LJUDTEKNIK. Jesper Nordström skriver i dag, den 1 april, om den oväntade återkomsten av VEB Klangwunder, det östtyska elektronikföretaget från DDR-eran. Med Fritz Wurstensteins Titan 3000 tar de nu ett djärvt steg in i framtiden.

Efter tre decennier i tystnad återuppstår den legendariska östtyska elektronikjätten VEB Klangwunder med en revolutionerande högtalare: Fritz Wurstensteins Titan 3000, en hifi-dröm för den nostalgiske Ossie-audiofilen.

Under DDR-tiden var VEB Klangwunder känt för sina högtalare i massiv spånskiva och med skruvterminaler som krävde fyra starka män och en auktoriserad partitekniker för att ansluta korrekt. Nu, med kapitalstöd från en mystisk schweizisk fond, återuppstår bolaget med en modern tolkning av sin klassiska ingenjörskonst.

”Vi har samlat de bästa ingenjörerna från RFT, Robotron och de hemliga laboratorierna i Dresden för att skapa en högtalare som förenar det bästa av planekonomisk robusthet och dagens lyxkonsumtion,” säger Helmut Krause.

Fritz Wurstensteins Titan 3000 är ingen vanlig högtalare. Det är en “Volkslautsprecher” – en folkhögtalare – som kombinerar gedigen DDR-teknik med överdådig västtysk prissättning.

Se här några imponerande data:

Bas: 30 cm Stahlmembran av valsat titan från ett överblivet MiG-21-lager.

Diskant: Legendariska “Ohrenschmeichler”-banddiskanter, direkt kopierade från en okänd VEB-prototyp.

Delningsfilter: Handlindade spolar av ren koppar från skrotade Zschopau-motorcyklar, lödda med autentisk östtysk silverlod (ger en “varm och revolutionär” klang).

Frekvensomfång: 10 Hz – 30 kHz (eller ”så långt Socialismens ljudvågor når”).

Impedans: Stolt 8 Ohm, kompatibel med all elektronik framtagen före Murens fall.

Högtalaren är tung, mycket tung (74 kg per styck), men VEB Klangwunder har tagit fram en lösning – ett par specialanpassade Möbelrollen, från en nedlagd Wartburg-fabrik, ingår i köpet.

Ljudupplevelsen: En stenhård DDR-klangvägg

Fritz Wurstensteins Titan 3000 har testats av äldre radioingenjörer som en gång arbetade i Studiotechnik Berlin. En av testlyssnarna, Wolfgang Müller (75), beskrev upplevelsen så här:

”Jag satte på en Amiga-pressning av Karat från 1982 och kände genast hur det knastriga brödet smakade bättre. Basen är som att stå vid en cementblandare i en Plattenbau, och diskanten är skarpare än min scoutkniv från ungsocialisternas tid.”

Fritz Wurstensteins Titan 3000 säljs exklusivt via begränsad upplaga på Intershop 2.0 för 3 989 Ostmark – eller 6 499 € (inklusive en statlig distributionsskatt för att hedra det socialistiska arvet).

VEB Klangwunder betonar att detta är en “högkvalitativ ljudprodukt för kamrater med medelklassinkomst” och att inga västinfluenser har fått påverka designen, förutom möjligheten att betala i Euro och inkluderingen av en modern Bluetooth-adapter (som strikt sett endast får användas med DDR-godkända källor, såsom en RK5 RFT Bandspelare).

Med Fritz Wurstensteins Titan 3000 får äntligen äldre Östtyskar chansen att skapa den mancave de aldrig hade råd med under DDR-tiden. Som Generaldirektor Krause avslutar:

”Muren föll, men den östtyska ljudbilden lever vidare – nu starkare än någonsin!”

The post Fritz Wurstensteins Titan 3000 – en stenhård DDR-klangvägg first appeared on Opulens.

POLITIK. Med anledning av det förestående nyvalet i Tyskland den 23 februari reflekterar Jesper Nordström över alt-högerns frammarsch och de långa efterverkningarna av DDR:s kollaps. ”En välfärdssamhällets dödsdans,” skriver han.

Det finns något djupt olyckligt i relationen mellan den konservativa, ibland rent konspiratoriska alt-högern och den klassiska liberala högern. Den ena kan liknas vid en pyroman, den andra vid en falsk brandkår. Den ena skapar oro och osäkerhet i samhället, medan den andra påstår sig kunna återställa ordningen genom lag och tradition. Karamellkung och tandläkare i ett.

Neoliberalismen, med sitt fokus på fria marknader och minimal statlig inblandning, har ofta fått kritik för att den orsakar ojämlikhet och social splittring. Detta skapar inte bara ekonomiska klyftor utan också en känsla av osäkerhet och förlorad sammanhållning. Denna osäkerhet är jungfrulig mark för alt-högern, som i sin tur ser en möjlighet att erbjuda sina egna lösningar på det kaos som den nyliberala politiken ofta medför. Lösningar i stil med Al Capones soppkök för de fattiga i depressionens Chicago.

Alt-högern, med sina nationalistiska och ofta rent auktoritära tendenser, lovar att återställa ordningen, och ofta genom att återvända till fantasibilder av en ”bättre tid”, när allt var mer förutsägbart. I Sverige till exempel genom att försöka damma av Bullerbyromantiken.

Nyvalet i Tyskland

När det gäller det tyska nyvalet den 23 februari i år så är den egentliga stenen i skon DDR:s kollaps och hur denna fortfarande har efterverkningar.

Kollapsen, ja. Plötsligt var hela östblocket upplöst och människorna som levt under de nu störtade kommunistiska regimerna kastades in i en osäker och oviss framtid. 

De ekonomiska omställningarna var hårda, och många förlorade sina jobb, sin trygghet och sin plats i samhället. Västvärldens löften om frihet och välstånd blev i många fall en svidande besvikelse för många i de tidigare socialistiska länderna. Det skapade ett vakuum – och i detta vakuum kunde idéer om en återgång till ”ordning” och ”tradition” få fäste. DDR:s kollaps satte fart på en oro som fortfarande ekar i de gamla östländerna, och här kommer alt-högern in som den aktör som erbjuder en lösning, om än en förvrängd sådan.

Östra delen av Tyskland

Ser vi ännu längre tillbaka i tiden så var östra Tyskland före bildandet av DDR en region präglad av ett slags paternalistisk feodalkultur präglad av en ostelbisk junker-klass. Det fanns enorma gods med arrenden och en värdekonservatism som minst sagt stod emot marknadsliberalismens ideal. Sedan kom socialismen. Summa summarum; Östtyskland 1989 var som det postsovjetiska Ryssland, en region som knappt upplevt liberal demokrati eller marknadsliberalism i västerländsk anda i modern tid.

Det har också sociologiskt påvisats att det östtyska kommunistpartiet snarare ville betona kontinuitet än uppbrott. Det gjordes genom att förankra DDR:s näringar i det lite mystiska Heimat-begreppet. I östra Tyskland fanns Europas främsta tillverkare av klassiska musikinstrument men även produkter som leksaker och nötknäckare var lätta att inlemma i begrepp som platskänsla, småskalighet, autenticitet. Begrepp som låter sig placeras såväl till höger som vänster på den politiska skalan.

När muren föll

En specifik företeelse i samband med murens fall kan fungera som en avslutning värd att begrunda. När muren raserats noterades att det i forna Västberlin plötsligt fanns fler grävlingar och rävar ute på gatorna nattetid. Det förklarades med att det mindre moderna och småskruttiga Östberlin lockade till sig dessa djur. Innergårdar med äppelträd här, ett litet potatisland där, allt för att dryga ut hushållskassan i den havererade planekonomin. Djuren dog emellertid av stress när de möttes av Västberlins neonljus och hårdare tempo.

Däri finns ett slags parallell till fabriksarbetaren på något VEB-verk i DDR som kanske hånlog mot femårsplanen men i alla fall kunde vara säker på att ha ett jobb att gå till. Efter murens fall blev det i stället en strid på kniven.

Ett äktenskap i helvetet

När nu den klassiska högern närmar sig alt-högern i Tyskland så är det ett slags äktenskap i helvetet där båda parter spelar på samma känslor av otrygghet, men på olika sätt. En välfärdssamhällets dödsdans.

The post Nyvalet i Tyskland 2025 ‒ välfärdssamhällets dödsdans? first appeared on Opulens.

HISTORIA. Det är i dag, den 22 januari, 40 år sedan ett av DDR-regimens mest kulturellt tondöva illdåd utfördes.

Nämligen sprängningen av Försoningskyrkan i Berlin. Sedan byggandet av Die Mauer 1961 hade Försoningskyrkan, likt Brandenburg Tor, befunnit sig i det ingenmansland som muren bildade, och helt utan känsla för okränkbarhet användes den som utsiktstorn för gränsvakter. Som symbol för spänningar i Östberlin var Försoningskyrkan svårslagen. Regimen i den kommunistiska diktaturen hade inget till övers för kristendom eller religion.

Att det var just 1985 som sprängningen ägde rum är pedagogiskt fruktbart. I Sovjet hade Gorbatjov inlett reformarbetet som i förlängningen skulle välta hela det kommunistiska blocket. Enligt hans memoarer var det aldrig menat att gå så långt som det faktiskt gjorde. I DDR däremot vägrade man inse fakta. Landet hade nästan blivit som den fanatiska lärjungen som drar mästarens tankar ännu längre och vägrar inse fakta. Här vek man minsann inte en tum. Ska man se på skillnader mellan DDR och Sovjet så är det signifikativt att man i Moskva arrangerade en mässa för bilentusister som nästan i hemlighet skruvat ihop egna bilprototyper. En film från evenemanget finns nu på Youtube som en video till Olga Voskainenens syntpopsrökare.

I Östtyskland lanserades minsann inga nya bilar. Erich Honecker framstod mer och mer som en oresonlig fanatiker medan Gorbatjov var den gamle luttrade räven som började inse fakta. Ja, kanske man kan säga att tryckvågen från sprängningen av kyrkan fick muren att spricka fyra år senare.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Var sprängningen av kyrkan början på DDR:s fall? first appeared on Opulens.

FILMKLASSIKER. Filip Hallbäck presenterar ännu en filmklassiker. Den här gången handlar det om Wolfgang Beckers ”Good Bye Lenin!” från 2003.

Den tyske filmskaparen Wolfgang Becker dog i mitten av december, endast 70 år gammal. Namnet kanske inte är bekant för så många, men om jag säger Good Bye, Lenin! från 2003 kanske det klarnar.

Beckers lika publikvänliga som kritikerhyllade komedi, vars tematik påminner litet om The Truman Show (1998), utspelar sig i Östtyskland 1989 strax före Berlinmurens fall. I centrum står den unge, välsinnade Alex (Daniel Brühl, som här fick sitt internationella genombrott) vars mamma Christiane (Katrin Sass) är trogen kampen för Östtysklands socialistiska framtid. När hon får se hur Alex arresteras under ett upplopp, klappar hon ihop och faller i koma. När hon vaknar cirka åtta månader senare i juni 1990 är världen inte längre densamma. Tysklands återförening är ett faktum.

Läkarna varnar Alex och andra anhöriga och förklarar att mamman måste skyddas från omtumlande yttre händelser, annars kan hon nämligen dö av chocktillstånd.

Alex inser att Östtysklands upplösning och kommunismens sammanbrott torde betraktas som tillräckligt allvarliga faktorer, vilket leder till att han smider en plan. Den går ut på att förmå mamman att tro att det gamla Östtyskland (DDR) fortfarande existerar. Det är en rejäl utmaning, som leder till en del roliga och rörande scener där Alex för sin mammas skull försöker ge sken av att DDR alltjämt består.

Exempelvis försöker Alex hitta gamla typiska DDR-produkter, som hans mamma är van vid, men som försvunnit från butikshyllorna efter återföreningen. Med hjälp av sin vän Denis, som är en blivande filmskapare, spelar han in falska nyhetsinslag. Denis har en förkärlek för överdrivna specialeffekter och dramatiska inslag, Han skapar absurda nyheter som förklarar varför västtyska bilar plötsligt dyker upp på gatorna.

När mamman får syn på en gigantisk Coca Cola-reklam utanför lägenheten, blir Alex tvungen att improvisera fram en förklaring och ljuger om att Coca Cola egentligen är en socialistisk dryck som ”stals” av den kapitalistiska västvärlden.

En av de mest minnesvärda scenerna är när Alex och Denis berättar för mamman att Östtyskland och Västtyskland håller på att samarbeta. Samtidigt ser hon utanför lägenheten hur en enorm staty av Lenin, som egentligen håller på att tas bort med hjälp av en helikopter, ”svävar” förbi henne. Ett mångbottnat ögonblick fyllt av ironisk humor, symbolik och surrealism.

Alexs kärlekshandling till sin mamma är filmens hjärta. De omfattande ansträngningar han gör i ett tidevarv av oundviklig förändring visar hur långt han är beredd att gå för att skydda sin mammas hälsa, men det visar också vad denna värld av lögner och illusioner betyder för honom på ett personligt plan. Han försöker bearbeta sina egna förlustkänslor och utmaningen att anpassa sig till en ny verklighet, vilket väcker frågor om moral och huruvida kärlek kan rättfärdiga en lögn (eller skapandet av en alternativ verklighet).

I år, 2024, har det gått det 35 år sedan Berlinmuren revs och innebar en ny epok i Europa. Där och då upplevde många en enorm framtidstro på ett sätt som det nog är svårt för åtskilliga yngre personer att föreställa sig idag, men det fanns också andra förbisedda sidor som man inte talar om särskilt ofta. Det var ett genidrag av Becker att skapa en komedi som handlar om tidens obarmhärtighet, med Berlinmurens fall och Tysklands återförening som bakgrund.

Alexs försök att i det lilla återskapa DDR kan tolkas på ett djupare symboliskt plan som människans försök att klamra sig fast vid en förlorad kulturell identitet. Mammans hälsotillstånd blir på motsvarande vis en sorts bräcklighet i vid mening. Något gick förlorat i samband med konsumtionssamhällets intåg och när socialistiska ideal ersattes med kommersialism. Och för många fungerar romantiseringen av det förflutna som ett redskap för att hantera fundamentala politiska och materiella förändringar. Men försöken att återskapa DDR är dömda att misslyckas och visar att människan inte kan leva i det förflutna.

The post Filmessä: Wolfgang Beckers ”Good Bye Lenin!” first appeared on Opulens.

TYSKLAND. Jesper Nordström resonerar kring vad som håller på att hända i dagens Tyskland där högerextrema AFD nyligen haft stora framgångar i delstatsvalen i landets östra delar.

De gånger jag varit i Berlin har det alltid varit fråga om minnesvärda besök. I de centrala delarna av Berlin har man inget att bevisa. Man kommer i tröja och jeans. Eller uppträder i blå latex som ett särpräglat original. Jaha, liksom. Ingen höjer på ögonbrynen.

Det enda obehagliga som hänt mig i Berlin var när jag ville uppleva något mindre hippt. Jag ville nämligen gå på en vanlig pub. Jag ville göra något som motsvarade att hitta en lunchsylta i östra London som serverar ål-paj och te. Så jag tog den skramlande högbanan till Lichtenberg, stadsdelen i öst som fortfarande bevarar en viss innerstadskänsla, innan Marzahn tar över; detta närmast parodiskt tydliga exempel på betongförort à la DDR.

Hitler eller Honecker? 

Jag borde ha vetat bättre. Stämningen var skränig och aggressiv på die Kneipe. Blickarna som de alkoholiserade stammisarna gav mig handlade om att det bara var en tidsfråga att få på flabben.

Så jag flydde till Prenzlauer Berg där jag sjönk ner i en tryggare värld av linnekavajer och latte.

Jag spekulerade om vilket av två möjliga ”H” man gillade på den där puben som jag fick fly ifrån. Hitler eller Honecker? En sak var säker i alla fall, där var det inte tal om några liberala, mjuka och öppna hipsterattityder.

Bittert östra Tyskland

Berlin ligger där och påminner en smula om Asterix by: en ficka av tolerans och loj attityd i ett alltmer högerkonservativt bittert östra Tyskland, det före detta DDR. Journalisten Katja Hoyer gav 2023 ut en matig historik över DDR och hon skräder inte orden när det gäller Stasis tortyr, Walter Ulbrichts iskalla kompromisslöshet och systemets allmänna ruttenhet…

Samtidigt ger hon också ett porträtt av Östtyskland där hon vänder sig emot den arrogans och von oben-attityd från Västsidan som rådde vid återföreningen på 1990-talet. Som om dessa människor i öst nu bara skulle kasta av sig vadmalspaltorna eller den töntigt orange städrocken och helt okritiskt hoppa på västeuropeisk marknadsliberalism. Ressentiment och bitterhet är högerreaktionens främsta motor.

Framgång för AFD

Så går då det högerextrema AFD fram betydligt i delstatsvalen i östra Tyskland och situationen liknar den i Ryssland på 90-talet. Efter decennier av planekonomi som i alla fall garanterade en liten men säker kaka stod folket inför rövarkapitalism och ett nihilistiskt nolläge.

Lantbrukaren och fabriksarbetaren från DDR stod nu där med tomma händer och också en växande irritation över att bli paternalistiskt behandlad som en töntig kusin från landet. Det var ingen som lyssnade på dessa människors berättelser och djupare erfarenheter, nej nu skulle bara, ”tjoff tjoff”, det kommunistiska dammet borstas av.

AFD:s framgång var som störst i Thüringen och Sachsen. Det är delstater vars särart redan den gamle hårdingen Gustav Stresemann förstod. En rad levnadtecknare kring denna Weimarrepublikens starke man är ense om att hans insats bestod i att ena Tyskland ekonomiskt trots så stor bredd i näringarnas särart; ”skorstensbaronerna” i Ruhrområdet med Kruppfamiljen i spetsen och den mer småskaliga tillverkningsindustrin, hantverket, lantbruket i provinserna kring Dresden.

Tysklands situation

Kort sagt en region som länge vurmat för det värdekonservativa. Tysklands situation liknar USA:s. Det är trots allt en federation av delstater med mycket olika slags historia, ekonomisk situation och social särart.

Angela Merkel utgjorde en märklig anomali. Här såg vi den omvända och positiva versionen av fördomen om en person från DDR. En rejäl tant med lågskor och praktisk frisyr van vid att kämpa på och äta kålsoppa. Närmast en babushka, en robust landsmoder att samlas kring.

Tanken på att en ”Ossi” skulle kunna vara en samlande kraft i Tyskland framstår på grund av det politiska dagsläget som ett skämt. Vår tids Gustav Stresemann lyser med sin frånvaro.

The post Tyskland ‒ en splittrad nation first appeared on Opulens.

ESSÄ. Jesper Nordström recenserade nyligen en roman av DDR-författaren Brigitte Reimann. Här följer en fördjupning av temat. Hur kan den östtyska särarten definieras?

Östtyskland, även kallat DDR, framstår mer och mer som en unik nation när den jämförs med andra röda diktaturer. Det kan bero på det som inom statsvetenskaplig teoribildning kallas path dependence. Kort sagt är det fråga om det omdiskuterade begrepp som menar att en nation aldrig kan skaka av sig det förflutna och att det nya som ympas in alltid kommer ha en klang av det som varit.

Det tydligaste exemplet torde vara Ryssland där Putin till att börja med var en demokratisk, post-sovjetisk, president men sedan kom likväl ”tsar-ränderna” fram och landets tidigare stig, dess path gjorde sig gällande igen.

I fallet Östtyskland skulle det innebära att det fanns en rest av nazism och ännu äldre tyska traditioner och det är detta som Jan Palmowski genomlyser i sin matigt torra bok ”Inventing a socialist nation. Heimat and the politics of everyday life in the GDR”.

Heimat och DDR

Just begreppet Heimat är så svåröversättligt och flyktigt, till den milda grad att jag ibland undrar om tyskarna själv vet vad dess egentliga innebörd är.

Ordet region eller trakt täcker inte, det är något mer mentalt och djupt som för all del kan föra tankarna till nazismens blut-und-boden-mystik och Heideggers dunkla tankegods om tillhörighet och förankring.

Kort sagt föredrog Stasi ett litet gäng folkdansare i en bygdegård då det underlättade ”ideologiskt husförhör”.

En väg till förståelse är att använda sig av nidbilden av Tyskland som ett land med en tradition i varje regional buske; lederhosen här, tyrolerhattar där och på något tredje ställe en folkdans, en ölbryggmästare i speciell kavaj som bärs lika stolt som en officerares paraduniform.

1950-talets Öststyskland blir i Palmowskis framställning närmast de grå nördiga eminensernas paradis; ornitologer, filatelister, numismatiker ställer sitt kunnande i tjänst för kommunistpartiet och det blir de framkrystade traditionernas era, ja nästan som i Lars Molins film ”Kunglig toilette” skall verkligen alla små traditioner framhävas och lyftas tills de spricker i patetik.

Pawloski belyser de mer krassa cyniska motiven bakom; om någon på ideell basis gjorde en utställning om sina torkade blommor i en byhåla var chansen större att partiet gav regionstöd. Ännu mer mörkt pragmatiskt var att småskalighet alltid var en bättre förutsättning för kontroll.

Kort sagt föredrog Stasi ett litet gäng folkdansare i en bygdegård då det underlättade ”ideologiskt husförhör”.

Det är ju högst troligt att det fanns äldre människor i Östtyskland som kunde minnas Weimarrtidens vilda dekadens

Om jag så får tänja Jan Palmowskis teori om Heimat en aning så består Östtysklands specifika path dependence just i denna grund i exempelvis Sachsens småskaliga industri och handverkartradition samtidigt som det till skillnad från exempelvis Nordkorea och Kambodja hade en västerländsk liberal bakgrund som pockade på, riskerade att blöda igenom och komma tillbaka som minne, kanske nostalgi.

Det är ju högst troligt att det fanns äldre människor i Östtyskland som kunde minnas Weimarrtidens vilda dekadens eller för den delen det mer vardagliga i att det fanns gott om varor i butikerna i stället för en ständig brist på det mesta.

Jämför man detta med den fattiga och även konfucianska auktoritetstronde kultur som Nordkorea sprang ur så har vi nästan drastiskt uttryckt en skillnad som i att förlora synen i vuxen ålder och vara född blind.

Östtyskland framstod nästan som unikt såtillvida att dess invånare kunde se och fundera på skillnader mellan ekonomiska system och mer och mer ifrågasätta landet de bodde i.

Västtysk television fanns där hela tiden också i rent tekniskt avseende.

Mediekoncernen Springer var mycket medvetna i att bygga högt och skrytigt nära Berlinmuren som ett väl synligt exempel på marknadsliberalism och flärd. Dessutom uppstod DDR ur ett kyligt geopolitiskt spel snarare än en genuin revolutionär anda. Här stormades inget Eremitage eller någon Bastilj utan lite tillspetsat skapades nationen på skrivbordsnivå.

Ökad konsumtion i Västtyskland

Harald Jähner skriver i ”Vargatider. Livet i Tyskland efter tredje rikets fall 1945-1955” att Café Kranzlers återuppståndelse i turisfälletappningen från 1958 sågs som ett tecken på att Tyskland nu var på gång igen Marshallhjälpen och gnetandet hade gett folk pengar att konsumera för, om de nu så bara gällde att unna sig en bakelse på stan.

Motorhistoriker framhåller Borgward Isabella från 1961 som ett mera lyxigt åk efter ett decennium av skrangliga billiga efterkrigsbilar som Gutbrod 600 och Messerschmidt. Till slut blev sirenernas sång från väst för stark och muren byggdes 1961, under tidernas mest löjeväckande och lättgenomskådade paroll: ”Den antifascistiska skyddsvallen”.

Betongversionen av DDR

Det är nu betong-DDR det bruna plast-DDR som det brukar refereras till växer fram och Palmowski påvisar hur ideologijonglörerna i kommunistpartiet i allt högre grad fick problem med att klämma in detta i Heimatbegreppet. Och det säger sig nästan självt att en småskalig jordbruksprodukt i form av sylt eller chark går lätt att knyta till en regional särart till skillnad från den centralistiska stordrift vi vanligtvis förknippar med planekonomi och socialism.

Det finns ett slags humor i hur partiet mer och mer försökte verkligen klämma in allt i begreppet, ja lite som när Svenska Kyrkan viker ner sig och tar in verkligen allt från vag andlighet och yoga till transcendental meditation för att sälja sin ideologi till en skeptisk allmänhet.

Så sker också under 1960-talet en definitiv brytning med den rent visuella kopplingen till äldre tiders naziprogaganda. Industrimiljöerna kommer in i bildspråket. Tänk efter och du kommer inte att hitta särskilt många kolgruvor eller oljeraffinaderier i tredje rikets bildmaterial. Det var avgjort mer arkaiskt tidlöst och lantligt.

Brunkolsgruvorna, slagghögarna och oljeraffinaderier inlemmades i Heimatbegreppet och närmast i en traditionell landskapsmåleritradition. Kanske för att smussla undan miljöförstöringen och rovdriften. Det är en av historiens tydligaste ironier att de socialistiska länderna som ville motverka kapitalismens rovdrift och dåliga arbetsvillkor skapade just detta.

Palmowski redogör för fabriksarbetares villkor i DDR i skiftet 1970-80 tal och dessa får en att, ur svensk synvinkel, snarast tänka på mellankrigstiden med tunga lyft och kemikalier som hanteras utan skyddshandskar…

Ett praktverk om DDR:s modeideal

Om vi nu ändå kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och tillåta oss att glida över lite i den ironiska hipsterattityden till Östtyskland, utan att för den sakens skull försvara det politiska systemet, så kan jag rekommendera praktverket ”Off the wall. Fashion from the German Democratic Republic”.

En rätt corny bok med städsrocksklänningar i syntet och rymddräktsestetik. Vad som står ut som udda, gentemot ett mer ljuvt och ofta passivt västeuropeiskt kvinnoideal, är det teknologiska och ”spjutspetsiga” i många av bilderna. Här står inte kvinnan hemma vid spisen utan hittas fullt upptagen i ett kemilaboratiorium. Om inte annat slår det an en sträng i mitt gamla syntarhjärta.

Det blir en söt avrundning om du också väljer att sjunka in i detta lands snåriga mörka historik.

The post DDR och den östtyska särarten first appeared on Opulens.

ROMAN. Gregor Flakierski har läst en berättelse som löper vindlande i en enda mening. Det rör sig om romanen ”Herscht 07769” av den säregne ungraren László Krasznahorkai.

Herscht 07769 av László Krasznahorkai
Övers: Daniel Gustafsson
Norstedts

Ungraren László Krasznahorkai är en säregen författare som skriver säregna romaner. Hans senaste på svenska ”Herscht 07769” är ett originellt verk som på ett drastiskt men samtidigt humoristiskt sätt tar sig an livets stora frågor, utan att förlora förankringen i samtiden.

Också formen är speciell, romanen består av en enda lång mening över 370 sidor. Allt hänger samman och det inte nödvändigtvis alltid av godo.

Fiktiv småstad i DDR

Bokens titel syftar på postnumret i en fiktiv småstad i forna Östtyskland, landet som icke är och som i romanen refereras till som ”gamla tiden”. Den lilla stadens befolkning har naivt trott att återföreningen skulle medföra frihet och välstånd till alla, men det blev inte riktigt så, för att uttrycka det snällt.

Istället ledde det till företagsnedläggelser, arbetslöshet, urholkade sociala förmåner och allmän hopplöshet. Mer anslutning än återförening, men det tyska ordet ”Anschluss” har en betungande historiskt arv och är därför tabu.

Uppblossande nazism

Ett annat mindre positivt fenomen som drabbar Kana, som staden heter, är en uppblossande nazism. Desperata människor söker gärna desperata lösningar.

Och där i staden bor Florian Herscht, uppvuxen på en institution, med ett dunkelt förflutet, eller inget förflutet alls, har han blivit omhändertagen av den lokale nazisthövdingen, en tvivelaktig och ambivalent figur. Florian uppskattar sin gynnare, Bossen kallad, och är redo att försvara och ursäkta honom i alla eller åtminstone de flesta lägen, även om han blir illa behandlad av honom, vilket händer lika ofta som de goda stunderna och de hyggliga handlingarna inträffar.

En udda gestalt

De andra nazisterna håller han sig undan från, han ogillar dem lika mycket som deras åsikter, och de återgäldar hans ogillande med nedlåtande förakt.

Florian är stor och stark, snäll och hjälpsam, lite långsam och en smula udda. Han arbetar svart tillsammans med nazistledaren. För övrigt är hans försörjning, liksom för de flesta i Kana, Harz IV, antingen arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag.

I sin bildningsiver deltar han i kvällskurser i naturvetenskap, och efter att han missförstått Big bang-teorin (om det verkligen är ett missförstånd?!) tror han att jordens undergång är nära, och ser sig därför föranlåten att brevledes meddela den insikten till förbundskanslern Angela Merkel.

Som till hans förvåning och besvikelse inte besvarar breven.

Förvandlas till mördarmaskin

Det inträffar en rad märkliga händelser i trakten av den lilla staden, och det kulminerar med ett tragiskt fall som berör Florian på djupet. Än värre blir det när han får bevis vilka som är de skyldiga. Hans värld rasar samman, och från beskedlig yngling förvandlas han till en hänsynslös mördarmaskin.

Krasznahorkai berättar i enda vindlande mening

Berättelsen löper vindlande i en enda mening genom hela romanen, och Krasznahorkai låter historien avvika i diverse sidospår för att sedan smidigt och sömlöst hitta tillbaka till huvudtemat. Han är en lysande berättare med en omtumlande berättarglädje.

Romanens grundton är däremot allt annan än glad, den är snarare djupt pessimistisk. Bokens motto är ”Hoppet är ett misstag”, och det är en hopplöshet som bottnar i så mycket ondska, dumhet, svek och illvilja.

Bachs musik ett motmedel

Men det kanske trots allt finns en öppning, en möjlig försoning. Och den finns i Johann Sebastian Bachs musik. Florian har lärt sig att lyssna på den, och kan till slut till och med höra den inom sig, för honom förkroppsligar den perfektion, helt i avsaknad av ondska, och ett motmedel till undergången.

Hoppet är ändå inte helt och hållet ett misstag.

The post László Krasznahorkai är en säregen berättare first appeared on Opulens.

DDR. Lasse Ekstrand ställer en fråga om vad som hände med DDR efter murens fall och finner ett svar i en tv-serie på Netflix.

Vad hände egentligen med det land som var Tyska Demokratiska Republiken (DDR) efter Die Wende som man säger i den forna förbundsrepubliken. Benämningen positivt laddad. Anschluss enligt många östtyskar, anspelande på Hitlers annektering av Österrike. När de nu sitter med facit i hand. Och kan skönja resultatet av återföreningen.

DDR uppstod 1949 efter att de fyra allierade segrat i världskriget och Sovjet tilldelats Tysklands östra delar. När samma DDR upphörde var det som om ett djupt hål öppnat sig i marken.

Ett helt samhällssystem försvann över en natt. Fyrtio år av realsocialism borta med vinden.

Det fanns somliga, tidigare utlandsspionagets mytomspunne chef Markus Wolf och andra, som sista DDR-hösten 1989 förutsåg vad som riskerade hända, konsekvenserna av DDR:s upphörande. Men deras rekommendation politiskt sett totalt omöjlig: behålla DDR i en demokratiserad form.

Det var för sent.

Östtyskarna var trötta på inlåsning bakom mur, Stasi-övervakning och materiellt undermåliga omständigheter. Därför benägna att lyssna till Helmut Kohls fagra prat om det Schlaraffenland som skulle bli deras att njuta av efter 3 oktober 1990.

Men så blev det förstås inte. De lät sig dras vid näsan. Socialismen skulle avvecklas och kastas på sophögen, ohämmad privatisering ta vid.

Snabbt som ögat lades olönsamma, hopplöst omoderna fabriker ner. Först såldes de ut via för ändamålet inrättade Treuhand (högste chefen mördades, det har spekulerats om att tidigare Stasi-anknutna var inblandade).

Västkapitalister köpte billigt upp och slaktade sysselsättande företag. Gigantisk arbetslöshet, avhängda och utslängda tidigare DDR-medborgare som ingen frågade efter på en obarmhärtig arbetsmarknad.

Människor som vant sig vid livslång, samhällelig trygghet lämnades i sticket av marknadsekonomin. Fort gick det. Fort skulle det gå.

Verk i krimigenren med ett inbakat samhällsperspektiv har alltid tilltalat mig. När det inte ”bara” handlar om mord och jakt på gärningsmän. De ”hårdkokta” amerikanerna, Raymond Chandler och andra. Sjöwall och Wahlöö på svensk botten. Krimisar lämpar sig väl för att dra fram samhällsproblem i ljuset.

Den tyska serien Mordet i Lauchhammer (2022), som kan ses på Netflix, utspelar sig i Cottbusregionen nära den polska gränsen.

Det Cottbus där Günther Wallraff kunde ha blivit ihjälslagen när han, maskerad till afrikamigrant – rasism och nynazism är det som nästan omedelbart kom att förknippas med Cottbus – dök upp för att undercover granska staden. En kvinnlig polis drog vapen och undsatte honom i sista sekund.

Ridån går upp och spelet kan börja, sex spännande avsnitt. Övergivna fabriksbyggnader. Droger. Människor utan framtidstro, flaskan på bordet. Hus som förfaller, ingen bryr sig.

Miljöförstörande kolgruva som existerar på övertid, växande klimatmedvetenhet bland östtyska ungdomar. Gruvan största arbetsgivare under DDR-tiden. Korruption inom polisen, tidigare Volkspolizei. Seriemördare, sådana som inte ”kunde finnas” i DDR. Tystades ned. Liksom pedofiler och fotbollshuliganer. Kunde gagna klassfienden att få veta.

Klyftan mellan wessisar och ossisar – fortfarande så markant efter mer än trettio år. Verkar förbli oöverstiglig. Ingen snar lösning i sikte.

I serien finns svaret på min ingångsfråga. Det journalister och sociologer inte lyckats med, levandegöra ett post-DDR och förmedla bilden av detsamma, det förmår serien.

Se den!

The post Vad hände i Östtyskland efter murens fall? first appeared on Opulens.

NUTIDSHISTORIA. Det här är ändå en intressant roman, för det mesta välskriven och extra givande för dem som intresserar sig för Berlins nutidshistoria, skriver Elisabeth Brännström som läst “Stjärna 111” av Lutz Seiler.

Stjärna 111 av Lutz Seiler
Översättare: Aimée Delblanc
Norstedts förlag

I den tyske författaren och poeten Lutz Seilers senaste roman Stjärna 111 är det 1989; Berlinmuren har just fallit och ett nytt, friare liv väntar. Carl, en ung man från den tidigare östtyska landsortsstaden Gera, bestämmer sig därför för att dra till Berlin. Carl har litterära ambitioner, det han helst vill är att skriva dikter, och han ser på resan som ett steg i rätt riktning. Hans föräldrar, Walter och Inge, som han inte längre förstår sig på, har redan innan murens fall flytt från hembygden och meddelar sig med sonen via brev, alltmedan de försöker etablera sig i den nya, fria, värld de har valt att leva i. Carl, i sin tur, väljer att låta dem tro att han fortfarande bor kvar i Gera, då han inte vill oroa dem i onödan och dessutom skäms för att ha lämnat sitt föräldrahem helt obebott. Breven från föräldrarna förmedlas till honom av en granne, fram till den dag då han till sist känner att han vågar bekänna var han egentligen befinner sig och varför han är där.

Till Berlin kör Carl sin fars bil, en högt älskad Lada Shiguli, som han till att börja med sover i, i brist på både pengar och husrum. Efter ett tag får han dock kontakt med en samling löst sammansatta individer som ägnar sig åt att överleva genom att ägna sig åt svarthandel och husockupationer i stadsdelen Prenzlauer Berg, där de också driver baren Assel (Gråsuggan) i ett av de ockuperade husens källarutrymme.

Tillvaron i Berlin blir inte helt enkel, men Carl lär sig att överleva och han lär sig också att hantera den ofta oväntat besvärliga frihet som han aldrig tidigare har ägt, och samtidigt lär han sig skriva allt bättre dikter. Under tiden präglas tillvaron av hans märkliga, otillfredsställande förhållande med konstnären Effi, hans ungdomskärlek från Gera som också tagit sig till Berlin med sin lille son Freddy, och av den ständigt malande oron över föräldrarna som befinner sig i en helt annan del av Tyskland, där de gör sitt bästa för att etablera sig i samhället.

Stjärna 111, är den tyske författaren och poeten Lutz Seilers andra roman översatt till svenska, och liksom hans första roman Kruso har den fått mycket positiv uppmärksamhet i hemlandet, där den här typen av så kallad Wende-litteratur om tiden runt Berlinmurens fall bildat en egen genre.

Personligen föll  jag inte helt och hållet för romanen, som är skriven på ett mycket precist språk,  med en del inslag av poetiska övertoner som ibland skär sig mot den i övrigt sakligt registrerande texten.

Berättelsen om Carls tid i Berlin är i sig intressant och man får en god inblick i det sena åttiotalets alternativa Östberlin genom skildringarna av dels de vinddrivna existenser som samlas på Assel och dels av de äldre, före detta Östberlinare som envist bor kvar i sina fallfärdiga lägenheter, alltmedan ett nytt, fritt, men alltmer kapitalistiskt inriktat civilsamhälle börjar byggas upp runt dem. För min egen del finner jag att romanen sviktar på vissa punkter. Bland annat blir Carls syn på sitt dåliga förhållande till Effi, något för egocentrisk och känslokall. Effi kommer själv aldrig riktigt till tals och läsaren får aldrig ta del av hennes åsikter om den slitsamma kärleksaffären, eller på allvar höra hennes röst. Allt sker genom Carls betraktande öga, där Effi mest förvandlas till ett av sina egna konstverk.

Det bästa med den här romanen kommer fram i Carls relation till föräldrarna, som han till sist förstår har haft egna konstnärliga ungdomsdrömmar, som de nu kan förverkliga genom flykten till väst, och att hans mamma Inge också får en framträdande roll i berättelsen. Trots att hon, liksom Carl, är en ganska ensidig betraktare av världen runt omkring sig, bidrar hennes erfarenheter av historien om flykten till väst till att ge romanen en variation och en balans i berättandet som den definitivt inte hade klarat sig utan. Det här är ändå en intressant roman, för det mesta välskriven och extra givande för dem som intresserar sig för Berlins nutidshistoria.

The post Givande roman om tiden efter Berlinmurens fall first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om tv-stjärnorna i det forna DDR. 

Med tanke på DDR:s värld av dåligt sytt mode, bajsbruna syntetsoffor, själsdödande betongkvarter och censur av västerländsk borgerlig dekadens så kan man undra hur medborgarna ändå hölls rimligt nöjda med flärd, sötma och ögonfägnad?

Svaret är: gör vykort föreställande monopol-tv:s kvinnliga programledare och låta dom vara interna kort som inte får sändas utomlands. Myten och det lockande glamorösa skulle bevaras internt. Låt det sen också ingå i en publicistisk symbios med DDR:s enda damtidning “Kultur im heim” för att mörka att det mest var män som samlade på dessa bilder.

Gyllene Tiders “Flickorna på TV2” i all ära men… Som mest fotogenisk var Fanny Damaschke som hade den utmanande situationen i att efter murens fall fortsätta som nyhetsankare i en kanal som plötsligt inte var starkt politiskt styrd. Här kan ni höra henne sjunga.

Jag anstränger mig för att inte falla ner i en hipp cool attityd gentemot estetiska fenomen från länder bakom järnridån och försöker därför hålla två tankar i huvudet när jag betraktar företeelser från en diktatur.

Jag känner  att det kan finnas något lockande med ett tidevarv där det rådde en viss begränsning i utbud kring kändisar och människor med en viss aura. Som ung vuxen på 1990-talet då internet fortfarande var på ett trevande nytt stadium fanns det en handfull celebriteter att förhålla sig till, om man bortser från den internationella filmvärlden.

Tanken svindlar att det hade funnit små samlarkort med bilder på låt säga Justine Kirk eller Peter Siepen.

Vad det ytterst handlar om är väl närmast den begränsningens psykologi som Freddie Mercury sjunger om i “Radio Gaga”, en svunnen tid då människor samlades runt gemensamma tablåer och idoler.

The post Tyska vykort: Flickorna på DDR-TV first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om Dresden.

Dresden 1912. Med historiens facit i hand utstrålar bilden närmast det lugn som Hollywood lärt oss att förstå betyder precis tvärtom; att något stort mörkt snart är på väg att bryta ut.

1914 skulle det stora världskriget bryta ut, och hade det inte varit för det första hade inte heller det andra brutit ut. Tillspetsat finns det de som hävdar att det bara varit ett stort krig, och att åren 1918 till 1939 mest var att betrakta som en spänd vapenvila. Vad hände sen? Jo, så fullständigt pulveriserades Dresden under de allierades bombningar 1945.

Det har stötts och blötts i det evinnerliga om det var motiverat med detta bombardemang som fullständigt förintade en stad, och eftersom jag inte är krigshistoriker tar jag inte ställning fullt ut i den frågan, men staden har blivit ett enormt tröttsamt exempel på nynazistisk whataboutism. Så fort Förintelsen kommer på tal dyker det upp bruna troll och pratar om Dresden hit och Dresden dit. Staden var strategiskt viktig i sydöstra delarna av Tyskland vilket också framförts som ett försvar för detta verkliga massakrerande av en hel stad; det gällde att skära av alla möjligheter till tyska trupprörelser.

Så sänkte sig järnridån och Dresden hamnade i en periferi i DDR som ändå blev ett centrum på många sätt. Östtyskland såg ruinerna närmast som ett “tillfälle” att låta staden bli ett skyltfönster för socialistisk-modernistisk arkitektur, och det industrispionage mot västerländsk teknologi som landets eftersatta planekonomi var i behov av bedrevs just här i störst omfattning.

Upplägget var närmast som hämtat från dålig spionroman. Man bjöd delegater på stora blöta fester med galanta damer och sedan konfronterade man folk från Blaupunkt, Grundig, Volkswagen med smygtagna foton och utövade påtryckningar. Ta gärna och sök efter “Robotron East Germany” för att se hur resultatet av spionaget blev. Spindeln i nätet för detta förfarande var bland andra Vladimir Putin, som gjorde sin första tid som KBG-byråkrat här och han arbetade även med att genom dessa tvivelaktiga metoder få DDR:s ekonomi att rulla.

Om jag tillåts kalla detta lite ironiskt och diplomatiskt för att ”entreprenöriell fiffighet” så knyter det snarast an till en lång tradition av småskaligt hantverk och företagande i Sachsen. Det har framhållits att den största bedriften hos Weimarrepublikens starke statsman Gustav Stresemann (nämnd i förra veckans ”Tyska Vykort”) var att förena den här landsändan med sin svårflirtade konservativa mentalitet med de stora industrimagnaterna i Ruhr. Han lyckades faktiskt navigera en mittenpolitik som i möjligaste mån höll ihop ett splittrat Tyskland under mellankrigstiden.

Den småskaliga reaktionära mentaliteten har återkommit i Dresden och Sachsen igen. Numera är det centrum för Qanon, antivaxx, nynazism och andliga dårsekter som alltför ofta överlappar och i dessa träsk fiskar såklart AfD.

En mindre destruktiv konservatism går också att koppla till staden. Den har blivit något av ett praktexempel, en snuttefilt för ”Arkitektupproret” som bara gillar gamla hus och myser över att man här verkligen jobbat hårt på att rekonstruera vad som kallades barockpärlan som fanns före katastrofen 1945.

Men här på vykortet är det alltså 1912 och överklassen går där med sina höga hattar och paraplyer vid Brühlsche Terrasse och tror naivt att stora blodiga nationalistiska krig hörde 1800-talet till.

Men det finns en koppling. 1800-talets gaslyktor blev 1900-talets senapsgas. De stora lokomotiven i stål blev stridsvagnar och bombplan.

Dresden är en stad som summerar närmast alltför väl vad som varit både vackert och hemskt under förra seklet.

The post Tyska vykort: Dresden first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Dagens vykort kommer från Leipzig.

En av få intressemässiga beröringspunkter som jag har med min mor är loppmarknader. Då går vi i gång med yvigt snack om teknik och stil och värden och raljerarar lite von oben om hur fula vissa objekt kan vara.

Jag hittade en gång en kaffekopp från DDR och med kännarens blick och sedvanlig brist på diplomati hasplade min mor ur sig att “det ser man ju att det är från öst, koppen är inte rund och örat har ju ingen greppvänlighet… ja eh, förlåt, men fin design.”

Jo det är ju just det med design och teknik från det Tyskland som fanns bakom järnridån, de försökte så mycket men nådde inte riktigt fram alltid. Det är ett förhållande som är grunden till den lite ironiska hipsterattityden till föremålen från DDR.

Eller ska vi kalla det “Cliff Barnes-syndromet”, efter den ständiga losern och tvåan i Dallas, mannen som ju ändå hade sina lyckade ögonblick.

Om jag tillåts ytterligare en avstickare i tanken så finns det en playlist med bara tvåor och treor på Billboardlistan som är väl så intressanta just på grund av att de inte är så lättköpta och uppenbara hits.

Nå till vykortet då, som vid närmare efterforskning visar sig föreställa varuhuset “Konsument” i dåvarande östtyska Leipzig där koppen jag nämnde salufördes på 60- och 70-talet.

Från 1909 till 1945 var föregångaren ett typiskt tungt sirligt sekelskifteshus med lyxutbud. Leipzig som så många andra tyska städer drabbades hårt av bombningar. Under en lång tid var det därför en märklig blandning av rivningskåkar och provisorisk betong och armeringsjärn. Det finns även ett tidigt exempel på den socialistiska planekonomin, det förra varuhuset tvånginlöstes efter Sachsiska folkomröstningen 1946 om “Lagen om överlämnande av företag som ägs av krigsbrottslingar och nazister så att det blir folkets egendom”. Den här sortens exproprieringar ledde till ett slags entreprenöriell braindrain och bidrog därmed till den snabba återhämtningen i väst.

Nå, nu var det ju staten mer än folket som tog över och 1965 bjöd man in smyckesdesignern och skulptören Harry Müller att utforma fasaden och det är invigningsåret vi ser, med en flock pigga Trabanter som rusar fram. Såklart med rysk text också så att det framgick hur Kremls vakande öga visste vad som pågick.

The post Tyska vykort: Leipzig, DDR first appeared on Opulens.