SKRÄCKLITTERATUR. Slapak har skrivit en behagligt obehaglig novellsamling som överraskar, skriver Pål Eggert efter att ha läst Nattskräck.

Nattskräck av Rikard Slapak
Swedish Zombie

Rikard Slapak har doktorerat i rymdfysik, men i novellsamlingen Nattskräck lämnar han sina huvudpersoner ensamma under rymder där mörkret är mer än frånvaron av ljus och fysikens lagar kompletteras med en kosmisk juridik av annat slag.

Den akuta ensamheten fångas väl i den här meningen: “Sedan bestod deras värld enbart av ljud. Ljuden av tysta, tysta andetag och blodet som skenade i öronen.” Meningen beskriver någon som är utlämnad till sin hörsel, och de förnimmelser hen upplever har mest med hen själv att göra. Det visar på en väsentlig ingrediens i skräckens häxbrygd, nämligen upplevelsen av förlorad överblick. 

Slapak skriver ofta om förhållandevis vanliga människor som kastas in i ovanliga situationer där de förlorar all överblick och kontrollen över tillvaron glider ur händerna. Varifrån kommer alla sniglarna? Varför rör maskar vid min tunga när jag hånglar med min make? Varför kommer det ut ett monster ur garderoben?

Det är frågor som egentligen inte riktigt får några svar utan personerna som konfronteras med sniglar, maskar eller garderobsmonster försöker hantera sina problem så gott de kan trots knapphändig information. Ibland hanterar de dem väldigt dåligt. 

Skräckgenren uppmuntrar till slut som i många andra sammanhang anses som dåliga. Det kan till exempel röra sig om att ondska ger belöning i slutändan, en fara man trodde sig ha besegrat kommer tillbaka och är starkare än någonsin, en ansträngning visade sig vara helt förgäves osv.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Slapak bjuder på varierande slut i sina noveller, till och med ett par som är lyckliga eller gripande. På så sätt kan läsaren aldrig veta säkert vad som väntar när en novell går mot sin ände. Någon form av oförutsägbarhet är en annan viktig ingrediens i skräck.

Slapak varierar psykologisk skräck med mer kroppslig sådan. Han väjer inte för något vilket följande mening är ett fint exempel på: “Britta fick en bild i huvudet där högen med sniglar ersattes med nakna människokroppar. Som åt och hade sex. Ett hav av kroppsdelar, blod och andra kroppsvätskor.”

Slapak har skrivit en behagligt obehaglig novellsamling som överraskar.

The post Skräcknoveller som överraskar first appeared on Opulens.

ROMAN. Även om Teodor Werelius roman Först ska vi älska är berättelsen om en man som försöker väcka liv i sin döda son så är den också en skildring av en förvirrad manlighet, anser Pål Eggert.

Först ska vi älska av Teodor Werelius
Förlag: Svensk Sci-Fi

När jag läser Först ska vi älska av pseudonymen Teodor Werelius kommer jag att tänka på Houellebecq. Precis som den franske författaren skildrar Werelius en man som förlorat det mesta av sig själv och längtar efter ett annat, mer autentiskt liv.

Bristerna i mannens liv belyses främst i förhållande till hans fru Embla som väntar deras gemensamma barn. Han kan bara låtsas vara den klippa hon behöver och det är “mycket vi inte pratar om. Många ord vi inte använder” och de ligger med varandra alltmer sällan.

Embla har bättre kontakt med hans vänners flickvänner än vad han själv har med sina vänner. På hennes Instagram iakttar han sig själv genom hennes ögon och ser en inbunden man med hårda och kantiga ansiktsdrag.

Vid ett tillfälle tänker han att han vill ge sig ut i skogen tillsammans med en mansgrupp ledd av Alexander Bard och bygga en totempåle.

Huvudpersonen, som heter Teo, lever närmare en annan skog, silverskogen vilket är det namn han gett en våning med folieklädda ventilationstrummor, fläktsystem och pelarformade rör. Våningen är en del av det laboratorium där han bedriver sin hjärnforskning, främst genom experiment på råttor. Det här är en roman om allt vi hemlighåller för varandra och följaktligen så sysslar Teo med något helt annat. Han sätter sitt anseende, anställning och sin forskargärning på spel genom att försöka finna ett sätt att besegra döden. Vid ett tillfälle tänker Teo att han närmar sig döden “ett halshugget råttfoster i taget”.

Hans forskning om döden kommer sig av att Teos son dog i tidig ålder. Förhoppningarna om att återuppliva sonen är något han döljer för sin fru Embla. Det är emellertid inte det enda han döljer. Under hans kyliga, behärskade yta kokar det av aggressivitet. “Man skulle kunna säga att jag simulerar gräl. Variationer på alla de gräl vi haft, eftersom alla gräl emellan människor endast är variationer av det enda gräl som finns. Det som säger; du förstår inte mig och jag förstår inte dig.”

Barnets död satte också igång en dödsprocess inuti Teo. Han ser till exempel lövhögar och tänker inte bara att han förlorat lusten att sparka i dem utan att när han var barn hade de fallna löven fler och starkare färger men nu är alla bruna.

Vid ett par tillfällen minns han ögonblick tillsammans med Embla när de var “busiga”, ett ord man knappast förknippar med den Teo som mest verkar syssla med att skiva råtthjärnor. Huvudpersonen undrar rentutav om han inte bara gått bortom det mänskliga men också det djuriska.

Själv ser jag det som att han förlorat det djuriska. Teo skildras som en oerhört cerebral person vilken närmast verkar befinna sig i ett permanent tillstånd av dissociation.

Jag kommer att tänka på Jonas Thentes artikel i Dagens Nyheter om att svenska, manliga författare numera verkar misstänksamma mot kroppslighet och sexualitet. De män som som de manliga författarna skildrar är, enligt Thente i “allmänhet mer cerebrala, lider av en viss inbundenhet och tycks prioritera relationer och kroppslighet mycket lågt”.

Teo har sex med en medarbetare som heter Leah, men det beskrivs som “Ett tillfälligt användande av varandras kroppar”. Han prioriterar sina råtthjärnor och att korsa livets och dödens gränser framför att odla relationer och är egentligen väldigt ensam.

Det är tänkvärt att Teo funderar på att bryta sig ut ur sitt cerebrala fängelse genom att bygga totempålar med andra män under ledning av en Alexander Bard. Speciellt med tanke på att Bard nyligen menade att trasiga borderlinetjejer ingått en ohelig allians med radikalfeminister och karriäradvokater för att klistra våldtäktsdomar på oskyldiga män.

Även om Först ska vi älska är berättelsen om en man som försöker väcka liv i sin döda son blir den på så sätt också en skildring av en förvirrad manlighet.

The post En förvirrad mans cerebrala fängelse first appeared on Opulens.

SMALT. Fantastiklitteratur skrivs och publiceras under samma betingelser som smal kvalitetslitteratur men utesluts till största delen från kultursidorna, konstaterar Pål Eggert.

Jag läste en artikel om att det är småförlag som bär upp översättning och utgivning av Nobelpristagarna i Sverige. “Utländska kvalitetsförfattare har hamnat hos en undervegetation av förlag”, sa Per Bergström apropå att Celanders i Lund publicerat Abdulrazak Gurnah.

Det finns en annan författargrupp som har ett liknande problem, nämligen fantastikförfattarna, särskilt de som skriver för vuxna. Många drar förstås på munnen när jag tillåter mig någon som helst jämförelse mellan dessa båda litterära kategorier. Leendet lär också blekna hos vissa och ersättas med ett skeptiskt uttryck varpå de säger: “Men Anders Fager kom ut på Wahlström & Widstrand, Sara Bergmark på Rabén & Sjögren, Mats Strandberg på Norstedts och John Ajvide Lindqvist på Ordfront”. Det stämmer förstås men det finns en armé av andra författare som publiceras på småförlag som Hastur, SwedishZombie eller Catoblepas. En intressant detalj är att Fagers första version av Svenska kulter publicerades som en ganska tunn pocket på småförlaget “Man av skugga”.

En del viftar förstås bort detta med att om fantastikförfattarna skrev bättre så skulle större förlag också ge ut fler av dem. Samtidigt är det väl ingen som menar att Nobelprisförfattare översätts av mindre förlag för att de inte är tillräckligt bra för de stora.

Det finns en kommersiell aspekt här. Nobelpristagare är till för mer avancerade läsare. Här kan man dra ännu en parallell till fantastikens skrå. Många läsare och framförallt kulturfolk rynkar på näsan åt minsta vink om magi, övernaturligheter eller framtidsskildringar. Men om något fantastikverk får tillräckligt kommersiellt genomslag förändras förutsättningarna. Game of Thrones kan tjäna som exempel. När den första romanen i serien översattes till svenska och publicerades 1996 var det knappast någon skribent som läste och uppmärksammade den. Den blev inte heller någon försäljningsmässig succé. När sedan det första avsnittet av Game of Thrones drog massorna till sig vaknade kulturkritikerna till liv som om någon väckt dem med en örfil. Människor som aldrig tidigare visat något större intresse för fantastik analyserade, upphöjde och förkastade Game of Thrones. Till och med Knausgård skriver om tv-serien i sin essä “Oavsiktligt: Om att läsa och skriva”. Han medger även att Ö-världsböckerna av Ursula K Le Guin gjorde ett bestående intryck på honom.

Det är svårt att tolka det på annat vis än att fantastikverk endast förtjänar att diskuteras på kultursidorna om de har en stor publik. Jag tror det hänger samman med att man antar att all fantastik är utpräglad populärlitteratur. Men det stämmer inte. Fantastik sträcker sig däremot från lättsmält underhållning hela vägen till formexperiment. Frida Windelhed har till exempel ett språk som närmar sig Sara Stridsbergs medan Sofia Albertsson redan 2018 skildrade ett samhälle som krackelerade under en pandemi. Men eftersom kultursidor i gemen endast uppmärksammar fantastikverk först när de är omöjliga att ignorera så vet de flesta inte detta. Detta leder till en närmast parodisk dubbelbestraffning för en stor del av svensk fantastik: Dessa verk skrivs och publiceras under samma betingelser som smal litteratur men utesluts till största delen från kultursidorna och liknande forum.

Det är inte bara fantastikförfattare som har svårt att bli recenserade på kultursidor. Det gäller även Nobelprisförfattare som Abdulrazak Gurnah. Hans förläggare beklagade sig till exempel i en tweet över att Gurnah inte ens nämndes när The Guardian skrev en artikel om samtida svarta författare.

När fantastikförfattare som inte är fullt så kända faktiskt blir recenserade kan att verk som försöker vara mer än lättsmält underhållning lika gärna skapa förvirring hos recensenten. Ett exempel på detta är när Åsa Pettersson recenserade min roman Dödfödd i Dast-Magazine: “Man kan kalla Dödfödd för en spänningsroman fast den är egentligen inte spännande hela tiden. Det mesta i romanen förefaller avsiktligt fast jag blir inte alltid klok på vad avsikten är.”

Men Pettersson har förstått en sak, nämligen att även verk som bryter mot förväntningarna kan vara värda att undersöka, eller som hon avslutar sin recension: “Jag rekommenderar läsning med öppna sinnen.”

The post Den uteslutna fantastiklitteraturen first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Frågan är hur nu levande personer kan reagera om de upptäcker att du bakom nödtorftig maskering förvandlat dem till varulvar eller djävulsdyrkare? skriver Pål Eggert.

Autofiktionen växte fram som en allt mer dominerande strömning i samtidslitteraturen under 2010-talet. Under en diskussion med andra skräckförfattare/skribenter på ett internetforum blev jag varse att flera arbetade med texter som blandade det självbiografiska med skräckinslag – autofiktiv skräck. Kanske är det en ny undergenre i vardande.

Jag har skrivit en svit böcker vilka kan beskrivas som autofiktiv skräck. Borde vara död-sviten består av romanerna ”Borde vara död”, ”Dödfödd” och ”Döda platser” samt novellerna ”De bortvalda” och ”Dödsmusik”. Jag brukar kalla romanerna för en fiktiv självbiografi. Sebastian är en av huvudpersonerna och modellerad efter mig själv och mitt liv på ett djupgående vis. Både han och jag är behandlingsassistenter och uppväxta i, men även avhoppade från, Jehovas vittnen. Vi har båda finlandssvenska föräldrar och har utvandrat från Malmö till Göteborg där vi båda arbetat på ett slitet boende för hemlösa vid Rambergets fot. I Borde vara död-trilogin heter det Lundbygården medan det i verkligheten hette Andersgården. Vi tycker båda om svartmetall, att dricka vodka (särskilt Finlandia) och klä oss i svart.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag har kommit fram till ett antal punkter för att skriva autofiktiv skräck:

1. Skräckens mångskiftande väsen. Vad är egentligen skräck? När jag läste ”Låt den rätte komma in” av  John Ajvide Lindqvist tyckte jag det var en fantastisk bok, men jag blev inte rädd av den på samma sätt som jag blir av en skräckfilm. Eller som jag blir av att någon hoppar fram från bakom något hörn och säger ”Bu!”. Kanske är det inte heller meningen att skräck ska vara den litterära motsvarigheten till kollegans eller lillebrorsans hyss.

Ajvide Lindqvist skrev däremot om mobbing, ensamhet och att inte vara förstådd. Han förlade också handlingen till ett socioekonomiskt utsatt område och lät några parkbänksalkoholister agera bifigurer. Skräck handlar om så mycket mer än rädsla. Som ordet antyder inbegriper den allt som är förskräckligt. I det förskräckliga kan man finna andra mörka känslor som ensamhet, förtvivlan, sorg, skam, okunnighet, vrede, maktlöshet, förvirring och liknande. Huvudpersonen i exempelvis ”1007” av Pinter försöker att ta reda på hur han ska överleva i en helt ny och skrämmande tillvaro – och varför han hamnat i den. Under tiden drabbas han av hallucinationer där han möter personer ur sitt tidigare liv. Det gör mig knappast mörkrädd att läsa den, men läsningen av Pinters text blir ett spöknippe av instängdhet, ensamhet, förvirring och osäkerhet inför det mesta.

En författare av autofiktiv skräck försöker finna vilka delar av det egna livet som är förskräckliga. Har hen varit misshandlad, mobbad, varit fattig eller tillhört en utsatt minoritet? Försumma inte heller små saker. Mardrömmar, märkliga detaljer eller underliga personer du träffat kan vara användbara.

2. Skräckifiering. När man väl identifierat skrämmande eller märkliga händelser i ens liv gäller det att skräckifiera dem. Det kan förstås räcka med att finna det rätta stilistiska uttrycket för dem, men också om att renodla dem eller bygga ut. När jag exempelvis skrev ”Borde vara död” lade jag in en skildring av hur jag såg syner när jag låg sjuk i feber. Jag lät det emellertid inte stanna därvid utan lät en av synerna ta gestalt i den fysiska verkligheten och prata med Sebastian.

Skräck handlar till stor del om att bygga stämning. Det är något som bör göras genom hela romanen. Lyft fram skuggor och smuts, gåtfulla ljud och allt som kan väcka känslan av hot. Glada och ljusa minnen kan fungera som kontraster men även som ett förljuget prål vilket bildar en kontrast till mörkrets bråddjupa sanning. Precis som idyllen kan fördunklas av ett mörker utifrån kan det stiga ur de pyrande lögnerna och hyckleriet som döljer sig under den polerade ytan. Skräck är inte bara vampyrens bett i strupen eller spökets isande fingrar. Skräck finns i ett tonfall, i hur man upplever en oansenlig tavla, i hur husen reser sig kring en på en obekant plats. Samla på ord som du finner obehagliga.

3. Den gotiska platsen. Många klassiska skräckberättelser utspelar sig på kusliga platser som kyrkogårdar, gamla hus eller slott, djupa och mörka skogar eller liknande. I ”Döda platser” förlägger jag delvis handlingen till övergivna platser som Pripyat (den här romanen skrevs före tv-serien Chernobyl om nu någon undrar) eller de nybyggda spanska städer som övergavs när finanskrisen slog till 2008. Det finns många övergivna platser runtom i Sverige vilket Jörnmark visat förtjänstfullt i sina böcker. Man behöver inte heller leta upp något slags moderna motsvarigheter till övergivna slott. Bebodda platser kan vara nog så skrämmande. Själv utgår jag ofta från samhällets sociala utkanter. Lundbygårdens slitna och primitiva boende där missbrukare, de mentalt sjuka och kriminella huserar blir en farlig plats som befinner sig i lagens och det ordnade samhällets gränstrakter. Där droger och sinnessjukdom redan luckrat upp synen på vad som är naturligt kan dörrar mot övernaturliga världar öppnas på glänt…

Fundera över de arbetsplatser, skolor och lägenheter där du tillbringat ditt liv. Hur kan de göras kusligare? VAR de kusliga från början? Kanske var en av invigningsriterna på din skola att några äldre elever doppade ditt huvud i toalettskålen, kanske var det ofta inbrott i källaren där du bodde? Vad var det för våld en sådan rit fostrade dig till och vad hände när du tog samma droger som pundarna i källaren tagit?

4. Det bedrägliga minnet. Våra minnen är ofta fulla av hål, men eftersom det inte är frågan om att skriva några juridiskt robusta handlingar så kan man gärna fylla ut dem med det vad som kunde ha sagts och gjorts. Eftersom skräck öppnar dörren för det övernaturliga kan man fylla igen glömskan med en mylla av mörk magi. Kanske är bristen på minnesbilder tecken på att man trängt bort något inte var av denna världen. Eller så leker man detektiv bland gamla anteckningar, släktingar och bekanta för att komplettera bilden. Kanske kan man se det som en naturlig sållning av scener i romanen.

Det finns inte heller någon anledning att berätta ”allt”. Välj hellre ut minnen som bidrar till en bra berättelse. På samma sätt finns det inga krav på att berätta kronologiskt. Istället bör man fråga sig hur man bäst berättar det man vill ha sagt.

5. Sanningsproblemet. När man skriver självbiografiskt måste man förr eller senare fundera över hur sanningsenlig man vill vara med upplysningar som skulle kunna knytas till nu levande personer. Det finns dock bot. Namn kan bytas ut, detaljer kan plockas bort, läggas till eller förändras så att det blir svårare att identifiera förlagorna. Fundera över vad som måste vara kvar för att berättelsen ska fungera och vad du kan byta ut eller på annat sätt förvanska.

Frågan är också hur nu levande personer kan reagera om de upptäcker att du bakom nödtorftig maskering förvandlat dem till varulvar eller djävulsdyrkare? Det är inte nödvändigtvis lika kontroversiellt som att faktiskt berätta något om dem som faktiskt är sant men som de kanske inte vill att alla ska veta? Men det är bryderier som man delar med många författare.

The post Autofiktiv skräck – en introduktion first appeared on Opulens.

BOKSERIE. Swedish Zombies bokserie ”Den nya skräcken” speglar en värld där gamla legender och sanningar är på väg bort men förvirringen inför tillvaron består, skriver Pål Eggert.

Förlaget Swedish Zombie beskriver sin bokserie “Den nya skräcken” som “En modern skräck med nutida fasor”. Men är den så ny och modern? Hittills har tre böcker pulicerats: “Rött Universum” av Frida Windelhed, “Köttmarknad” av Erik Odeldahl och Fredrik Stennek samt “Slaktmarker” av Jenny Lundin. Det rör sig om tre kortare romaner på dryga hundra sidor vars omslag är målade i en röd ton.

Titlarna anspelar på kött och blod och det före kommer verkligen mycket kroppslighet i böckerna. Kroppar som slits itu, genomgår plågsamma förvandlingar, misshandlas eller dödas. En del gör en dikotomisk uppställning av kroppsskräck mot psykologisk skräck som ofta uppfattas som finare och mer raffinerad. Vilket kanske inte är så konstigt. Kroppsskräck kommer nog lite för nära med tanke på hur motsägelsefull vår relation till kroppen är i en tillvaro med ständiga tips om dieter, anabolamissbruk, fillers i fittläpparna, silikoninjektioner i pungen, anusblekningar och hollywoodstjärnornas obligatoriska träningsorgier. Vi ska vara frigjorda och bekväma i oss själva – när vi väl är perfekta. Vi tränar och bantar och larvar oss, och intalar oss att vi gör det för vår egen skull. Vi bryr oss minsann inte om vad andra tycker om oss. Samtidigt skriker vårt beteende ut att vi gör det. Klart man måste distansera sig från böcker där kroppar och klor löper amok bland kött och blod.

När jag läser ”Rött Universum” av Frida Wendelhed kommer jag att tänka på Sara Stridsberg som, när hon är som bäst, förmedlar en text som klibbar och luktar sött och unket. Här är Windelhed: ”Hon gick runt, runt under den frätande vita solen och försökte känna. Ett lager svett, ett lager hud, inuti bara hunger. Hennes kläder var för varma, för svarta, lämnade svart ludd i armhålorna och knävecken. Den tredje dagen upptäckte hon soleksem på bröstet och på utsidan av armarna. Små kliande knottror. Hon kom på sig själv med att smälla på klådan när den plötsligt blossade upp, som om hon försökte fånga ett krypande flygfä.” Men till skillnad från exempelvis ”Kärlekens Antarktis” så svävar inte Siri i ”Rött Universum” omkring som en ande och betraktar sin död och sitt liv på avstånd. Siri är mitt i det, liksom Manfred i ”Slaktmarker” och dörrvakterna/klubbesökarna i ”Köttmarknad”. De ligger på slaktbordet eller står över det med höjda kötthammare.

Till skillnad från Stridsbergs svävande ande som analyserar och funderar över det som varit från ett avstånd är huvudpersonerna i ”Den nya skräcken” ofta oförstående inför vad som händer. Manfred i ”Slaktmarker” är kanske det tydligaste exemplet på detta när det han blir vittne till ett mord i tunnelbanan och sedan får skickat till sig en film där han själv knuffar ner offret på spåren. Även i ”Köttmarknad” irrar exempelvis Bella omkring i danshavet utan att hitta de hon letar efter eller förstå vad hon ser: ”Det är svårt att se i halvmörkret, men många i folkhavet har de där äckliga psoriasisutslagen på kroppen. Nu när hon är uppmärksam på det ser hon fler som står och kliar sig ogenerat på alla möjliga ställen, medan de dansar, krökar, skrattar.”

Det är ett slags uppdatering av gamla tiders djävulskontrakt

Författarna skildrar i många fall en närmast klaustrofobiskt liten krets av människor som gradvis närmar sig overklighetens fasansfulla centrum. Windelhed skriver om en några människor som delar snarlika övernaturliga upplevelser och låter den karismatiska Bönsyrsan styra dem. Manfred i ”Slaktmarker” är en ängslig förlorare som erbjuds en karriärstege av en liten flock finanslejon som leder ner till den ena surrealistiska överträdelsen efter den andra. Personerna i ”Köttmarknad” befinner sig i en klubblokal som närmast slukar dem.

Alla måste offra något för att något för att uppnå sina mål i böckerna och priset är som regel högt. Det är ett slags uppdatering av gamla tiders djävulskontrakt men själen som förverkas till helvetet har bytts ut mot med psykologiska och sociala beståndsdelar, som psykisk hälsa eller integritet. I Windelheds ”Rött Universum” måste huvudpersonerna offra ”Det enda vi har kvar sedan vi berövats allt annat”, som Bönsyrsan uttrycker det. I tur och ordning offrar de sin kropp, framtid, integritet eller kontroll. De måste också fundera ut hur de ska göra för att offra dessa i flesta fall abstrakta värden vilket i sin tur ställer frågor kring vad de betyder för oss och hur de tar sig uttryck i våra liv. I ”Köttmarknad” offrar ägarna till klubben människor på ett sätt som inte är ovanligt i skräcksammanhang men när de av misstag övergöder monstret drabbas de själva. I ”Slaktmarker” ger Manfred upp sig själv och låter sig ledas av de främmande väsen som ska hjälpa honom att klättra i karriären. Val för val ger han upp sitt självbestämmande, sin integritet. Han träffar även en annan person som varit tvungen att offra sig själv på ett mer konkret vis: ”Den [kroppen] var täckt av sår. Färska som vätskade, varade. Glänste i det gula ljuset som prydnader. De äldre som var täckta av skorpor och de gamla, som var ärr. Knöliga delar där huden läkt snett, blivit tjock, skrovlig. Ärr som fått nya skador, blivit nya ärr. Ingen del av huden var orörd. Skadorna låg i härvor, som ett trassel. Långa streck i alla riktningar. Som revor, piskrapp. Färgskiftningarna, ärrbildningen; det var som huden levde men inte som hud utan som något annat, något som inte längre tillhörde det mänskliga.”

De som ska hjälpa Manfred i hans karriär är inte själva mänskliga. En av dem säger till honom: ”Jag ser ut som jag alltid gör, och det har ingenting alls med hur ni ser ut att göra. Det finns inget som liknar mig i din förståelse av världen. Du formar bilden av mig som människa. Din bild av verkligheten är inte sann.” I alla tre böckerna möter människorna främmande varelser som förändrar dem och deras värld och i samtliga fall är varelserna gåtfulla och okända. Det rör sig inte om några änglar eller demoner vars namn man kan finna i Bibeln, Salomos Nyckel eller Necronomicon, utan om främmande varelser som alltid funnits men som bara kommer i sporadisk kontakt med människorna.

Klättringen på karriärstegen går neråt mot mörkret istället för uppåt mot ljuset.

Människan vill inte ha några vita fläckar, varken på den yttre eller inre kartan. Vi strävar hela tiden efter ett begripliggörande av världen och hemfaller hellre åt konspirationsteorier, extremism eller skygglappar av konventioner för att slippa konfronteras med vita fläckar. Människorna i böckerna saknar referensramar för varelserna de möter. Varelserna är fruktansvärda spetälskevita fläckar som visar på en annan, mycket större värld där enskilda människor krymper till leksaker. Vita fläckar som drar människorna till sig och när de färgas röda finner sig människorna fångade i något som är mycket större, mycket mäktigare än dem själva. Offren och invigningen i en värld större än den som är synlig för vanliga människor för tankarna till religionens värld. Men i religionerna rör det sig om epifani, en förening eller kontakt med en högre gudom, ofta genom asketism eller goda gärningar. Även Nirvana är något som uppnås genom att frigöra sig från det materiellas begär. I ”Den nya skräcken” handlar det istället om ett medvetandegörande om kroppen och det kroppsliga och en förvandling av det till oigenkännlighet. Förvandlingen frigör det monstruösa i människan och leder till olika typer av överträdelser. Istället för att skåda himlens mirakel, fingret som skriver lagens bokstäver i stentavlorna, suddas det mänskliga dna:et ut och ritas om. I konfrontationen med det övernaturliga begår människorna en exkremental gnosis. Klättringen på karriärstegen går neråt mot mörkret istället för uppåt mot ljuset.

”Den nya skräcken” speglar en värld där gamla legender och sanningar är på väg bort men förvirringen inför tillvaron består. Gudarna har dött och det enda som återstår är att känna sig fram längs de egna gränserna och försöka vidga dem.

The post Ny skräck när gamla sanningar dör first appeared on Opulens.

HEMLÖSA. En mångtydig och samtida folksaga om det förgångnas makt över nutiden, samtidigt som samhället ställs mot väggen med politiska imperativ. Nette Wermeld Enström har läst Pål Eggerts nya roman Döda platser.

Döda platser av Pål Eggert
Förlag: Swedish Zombie

Göteborg brinner och avgrunden mellan fattiga och rika växer samtidigt som gränserna mellan offer och förövare sedan länge suddats ut. Det sammanfattar samtiden från en av Europas mest segregerade städer, men är också bakgrunden till den magiska värld som författaren Pål Eggert välkomnar oss till i Döda platser, den sista delen i trilogin Borde vara död, som nyligen gavs ut på Swedish Zombie.

Än en gång bjuds vi ner i samhällets och psykets kloaker. Globaliseringens krafter och konsekvenser sammanstrålar med gängvåld och hedersmord, gudar och gastar, i ett gatans drama där gränslandet mellan liv och död, myt och verklighet, gestaltas genom ambivalenta karaktärer som jagar sin framtid i skuggan av det förflutna. Pål Eggert är i sitt esse.

Man behöver inte ha läst seriens tidigare delar Borde vara död (2013) och Dödfödd (2017) för att slukas av Döda platser, men det berikar resan att först ha bekantat sig med socialarbetaren Sebastian och hans klient Isa, ett gravrå som äter själar, på stödboendet för hemlösa som storyn utgår ifrån. Dessa två är i all sin mänskliga och omänskliga komplexitet sagans genomgående protagonister, även om flera personer och ockulta väsen figurerar med sin egen historia och agenda, i varierande skepnader och roller.

Det här är verkets både starkaste och svagaste sida; de många relationerna och aspekterna av dem i den osaliga röran. Fast vem vid sina smaklökars fulla kapacitet anser egentligen att soppa på en spik (läs; en gubbes monologer som litteraturen i övrigt kryllar av) smakar bättre än den med flera ingredienser? Lika lite som jag kan belasta någon gud för vädrets alla element kan jag anklaga en trollkarl för allt magin kräver. Och en av Eggerts största förmågor är onekligen att skildra mångfalden och de kluvna psykenas, liksom begärens och drifternas, olika kulturella förklädnader inom sociala strukturer.

Att Sebastian, som är något av Eggerts alter ego, har växt upp inom och brutit sig ut ur sekten Jehovas vittnen äger sin särskilda plats även i Döda platser. Men den stora uppgörelsen med det förgångna utspelas framför allt på andra plan; mellan klasserna, deras gudar och andra figurer som alla hör lika mycket hemma i sagan såväl som i den verkliga gyttjan i slukhålet Göteborg. Fast till skillnad från i verklighetens stad får här en tiggerska från Rumänien och en hemlös somalier som flytt krigets fasor lika mycket utrymme som någon annan eller något annat, det senare med betoning på ett Det. Vi snackar ändå fantasy.

Och kanske är det så att det ena helt enkelt förstås bäst utifrån det andra. Vi föds och lever, dör och dödas, på många olika nivåer eftersom det också är en förbannelse att vara människa. Ja du behöver inte ha studerat religion för att greppa betydelsen av Eggerts alla bibliska referenser. Inte heller måste du vara psykologiskt beläst för att förstå signalsubstansernas del i vare sig kärleken eller våldet han beskriver. Det är dessutom inte alltid som dessa två fenomen låter sig särskiljas i hans saga. Och kanske är det så att inga upplevelser ens låter sig definieras tydligt och vetenskapligt (vilket inom psykologin mest innebär att projicera Freud på ett biokemiskt språk och ställa symptomdiagnoser) utan alltid skildras bättre genom litteraturen. Om man vill sätta sig in i andra världar, och förstå hur det är att ha kroppen full av insekter och bära svans som Isa, räcker det inte att bara tala om vanföreställningssyndrom och kroppsmodifikationer. Sebastians överordnade avfärdar Isas fulla existens med dessa begrepp och även i det verkliga livet är språket ett verktyg för att särskilja det normala från det avvikande, fast det i realiteten inte finns en tydlig gräns. Sanningen är relativ och verkligheten elastisk. Författare som Eggert visar oss detta.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Om jag ägde inflytande över högskolans socionomutbildningar, där skönlitteraturen inte längre står högt i kurs, skulle jag rekommendera hela trilogin om socialarbetaren Sebastian, och den i flera bemärkelser hemlösa Isa, som obligatorisk läsning. Det finns såklart en risk att få därefter skulle vilja tjänstgöra på den myndighetsutövande sidan. Bildning är som bekant en drivkraft bakom demokratisk förändring. Samtidigt, åtminstone i debatten om kulturens roll för frihetens och jämlikhetens skull, måste vi ändå erkänna att förtryck kräver kunskap och perspektivbyten för att synliggöras. Makten, däremot, kan bara krossas av motstånd, underifrån.

Döda platser är en snygg sorti ur en mångtydig och samtida folksaga om det förgångnas makt över nutiden, samtidigt som samhället ställs mot väggen med politiska imperativ och ett generöst utrymme för personliga tolkningar. Det här är litteratur som bygger på ett gediget researcharbete och som speglar såväl rapporter om social misär som de många livsöden vi sällan skulle få höra om ifall det inte vore för författarens egna möten med de människor vars röster inte räknas. Eggert jobbar med hemlösa i Göteborgs undre värld och han förmår att ringa in delikata dilemman i socialarbetarens uppdrag. Kanske är det därför han lyckas med den svåra konsten att bygga broar mellan världarna, för att sedan rasera dem där de är som svagast.

Ofta måste byggnader falla för att marken åter ska bilda syre och nya gudar är inte bättre än de gamla i den eggertska världen. Det är frestande att dra paralleller till vår vardagliga undergång, men det kan kanske vara vanskligt att säga i ett präktigt litet land där man åter bränner häxor i lagens namn.

The post Snygg sorti ur trilogi om nya och gamla gudar first appeared on Opulens.