FILOSOFI/POLITIK. Žižek påvisar att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning, menar Nette Wermeld Enström som läst boken ”Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet”.

Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet
av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke

Det finns skeenden som inte låter sig beskrivas och där vi helt måste tänka om för att komma vidare. Slavoj Žižek kallar dem nollpunkter, med anspelning på Lenins idé om att förkasta det gamla för att kunna bygga något nytt.

När Žižek applicerar idén på samtiden blir kontrasten skarp till historiska nollpunkter. För i dag, med extremhögerns globala framfart och inte minst med folkmordet i Gaza, har politiska och moraliska skiljelinjer ersatts av något mer fragmenterat.

Medierna synliggör våldet och lidandet överallt, men det är desto svårare att orientera sig. Varje intagen position riskerar framstå som komprometterad och varje ställningstagande infogas i ett flöde som neutraliserar dess konsekvenser.

Žižek beskriver flerdimensionell kollaps

Detta skapar en form av paralyserad empati, resonerar Žižek. Vi reagerar men våra reaktioner saknar riktning, kraft och fäste i verkligheten.

Solidariteten finns kvar men i en annan och mer verkningslös form, som impuls snarare än strategi, som uttryck snarare än handling.

Samtidigt så är vår samtida nollpunkt för Žižek inte bara en kris utan också ett förlopp där hela regelsystemet krackelerar. Han beskriver en flerdimensionell kollaps genom samhällets alla dimensioner och ner till dess yttersta fundament, dess ekologiska grund.

Konkret nollpunkt i Gaza

I Gaza blir nollpunkten som mest konkret och i framväxten av artificiell intelligens som mest svårbegriplig.

Gaza är platsen där makten visar sitt filterlösa ansikte och där hela idén om mänskliga rättigheter och internationell rätt faller samman inför ett våld som inte ens längre behöver rättfärdigas och som därtill knappt kan beskrivas.

Det som uppstår är dessvärre inte ett undantag, utan en ny regel och ordning där vissa liv räknas och andra måste dö.

Med detta växer nya teknologiska krafter fram som både hävstång och spegel av denna ordning, vilken konkret befästs genom både bomber och kod, territoriell kontroll och (des)informationsflöden.

Där Gaza visar våldets råa materialitet visar AI dess abstrakta former genom system där beslut fattas utan tydligt ansvar och där makt verkar genom strukturer snarare än människor.

Hos Žižek binds fenomenen samman. AI är ingen teknisk detalj utan del av samma historiska rörelse som leder till folkmord.

Det är en värld där kontrollen centraliseras samtidigt som ansvaret upplöses. Resultatet är en paradox med total(itär) kontroll utan subjekt och kanske är det här som Žižeks position blir både tydligare och mer motsägelsefull.

Žižek rör sig i ett mellanrum

Om Žižek ibland låter som en postmodern kommunist så är det för att han skriver från en plats där kommunismen förlorat sin form och postmodernismen sin trovärdighet, men där båda fortsätter spöka i språket.

Han rör sig i ett mellanrum och försöker ihärdigt formulera något universellt, men det i en tid som misstror alla universella anspråk.

Det är också därför svaren uteblir.

Žižek visar möjligen hur krigen och teknologin blottlägger samma grundproblem, att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning.

Idéer som förblir svävande

Han krossar illusionen om att problemet kan lösas inom ramen för det bestående men när frågan om handling uppstår drar han sig tillbaka.

I stället får vi antydningar om behovet av ett radikalt uppbrott, av nya former av global organisering, av något som ibland liknar en återuppfunnen kommunism.

Men dessa idéer förblir svävande. De pekar bortom det varande men landar aldrig i något och det är ingen tillfällighet, för Žižek misstror också svar som levereras för snabbt. Kanske misstror han alla lösningar och svar som gör anspråk på verkligheten?

För Žižek är falsk handling lika farligt som passivitet och han varnar för all handling som riskerar reproducera systemet genom att ge sken av förändring.

Att vägra enkla lösningar är en form av intellektuell disciplin. Men inför krig och pågående folkmord blir denna disciplin svår att försvara.

I Gaza är förintelsen inte en filosofisk möjlighet utan en konkret verklighet, och i en värld där AI omformar hur beslut fattas, hur information sprids och hur makt utövas, blir frågan om handling ännu mer akut.

Att bara analysera är otillräckligt

Att bara analysera och försöka förstå systemet räcker inte. Det måste motarbetas och framför allt krävs det att vi organiserar oss.

Men det är en lösning som bryter med Žižek.

Där han ser nollpunkten som ett slut på våra begrepp kan man också se den som en början på nya praktiker.

Vi skulle kunna prata om självorganisering, teknologiskt övertagande underifrån och solidaritetsnätverk som inte väntar på de institutioner som redan har misslyckats.

Folkmord och krig ska inte bara analyseras, de måste upphöra. Teknologin behöver inte bara förstås, den måste demokratiseras. Gaza är inte bara en symbol, det är en plats med människor som förtvivlat ropar på vår hjälp, handling och solidaritet.

I skenet av pågående katastrofer blir ”Nollpunkt” därför en bok som klargör men inte vägleder. Den visar hur världen faller samman, hur våldet och teknologin sammanflätas i nya former av makt och hur våra gamla språk inte längre räcker till. Men sen är det stopp, vi lämnas i labyrinten utan den riktning som vi behöver för att ta oss ur den.

Kanske är det också där dess värde ligger, att Žižek inte erbjuder någon kompass. Att han på sin höjd räcker fram en stormsliten karta, full av sprickor och revor.

Frågan är vad vi gör med den, i denna nya auktoritära och högteknologiska världsordning som växer fram och där vänstern hopplöst tycks ha tappat fotfästet.

The post Žižek klargör men vägleder inte first appeared on Opulens.

GAZA, Nu när en bräcklig vapenvila råder gör Lars Thulin ett försök skriva om kriget i Gaza. Det gör han i form av en saga skriven för barn.

– Du som alltid gnäller så mycket på det mesta, varför skriver du aldrig om Gaza? Det som alla andra gör.

Det där har jag hört flera gånger från vänner som läser mina krönikor. Frågan är motiverad. Svaret är det mindre ärofulla att det är för besvärligt och att så många redan gjort det. Därför vet jag inte om jag har något att tillägga. Polariseringen i frågan är total och hatet från respektive sidor så glödande att debattscenen skrämmer. Konflikten splittrar släkt, vänner och arbetskamrater.

Ett annat problem är att staten Israel och judar blandas ihop. På samma vis som Hamas och palestinier sammanblandas. Därmed riskerar den som är kritisk mot en av sidornas agerande att omedelbart få stämpeln rasist.

Men nu när en bräcklig vapenvila råder gör jag ett försök. Då i form av en saga skriven för barn. I vissa fall är det en utmärkt metod för att klargöra och beskriva något. För det kräver extrem tydlighet och enkelhet från den som berättar. Barn accepterar aldrig intellektuella dimridåer. Man kan säga att skribenten måste höja sin nivå – till barnens.  Så häng med in i de sanna sagornas värld!

Det var en gång ett land som hette Gaza

Det var en gång ett folk det var mycket synd om. Det hade råkat utför något väldigt, väldigt hemskt från någon som var på väg att döda hela folket.

Resten av världen ville efteråt hjälpa folket. Det gjorde man genom att ge dem ett eget land. Det hade de inte haft förut. Men landet var inte tomt utan där bodde ett annat folk. Fast de fick flytta på sig eller gå med på det som hände. För det var ju så synd om det nya folket.

De båda folken började snart att bråka med varandra och flera gånger blev det blodiga slagsmål. Men stora delar av världen hejade på det nya folket. Eftersom det varit synd om dem. Man kan säga att det folket hade mycket tycka-synd-om-pengar. Så när det gjorde något dåligt kunde de betala för det med dessa pengar.

Nya folket var smarta och kunde mycket så de byggde upp sitt land. De var duktiga. Dessutom hade man flera väldigt rika och starka vänner.

Därför kunde det nya folket göra nästan vad de ville. För säcken med tycka-synd-om-pengar var stor. Ingen ville heller bli osams med det nya folkets vänner.  Men en tråkig dag för två år sedan, gjorde några från det gamla folket något väldigt elakt mot nya folket och dödade många av dem på ett hemskt vis.

Nästan alla i världen blev då mycket arga och ledsna. För så fick man inte göra. Det nya folket bestämde sig för att slå tillbaka.

Det gjorde man. Väldigt hårt och väldigt länge. Snart var det bara nya folket som slog. Det gamla folket kunde inte slå tillbaka mot det nya. Men de som gjort det dåliga mot det nya folket och startade bråket, var väldigt dumma även mot sitt eget folk.

Därför blev det nu jättesynd om det gamla folket. Både nya folket och en del av deras eget folk var ju stygga mot dem. Och många i det gamla folket dödades. Väldigt många fler än dem som de dumma i det gamla folket dödat den där hemska dagen. Många av dem som dog var gamla folkets barn. Jättemånga hus blev förstörda.

Många i det gamla folket fick då bo i tält. De hade ont om mat och mediciner. De var jättehungriga. Allt fler i världen tyckte att nya folket var allt för stygga. Det gjorde också de i världen som är ett slags poliser och bestämmer vad man får göra och inte göra mot andra folk. Så de sade åt det nya folket att de inte fick göra det som de gjorde.

Men de struntade i att andra var arga på dem. De fortsatte att förstöra och döda och deras starkaste och rikaste kamrat hjälpte dem.

Många i världen ville dock hjälpa det gamla folket med mat. Fast det nya folket gjorde så att maten inte kom fram. Därför blev en del i det gamla folket sjuka och dog.

Det nya folket ville inte heller visa vad de gjorde mot det gamla folket. Så de som skriver i de bästa tidningarna och gör de bästa tv-programmen fick inte komma in i landet och berätta hur det såg ut där.

Tycka-synd-om-pengarna började därför ta slut. Många av det nya folkets vänner slutade heja på dem. I stället var de riktigt arga och besvikna på det nya folket. Och sade åt dem att sluta kriga. Fast nya folkets starkaste vän svek inte. Bråket fortsatte i två år.

Till sist var nästan alla tycka-synd-om-pengar slut. Även den starka kamraten tyckte det. Så det nya folket och de stygga i det gamla folket bestämde sig för att sluta slåss. Fast de litar inte på varandra. Många på båda sidor vill fortsätta kriga tills den andra sidan inte finns längre. Det är inte heller bestämt vem som ska se till att det gamla folket har någonstans att bo och hur folken någonsin ska bli vänner.

Sagor slutar ofta med att alla lever lyckliga i alla sina dagar. Så är det inte här. Det är svårt att tro att alla kan bli lyckliga.

Vad vi kan lära oss är att det nya folket gjort slut på sina tycka-synd-om-pengar. Men att det gamla folket har fått mycket sådana pengar. Därför måste vi förstå att bara för att det är synd om den som är stor och stark så får den personen inte göra vad som helst mot någon annan. Och då blir det ju dessutom mer synd om den andra.

The post Kan kriget i Gaza förklaras för barn? first appeared on Opulens.

POLITIK. Stellan Lindqvist skriver om Gaza och vår tids stora politiska svek. Han minns Olof Palmes ord: ”Satans mördare”.

Det finns situationer, tidpunkter när orden är den viktigaste handlingen. När vi alltför länge sett ohyggligheter men gömt orden inom oss. Eftersom orden uppifrån inte stämmer med det vi ser: ett sönderbombat land, två miljoner människor som av militär övermakt föses än till den ena än till en andra änden av en liten landremsa, en medvetet framtvingad svält.

Så växer glappet. Förvirringen.

Långt in i kriget fanns bara de försvarande orden (gäller fortfarande Sverigedemokraterna och delar av Kristdemokraterna): Hamas bär hela skulden, Israel har rätt att försvara sig. Sedan kom de diplomatiskt utformade: proportionaliteten är inte rimlig, Israel har gått för långt. Först nyligen har orden skärpts. Ordet krigsbrott nämns. Som är ett juridiskt ord, ett ord för domstolar, men inte orden för det vi ser, det vi bär inom oss. Inte de ställningstagande orden, inte orden i våra hjärtan, inte orden för vår vrede och sorg.

Det fanns en annan tid, ett annat ledarskap. Vi som är lite äldre minns orden. ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. Palmes ord. Vi minns hur våra känslor och tankar sammanföll med orden. Var de diplomatiska, orden? Nej. Men de befäste i en orolig tid vilka vi var, vilka vi kunde vara. Vi blev lätta om hjärtat, också stolta. Jo, starka invändningar fanns, och komplikationer förstås. De senare är nu glömda. Men orden finns kvar: ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. Också vår tanke: mod! Förstås var det en annan tid, en annan tids våld och övergrepp. Orden gällde Francos diktatur och det var tjeckoslovakiska kommunistpartiets förföljelse av oppositionella. Men ingenting, absolut ingenting av detta, det som då hände, var av samma dignitet som detta som just nu pågår. Så vi väntar. Och väntar. Men de kommer inte, ännu inte. Orden som rastlöst rör sig i vårt bröst, orden som bekräftar vår vrede, vår sorg.  Kanske i denna väntan något bleknar. Kanske vänder vi blicken åt ett annat håll, kanske tänker vi att det är något vi missförstått, missat. Kanske blir vi vilsna. Kanske tysta.

En vanlig invändning mot de stora orden är att de mest skapar oreda i de internationella förbindelserna. Mer diskreta påtryckningar är att föredra: inhämta fakta om motparten (Israel), samordna (EU), sedan producera utrikespolitik. I många fall är detta säkert ett klokt sätt. Men inte i detta etiskt glödande fall, eftersom etiskt glödande fall också är inrikespolitik, det vill säga rör vårt etiska kompass. Det vill säga vilka vi är, vilka vi vill vara. Palme förstod.

Mycket grovt utryckt finns det två olika tankelinjer att följa. Det ena brukar kallas konsekvensetik, det andra pliktetik/regeletik. Den förra laborerar på kort och medellång sikt, den senare på lång sikt; kanske intresserar den sig inte överhuvudtaget om tidens gång. Läsaren får ursäkta mig att jag nu en aning går från hjärtats språk till tankens och teorins. Men det är min absoluta övertygelse att en politik som inte kan balansera de båda är dömd att förfalla.

Konsekvensetiken kan ju förefalla vara den mest rationella eftersom vi enligt denna skall välja det alternativ som gynnar flest antal människor eller, när det gäller politik, optimerar möjligheterna att nå uppställda politiska mål. Tydligt är att det är det denna linje europeiska ledare följer när de medelst devota ord och maximal underdånighet försöker blidka en brottsdömd och narcissistisk autokrat. Allt med mycket ovissa konsekvenser förstås. Det senare sammanhänger också med en grundläggande kritik av konsekvensetiken: inget kan vi egentligen veta om konsekvenser, eftersom de ännu inte skett, eftersom det rör sig om framtiden. Och om framtiden vet vi ingenting förutom möjligtvis sannolikheten att något skall hända. Ändå förefaller det klokt att anta att om något brukar hända så är det rimligt att anta att det också kommer att hända i framtiden. Åtminstone den korta och medellånga framtiden. Men framtiden, och detta är en skarp invändning, är ju också lång, mycket lång rent av.

Regeletiken är väsensskild. Enligt den finns värden som, oavsett konsekvenser, sannolika eller på annat sätt beskaffade, måste skyddas. Detta låter dogmatiskt och är det. Men skillnaderna kanske ändå inte är totala. Det är högst troligt att det även i regeletiken gömmer sig ett mått av konsekvenstänkande: genom ett fasthållande – ja även helighållande – av vissa värden så befäster man dessa värden långsiktigt (konsekvens) och på så vis når man även andra viktiga mål. Mycket antagande och mycket hopp. Jo förvisso. Men vilka vore vi om vi inte, i en kaotisk värld, lät oss styras av hoppet? Kanske är det just därför och i samklang med hoppets filosofi vi bör återanvända Palmes ord: Satans mördare!

Hoppets ord? Ja, eftersom vi därmed sagt att vi sett de mördade.

Den 23 augusti skriver Karin Pettersson i Aftonbladet om Gaza: ”Detta är vår tids stora politiska svek”. Det är alldeles sant.

The post Stellan Lindqvist: ”Satans mördare” first appeared on Opulens.

KVÄKARNA. Nyligen gjorde de svenska kväkarna ett upprop till regeringen om att agera för fred i Palestina. Men vilka är egentligen kväkarna? Mats Barrdunge, som doktorerat i idéhistoria, tecknar här en bakgrund.

Kväkarnas tro och historiska bakgrund

I Högalidsparken på Södermalm i Stockholm samlas kväkarna varje torsdag och söndag till tysta andaktstunder på Kväkargården som ligger i den västra flygeln av Kristinehovs malmgård.

Kväkarna i Sverige har det formella namnet Vännernas samfund. Det är ett litet samfund i Sverige, med ungefär 150 anhängare. Samfundet har sina rötter i England där det vid mitten av 1600-talet uppstod en andlig rörelse kring en tro på att Gud nedlagt ett inre ljus i människan.

Till rörelsens grundare räknas George Fox som vid 23-års ålder fick en andlig uppenbarelse om alltings enhet och upplevde ett inre ljus.

Hans förkunnelse fick snabbt spridning och kväkarna anklagades i det puritanska England för kätteri. De blev ofta fängslade och när de försvarade sin tro offentligt hände det att de började skaka och därför gavs de öknamnet ”quakers”. Själva kallar de sig för Vännernas samfund och har i Sverige varit ett registrerat samfund sedan 1937.

Kväkarnas tro och samfund präglas av enkelhet. De är protestantiskt kristna, men har inga dogmer, ingen församling, inget prästerskap, inga sakrament och inga gudstjänster utan samlas enbart till en andakt i tystnad.

I Sverige drogs tidigt flera framträdande kvinnliga författare till rörelsen. Så till exempel Emilia Fogelklou-Nordlind, Elin Wägner och Jeanna Oterdahl, som bland annat skrivit julsången Det strålar en stjärna.

Kväkarna i USA

Det var också kvinnor som förde kväkarnas fackla till USA och vid mitten av 1650-talet anlände två kvinnor till Massachusetts Bay Colony. De efterföljdes av andra och 1661 anlände William Penn. Han grundade den amerikanska delstaten Pennsylvania och förlänades 1681 ett område av den engelske konungen. Ett område som idag omfattar delstaterna Pennsylvania och Delaware.

Dit invandrade sedan andra grupper av förföljda kristna i Europa som skotska och irländska presbyterianer, tyska mennoniter, utbrytargruppen amish och franska hugenotter. 1683 antogs dess första konstitution som byggde på allmän rösträtt och trosfrihet.

Kväkarna i Sverige

Kväkarrörelsen i Sverige är av långt senare datum och startades på Birkagården i Stockholm av Dagny Thorvall, som tillsammans med några andra kvinnliga kväkare startade en studie- och meditationsgrupp varur den första svenska kväkargruppen bildades. Birkagården var en svensk motsvarighet till den engelska settlementsrörelsen och grundades 1912 av Natanael Beskow (gift med Elsa Beskow) och Ebba Pauli.

Kväkarnas humanitära insatser

Under första världskriget verkade kväkarna med stor uppfinningsrikedom för att hjälpa de nödlidande, oberoende av vilken sida om frontlinjen de befann sig och oberoende av om de var skadade soldater, krigsflyktingar eller civila som svalt.

Kväkarna vann mångas respekt för sitt oegennyttiga handlande och sin bergfasta tro på fredssaken. Och det ser vi än idag, när Kväkarhjälpen med olika medel försöker motverka de skador på den mänskliga själen och kroppen som krigen i Ukraina och Gaza orsakat.

I ett upprop till den svenska regeringen vädjar Vännernas samfund i Sverige om att den i handling ska visa att man står upp för den internationella rättsordningen. En rättsordning som Sverige anslutit sig till och i ord säger sig värna. Detta med anledning av utrikesminister Maria Malmer Stenergards uttalande om situationen i Gaza. ”Hon erbjuder ord men ingen handling, trots att det finns konkreta åtgärder som Sverige kan vidta” står det bland annat i uppropet.

Den som sympatiserar med Kväkarnas målsättningar kan ge sitt stöd till Kväkarhjälpen som är en hjälporganisation där allt arbete sker ideellt. För att citera Kväkarna: ”Det inre ljuset finns i oss alla!”

The post Kväkarna och det inre ljuset first appeared on Opulens.

PALESTINA. Ann Engqvist har beökt utställningen ”Nakba – palestinska berättelser från 1948” på Medelhavsmuseet i Stockholm. Här är hennes tankar kring den.

Israels bröt vapenvilan och inledde genast en massaker, över 400 personer dödades redan första dagen och flera tusen brännskadades. Detta med USA:s goda minne. Statsminister Kristersson ställde sig omedelbart på Israels sida genom att spela ner folkmordet i ett uttalande där han sa sig se ”allvarligt på detta”.

Cirka 300 meter från Riksdagshuset, Adelcrantzska palatset, Arvfurstens palats och Rosenbad ligger Medelhavsmuseet. Längst in, förbi påkostade utställningar om Cypern, Egypten och Greklands stolta historia (med arkeologiska fynd utöver det vanliga), bakom barnvagnsförrådet, finns ett pyttelitet rum med en utställning som heter”Nakba – palestinska berättelser från 1948”.  

Statsministern borde se utställningen

Statsminister Ulf Kristersson skryter om att han löptränar motsvarande tre mil per vecka. Under 2024 framkom det att svenska skattebetalare finansierat hans gymutrustning till en kostnad av 500 000 kronor, varav löpbandet ensamt uppgick till 70 000 kronor. Han skulle klara av en kortare promenad på 300 meter till Medelhavsmuseet för att förstå hur allvarligt det är med folkmord, oavsett vilket folk som mördas.

Hundratusentals palestinier fördrevs

Al-Nakba betyder “katastrofen” på arabiska och beskriver händelserna 1948 då hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem i samband med staten Israels bildande. Det var bara början på en numer 77- årig konflikt. Nakba har präglat palestiniernas historia och identitet i generationer.

1947 föreslog Förenta Nationerna en delningsplan (FN:s resolution 181) som innebar att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat, medan Jerusalem skulle få en internationell status. Året efter fördrevs 750 000 palestinier, och hundratals byar förstördes för att förhindra deras återkomst. I dag lever över 5 miljoner palestinska flyktingar i läger utan rätt att återvända.

Miljontals palestinier förblir statslösa

Trots att FN:s resolution fastslår palestiniers rätt till återvändande, blockerar Israel detta av säkerhets- och demografiska skäl. Miljontals palestinier förblir statslösa och utan tillgång till sitt hemland. Enligt hälsoministeriet i Gaza har över 25 000 människor dött i Gaza och otaliga är skadade eller på flykt bara sedan den 7 oktober 2023.

I februari 2025 tog Netanyahu och Trump varandra i hand och den senare kom med förslaget att:

”USA kommer att ta över Gazaremsan och vi kommer att göra jobbet. Vi ska äga det och desarmera alla farliga odetonerade bomber och andra vapen på platsen, jämna stället med marken och göra oss av med alla förstörda byggnader.”

Hans plan var att grannländerna Egypten och Jordanien skulle ta emot palestinska flyktingar och de två miljoner människor som bor i området skulle flyttas permanent och således inte få återvända. Gaza skulle förvandlas till ett turistparadis där Trump skulle trona med en guldstaty. Något som Netanyahu verkade tycka vara trevligt.

De palestinska berättelserna

Åter till Nakba-utställningen:

I samarbete med Riksteatern har journalisten och författaren Bernt Hermele samlat vittnesmål från palestinier som tvingades på flykt 1948. Deras berättelser är inlästa av skådespelare som Lo Kauppi, Özz Nûjen, Katarina Ewerlöf och Ann Petrén. Berättelserna kommer nära inpå och det går inte att värja sig från dessa. Det här är allvar, på riktigt.

Utställningen, baserad på Hermeles bok Nakba – katastrof inför våra ögon (Ordfront, 2023), innehåller även arkivbilder och insamlade föremål. Det är drabbande att se dessa minnen.

”– Jag tror att kunskapen finns, men intresset och engagemanget kring den frågan saknas (…) Det jag berättar handlar inte enbart om Palestina, utan om demokrati och mänskliga rättigheter. Om rätten att få sova i sin egen säng utan att bli väckt av soldater som trängt sig in i ens hem, och om rätten att få berätta sin egen berättelse utan att bli tystad eller förföljd. Helt enkelt rätten att få vara människa och uttrycka sig fritt,” säger Bengt Hermele i en intervju i Globalbar.

Bernt Hermele är journalist och författare till bland annat Judejävel (Leopard förlag 2016) där han berättar om sin uppväxt som ung jude i Stockholms innerstad och om svensk sionism.

Trots att han är jude lät kritiken från Judiska Centralrådet i Sverige inte vänta på sig när utställningen öppnade. De kritiserade utställningen i ett öppet brev där det stod att ”bildandet av staten Israel presenteras här de facto som en katastrof”. Andra framstående judar kallade Medelhavsmuseets beslut att visa utställningen för ”aktivism”.

Denna kritik kan uppfattas som att de palestinska flyktingarnas berättelser ska tystas, helt och hållet. I Stockholm finns ”Sveriges museum om Förintelsen”, ”Judiska museet” och ”Forum för levande historia”. Det är livsviktigt att ständigt påminna om folkmordet under andra världskrigets fasor. En liten utställning i ett litet rum fyllt med palestiniers vittnesmål om flykt, sorg, förföljelse, maktlöshet, motstånd, massfördrivning, skadade barn, lemlästning och saknad är också viktigt. Väldigt viktigt!

Nakba får inte glömmas

Kliver man in i det rummet kommer man inte undan. Nakba är ingen historia som kan raderas eller glömmas, hur mycket svenska politiker än försöker distansera sig från ansvaret och fortsätter predika med ”båda sidor-retoriken”. EU:s och Sveriges passivitet inför Israels brott mot internationell rätt är i princip obegriplig och framför allt oacceptabel. EU och Sverige borde agera med kraftfulla påtryckningar, inklusive att frysa avtal och ekonomiskt stöd, tills Israel respekterar internationell rätt. Men…

… Sverige och Försvarsmakten har under pågående konflikt i Gaza beställt krigsmateriel från Israel. Enligt Dagens ETC handlar det om ett målsökarsystem från det israeliska statliga företaget Rafael för 390 miljoner kronor. Den israeliska armén (IDF) använder rödpunktssikten tillverkade av det svenska företaget Aimpoint.

Vad ska man säga?

The post Palestinska berättelser som väcker tankar first appeared on Opulens.

OTÄNKBART. ”Föreställ dig en muslimsk ockupationsmakt som begår folkmord medan svenska medier löper amok i rapporterandet om farorna för ökande islamofobi,” skriver Valley Ghanem och frågar retoriskt varför detta är otänkbart.

En vanlig junidag på en kommunal skola i Malmö förvandlades till en mardrömslik dag för en tioårig palestinsk flicka. Under en pysselstund började en kvinnlig pedagog plötsligt uttrycka sina politiska och religiösa åsikter för henne. Pedagogen framförde islamofobiska åsikter om situationen i Mellanöstern, hävdade att Hamas initierat konflikten och att Israel hade rätt att försvara sig enligt Bibeln. Den andra pedagogen i rummet ingrep inte.

Flickan, övergiven och försvarslös, sprang iväg till toaletten, låste in sig och brast ut i gråt. Dagen var hennes födelsedag.

När flickans mamma senare tog kontakt för att få råd om hur hon skulle hantera situationen, kände jag en blandning av bestörtning och en beklaglig brist på förvåning.

Jag har både personligen upplevt och fått rapporter om många liknande incidenter där muslimska barn utsätts för diskriminering i skolmiljöer. Denna ökande islamofobi har intensifierats ytterligare sedan den 7 oktober. Pedagogens narrativ om Israels rätt till självförsvar, trots ett pågående folkmord, återspeglas både i den samhällspolitiska diskursen och i mainstream media.

Islamofobin som manifesterades vid pysselbordet stöds av den svenska makteliten. Att dessutom beakta att flickans familj samtidigt sörjer palestinska släktingar i hemlandet, som faller offer för folkmord legitimerat av denna islamofobiska diskurs, gör situationen särskilt outhärdlig för svenska palestinier.

Narrativet är tämligen konsekvent oberoende av samhällsskikt och presenterar en dualistisk bild av förövare och offer. Denna bild framställer en “islamistisk” och “terrorstämplad” organisation (Hamas) som oprovocerat attackerar en demokratiskt legitim stat, huvudsakligen befolkad av fredliga västerländskt orienterade judar (Israel). Palestinierna framställs som en opersonlig muslimsk massa som associeras med förövaren, vilket främjar en islamofob avhumanisering.

Detta narrativ förstärks och upprätthålls av den svenska islamofobin, vilket tillåter en fortsatt och intensifierad spridning av denna stereotypiska framställning. En framställning som avgör levnadsvillkoren för svenska muslimer på skolan, på arbetet, inom sjukvården, på bostadsmarknaden och var de än rör sig i det offentliga rummet.

Incidenter där muslimska barn utsätts för islamofobi och sionistisk rasism visar ett tydligt mönster. Barn har förhindrats från att måla palestinska flaggor och till och med vattenmeloner, tvingats ta av sig tröjor med anti-Eurovision budskap, samt blivit inlåsta på rektorsexpeditionen och nekats att gå ut om de inte tagit av sig sina palestinasjalar. Många barn har berättat om att de blivit tystade och tillrättavisade när de uttryckt kritik mot Israel eller fasa över folkmordet. Även lärare har förlorat sina jobb för att de burit palestinasjal eller blivit omplacerade efter att öppet protesterat mot folkmord i personalrummet. Endast ett fåtal av dessa incidenter har uppmärksammats av media, vanligtvis efter att de spridits på sociala medier. Ett exempel är när rektorn på Borgarskolan i Malmö fysiskt angrep en student som höll upp den palestinska flaggan under sitt studentfirande.

Många föräldrar är oroliga men avstår från att anmäla incidenter av rädsla för repressalier. Skolpersonal har visat att pro-palestinska åsikter inte tolereras, vilket avskräcker både föräldrar och personal. Många känner sig redan otrygga i skolmiljön och fruktar även att stämplas som antisemitiska. Ständigt aktualiseras detta stora mörkertal, som BRÅ uppmärksammar i sin rapport Islamofobiska hatbrott.

Detta mönster återfinns också hos flickans mamma i det tidigare nämnda exemplet. När hon kontaktade skolans rektor angående incidenten fick hon till svar att det inte var någon idé att göra en officiell kränkningsanmälan eftersom det skulle stå “ord mot ord” – pedagogens ord mot den tioåriga flickans. Ett upplevt motstånd och obehag i skolans kommunikation kring incidenten gjorde att mamman valde att avstå från att eskalera ärendet till Polisen eller Skolinspektionen.

Denna omfattande islamofobi representerar inte bara åsikter och fördomar, utan utgör ett politiskt och socialt maktfenomen som påverkar levnadsvillkoren för hundratusentals barn och vuxna i vårt samhälle. Trots detta verkar den nästan gå obemärkt förbi media och samhällseliten.

Under de snart 10 månader som folkmordet i Gaza pågått har svenska medier däremot intensivt rapporterat om riskerna för antisemitism. Svenska judar har fått komma till tals kring sina upplevda farhågor i och med situationen i Palestina medan samma utrymme inte har getts svenska muslimer.

Samtidigt har regeringen vidtagit åtgärder och tilldelat betydande ekonomiska resurser för att bekämpa antisemitismen. Det hävdas att antisemitismen har ökat till följd av “kriget mellan Hamas och Israel”. Denna analys väcker frågor om definitionen av antisemitism, särskilt dess sammanblandning med kritik mot staten Israel och den sionistiska ideologin, men för diskussionens skull antar vi att påståendet är korrekt.

Varför blir inte islamofobin lika uppmärksammad?

Var är alla utökade resurser för bekämpandet av en ökande islamofobi till följd av folkmordet i Gaza? Var är all rapportering om farorna med islamofobin? Om barn som gråter ensamma på skoltoaletter?

Föreställ dig en muslimsk ockupationsmakt som begår folkmord medan svenska medier löper amok i rapporterandet om farorna för ökande islamofobi samtidigt som den svenska makteliten rustar för att skydda svenska muslimer mot hat och hot.

Varför är det scenariot otänkbart och varför är det motsatta en levd verklighet?

The post Varför blir inte islamofobin lika uppmärksammad? first appeared on Opulens.

HISTORIA. Lis Lovén har läst Rashid Khalidis ”Hundraårskriget mot Palestina” och finner att det är en exemplarisk bok om ett kolonialt problem.

Hundraårskriget mot Palestina
Bosättningskolonialism och motstånd 1917-2024
av Rashid Khalidi
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Karneval förlag  

Rashid Khalidi är en palestinsk-amerikansk historiker vid Columbia University i New York. 

Rashid Khalidi inleder sin bok – ”Hundraårskriget mot Palestina” – lite mjukt med att berätta om sin bakgrund som palestinier. Vi får en viss inblick i hans personliga sammanhang. Han driver sedan sin tes om hur kolonialismen har fortgått med projektet Israel medan övriga världen gått in i en fas av avkolonisering.

I början på 1900-talet söndrades imperiet Osmanska riket, det som nu är Turkiet. Och efter dess fall växte nationalismen fram på många ställen. Sionismen byggde på idén om att skapa en Israelisk nationalstat. Det låg helt enkelt i tiden.

Efter Osmanska rikets fall uppstod ett vakuum i Mellanöstern. Vem skulle fylla ut detta tomrum? Och hur?

Sionismen som rörelse kände sig nu manad att skapa en egen stat på grund av den antisemitism judarna alltid mött. Och just på grund av att judar så länge levt i Västvärlden möttes sionisterna av förståelse i de europeiska och amerikanska kulturella och politiska eliterna. Det gjorde att sionisterna kunde ha dialoger med Västvärldens storpolitiska rörelser, en möjlighet som palestinierna i hög grad saknade.

När så stormakterna var inblandade i skapandet av Israel hade palestinierna inga relationer till Väst som de kunde dra nytta av. Israel som utropades till stat 1948 hade alla former av stöd från Väst. Militärt, kulturellt, ekonomiskt. Palestinierna halkade efter och lyssnade inte till de intellektuella som senare sa att de borde försöka påverka opinionen i Amerika. Den opinion som hellre förstod israelernas sak, särskilt efter andra världskriget.

Strax efter första världskriget utropade Nationernas förbund (senare FN) det palestinska området till brittiskt mandat. Det låg alltså på britternas axlar att förvalta detta område. Samtidigt ville få länder ta emot judar, så att ”låta” dem bo i Palestinaområdet tycktes lockande. Med Balfourdeklarationen lovade britterna bort området till den judiska rörelsen. Och fler och fler började invandra till detta så kallat förlovade land.

Kahlidi framstår som synnerligen påläst när det gäller denna historia. Delvis utifrån egna intressen som palestinier kan man tänka. Ändå uppvisar han en viss distans.  

Det är en exemplarisk bok med många beskrivningar av turerna fram och tillbaka med förhandlingar. Därtill med förklaringar till varför sionisterna lyckades förverkliga sin vision om att skapa ett judiskt hem. Men givetvis finns det i framställningen också en sorg över de mängder av palestinier som fördrevs från sina hem. Och alla som blev dödade under krigen.

Då staten Israel utropades 1948 hade övriga arabvärlden dåligt ledarskap, även detta på grund av tomrummet efter Osmanska riket. Palestinierna fick alltså inte det stöd de hade behövt från övriga Mellanöstern. Ett dåligt utgångsläge på många sätt alltså. Israel hade allt stöd från Väst. Därför kan man dra slutsatsen att skapandet av staten Israel var ett kolonialt projekt. Och som ett kolonialt projekt måste det upprätthållas med våld.

Men något mer än våld behövs väl för att skapa en stat? Kanske är det ändå myten om att Israel började från noll som frodats. Naturligtvis fanns det mer än bara våld. Israel hade en god ekonomi på grund av kapitalöverföringar från Väst, man hade kunskap om juridiska manövrar, ett i hög grad utbildat folk, man arbetade hårt och bedrev intensiv lobbying. Lägg därtill ett propagandamaskineri, en stark religiös tro inte att förglömma, samt militära resurser. Så från dag ett kunde man genom militärmakt segra över arabvärlden i en militärkonflikt. Palestinierna hade inte stöd från något håll. En djup tragedi således. Och var befann sig då palestinierna? Jo, de saknade diplomatiska sändebud, hade inga regeringsorgan, alltså inget utrikesdepartement, kunde inte knyta allianser och hade inga militära resurser.

Det var alltså palestinierna som började från noll. Blir då deras kommande motstånd så svårt att förstå rent logiskt?  Och om övriga arabvärlden hade dålig kunskap om västerländska politiska strukturer, vart ledde då denna okunskap? Det är inte särskilt svårt att förstå.  

Men under sexdagarskriget 1967 mellan Israel och Jordanien, Egypten och Syrien uppstod en paradoxal effekt för palestinierna. Ett krig där Israel segrade. Ett nationellt uppvaknade kom i krigets kölvatten för palestinierna. Författare, intellektuella, konstnärer födde fram en politisk och kulturell renässans. Kanske var man redo för en ny identitet? Identiteten blev kanske en kombination av pessimism och optimism, vilket  författaren Emile Habibi har hävdat. Militanta och politiska rörelser skapades. Fast det var övriga Mellanösterns Arabförbund som skapade PLO.

Så kunde 1967 palestinierna med Arafat i spetsen ta över ordförandeskapet. Arafat hade denna position fram till sin död 2004. Men det verkar som om uppkomsten med Arafat i ledarställning innebar problem för de arabstater som hade stora skaror med palestinska flyktingar. Kanske fanns det en politisk sprängkraft i dessa flyktingskaror. Och nu började Israel se namnet Palestina som ett dödligt hot. Man började använda ordet terrorister… Men det är också då som palestinierna själva börjar göra sig gällande.  

1974 fick PLO observatörsstatus i FN. Det var en diplomatisk framgång men frågan kvarstår. Hur löser man denna infekterade konflikt mellan Israel och Palestina? Vilken lösning är den bästa kompromissen?

Khalidi går igenom alla de olika krigsförklaringarna från dag ett och framåt. Han pekar på styrkor och svagheter. Han pekar även ut PLO:s svagheter. Naturligtvis får vi även läsa om Hamas.

Khalidi menar att problemet i grunden är ett kolonialt problem och att Västmakterna inte har känt sig manade att se sin skuld till att konflikten uppstått. Är det först nu som en starkare opinion för Palestinas sak kan väckas? Om Israel ser alla palestinier som presumtiva terrorister – ja, då är det en vanföreställning. Och om Israel än idag iklär sig rollen som offer – hur stämmer det då överens med att nationen alltid fått stöd av de västliga stormakterna? Khalidi menar att man måste se den verkliga orsaken till konflikten. Inse att det är kolonialt problem helt enkelt.

The post Exemplarisk bok om konflikten mellan Israel och Palestina first appeared on Opulens.

FILM. Anton Halldin har sett dokumentären ”Where Olive Trees Weep” som nu streamas online. Han konstaterar att det är en film som skildrar ”det koloniala förtryck som lett fram till händelserna den 7 oktober 2023 och Israels påföljande folkmordskrig i Gaza.”

Den palestinska journalisten och folkrättsaktivisten Ashira Darwish spänner en intensiv blick rakt in i kameran:

So don’t ask me why they want to get to that point where they would use so much hate and anger and release it in that way. Ask me where the pain came from, and I’ll tell you why people act. Don’t ask the person, who’s in the cage, why they are hitting the cage, breaking their arms, trying to be free.

Dessa slutsatser om självmordsbombare är omöjliga att inte referera som bakgrund till Hamas attack den 7 oktober. Dokumentären Where Olive Trees Weep är inspelad på Västbanken 2022 (med en del material även från Gaza), men när filmen nu får onlinepremiär är det med ett uttryckligt syfte att ge en kontext till, och en beskrivning, av det koloniala förtryck som lett fram till händelserna den 7 oktober 2023 ‒ och Israels påföljande folkmordskrig i Gaza.

Men filmen ringas in av poetiska bilder av Darwish, som sjunger och dansar, i mjukt ljus, i en uråldrig helig kyrka (det är osagt var, men antagligen i Hebron, i det ockuperade Västbanken). Dansen får desto mer sprängkraft av vetskapen att Darwish, med skadad rygg, med ren tur lyckats undgå att bli förlamad efter misshandel av israelisk polis. Vi får även ta del av beskrivningar om tortyren i det beryktade Al-Moscobiyehfängelset i Västra Jerusalem. För Democracy Now (6 juni 2024) berättar Darwish, fortfarande påtagligt traumatiserad, att drömmen vore att göra om detta fängelse till ett minnesmuseum, över vad som skett på denna fruktansvärda plats.

Andra medverkande är framträdande namn som den israeliska journalisten Amira Hass, korrespondent från de ockuperade områdena för israeliska dagstidningen Haaretz, och den palestinska aktivisten Ahed Tamimi, med familj.

En av filmens röster tillhör även den kanadensiska traumaforskaren och författaren Gabor Maté. Intervjuad på Västbanken ser vi honom leda terapigrupper, tillsammans med palestinska kvinnor som genomlevt israeliskt fängelse. En av kvinnorna frågar varför vi reagerar med att frysa till, oförmögna till motstånd. Maté förklarar traumaterapins fight or flight, där kroppens eget självförsvar bryts sönder, oförmögen att varken ge motstånd eller kunna fly.

Ockupationens realitet

En genomgående röd tråd är just begreppet trauma, och en efterföljande strävan efter själsligt läkande — och här ger Gabor Matés terapigrupp en bild av ockupationens realitet som sällan berättas. Det är ett perspektiv som ger än mer tyngd åt filmens berättelser — där en rullstolsburen pojke blivit beskjuten, under vad som börjat som en vanlig dag i skolan, där beduiner tvingas från sina marker, där vi får erfara hur ockupationsmakten godtyckligt demolerar hus på Västbanken.

Det är även en berättelse där Ashira Darwish lär ut meditation till en barngrupp i Gaza, med dans och sång som del i barnens traumabehandling.

Det är en tillfredsställelse att denna mer än en och en halv timme långa film skildrar både ämne och de medverkande med respekt, med ett extraordinärt vackert foto, och med sparsmakad, genomtänkt musiksättning. Och med en estetik och ett tempo som inte jäktar fram vare sig bilder eller berättelse. Som åskådare erfar vi en inkännande kontrast — mellan följderna av ockupationens terror, å den ena sidan, och en längtan efter att kunna leva sitt liv, genom dans, glädje och gemenskap, å den andra.

En blytung exposé

Kanske låter beskrivningen här som att Where Olive Trees Weep ger en alltför esoterisk och distanserad bild av den faktiska ockupationen. Men filmen undviker denna fallgrop, med besked, genom att även verka som en blytung politisk exposé över 75 års ockupation och etnisk rensning. Vilket även innebär en berättelse med utgångspunkt i skuggan av Förintelsen, och den djupa tragedin i hur Israel setts som ett folks räddning på bekostnad av ett annat folk.

Jag har tidigare skrivit i Magasinet Konkret om dokumentären Israelism. Liksom denna film ger även Where Olive Trees Weep en inblick i de fredliga protester som ägde rum i Gaza, 2018, och som gick under namnet Great Match of Return. (Även ingående skildrade i amerikanska journalisten Abby Martins dokumentär Gaza Fights For Freedom från 2019).

Den israeliska aktivisten Neta Golan berättar här hur den israeliska fredsrörelsen genomförde solidaritetsprotester, med palestinska flaggor, på den mötande israeliska sidan av gränsen till Gaza.

De protesterande, en del av dem, blev brutalt nedslagna av israelisk militärpolis. Men de lika fredliga protesterna på den motsvarande palestinska sidan, på andra sidan gränsen till Gaza, blev urskillningslöst nedmejade. Golan berättar att omvärlden var helt tyst inför denna massaker på civila, med över 180 döda, där ”people were being shot in the head, systematically”.

Fokus på ursprungsbefolkningar

Bakom dokumentären står Science and Non-Duality, en globalt förankrad organisation som intresserar sig för skärningspunkten mellan vetenskapliga rön och andliga, själsliga, perspektiv och frågor. Where Olive Trees Weep är tänkt som första del i en serie filmer med fokus på ursprungsbefolkningar, och hur kolonialism och förtryck skapat ett trauma som förs vidare genom generationer.

Eftertexterna meddelar att det center för konst och kultur där vi sett Ashira Darwish med Gazas barn blivit sönderbombat. I samband med premiären har filmskaparna arrangerat ett antal onlinesymposier kring filmens tema, med inbjudna gäster, i samtal förankrade i Israels pågående folkmordskrig i Gaza.

The post ”Where Olive Trees Weep” skildrar det koloniala förtrycket first appeared on Opulens.

ESSÄ.  Gunnlaugur  Magnusson har skrivit en elegi över vår samtid som präglas av ständiga katastrofer och krig.

Det är 27 gradig högsommarvärme denna dag, sent i maj. Jag går genom Uppsalas Botaniska trädgård på min väg tillbaka till jobbet från en demonstration mot kriget i Gaza. Försöker hämta mig lite innan jag måste påklä mig min professionella roll och kliva ”på scen” igen och examinera uppsatser vid universitetet. Om inget annat kan få en att vackla i sin illusion om livets skönhet borde en flera minuters uppräkning av oskyldiga dödsoffer i Palestina och deras fruktansvärt unga ålder kunna skaka om en.

Min syster som bor på Island skickade ett meddelande till mig igår: ”jag packar som om jag ska till Teneriffa”. Hon ska besöka oss och som släktens representant närvara vid min tonåriga dotters slutkonsert i grundskolan. Skillnaden i väderleken mellan Sverige och Island är skarp. Där har träden inte ens hunnit börja få löv och gräset lyser gult i bakgrunden på foton jag får skickade av mina syskonbarn där de leker i den nästan arktiska våren, klädda i tjocka, varma och vattentäta kläder, mössor och vantar.

Här är våren varm, växtligheten tävlar i praktfullhet och när jag drar av mig kavajen i skuggan av Botaniska trädgårdens alléer blir mina sinnen nästan överväldigade. Syrenernas doft i luften, färgerna på trädens alla blomstrande grenar så mångfaldiga att jag inte har ord att beskriva dem. De gröna löven står i kontrast mot den blåa, molnfria himlen, skuggorna smyger mellan löven när en liten vindpust prasslar i grenar och blad och fåglarna kvittrar högljutt om gränserna för sina revir.
Gula gräsdrivor och kala grenar har varit färgerna på Islands maj – där omvandlar yrvakna vädergudar senvinter till i sommar på några korta veckor och inleder hösten tidigt för säkerhets skull, redan i augusti.

”Ännu en dag med 9 grader och regn”. ”Har inte sett sol på flera veckor”. Deprimerade söker islänningarna resor till solen, till och med Sverige kan locka när det är Teneriffa-väder här, men i kontrast med överflödet majregn på Island har det inte regnat ordentligt på länge här. Som min pensionärsgranne Leif sa när jag nämnde torsdagmorgonens lilla regnskur: ”javisst, 2 millimeter fick vi, mer än så blev det inte”.

Dammar och diken torkar upp, sjöarna blir grundare. Grodynglen försöker ta sig fram i alltmer gyttjelika pölar och inte ens hägern är hungrig i hettan utan står där svartvit och smal, saknar bara en cigg i näbben för att se ut som en värmeslagen gothare.

Vädret påminner alltmer om sommaren 2018, när det blev så varmt och så torrt att det blev bevattningsförbud och uppmaning till vattenransonering i stora delar av landet. På kvällarna kunde himlen ingjuta hopp i oss med sin mullrande åska men blixtarna slog bara brand i den torra marken; inte en droppe föll ned. Hela existensen viskade tungt ”men regna då” och fick bara åska till svar. Inte ens ett litet himmelsmorr får vi i Mälardalen nu, och kommunens gräsmattor som klipps enligt schema snarare än behov har börjat gulna. Sveriges kokheta sommar drar på sig Islands vårpalett när grönskan ger vika för torkan.

Jag försöker undvika insikten att det är för varmt för den här årstiden så här långt norrut; för varmt räcker förresten, inga geografiska kvalificeringar behövs. Samtidigt låtsas vi som om att det här är normalt. Kollegor och grannar talar om att ”njuta medan det varar” för att ”man vet aldrig om det blir bra på semestern sen” men bakom kaffeautomatsnacket döljer sig den fruktansvärda insikten att kvällstidningarnas jubelrubriker om att ”högsommarvärmen stannar kvar!” bör läsas som varning eller skräckfilmstitlar. Det är ju inte högsommar. Det är inte ens midsommar än.

Klimatkatastrofen härjar överallt men med olika resultat och som vanligt får vi i norr de lindrigare varianterna. Det är varmt här, men det är närmare 50 grader i flera länder söderut. Olidlig värme som sprider sig, livsfarlig, dödlig hetta. Obehaget vi upplever verkar obetydligt i jämförelse. I Sverige blir det för varmt och torrt i maj, för myggigt i juni och skidsäsongen allt kortare under vintern. På Island blir vår- och höststormarna fler och kraftigare, somrarna blötare och vintrarna gråare. I Mellanöstern, Asien och Sydamerika kokar folk däremot ihjäl i hettan. Här överlever vi vädret trots allt. Än så länge, i alla fall. Och vi bidrar till hettan med våra flygresor och bilresor och vansinniga konsumtion.

Vi? Jag.

Jag ska inte dölja min skuld i ett pluralt ”vi”. Även individer har ett ansvar för katastroferna och kanske just därför kan det verka närmast omöjligt att ändra något. Att sakta ned utvecklingen. Att faktiskt hitta en grund för framtidstro. Illusionen att man ska kunna konsumtionsmönstra sig från klimatet krackelerar som den torra jordfläcken i min gulnande gräsmatta. Kan jag freda mitt miljösamvete med vegetarisk kost, en elhybrid och kavajer köpta på loppis Att stryka dit en bot på hålet i mina jeans, att äta upp hemmets alla brödkanter snarare än slänga dem och att använda tygpåsar till veckohandlingen räcker inte långt för att kompensera för mina resor till släkten på Island.

Självbedrägeriet illustreras bäst av att det är alldeles för varmt att bära min loppiskavaj idag.

I Palestina är vädret för tillfället inte så hemskt varmt, bara lite varmare än här, så folk dör i alla fall inte av värmen där. Åtminstone inte de som inte råkar bli föremål för missiler och ”taktiska anfall” och brinner upp i sina tält eller krossas under husens rasmassor. Där är det politiska klimatet som dödar, en internationell politisk impotens och kravlöshet dold i falska jämförelser om kålsuparnas kvaliteter.

”Brand uppstod eftersom Hamas hade ställt bränslecontainrar nära lägret” skriver israeliska politiker, men om israeliska militären ska kunna prickskjuta individuella Hamasledare med taktiska missiler genom nyckelhål på antika dörrar måste de väl ändå kunna lista ut var bränslecontainrarna ligger i förväg. De måste kunna låta bli att dumpa sina bomber precis där tältlägren är placerade, fyllda med flyktingar från detta vidriga krig och sovande barn. Hur kan politikerna inte protestera mot den katastrof som pågår? Hur kan de undvika att se det som händer?

Många av dem står nog lika stumma som jag inför det fasansfulla. Jag retweetar upprördheten och uppgivenheten på Twitter, lägger Palestinas flagga i min reel på Instagram och delar artiklar på Facebook. Jag besöker studenternas demonstration och tältlägret Gazas fria universitetet – upprättat vid universitetsbiblioteket för att påminna om att det inte finns några palestinska universitet kvar i Gaza: de har jämnats med marken och biblioteken eldats upp. Återigen individuella men fullständigt impotenta försök att göra skillnad, för vilka individuella handlingar eller delningar på sociala medier kan rå på världens starkaste arméer med deras galningar skällandes sina order om död och brand och ännu mer död? Inga alls, men de kollektiva har åtminstone en teoretisk chans. Därför är demonstrationerna så viktiga.

*

Jag går in under skuggan av en av Botaniska trädgårdens kastanjer och tar en bild på dess blommor. Jag andas in vårens alla dofter och försöker knöla bort medvetenheten om de pågående katastroferna. Ett litet försök att fånga in tankarna och leda dem från det vedervärdiga till det vardagliga.

Jag har kvar de rytmiska ropen från demonstrationen i mina händer, ömma av att klappa takten:

”Uni, uni, you can’t hide! You’re supporting genocide!”

Dörrarna på universitetets administrationsbyggnad är låsta sedan en demonstration ägde rum där förra veckan. Ytterligare ett impotent försök att stänga ute det förskräckliga för det hemska är ju inte demonstrationerna utan det de försöker uppmärksamma.

“You’re supporting genocide”

Genom att inte ta aktiv ställning emot tas en passiv ställning för. Försöket att stänga ute det svåra friar inte från det institutionella ansvaret men försöket kan vara begripligt på individnivå – här finns en massa människor som vill gå till arbetet och göra sitt jobb och känna sig trygga på sin arbetsplats under tiden. Jag är en av dem, en sån som håller föreläsningar, forskar, skriver kapitel och artiklar, som om det vore ett vettigt sätt att agera i en katastrofhärjad värld utan tillflykt. Men det kravet riktas mot oss alla, att fortsätta som om ingenting hänt trots förödelsens skoningslöshet. Vi måste leva i den kognitiva dissonansen och låtsas som ingenting.

*

Jag promenerar genom parken mot min arbetsplats som råkar stå alldeles bredvid den Botaniska trädgården. Studenterna därinne väntar på att få ventilera sina uppsatser och min uppgift är att examinera dem idag.
Som om ingenting har hänt.

Jag får skaka av mig olusten, trotsa värmen och ta på mig kavajen igen trots värmen; iklä mig min profession, min yrkesroll. Jag tittar igen mot de blomstrande träden. Med Uppsalas rosa slott i bakgrunden verkar denna plats helt plötsligt orimligt vacker, som en plats bortom tid och rum…

Och där i ett hörn, vid muren närmast slottet, står kastanjen och blommar. Som om ingenting har hänt.

The post Essä: Och kastanjen blommar i katastrofernas epok… first appeared on Opulens.

BÄTTRE FÖRR. ”Extra allt gäller för effekterna – från pyroteknik, laserstrålar till bildskärmar. Folk hissas upp och ner i tak. Minimalt med tyg präglar ofta scenkläderna.” Lars Thulin känner inte igen sitt Eurovision längre.

Eurovision Song Contest (ESC) har avgjorts i Malmö, ett spektakel som engagerade inte bara den skånska staden utan Sverige och Europa. Finalen, där Schweiz vann, var mycket dramatisk. Det är lätt att säga att tävlingen splittrar – vissa tycker allt är oerhört tramsigt och kommersiell skräpkultur. Andra älskar, musiken, glädjen och engagemanget runt allt. Samt hävdar att tillställningen enar Europa.

Det går att instämma med båda sidor. Vilken av dem man instämmer i, beror på vem man är. Någon sanning finns inte.

Min medverkan i Opulens bygger inte på att jag ska skriva om kultur och inte på att vara politiskt korrekt. Utan göra nedslag i verkligheten, huvudsakligen utanför finkulturen. Därför kan jag tryggt säga: jag inte bara gillar ESC utan är lite småkär i hela idén. Jag gillar populärmusik och maffiga scenshower. Samt gläds åt att så många just gläds åt musiken och festen.

Fast med åren har min kärlek börjat blekna. Jag tycker det blivit för spretigt och svårbegripligt. Något som kan hänga samman med att jag nu befinner mig på bortre sidan av 70-årsstrecket. Men min tvehågsenhet beror inte på att världspolitiken blandat sig i spektaklet. Tvärtom, om det inte varit så, om allt hänt i ett lufttätt, doftlöst och opolitiskt universum hade jag tröttnat. Och i så fall hade tävlingen mist sin mening som just något som ska förena Europa.

Nej, min tveksamhet handlar om det som det egentligen handlar om: musiken och dess framförande. Seriösa undersökningar visar att vår musiksmak inte bara grundläggs utan i princip cementeras i tonåren. Och kanske några år upp mot mitten av 20-årsåldern. För mig betyder det från Beatles upp till disco-musiken.

Därmed inte sagt att jag ogillar schlager. Tvärtom, jag äskar mycket av den, speciellt den svenska med alla dess duktiga artister, som Siw Malmqvist, Anita Lindblom, Gunnar Wiklund med flera. Det innebär att jag sitter fast i den tidens byggstenar i låtar: vers, brygga, refräng och final. Den senare gärna med tonhöjning. Nedtonade slut gillar jag inte.

Och låten ska börja, om inte med ett slag i magen, men med ett driv som gör att lyssnaren omedelbart fastnar och rycks med. Refrängen ska vara tydlig och lätt att sjunga med i. Och även om man inte gillar den ska den sitta som ett tuggummi i skallen. Det är schlager, det är pop, det är bra låtar.

Lysande exempel på det i ESC-sammanhang är förstås Abbas Waterloo, som vann 1974. Och Charlotte Nilsson, senare Perrelli, som tog hem segern 1999 med ”Tusen och en natt” (Take me to your heaven). Dessa låtar har alla de nödvändiga ingredienserna, är proffsigt skrivna och framförda. Med andra ord, de har allt.

Smäktande schlager kan funka, men då måste de innehålla refränger och vara uppbyggda så att de snabbt sätter sig i skallen. Bästa exemplet är spanska ”Eres Tu” med Mocedades från 1973. Det är den i särklass bästa låt som aldrig vunnit tävlingen. Den framfördes dessutom på spanska, ett mycket vackert och sensuellt språk.  

Men vad erbjuds idag? Nästan inget av detta. Många låtar har intron som kan vara upp till en minut, visserligen vackert sjungna men lyssnaren väntar hela tiden otåligt på att det hela ska börja. Och refräng att sjunga med i och komma ihåg – glöm det i de flesta fall!

Sedan är det framträdandet. De visuella arrangemangen är så påkostade att frågan är om det är det öronen eller ögonen som ska ta in vad som ska bedömas. Extra allt gäller för effekterna – från pyroteknik, laserstrålar till bildskärmar. Folk hissas upp och ner i tak. Minimalt med tyg präglar ofta scenkläderna.

Missförstå mig inte: jag älskar skönhet och har inga problem med bar hud. I rätt sammanhang är det vackert och lockande. Fast är ESC rätt sammanhang? Dränks musiken i dessa intryck? Kan man säga att musiken knappast syns?

Bäst vore kanske om jurygrupper och Europas alla tv-tittare bara fick lyssna på låten medan de stirrar in i en testbild. Alternativt att artisterna stod på en scen, men att alla var klädda i samma typ av säckig unisex-overall. Samt var förbjudna att dansa under framträdandet. Min misstanke är att i så fall skulle reklamintäkterna för denna tävling sjunka en aning…

Så vad ska vi göra? Kanske knycka bedömningen från konståkningen. Där finns ju en teknisk del och en för fri åkning. Måhända kunde vi för ESC ha en del där musikkunniga grupper bara får lyssna, utan att se artisterna. Denna bedömning skulle ge hälften av poängen. Därefter numera etablerade framträdanden med extra allt i form av effekter på scen samt mänsklig fägring och hud. Bedömningen av detta skulle då ge den andra hälften av poängen.

Tekniskt och praktiskt möjligt att genomföra. Fast allt måste i så fall hållas hemligt fram till omröstningen. Inte som idag då vi sett och hört allt veckor innan. Och då vadslagningsfirmorna redan utsett en vinnare. Och alla tidningar gjort samma sak. Men skulle det locka samma publik och skapa samma hysteri?

Förmodligen inte.

The post Jag saknar min schlagertävling first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Somaya El Sousis ’En flöjt av mörker’ är en av dessa böcker som manar till omläsning och dessutom håller sitt löfte – man berikas,” skriver Erik Bovin.

En flöjt av mörker av Somaya El Sousi 
Översättare: Anna Jansson, Hanna Hallgren, Jenny Tunedal
Ellerströms

Den palestinska poeten, från Gaza, Somaya El Sousi (f. 1974) har svenska läsare tidigare kunnat bekanta sig med genom de dikter och artiklar som publicerats i bland annat Aftonbladet och Lyrikvännen.

Hon debuterade 1998 med The First Sip of the Sea’s Chest och har hittills gett ut fem diktsamlingar.

Sedan 2019 är Somaya El Sousi bosatt i Norge där hon verkat som fristadsförfattare. I dag arbetar hon på ett bibliotekscafé. Med En flöjt av mörker introduceras hon nu på allvar i Sverige.

En resa i att finna sig själv

I samlingens sjutton dikter återfinns ordet: berättelse, i olika böjningsformer, mer än tio gånger. Poeten beskriver själv sitt verk, i ett av bokens två efterord, som en resa i att finna sig själv. Men – vill jag invända: livet är ingen berättelse. Ändå kan vi inte låta bli att ”narratologisera” över livet. I synnerhet när livet trasslat till sig, vill vi, som El Sousi skriver ”hålla i garnets början” och ”sortera trådarna igen”.

De hängande dikterna

En dikt bär titeln ”Hängande berättelser”. Först tolkar jag det som att det är ofullständiga berättelser som avses, berättelser som hänger i luften eller kanske hänger som garnet från en hand. Titeln alluderar emellertid också på ett stort litterärt verk från förislamisk tid – Mu’allaqat. Mu’allaqat kan nämligen översättas till: de hängande dikterna.

Dessa dikter sägs vara skrivna i äkta guld på tygstycken som hängdes i Mekkas välkända helgedom Kaba. Sägs, ja – för detta har forskningen inte kunnat styrka. Vad vi vet traderades verkets sju dikter muntligt och nedtecknades inte förrän på sjuhundratalet.

Ett tacknämligt initiativ

Arabisk poesi är likt persisk poesi, omvittnat svåröversatt. En eloge till poeterna Jenny Tunedal, Hanna Hallgren och översättaren Anna Jansson som sett till att Somaya El Sousis verk nu finns i svensk språkdräkt.

Som Hallgren nämner i sitt efterord är detta resultatet av ett projekt som sträcker sig över ett decennium, och mer än en gång satts på paus. Ett tacknämligt initiativ med tanke på hur lite arabisk poesi som översätts till svenska. Det exempel som först dyker upp i mitt huvud är antologin Alkemins blå eld (1991), i urval och översättning av Saleh Oweini och Nina Burton. En utmärkt ingång till modern arabisk poesi.

Influerad av klassisk arabisk och persisk poesi

El Sousi är uppenbart influerad av en klassisk arabisk och persisk poesi med rötter i sufismen. Den som är förtrogen med denna tradition och dess rikliga bruk av troper, abstraktioner, paradoxer och hyperboler lär ha lätt att tillägna sig hennes poesi. Själv kan jag tycka att hon emellanåt lutar sig väl mycket mot traditionen. I samlingens sämsta stunder präglas bildspråket av slitna och högtravande troper. Dessa stunder är få till antalet, tack och lov.

Det sufiska symbolspråket

Översättaren och författaren Bo Gustavsson skriver i tidskriften Karavan (1/2012) att ”det sufiska symbolspråket utgår från värdslig kärleksdiktning, vilket innebär att den erotiska attraktionen får symbolisera gudslängtan, den älskades ansiktsdrag Guds attribut och vinet den mystiska extasen”.

Drag av Rumi

Hennes bildspråk har troligen lånat drag från Rumi, 1200-talets stora sufiska skald. Men om Rumis poesi är vänd mot gud så är El Sousis dikter definitivt av profanare slag då de vänder sig till ett kärleksobjekt av kött och blod. Som Hallgren beskriver det, i sitt efterord, visar samlingen ”hur samkönad kärlek kan gestaltas i sammanhang där den är förbjuden”.

Den kärlek som skildras är fylld av längtan och smärta: ”Hon längtade bort efter någon som var henne närmare än själen, / och mycket längre bort än hon borde.”

Kärlek som ”fyrbåk och reskamrat”

El Sousi påminner även en aning om den libanesisk-amerikanska poeten och bildkonstnären Etel Adnan som var en av de första inom arabisk litteratur att dikta om kärlek mellan två kvinnor.

Det är en sanning som formuleras, vill jag påstå, när El Sousi skriver om hur kärlek kan upplevas som en ”fyrbåk och reskamrat”. Hon skriver också om ensamhet och saknad, som en rad lyder: ”En rännil där floderna en gång forsade heter förlust.”

Känslan vinner ofta över tanken

Flera dikter vill vara kontemplativa men ofta vinner känslan över tanken. Men vad gör det när dikterna allt som oftast vibrerar, nej – kokar – av liv och drabbar läsaren med sin intensitet. Dessutom en ytterst sinnlig poesi; dränkt i skuggan och doften av morgonens kaffekopp men framför allt doftar den av het luft, rökelse, honung, basilika och henna.

 Somaya El Sousis dikter berikar

Även om dikterna möter läsaren med ett inbjudande tilltal kräver dessa ofta långa, vindlande och betydelsemättade dikter läsarens fulla koncentration. Omläsning rekommenderas. Detsamma kan i och för sig sägas om all poesi. Långt ifrån alla diktböcker har man dock lust att återvända till. Somaya El Sousis En flöjt av mörker är en av dessa böcker som manar till omläsning och dessutom håller sitt löfte – man berikas.

The post Somaya El Sousi ‒ palestinsk poet vars dikter vibrerar av liv first appeared on Opulens.

SYNDABOCKAR. Att jämföra Israels politik med nazisternas är exempel på antisemitism menar Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner.

Det mest tragiska med Israel/Palestina-konflikten är förstås alla dess offer. Det är en svårlöst konflikt som pågått på olika vis i över 100 år. Därför är det även tragiskt att se hur debattörer som säger sig vilja lösa konflikten snarast bidrar till att förvärra den. Ett återkommande exempel på det är hur Israel jämförs med Nazityskland. Den retoriken flödar i sociala medier efter den senaste tidens krigföring mellan Israel och Hamas.

I dessa debatter görs det aldrig jämförelser med andra krigsherrar – exempelvis Putin, Assad eller Jemens al-Houthi – utan ständigt med Hitler/Nazityskland. Det finns ingen annan förklaring än att det måste vara tänkt som ett känslomässigt hån mot det judiska folket. Sex miljoner judar utrotades under några få år, och nu ska den judiska staten Israel få höra att de är likadana.

Faktamässigt sett är jämförelsen befängd. Den kan även ses som en trivialisering av Förintelsen. I Israel/Palestina-konflikten har det – på båda sidor, under alla decennier – dött uppåt 30 000 människor. I andra världskriget dog det mer än 50 miljoner människor, varav sex miljoner judar i Förintelsen. Det enda sättet att få Israel att ligga på samma nivå som Nazityskland är således att förneka Förintelsen.

Eftersom all fakta talar mot jämförelsen finns det anledning att misstänka andra orsaker till dess uppkomst. En förklaring har sin bakgrund i hur resten av världen sett på judarna under 2000 år – som en syndabock. Judendomen har alltid utmålats som fiende till kristendomen. De kristna utmålade sig själva som kärleksfulla och förlåtande – judarna porträtterades som motsatsen. Under medeltiden tog detta sig uttryck i att judar ansågs vara skyldiga till den tidens största samhällsproblem – pesten. För 100 år sedan ansågs kommunism och kapitalism vara de stora samhällsfarorna. Återigen utmålades judarna som skyldiga. Under 2000-talet är det terror, jihadism och högerextremism som skrämmer folk. Antisemitismen har återigen anpassat sig: Judar/Israel anklagas nu för att stå bakom 9/11, IS – eller då ”nazism” gentemot Palestina.

Man kan säga att de debattörer som jämställer Israel med Nazityskland snarast gör sig skyldiga till samma sak som nazisterna gjorde – nämligen att de utmålar judarna (och den tydligaste symbolen för judarna i dag är Israel) som det största hotet mot vårt samhälle. Att jämföra Israels politik med nazisternas är också med som ett exempel i International Holocaust Remembrance Alliances definition av antisemitism (som Sverige skrivit under på). Det är således i allra högsta grad en rasistisk tankegång, även om de som uttalar den säkert identifierar sig själva som antirasister.

Ett närbesläktat argument är att Israel borde ha lärt sig av sin egen historia att man inte ska sätta sig över andra. Kruxet med den här uppmaningen – att Förintelsen skulle gjort judarna till bättre människor – är att judar med stor sannolikhet vänder sig mot att se Hitlers koncentrationsläger som en form av uppfostringsanstalt. Det är inte nödvändigtvis en så medveten cynism i bakgrunden, men tillhör man en så utsatt folkgrupp så kan argumentet snarast framstå som ett förtäckt hot om att ”judarna inte lärt sig sin läxa”.

Och även om det bara rör sig om en uppmaning till större empati, så är det hur som helst ett sätt att särskilja judar och avkräva dem andra egenskaper än andra som hamnat i en väpnad konflikt. Varför kan judar inte bara få ses som människor?

The post Närmast nazistiskt jämställa Israel med Nazityskland first appeared on Opulens.