LYRIK. Hur ska en haiku diktas? Hur bör den se ut? Det är frågor som Bengt Eriksson resonerar kring efter att ha läst ”Ett år med sjutton stavelser” av Pamela Jaskoviak & Leif Jordansson.

Ett år med sjutton stavelser av Pamela Jaskoviak & Leif Jordansson
Bokförlaget Korpen

Först diktar den ena, förmodar jag:

”jag tänker på text
allt som låter sig döljas
där under orden”

Sedan svarar den andre, förmodar jag, och diktar vidare:

”själv sitter jag mest
vid fönstret, ser fåglarna
ett ålderstecken”

(Påpekande: Så börjar boken men citerandet ovan speglar inte exakt hur dikterna/raderna ser ut på boksidan. I boken finns mer luft mellan dikterna och de är placerade till vänster respektive höger på samma boksida.

För det mesta, bör tilläggas. Ibland hamnar bägges, förmodar jag, dikter mitt på boksidan och några gånger följer flera treradingar efter varandra till höger. I slutet av mejldiktväxlingen verkar dessutom haikuformen upplösas, raderna hoppar nedåt och ifrån varandra med extra luft mellan sig.)   

Haikufläta

”Ett år med sjutton stavelser” innehåller en haikufläta där Pamela Jaskoviak och Leif Jordansson skrivit och bollat varsin, alltså varannan, trerading (med 5-7-5 rader) fram och tillbaka i en haikudiktväxling med varandra. Boken avslutas med ett ”efterord” där de fortsätter att diskutera vad de gjort, hur de gjort det och varför i hela världen då.

Kanske ska efterordet läsas först, som ett förord? Jag gjorde så och föreslår att du också gör det. Att du inte låter dig nöja med baksidestexten som vill fastslå följande: ”Det finns olika sätt att förhålla sig till haiku och en mängd regler att följa.” Vilket är en tveksam formulering.  

Första delen av meningen/fastslåendet stämmer ju – eller stämmer inte heller. Meningens andra del stämmer än mindre. Ja, inte alls. Detta vågar jag påstå: det finns inga regler att följa för en västerländsk, till exempel svensk, poet som diktar haiku. Fritt fram dikta en ohaiku! Till och med så att varje haiku på något västerländskt språk är och måste bli en ohaiku.

Västerländsk haiku och japansk

Så har det varit från början, då den västerländska haikun skapades i förhållande till den japanska. Haikun överfördes inte från Japan till Västvärlden, för det gick inte, det går inte. Resultatet blev i stället en egen diktform med influenser från och just i förhållande till den japanska diktformen haiku.   

Ta bara dessa tre, som det brukar sägas, grundläggande rader om vardera lika grundläggande fem, sju, fem stavelser, som anses utgöra haikuns diktform och format, och som även Pamela Jaskoviak och Leif Jordansson ansluter sig till. Men det är blott en västerländsk konstruktion: ett försök – och ett rätt misslyckat sådant, om jag får säga – att efterapa den japanska haikun.

Resultatet blev en nykonstruktion: en så egen västerländsk diktform som skiljer sig så mycket från förebilden att den verkligen kan kallas västerländsk haiku.

Så diktas inte haiku i Japan. Den japanska haikun räknar inte stavelser utan innehåller ett antal ljud och diktas inte heller i tre rader utan oftast i en enda rad.

Knyter an till haikuns tidigaste historia

Snurrigt? Jo, jag erkänner att jag snöat och snurrat in på förhållandet och skillnaden mellan japansk och västerländsk haiku. Riktigt varför vet jag nog inte själv men jag fascineras av att när man formmässigt ska, enligt till exempel den här bokens baksidestext, förhålla sig till haiku och följa dess regler så förhåller man sig alltså till den västerländskt konstruerade haikun som redan den förhåller sig till japansk haiku.

Om svenska poeter vill förhålla sig till det japanska ursprunget vore det en mer logisk tanke att dikta om ämnena natur och årstider som ofta förekommer i japansk haiku. Det gör Jaskoviak och Jordansson sällan eller aldrig, höll jag på att skriva. Fast hela boken, denna årsbok, handlar ju om detta. Jo, det gör den förstås.

Vad de verkligen anknyter till är haikuns tidigaste historia eller dess för-historia, nämligen poeten Basho (1644-94) som diktade haiku cirka 200 år innan diktformen fick sitt namn och som gärna skrev kedjehaiku eller haikuflätor, som Jaskoviak och Jordansson ju också har gjort.

Ett samtal i form av haiku

Och det är viktigast: deras haikusamtal, mötet och utväxlandet av iakttagelser, tankar och åsikter i form av treradiga dikter om sjutton stavelser. Om jag tolkar stjärnorna rätt, de små stjärnor som knappt synligt avgränsar några flätade dikter från några andra, så består boken av flera haikuflätor. Noga räknat fyra, om jag räknar rätt. En för varje årstid?

Men helsäker är jag inte. Själv läser jag ”Ett år med sjutton stavelser” i sin helhet, som en enhet. Hur jag ska citera för att kunna illustrera hur de diktat är jag inte heller säker på. Treradingarna hänger ju ihop, de följer och kommenterar varandra. Den följande treradingen associerar utifrån den föregående (och ibland inom sig själv). Går det då att plocka ut ett treradscitat eller två var och hur som helst?

Följande citat bör vara början på en årstidsfläta:  

”jag hatar hösten
skörd och död och rutten frukt
vänd mig tillbaka”

”jag älskar hösten
bröd och nykokt plockad frukt
allt man försakar”

(Påpekande: Ovan citerade rader har placerats under en stjärna och, nästan, under varandra. Betyder det att poeterna skrivit och formulerat tillsammans eller varför? För strax ska treradingarna förflytta sig till varsin kant igen…)

Regelverk eller inte?

I såna här stunder skulle jag hellre intervjua än försöka recensera, göra en dubbelintervju med Pamela Jaskoviak och Leif Jordansson om varför de diktat som de gjort och hur de tänkte, till både innehåll och form. Lite om detta, bland annat formen, skrivs det om i det efterord som bör läsas som förord. Till exempel om den ”frihet som kan uppstå när man har ett regelsystem att följa”. (Det har jag aldrig trott på, men jag diskuterar gärna.)

Upp och ner, högre och lägre, personligt och privat och mer allmänt, vardagligt och inte så lättbegripligt, realistiskt och surrealistiskt, lekfullt och skämtsamt, allvar och nonsens. Som… 

”jag drömde om en
kvinna som flög med kråkor
det var så vackert”

Eller…

”tog mig till slut upp
och dagen som anföll mig
var blöt och frusen”

Och så plötsligt: detta…

”en ny sorts trygghet
att veta hur allt ska bli
en ny illusion
alienation
som psykologiska redskap
och förströelse”

Raderna behöver ju inte räknas. De stämmer inte. Men räkna stavelserna! Stämmer? Stämmer inte? Det kan påpekas också att hur noga man än är med att räkna stavelser när man diktar en haiku så skiljer sig en haiku från en annan haiku vad gäller rytmen. De blir ändå rytmiskt olika, eftersom stavelser är olika långa, betonas olika och har olika rytmik.

En slutduett

Så avslutas hela boken, efter förordet, allra sist, med varsin haiku – en slutduett – där bägges haiku placerats mitt på boksidan och varje rad dessutom är centrerad. Haikukänslan förtas nästan helt. Inte ens eller knappt västerländsk haiku utan dikt som dikt.  Nog måste detta vara ett sista inlägg i frågan om haikuns form?

Hur ska en haiku diktas? Hur bör den se ut?    

The post Ett inlägg i frågan om haikuns form first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Vissa dikter, ja, egentligen hela denna diktsamling, bör läsas med hjärtat och förstås med de känslor som över- och genomsköljer en vid läsningen,” skriver Bengt Eriksson, som läst Pamela Jaskoviaks nya bok ”Medicin mot melankoli.”

Medicin mot melankoli av Pamela Jaskoviak
Pequod Press

Orden i ”Medicin mot melankoli” av Pamela Jaskoviak kommer inte i stackato utan ofta sammanhängande som i en mening. Det hade gått att skriva och sätta dikterna – eller om det är en enda dikt med ett antal verser – med längre rader. (Ja, diktsamlingen ”Medicin mot melankoli” består av två delar, så det kanske är två dikter?) Hade de diktade orden och raderna då fått andra betydelser? Ja, rätt säkert så.

Pamela Jaskoviak har alltså valt en annan form och den formen är det första jag ser: de korta raderna. Det kan vara fyra ord, tre eller två, ner till ett enda ord på en rad. Någon gång fem ord också, till och med sex, men det är sällan. Har detta betydelse, antalet ord på en rad? Ja, rätt säkert det också.

Det styr förstås läsningen, på två sätt. Dels bestäms tempot för läsningen: snabbt rätt igenom sidorna, första gången; ett berättar- och läsartempo där något måste ut, framföras och tillägnas. Dels fokuseras orden, om inte varje så att de viktiga orden betonas. Jo, de flesta orden eftersom snart sagt varje ord är viktigt i Pamela Jaskoviaks poesi, för hennes berättelse.

Orden stannar upp och blir upplysta. Synliga, tydligt synliga. Märkbara, tydligt märkbara. Kännbara, högst kännbara. Mitt problem: Hur ska jag citera dem? Hur bör jag göra? Att citera en hel eller blott en halv dikt (eller vers) skulle bli en lång rinnande flod i texten. Sätta ut / mellan raderna? Kanske det, men syns och blir då poesin som den faktiskt är? Eller inte? Jag provar:

Jag kväder sången / vittjar näten / om natten / fjällar kvastfeningen / tar ur inkråmet / och skär köttet i kotletter / vänder i mjöl / steker i majsolja / tills gyllenbrun / som man gör med alligator / i träskmarkerna i söder / och då och då / med orm

Här stannar jag upp och fastnar, vid dessa ord, den här dikten, det är en hel dikt = en hel sida i boken. Som en sammanfattning och blottläggning, diktsamlingens hjärta och själ. Åtminstone för mig…

Jag såg och stannade upp för varje rad, ja, nästan varje ord.  ”Kväder” betyder ju, egentligen, blott att sjunga. Men då kunde hon ju ha skrivit just sjunger. Kommer inte kväder djupare inifrån, kväder rimmar på kvider, kväder inrymmer kval. Och ”kvastfeningen”, denna väl (åtminstone går det inte att hitta kvastfeningar i Mjörn-sjön vid Alingsås) nästan utdöda fisk, något utgånget och historiskt, nästan arkeologiskt. Så nog kvad Pamela? Nog kvider hon?

På en annan sida i boken sjunger hon också, just där skriver Pamela Jaskoviak att hon ”sjunger sången / om och om och om / samma omkväde…”

Jag läser ”Medicin mot melankoli” och förstår utan att begripa. Det är en av diktens, inte blott denna dikt / dessa dikter och denna diktsamling utan nu menar jag i allmänhet, det är en av poesins viktigaste förmågor och funktioner. Att nå andra förståendenivåer, djup och höjder, fler och andra förståelser: få läsaren att förstå med andra delar av sig själv, inte nödvändigtvis hjärnan utan hellre hjärtat.

Vissa dikter, ja, egentligen hela denna diktsamling, bör läsas med hjärtat och förstås med de känslor som över- och genomsköljer en vid läsningen. ”Jag mäter mitt hem”, skriver Pamela Jaskoviak, ”det blir varken större / eller mindre…”  Hon diktar också, i en rad: ”Rosor av rost”. Och dessa enda ord, från olika rader och håll i samlingen: ”molnbank”, ”självsåren”, ”avdomnad”, ”drunkningsdöd”, ”sensommarnatten”, ”ödelandet”, ”öknen”…

De fastnar, orden gnager sig in. Liksom den inledning till en dikt/sida, som finns citerad på omslaget:

Mitt enda fönster
iaktta årstidsväxlingarna
bebo den egna kroppen
handla smör spenat
hammare skära
opium
om det fanns…

Bättre så, att citera som orden/raderna diktats och placerats i boken? Vari bestå medicinen mot melankolin? Fast det är mer än så, mer än melankoli: desperation och, nej, jag tänker inte använda ordet dödslängtan. Det som kallas så är sällan det. Som ett vinddrag däremot, det drar genom fönstret, något eller någon som ibland tar tag i en. Ja, en = fler och inte enbart Pamela.  

Vid gränsen. Dödsnära. Någonstans där vid gränsen diktades ”Medicin mot melankoli”. Förresten säger ju redan titeln det. Var och hur poesin diktats: som motgift. Inte längtan eller vilja men nära. Diktsamlingen blir självterapeutisk att läsa eftersom den måste ha varit självterapeutisk att skriva. Orden och formuleringarna: de infångade känslorna, de nedskrivna tankarna.

Ännu ett citat:

hela vägen hem
går jag utan paraply
i regnet till stenen
där diktaren somnade in
i sin sammetsjacka
i frosten
en vinter
i Alingsås

Så nära. Diktaren Pamela Jaskoviak bodde väl också hon i Alingsås, vid sitt dikttillfälle. Men nära är just nära, vid gränsen men inte över. Vad Jaskoviak beskriver och illustrerar är – ja, är och är, detta blev min läsning och tolkning – denna dubbelkänsla, åt bägge riktningarna. Denna dubbla längtan: viljan och oviljan, oviljan och viljan.

”Paraply” är förresten ett av flera återkommande ord och formuleringar: ett paraply som skydd för regn, och allt, det som var och det som är, för hela livet. 

Observera också: hon skriver i presens. Hon ”går” – inte gick – “hela vägen hem”, förbi den sovande diktaren. Men så slutar – ordet är slutar – diktsamlingen med ett sista rinnande vattenflöde som i en lång ringlande poetisk blott några få ord per rad-dikt om ”allenatten” på stranden: ”klär av mig min sorgdräkt / min ålder och mitt namn / och vadar ut”.

Åter igen: så slutar diktsamlingen. Avslutningsorden lägger sig i mitt hjärta, så att jag måste gå in på Hitta och kolla att Pamela Jaskoviak har flyttat. Hon bor nu i Göteborg, igen.

The post Känslomättad diktsamling av Pamela Jaskoviak first appeared on Opulens.

MINNESORD. Det är med stor sorg och saknad vi konstaterar att Opulens medarbetare och musikskribent Hanna Chawki har avlidit efter en tids sjukdom. Våra tankar går till hennes närmaste. Hannas nära vän Pamela Jaskoviak tecknar här hennes porträtt.

Min vän Hanna är död. Ingen var som hon. Ingen. Någon sa just till mig “hon gjorde den här stan lite större”. Och det stämmer. Med sin vildsinthet och oräddhet, egensinnighet och bergfasta tro på konstens kraft utvidgade hon själva luften omkring sig.

Hon hade funnits i utkanten av min värld sedan svartklubbarnas 80-tal i Göteborg. Bara femton år gammal kastade hon sig ut i undergrounden, överjordiskt vacker med sina stora bruna ögon kantade av kol och sitt trassliga svarta hår och sina utmanande kreationer. Att säga att hon ägde karisma är en underdrift. Hon var den typen av person som folk var lite rädda för, alltid rak, alltid övertygad, aldrig vikande med blicken. Hon stod på scen, läste dikter, skrev låtar, spelade och sjöng i band. Hon skådespelade i obskyra konstfilmer och deltog i vilda performanceakter.

Så småningom tog Hanna över bloggen Göteborg Nonstop där hon skrev underfundiga krönikor och betraktelser. Hon var en del av bandet Surreal Lovers och bildade duon Cosmic Ellington Girls tillsammans med Lena Junoff, också känd som “Primadonnan från Hisingen”. Med mera. Vi var inte vänner då, mer bekanta. Vi gillade varandra, bytte några ord, hyste ömsesidig respekt. Men sommaren 2018 ringde Hanna upp mig.

Vi skulle delta i samma evenemang i Rom. Hanna undrade om vi skulle resa dit tillsammans. Hon kom och besökte mig i mitt hus och vi gick till sjön och solade på en klippa. Vi åt kryddstark linssoppa och planerade vår resa. Och en tid senare låg vi tillsammans i en smal dubbelsäng i Rom, jag hade bokat det billigaste rummet jag kunde hitta.

Vi låg vakna större delen av natten och pratade om livet, kärleken och döden och hon ställde mitt horoskop. Ja, hon hade en mycket alternativ livssyn. “Min verklighet är helt annan än de flesta andras”, sa hon. Hon var medium och spådam, alternativmedicinare, astrolog och magiker, helt utan tvivel på den andliga och kosmiska dimensionen. “För mig är det en självklarhet”, sa hon. “Jag känner inte till något annat.”

Kanske var hon lite av en häxa, men hela hennes liv kretsade kring kärlek. Kärlek till själva livet, till konsten, till vännerna och familjen, och framför allt till sönerna Jim och Desmond. Desmond föddes 1996 med många mycket allvarliga funktionsnedsättningar. Det blev Hannas livsuppgift att vårda och skydda honom, en uppgift som hon aldrig beklagade sig över utan som hon såg som en gåva. “Han lärde mig allt”, sa hon.

I Rom umgicks vi natt och dag. Hon gjorde tai chi på balkongen, jag gjorde yoga. Vi mediterade tillsammans och åkte på jakt efter Anita Ekbergs hus. Efter en halv dags vedermödor fann vi oss själva i ett villaområde utanför ett ålderdomshem, konverserande en dement herre i långkalsonger, men lät oss inte nedslås. Först när ett kompakt mörker hade sänkt sig över Roms utkanter hittade vi fram till Anitas hus, som var osynligt, omgivet av höga, ogenomträngliga häckar. Vi satt i taxin och riktigt kände Anitas ande där på den gömda lilla vägen, hon hade nyligen gått bort. Sen den resan blev vi vänner på riktigt, Hanna och jag.

För bara några dagar sedan hälsade jag på henne på sjukhuset. Hon hade korallrosa läppstift, blommig kimono och strålade av hopp och liv. Nu är det hon som nyligen har gått bort. Undergroundens okrönta drottning. Staden Göteborg har blivit mindre.

The post Hanna Chawki är död first appeared on Opulens.

FRIHETSLÄNGTAN. “Framför allt är det texten som är essensen och styrkan i föreställningen. Pamela Jaskoviaks poetiska manus som från första stund fångar in och naglar fast”, skriver Hanna Chawki som sett Isadora & Kärleken på Hagateatern i Göteborg.

Isadora & Kärleken 
Hagateatern, Göteborg

Isadora Duncan är ett välbekant namn för de flesta. Hennes frigjorda barfotadans, tunikor och fäbless för det antika Grekland. Att hon revolutionerade dansvärlden och mjukade upp de strikta linjerna i den klassiska baletten. Även hennes död är uppmärksammad. Hon dog endast 50 år gammal under en tur med sin Bugatti på Franska Rivieran, då hennes älskade scarf fastnade i ett av karossens däck och ströp henne till döds. En kvinna som levde efter sitt hjärta och trotsade konventioner och givetvis fick betala ett pris för detta.

När Hagateatern i Göteborg åter har premiär på en pjäs efter ett längre uppehåll, är det med ett stycke skrivet av författaren och poeten Pamela Jaskoviak som heter Isadora & Kärleken. Att Jaskoviak valde att skriva om Isadora handlade delvis om att dansaren tragiskt förlorade sina bägge barn när de var små och drunknade i Seine. Hur kan man orka fortsätta leva efter en sådan förlust, hur finner man kraften att gå vidare? Svaret på den frågan var – som jag uppfattar det när jag ser pjäsen – att hon grep tag i varje stycke intensivt liv som kom i hennes väg: en rad älskare, alkohol, dansen såklart och den ryska, unga poeten Sergei Yesenin som strax efter deras separation tog livet av sig.

Salongen är till bredden fylld av åskådare. Scenlösningen och rekvisitan är spartansk och effektiv. Svarta plaströr utgör fonden och skådespelarna har endast sina egna kroppar och ord att luta sig emot. Möjligheten att fuska eller slarva i det fördolda är bortblåst i det avslöjande rummet där siluetterna, svart mot vitt och vitt mot svart tar form såsom som svart blyerts mot ett vitt papper. Ljuslekarna följer känsligt aktörerna och det är ständigt små nyanser som driver skådespelet fram. Men framför allt är det texten som är essensen och styrkan i föreställningen. Pamela Jaskoviaks poetiska manus som från första stund fångar in och naglar fast. En text om själen, dansen, konsten, olika män som passerar revy i Duncans liv, barnen, roliga galna ögonblick, såväl som den yttersta förlust och sorg.

Jag får en inblick och djupdykning i Duncans liv, en äventyrares liv som skydde moralism och stelbenthet, upphöjde friheten och passionen, men slogs även mellan möjligheten att utöva sin konst och att leva med och älska olika själviska konstnärer. I en passage får vi följa hennes relation med den förmögna Lohengrin, som med sina pengar hjälper henne att uppfylla många konstnärliga drömmar. Det tycks som att den relationen inte var lika passionerad som den till en alkoholiserad rysk poet, men det är ändå en sekvens som berör mig mer än de andra romantiska kärlekarna, Kanske för att man upplever att Lohengrin är hängiven och oskuldsfull i jämförelse med övriga självupptagna konstnärer som porträtteras.

Skådespelarna Sara Klingvall och Daniel Adolfsson är klädda i svart. Deras armar är nakna och båda är begåvade med väl skulpterade överarmar vilka hamnar i blickfånget. Det är ordet som är centralt men armarnas rörelser och spel mot den svarta fonden ger oss kropp. Sara Klingvall talar distinkt och varje textrad är tydlig, vilket jag är tacksam för eftersom versen är en njutning. Rader som ”Europa, vilken mardröm. Och Amerika som en sminkad hora i jämförelse med tåliga moder Ryssland” eller öppningsfrasen  ”Jag vet var själen sitter, här, under bröstkorgen, där det är sådär mjukt. Den kan aldrig dö.”

Klingvall utstrålar flickaktighet och naivitet, med ett stort leende som allt som oftast är utslaget som en plym över ansiktet. Som om hon bär en påtvingad tapperhet genom livets alla höjder och dalar. Daniel Adolfsson illustrerar och fyller i hennes historia med rörelser och minspel och agerar hennes olika män. För det mesta funkar det, vissa moment och personer har hunnit landa mer i hans lekamen, medan vissa känns aningen mer fladdriga. Detta är marginellt och lär ta form under den fortsatta spelperioden.

Att se en pjäs nu i en tid då restriktioner och regler florerar som aldrig förr, som handlar om en kvinna vilken ut i fingerspetsarna vurmade och levde frihet känns som en oerhörd befrielse. Även om hennes liv många gånger var oerhört utmanande och tragiskt. Men tragiken väger mindre när man ser att en människa tar steget till att leva fullt ut. Slutscenen är hjärtskärande då hon återförenas i döden med sina barn. En stark scen, men det jag bär med mig ut i den regniga Göteborgskvällen är en kvinna med modet att älska och leva och bryta konventioner. Även den ständiga konflikten mellan konsten och kärleken. Är den nödvändig? Ska alltid friheten att kasta sig ut i handlös passion och friheten att hänge sig åt konsten krocka med varann? Är dessa källor av rymd, dessa kärlekar oförenliga?

The post Minimalistiskt iscensatt poesi berör first appeared on Opulens.