POLITIK. Den 28/2 är det 40 år sedan mordet på statsminister Olof Palme. Misstankarna riktades tidigt mot PKK. Ronî Haco tar oss i denna personliga text tillbaka till den tiden, när hela den kurdiska gruppen i Sverige misstänkliggjordes.

Vid tiden för mordet på Olof Palme bodde några tusen kurder i Sverige. De hade flytt förföljelse i sina hemländer och givits en fristad här. När mordutredningen riktade in sig på den kurdiska gerillarörelsen PKK (Kurdistans arbetarparti) skulle det i det, i vanliga fall, grundmurade svenska rättssamhället åsidosättas på ett spektakulärt sätt. Det som följde saknar motstycke i svensk närhistoria.

Sveriges statsminister Palme hade legat begravd i sin sista vila i ett halvår när Hevî Hajo kom till Sverige i september 1986. I sin ena hand höll hon sin tvååriga dotter och i sin andra en resväska när hon höggravid vaggade igenom tullfiltret på Arlanda och tog sina första steg på svensk mark. Jag själv skulle födas två månader senare.

Hon visste inte mycket om sitt nya hemland, mer än att det var en demokrati där statsministern nyligen skjutits ihjäl på öppen gata. Liksom många kurder sörjde hon den fredsälskande man som till synes alltid stått på de utsattas sida. Turkiska medier hade påstått att PKK låg bakom mordet. I landet hon lämnat bakom sig var dödligt våld inget ovanligt.

År 1978 hade Hevî gått ut högstadiet. Hon var yngst i syskonskaran och den första att lyckas med den bedriften. För att gå i skolan var hon tvungen att åka från landsbygden i byn Duruca (Kertwen) till skolan som låg i staden Nusaybin (Nîsebîn). Intill hembyn fanns en militärbarack. Soldaterna gjorde regelbundna räder i byn. Minst en gång i veckan, oftast fler gånger än så, sparkade de in dörrar, avfyrade sina vapen i luften, vände ut och in på hemmen och radade upp byborna. Hevî, som lärt sig turkiska i skolan, var en av få i byn som förstod förolämpningarna och hoten som soldaterna skrek ut mot byborna. Stel av skräck kunde hon aldrig förmå sig själv att översätta soldaternas tirader, som var ämnade att skrämma fram information om väpnade kurdiska grupper i området. Hon tyckte om att gå i skolan. Men även staden var farlig. Hon hade sett människor skjutas ihjäl där. Avrättningar på öppen gata hörde till vanligheten. De utfördes av väpnade grupper i olika uppgörelser och i konkurrens om politiskt inflytande. Det sades att det för det mesta var kurder som sköt ihjäl andra kurder, men det var svårt att veta eftersom ingen vågade tala öppet om de många liken på gatorna.

– Jag drömde om att få lämna den här platsen som var så fylld av skräck. Den stora faran var att vi var kurder. Det går inte att ändra på den man är. Jag ville fly till en plats som var säker, säger Hevî.

Kurdisk gemenskap och splittring i exil

Ibrahim Ayaz, pensionär i Åkersberga, har bott i Sverige i över 45 år. På 1970-talet fanns bara ett fåtal kurder i Stockholm, spridda över olika föreningar med varierande politisk inriktning. Trots detta var sammanhållningen stark. Ibrahim deltog i alla slags aktiviteter – teater, musik, demonstrationer – oavsett arrangör, eftersom ”vi kurder höll ihop”, som han själv uttrycker det.

Sammanhållningen skulle snart bytas ut mot misstänksamhet. Även svenskarnas inställning till kurder skulle förändras. Det skedde närmare bestämt en sommardag klockan 15.15 den 20 juni 1984. En 26-årig man vid namn Enver Ata hade kommit till Sverige från Iran. Han hade tidigare varit medlem i PKK (Kurdistans arbetarparti) – en militant gerillagrupp som förde en väpnad kamp för självständighet i Turkiet. Ata var avhoppare och av den anledningen av vissa betraktad som förrädare. Han var nyinflyttad i Uppsala och befann sig på dagen på Stora Torget. Med midsommarafton hägrande bortom några få väldigt långa och ljusa dagar och ytterst korta nätter var torget fullt av människor i färd med olika bestyr inför firandena.

En annan man vid namn Zülküf Kilinc hade setts vanka nervöst fram och tillbaka längs torget i timmar, upptagen med ett helt annat slags bestyr. Han letade efter Ata. Efter ett tag slog sig Kilinc ned på en bänk och väntade. På sig hade han en revolver. När han tittade upp såg han till sin förvåning Enver Ata sittandes på en bänk vid busshållplatsen på andra sidan gatan. Kilinc satt kvar en stund och iakttog Ata. När han så förvissat sig om att mannen mittemot honom verkligen var personen han letat efter, reste han sig upp och gick över till Ata som fortfarande satt kvar. Ata sköts ihjäl på nära håll bakifrån och föll ner framför bänken. Ståendes över honom avfyrade Kilinc ytterligare tre skott som träffade Ata i bål och huvud. Så var Enver Ata en gång för alla avrättad. I det tumult som följde sprang människorna på torget panikartat och sökte skydd. Några tog upp jakten på gärningsmannen som inte hann komma långt.

Vad de svenska myndigheterna anbelangade var det mer eller mindre klart att Kilinc agerat på order av PKK. Kilinc själv skulle utmåla sig som en revolutionär som förvisso hyste sympatier för men som inte var medlem av PKK. Han menade att han utfört dådet på den samlade kurdiska befolkningens allmänna begäran och att han utfört mordet på egen hand. Kilinc dömdes till livstids fängelse.

Ibrahim var kluven. Han sympatiserade med PKK som nu utpekades som terrorister. Människor han tidigare umgåtts med slutade hälsa eftersom han rörde sig i kretsar med uttalade PKK-sympatier. Ibrahim hade känt Ata.

– När Enver Ata kom till Sverige hade han ingenstans att bo så han bodde hos mig i några veckor. På den tiden hjälpte man varandra. Efter att han fått uppehållstillstånd flyttade han. Jag såg honom inte mer, säger Ibrahim.

Kommunarrest och rättsosäkerhet

Hösten 1984 greps tretton kurder misstänkta för medhjälp till mordet på Enver Ata. Efter några månader lades åtalet ned och personerna frigavs från häktet. Nio av dem – de hade sedan en tid övervakats av Säpo som utredde PKK:s verksamhet i Sverige – stämplades som terrorister och skulle av den anledningen utvisas. Man kunde emellertid inte genomföra utvisningarna eftersom de berörda riskerade tortyr och/eller att avrättas om de skickades till Turkiet. Mycket senare – i en uppmärksammad dom i Stockholms tingsrätt år 1991 – skulle det uppdagas att Säpo olagligen avlyssnat personerna i fråga och att denna omfattande avlyssning inte gett något av värde för deras utredning.

De frigavs alltså från häktet men placerades i stället i så kallad kommunarrest. Kommunarrest var något som förekom i Sverige under 1980-talet och tidigt 1990-tal, ofta med stöd av den dåvarande terroristlagen. I praktiken användes den mot personer som ansågs utgöra en säkerhetsrisk. Kommunarresten innebar att man var förbjuden att lämna den kommun som man var bosatt i eller var anvisad att bo i. Villkoren innebar att man var tvungen att anmäla sig hos polisen vid vissa tidpunkter, oftast tre gånger i veckan. Besluten om kommunarrest fattades antingen av regeringen eller av dåvarande Utlänningsnämnden (nuvarande Migrationsöverdomstolen) efter inrådan från Säkerhetspolisen. Det var vid tiden en kontroversiell åtgärd som kritiserades av juridiska experter, rättsvetare och människorättsorganisationer.

Inte sällan grundades kritiken i att besluten om kommunarrest inte föregicks av en prövning i domstol. Det innebar att personer som blev satta i kommunarrest inte behövde vara dömda för brott – och var i de flesta fall inte det. Ett beslut om kommunarrest föregicks alltså inte av en prövning i domstol med sedvanlig process nominellt utmärkt av rättssäker nit.

Det innebar att smärre detaljer som rätten att bemöta anklagelser, föra sin talan, rätten till ett rättvist förfarande och rätten att få sitt beslut överklagat åsidosattes. Kommunarresten var också på obestämd tid vilket innebar att den i teorin kunde pågå oändligt utan möjlighet till omprövning.

En än hårdare kritik var att kommunarresten stred mot mänskliga rättigheter och var en form av mjuk internering. En av de nio som sattes i kommunarrest var den då 24-årige Ahmet Ulusoy. I protest, då han saknade möjlighet att överklaga regeringens och Säkerhetspolisens beslut, beslutade han att inleda en hungerstrejk. Den pågick i 44 dagar och avbröts till slut i oktober 1985.

När inga andra vägar ledde till en prövning av domstol, vände sig några av de kommunarresterade till det mest beprövade och säkraste sättet att få sin dag i rätten. Nämligen genom att bryta mot lagen.

Frågan om kommunarrest prövades till slut år 1990, i hovrätten över Skåne och Blekinge. Åtalet gällde två kurder som varit placerade i kommunarrest sedan 1984 och som upprepat brutit mot den.

De hade gång på gång brutit mot kommunarresten och hade till följd av det upprepade gånger dömts till fängelse. Efter att de ännu en gång dömts till fängelse – en månad vardera – överklagade de domen som så många gånger förr.

Den här gången hamnade fallet hos hovrätten. Där slog man från domstolens håll i dräpande ordalag fast att regeringens beslut om kommunarrest stred mot grundlagen. I domen kunde man läsa att de båda männen utsatts för frihetsberövande utan en opartisk och offentlig rättegång och att detta var i strid mot den europeiska konventionen gällande skydd för de mänskliga rättigheterna och svensk lag.

Hovrätten menade att inskränkningen av deras rörelsefrihet varit så omfattande och pågått så länge att det var att likställa med ett – uttryckt på juridiska – ”lagstridigt frihetsberövande”.

PKK-spåret och dess konsekvenser

Senhösten 1985 skulle ytterligare ett mord ske. Denna gång var det Çetin Güngör, även han PKK-avhoppare. Han sköts ihjäl på nära håll bakifrån på en kurdisk fest på Medborgarhuset i Stockholm. Så var Çetin Güngör en gång för alla avrättad.

Mordet på Güngör hade flera likheter med det på Ata. Tillvägagångssättet, det skenbara motivet och kopplingen till PKK. Den opinion som i viss mån rört sig i riktning mot de kommunarresterades favör drog sig nu tillbaka till följd av ännu ett brutalt mord. Misstänkliggörandet av kurder i Sverige skulle snart inte längre begränsas till personer som hade uttalade PKK-sympatier utan till den kurdiska diasporan i stort.

Keya Izol kom till Sverige 1974 som 20-åring, också han från Turkiet. Tillsammans med andra bildade han Kurdiska Riksförbundet 1981.

– Vårt arbete gick ut på att stärka den kurdiska identiteten, kulturen och språket i Sverige. Vi skapade dialog med politiker och organisationer för att göra våra röster hörda. Som nationslösa såg vi det som nödvändigt, säger Izol.

Riksförbundet ville enligt Izol inte släppa in PKK i sin koalition på grund av deras militanta metoder. Efter de spektakulära avrättningarna av Ata och Güngör lade sig ett mörkt moln över allt det som såg, lät eller luktade kurdiskt. Izol märkte att det var allt glesare på riksförbundets aktiviteter och möten.

Riksförbundets kongress skulle hållas i ABF-huset på Sveavägen den 1 mars 1986 men hade ställts in. Anledningen var att Olof Palme kvällen innan skjutits ihjäl bakifrån på nära håll på öppen gata. Så var Olof Palme en gång för alla avrättad.

Operation Alfa och kollektivt misstänkliggörande

Hans Holmér, dåvarande polismästare i Stockholm, hade tagit över Palmeutredningen och skulle driva det som blev känt som ”PKK-spåret”. Många av de kurder som kommit till Sverige på 70- och 80-talet – däribland min egen mor – hade flytt en repressiv stat som förföljde kurder då de betraktades som terrorister.

– Jag arbetade som modersmålslärare på Hjulstaskolan och såg orättvisorna kurdiska barn fick utstå. Frustrationen de kände bar de med sig en lång tid. De blev stämplade som ”Palmes mördare” av klasskamrater. Det var inte bara barn som drabbades. Folk knackade på och hotade sina kurdiska grannar. Det hände att folk kom hem och upptäckte fula ord klottrade på sina portar. Efter mordet på Palme var det många som ogärna öppet sa att de var kurder, berättar Izol.

”Bavê Nazê” är författare. Namnet är en pseudonym som översätts till Nazês far. Trots sin ställning som en betydande röst inom modern kurdisk litteratur saknas offentligt bekräftade uppgifter om hans riktiga namn. År 1969 reste han till Sovjetunionen från Syrien för att studera litteratur. Efter att ha avlagt sin doktorsexamen på Moskvas universitet åkte han till Sverige och sökte asyl.

Han hade befunnit sig i landet i några månader när Palme mördades. Medan han väntade på besked från Migrationsverket hyrde han ett rum i en lägenhet i Vällingby. En fredagskväll tydliggjorde han för sin hyresvärdinna med gester och de få svenska ord han lärt sig, att han skulle flytta. Hyresvärdinnan skrek och gormade på honom för jämnan och till slut hade han fått nog. Han skulle sova över hos bekanta över helgen och komma tillbaka på måndag för att hämta sina tillhörigheter.

När han återvände till Vällingby möttes han av en gormande hyresvärdinna och två civilpoliser. Bavê Nazê har alltid skrivit för hand. Hans rum var därför belamrat med anteckningsböcker.

Poliserna plockade med sig anteckningsböckerna och förklarade att de skulle återkomma dagen därpå. Bavê Nazê ringde upp Keya Izol – som han lärt känna via Kurdiska Riksförbundet – och bad honom infinna sig för att agera tolk. När poliserna återvände dagen därpå fick han det förklarat för sig att hyresvärdinnan kontaktat polisen för att meddela att fantombilden på Palmes mördare som polisen gjort känd för allmänheten stämde överens med hennes hyresgäst.

Bland Bavê Nazês tillhörigheter gjorde man ett märkligt fynd. Ritat på ett pappersark var en karta. På den kunde man se ”Hötorget” markerat och längs med Sveavägen ett kors ungefär där Palme mördats.

Bavê Nazê försökte förtvivlat förklara att det var en vägbeskrivning som han ritat efter instruktioner från en vän för att hitta till kongressen som Riksförbundet planerat hålla på ABF-huset dagen efter Palmes mord. Det som följde var en period av förhör som pågick i åtta månader.

– De ställde samma frågor gång på gång. De ville veta varför jag kommit till Sverige. Hur jag kommit hit. Vad jag haft för mig i Sovjetunionen. Vilka jag känner. Var jag befann mig på mordnatten. Vad jag har för ideologi. Trots att jag hade ett alibi så fortsatte förhören. Jag har förhörts av syrisk säkerhetstjänst i mitt hemland och de är inte tillnärmelsevis lika trevliga som sina svenska kollegor, säger Bavê Nazê, idag 80 år, över telefon från sitt hem utanför Moskva.

När han friats från polisens misstankar bad han om att få sitt pass tillbaka och tog tillbaka sin asylansökan. Han fick förklara fler än en gång för tjänstemännen på Migrationsverket att han mycket riktigt var villig att självmant återvända till Sovjetunionen.

– Jag ville inte stanna kvar. Om du så mycket som nämnde för någon att du var kurd så vände de på klacken och gick åt andra hållet, säger Bavê Nazê.

Hans Holmér hade sedan juli 1986 planerat ”Operation Alfa”. Det var påtänkt som PKK-spårets stora crescendo och skulle ske i form av en chockoffensiv mot misstänkta PKK-anhängare. Planen var att genom tillslag stressa och tvinga fram en läcka som skulle leda utredningen framåt. En metod som bär vissa likheter med den som soldaterna i min mors hemby använt sig av.

De frihetsberövanden, husrannsakningar och buggningar som leder fram till operationen har av kritiker och juridiska experter beskrivits som laglösa.

I januari 1987, just som Operation Alfa ska sjösättas, kallas Keya Izol tillsammans med andra i riksförbundet till ett möte med dåvarande invandrarministern Georg Andersson. Ministern ger utåt sett intrycket av att han kallat till möte för att ha en dialog om tänkbara åtgärder från regeringens håll för att minska risken för att den pågående utredningen mot PKK spiller över och drabbar den kurdiska befolkningen i stort. Izol får känslan av att mötets verkliga syfte är för regeringen att ta tempen på och bilda sig en uppfattning om hur kurderna kommer att reagera vid en massoperation.

– Jag förklarade att vi var bedrövade över mordet på statsministern. Jag var också tydlig med att det blivit allt svårare att leva i en miljö där en hel folkgrupp dagligen anklagas och utsätts för trakasserier. Mitt budskap var att gränsen för vår tolerans snart var nådd, berättar Izol.

Den 20 januari 1987, tidigt på morgonen, några få dagar efter ministerns tillkallade möte med riksförbundet, verkställs Operation Alfa. Polisen går in med buller och bång. När dammet har lagt sig har ett 25-tal personer arresterats. Operationen skulle dock visa sig vara ett haveri. De gripna släpps av åklagaren senare samma dag. Ingen kan kopplas till mordet på statsministern. Fiaskot är ett faktum.

Efterspel och slutsatser

Hans-Gunnar Axberger är professor i konstitutionell rätt och författare till den prisbelönta boken Statsministermordet. I den dissekerar han i noggrann detalj Palmeutredningen. Som huvudsekreterare i statens granskningskommission av Palmeutredningen är Axberger ansedd expert i ämnet.

– Den svenska staten är generellt dålig på att göra upp med sina misstag och förlitar sig hellre på tidens försoning. En indirekt uppgörelse skedde i buggningsrättegången, där flera polischefer, däribland Holmér, åtalades för olovlig avlyssning. I efterhand vet man att Säpo bedrev omfattande övervakning av både PKK och kurder i allmänhet – något som aldrig har genomlysts ordentligt.

I sin bok skriver Axberger att det under den tid då PKK-spåret var aktuellt räckte det att vara kurd och på fel ställe för att bli gripen.

– Det är orättfärdigt eftersom oskyldiga drabbas, och dessutom ineffektivt. Att slå så brett för att skrämma människor till att ange varandra är ett obehagligt tillvägagångssätt.

När Operation Alfa så till slut pyser ut med ett jämmer och åklagarna släpper de 20-tal personer som arresterats så återstår frågan om det fanns någonting kvar att utreda i PKK-spåret.

– Man har gått igenom hela det gigantiska PKK-materialet och kommit fram till att det inte finns något där. Som jag ser det så tillhör frågan om PKK:s inblandning i det här målet det som är mest välutrett av allt i den här utredningen.

PKK-spåret var stängt. Misstänksamheten från allmänheten och myndigheternas rättsosäkra behandling hade varit förödande för kurderna i Sverige. För många kändes det som en återupprepning av det de flytt från: att bli kollektivt straffade för sin identitet.

– Det kändes som att vi saknade skydd. Palme var en av få ledare i världen som öppet visat oss stöd. Hans död tog inte bara honom ifrån oss, den tog ifrån oss vår trygghet, säger Hevî.

Årtionden av misstänksamhet innebar att splittringar växte fram bland diasporan. Misstänksamheten från majoritetssamhället letade sig in hos den kurdiska gruppen och den kollektiva identiteten som en gång hållit människor samman förlorade sin bärkraft.

– Sverige är inte ett rättslöst land. Men vi kurder vet, kanske mer än andra, hur bräckliga allas våra rättigheter är och hur viktigt det är att skydda dem, avslutar Hevî.

The post I skuggan av mordet på Palme first appeared on Opulens.

KRIMI. ”När en man faller” av Klara Krantz borde dubbelnomineras av såväl Augustprisjuryn som Svenska Deckarakademin, anser Bengt Eriksson. Han ger oss också sex lästips av krimi-karaktär.

Deckare och lyrik, krimi som poesi. Och tvärtom: lyrik och deckare, poesi som krimi. Det vill säga kriminell poesi. Eller som de säger i USA: crime poetry. Där, i USA, har detta – skriva dikter med kriminellt innehåll – blivit en allt större och växande genre. De amerikanska kriminaldikterna kan vara noir eller som polisromaner, oftast brukar de vara mer eller mindre hårdkokta.

Googla ”crime poetry” så kommer det upp namn på en rad nätsajter som publicerar crime poetry. Mest etablerad och störst är nog sajten ”Poems on crime”, där det varje dag läggs ut en ny kriminell dikt. Låter som om jag är förtjust i kombinationen poesi och krimi, deckare som lyrik? Jo, det är jag.

Poeter och deckarförfattare

Jag brukar hävda – och få häpna, ibland hätska mothugg – att poeter och deckarförfattare skriver så nära varann, så nära att krimi och poesi blir systrar och bröder. De är syskongenrer. Alltså när poesi diktas och deckare skrivs som bäst, då krävs samma stilistiska handlag, lika noga handplockade ord och väl formulerade meningar.

Ska en deckarförfattare skriva bra så måste hen skriva som en poet. Varken använda för många eller välja fel ord. Slipa och putsa till språket, skala av tills det är exakt. Inte ett ord för mycket och inte heller ett felaktigt ord. Också balansen mellan deckarhistoriens olika trådar ska vara vägd som på våg. Ja, det är så mycket, förutom spänningen, som måste finnas i en deckare och annan krimi: främst de vältecknade personporträtten förstås och de välskrivna miljöskildringarna.

Om det ska bli en bra deckare, så kallat poetisk krimi eller gourmetdeckare. Dåliga deckare däremot, de kan ju skrivas hur tusan som helst. Ja, det blev en längre inledning det här, meningen var att den skulle leda fram till frågan: Varför skrivs inga kriminella dikter i Sverige? Eller har jag missat någon kriminell svensk diktsamling som faktiskt getts ut eller en svensk poet som diktar kriminellt, i alla fall enstaka dikter? Tipsa mig, i så fall!

Poetisk kriminell sakprosa

Men nu har jag läst en bok som jag skulle klassificera som just kriminell poesi, nämligen ”När en man faller” (Romanus & Selling) av Klara Krantz. Kanske inte, egentligen, en poetisk deckare som i skönlitteratur – fast det är den ju också – utan en true crime som i poetisk kriminell sakprosa.

True crime poetry: en diktsamling med verkligt och autentiskt kriminellt innehåll. Så är formen. Enligt intervjuer ska hon först ha skrivit en ”vanlig” roman för att sen skala av och bearbeta tills enbart det väsentliga fanns kvar; de viktigaste orden, de få behövliga meningarna, kärnan, själva berättelsen (eller berättelserna). Vilket placerades på boksidorna som dikter i en samling.

Kort och direkt med driv

Korta rader med ojämn högerkant, ibland två spalter med diktrader, där den ena eller andra kan vara satt med kursiv stil och den andra kommenterar den första. Enkelt, rakt på, inga svåra ord eller krumsprång, men poetiskt, kort och direkt. Med riv, dessutom. Klara Krantz skriver som en poet men bygger spänning som en kriminalförfattare.   

Parallella berättelser

Här finns två parallella berättelser. (Eller tre om man inkluderar – och det bör man väl – hennes egen, extra berättarröst som besöker mord-, grav- och minnesplatser.) Huvudpersonerna i de bägge parallella berättelserna – eller snarare trådarna, i detta sammanhang – är hennes farfar Lars Krantz och hans sondotter, alltså Klara själv.

Palmemordet

”När en man faller” inleds, efter några prologdikter, sent på kvällen den 28 februari 1986 och ska avslutas i maj 2021. Det första datumet bör vara ihågkommet och bekant, då mördades Sveriges statsminister Olof Palme på Sveavägen i Stockholm. Farfar Lars Krantz, journalist och TV-producent, råkade samma sena kväll vara på hemfärd med buss genom stan. Vad han då upplevde skulle förändra hans liv.

Stigande spänning

Ordagrant. Sondottern Klara skildrar detta med stigande spänning, som i en psykologisk domestic noir – fast autentiskt, verkligt och riktigt. Det han såg och upplevde denna sena kväll då Olof Palme hade mördats förvandlade Lars Krantz till privatspanare (ett annat ord för amatördetektiv, om man så vill). Han kunde inte släppa det. Han blev manisk, allt mer manisk. För att inte säga galen, smågalen och helt tokig. Hans privatspanande blev allt mer fantastiskt som i fantasirikt. 

Ett Palmetrauma

Där och då uppstod ett trauma. Palmemordet födde ett Palmetrauma, inte bara för farfar utan i hela familjen, rätt igenom familjen, från generation till generation. Vad händer när en man faller? Eller om det var två män som skulle falla. Samma fråga gånger två: Varför?

Behöver läsaren också ha läst och veta vad Lars Krantz skrev om Palmemordet för att uppskatta sondotterns true crime poetry? Nej, jag tror inte det (själv minns jag bara svagt). Dessutom är jag inte så säker på att varje detalj stämmer i Klara Krantz återberättelse, i hennes historia. Som hon skriver: ”en historia är en fantasi, / en sorts fantasi, om verkligheten / som den var”.  

Berättelsen om Klara

I centrum för den andra berättelsen, historien och fantasin om verkligheten föds och lever Klara själv. Hon var ju bara ett spädbarn då, när Palme mördades. Året innan, 1985, föddes hon. Fast i början av sin egen berättelse är hon också parallell med sig själv – med raderna och sidorna ska spädbarnet skrivas ihop med kvinnan, bli vuxen och mamma.

Ännu en gång försöker hon få barn. Med sin kära, Marja, besöker hon ännu en läkare och ännu en barnmorska som ska hjälpa henne ännu en gång. Ifall inseminationen ger resultat, äntligen, den här gången. Just hon, i tredje person. Två gånger tredje person: berättelsen om farfar och även denna, än mer personliga, om hon och Marja (och Elin) och barnet.

Författaren som författare

Författaren som författare däremot, när författaren Klara Krantz besöker platserna för brottet, mordet på Olof Palme och dess efterföljd, berättas det i första person, med Klara i jag-form. Fast ibland verkar också ”jag” glida över i ”hon”. Be mig inte förklara hur det är skrivet och än mindre varför hon skrivit så här.

Tre berättelser sammanfogas

Men levande blir det. ”När en man faller” består av tre berättelser som sammanfogats till en levande bok och berättelse. Var för sig och tillsammans. Kunde berättelserna om farfar respektive förstföderskan ha blivit varsin bok? Och då kanske något kortare? ”När en man faller” är nu en tegelsten på nära 700 sidor (fast rätt så kort ändå, beroende på diktformen).

Fascinerande läsning

De skulle hålla för det. Bägge är spännande, på olika sätt. Också (snart) barnaföderskans berättelse – detta triangel- eller kvartettdrama – är spännande, mänsklig och nära. Medan farfars berättelse blir spännande för att där försöker sondottern spana, reda ut och förstå, när ”jag” och ”hon” lägg ihop blir Klara något av en privatspanare hon också.

Högst fascinerande läsning, ett eget sätt att skriva såväl true crime som en kriminalhistoria.  ”När en man faller” av Klara Krantz borde dubbelnomineras av såväl Augustprisjuryn som Svenska Deckarakademin. Tänk, för det är boken värd, Fastän nej, ursäkta, men bägge är väl för fega… 

Sex gånger diverse deckare och annan krimi

Hade knappt hunnit skriva om Cecilia Sahlströms nya, andra polisroman ”Barnsoldaten” med Malmöpolisen Rakel Vrede förrän det kom ännu en ny polisroman av Sahlström, den här fyrhänt skriven med Emma Olofsson.

Fyrhänt skriven polisroman

Nämligen ”Offerlamm” (Bokfabriken), nionde titeln i polisserien med Sara Vallén (oftast i Lund). Dessutom: Vrede tar polisbilen från Malmö till Lund för att ingå i Valléns polisteam.

Men oj! Hur ska det gå, när den trilskandes, gör som hon vill-polisen Vrede får den strikta, följa alla regler-polisen Vallén som chef? Inget vidare, först. Riktigt bra, efter ett tag. Undrar om inte detta är bokens huvudsyfte: visa att en frifräsare både fungerar och blir till nytta i ett kollektiv, om chefen begriper det.

Huvudtråden, vetenskapligt-medicinskt, har jag lite svårt för. Sahlström tar i mer än hon brukar, däremot en varm och fin skildring av fattiga flyktingar/invandrare. Det börjar med att en av dem, en kvinna, hittas död i vattnet vid Dalby stenbrott. Självmord? Mord? Varför?

Tyvärr hade boken behövt en mer skarpögd redaktör.

Renklints första vuxendeckare

Deckardebutant eller inte. Beroende på hur deckare och debutant definieras har David Renklint med ”Döparen” (Polaris) skrivit sin första vuxendeckare, som inleder  ”Mardalen-serien”.

Om jag fastnar – direkt – för en deckare beror på något så litet men så viktigt: ord och formuleringar. Första stycket i ”Döparen” är lika noga skrivet som personligt.  Inget märkvärdigt utan egentligen självklart men litet blir stort. Tänk om alla deckarförfattare skrev lika noggrant…

Mardalen är ett fiktivt samhälle vid kusten inom Stockholms omkrets. En ung flicka har försvunnit, i lilla Mardalen. Lilja Leander, som är själavårdare i en frikyrka och själv har en liten flicka, hör det på radion. Här finns en nybliven polis också, Mikael Nyberg, som bär på sitt mörker.

Genomgående tema: personernas och berättelsens förhållande till religion (med Bibelcitat). Renklint fortsätter att skriva som han inledde: oväntat och personligt. En av årets svenska deckardebutanter!

Ett kriminallitterärt Varberg

Tack vare Ulf Lindströms egenartade polisromaner och även Andreas Karlssons historiska ”Varbergssvit” (och   kanske fler namn som jag missat) har Varberg blivit en kriminallitterär ort. 

Också Monica Nebelius Lüning, själv från Varberg och även före detta domare, placerar sin debutdeckare ”Förtjänst och skicklighet” (Romanus & Selling) i samma (hem)stad. Just samma stad, googla Café Mignon eller blomsteraffären på Norrgatan och kolla…

Huvudpersonerna är två (eller tre): Gabriella, 46 år, kriminalpolis och ensam mamma med tonårspojken Dante, och Ingrid, lite yngre och nu ensamstående, tillbakaflyttad till hemstaden för att vara domare på tingsrätten. De finner varann, blir ett slags duoutredare. Förresten Dante, 18 år, hör och ser brottet begås.

Roman om två kvinnor mer än deckare? Kanske eller lika mycket. Två gånger kvinnodeckare och alls ingen dålig upptakt för nya deckarserien ”Varbergsfallen”. Börjar känna mig som hemma i Varberg, jag också.

Avdelning Q i Köpenhamn

Jussi Adler-Olsen avslutar sin långa serie – nya ”Sju kvadrat med lås” (Bonniers; övers: Djordje Zarkovic / Helena Hansson) är tionde titeln – med och lika mycket om Carl Mørck och medhjälparna Rose, Assad och Gordon. Alltså ”Avdelning Q”, en trappa ner i källaren på polishuset i Köpenhamn.

Dansken Adler-Olsen slutar med att återgå till starten och reda ut det som Mørck anklagades för i första eller till med före första titeln: ”spikpistolfallet”, som det kallas, inklusive narkotika och mord.

Minns du? Nja, för att hänga med i allt får man nog vara en trogen läsare. Adler-Olsen har vissa problem, känns lite som om han tvingat sig att sätta punkt för serien. Men å andra sidan är också den avslutande delen, liksom de tidigare, en berättarsprudlande rövardeckarhistoria med lika delar galenskap och realism.

Jag, som läst samtliga titlar i ”Avdelning Q”-serien, hade inte heller velat missa den här. Också ”Sju kvadrat med lås” uppskattar jag. Fast måttligare än tidigare.

Michael Connelly skriver på högsta topp

Något jag gillar extra med amerikanen Michael Connelly, förutom att han fortfarande efter alla dessa år (debut 1992) skriver på högsta topp, är att han låter olika deckarseriers huvudpersoner hälsa på varann, ta steget från en serie till en annan.

Hans olika deckarserier påverkar varann och romanerna blir extra levande, alla Connellys personer finns och verkar i samma stad. Som när advokaten Mickey Haller och förre polisen Harry Bosch, som ju är halvbröderna, möts igen i ”Vägen till frihet” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten).   

Bosch arbetar som utredare åt Haller, nu inriktad på svåra fall, sådana som inte går att vinna. Till exempel kvinnan som dömdes för mord på sin make, dessutom polis, vicesheriff. Ta upp fallet igen? Stämma staten? Inte omöjligt men nästan.

Bägge är som vanligt: finurlig i rätten (Haller) och noga utredande á la en polisdetektiv (Bosch). Det blir smygande spännande och är väl ihopsytt. Samtidigt som vår vän – ja, han har ju blivit som en kompis – Harry genomgår behandling för cancer.   

Peter James kriminella vävkonst

”Se dig död” (Harper Collins; övers: Reine Mårtensson) är britten Peter James artonde polisroman med kriminalintendent Roy Grace och sååå suverän han blivit på att tvinna många trådar till en kriminell väv.

Ett par utgångspunkter: Den okände son, elva år, som det visat sig att Roy Grace har, blir överkörd och dör. Som polis har Grace återupptagit ett gammalt fall: mordet för fyra år sen på galleristen Charlie Porteous.

Fast huvudpersonen måste vara den erotiske 1700-talskonstnären Jean-Honoré Fragonard. Fyra av hans verk har varit försvunna i flera hundra år.

Men börjar gör det väl kanske ändå när byggmästaren Harry Kipling med hustru Freya på en loppis inhandlar en porträttmålning, blott för den vackra ramens skull, och under porträttet upptäcker en annan målning. Vilken fin målning. Något värde? Ett gammal mästerverk?

De beger sig till Antikrundan… Blott några av alla trådar och personer, som jag lovar att Peter James tvinnar och hanterar bättre än jag i min korta anmälan.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lysande crime poetry av Klara Krantz first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Charlotte Wiberg har sett den nu aktuella tv-serien “Palmemordet – den stora mörkläggningen” och kommer till slutsatsen att Palmetraumat måste bearbetas på ett annat vis.

Vi kommer inte att komma över det på länge än, och Netflixserien Den osannolika mördaren där humorikonen Robert Gustafsson spelade Stig Engström som omöjligt beige gärningsman, vilket skapade en märklig mixad känsla av komik och deprimerande tristess omkring det hela, var för många av oss inte en tillfredsställande upplösning på dramat Palmemordet, som vi levt med i snart fyra decennier. Det framkom aldrig något vettigt motiv i serien, och för min del som en av dem som hyste mer kärlek än hat till Palme behövs det någon form av förklaring till händelsen för att vi ska kunna betrakta den som avslutad.

Nu har på flera plattformar (HBO Max, Kanal 5, Discovery) en ny serie dykt upp som verkar som skräddarsydd för oss otillfredsställda. Palmemordet – den stora mörkläggningen ägnar också första avsnittet till övervägande del åt själva reaktionerna på mordet. Tv-serien är skapad av Jan Stocklassa, en amatör som drabbats av ”Palmeviruset”. Detta virus som har en förmåga att göra var och varannan svensk till en privatspanare med egna teorier om Palmemordet. Stocklassa var själv en ung vuxen när mordet skedde. Det var även jag och det hade uppenbarligen en skakande inverkan på honom, liksom det hade på mig. Filmen får mig att återuppleva inte bara den chockartade händelsen utan också den extrema frustration det innebar att polisarbetet var så extremt klantigt.

Hela nationen hade egentligen behövt en traumabehandling inte bara på grund av själva mordet utan också på grund av denna märkliga totala oförmåga att hantera det.

Palmemordet är och förblir en varböld i svensk historia och vad vi hade behövt är något slags kollektiv bearbetning av det. Palme var ju en politiker som väckte starka känslor. Men varför var han egentligen så älskad och hatad? Det går Stocklassa inte på djupet med. I stället följer han de begripligt nog oemotståndliga spår som lades ut av Stieg Larsson, ett annat nationalhelgon, i de papper han lämnade efter sig och Stocklassa lagt vantarna på.

Stocklassa tittar både på synen på Palme utomlands och på det där märkliga och vidriga fenomenet Palmehat. Det blir mycket bruten engelska och teorier som rent psykologiskt är mycket mer tillfredsställande än föreställningarna om Engström, Pettersson, Andersson eller Lundström som förövare. Men är de sanna? Det är nog för sent för att någon verkligen ska kunna presentera en lösning som skulle kunna sätta stopp för alla spekulationer.

Vad vi behöver är som sagt kanske snarare filmer om Palme som offentlig gestalt, inte biografier utan filmer om vad Palme egentligen betydde för oss, och vilken inverkan på Sverige mordet på Palme egentligen hade. Det är aldrig för sent för detta.  

The post Palmetraumat måste bearbetas på ett annat vis first appeared on Opulens.

MORDGÅTAN. Bo Bjelvehammar har läst Koryféerna – En konspirationsroman av Lena Andersson. “Det går mycket väl att på goda grunder påstå att mordgåtans svar står att finna inom den svenska polisen och underrättelsetjänsten,” skriver han.

Koryféerna. En konspirationsroman
av Lena Andersson
Polaris

Lena Andersson fortsätter att beskriva och gestalta det svenska folkhemmet och dess upplösning. En vattendelare är Palmemordet. Det är detta som är föremål för en ingående behandling i hennes senaste roman Koryféerna.

Lena Andersson närmar sig ämnet och mordgåtan med en viss ödmjukhet, hon ser ingen version som absolut sann. Det går således inte att se entydigt på någonting här i världen.

Hon argumenterar brett, tar hjälp av både filosofiska och psykologiska verktyg. Ibland förefaller verktygslådan väl ymnig, som häggen i blomning. Det blir ansträngt och svårt att ta till sig. Det blir också ett sätt för författaren att legitimera sina egna tankar och det teoretiska ramverket.

Nu nämns inte personerna vid sina rätta namn, men det är lätt att inse vem som är Carl Lidbom och vem som är partisekreterare Bo Toresson. Polischefen heter i romanen Rolf Utterström och inte Hans Holmér.

Det slås fast i romanen att polischefen inte är släkt med Sven Utterström från Boden, som vann Vasaloppet någon gång i forntiden. Att märka är att Rolf Utterström åkt Vasaloppet ett antal gånger och under mordnatten befann sig i Dalarna.

Det som händer är förutsägbart, en februarikväll skjuts landets främste statsman Carl Stjärne till döds på öppen gata, bredvid honom finns hans fru Astrid.

Polischef Rolf Utterström leder spaningarna, viftar med sin pistol och nosar upp diverse spår. Dessa spår är begränsade och teorierna ihåliga, men polischefen är ihärdig i sitt handlande och håller fast vid dessa. Ingen gärningsman grips.

Lena Andersson kritiserar snävheten i angreppssätten. Det innebär att hon avvisar Skandiamannen-teorin och menar att bristerna i utrednings- och spaningsarbetet framför allt ligger i insnävningen och begränsningen.

Slutsatsen blir att det hade krävts ett mera brett, begåvat och okonventionellt sätt att tänka och att arbeta. Förmågan till detta saknades uppenbarligen hos de ledande inblandade.

Berättelsen bärs fram av journalisten Roger Lilja, som trettio år efter mordet får i uppdrag att skriva en artikel om dådet. I detta arbete möter han en man inom underrättelsetjänsten, som säger sig känna till det verkliga händelseförloppet.

Underrättelsemannen uppehåller sig länge och utförligt vid ett möte i Frankrike, några månader före mordet. Där diskuterades den svenska statsministerns belastning för partiet, för Sverige. De främsta bland dessa ledare, koryféer, ville göra sig av med Sveriges statsminister.

Resonemanget är så gott som andra spår i jakten på en mördare, inte konstigt, inte osannolikt, inte överarbetat. Det går mycket väl att på goda grunder påstå att mordgåtans svar står att finna inom den svenska polisen och underrättelsetjänsten.

The post Roman med kritisk udd mot Palmeutredningen first appeared on Opulens.

HAVERI. I Hans-Gunnar Axberger nyligen utkomna bok Statsministermordet (Norstedts förlag) ges intressanta inblickar i den illa skötta Palmeutredningen . Några år efter mordet fick utredarna korn på en högintressant tänkbar gärningsman. Han hette Christer Pettersson och var en känd våldsman. Pettersson hade tidigare begått många grova brott, av vilka utredarna särskilt uppmärksammade ett mordförsök och ett dråp. De visade att mannen var fullt kapabel att i vredesmod ta livet av en medmänniska.

Lisbeth Palme kände igen Pettersson. Inför polis och domstol bekräftade hon att denne var identisk med mannen som hon stått öga mot öga med under mordkvällen. Tillfrågad om hon var säker svarade hon ja. Fru Palmes berättelse gjorde ett mycket starkt intryck på Tingsrätten, där Pettersson dömdes för mordet. Men i Hovrätten var man tveksam, på grund av tidsavståndet. Det gick inte att efter så lång tid utesluta varje möjlighet till misstag, menade man. Tidsavståndet, ja…

Varför hade man dröjt så länge med att inhämta fru Palmes iakttagelser? Därför att utredningen länge leddes av en för denna uppgift tragiskt olämplig tjänsteman, som kört fast i ett annat spår. “Hans Holmér saknade både kompetens och erfarenhet”, konstaterade Hans-Gunnar Axberger i sin bok om fallet. Om man även inledningsvis fått arbeta under en kompetent och erfaren chef, skulle bevisen ha uppnåtts långt snabbare och antagligen lett till att Christer Pettersson blivit fälld även i Hovrätten.

Lars Krumlinde  

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ännu en tragedi first appeared on Opulens.

SPÄNNINGSROMAN. Det är lätt att bli besatt av Palmemordet, skriver Erik Bovin. Han har läst Mordnattenmatrisen, en roman av David Vikgren och finner att det är rafflande läsning för alla som intresserar sig det minsta för Palmemordet.

Mordnattenmatrisen av David Vikgren
Teg Publishing

”Jag vet vem som mördade Olof Palme”. 2018. Jag satt på tunnelbanan i riktning mot Hässelby strand när jag hörde en man yttra dessa ord. Han satt ett par säten bort, och såg ut att vara i 60-årsåldern med sliten uppsyn. Samma replik fälldes minst tre gånger utan att mannen verkade vända sig till någon särskild. Han hade kunnat vara där – tänkte jag först – på, eller i närheten av Sveavägen, fredagen den 28 februari 1986, efter klockan 23. Sedan såg jag att hade en ölburk i handen. Fyllesvammel, tänkte jag då. Sannolikheten att han bar på något som, till dags dato, inte redan kommit fram är givetvis mikroskopiskt liten. Ett original som tänkte högt, fyllesvammel, kort och gott. Och ändå. Sekvensen har förföljt mig sedan dess, jämte den fåniga men oavvisliga tanken: tänk om. Tänk om han satt på en viktig pusselbit, trots allt.

När Palmegruppen den 10 juni 2020 kom med beskedet att utredningen läggs ned var frågetecknen fler än någonsin. Stig Engström, känd som Skandiamannen (som avled år 2000) pekades då ut som misstänkt gärningsman trots avsaknaden av teknisk bevisning. Att Palmegruppen lämnade efter sig en olöst gåta har bäddat för fler tv-serier, dokumentärer, filmer och böcker i ämnet. Det moraliskt diskutabla i att kapitalisera på en djupt tragisk händelse tycks inte bekymra somliga kulturarbetare och produktionsbolag.

När David Vikgren utkommer med sin första roman Mordnattenmatrisen (2021), efter nio diktsamlingar, rör det sig om en temporal och spatial inzoomning av mordnatten. Att gåtan ännu är olöst är som sagt en förutsättning för Mordnattenmatrisens relevans.

Palmemordet rymmer onekligen en symbolisk dimension. I och med Palmes död gick även folkhemmet i graven, Sverige förlorade sin oskuld; nationens självbild fick sig en törn. I en intervju med David Vikgren i Norrbottens-Kuriren 2019 säger han sig dock vara ointresserad av symboler. ”Det jag intresserar mig för är iscensättningen av reella platser i text.” Mordnattenmatrisen utgör mycket riktigt en sådan iscensättning, närmare bestämt en litterär rekonstruktion av mordnatten. Den är 2 timmar och 45 minuter lång och slutar på sidan 86 som i 1986. Vikgren har dock gjort mycket lite för att dölja att det rör sig om en opålitlig rekonstruktion. Texten utgörs uteslutande av utsagor från vittnen som befann sig på platsen. Den är i högre grad sammanställd än författad av Vikgren. Mordnattenmatrisen hade lika gärna kunnat sammanställas med hjälp av AI och upplevs också som mekanisk. Den består av ett enda stort textsjok utan stycke- och kapitelindelningar där rösterna som befolkar romanen förblir anonyma och flyter in i varandra. Olof och Lisbeth Palme omnämns som ”det äldre paret”.

Halvvägs in i boken avlossas det första skottet. Resten av boken zoomar in på den turbulens som därmed utbryter. Mordnattens centrala moment presenteras för läsaren från olika vinklar till följd av vittnenas olika synfält. Kompositionen är effektfull och skapar en känsla av autenticitet. En bedräglig sådan skall tilläggas. Det är helt enkelt svårt att tro att de som var på plats upplevde tiden före mordet så pass illavarslande som den framställs här. Att hart när varannan person som rörde sig i området timmarna och minuterna före mordet skulle vara skumma typer och, än värre, potentiella gärningsmän, är föga troligt. Vid läsningen dras jag likafullt med i paranoian, börjar ta vittnesmålens ord på överdrivet allvar och kommer på mig själv med att se tecken i var och varannan utsaga.

Tidigare böcker i ämnet, vare sig de klassats som skönlitterära, facklitterära eller genreöverskridande, har fokuserat på att bringa klarhet genom att djupdyka i ett visst spår eller presentera och argumentera för en ny teori. Vikgrens formexperiment är således en udda fågel i sammanhanget. Jag misstänker att författaren velat ta spjärn emot tidigare försök till att skapa en sammanhängande berättelse av mordnatten. Även Vikgren bjuder, föga oväntat, på ett narrativ. Även om romanen (inom citationstecken) bryter mot de flesta av romanformens konventioner. Här har realismens narrativ fått ge vika för paranoians:

Den där minen, att han var så förvånad. Så svarade han inte och då tar hon honom i jackan, så här i kragen: »kan du inte säga vad klockan är? Varför kan du inte säga vad klockan är?« Säger hon, fortfarande på finska. Och fortfarande säger han ingenting. Och sedan hörde vi båda två att just så sade det »pling« i walkie-talkien, han har den här walkie-talkien i handen plötsligt, den såg jag också, att han hade walkie-talkien i handen.

Detta är, som ni förstår, rafflande läsning för alla som intresserar sig det minsta för Palmemordet. Som konstnärligt verk betraktat är det dock väl endimensionellt. Det är som med vilken dussindeckare som helst – du vänder blad för att få reda på vem som är mördaren. Det spelar ingen roll att denna gissningslek är dömd att misslyckas (då all information når läsaren via motstridiga och ofta osäkra vittnesmål). Som läsare – och medborgare – vill jag veta sanningen.

Vikgren hör onekligen till den sortens författare som gärna leker med läsarens förväntningar. Kanske rymmer boken en metafiktiv dimension? Viljan att veta liksom behovet av en sammanhängande berättelse med ett tillfredsställande slut utgör ett kollektivt behov hos en fortfarande – drygt 35 år senare – tagen nation. Detta narrativa begär närvarar likaså alltjämt i läsakten hos varje romanläsare, oavsett vilken roman det rör sig om.

2018. Tunnelbanan mot Hässelby. Jag sneglade på mannen som sa sig veta. Han som sa A utan att säga B. Kanske finns han med som en av de anonyma rösterna i Vikgrens bok?

Det är lätt att bli besatt av Palmemordet. Det kan författare och skribenter som Stefan Lindberg och Åsa Linderborg intyga. Jag håller med om det. Det gör även mannen med ölburken. Åtminstone i min fantasi.

The post Vem sköt Olof Palme? first appeared on Opulens.

THRILLER. Henrik Bromander är aktuell med en ny bok om den svenska Stay behind-rörelsen. En thriller i bästa Sjöwall/Wahlöö-stil, tycker Mats Kejonen.

Skymningstid av Henrik Bromander
Weyler

Monika lever ett ganska vanligt liv. Dottern Majken vill inte gå till dagis på morgonen utan stannar var femte meter för att titta på någonting. Äktenskapet med maken Bengt går på sparlåga och i hemlighet drömmer hon om att ligga med sin kollega Mats. Monika arbetar på Säkerhetspolisens kontraspionage, med fokus på den avsomnade nazistorganisationen Nordiska Rikspartiet. Men en dag stöter hon på ett spår som leder till någonting större. Långsamt börjar hon nysta upp ett hemligt nätverk av militärer och högerextremister som rustar sig inför en framtida gerillaverksamhet i ett ockuperat Sverige. Eller för någonting värre.

Skymningstid kretsar kring det svenska Stay behind-nätverket som tidigare beskrivits i Daniele Gansers och Mats Delands utmärkta “Natos hemliga arméer: Operation Gladio och terrorismen i Västeuropa” – ett nätverk som misstänks ligga bakom flera mord och bombdåd samt ett försök till statskupp i Italien.

Jag har länge uppskattat Henrik Bromander, som författare såväl som serietecknare och dramatiker. Förutom realistiska och empatiska personporträtt så har Bromander alltid lyckats gräva ner sig i smala ämnen på ett intressant och lättillgängligt sätt. Han har också ofta visat upp en otrolig förmåga att ligga rätt i tiden med sina böcker. Som hans “Vän av ordning” om ett högerextremt nättroll, eller “Bara en kram” som handlar en modern kulturman med ett våldsamt förtryckande förhållande till kvinnor. “Bara en kram” kom ut i augusti 2017 – bara två månader innan #metoo exploderade i den svenska offentligheten. Även “Skymningstid” ligger nästan kusligt rätt i tiden.

“[…] jag kan inte helt och hållet utesluta det”, sa åklagare Krister Petersson under sin presskonferens i somras när han fick frågan om det kunde finnas kopplingar mellan den utpekade Palme-mördaren Stig Engström och Stay behind-rörelsen. Den svenska förgreningen av nätverket hade vid tiden för mordet sin mötesplats på Engströms arbetsplats, Skandiahuset, vilket uppdagades på nittiotalet. Ändå läggs alltså utredningen ner.

Det var aldrig polisen själva som fick upp ögonen för Engström som Palmes mördare, det var först journalisten Olle Minell på kommunistiska Proletären och senare författaren Lars Larsson som pekade ut Engström som Palmes mördare i sin bok “Nationens fiende: om mordet på Olof Palme”. Kanske är det författare och journalister, och inte polisen, som i framtiden kommer granska en eventuell koppling mellan Engström och Stay behind-rörelsen?

Som vanligt är ingenting svartvitt i Bromanders värld. Förutom Monika så får vi följa Gunnar; en femtioårig yrkesofficer, psykiskt ärrad efter utlandstjänsten i Kongo. När Palme-regeringen skär ner på försvaret och, i Gunnars ögon, ger upp inför den Sovjetiska övermakten ser han det som sin plikt att försvara fosterlandet. När han en dag närmas med ett erbjudande om att gå med i det hemliga nätverket är inte valet svårt. Men i hur långt kan man gå i att bryta samhällets regler för att skydda själva samhället? Även Gunnar skildras med stor inlevelse och empati.

En uttalad ambition med Bromanders deckare har varit att skriva en traditionell spänningsroman. “Skymningsland” markerar således ett tydligt avbräck från hans tidigare romaner. Och han klarar utmaningen med bravur. Sakta rullas spänningen fram som i en deckare av klassiskt snitt och sakta rullas den oundvikliga konfrontation mellan bokens huvudpersoner allt närmare. Läsaren sitter som klistrad från pärm till pärm i bästa Sjöwall/Wahlöö-stil.

The post Terror i folkhemmet first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Han har ofta skrivit om män i moraliska gråzoner. Nu tar Henrik Bromander sig an en paramilitär grupp mitt i det svenska välfärdssamhället. Med thrillern “Skymningstid” undersöker han högerextrem terrorism på 70-talet.

The post Bromander: “Ingen har velat prata om det här” first appeared on Opulens.