PSALMER. “Jag har åldrats, på några månader blev jag en gammal människa. Jag tvingar mig att stanna kvar i det outhärdliga tillståndet, det är här jag skall finna skillnaden mellan sanningsspråk och meningsspråk”, skriver Cecilia Persson.

07.39

Sömnlös natt efter att jag läste några av dina brev. Jag kände närvaron och återupplevde, vad som höll oss samman, och nu ber jag om att få förnimma slutet av min sorg. ”Och tårars säd blir glädjens skörd”.  Jag har inte sjungit den psalmen sedan jag var en liten flicka. Psalm 364. Minnet av mamma, minnet av dig.

Breven till en död vän:

Bred dina vida vingar,
o Jesus, över mig
och låt mig stilla vila
i ve och väl hos dig.
Bliv du min ro, min starkhet,
min visdom och mitt råd
och låt mig alla dagar
få leva av din nåd.

Förlåt mig alla synder,
mig rena i ditt blod.
Giv mig ett heligt sinne,
en vilja ny och god.
Tag i din vård och hägnad
oss alla, stora, små,
och låt i frid oss åter
till nattens vila gå.

Två psalmer. Två nummer: 364 och 524, och det klingar ett rytmiskt regn på sifforna, som om psalmerna vill räkna ner tiden, och vara numren som får ljuset att bryta igenom ─ nedslagen i en annan verklighet. Dina nakna och sanna ansikten ligger gömda i breven som en levande vän skrev till mig. Jag sätter på när Sissel Kyrkjebø sjunger ”Bred dina vida vingar” och tårarna rinner längs med mina åldrande kinder.  Jag har åldrats, på några månader blev jag en gammal människa. Jag tvingar mig att stanna kvar i det outhärdliga tillståndet, det är här jag skall finna skillnaden mellan sanningsspråk och meningsspråk. Sorgens homiletik och jag predikar till min egen församling.

Det finns ingen annan än jag i det ensamma och övergivna rummet med sina kala stenväggar.  Du är borta och kvar finns breven och minnen som haglar med istappar som klyver mig likt ett vedträd.  Det är november, och jag sitter och tittar ut över parken. November är råkallt och några hundra meter bort står en parkbänk och hon som satt leendes där ─ var blev hon av? Dödens liturgi är en flykt undan henne som spårlöst försvann, i en avbokad framtid. Lära mig andas den kommande tiden ─ futurum avlösa preteritum.  Patos tala ur patos.  Hon finns undanskymd där i parken, dold under träden ─ hon som hade ett namn men blev ett skuggigt pronomen.

Breven till en död vän:

Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Tre. Tre psalmer. Tre nummer: 364, 524 och 289. Jag är den namnlösa psalmsamlerskan i ett råkallt november.  En okänd bricka i något större. Vad är förkunnelsen? Omöjliga sånger som sjungs i det outhärdliga som blir möjliga genom att uthärda. I skymmningen och gryningen sitter någon och gråter på en parkbänk. Mitt hjärtas öppnande till någon som blev oigenkännliga brev med sorgkanter. Vid mitt hjärta eller i sitt hjärta finns skrivna psalmer.

Breven till en död vän:

Du får själv ge dina dagar mening 
Gud talar ett annat språk
Gud kan man inte begära
i samvetslöshet 

Nåden kommer som en vän
som själens lyckotecken
Guds händer kastar din sten i havet
tålamod kräver mod
böja sig ner och inte gå av

Det är vackert att vara människa
våga möta Gud som det är
i allt som lever och finns
Guds händer kastar din sten i havet
när du släpper taget
*
Benådade ögonblick 
de kommer från ingenstans
när ljuset flämtar
orden tystnar
människor lider hela tiden
Lägg dig ner i parken
gå avsides
låt din blick följa molnen
vad finns det att begära
av fjärmat liv 
Gud är större 
Hans väg
är en stig
en våg som vänder haven 

Mina oskrivna psalmer, hur skrivs och låter de? Ett levande credo till dig som gick utan att berätta varför.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Bred dina vida vingar first appeared on Opulens.