårt, med höga dödssiffror på ålderdomshem, i synnerhet i Stockholmsregionen.

I ljuset av de många dödsfallen under denna pandemi, såväl i Sverige som i resten av världen, är tiden nu mogen att dra några mer generella slutsatser när vi kan se på skeendet i backspegeln och har fått en mer komplett bild av utfallet.

Jag tror att det är viktigt, inte minst för oss inom vänstern, att kritiskt ifrågasätta en del av de påståenden som gjordes i den stundom upphetsade och uppskruvade pandemidebatten som inleddes våren 2020.

Pandemidebatten tvärdog 2022

Kritiken mot Folkhälsomyndigheten (Fohm) stundom var stundom mycket hård, vilket skildrats av den förre statsepidemiologen Anders Tegnell, som nyligen kom ut med en personlig bok om pandemin.   

Pandemidebatten i Sverige rasade mer eller mindre intensivt fram till februari 2022, då den i princip tvärdog efter Rysslands invasion av Ukraina. Det så kallade kommentariatet på Twitter/X eller det som ibland kallas för ”den tjattrande klassen” tappade då fullständigt intresset för pandemin och ägnade därefter närmast 100 procent av sin energi åt att diskutera Ukraina, Nato och senare Israel-Palestinakonflikten. Så fungerar debattlogiken i ett litet land som Sverige: intresset och indignationen är ofta kortvarig.

Den hårda kritiken och det faktiska pandemiutfallet 

Först nu kan vi med någon större säkerhet säga något om pandemiutfallet i Sverige och andra länder. Detta var för övrigt något som både Anders Tegnell och hans föregångare på posten som statsepidemiolog Johan Giesecke påpekade vid upprepade tillfällen redan våren 2020. Utfallet av pandemin måste utvärderas på längre sikt, menade han. Detta eftersom det, enligt hans åsikt, inte var möjligt att uttala sig om  Sveriges pandemistrategi bara några månader in i pandemin.

Giesecke hävdade också – korrekt skulle det visa sig senare – att våra grannländer i Norden förr eller senare skulle komma ikapp Sveriges inledningsvis höga dödstal under pandemin.

För dessa (då och i efterhand) närmast självklara uttalanden av Tegnell och Giesecke fick de båda epidemiologerna hård kritik av rasande debattörer som skällde ut dem och förlöjligade dem i både traditionella och sociala medier: ”Hur kan ni påstå att andra länders dödstal snart kommer att komma i kapp Sveriges höga dödstal?. Så lät det ofta från arga kritiker.

Mina flöden i sociala medier fylldes snabbt av indignerade inlägg mot Tegnell och Folkhälsomyndigheten från rasande akademikerkollegor.

Tegnell och Giesecke fick rätt

I dag vet vi att Tegnell, Giesecke och Folkhälsomyndigheten fick rätt: Sveriges överdödlighet under pandemiåren blev inte högre än i våra grannländer i Norden, och Sverige var bland de länder som  hade lägst överdödlighet i hela Europa.

Dessa glädjande resultat borde mana till kritisk eftertänksamhet och ödmjukhet hos de många och tvärsäkra kritikerna av Folkhälsomyndigheten som rasade våren 2020 som hävdade att Sveriges coronastrategi var ineffektiv, ja närmast katastrofal.

En särskilt högljudd grupp forskare och akademiker blev kända (eller snarare ökända) som ”De 22 forskarna”. Denna brokiga skara av professorer och forskare ibland annat epidemiologi och virologi producerade ett antal olika alarmistiska debattinlägg, där de påstod att Sveriges dödstal skulle närma sig Italiens och och de varnade USA för att följa Sveriges pandemistrategi sommaren 2020.

Tragikomiska inlägg 

Dessa tvärsäkra debattinlägg framstår som närmast tragikomiska idag, eftersom Sverige klarade sig betydligt bättre genom pandemin än både USA och Italien och alla andra ”lockdown-länder” som införde hårda restriktioner och munskyddsobligatorium, till exempel Storbritannien, Tjeckien, Frankrike och Tyskland.

Den numera avsomnade gruppen ”De 22 forskarna” bytte sedan namn till ”Vetenskapsforum Covid-19” och utvecklades snabbt tillsammans med andra lobbyistgrupper till slutna konspirationsteoretiska sekter som utmålade Sveriges regering och Folkälsomyndigheten som brottslingar. I dessa märkliga sammanhang återfanns bland andra professorerna Joakim Rocklöv och Fredrik Elgh från Umeå och Tove Fall och Björn Olsen från Uppsala.

Forskarna från denna gruppering kom med häpnadsväckande påståenden som att det skulle ”gå att ”trycka ner smittan” och de gav flera märkliga och verklighetsfrånvända råd om hur Sverige borde lägga om sin pandemistrategi till att bli mer restriktiv.

Vansinniga inlägg i pandemidebatten

Flera av dessa råd framstår i dag som utopiska, för att inte säga dystopiska eller fullständigt vansinniga. Ett bisarrt exempel var när Tove Fall i hävdade att ”det går att utrota viruset lokalt”.

Fall föreslog också ett surrealistiskt system av omfattande reserestriktioner mellan regioner, där Sverige skulle delas in i olika ”färgzoner” mellan vilka det skulle krävas tillstånd för att resa in och ut, beroende på den lokala smittspridningen.

Lyckligtvis förverkligades aldrig detta auktoritära förslag som ju hade krävt en omfattande och kostnadskrävande offentlig kontrollapparat av ett slag vi aldrig tidigare sett i något demokratiskt land.

Vad vi vet i dag

Vi vet nu att drakoniska åtgärder av detta slag inte fungerat någonstans i världen – inte ens i det auktoritära Kina som inledningsvis drev en sådan hård pandemistrategi.

Vi vet också i dag att större delen av Sveriges befolkning till slut blev smittad, liksom befolkningarna i alla andra länder i världen, oavsett pandemistrategi.

Ironiskt nog hävdade den ständigt ombytlige Joakim Rocklöv, bara någon vecka in i mars, innan covid-19 blev officiellt klassad som en världsomfattande pandemi att de flesta skulle bli smittade och att det därför inte gick att stoppa virusspridningen.

Det var ett påstående som senare skulle visa sig vara en helt korrekt förutsägelse, även om Rocklöv senare kom att byta åsikt och anslöt sig till det snabbt växande alarmistiska lägret som etablerades efter en hårt kritiserad ledarartikel i Dagens Nyheter.

Rocklöv svängde 180 grader

Artikeln signerad av Peter Wolodarski kritiserades för att sprida panik och vissa kallade den populistisk. Ytterligare några månader senare bytte Rocklöv åsikt än en gång och ångrade att han bidrog till att sprida panik och sa sig inte längre stå för allt i de polariserande debattartiklar där han och ”de 22” kritiserade Folkhälsomyndigheten i hårda ordalag.

På bara ett par veckor i mars och april 2020 svängde Rocklöv 180 grader och började plötsligt förespråka drakoniska nedskärningar i syfte att trycka tillbaka virusets framfart.

Debattörer föreslog obskyr pandemistrategi

Tillsammans med bland andra professorn i matematisk statistik Olle Häggström lade Rocklöv i april 2020 fram ett förslag till ny pandemistrategi som kallades ”hammaren och dansen” i ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Detta var en helt ny och oprövad pandemistrategi som hade föreslagits av en så kallad influencer i Bay Area i Kalifornien vid namn Tomas Pueyo i en nättidskrift som heter ”Medium” i form av ett blogginlägg utan någon som helst sakkunnig granskning.

Pueyos inlägg publicerades den 19 mars 2020 med titeln ”The Hammer and the Dance” och fick ett enormt genomslag över hela världen, med miljontals nedladdningar på kort tid.

Några dagar tidigare hade Pueyo – som inte hade någon utbildning eller expertkunskap i vare sig smittskydd, epidemiologi eller medicin utan jobbade inom IT-sektorn – ett annat inlägg i Medium med titeln ”Coronavirus – why you must act now”. Dessa båda inlägg, som bara avspeglade Pueyos subjektiva tyckande, blev virala och fick enormt genomslag globalt och stärkte de politiker som ville genomföra drakoniska nedstängningar. Häpnadsväckande nog var det först långt i efterhand som Pueyo’s meriter och argument kritiskt granskades.

Noterbart är att professorerna Rocklövs och Häggströms debattinlägg i DN var närmast en blåkopia på Pueyos förslag och debattinlägg i Medium. De använde till och med samma namn i svensk översättning på den pandemistrategi som aldrig tidigare prövats och som i dag ingen pratar om (av goda skäl).

Rocklövs och Häggströms debattinlägg blev följaktligen kritiserat och det påpekades korrekt att deras USA-importerade strategiförslag byggde på ett blogginlägg av en allmän tyckare utan expertkunskap om smittskydd.

I dag finns det inte längre någon som förespråkar ”hammaren och dansen” eller ens vet vad termen syftar på. Strategin var en ren skrivbordsprodukt. Den stora frågan är hur det kom sig att flera högt vetenskapligt meriterade professorer så okritiskt kunde importera en idé som inte var vetenskapligt förankrad, som hade föreslagits av influencer (utan någon expertkunskap) och som publicerades i form av ett icke-sakkunniggranskat blogginlägg.

Många osakliga inlägg i pandemidebatten

Fem år efter pandemin finns det alltså många goda anledningar att kritiskt granska akademikers och forskares offentliga ställningstagande i debatten. En sådan kritisk granskning bör inte bara riktas mot de med specialkunskaper inom epidemiologi och smittskydd och deras förhastade uttalanden, utan även de många andra som saknade specialkunskaper men som glatt kastade sig in i debatten och riktade frän, tvärsäker och ofta osaklig kritik mot Folkhälsomyndigheten.

Till den skaran hör bland andra statsvetaren Gina Gustafsson och nationalekonomen Lars Calmfors. Den sistnämnde hamnade för övrigt på samma politiska sida som Sverigedemokraterna när han krävde Anders Tegnells avgång. Vad nu en nationalekonom har att säga om hur ett effektivt smittskydd bör utformas, ja, det kan man verkligen undra.

Vad föranledde de många tvärsäkra yttranden som fälldes? Hur kunde så många namnkunniga debattörer med minimala kunskaper om pandemier, smittskydd och epidemiologi vara så säkra på sin sak och visa sig få så fel i sin kritik mot Folkhälsomyndigheten och pandemistrategin?

Gina Gustavsson var snabbt ute i pandemins tidiga skede med ett par artiklar i internationella medier som Guardian och Washington Post .

Kanske såg Wolodarski möjligheter att öka prenumerationssiffrorna bland de ängsligare delarna av den hypokondriska medelklassen

Gustavsson påstod att Sveriges pandemistrategi, med dess frånvaro av hårda nedstängningar, förklarades av unken svensk nationalism och svensk exceptionalism. Efter dessa anmärkningsvärda påståenden belönades Gustavsson genom att rekryteras som ny kolumnist till Dagens Nyheters ledarsida av dess chefredaktör Peter Wolodarski.

DN hårdexploaterade som bekant under en stor del av pandemin rädslan för smittan. Kanske såg Wolodarski möjligheter att öka prenumerationssiffrorna bland de ängsligare delarna av den hypokondriska medelklassen i Stockholm med dess ständigt närvarande dödsångest?

När väl Gustavsson fått sin plattform på DN:s ledarsida skruvade hon upp tonläget ytterligare och publicerade en strid ström av förutsägbara ledarkolumner där hon hårt drev tesen om den påstått katastrofala svenska pandemihanteringen.

När Gustavsson möttes av kritik, svarade hon med att jämföra pandemidebatten och det allmänna tonläget i Sverige med diktaturen i DDR och filmen ”De andras liv”. En film som handlar om hur östtyska säkerhetstjänsten Stasi avlyssnade sina egna medborgare i en repressiv diktatur.

Gustavssons häpnadsväckande och groteska jämförelse upprepades sedan av Staffan Dopping i den borgerliga tidskriften ”Kvartal”.

I stället för att sakligt bemöta kritiken mot deras överdrivna påståenden om pandemihanteringen valde alltså både Gustavsson och Dopping att dra yttrandefrihetskortet och utmåla sina egna åsikter som undertryckta i debatten.  

Författaren och den liberala debattören Göran Rosenberg publicerade flera anmärkningsvärt hårda och tvärsäkra kolumner. Rosenberg kopplade till och med ihop Folkhälsomyndigheten och den svenska pandemihanteringen med tvångssteriliseringarna och eugeniken i Sverige under 1900-talet.

Rosenberg antydde alltså att Folkhälsomyndigheten mer eller mindre medvetet offrade svagare människor under pandemin, i utilitarismens namn.

Liknande teser drevs av den katolske borgerliga debattören Lapo Lappin från Uppsala som driver podden ”Metafysiska Laboratoriet” och som utsett filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö som den ondsinta hjärnan bakom den svenska utilitarismen. Tännsjö representerar i detta katolska kristna narrativ en värdenihilistisk filosofi som påstås vara officiell svensk statsideologi och som styr prioriteringar inom sjukvården. 

Här kan man komma med den kritiska invändningen att så länge resurserna till vården är begränsade – vilket de sannolikt kommer att vara för en överskådlig tid framöver och i alla fall så länge nuvarande marknadsliberala lågskattepolitik bedrivs – så kommer sjukvården alltid att behöva prioritera olika grupper. Att då som Rosenberg, Lappin och Gustavsson beklaga sig över detta eller att lyfta fram det etiska dilemmat med det så kallade spårvagnsproblemet illustrerar mest hyckleriet hos dessa borgerliga debattörer.

Om Gustavsson och andra borgerliga debattörer menade allvar med sin kritik av prioriteringar i sjukvården borde de inte rösta på partier som står för lågskattepolitik och nedskärningar av offentlig verksamhet.

Högerns exploatering av gammalt sossehat

Att borgerliga medier som Kvartal och Bulletin så hårt kritiserade den svenska pandemistrategin är egentligen inte så konstigt: Sverige styrdes mellan 2018 och 2021 av en rödgrön koalition bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Borgerliga debattörer kunde därför tacksamt exploatera gammalt sossehat och fokusera på den välfärdsstat som de alltid ifrågasatt i grunden och som de associerar med socialdemokratin.

Den i massmediala sammanhang lätt tafatte statsepidemiologen Anders Tegnell blev en symbol i det borgerliga narrativet om den usla svenska offentliga sjukvården som man vill avskaffa eller privatisera.

Därför var den borgerliga populistiska kritiken från Rosenberg, Lappin och Gustavsson inte oväntad, utan logisk med tanke på deras ideologiska utgångspunkter i narrativet om en stelnad och ineffektiv statlig sjukvård i behov av liberala marknadsreformer.

Även Sverigedemokraternas populistiska kritik av den svenska pandemistrategin ska ses i ljuset av deras ideologiska agenda att avveckla den förhatliga ”sossestaten”. Vi såg alltså en stärkt ideologisk allians mellan borgerlighetens liberala, värde- och nationalkonservativa falanger.

De enades i fördömandet av Folkhälsomyndigheten, Anders Tegnell och den socialdemokratiskt ledda regeringen. De hårda attackerna på Sveriges pandemistrategi från höger byggde aldrig på något starkt vetenskapligt underlag, utan avspeglade framför allt en ideologisk offensiv mot socialdemokratin.

Tvärsäkra vänsterdebattörer

Lite mer överraskande var att även flera debattörer med vänsterbeteckning uttryckte liknande hård och tvärsäker kritik mot den svenska pandemistrategin.

Kritiken från vänster kom sällan från den traditionella marxistiska och socialistiska vänstern (i den mån den finns kvar), utan framför allt från olika identitetspolitiskt influerade vänsterströmningar närstående Feministiskt Initiativ (i dag Feministerna).

Vänsterkritiken kan sammanfattas som följande: Sveriges pandemistrategi var i grunden marknadsliberal eller rentav libertariansk. Regeringen och Folkhälsomyndigheten offrade medvetet offrade svagare grupper, som sjuka och äldre i stället för att genomföra nödvändiga nedstängningar och ordinera obligatoriska munskydd.

Dock är dessa påståenden att hårda nedstängningar och munskydd skulle ha kunnat rädda många människors liv mycket tveksamt med tanke på dagens kunskapsläge, pandemiutfallet och Sveriges mycket låga överdödlighet.

Enligt vänsterkritikerna av Sveriges pandemistrategi skulle alltså regeringen och Folkhälsomyndigheten medvetet ha offrat människors liv som del av en cynisk libertariansk strategi där ekonomin prioriterades högre än människors hälsa och liv.

Denna i mitt tycke ytliga och svagt vetenskapligt förankrade vänsterkritik har framförts bland annat i tidningen ”Flamman” samt i den amerikanska marxistiska tidskriften ”Jacobin”. Detta narrativ har dock mötts av välformulerad kritik från vänster av Daniel Johansson.

Med få undantag tycks vänsterkritiken mot den svenska pandemistrategin framförallt komma från priviligierade akademiker och universitetsanställda, som med sina flexibla arbetstider kraftigt underskattar både svårigheterna med stora samhällsnedstängningar och de sociala konsekvenser som drabbar arbetarklassen och unga som befinner sig mitt i sin utbildning.

I dag vet vi att nedstängningar av hela samhällen fick stora negativa konsekvenser för människors hälsa och utbildning, framför allt i det globala Syd. De sociala kostnaderna som stora samhällsnedstängningar medför tycks dock vänsterkritikerna av Sveriges pandemistrategi ännu inte ha erkänt.

Tre slutsatser från pandemidebatten

Vilka generella slutsatser kan vi då dra från den numera avsomnade pandemidebatten i Sverige efter att ett halvt decennium har gått? Jag menar att det finns tre slutsatser vi kan ta med oss inför nästa pandemi.

Var skeptisk!

För det första: var skeptisk mot akademiker, forskare och självutnämnda experter som ger sig in i den politiska debatten och uttalar sig i policyfrågor som ligger långt utanför deras kompetensområden.

I dessa dagar när vetenskaplig forskning utsätts för hårda attacker från höger måste vi givetvis stå upp för forskningen och försvara den akademiska friheten.

Det innebär dock inte att vi okritiskt måste acceptera allt vad enskilda forskare – eller ens grupper av forskare – hävdar i debattartiklar och inlägg i sociala medier. Balansgången mellan vetenskapsförakt å ena sidan och ”scientism” och auktoritetstro å andra sidan är svår, men vi måste vara medvetna om att denna balansgång alltid kommer att finnas.

Det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020

Det var för övrigt förbluffande under pandemidebatten att se så många av mina forskarkollegor inom samhällsvetenskap och humaniora som normalt är mycket kritiska mot övertro på vetenskap (eller ”positivism” som är ett vanligt skällsord från dessa kretsar) fullständigt okritiskt dela inlägg i sociala medier från svagt underbyggda studier om munskydd eller icke-sakkunniggranskade debattartiklar.

Det var handlade om debattartiklar som ofta på svaga grunder påstod att munskydd och drakoniska nedstängningar kunde stoppa smittspridningen, vilket vi idag vet inte gick.

Det många av mina forskarkollegor, som deltog mer eller mindre aktivt i pandemidebatten, saknade var den epistemiska ödmjukhet som ekonomiprofessorn Erik Angner efterlyste i ett tidigt stadium av pandemin.

I backspegeln kan vi konstatera att många av debattinläggen och påståendena om pandemiutvecklingen snabbt blev inaktuella. Det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020, som Tegnell och Giesecke upprepade gånger påpekade.  

Vänsterns analytiska förmåga bör förbättras

För det andra: vänstern måste bli bättre på kritisk analys och lära sig att bättre förstå och tolka statistik, naturvetenskaplig och medicinsk forskning. En stor del av pandemidebatten – kanske i synnerhet från vänster – drevs av känslor och de kritiska analyserna saknades alltför ofta.

Förespråkandet av munskydd och hårda nedstängningar för att stoppa smittspridningen – som många vänsterkritiker gjorde – blev mer en form av godhetssignalering snarare än argument byggda på någon stark evidens för effektiviteten av sådana åtgärder.

Vi vet i dag att effekterna av munskydd och drakoniska samhällsnedstängningar var blygsamma, ibland obefintliga och i vissa fall direkt negativa.

Detta påpekade många av oss redan tidigt under pandemin, men vi blev ofta bryskt avfärdade i det hysteriska stämningsläge som rådde under våren 2020 då känslorna tog överhanden.

Andra direkt missvisande påståenden som spreds av vänsterdebattörer var nationella stereotyper om Japan och Sverige vars ”exceptionalism” påstods förklara dessa länders avsaknad av hårda restriktioner samt rena ”fake news” om att svenska kommuner förbjöd munskydd.

Restriktioner stoppar inte en pandemi

För det tredje: när väl en ny pandemi har brutit ut går det inte att stoppa den, vare sig med munskyddskrav eller med hårda samhällsnedstängningar. Aldrig tidigare i världshistorien har mänskligheten lyckats stoppa en pandemi med restriktioner, och det kommer heller aldrig att lyckas i framtiden.

Pandemier slutar när vi har uppnått flockimmunitet som hejdar smittspridningen. Historiskt har detta tillstånd nåtts genom en kombination av naturlig smittspridning och vaccinering. Sjukdomar – nya och gamla – kommer alltid att finnas med oss.

Drömmen om en värld där ingen människa någonsin kommer att dö i någon pandemi är en utopi som aldrig kommer att förverkligas.

Vad kan göras?

Vi måste i stället fokusera på vad vi faktiskt kan göra, som att minimera riskerna för att nya pandemier uppstår och förbereda oss bättre inför framtiden. Mycket av detta borde vara självklar och klassisk socialistisk politik och miljöpolitik med vänsterprofil: minska avskogningen och miljöförstöringen, avveckla stora djurfabriker och djurmarknader och motarbeta stora monokulturer som ökar riskerna för zoonoser som utvecklas till nya pandemier.

Andra viktiga politiska verktyg är att rusta upp sjukvård, hälsovård och äldreomsorg, motarbeta privatiseringar av offentlig vård och omsorg, satsa på medicinsk forskning, samt utveckla nationell och internationell produktion av vaccin.

Borgerligheten har andra prioriteringar

Internationellt vaccinbistånd och avvecklande av nu rådande patentregler på både vaccin och andra läkemedel är andra viktiga vänsterpolitiska socialistiska krav med udden riktad mot den privata läkemedelsindustrins vinstintressen.

Dessa åtgärder lär knappast de liberala och konservativa kritikerna av Sveriges pandemistrategi instämma i. Borgerligheten kommer alltid att prioritera låga skatter och de kommer aldrig att vara intresserade av stora offentliga satsningar på sjukvård, forskning, internationellt bistånd eller samarbeten som hotar de privata vinstintressena. 

The post Pandemidebatten i backspegeln – vilka slutsatser kan vi dra? first appeared on Opulens.

KRISBEREDSKAP. “Tre år, en pandemi och ett europeiskt storkrig senare, med skenande livsmedelskriser och energikris är det få som skrattar åt preppare”, skriver Lars Anders Johansson.

Individuell krisberedskap avfärdades länge som onödigt och löjligt, rentav osolidariskt. Idag är det däremot få som ifrågasätter behovet av krisberedskap. Prepparna hade rätt och kulturskribenterna hade fel. Kanske finns det lärdomar att dra från detta. Det mesta tyder på att svenskarna går en bister vinter till mötes. Mycket av det som utgör livets nödtorft och som de flesta av oss vant oss vid att ta för givet har plötsligt blivit bristvaror: livsmedel, bränsle, elektricitet, ved. Räntorna stiger samtidigt som inflationen äter upp besparingarna.

Tidningarna fylls med förnumstiga tips på hur man håller värmen i vinter om elektriciteten försvinner genom så kallade roterande strömavbrott, eftersom den havererade energipolitiken lett till en situation då det inte produceras tillräckligt mycket elektricitet när den som mest behövs. Att tälta inomhus för att spara värme är ett förslag som på fullt allvar förs fram.

För bara några år sedan blev den som varnade för en systemkollaps idiotförklarad av dem som med ett svepande begrepp brukar beskrivas som ”etablissemanget”. Välkända ståuppkomiker häcklade var och en som vågade se i tangentens riktning och politiker och journalister krokade arm i sitt fördömande av alla som varnade för att samhällsutvecklingen gick åt fel håll och att det var en god idé att förbereda sig på det värsta.

Det var inte längesedan ”prepper” var ett ord som uttalades med samma drypande folkförakt som annars bara brukar vidlåda ord som “dansbandsmusik”, “hårdrock” och “Sverigedemokrat”, i kretsarna som skriver på kultursidorna. Att ägna sig åt krisberedskap var inte bara töntigt, det var också osolidariskt, kunde man läsa i den finaste morgontidningen, eftersom den som förberedde sig på en kris bara tänkte på sig själv.

Delar av journalistkåren började yrvaket att se sig omkring.

Man behövde inte ens ägna sig åt särskilt vidlyftiga krisförberedelser för att betraktas som någon slags kuf. Det räckte med att följa Myndighetens för samhällsskydd och beredskap uppmaning att ha beredskap för att klara sig i sitt hem i 72 timmar för att det fina folket skulle höja på ögonbrynen. I just in time-samhällets tidevarv är framförhållning som sträcker sig längre än nästa måltid någonting suspekt.

Sedan hände något. Delar av journalistkåren började yrvaket att se sig omkring och upptäckte att de förkättrade prepparna kanske trots allt varit någonting på spåren. Plötsligt började det att skrivas om prepping, i bokform och på kultursidor. Prepping hade blivit chic. Prepparna själva lyste alltjämt med sin frånvaro i finrummen, men journalister som intervjuat dem lade ut texten i tv-sofforna. SVT gjorde till och med en dokusåpa på temat krisberedskap.

Tre år, en pandemi och ett europeiskt storkrig senare, med skenande livsmedelskriser och energikris är det få som skrattar åt preppare. Tvärtom verkar det som för inte många år sedan betraktades som överdriven krisberedskap (till exempel att följa MSB:s rekommendation) numera betraktas som vanligt sunt förnuft. Ungefär som det hela tiden gjort på landsbygden. För den som inte bor inom gångavstånd från tre olika sushirestauranger och minst lika många närbutiker är det en självklarhet att ha en del livsmedel hemma, liksom andra nödvändiga basvaror. Den som bara är ett vindfälle bort från strömavbrott är vanligtvis förberedd på både det ena och det andra.

Prepparna, som under många år byggt upp en kunskapsbank kring krisberedskap, och som tålmodigt folkbildat kring detta på bloggar och i poddar har spelat en viktig roll för den ökade medvetenheten om krisberedskap i samhället. Tvärtemot vad de har beskyllts för är de en av de minst osolidariska grupperna i samhället. Inte bara för att många villigt delat med sig av sina kunskaper och insikter om krisberedskap, utan också för att den som är bäst förberedd i en kris också är den som minst kommer att ligga andra till last.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Att sörja för sin egen krisberedskap är också att ta ansvar för andra. Att uppmärksamma andra på risker i samhället och potentiella framtida kriser är att ta ansvar både för sig själv och för sin omgivning. De som först på sistone, kanske till följd av pandemin eller Rysslands invasion av Ukraina, börjat tänka i termer av krisberedskap borde sända en tanke av tacksamhet till prepparna, som strävade på med sin kunskapsinhämtning och folkbildning, trots att det ofta skedde i motvind och till priset av att idiotförklaras.

Det var inte prepparna som bunkrade toalettpapper i början av coronapandemin. Prepparna hade naturligtvis samlat på sig ett förråd av det nödvändiga i god tid innan krisen var ett faktum. De som bunkrade toalettpapper var de som började tänka på krisberedskap först när viruset spred sig över jorden. Även de hånades av de som ansåg sig veta bättre. Men instinkten var inte fel: toalettpapper är en sak man ogärna vill vara utan. Tänk bara på människorna i Venezuela. Vad som var fel var tidpunkten. Krislager bygger du i förväg, just så att du slipper att tömma butikshyllorna när krisen väl är här.

De som verkligen ska stå med dumstruten är de som i åratal förlöjligade varje tanke på individuell krisberedskap, som avfärdade varningar om kollapsande system och som därmed bidrog till att nödvändiga åtgärder inte vidtogs i tid. Mycket av det som kommer att göra den kommande vintern extra besvärlig hade kunnat undvikas eller åtminstone mildras om inte så många med plattformar i offentligheten hade använt sig av dessa för att misstänkliggöra de som förmådde att göra en konsekvensanalys. Det är samma personer som när verkligheten väl gjorde sig påmind utbrast att de inte såg det komma. Vad vi alla kan göra är att lägga på minnet vilka de var och att ta deras nuvarande utsagor med samma nypa salt som borde ha tagits då.

The post Tacka din lokala prepper first appeared on Opulens.

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli en tillflyktsort i tider av utifrån kommande hot.

Under pandemin har vi kunnat känna igen oss i Xavier de Maistres öde. Under 42 dagar tvingades han stanna isolerad på sitt rum. Orsaken var nu inte en smittsam sjukdom utan ett straff för att han deltagit i en olaglig duell. Till skillnad från dagens människor hade Xavier inte tillgång till tv, radio eller internet, det här var ändå i slutet av 1700-talet, så han fick använda sin fantasi för att fördriva tiden. Resultatet blev den besynnerliga boken ”Voyage autour de ma chambre” (1794), på svenska ”Resa i mitt rum”.

”Resa i mitt rum” är skriven som en resedagbok med 42 kapitel, en för varje dag i fångenskapen, där författaren beger sig ut på en upptäcktsresa i sitt rum. Han undersöker sina möbler, besöker olika föremål och platser och under sin resa träffar han på påhittade människor och upplever olika situationer. Xavier visar i sin reseroman att även instängd i ett litet rum kan man genomföra en spännande resa bara man använder sin fantasi. 1825 kom en uppföljare med titeln ”Nattlig resa i min kammare” som bygger på samma koncept.

“I’m half living my life between reality and fantasy at all times.” Lady Gaga

En annan författare som använder en liknande tematik, att resa i fantasin genom det vardagliga är C S Lewis. I bokserien om Narnia möter vi de fyra syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy som blir evakuerade till ett hus på landet för att undkomma flyganfallen mot London under andra världskriget. Syskonen är liksom Xavier isolerade och avskurna från sin familj och omvärlden, men de upptäcker att genom ett gammalt klädskåp i huset kan de besöka sagolandet Narnia. Lewis låter klädskåpet bli en portal in i fantasins värld. För även om vi är instängda i ett hus eller i en fängelsecell så kan vår fantasi alltid öppna dörrar till andra världar och låta oss fly vardagens tristess och faror.

“Everyone needs a fantasy.” Andy Warhol

För när vi utsätts för olika hot kan fantasin fungera som en säker tillflyktsort. Vi har alla hört berättelsen om den judiska flickan Anne Frank som tillsammans med sin familj gick under jorden när judeförföljelserna bröt ut i det ockuperade Nederländerna och sedan höll sig gömd under ett par år i en dold lägenhet ovanför en butikslokal. Under isoleringen ägnade sig Anne åt att skriva i sin dagbok, som efter hennes död publicerades och blev ett viktigt historiskt verk. Dagboken och fantasin blev för Anne en viktig del av livet och ett sätt att stå ut med och bearbeta den rädsla och det hot som hela tiden fanns att hennes familj skulle upptäckas av nazisterna och föras bort till koncentrationslägren.

I fantasin kan vi bygga upp en egen värld som vi har kontroll över, där vi kan känna oss trygga även när vår omvärld är kaotisk, oförutsägbar och hotfull.

En äldre exempel på hur fantasin kan fungera som en viktig del i en överlevnadsstrategi är den italienske författaren Giovanni Boccaccios novellsamling Decamerone.

Decamerone tillkom i en av de mest fasansfulla epokerna i Europas historia, digerdöden. Man beräknar att en tredjedel av befolkningen i Europa dog och i fler städer dog över 60 procent av invånarna. Boccaccio upplevde själv digerdöden och skildrar i novellsamlingen hur tio ungdomar flyr från det pestdrabbade Florens till en villa på landet.

Där tänker de isolera sig tills smittan har dragit förbi. För att fördriva tiden börjar de berätta historier för varandra. Totalt blir det 100 berättelser under 10 dagars isolering. Även här låter Boccaccio ungdomarna använda sin fantasi för att överleva och avskärma sig från det hemska som händer runt omkring dem. Genom berättelserna kan de skapa en egen trygg värld. Berättelserna handlar i huvudsak om kärlek, erotik och humor, som kontrast till den fruktansvärda död och skräck som digerdöden sprider i landet.

“Fantasy is hardly an escape from reality. It’s a way of understanding it.” Lloyd Alexander

Hur kommer då de senaste årens pandemi att avspegla sig i litteraturen? Även om vi med dagens teknik kan umgås digitalt med vänner och bekanta så har många av oss ändå känt oss isolerade i våra hem.

Vår räddning har varit, nu som tidigare i historien, att dagdrömma, fantisera och fly i väg till vår egen lilla värld. Vilken bok kommer i framtiden att betraktas som vår tids Decamerone eller Narnia? Den kanske inte ens är skriven ännu. Kanske är det du som läser detta som kommer att skriva den. För någon kommer säkert att fånga vår tids känsla av isolering och berätta om hur vi människor använde vår fantasi för att härda ut de påfrestningar och den rädsla vi fick uppleva under de ständiga lock-downs och isoleringar som drabbade oss under pandemins vågor.

The post Resa i slutna rum first appeared on Opulens.

FÖRSIKTIGA. Årets konsertsommar går mot rekord – men kommer publiken att dyka upp? Enligt organisationen Svensk Live väntar många med biljettköpen.

– Det är ju lite magsårsvarning på något sätt, säger FKP Scorpios Johanna Beckman.

Efter en pandemiperiod med knapert liveutbud är möjligheterna att gå på konsert näst intill oändliga.

Ett av många exempel är onsdagen den 22 juni, när den svenska popstjärnan Zara Larsson uppträder på Gröna Lund i Stockholm. Bara några meter bort, på Skansen, arrangeras samtidigt Royal Punk Fest med Millencolin som dragplåster. Från Skansenscenen kan man blicka ut mot Avicii Arena, där den amerikanska hiphop-artisten 50 Cent håller hus. Samma dag uppträder även rocklegendarerna Kiss på Scandinavium i Göteborg.

Ullevi står inför sin mest intensiva konsertsommar hittills, med 13 spelningar – 2019 låg den siffran på 4. Förutom Håkan Hellströms uppskjutna 20-årsjubileum väntar även konserter med Laleh, Rammstein, Iron Maiden och Ed Sheeran.

Sommarsverige gästas även av världsstjärnor som Dua Lipa, Harry Styles, Lady Gaga, The Rolling Stones och Pet Shop Boys.

Enligt Johanna Beckman på FKP Scorpio avvaktar publiken med att öppna plånboken främst när det gäller mindre evenemang.

– Det är ju lite magsårsvarning på något sätt. Många av de större grejerna är framflyttade, och där har man kanske planerat lite i förväg, men vi märker att man väntar till sista minuten när det gäller de mindre spelningarna, säger hon.

“Förlorat mycket pengar”

Malmöklubben Plan B påverkas i hög grad av det stora utbudet. Grundaren och bandbokaren Carlo Emme räknar på att de har över 150 konserter från slutet av mars till början av juni, ibland med tio band per kväll. Eftersom det är svårt att locka betalande publik alla dagar har klubben stundvis infört fri entré.

– Malmö är inte en miljonstad, publiken måste välja vilka konserter de vill se, och de kommer antagligen att välja större namn som kostar mer pengar. Då missar de chansen att upptäcka ny musik, säger han, och konstaterar att gratiskvällarna hittills har gett resultat.

– Det visar att det är en ekonomisk fråga. Så om vi inte säljer nog många biljetter ger vi upp, går med förlust och försöker få in nog mycket publik för bandens skull. Men vi har förlorat mycket pengar på det här.

“Folk är trygga igen”

Joppe Pihlgren, verksamhetsledare för Svensk Live, påpekar att biljettförsäljningen är en av livebranschens största utmaningar just nu.

– Man köper senare, och sedan är det många biljetter som ska säljas eftersom det arrangeras så mycket det här året. Men en del biljetter är redan sålda, Sweden Rock sålde sina för tre år sedan, säger han.

Trots att många avvaktar inför evenemangen, märks fortfarande en längtan efter livemusik. David Arkhult på Homerun Festivals, berättar att Brännbollsyran i Umeå är på väg mot ett nytt publikrekord.

– Under pandemin sålde vi inte så mycket, men det får man igen nu när det har släppt, det är en liten förskjutning av biljettförsäljningen. Man märker att nu är folk trygga igen och att arrangemangen blir av, säger han.

Sofia Sundström/TT

The post “Magsårsvarning” inför konsertsommaren first appeared on Opulens.

PRISAD. Årets Lars Tunbjörkpris går till Malmöbaserade fotografen Daniel Nilsson.

Han tilldelas priset för sitt tidsdokument “Hemmakontor”, där han skildrade första tiden under coronapandemin.

“Daniel Nilsson såg hur gränsen mellan arbetsliv och privatliv försvann och fångade tonsäkert hur den kontorsarbetande klassen tog sig an pandemilivet”, skriver juryn i sin motivering.

Man betonar även att Daniel Nilssons dokumentärfotografiska gärning “genomsyras av humor och skärpa”.

Juryn består av Annika von Hausswolff, Lena Kvist, Patric Leo, Maud Nycander och Roger Turesson. Priset är på 25 000 kronor och delas ut av Borås Tidnings ägare Tore G Wärenstams stiftelse i samarbete med Lars Tunbjörkstiftelsen.

Priset inrättades 2015 för att hedra fotografen Lars Tunbjörks minne och prisa fotografer som verkar i hans anda. Lars Tunbjörk gick bort 2015.

TT Nyhetsbyrån

The post Daniel Nilsson får Lars Tunbjörkpriset first appeared on Opulens.

Budgetunderlag för kulturen nästkommande år är nu skickat från Kulturrådet till regeringen.

Kulturrådet menar att pandemin visat att kulturlivet behöva stärkas genom ökade anslag, och att stöd för kulturens återstart kommer att behövas även under 2023.

– De sår som har uppstått i kulturens ekosystem behöver läkas. Bland annat måste den privata sektorn, som vanligtvis klarar sig utan statlig finansiering, stöttas ett tag till för att överleva krisen, säger generaldirektören för Kulturrådet Kajsa Ravin i ett pressmeddelande.

Kulturrådet vill att tillfälliga bidrag till kulturskolor och bibliotek ska göras permanenta för att stimulera utveckling på den lokala nivån. Man vill även återuppta det internationella kulturutbyte som till stor del fått pausats under pandemin.

– Konsten och kulturen kan inte utvecklas i isolering och konstnärer som hotas i vissa delar av världen kan ta stöd i kultursamarbeten med andra länder. Världen är i ett allvarligt läge och vi behöver verka tillsammans för konstens och kulturens överlevnad, utveckling och frihet, säger Kajsa Ravin.

Anna Brynhildsen

The post Kulturrådet eftersöker långsiktiga strukturer first appeared on Opulens.

UTAN COVIDTEMA. Förutom något enstaka självporträtt med munskydd är pandemin bortrensad ur Vårsalongen på Liljevalchs konsthall i Stockholm – i år en hundraårig tvåstegsraket. Sommaren ägnas åt en jubileumssalong med kända utställare och guldkantad katalog.

Kvalitetsstämplar gör juryns Mårten Castenfors i och för sig alltid – men just denna, hans sista vårsalong som konsthallschef tycker han är “rent objektivt bra”. Kanske var det också därför som den gick så fort att hänga: 316 verk av 150 konstnärer är nu utplacerade i den gamla konsthallen. Fyra timmar och 24 minuter tog det för Mårten Castenfors att möblera salarna tillsammans med sin fru.

Erika Josefsson/TT

The post Vårsalong med neon och människohår first appeared on Opulens.

BUDSKAP. Konstnären Channa Bankier kommer med ett viktigt meddelande till allmänheten.

The post Viktigt meddelande till allmänheten first appeared on Opulens.

CORONAPROTEST. Den brittiska konstnären Tracey Emin vill att hennes konstverk i premiärministerns bostad på Downing Street plockas ned. Premiärminister Boris Johnsons “beteende och brist på ånger” över festerna på Downing Street, trots rådande restriktioner, är “bisarr” förklarar Tracey Emin för The Guardian.

2011, när David Cameron var premiärminister, donerade Tracey Emin ett verk i neon med texten “More passion” till regeringens konstsamling. Verket placerades utanför det så kallade terrakottarummet på Downing Street som ofta används som gästrum. På instagram uppger konstnären nu att hon har bett om att få det borttaget, och föreslår att det ska flyttas exempelvis till ambassaden i Kairo eller läggas i förvaring.

“Jag känner att ‘More passion’ är det sista som den nuvarande regeringen behöver. Den nuvarande situationen är skamlig” skriver Tracey Emin.

TT Nyhetsbyrån

The post Tracey Emin vill få sitt konstverk nedplockat first appeared on Opulens.

VALÅR. “Under två år har biobesök, museer, konserter, teaterbesök, idrottsevenemang, festivaler och kulturfester fått stå åt sidan. Att då blåsa till strid mot kulturen behöver inte nödvändigtvis vara det smartaste populistiska draget”, skriver Nathan Hamelberg.

2022 och det är valår och valrörelse. Kultur är därmed en massa motsägelsefulla saker samtidigt. Å ena sidan syndabock: kultur är anledning till samhällets förfall. Å andra sidan något skyddsvärt: vår kultur måste skyddas från De Andra. I det senare fallet är så klart kultur bara en markör för vi och dom. Men den här spänningen gör att vi kan vänta oss att kulturen – trots att den bara stått för ungefär en och en halv procent av statliga budgetar de senaste årtiondena – kan bli stridsfråga av rang.

The post Kultur är allas angelägenhet first appeared on Opulens.

Den fjärde Genevekonventionen och Nürnbergkoden från 1949 överlappar delvis genom att ta upp de civilbefolkningsrättsliga utmaningar som andra världskriget innebar. Nürnbergkoden specifikt handlar om medicinska experiment och alla hyfsat bildade och kloka inser att det är en reaktion på vad som hände under Förintelsen och kanske specifikt i Auschwitz i form av Joseph Mengeles experiment.

Men inom antivaccinvärldens snurriga och osmakliga värld har den nu börjat användas som anklagelseskrift mot vaccin. Som om att få en spruta skulle ha något gemensamt med få sina sår fyllda med gödsel för utforska hur infektioner kan börja och sprida sig. Ett exempel på ett av Mengeles experiment. Att använda en krigsrättslig konvention sprungen ur detta för att bedriva kampanj mot vetenskapen och insinuera att vaccin också är ett experiment som strider mot folkrätten är absurt och framför allt en skymf mot Förintelsens offer.

Själv hoppas jag att antivaccinrörelsen fortsätter vara sin egen värsta fiende dock och att den slutligen kollapsar ner i sin egen dynga. Att det till slut blir så rättshaveristiskt absurt att de mer och mer framstår som de clowner de är.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Antivaxxare skymfar Förintelsens offer first appeared on Opulens.

GEMENSKAP. Traditionerna är hotade. Inte av de andra och deras traditioner utan att vi byggt bort vårt akuta behov av varandra och därmed behovet att samlas kring ritualer för att enas, menar Nathan Hamelberg.

Triggervarning: blödigt kulturtema.

Nu står den andra coronajulen någonsin för dörren. Eller tja, coronaviruset härjade ju sannolikt redan december 2019, men inget julfirande påverkades och inga restriktioner kopplades till det. Sedan dess har många inte kunnat träffa nära och kära på månader eller i vissa fall mer än ett år.

The post Nu är det jul igen och det går att fira! first appeared on Opulens.