MOBIL BILDNING. Bildningen har aldrig varit närmare och bredare, men i den populära berättelsen om förflackning och snuttifiering passar poddarna inte in.

För drygt tio år sedan gläntade jag på dörren till en ny värld. Vid ett besök i Washington fick jag tipset att hitta en Apple Store och handla en makalös liten manick. Så köpte jag min första Ipod. Få tekniska apparater har förbättrat mitt liv så mycket.

Först var det musiken. Tidigare var man hänvisad till det kassettband man hade i sin freestyle (det svenska namnet på Walkman), 90 minuter. Och även om freestylen gick att få ner i en jackficka, och därmed var oändligt mobil jämfört med andra spelare, så var den rätt otymplig. Många apparater har förolyckats eller hjälpligt tejpats ihop efter att de ramlat i asfalten under någon springtur. Den efterföljande cd-spelaren var bara att glömma vid sådana övningar eftersom den inte tålde minsta skakning.

Nu fanns alltså en liten, bekväm spelare som rymde hur mycket musik som helst. Den har sedan dess varit min ständiga följeslagare. Det universum som framför allt öppnade sig var poddarna. Alltmer av världens lärda samtal har gjorts tillgängligt för vem som helst, var som helst och gratis. Universitetskurser, föredrag, debatter, radiodokumentärer och intervjuer har gjort mig sällskap medan jag nött asfalt eller trampat på i terrängens tuffa backar, liksom under cykelturer och promenader. Motion och rekreation har kunnat förenas med research och inspiration.

Mina smultronställen är många. Russ Roberts pedagogiska “EconTalk”, de öppna föreläsningarna vid London School of Economics som ger en inblick i de internationella eliternas tankevärld, “P3 Dokumentär” som levandegjort svensk nutidshistoria, det mysigt allmänbildande BBC-programmet “In our time”, Aron Flams samhällsjournalistiska gärning och liberala rants i “Dekonstruktiv kritik”, saligen avsomnade “Big Ideas”, som ägnades föredraget som konstart med gäster som Christopher Hitchens, Simon Winchester, Steven Pinker och många andra (arkivet ligger fortfarande uppe) och som framför allt fick mig att upptäcka den magnifike Robert Adams, som recenserar skönlitterära verk på scen.

Tack vare dessa program har jag också fått upp ögonen för böcker som annars gått mig förbi. Få samtal och föredrag blir så bra som de som grundar sig på en nyskriven fackbok, med all den research som ligger bakom. Gratisprogrammen har på så vis också breddat mitt bokläsande.

Sedan finns en massa underbart trams och förströelse också. Samtalsprogram kring nördiga sidointressen eller mellan roliga personer, som också de kan vara allmänbildande. Kalle Linds “Snedtänkt” är i en klass för sig, men det finns många.

Eftersom jag själv fuskar i branschen ihop med vännerna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt kan jag också vittna om att poddarna når ut på ett sätt som få andra medier gör, kanske tack vare den klokskap vi förmedlar men sannolikt också tack vare den intimitet man upplever när man kan följa ett pågående samtal.

Kanske skymmer populariteten och intimiteten den breda kulturgärning som poddarna bidragit till. Bildningen har aldrig varit närmare och bredare, men ändå är det ovanligt att poddar uppmärksammas på kultursidorna. Enda gången vår egen podd “The usual suspects” förärats texter har det berott på ett tuttskämt, vilket någonstans säger mer om kultursidorna och samhällsdebatten än om podden.

Framför allt tror jag att poddarna och den värld de öppnat negligeras för att de inte passar in i den populära berättelsen om förflackning och snuttifiering driven av fördummande teknik. Här pågår det lärda samtal som samtidskritikerna efterlyser – och de vet inte ens om det.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Kultursidorna missar poddarnas folkbildande insatser first appeared on Opulens.