LITTERÄR SPANING. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion, undrar Maria Elena Bergman.

När jag berättat om mina resor till Dubrovnik, för att se platser där tv-serien Game of Thrones spelats in, och till La Mancha i Spanien för att besöka kvarnarna som skildras i Miguel Cervantes Don Quijote, har reaktionerna varit olika. Det verkar som att många tycker det är underligt att ”ungdomar” reser för att se ställen där Game of Thrones filmats men inte att det är det minsta märkligt att turista i Don Quijotes fortspår. Som att Cervantes bok är mer på riktigt. Både Cervantes och George RR Martin har skapat fiktiva världar. Men det är på ett sätt inte bara fiktion då fysiska platser alltså existerar i den riktiga världen.

Autofiktion är en spännande litterär genre där gränsen mellan historia, fantasi och subjektivitet vävs ihop till berättelser. Det går att analysera dess struktur, de olika sätten att berätta, ursprunget från 1800-talet till den moderna historiska romanen, dess påverkan eller de sociala och kulturella aspekterna.

TV-serien Outlander har skapats utifrån boken Främlingen av den amerikanska författaren Diana Gabaldon och har sålts i mer än 20 miljoner exemplar världen över. När jag såg serien Outlander blev jag nyfiken på den historiska delen av romanen, inte av de övernaturliga inslagen. Huvudkaraktären är en kvinna som varit fältsjuksköterska under andra världskriget. Genom att lägga sin hand på en sten, liknande de som finns i skeppssättningen Ales Stenar, förflyttas hon till 1700-talets jakobitiska Skottland. Gabaldon varvar historiska händelser och science fiction.

Den spanske författaren Javier Cercas Menas böcker är av narrativ karaktär och kännetecknas av hur han blandar litterära genrer, som historiska fakta, krönikor och essäer, med fiktion. Filmatisering av Hjältarnas uttåg väckte mitt intresse för denna författare, framförallt för den historiska delarna av romanen. Jag läste Lord of All the Dead: A Nonfiction Novel som på en metanivå handlar om författarens resonemang kring om han verkligen ska skriva om en släkting som befann sig på den motsatta sidan av inbördeskriget, det vill säga bland Francos trupper. Det intressanta är hur han utifrån sin släkthistoria skildrar krigets fasor, Francos diktatur och inbördeskriget, från bägge sidorna och det brutala krig som förvandlade byar och människor till varandras fiender.

Det är nästan omöjligt att rekonstruera det förflutna utan att göra research. När man väl transporteras till det förflutna genom fiktion finns inga etiska krav på samma sätt som när en historiker beskriver historiska händelser och risken för anakronistiska tolkningar är påtagliga.

Författaren får hjälp av vittnesbörd, brev eller historisk forskning för att kunna skildra händelser i det förflutna. I en roman som blandar fiktion, vittnesbörd, minnen som människor har samt historiska skeenden eller händelser, finns det ofta människor som kan ha existerat, städer och platser som funnits och även gedigen dokumentation av sådant som kläder, mat och konst. Det handlar om att rekonstruera händelser, att kunna blanda fiktion och verklighet ty verkligheten är alltid vinklad, subjektiv och svårfångad.

Det är skillnad på att vara en författare av historiska romaner, där kravet på autenticitet är högre, än författare av fiktion i en historisk kontext. Gabaldon och Cercas har bägge ett flöde mellan verklighet och fiktion. Det finns en slags flätning av liv, sanning och lögner, där böckernas jag kan vara en fiktiv person eller verklighetens författare.

I tider av fake news som varje dag bombarderar oss med desinformation är det inte längre en självklarhet att det vi läser, hör och ser är sanning eller speglar verkligheten. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion? Hur förhåller sig författarens personliga och privata historia till utövandet av sin konstart? Till att skapa litteratur som är subjektiv, privat och som måste vara trovärdig och fiktiv för att det ska bli allmängiltigt?

Och vad är i detta sammanhang länken mellan författaren som förnekar att romanen är självbiografisk – som påstår att det hela är fantasi, är fiktion – och protagonisten? Mitt enkla svar är att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion.

The post Allt är autofiktion first appeared on Opulens.

VÄLSKRIVET. “Och grejen är att Outlander är extremt välgjord. Ett äventyrsdrama, en himlastormande kärlekshistoria och ett historiskt dramatiskt skeende i ett. Och Claire, som är 30+ när serien börjar är kapabel och genomgående ett subjekt”, skriver Anna-Karin Linder om TV-serien Outlander.

Det värsta jag vet är när intellektuella ler snett över så kallat “tantsnusk”. Som om det vore nåt äckligt och fult att kvinnor över en viss ålder läste och fann något hett. Vi spenderar så oerhört mycket tid med att ironisera eller hata på kultur som kvinnor uppskattar, oavsett om det är barnens My little pony eller om nån blir kåt av 50 Shades of Grey. Jag blir alltid misstänksam när någon (och det händer alltså ofta) avfärdar alla fantastiska Jane Austen-filmatiseringarna som finns med ursäkten att de “inte gillar sån film”. Vadå sån film? Film som handlar om kvinnor kanske?

Faktum är att man kanske skulle spendera lite tankekraft på att fundera över varför kvinnor konsumerar smörja som 50 Shades (jag avskyr den för att den är så illa skriven, inte för att ämnet är dåligt eller omoraliskt) eller slukar böcker som Grottbjörnens folk där örtkunskap trängs med långa beskrivningar av den manliga huvudpersonens formidabla penislängd? Jag tänker att det kan vara så att cirka 90% (eller i alla fall en jävligt stor procentandel) av all kultur, oavsett om det är film, böcker eller tv-serier kretsar kring, och handlar om män. När det gäller kultur som handlar om kvinnor har vi inte så mycket att välja på om man jämför med resten av utbudet. Och, när dessutom resten av världen runt om skrattar åt ens smak…

Så var vill jag komma med denna rant? Jo, att jag tycker att alla som inte gillar “den sortens filmer eller serier” genast ska tänka om och börja se Outlander. Premissen är klassisk romans – den starka och kompetenta Claire sveps iväg till ett historiskt Skottland i mitten på 1700-talet. Hon är utbildad sjuksköterska och har precis genomlidit andra världskriget. Hon ska återförenas med sin make, men hinner inte ens påbörja försöket att lappa ihop deras äktenskap innan hon blir bortgift med en skotsk adelsman, i kilt och allt.

Och grejen är att Outlander är extremt välgjord. Ett äventyrsdrama, en himlastormande kärlekshistoria och ett historiskt dramatiskt skeende i ett. Och Claire, som är 30+ när serien börjar är kapabel och genomgående ett subjekt. Hon tvingas navigera ett politiskt landskap där upproret mot britterna är nära, med att försöka förstå den nya tid hon hamnat i. Det är snyggt, smart och välskrivet. Jag har suttit klistrad vid de två första säsongerna och är nu extremt otålig på att se nästa avsnitt i säsong tre som just dragit igång.

Outlander lyckas både vara en romans och en nagelbitande spännande serie, där du aldrig riktigt vet vad som väntar bakom nästa dramatiska krök. Den har också extremt välgjorda dräkter och genomtänkta nedslag i den brittiska och skotska historien. Så skriv nu inte av Outlander som tantsnusk eller romans, eller en “tjejserie” och strunta i att se den. Den är allt detta (och ja, det är sex i serien, på ett sätt som jag sällan sett i någon annan serie, med Claire som subjektet), ja, men visar så tydligt att dessa tre komponenter inte alls måste vara något som indikerar låg kvalité, utan som tillsammans faktiskt bidrar för att skapa något riktigt, riktigt bra.

Outlander kan du se på Netflix eller Viaplay.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Räkna inte ut romantiken! first appeared on Opulens.