UPPÅNER. “Det finns en svidande ironi i att Orwell på grund av en bok som till stor del handlar om hur fördummande av språket används för att förtrycka folket, själv får sitt namn missbrukat på precis det sättet”, skriver Myra Åhbeck Öhrman om den populistiska högerns alla feltolkningar.

J.K. Rowling har sagt många dumheter på senare år, men ingen kan ta ifrån vare sig henne eller de många läsarna som vuxit upp med hennes böcker hur mycket Harry Potter påverkat en hel generation.

The post De blåbruna hycklar om Storebrorssamhället first appeared on Opulens.

FRIHET. “Teknikföretagen och alla som de vill dela våra data med vet snart mer om oss än vi själva, och allt vi gör och är håller på att förvandlas till varor på en marknad”, skriver Nette Wermeld Enström som läst Shoshana Zuboffs bok om övervakningskapitalismen.

Övervakningskapitalismen: vid maktens nya frontlinjer
Av Shoshana Zuboff
Ordfront förlag

Vi borde snacka om kognitiv frihet. Eftersom nya tider kräver nya begrepp. Eftersom det största hotet mot livet är den fortsatta stölden av friheten. Eftersom det blir allt knepigare att leva utanför infrastrukturen, och tänka utanför boxen.

Visst får vi alla (åtminstone här och ännu) kritisera utvecklingen, förstörelsen av naturen och kulturen. Men ”kritiska” idéer, för att inte nämna alla florerande konspirationsteorier, uppstår allt oftare till följden av digitala filterbubblor. Inte genom möten, relationer och erfarenheter i verkligheten. Inte genom dialoger.

I socialpsykologen och filosofen Shoshana Zuboffs senaste bok Övervakningskapitalismen – vid maktens nya frontlinjer som nu översatts till svenska analyseras den här utvecklingen, som vi kan kalla för den kognitiva likriktningen, den mentala standardiseringen, eller, varför inte, den existentiella fångenskapen.

Här skissar Zuboff först upp vår tids dominerande scenario, systemskiftet, inom vilken den kapitalistiska marknadsekonomin håller på att transformeras till en ny, nyss otänkbar, ekonomisk ordning, för att vidare dyka in i det digitala maskineriets innersta logik. Det handlar om emotioner, och beteenden.

Men först lite historia. För att förstå bakgrunden till samtiden bör man känna till utvecklingen under föregående sekel, när beteendepsykologin mötte datavetenskapen och ändrade riktningen för hela kapitalismen. Psykologen B.F. Skinner (1904-1990) spelade en viktig roll.

På så vis är han också den psykolog som genom tiderna haft allra störst politiskt genomslag i praktiken.

Skinner var behaviorismens, det vill säga synen på beteende som en funktion av tidigare förstärkningar i omgivningen, stora förgrundsgestalt och han missade inga tillfällen att förespråka tekniker för beteendemodifikationer, så kallad operant betingning.

På så vis är han också den psykolog som genom tiderna haft allra störst politiskt genomslag i praktiken, även om freudianska fantasier mellan varven översvämmat överbyggnaden. För både stater och marknadens aktörer har inspirerats av Skinners idéer, och Zuboff lägger stor vikt vid att analysera och påminna oss om dem.

Skinner var ingen vän av friheten, tvärtom såg han idén om friheten som mänsklighetens farligaste föreställning.

I hans utopiska värld, som bland annat skildrades i romanen Walden två, ironiskt nog inspirerad av Henry David Thoreaus klassiker Walden (1854) och som kom ut samma år som George Orwells bok 1984, alltså året 1948, är friheten obefintlig. Här optimeras istället produktiviteten och människans välbefinnande genom vetenskaplig social planering och operant betingning i barnuppfostran.

Men Skinner stannade inte vid att psykologisera och skriva utopisk skönlitteratur. I boken Bortom frihet och värdighet (1971) tog han sina idéer ännu längre och argumenterade för att fri vilja och individens autonomi står i vägen för all lycka och produktivitet. Därtill beskrev han frihetens försvarare, som han menade förnekade orsakssambanden bakom mänskliga handlingar, som vetenskapens största fiender.

Man behöver inte se sig om särskilt länge i samtiden för att känna igen Skinners idéer, om än i andra formuleringar och ofta med ett nyliberalt nyspråk där frihet reducerats till ett antal redan bestämda ”valmöjligheter”. De blir dock säkert lättare att upptäcka efter den här historiska genomgången som tillför Zuboffs analys ett djup vi sällan ser i kritiken av Silicon Valleys alla innovationer som tycks realisera Skinners visioner på löpande band: Idag är vi alla beroende av produkter, plattformar och tjänster som ger teknikföretagen en nästintill oinskränkt insyn i våra liv och det är inte bara ett hot mot integriteten utan leder också till att såväl företag som stater kan exploatera och påverka oss efter egna intressen och dolda agendor.

Det är ingen konspirationsteori.

Vi är naiva om vi inte förstår att beslut fattas bakom våra ryggar, resonerar Zuboff och här är det lätt att associera till lingvisten och samhällskritikern Noam Chomsky som i decennier visat hur storföretag och skurkstater tävlar om dagordningen. Men den stora skillnaden mellan det Chomsky kallar för propagandamodellen (som beskrevs redan 1988 i boken Manufacturing Consent) och det Zuboff beskriver i termer av teknologisk beteendemodifiering och övervakningskapitalism är att den senare modellen, systemet, uppdateras i varje ögonblick och inte bara med grader utan artskillnader.

Igår var världen analog och i dag digital, monolog. I princip hela mänskligheten (och snudd på alla de andra djuren) är nu uppkopplade, inspelade och avlyssnade genom enheter på eller i våra kroppar, i våra hem och runt alla offentliga miljöer. Och allt från rörelser och relationer till beteenden, behov och inre liv, som känslor och reaktioner, registreras i realtid, dygnet runt.

Det är extremt lätt att manipulera människors personliga preferenser och politiska åsikter.

Teknikföretagen och alla som de vill dela våra data med vet snart mer om oss än vi själva gör, och allt vi gör och är håller på att förvandlas till varor på en marknad där ekonomin, politiken och vetenskapen redan flätats samman tajtare än de omöjligen kan särskiljas. Våra beteenden blir allt lättare att sia om och styra och även om Skinner i grunden hade fel blir systemet en självuppfyllande profetia.

Det är extremt lätt att manipulera människors personliga preferenser och politiska åsikter visar Zuboff, och visst har vi väl läst om hur allt från politiska val till folks världsbilder, visioner och värderingar, kunnat påverkas i stora befolkningsgrupper. Kanske har vi tänkt att vi själva utgör undantagen och att vi står fria från påverkan, men det finns inga undantag inom ett teknologiskt system som modifierar beteenden i grunden. De som äger tekniken sätter gränsen för det möjligas politik och kultur, samtidigt som de själva inte respekterar några gränser.

Det som sker, varnar Zuboff, är därför ett totalt maktövertagande ovanifrån, som inte tar hänsyn till vare sig rättigheter eller friheter och där människans plats varken är som producent eller konsument utan som råvara, som boskap.

Det låter kanske överdrivet, och lite ironiskt, särskilt som vi nyss fått lära att vi lever i antropocen. Men det här inte desto mindre en relevant kritik av teknik som sömlöst smyger sig under våra skinn medan vi är fullt upptagna med att digitalisera, elektrifiera och konsumera mera. Allt medan havsnivåerna stiger, skogarna skövlas och jorden brinner.

Därför är det också trist att Zuboffs förslag på lösningar inte är lika briljanta som den historiska genomgången och samtida analysen, utan stannar vid digitala upprop och i sammanhanget smärre juridiska regleringar. Här finns inte ett spår av Chomskys frihetliga ideologi- och systemkritik. Den får vi bygga vidare på själva.

The post Skinners utopi riskerar bli vår tids dystopi first appeared on Opulens.

SAMTIDA KLAUSTROFOBI. “Jordhålor var ingen lyckad lösning på bostadsproblemet. Men inkognito kan du inte längre vara. Du blir uppsökt, varhelst du befinner dig”, skriver Anders Björnsson.

Ännu i slutet av sextiotalet kunde man gå under jorden i detta land. Det vill säga utan att bli förföljd och utvisad. Jag sommarjobbade ett år på socialförvaltningen i Solna. Då kom det en farbror och fick ut vad som idag kallas försörjningsstöd i reda pengar. Han bodde i en jordkula i Hagaparken, året om. Två gånger varje år kom han till Stadshuset och fick det han begärde. Det var inte mycket. Alla kände honom, ingen avhyste honom.

I rumänsk-moldaviska Karpaterna levde några eremiter i grottor. De försörjdes av munkar i ortodoxa kloster, som det fanns särskilt gott om där. Man kände till eremiter som gick in i grottan vid andra världskrigets slut – då inleddes i bergen ett lågintensivt gerillakrig mot den nya regimen, vilket pågick i ett tjugotal år – och inte kom ut i solljuset igen, förrän den socialistiska eran var över. De hade ingen aning om vad “kommunismen” var. De tolererades.

Nej, i det postmoderna eller postpolitiska samhället går man inte under jorden. Man övervakas. Den som inte vill övervakas kan till exempel dra sig tillbaka till en kaminosande kolonistuga över vintern – men då kan han inte få ut något försörjningsstöd, eftersom han antagligen saknar identitetshandlingar, och inte heller kan han få någon lön. Under småkalla hundpromenader ser vi, att det ryker ur några av stugorna. Vi får tänka oss, att det snattas i butikerna. Socialförvaltningen är inte räddaren i nöden, den är fienden.

Också relativt välförsörjda medborgare – eller undersåtar i kungariket – kan sättas på pottan. Idag skulle jag beställa en svensk språklära från 1920-talet via antikvariat.net – begagnade böcker är de enda varor jag e-köper. Men köpet kunde inte fullföljas. Det skulle bekräftas via mobilt bank-id; så var det inte tidigare. Jag äger inget mobilt bank-id. Då får jag väl ta det på faktura, tänkte jag sedan, med den avgift som påförs. Att jag inte har något mobilt bank-id beror inte på lathet utan på att jag inte vill göra mig sårbar. Då kan du inte heller beställa covid-vaccin, säger min syster. Säkert en överdrift, men det ligger nog i resans riktning.

Det är dumt att vara mot förändringar – vi förändras ju själva hela tiden. Jordhålor var ingen lyckad lösning på bostadsproblemet. Men inkognito kan du inte längre vara. Du blir uppsökt, varhelst du befinner dig; en del människor känner att de jagas. I måndags blev jag uppringd av en okänd dam, som ville ändra på mitt mobilabonnemang för att få ned mina kostnader. Det har jag just gjort. Förra veckan ville en annan dam från Stockholms Elbolag ta hand om mina elkostnader för att få ned dem. I tidningen står det, att detta företag är särskilt förslaget mot oss pensionärer och ger oss ökade avgifter med en bindningstid på flera år!

Det är det där man vill undgå genom att inte vara alltför exponerad. Utan att känna sig som eremit eller bli betraktad som byfåne. Välbärgade individer som har egen advokat, revisor och personlig bankkontakt klarar detta mycket bra. Kniper det, kan de gå till Bukowskis med en möbel eller en tavla – ungefär som mannen i Hagaparken gick till socialförvaltningen, fast med tomma händer. Om det inte varit för pandemin, skulle jag kunnat ta bilen upp till Hälsinge antikvariat för att skaffa den där svenska språkläran och få många fina upplevelser under vägen fram och tillbaka. Dock, ju äldre man blir, desto mer uppskattar man det stationära, vilsamheten.

Inte heller är Hagaparken, Gustav III:s skapelse, numera fredad. För varje år som går känner du dig alltmer kringränd, när du går längs Brunnsvikens stränder. Hagastaden uppförs, hög och mörk. Förtätning pågår. Det blir färre och färre fria ytor. Parksnuttar är exploateringsobjekt. Hur ska man kunna protestera, om det inte går att leva anständigt utan mobilt bank-id? I vissa delar av huvudstaden kan du inte parkera din bil utan sådan legitimation. Kanske är jag paranoid, men för några år sedan kapades min e-post. Några vänner har utsatts för digitala bedrägerier. Betala alltid kontant på Systembolaget, råder jag min omgivning, så att detta inte ska kunna användas mot er! Där går det fortfarande att använda kontanter. I alla fall ännu en tid.

The post Det moderna övervakningssamhället first appeared on Opulens.

MUSKLER. Kina bygger målmedvetet upp militära, tekniska och ekonomiska muskler. Friheten står på spel för långt fler än den dryga miljarden kineser, skriver Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Verkligheten överträffar dikten. Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman Du sköna nya värld är intet mot Kinas sociala kreditsystem.

Var och en av landets 1,4 miljarder invånare ska bedömas och få poäng efter hur de sköter sig både i det offentliga och i det privata. Hur många poäng man har avgör vad man får tillgång till i samhället, såsom skolor och internet. Under förra året stoppades till exempel 23 miljoner bokningar av flyg- och tågresor för personer som har anmärkningar. Kreditsystemet ska vara fullt utbyggt 2020.

Fasansfullt.

Just nu sammanträder tusentals delegater i folkkongressen, Kinas högsta lagstiftande organ. Men missta dig inte. Det finns inget demokratiskt över denna församling. Kina är en hårdför diktatur där över en miljard människor förtrycks. Repressionen lättar inte — tvärtom. Diktatorn Xi Jinping — i en diktatur handlar det inte om en folkvald ”president” — har koncentrerat mer makt till sin egen person än sina företrädare.

Kommunistpartiet fattar beslut som rör livets alla delar. Under många år fick kinesiska par inte skaffa fler än ett barn. Det är svårt att föreställa sig ett större intrång i privatlivet.
Enbarnspolitiken har luckrats upp, men inte på grund av större respekt för individuella rättigheter, utan för att nå det befolkningsantal som staten eftersträvar.

Kontrollen av människors liv har alltså också ökat genom modern teknik. Tidigare blossade folkligt missnöje upp i form av demonstrationer och andra protester på gatorna. Nu kan myndigheterna slå ner dem innan de blir för omfattande genom att följa mobiltelefoners rörelser och användning.

Staten samlar också information om hur människor lever online i ett digitalt moln. Massövervakningen dygnet runt och analys av big data är med de totalitära ambitionerna en veritabel mardröm.

De repressiva metoderna är också hårda: Kina avrättar fler människor än något annat land i världen. Tusentals ur den muslimska minoriteten uigurer sitter i omprogrammeringsläger. Personer kastas i fängelse i ett par år för att de använder ett förbjudet smeknamn på Xi Jinping i en gruppchatt på WeChat.

Fokus ligger ofta på Kina som jordens viktigaste verkstad och tillväxtmotor. Det är ett på tok för snävt perspektiv.

Landets ledning för en cynisk politik där enskilda kineser blott är verktyg för kollektivets påstådda bästa. Dessutom är inte styrets ambitioner lokala, utan det eftertraktar globalt herravälde. Mittens rike bygger målmedvetet upp militära, tekniska och ekonomiska muskler. Friheten står på spel för långt fler än den dryga miljarden kineser.

Om detta borde vi tala mer, och agera utifrån. Vi kan inte låta oss trollbindas av de många och billiga prylarna från Kina. Frihet och integritet har långt större värde.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Skrämmande utveckling i Kina first appeared on Opulens.

KVARLEVA. Det kanske är svårt att idag tänka sig att det verkligen rådde könsapartheid i Sverige för ett århundrade sedan. Men det är värt att komma ihåg att människosynen som motiverade den behandlingen av kvinnor alltså lever kvar i en del vrår i dagens samhälle, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medan debatten om vem som egentligen daltar med IS-terrorister dånade som värst kunde den lyhörde följa en annan historia där sådant som gränser, medborgarskap och sexslaveri är centrala inslag. Den 20 februari publicerade Dagens Nyheter en granskning av hur svensk gränspolis jagar prostituerade från utomeuropeiska länder. Istället för att fokusera på sexköparna — som begår en i Sverige kriminaliserad handling — så koncentrerar sig gränspolisen på att ”få bort varan”. Utöver att precis som torskarna och människohandlarna se traffickingoffer som varor så delar de människo- och kvinnosyn med religiösa moralpoliser som menar att det är kvinnor som förleder män i synd, medan männen inte kan hållas ansvariga för sina egna handlingar. Den här synen går stick i stäv med hur andra aktörer från civilsamhälle och stat bekämpar trafficking. Därtill är denna inställning som hämtad från hur prostitutionen ”reglerades” vid tiden före införandet av kvinnlig rösträtt.

I såväl boken Offentliga kvinnor: prostitution i Sverige 1812 – 1918 som antologin Kvinnor på gränsen till medborgarskap beskriver ekonomihistorikern Yvonne Svanström hur polisen med förevändning av att bekämpa syfilisepidemin slog ner på de prostituerade (men inte på sexköparna). På samma sätt som alla som på något vis haft vad polisen sett som ”osvenskt utseende” övervakats av ordningsmakten — inom ramen för den inre gränskontrollen och Reva-projektet — i dagens samhälle övervakade dåtidens polis alla kvinnor som rörde sig i det offentliga utan att ha uppenbara “legitima” ärenden. Det kanske är svårt att idag tänka sig att det verkligen rådde könsapartheid i Sverige för ett århundrade sedan. Men det är värt att komma ihåg att människosynen som motiverade den behandlingen av kvinnor alltså lever kvar i en del vrår i dagens samhälle.

Jag är ingen anhängare av indragna medborgarskap. Men det är svårt att inte fascineras av det faktum att indraget medborgarskap kommer upp som förslag när det gäller människor som vi kan se som de andra (IS-anhängare), som tvingat kvinnor till sexslaveri, och att förslagsgivarna inte tillämpar samma synsätt på de personer som möjliggör sexslaveri i Sverige. Om vi hade börjat laborera med indragna medborgarskap som redskap mot kriminalitet kan man undra om de sexköpare som reser utomlands för att utnyttja barn skulle ha medborgarskapet kvar.

Hur mycket tanken än lockar är indragna medborgarskap en livsfarlig väg att gå. När väl den anden är släppt ur flaskan kommer det inte finnas någon hejd på vad som kan tas upp som skäl för att ta ifrån människor rättigheter.

Men det finns något med gränser som vi behöver tänka på — vad möjliggör de och vad försvårar de? Gränser är inte vår vän i kampen mot sexslaveriet, eller rättare sagt: om vi ger dessa människor som fastnat här på grund av trafficking papper som ger dem rätt att vistas i vårt land, ja då kommer de att kunna ta sig ur sexslaveriet. I Sverige borde detta att ha utsatts för exploatering i traffickingindustri vara ett asylgrundande skäl.  Varför då? Jo, eftersom de kriminella nätverk som exploaterar så klart finns kvar i de länder gränspolisen kastar ut kvinnorna till. Om det är svenskar som exploaterat människor så är det Sverige som ska ge de exploaterade skydd.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Sveriges moralpoliser first appeared on Opulens.

HOT ELLER LÖFTE. Tekniken och den artificiella intelligensen utvecklas i allt snabbare takt. Vår krönikör Sofia Nerbrand resonerar kring möjliga konsekvenser för samhällsutvecklingen. Är tekniken ett hot eller ett löfte om en bättre framtid? 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I hörlurarna ringlar, för mig, nya toner ut. Spotifys algoritm finner nya spår för just mig varje måndag. Kontoret har jag bokstavligen på fickan. Min smarta telefon ger mig tillgång till alla siffror, bokstäver, bilder och människor jag behöver genom ett otal funktioner och kanaler.

Behöver jag en större skärm viker jag enkelt upp min MacBook. Just nu sitter jag på ett kafé och runtom mig sitter andra med lysande äpplen, vita sladdar upp i öronen och ett blåvitt sken i ansiktena. Arbete utförs. Kommunikation sker med personer på andra sidan jorden. Räkningar betalas.

Den ”nya” tekniken har revolutionerat våra liv. Både som konsumenter, kreatörer och uppdragstagare.

Och då är vi bara i början av den fjärde industriella revolutionen. Internet of things, artificiell intelligens, robotar, digitalisering, självlärande maskiner, virtual reality och så vidare är på väg att påverka oss mer än vad som är enkelt att föreställa sig. Och tekniken är redan här — och den sprids och utvecklas exponentiellt.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Fundera bara ett ögonblick vad det betyder att en Tesla kan lära sig att köra på ett komplicerat vis och sedan skicka denna färdighet till alla andra bilar av samma märke. Varje enskild enskild enhet behöver inte lära sig, eller för den delen programmeras eller styras manuellt.

Robotar med armar och ben har lärt sig att springa självständigt i kuperad terräng och till och med göra volter. De kommer i stor skala att utföra en mängd fysiskt ansträngande eller enahanda arbetsuppgifter i framtiden. I ”smarta” fabriker fixar ”intelligenta” maskiner redan såväl massproduktion som skräddarsydda beställningar i liten upplaga.

Artificiell intelligens skapar och utprovar nya banor i datorspel. Världens första virtuella nyhetsuppläsare visades upp av ett kinesiskt mediehus häromdagen. Både avatarernas röster och utseende är baserade på verkliga nyhetsankare och de kan läsa upp nyheter med hjälp av artificiell intelligens.

Drönare kan känna igen ansikten och med stor precision döda mängder av människor utan andra materiella skador. Stater kan samla all information om medborgarnas liv och styra deras beteende, inte minst genom att ingjuta rädsla för bestraffningar.

Fundera. Försök att föreställa dig framtiden. Vad kommer inte att vara möjligt?

För oss som konsumenter innebär skiftet att utbudet av det mesta kommer att öka samtidigt som priserna sjunker. Erbjudanden kommer att bli utformade efter enskilda preferenser och bli alltmer tillgängliga. Resurser kommer att användas alltmer effektivt; optimering driver mycket av den nya tekniken.

Arbetslivet kommer att påverkas genom att maskiner gör allt fler uppgifter. Inte bara vad vi har gett dem att utföra, utan också analys, diagnos och nya kreativa lösningar. Synergierna mellan människa och maskin kommer förmodligen att bli den intressanta skärningspunkten. Många arbetsuppgifter kommer att försvinna, andra kommer att tillkomma. Räkna också med att basala behov snabbt kommer att vara uppfyllda varför fritiden mycket väl kan öka för det stora flertalet.

Då vill det till att var och en finner mening utanför jobbet. Förändringarna kommer att vara utmanande och jobbiga för många. Hur ska jag finna min plats? Hur ska jag försörja mig? Hur ska jag kunna lära mig nytt? Kommer den nya tekniken att bli farlig?

Måhända att politik slår pengar — men teknik slår politik, som entreprenören Jan Stenbeck en gång uttryckte saken. Men tekniken får inte slå etiken. Teknik är aldrig farlig i sig själv. Med en kniv kan man skära en brödskiva — eller skära upp en annan levande människa. Det är samma sak med allt det nya.

Det är hur vi använder tekniken som är det avgörande. Industri 4.0 har alla möjligheter — rätt utnyttjad — att skänka oss ett paradis på jorden. Totalitära krafter kan göra världen outhärdlig på en helt ny nivå. Genom normsystem, lagstiftning, mellanmänskliga relationer och interaktion med tekniken styr vi alltid vår egen framtid. Ansvaret går aldrig att delegera till nog så kloka artificiella intelligenser.

Hur som helst — brace for impact. Kraften i de förestående förändringarna är enorm.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Den nya tekniken är redan här first appeared on Opulens.

VALÅR. I valtider får ett helt samhällsmisslyckande stå tillbaka för de enklare satsningarna som förstärker myndighetskontroll och maktutövning, skriver Samira Ariadad.

Det är valår. Vi är många som har bävat för denna tid av debatter, valaffischer och floskler. För oss som är politiskt intresserade eller kanske rent av engagerade är det inte ointresset för det politiska som är problemet. Vi är bara så trötta på valårens växelverkan mellan felaktig problemformulering och ineffektiv problemlösning. För att inte tala om hur polerat och kodat allting är, språket, vad man egentligen kommer att göra när man säger sig stå för x eller y. Inte konstigt att förtroendet för politiken är lågt.

Politiken skiljer sig inte så mycket från vilken produkt som helst nuförtiden. Det gäller att sälja sig, att använda säljretorik, att locka och spela på drömmar och irritationsmoment. När väl produkten är köpt gör det inget om den vittrar sönder i ens händer, vi har ändå betalt med vår röst och våra skattepengar för hela fyra års användning.

Valår är extra mycket förenklingarnas tid. Det är en tid då ett helt samhällsmisslyckande i fråga om att inge förtroende ställs åt sidan, då diskriminering och bostadssegregation får stå tillbaka för de lite enklare satsningarna som förstärker myndighetskontroll och maktutövning. Jag vet inte hur annars vi ska tolka en motion om att sätta in militär i vissa Stockholmsförorter i stället för att prata om att folk ska ha råd att bo, gå i en skola med goda resurser, ha råd att åka kollektivtrafik. Rädsla, ressentiment och utifrånperspektiv på problemen leder ofta till lösningar som inte bara missar målet, utan också skapar ett par nya problem på köpet.

Alla vill sälja in sig i förorten, vare sig det gäller bostadsrätter i Rinkeby med fin utsikt i brist på löften om bostadskarriär eller politiker som fiskar röster. Vi bor bland högupplösta kameror och andra tekniska lösningar på sociala problem. Det glädjer mig med upprustningar av förorten, att vi är flera som ställer krav på fungerande hissar, städade gator och möjligheter till ickekommersiella platser att umgås i. Samtidigt ser jag hur Seved i Malmö, mitt hem under förra valåret, och Rinkeby, där jag bor nu under detta valår, är experimentverkstäder för nya övervaknings- och kontrollmetoder. Det går ingen klar linje mellan våldsverkande kriminella innanför och utanför myndigheternas institutioner.

Vad är egentligen problemets kärna? Tyvärr rör det sig om en invecklad väv där jag knappt vet var jag ska börja. Men till att börja med kan många inskränkningar av både våra och andras fri- och rättigheter ske under förevändning att förhindra eller straffa terrorister eller kriminella. Att terrorklassa grovt dataintrång och att sätta in militär i förorten är två exempel. Vi behöver en bättre analys för att kunna förstå och förhindra faktiska hot både i vardagen och i mer extraordinära situationer. Lärdomar av Ådalen 1931, av socialt arbete och av bra skola och vård med mycket resurser, personal och bra ledning är en del i allt detta.

Vi måste gemensamt bestämma oss för vart vi vill gå och hitta metoderna för att nå dit. I våra förorter, arbetsplatser och bostadsområden finns också det gemensamma, alla de band och sociala händelser som inte kan kommersialiseras eller exploateras. Omsorg och skapande, frihet utan destruktivitet, finns i form av smala stigar runt omkring oss, som leder till allt det som gör livet värt att leva. I det gemensamma, i det praktiska kollektiva engagemanget, finns rörelse och förändring.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Den politiska produkten mot livet first appeared on Opulens.

KÅSERI. “Svenskarna är slutna, tystlåtna, reserverade, svarar både danskar som australiensare om man frågar dem. De är sannerligen inte uppdaterade.” Vladimir Oravsky finner likheter mellan det Tjeckoslovakien han växte upp med och det Sverige han idag lever i.

Kan man jämföra äpplen med päron? Som alltid, är svaret beroende på vem man frågar och vad laddar man äpplen och päronen med?

Jag lämnade Tjeckoslovakien efter Warszawapaktens ockupation i augusti 1968. Den 1 december 1989 tog det tjeckoslovakiska kommunistiska partiet avstånd från detta förödande intrång och tre dagar senare antog Sovjetunionen samma doktrin. Under hela 21 år var det dock brottsligt att hävda att ockupationen inte var för mänskligheten absolut nödvändig, och kunde kosta en hennes jobb, hennes frihet eller utvisning från landet. Det var inte tillrådligt att en sådan blasfemisk tanke lämnade ens mun och nådde någon annans öra.

Att fly sitt födelse- och barndomsland har sina aber. Man hamnar i en verklighet där nästan allt är annorlunda: bröd, korv, majs och till och med krusbär. Det är inte för intet Carl Jonas Love Almquist utbrast ”Blott Sverige svenska krusbär har” – han visste vad han talade om, eftersom han de 15 sista åren av sitt liv levde utanför Sverige. Himmel, regn, snö, dagsljus, människor och deras seder och bruk – allt, nästan allt är olikt.

Men vad är det som är mest avstickande?

”Tala är silver, tiga är guld”, predikar ordspråket, men i Tjeckoslovakien under min uppväxt gällde snarare tala ger fängelse, tiga räddar liv. Man yppade inte sina tankar ens i ett uppgrävt hål i rädslan för att vassen som växte upp ur det skulle avslöja en, likt det var i den danande myten om Kung Midas och hans åsneöron. Blind tro och angiveri var de ideal makthavarna inympade i sina medborgare. Alla skulle vara varandras vakter och på det viset garanterades Macht und Ordnung. Så långt överhetens drömmar.

I Sverige, liksom i stora delar av världen, är allt detta idag ganska så annorlunda. Här har vi Facebook och Instagram och Facegram och Instabook och allt detta tillsammans uppmanar oss att tro att tiga är botten och pest och kolera, och tala är vinst, kärlek och framgång. Allt måste meddelas alltid och till alla. När du fick mens och vad åt du samtidigt, var och med vem – får absolut inte undanhållas någon, om du inte vill känna dig utfryst och utanför och asocial och omedial.

Det svårtydbara i sammanhanget är att denna tsunami av öppenhet går stick i stäv mot det vad svenskarna är mest kända för i den vida världen. Svenskarna är slutna, tystlåtna och reserverade svarar såväl danskar som australiensare om man frågar dem. De är sannerligen inte uppdaterade.

Fast svenskar har historiskt sett alltid pratat med varandra, dock inte i hissen eller i matbutiken. Följande minne påkallar min uppmärksamhet:

När jag tjänstgjorde för Skogsstyrelsen, som tolk åt en delegation av tjeckiska skogspotentater som kom hit för att studera det svenska systemets överlägsenhet, frågade de ärade gästerna hur man i Sverige kan övervaka ett så stort geografiskt område. Och hur man exempelvis kontrollerar att återplantering verkligen sker efter avverkning. Den tillfrågade svenske tjänstgörande juristen svarade att svenskarna skarpt övervakar varandra och att varje granne på ett självklart sätt håller myndigheterna informerade om någon missköter det hon är ålagd. Detta, menade juristen, var inte först och främst ett utslag av omsorg om den svenska skogen utan ett utslag av avundsjuka: Tvingas JAG till återplantering, så bör även DU göra det.

Sagda delegationen stannade i Sverige ytterligare några dagar och visst imponerades dessa delegater av mycket här i Sverige, men det starkaste intrycket förblev ändå att Sverige i vissa avseenden var ett lika äpple- som päronaktigt land som deras.

The post Kan man jämföra äpplen med päron? first appeared on Opulens.

CIVILISATIONSKRITIK. Allt börjar likna en fars. En världsomspännande fars. En kollektiv lögn därtill. 

Vi lever som om vi hade integritet. Som om vi hade lagar som gör oss okränkbara. Som om allt det vi skriver endast kan läsas av de mottagare som vi själv har valt ut. Detta är inget annat än ett självbedrägeri.

Idag kan vi nästan dagligen läsa och höra om avlyssningar. Att regeringar och internationella företag tar sig in i databaser, datorer och mobiltelefoner. För att hämta information. Om oss. Om våra tankar. Om våra idéer som vi drivs framåt av. Det har alltid varit lätt att referera till George Orwell, men jag tror inte att man tidigare fullt ut har tagit hans dystopiska profetia på allvar.

I och med WikiLeaks förändrades dock allt. För alltid. Man avslöjade hit och dit. Alla tycktes vara avlyssnade, till och med regeringsorgan och ambassader. Jag minns när tyska Die Welt 2013 skrev om att visselblåsaren Edward Snowden upptäckte förbundskansler Angela Merkels telefonnummer i sina dokument. Och att övervakningen skulle ha skett från den amerikanska ambassaden i Berlin.

Man upprördes. Man debatterade sida upp och sida ner. För det var ju vidrigt det som hänt. Men här måste man göra en distinktion. Att avslöja vidrigheter som stater, banker och storföretag begår är en sak; vidrigheter som antagligen alltid har förkommit i olika grader. Men att övervaka den enskilda individen – den som man så ängsligt beskyddar genom rigorös lagstiftning – är en annan sak.

Information är makt. Det vet alla som har inflytande. Men de vet också att detta informationskrig är oundvikligt. Därmed ser de mellan fingrarna. De upprörs men sedan sänker de blicken. Ett hyckleri som i det tysta välsignats i maktens korridorer. Det hör till som en del av farsen. Så allt återgår till det vanliga. Eller som man så hurtigt uttrycker det: Business as usual. Ett uttryck som lär betyda: An ongoing and unchanging state of affairs despite difficulties or disturbances. Jo, jag tackar.

Det borde rimligtvis finnas en hel del moraliska implikationer av detta dubbelspel. Och vem tjänar på det spionage som ingen tycks låtsas om. Alla fördömer allt avlyssnande. Men alla fortsätter med den kriminella verksamheten. För visst är det kriminellt?

Det har förmodligen gått så långt att det står utom allt tvivel att man har resignerat. Underkastat sig det oundvikliga. Maktens skenhelighet kan här inte bli tydligare. Och än värre är att man tycks skydda sig genom att producera lögner – Fake news.

Vart är vi på väg? Jorden lär inte gå under av hyckleriet. Inte heller kommer människor att engagera sig och ta strid. Den förment moderna människan är en del av systemet. Fullt upp att producera och konsumera. Man accepterar det som inte borde accepteras. På samma sätt som man i vissa länder accepterar korruption.

Anser ni att jag är desillusionerad? Det stämmer. Jag tänker nu på Balzacs roman Förlorade illusioner. Protagonisten Lucien Chardon vill bli poet, men lyckas bara bli journalist vilket han tycker är bland det lägsta man kan vara. Journalisten som dagligen genomskådar hyckleriet, men som inte har mod att skriva om det.

Alla artiklar av Melker Garay

The post Det stora spektaklet first appeared on Opulens.