BALTIKUM. Thomas Wihlman berättar om händelser ur sitt eget liv inspirerad av Li Bennich-Björkmans nyutkomna bok Bakom och bortom järnridån – De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Östeuropa.“När min mor anade att hon inte hade så många år kvar, gick vi tillsammans på Nya Kyrkogården i Jakobstad, hon pratade om klasskamrater och vänner som hade mist livet vid fronten, hon pratade om bomberna, om de vita korsen. Men, vi förblev fria, sa hon”. 

Någon gång för många år sedan, i början av 60-talet, kom vännerna Väino och Aino Esken på besök till mina föräldrars sommarstuga, för en helt vanlig sommarfika ute i vår berså. Deras döttrar, min klasskamrat Reet och lillasyster Piret, var inte med till min besvikelse, så jag satt med vid kaffebordet och lyssnade.

Vilken tur att ni kunde försvara er mot ryssarna, sa Aino, och tittade på min mor.
Det brukade inte talas om krig i mitt föräldrahem och inte heller hemma hos mormor och de andra släktingarna i Finland. Min mor visste dock hur det stod till i Estland, likaväl som i Finland. Hon avskydde krig och våld, gick ut ur rummet när Aktuellt visade alltför våldsamma scener. Hon höll med Aino och sa: jag kan inte ens föreställa mig hur det kunde ha blivit. Sen pratades det inte mer om saken. Tanken slog mig, om Finland blivit ockuperat, kanske inga semesterresor till mommi mer.

Många år senare, när hon min mor anade att hon inte hade så många år kvar, gick vi tillsammans på Nya Kyrkogården i Jakobstad, hon pratade om klasskamrater och vänner som hade mist livet vid fronten, hon pratade om bomberna, om de vita korsen. Men, vi förblev fria, sa hon. Det var första och sista gången hon pratade om detta.

Aino och Väino fick vänta till efter Sovjetunionens fall innan de vågade resa till sina barndomsminnen. Minnet av ungdomskärleken Vilma, som hade blivit kvar i Estland, blev för stor för Väino och det blev skilsmässa från Aino. Väino begravdes så småningom i sitt hemland, Aino blev kvar i Sverige till sin död.

Men alla dessa ester, vänner och umgänge, har stannat kvar i mitt minne. Aino, Väino, Arved, Reet, Piret, familjen Zaar, familjen Aasma, Virge, Marje, Ülo, Andres. Jag har aldrig kunnat glömma och alltid undrat, vad tänkte ni om hemlandet, om släktingarna, där i diasporan?

Så jag gjorde en reportageresa till Estland 1980, när nästan ingen journalist åkte dit. För att förstå lite mer. Jag såg bakgårdarna och förfallet i Tallinns gamla stad, men kärleken till det estniska bestod och växte.

Jag såg de ryska soldaterna roa sig på ett nöjesfält. Jag engagerade mig efter det i kampen för ett fritt, självständigt Östeuropa. Vi pratade om förtryck, om yttrandefrihet, om dissidenter. Vi pratade om Sverige, som 1940 var ett av de första länderna som erkände Sovjetestland och ockupationen av den självständiga republiken Estland. Varför?

Och vi såg små tecken i Östeuropa på opposition. Sovjetiska dissidenter, en Sacharov, några till. Lite protester i samband med OS 1980. Sovjetunionen föll, så småningom, men inte tack vare oss och inte tack vare oppositionen.

Så läser jag Li Bennich-Björkmans ”Bakom och bortom järnridån – De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Östeuropa” (Appell förlag). Trots mina hyggliga förkunskaper finns där något nytt.

Det är en bok med oerhört många detaljer, så många att det känns överlastat, om människor i olika sammanhang, i studentföreningar, i kulturföreningar och så vidare som på något sätt vägrat acceptera Sovjetstyre.

De hittade vägar att behålla, tillsammans med vänner, sin andliga frihet, ett litet friutrymme.

The post “Vi såg små tecken i Östeuropa på opposition” first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

I hälsokostbutiken råkar jag en kvinna med IBS (en tarmsjukdom) Hon undviker gå ut, där faran av en plötslig diarré alltid hotar. Världen kretsar kring hennes onda. Det är mittpunkt och stormöga. Ja, vi är tarmar, blod, galla.

Att upptäcka och erkänna sin kropp. Inte behandla den som en pinknödig vilken får ta sin kölapp medan jag sysslar med viktigare ting.

Det finns kineser, pigga som kvicksilver av uråldrig visdom, vilka på kvällen tackar sina organ: ”Tack hjärta för att du orkat idag. Nu ska du få vila. Imorgon tar vi nya tag! Tack lever för att du tagit hand om gifterna och ryckt på axlarna åt de där glasen vin. Tack njurar.”

Finns det något gott med tarmsjukdom, eller andra kroniska åkommor, är det att man tvingas observera sin erfarenhet. En övning att, som Powys, följa ”alla dessa slumpens kast med en oupphörlig sensitiv bejakelse”.

Vi är sociala djur; i medmänskas öga, det är där vi blir bekräftade. I vilken krets vill du göra din ensamhet till gemenskap?

Ett häftigt strömmande vatten som plötsligt stillnat och speglar himlavalvet. Vad såg du? Framtid? En möjlighet att hämta andan.

Två sätt att läsa: Utan speglingar av sitt jag – se medmänskan i hennes livsberättelse. Eller: känna igen, se egna möjligheter och begränsningar.

Inte behöva genmäla! Hålla tand för tunga –. Den tystnaden kan man behöva till en annan gång.

I kommunismens Östeuropa blev många intellektuella regimvänner. Andra blev dissidenter. De valde idealen och faran framför tryggheten och karriären. Men för de förra – jag antar det – var en järnridå uppförd mot evigheten! För dissidenten en stig med dikesrenens fågelsång och himmel. Kunna leva och dö för ideal – vara i maskopi med dagen och fågelsången.

Elis Erikssons grovsågade träreliefer. Barnteckningar. På morgonpromenaden går jag längs lekparken på trottoaren där barnen ritat med färgkritor gula röda gröna solar hjärtan fåglar en pippi har öppnat näbben och pratar rakt ut i morgonen. Hur ska jag uttrycka det? – Mitt hjärta ler med hela kroppen!

The post Om liv och litteratur – Del 5 first appeared on Opulens.

REPLIK. “Det är hög tid för en seriös diskussion om hur den historiska enigheten mot antisemitism ska återupprättas”, anser Tord Björk. “Ett märkligt inlägg” skrev Mats Marcusson efter Tord Björks första artikel om vad han menar är en relativisering av Förintelsen. Nu fortsätter debatten.

Vi kan och bör motsäga oss alla staters missbruk av historia och återupprätta en historisk enigheten i kampen mot antisemitism var budskapet i min artikel Stoppa relativiseringen av Förintelsen. Det sätt som Europeiska unionen (EU) tillsammans med Ryssland polariserar debatten är skadligt för den enighet som nu behövs, inte minst när Malmö står värd för Förintelsekonferensen dit nu Trump och Putin bjudits in. EU missbrukar historien genom att sudda bort vad som händer före och efter Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Nazityskland och Sovjet, medan Ryssland gör tvärtom. I min artikel tar jag uttryckligen upp denna pakt som Ryssland suddar bort. Mats Marcussons svar är inte ärligt eftersom han påstår att jag stödjer Rysslands utsuddande när jag uttryckligen gör motsatsen.

Marcusson påstår att varken EU-resolutionen eller EU:s museum House of European History ”inte på något sätt” innebär att ”nazismen och kommunismen likställs”. Här grundar sig Marcusson inte på citat ur min artikel där jag är konkret visar på vilket sätt EU:s initiativ alltmer visar på likheter, men inte säger det Marcusson polemiserar mot. Det hindrar en seriös diskussion om det tendenser som går att peka på inte minst i det av EU grundade House of European History i Bryssel.

I min artikel skrev jag om denna EU-institution: ”Där presenteras Sovjet och Nazityskland som bägge förtryckande regimer som organiserade folkmord. Steg tas alltmer mot att likställa Nazityskland med den sovjetiska regimen.” Texter och bilder visar att så är fallet.

Detta kommer till uttryck i museet genom påståendet att Sovjet och Nazityskland organiserade folkmord. Det är att relativisera Förintelsen. På stora videoskärmar som lutar sig högt över besökarna visas bild efter bild av hur likartade diktaturer är. Det hela avslutas med att hammaren och skäran exponeras samtidigt som hakkorset exponeras bredvid. I utställningen går att läsa:

“Stalinismen och nazismen hade mycket olika socio-politiska bakgrunder och drevs av olika politiska övertygelser. I hjärtat av den kommunistiska ideologin låg klasskampen, medan för nazisterna var den centrala frågan ras. Ändå hade de många likheter. Båda systemen drevs av en ledare: Joseph Stalin i Sovjetunionen och Adolf Hitler i Tyskland. Båda hade gett sig uppdraget att förändra världen och lät sig inte hindras av någonting för att lyckas. Trots olika karaktär, använde bägge ideologi, propaganda, terror och folkmord för att manipulera, underkuva och döda miljon- tals människor.” (egen översättning)

Europaparlamentets resolution från september 2019 går ännu längre. Den historia som gällt i skolböcker och i den allmänna debatten om fascismens aggressiva framväxt i små och stora stater som Tyskland, Japan och Italien som förklarats varit avgörande för starten av Andra världskriget ställs nu i skymundan. Att demokratierna med sin eftergiftspolitik banade vägen för denna utveckling likaså. Skeendet försvinner till förmån för en enda händelse, Nazitysklands och Sovjets ingående av en så kallad icke-angreppspakt också kallad Molotov-Ribbentrop-pakten vars mest avgörande innehåll fanns i hemliga tillägg om indelning av intressezoner i östra Europa vilket utnyttjades av Sovjet efter att Tyskland anfallit Polen 1939.

Att stämpla de som kritiserar EU:s omskrivning av historien som anhängare av Rysslands syn på historia är ett billigt argument utan saklig grund.

Tyskland, Rumänien, Ungern, Slovakien, Kroatien, Italien och Finland deltog i attacken på Sovjetunionen 1941 och är alla medlemstater i EU. När EU:s parlamentariker suddar bort detta tillsammans med att Sovjet bidrog mer än något annat land till segern över Nazityskland är det att missbruka historien för egen vinning.

House of European History och EU:s resolution förenas i sitt fördömande av Sovjet som folkmordsstat. Försöken att dölja att detta innebär en relativisering av Förintelsen genom att säga att utrotandet av judar var unikt håller inte. Varje folkmord är unikt. Att stämpla de som kritiserar EU:s omskrivning av historien som anhängare av Rysslands syn på historia är ett billigt argument utan saklig grund.

Dovid Katz är kanske den person som mer än någon annan stått upp mot likställande i praktiken av Sovjet och Nazityskland genom att se bägge som utövare av folkmord. Han är expert på Jiddisch i Vilnius och driver hemsidan defendinghistory.com. Han menar att EU tar till sig en syn på Andra världskriget och likheter mellan kommunism och fascism som lett till en ny form av förnekelse av Förintelsen.

I Östeuropa är en gammaldags form av förnekelse av Förintelsen inte möjligt. Den gemensamma ordern att mörda alla judar och kommunistiska kommissarier under anfallet på Sovjetunionen utgick från den tyska krigsmaktens generalstab och utfördes tillsammans med lokala medhjälpare som inte sällan agerade på eget initiativ. Flera länder i Östeuropa menar idag att två folkmord begicks under Andra världskriget. Ett tyskt mot judar och ett sovjetiskt mot folk i de länder de ockuperade. I Litauen har det gått så långt att det är förbjudet att förneka denna syn på historien där litauers deltagande i Förintelsen förpassas till glömskan.

Katz menar att denna dubbla folkmordsteori är den nya formen för förnekelse av Förintelsen. Han vänder sig särskilt mot den av EU stödda Plattformen för Europas minne och samvete med säte i Prag. Denna plattform växte fram under europeiska konservativa partiers agerande för att uppmärksamma kommunismens brott. Den svenske moderaten Göran Lindblad var dessa partiers företrädare i Europarådet där kampanjen startade 2006 och blev sedan ordförande för plattformen fram till nyligen. Denna plattform presenterar den deklaration man grundar sig på genom att inte bara sätta hakkorset och hammaren och skäran bredvid varandra. De för symbolerna samman för att skapa bilden av att de två symbolerna uttrycker ett och detsamma. I EU-resolutionen anges denna organisation som vill skriva om skolböcker i hela EU som viktig att stödja.

Det är inte bara högern och östeuropeiska stater som drivit på för en omskrivning av historien som leder till relativisering av Förintelsen. Även näringslivet har haft en avgörande roll, särskilt i Sverige. Med stora medel till förfogande stödjer Svenskt Näringsliv olika tankesmedjor och projekt som Frivärld och Upplysning om kommunismen, den första svenska organisationen att ansluta sig till Plattformen i Prag. Denna organisation menar att den globala rättviserörelsens kritik av orättvisa handelsavtal och att offentlig sektor och naturen görs till handelsvara är fylld av nykommunister presenterade som ideologiska arvtagare till den terror som utvecklades i Sovjet. Sju av de utpekade organisationerna bestod främst av syndikalister och anarkister som var bland de första som utsattes för terror och mördades i Sovjetunionen, något som inte bekymrar historieförfalskare betalda av Svenskt Näringsliv.

Sverige var det första landet i Europa som stödde de östeuropeiska staternas och högerns synsätt. Tillsammans med Upplysning om kommunismen uppmärksammade Alliansenregeringen den dag Plattformen för Europas minne och samvete driver på för att göra till en dag då offer för nazistisk och kommunistiska brott ska uppmärksammas samtidigt. Detta till åminnelse av den händelse som nu EU-parlamentarikerna vill se som särskilt viktig att ensamt lyfta fram som vägröjare för Andra världskriget, Molotov-Ribbentrop-pakten.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Näringslivet behöver inte längre projektet Upplysning om kommunismen då statliga myndigheter och EU i hög grad tagit över framhävandet av Sovjet och kommunism som pådrivare bakom folkmord. Istället ser man gärna att de som kritiserar den omskrivning av historien man bidragit till stämplas som anhängare av Rysslands syn på utrikespolitik och historia. Medarbetaren Henrik Sundbom på det av Svenskt Näringsliv finansierade Frivärld har på uppdrag för Atlantic Council skrivit om Sverige i rapporten Kremlins’ Trojan Horses. Här kritiseras ett möte i Moskva mot nazism 2012. Deltagande på detta möte, oavsett vad deltagaren sagt, ses som argument för att vara led i Kremls strategi mot Sverige och väst. Bland deltagarna fanns många från ledande judiska organisationer som Anti Defamation League och US Jewish Council samt Dovid Katz vilka inte nämns och även undertecknad som särskilt utpekas. Lisa Bjurwald för i Dagens Arena fram att Gunnar Hökmark som är ordförande i Frivärld i dagspolitiska syften menar att Socialdemokraterna urholkar antisemitismen samtidigt som han söker vitmåla moderaternas närmande till Sverigedemokraterna, som hon menar har långt större problem med antisemitism än Socialdemokraterna.

Svenskt Näringsliv har just fyllt på 200 miljoner till tankesmedjor som Frivärld och projekt man vill ska föra ut deras syn i samhällsdebatten. EU satsade en halv miljard bara på förberedelserna av House of European History. EU satsar i år 80 miljoner till projekt om europeisk hågkomst EU i linje med EU:s resolution från september inom ramen för programmet Ett Europa för medborgarna.

Det är hög tid för en seriös diskussion om hur den historiska enigheten mot antisemitism ska återupprättas och hur nya och gamla former för relativisering av Förintelsen från olika håll ska motverkas.

The post Hög tid att ifrågasätta historiemissbruk first appeared on Opulens.

MÖJLIGT PARADIS. Om fler skulle tillbringa mer tid med och för andra samt känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra, så skulle Sverige ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden, hävdar Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

På en middag lade en gäst ut texten om varför det varit så svårt att flytta hem till Sverige igen efter många år i Ryssland och andra delar av Östeuropa: ”Stockholm — Svedala — känns kallt. Svenskar pratar inte med varandra. Grannar samarbetar inte till vardags. Prestigen och präktigheten håller tillbaka såväl erkännanden om livets svårigheter som önskemål om hjälp.”

Många som flyttar hit vittnar om samma sak. Att bli hembjuden till ett svenskt hem är ovanligt. Går man in på en buss stirrar ofta varannan stol tom eftersom vi föredrar att sitta för oss själva. Numera stirrande ner i en skärm, inte sällan med stora hörlurar på så att man med säkerhet stänger ute såväl ljud som samtal med omgivningen.

Hela systemet bygger på tanken om statsindividualism, det vill säga att var och en ska kunna förverkliga sina drömmar genom välfärdsstatens försorg. Möjligheter ska inte begränsas av familjens sociala status, förmögenhet eller kontaktnät. De nordiska länderna har i sanning varit framgångsrika på att ge invånarna välstånd, lycka och en ny chans. Gott så.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Men det verkar vara något som skaver hos många. Trots att den stora breda medelklassen har det bättre än kanske någonsin, någonstans märks ett missmod — jo, trots ökad brottslighet på några områden, problem i vården, terrorism med mera vågar jag påstå att Norden anno 2018 är en av de bästa platser mänskligheten skapat, materiellt och trygghetsmässigt. Ändå är det många som flyr ifrån något. Det kan ta sig i uttryck i att man dricker, äter, spelar, tränar för mycket, för att döva en inre smärta. Se er omkring! Det är vanligare än man tror.

Är det för att vi aldrig blir nöjda? Eller är det för att något faktiskt saknas?

Kan det vara spontana samtal och samvaro i verkliga livet? Skärmarna avskärmar oss bokstavligen från varandra. Det materiella välståndet gör också att vi har råd att köpa allt fler tjänster av varandra istället för att hjälpas åt. Företag och myndigheter skjuter över en hel del arbete till kunder i form av bankappar och e-handel. Snart behöver vi inte ens säga hej till någon i kassan, allt i effektivitetens namn.

Missförstå mig inte, ekonomisk utveckling, välfärdsstaten, ny teknik och smartare resursanvändning ger oss bättre förutsättningar för ett gott liv. Men det verkar inte allena ge oss mening och välmående.

Människan är en social varelse. Tänk om fler skulle titta upp från sin mobil, säga hej och tillbringa mer tid med och för andra. Uppleva mer förundran i vardagen. Känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra. Då tror jag att Sverige skulle ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Titta upp från mobilen! first appeared on Opulens.

”Gränserna mellan mellan teater, punk, bildkonst och noterad konstmusik var ibland utraderad med ritualen eller improvisation som det förenande elementet.” Andreas Engström rapporterar från en utställning om alternativkonst från båda sidorna av järnridån.

Åtminstone i teorin uppmuntrades avancerad och avantgardisk kultur av regimerna i Warszawapakten. I praktiken var det lite si och så med den saken. De förhållandevis liberala länderna Polen och Ungen och de hårt hållna Tjeckoslovakien, Östtyskland och Sovjetunionen hade dock gemensamt ett förmynderi där staten var den instans som all konst och kultur på ett eller annat sätt måste gå igenom eller förhålla sig till.

Begrepp som underground eller alternativkultur hade därför i öst en rätt annorlunda klang. Scenerna var verkligen tvungna att befinna sig ”under marken” medan deras västliga motsvarigheter kunde bryta fram som hip populärkultur eller bli upptagna i den kulturella kanon. Banden mellan offentligt och underground var inte obefintliga i öst, men de såg annorlunda ut.

Om undergroundkonst i gamla öst handlade utställningen “Notes from the Underground”, som nyligen visades på Akademie der Künste i Berlin. Parallellt visades en utställning med FMP (Free Music Production), skivetiketten som var banbrytande för improvisationsmusiken i Västtyskland och hela Europa. Tillsammans gick utställningarna under namnet “Underground + Improvisation”, vilket understryker hur improvisation var ett viktigt element i den konstnärliga frigörelsen på båda sidor av järnridån.

I öst kunde detta leda till vad som i dag förefaller som ytterst märkliga konstnärliga förbindelser. Ett slags alternativ genealogi till ljudkonsten finner vi i de mekaniska skulpturer av György Galántais som det ungerska punkbandet Vágtázó Halottkémek (“Galopperande likbeskådarna”) spelade på i något som kan beskrivas som ett mellanting mellan konsert, performance och ljudritual. Att på den svartvita filmen se hur ett av skulpturens gnisslande hjul styrs som en ratt i en simulering av en bilfärd på en monitor blir till en anakronistisk analog kommentar till de datorspel som ännu inte var så vanligt förekommande.

Gränserna mellan teater, punk, bildkonst och noterad konstmusik var ibland utraderad med ritualen eller improvisation som det förenande elementet. Beroende på vilka som satt i maktpositioner kunde också institutioner använda sina plattformar för att konstnärligt tänja på gränserna. Det tjeckoslovakiska jazzförbundet, till exempel, verkade som en nagel i ögat på makthavarna och understödde vad som mest liknar en form av primitiv noiseimprovisation.

Under 70- och 80-talen kom punken från väst och en större kännedom om det klassiska avantgardet i Centraleuropa att inspirera till framväxten av undergroundtidskrifter som spreds inom konstnärliga miljöer. Egenutgivning av kassetter skedde parallellt med eller delvis sammankopplad med kassettbytarkulturen i väst. Hur den östtyska alternativkulturen efter murens fall kom att uppgå en allmän europeisk musikkultur exemplifieras av Frank Bretschneiders egenutgivna experimentmusik på kassett. Bretschneider kom sedermera att vara en viktig kugge för cd-etiketten Raster-Noton.

När jag tar stegen in i utställningen om FMP slås jag av hur denna radikala improvisationsmusik känns … som en etablissemangskultur. Det är så klart en anakronistisk konstruktion. Likafullt grundar den sig i det faktum att relationen till det officiella, etablerade eller påbjudna, oavsett hur denna ser ut från fall till fall, är väsentlig för det konstnärliga uttrycket, liksom för hur vi uppfattar begreppet underground.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Anteckningar från underjorden first appeared on Opulens.

CIVILISATIONSKRITIK. “I sin blandning av smuts, snusk, romantik och teori är Stasiuks Östern en slags roadmoviens Gilles Deleuze, också genom att han skapar betydelsemättade nyord. Som skildring av Östeuropas industri är ordet ”elektrodoft” mästerligt”. Jesper Nordström recenserar Andrzej Stasiuks Östern.

Östern av Andrzej Stasiuk 
Ersatz (2017)

Andrzej Stasiuk har en fot innanför och en fot utanför det kommunistiska narrativet med sina tonår före 1989 och vuxna ålder efter. Med en prosa stundtals lika nervig och rastlös som Jack Kerouacs reser han genom Polen och Rysslands stigmatiserade miljöer och tar sällan ställning; han är den exalterade skildraren, som en Walt Whitman i kålsoppans och katolicismens hemvister.

I en passage skildrar han det fasansfullt lakoniska i att polska hemmafruar putsade fönster i skuggan av Auschwitz, det var visst någon rök som gav fettavlagringar. I nästa andetag utövar han fingertoppskänsla för det där robust närmast postapokalyptiska som är kommunistländernas signum, alla dessa primitiva motorer som verkar gå att köra på vilken petroleumsörja som helst.

Det är en civilisationskritisk bok som ibland romantiserar över umbärande och verkar vilja skärpa blicken för det lilla; om nu fattigdomen var ett resultat av kommunism eller nått annat låter han vara osagt, men visar ömsint på att de religiösa högtiderna blev mer innerliga just på grund av bristen. Bara några få droppar av parfymen sparad i decennier, bara några få utvalda finare maträtter. Som ville han göra en positiv syntes av kollektivism och polsk katolicism.

Det är helt enkelt en bok som det luktar köttsoppa, diesel och get om. Om ni inledningsvis saknade klyschan postmodernt så kommer den nu, detta är en postmodern bok, inte bara i sin status som genreöverskridande, den är också politisk eklektisk; den är helt enkelt efter moderniteten, om man med modernitet menar en övergripande social ingenjörskonst. I sin blandning av smuts, snusk, romantik och teori är Stasiuks Östern en slags roadmoviens Gilles Deleuze, också genom att han skapar betydelsemättade nyord. Som skildring av Östeuropas industri är ordet ”elektrodoft” mästerligt.

Boken är redan ett halvår gammal men har fått ny aktualitet med Polens kollisionskurs mot EU, för i det landskap som Stasiuk skildrar finns det inte bara småskalighet och kritik mot den västerländska liberalismen, utan det är också myllan till värdekonservativ reaktion.

Polen är både geografisk bokstavligt och ideologiskt bildligt inkilat mellan öst och väst, och Stasiuk sätter fingret på det besynnerliga att när öst och väst möts får vi tydligen det värsta, inte bästa av båda världar.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Politisk eklektisk first appeared on Opulens.