PROSA. Bo Bjelvehammar har med stor behållning läst den nya och femte delen i Gaby Gummessons romansvit som är en familjekrönika och Österlenskildring.

Familjekrönika från Österlen

Krisernas tid av Gaby Gummesson

Eget förlag

Gaby Gummesson har nu utkommit med den femte delen i sin familjekrönika från Österlen, närmare bestämt från Rörum. Nu är det svåra år för många i slutet av 1920–talet och in på 30 – talet. Ord som börskrasch och kris beskriver de svåra tiderna och den stora världen letar sig in i allas vardag, kanske minns många allra bäst skotten i Ådalen. Fem döda och lika många skadade.

Många förlorar sina arbeten och får finna nya vägar att försörja sina familjer. Det gäller bland många andra Erik, som är Emma Lis man och far till Adam. Det får klart sägas att Emma Li är huvudkaraktären i berättelsen. Hon har energin, styrkan, talangen och beslutsamheten. Hon höjer sig på många sätt över den trånga bymentaliteten.

Fint frammejslad tidsanda

Emma Li sköter hem och hushåll, hjälper till i äppelodlingen, arbetar i sin systuga, hjälper på olika sätt andra kvinnor, som har det svårt och utvecklar samtidigt sin konstnärliga talang bland annat genom att måla porträtt.

Emma Li låter sig inspireras av Karl Aspelin, ikonen Ragnar Sandberg och gläds åt mötet med målarprinsen Eugen.

De allra flesta har nog med det vardagliga, att tänka på att överleva dagen, veckan och månaden. Att ha en reserv av pengar om något skulle hända. Det praktiska och det nära får bestämma vardagen. Få har tid till drömmar, framtidsplaner eller visioner.

Emma Li har en bredd och en mångsidighet i sin tankevärld, som är både särskild och säregen. Hon låter sig inte besegras av det småaktiga eller beslås av ord från sladdertackor. Hon är både stark, modig och god.

Gaby Gummesson mejslar fint fram en hudnära tidsanda och hon målar miljöer med precision. I grunden finns hennes egen mormors berättelser, de är förebilden till Emma Li.

Emma Li är i många stycken ensam med sina tankar och får själv bearbeta sina drömmar och se till att förverkliga dem. Erik är som man säger i Rörum stabbig och stel i sina tankar och han har en inbyggd kompass, som i de flesta stycken avviker från Emma Lis. Men de har varandra och de har Adam tillsammans. Allt fungerar på sitt sätt, mycket beror på Emma – vardagens dramaturgi, har Emma Li som regissör.

Och det finns detaljer i Emma Lis livsbygge, som är minst sagt överraskande, men det är vardagen, som vi får lära känna, med både kärva relationer och varma omtankar.

Allt på ett lättillgängligt och enkelt språk.

The post Stark skildring av Österlen och en svår tid first appeared on Opulens.

Lars Lerin har köpt konsthallen i Kabusa på Österlen och invigning sker nästa år. Jytte Holmqvist ser fram emot detta och tecknar här ett porträtt av såväl konstnären som det österlenska landskapet. 

Lars Lerin – en folkkär konstnär

Han har kallats för ”konstnären som målar med demenssjuka i tv”, som ”väljer vildhundar framför hieroglyfer, och tycker att tv-jobbet är ett skönt avbrott i målandet.”[1] Den mångsidige akvarellmålaren, författaren, och människan Lars Lerin (f. 1954) har en enorm kapacitet och är mannen som är okonventionellt tillgänglig och inkännande, och som blir allas vår guru genom sin öppna sårbarhet, som lett till en inre kraft och styrka.

Lerin sprider genom tv-rutan och ansikte mot ansikte en stark och positiv energi genom sin självklara men inte lättförvärvade säkerhet. Därmed har han vid 71 års ålder allt: han är reflekterande, eftertänksam och vältalig och hans svar när han på mjuk värmländska delar med sig av sina tankar kring en mängd olika frågor, i poddar, tv-program och i intervjuer, vittnar om ett stort inre lugn.

Med ”Genom kärleken till naturen återvann jag livet” som signaturmelodi och personlig påminnelse har Lars Lerin som en av Sveriges mest folkkära personligheter tagit Sverige med storm.

I sin konst tar han oss med på en såväl yttre som en inre resa som delvis speglar episoder i hans eget liv, och delger oss (mer eller mindre villigt[2]) som rollmodell härdad av den existentiella berg och dalbanan, sin livsberättelse där han lämnat kyla och ett inre utanförskap bakom sig och äntligen funnit ro och harmoni – i kropp och själ. Han visar på ett avväpnande sätt en väg framåt, från gungande hav till en trygg och säker hamn, och blir därmed en beaktansvärd förebild för oss alla.

Djupa insikter och självrannsakan

Lerins tuffa förflutna där droger och alkohol styrde hans vardag har blivit en lärdom som lett till djupa insikter. Efter det att han till slut definitivt klarade av att säga nej (den nära kontakten med mamman, vars död 2022 fick honom att känna att ”något i existensen blir skakat”[3], blev en räddning och förlösning), har han genom självrannsakan lärt sig omvärdera, begrunda och betrakta, och se till vad som är viktigt.

Han har nu tagit kommandot, har kontroll och visar genom att fortfarande kunna tala om det svåra inom ramen för offentliga forum (se dokumentären För dig naken[4]) på en styrka som är oss få förunnad.

Efter år av instabilitet där han testade gränser, erfor den sorg som vittnar om vidden på en stor kärlek, och svävade mellan liv och död[5], har Lerin nu hittat hem i trippel bemärkelse. Ett hem i Värmland i ett – sedan oktober 2010[6] – rymligt, ljust och öppet hus i Hammarö där hans skapande tar liv och kärleken till den brasilianske maken och livskamraten Manoel Marques Lerin (Junior) blir hans drivkraft: ett fysiskt hem, ett själsligt hem, och ett tvärkulturellt kärlekens hem.

Till ytan varandras motsatser är dessa långvariga makar desto mer symbiotiskt samspelta och har tillsammans funnit sin plats på jorden och en boning för själen. I det värmländska landskapet kan de andas fritt i harmoni och omtanke om varandra och deras fyra barn som växer upp i samklang med natur och djur (husets katter blir självklara komponenter i det konstnärliga sammanhanget[7]), och själslighet.

I detta sammanhang skapar Lars Lerin. Som han skapar! Så många liv i ett liv, så många intryck, så mycket inspiration och kreativitet. Driven och dynamisk, under sitt långa och varierade konstnärskap har han gått från klarhet till klarhet och har under årens lopp haft utställningar i Sverige, Finland, Frankrike, på Färöarna, i Island, Norge, Tyskland och USA [8].

Alltid med ett fokus på det impressionistiska; spontana ögonblick som dröjer sig kvar i minnet, kulturella företeelser och förankringar, arkitektoniska former och vinklar, och återkommande referenser till den ständigt skiftande naturen (tavlan ”Gryningsmorgon över vinterlandskap i Sunnemo” där den blodröda himmeln kontrasterar mot ett blåvitt snötäcke är enastående vacker) – där människan ofta blir del av en större kontext och omvärld.

Österlen väntar på Lars Lerin och Junior

Nu sätter makarna Lerin sikte mot sydliga breddgrader, Skåne och Österlen, där konstnären snart ska sätta sin prägel på och ett oförglömligt avtryck som ny ägare av Kabusas gamla stärkelsefabrik som sedan 5 år tillbaka drivits som konstgalleriet Kabusa Art Gallery.[9]

I mars 2026 invigs den nya konsthallen och pressen ges en chans att intervjua Lerin, informerar mig hans agent för Sandgrund[10]. Då tar det fart. Kabusas dörrar öppnas för Lerin och hans konstnärliga ljus strömmar in i ett stort galleri och komplex, som är högt i tak och med en öppen planlösning och som gjord för hans konst.

Det är något visst med Österlen och det är onekligen något visst med Lars Lerin

Detta kreativitetens och de tankeväckande utställningarnas kapell lockar människor från när och fjärran under vår och midsommar och konstrunda[11] och är omgivet av böljande kullar, ett stundom piskande och rytande, och ett stundom desto mer kav lugnt öppet hav, och en allsmäktigt skyddande himmel.

Österlen är ett konstverk i sig själv; en magisk plats på jorden dit människor vallfärdar för att fånga ljuset i tanke, ord och bild, och där UIf Lundell så träffande sammanfattat känslan av tillhörighet i sina bevingade ord från 1982 där han fastställer att det (liksom för Lerin) är nära havet som ”själen kan få ro.”[12]

Det är något visst med Österlen och det är onekligen något visst med Lars Lerin; en konstnär för vilken naturen betyder allt, och som genom naturen upptäcker livet. Han förklarar: ”Att dagligen återupptäcka naturen är nödvändigt, liksom andligt frigörande … Som nykter och drogfri känner jag mig som en självklar del av naturen, livet.”[13]

I andlighetens tecken väntar vi med andakt på vad detta österlenska paradis på jorden kommer att göra för Lars Lerins konst och på hur hans eget inre ljus kommer att möta ett lysande Österlen – där vi nyss tagit del av skymningslandet mellan ljus och mörker och betraktat vår existens under det tjugonde året av ”Österlen lyser”.[14]

[1] https://podcasts.nu/avsnitt/p4-extra-gasten/lars-lerin-det-ar-grymt-att-aldras-E33N-lUkh

[2] – Det dagliga bruset är tröttsamt. Alla människor som man möter. Det tar energi att träffa folk. Alla vill ha något av mig. Eller så vill de ge något, som jag kanske inte kan ta emot. Fast det är kanske för att jag är så populär … – Man vill ju inte vara elak, då är det bättre att låta bli att gå ut. Men jag får mycket tid ensam också. https://www.land.se/kultur/lars-lerin-genom-karleken-till-naturen-atervann-jag-livet

[3] https://www.nwt.se/2022/11/17/lars-lerin-sorjer-sin-mamma-nagot-i-existensen-blir-skakat-13f31/

[4] https://www.land.se/kultur/darfor-alskar-vi-lars-lerin

[5] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/lars-lerin-atervander-till-lofoten-efter-23-ar-det-var-liv-eller-dod

[6] https://www.nwt.se/2011/05/25/lerin-och-manuel-har-hittat-hem-pa-hammaro-30f2b/

[7] Om katters briljanta hjärnor kan läsas i boken ”Vid regnbågens slut finns en katt” – https://www.opulens.se/litteratur/tankeflodet-i-en-briljant-katthjarna/ Katten får även en prominent roll i Lerins bok Kattjakten (2022): https://www.opulens.se/litteratur/god-lasning-och-utsokta-akvareller/

[8] Se https://www.barnebys.se/blogg/lars-lerin

[9] https://www.ystadsallehanda.se/ystad/konstnaren-lars-lerin-koper-kabusa-art-gallery/

[10] https://www.visitvarmland.com/hammaro/en/culture-and-history/museum/sandgrund-lars-lerin/

[11] https://visitskane.com/sv/kultur-historia/konstrundan-i-skane-en-av-varldens-storsta-konstutstallningar

[12] https://www.youtube.com/watch?v=uuOUev9EgI8

[13] https://www.land.se/kultur/lars-lerin-genom-karleken-till-naturen-atervann-jag-livet

[14] https://osterlenlyser.se/

The post Lars Lerin – skapandets ljus first appeared on Opulens.

MORDFALL. I veckans krönika skriver Lars Thulin om gravstenar och ett mordfall som gett upphov till filmer, böcker och dramatiseringar.

”Den arma qvinnans böner och tårar rörde dem alls intet”. Dessa dramatiska och ovanliga ord finns inristade på en gravsten på Brösarps kyrkogård. Under stenen ligger det unga offret i ett av Sveriges mer kända mordfall – Yngsjömordet.

Byn på Österlen

Jag stötte på den under en något planlös vandring i byn på Österlen. Att jag hamnade på gravplatsen var emellertid ingen slump. Jag gillar att besöka kyrkogårdar, speciellt i mindre samhällen där gravstenar fått stå kvar i många decennier, ibland även sekler.

Texterna på stenarna säger en del om människorna under dem. Men kanske mest om det samhälle de levde i. Och vilka värderingar som då gällde.

En riktigt stor gravsten, rikt och dyrt utsmyckad, ska signalera rikedom och välstånd. Väldigt ofta finns titlar som ska visa den dödes betydelse i samhället. Provinsialläkare, kyrkoherde, godsägare, sjökapten med mera dominerar.

Ibland kan en jordbrukare eller folkskollärare tränga sig in. Men det är undantag. Och det är männen som är de viktiga, de som är skapelsens krona. Majoriteten av de begravda kvinnorna finns som ett tillägg under berättelsen om mannen. Kvinnans roll i livet reduceras till ”hans hustru”.

Moderna gravstenar

På moderna stenar är en stor del av titelsjukan och omsorgen om det manliga egot borta.  Vilket är en välsignelse. Fast kanske ändå inte. För med informationen reducerad till namn och datum tappar vi en möjlighet att föra kunskap och värderingar vidare från en tid till en annan.

Så tänk om yrken, kanske inte främst titlar, kunde återinföras. För att visa och hedra vad den bortgångne åstadkommit i sitt liv och vilken betydelse hen haft.

Kanske Lisa Bengtsson kunnat få tillägget barnskötare på sin sten. Som ett erkännande för att hon med vänlighet, kärlek och omsorg hjälpt hundratals barn till att bli goda medborgare. Eller att Vladislav Burec, fått ordet lastbilschaufför inristat i graniten. Som tack för alla decennier med orimliga arbetstider då han slitit vid ratten och med lastpallar för att förse sina medmänniskor med allt det behövt för att kunna leva sina liv.

Och varför inte tillägget krögare på stenen över Juan Nunez som med sin bykrog både stillade hunger och erbjöd ett vänligt vardagsrum under ett par decennier på sin pizzeria mitt i sin by.

För det är inte bara innehavarna av de tjusiga titlarna som får vardagen att fungera. De flesta av oss är värda att ihågkommas för att vi arbetat för att göra världen till en bättre plats.

Yngsjömordet

Vad berättar de märkliga orden på stenen i Brösarp? Jo, en story som inspirerat till filmatiseringar och även böcker, opera och teater. Håll till godo!

Den 28:e mars 1889 rapporterade Anna Månsdotter till polisen att hennes svärdotter Hanna Johansdotter avlidit efter ett fall i sin källartrappa. Hanna, bodde tillsammans med sin make Per Nilsson och sin svärmor Anna på en gård i Yngsjö strax utanför Åhus. Polisen fann snart att historien inte stämde och misstänkte att den 22-åriga kvinnan dödats av Anna och Per.

Rättegången blev uppmärksammad både inom och utom Sverige. Skälen var flera. Det överlagda mordets brutalitet, att polis och åklagare lagt ett pussel värdigt dagens kriminaltekniker, att en av de misstänkta var kvinna, att mamman tvingat sonen till ett incestuöst förhållande.

Anna blev änka 1883 då Per var 21 år. När förhållandet mellan dem inleddes är oklart men Anna ville att Per skulle ingå äktenskap, kanske för att få slut på ryktena på bygden om incest.

Per och Hanna gifte sig 1888. Anna vägrade flytta från gården och var svartsjuk på sin svärdotter. Hanna behandlades som en inkräktare och äktenskapet var olyckligt. Hanna bad sin far, som var häradsdomare och kyrkvärd, att lösa problemet. Men fick ingen hjälp.

På natten mellan 27:e och 28:e mars slog Anna och Per Hanna medvetslös med vedträn och därefter ströps Hanna. Sedan kläddes liket i rena kläder för att dölja brottet. Men sättet hon klätts på väckte en del av polisens misstankar. Till sist berättade Per i domstolen vad som verkligen hänt och om incesten.

De båda fälldes av tingsrätten för mordet och dömdes till döden efter prövningar i högre instanser. Kung Oscar II rördes dock av Pers öde, då han genom moderns övergrepp också var ett offer. Straffet omvandlades till livstids fängelse. För Anna gavs ingen nåd.

Skarprättaren Anders Gustaf Dahlman klev 6 augusti 1890 på tåget från Stockholm till Kristianstad, tog in på hotell och åt en god middag. Påföljande morgon begav han sig till länsfängelset med sin bödelsyxa. Med denna avlägsnade han Anna Månsdotters huvud från hennes kropp.

Hon blev den sista kvinnan som avrättades i Sverige. Per släpptes ut i frihet 1913, efter 23 år i fängelse. Han avled fem år senare.

Hanna Johansdotters far, Johan Olsson, lät resa stenen på dotterns grav och författade de dramatiska raderna. Nu har 135 år gått. Ändå skickar fortfarande de få orden bitterhet, förtvivlan och dödsångest både genom stenen, decennier och ett sekel.

Även en varm vårdag är det lätt att känna en kall hand som kramar själen och en rysning i kroppen när man läser de slitna bokstäverna på den svarta stenen.

The post Förstenad dramatik på Österlen first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Gaby Gummesson fångar fint tidsandan och miljöerna, särskilt Paris under 1920-talet.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst romanen ”Förväntningarnas tid”.

Förväntningarnas tid av Gaby Gummesson
Gaby Gummesson U & M

Nu fortsätter Gaby Gummessons bokserie om Emma Li på Österlen. ”Förväntningarnas tid” är bok nummer fyra i serien. Vi har kommit till 1920-talet och livet som fortgår i en by präglad av fattigdom, Rörum, på Österlen.

Framför allt handlar denna bok om Emma Li och hennes man Erik och deras pojke Adam. De går igenom livet tillsammans, med sorg, saknader och glädjeämnen. Det handlar om goda människor som är till stöd och hjälp, om sladdertackor och en präst som lyser av intolerans och människoförakt.

Det finns i hela berättelsen en spänning och en vardaglig dramaturgi. Erik är en praktisk man, som lever för sitt arbete som murare och där bredvid driver en äppelodling, det är tillräckligt för honom. Han har nog med det och det upptar all hans tid. Det finns ingen plats för framtidsdrömmar.

Emma Li är annorlunda, det räcker inte för henne med tvätt, matlagning och ogräsrensning. Hon förväntar sig mer av livet. Hon utvidgar sitt vardagsarbete med sparrisodling och äggproduktion. Det går enkelt, relativt enkelt, att förverkliga. Den andra delen med hennes skapande verksamhet är svårare att utveckla. Och få omgivningen att förstå. Att komma längre med sitt måleri och att komma ut i världen, som till Paris. Och i sin ateljé skapa klänningar i modets tecken.

Emma Li är en annorlunda kvinna för sin tid. Hon är stark, målmedveten och beslutsam. Och begåvad inom skilda fält. Hon lever sina drömmar och hon når oftast sina mål.

Detta är bokens stora behållning ‒ gestaltningen av karaktären Emma Li och hennes inre strid i en sluten och konservativ värld.

Gaby Gummesson fångar fint tidsandan och miljöerna, särskilt Paris under 1920-talet. Samt även de skilda personerna i byn.

Det blir intressant att följa Emma Lis förväntningar och drömmar, bortom en strävsam och arbetsfylld vardag.

The post Gaby Gummesson övertygar med ny roman first appeared on Opulens.

DAGBÖCKER. Ulf Lundell har nu kommit fram till ”Vardagar 11” i sviten av dagböcker. Bo Bjelvehammar har läst och uppskattar de goda råd som författaren har att delge läsaren.

Vardagar 11 av Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand

Ulf Lundell fortsätter att utkomma med nya dagboksnoteringar. Nu har han kommit till ”Vardagar 11”. Den här volymen börjar i slutet av september 2023 och stannar vid den 2 januari 2024. Boken är på fyrahundra sidor och handlar i huvudsak om livet på Österlen. I hög grad är det fråga om vardagar med fasta rutiner och strama strukturer.

Helgdagar är besvärliga för Lundell att genomleva, just på grund av otydligheten och bristen på fasthet. Som vore de smittade av en slapphet.

De vardagliga bestyren dominerar, särskilt inför julen. Med toppstjärna till granen, glitter och girlander och en serbisk gran för trehundra kronor på Coop. Ulf Lundell blir glad och känner värme när folk hälsar och önskar honom God jul.

Annars är det upprepningar och repetitioner, som styr – elmannen, sopbilen, de röda gladorna, restaurangbesöken och de långa inköpslistorna. Och så finns det också lite allvarligare saker. Åldrandet, en böld på ryggen, hjärtarytmi och tankar på livets slut.

I november är det dags att fylla 75 år. Då är det möjligen läge för att lämna Österlen och tankar på detta finns och de blir starkare när snöhögarna växer i likhet med snövallarna utmed vägarna. Det handlar inte om vykortsvackra vinterdagar.

Det är de små ögonblicken, som tar störst plats. Ett prassel bakom huset eller att katten inte har synts till på flera dagar. Dagarna växer in i varandra och vissa dagar blir mer än otydliga, när det känns svårt för Lundell att göra någonting alls. Det går inte att skriva, inte att måla, inte att läsa och inte att lyssna på musik. Bara ett längta efter N, kvinnan i författarens liv.

Vädret och fåglarna ägnas stort intresse. Den rätt hårda vinden från havet, envisa vindar från öster och de starka vindbyarna nattetid. De är särskilt störande och kan bara mildras med en Imovane.

Mörkret runt gården är påträngande. Allting omsluts av ett mörker – gården, träden och berget. Inte ens kroppkakorna på Brösarps gästis kan lindra vinterns plågor. Mat är ett mer än stort intresse och väl att märka så betygsätts alla måltiderna ute på lokal.

Stilla flyter livet på landet, så vill jag beskriva det hela och är glad för alla råd Ulf Lundell har att ge till läsaren. Däremot är jag ointresserad av vad Ulf Lundell tycker om kulturjournalister och musikkollegor. Men handfasta råd gillar jag – som att Lindex bör skaffa en och annan stol till medföljande män, särskilt vid mellandagsrea.

The post Stilla flyter livet på landet i Lundells ”Vardagar 11” first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Bo Bjelvehammar tipsar om Österlenskildraren och Piratenpristagaren Karin Brunk Holmqvists roman ”Nuckorna på hörnet”.

Nuckorna på hörnet av Karin Brunk Holmqvist
Roman
Bokfabriken

Karin Brunk Holmqvist skriver om de små, enkla människorna och hon ser det stora i små händelser och skeenden i deras liv. Det är ett berättande med humor, värme och betydande människokärlek.

Karin Brunk Holmqvist visar att det alltid finns nya möjligheter och vägar att gå.  

Detta är hennes tjugonde bok alltsedan debuten med ”Potensgivarna”, 1997.

2021 fick hon det prestigefyllda Piratenpriset.

Allt tilldrar sig, ja, nästan allt, i den gamla lärarinnebostaden i Löderup på Österlen. Där bor Elsa Larsson, med sin hund Bjäfseman. Hunden heter egentligen Max, men det eviga småskällandet har gett honom ett annat namn. Elsa har väninnan Inga-Märta som granne.

De kallas i folkmun nuckorna på hörnet, efter en märklig hänvisningsskylt, med samma namn och en avståndsangivelse.

Nu vet jag inte om ”nucka” passar in på vare sig Elsa eller Inga-Märta. Äldre, ogift kvinna i synnerhet stämmer ju, men de är varken känslotorra eller mindre angenäma.

Elsa är faktiskt inte alls nuckig.

Elsa har ett pensionärsliv, som de flesta andra kring henne, med vardagliga rutiner och upprepningar, och hon visar allt omkring sig stor uppmärksamhet. Den sociala omsorgen och kontrollen är omfattande. Inte minst när det gäller Inga-Märta och hennes två gymnastik- kamrater, Gerd och Olga.

Onsdagarna är heliga, då är det nämligen dags för gymnastiken med den krävande Siv.

För Elsa Larsson slår hjärtat lite extra när hon läser dikter av poeten Fritz Berger, som tidigare bott i Löderup. Nu har diktaren kommit upp sig och bor i Stockholm. Men han har inte glömt sitt Löderup.

Elsa och Fritz möts således igen, vilket ger båda nya erfarenheter.

Kvinnorna möts ofta över en kopp kaffe, gärna i anslutning till gymnastiken. Kaffestunderna bjuder på överraskningar som mandelskorpor eller mandelmusslor med grädde och sylt. Inpå julen blir det vörtbröd och nykokt julskinka.

Samtalen kretsar kring det vardagliga, till exempel om gardiner, Häxans silverputs och kommentarer kring andras beteenden och handlingar.

Men även vardagen har en stilla dramaturgi. Så till exempel när det flyttar in en ny granne – då börjar det hända märkliga saker som inbrott i byn och märkliga turer kring antika föremål. Elsa spelar en huvudroll i uppklarandet av brott. Hon visar sig både modig och fingerfärdig. Och handlingskraftig. Därtill är hon dessutom envist beslutsam.

Utöver detta träffar hon Gösta igen, en tidigare kärlek. Nu har han slutat att tala om enbart ensilage och gödselbrunnar. De får det bra tillsammans.

Det är stor igenkänning både beträffande personer och miljöer. Allt skildras dessutom med träffsäkerhet och en starkt påtaglig värme.

The post Sommarläsning: ”Nuckorna på hörnet” av Karin Brunk Holmqvist first appeared on Opulens.

OROSTIDER. ”Ett fullskaligt krig i mitten av Europa – Rysslands angreppskrig på Ukraina. Det är en verklighet vi trott vara förpassad till historien. För 1989 hade ju det goda vunnit,” skriver Lars Thulin.

Jag bor på Österlen ett par veckor om året. Som många andra älskar jag naturen, stämningen och ljuset där. Jag tar långa promenader över ängar, längs stränder och genom små samhällen. Men nu finns något nytt där. Dovt muller från skjutfältet i Ravlunda. Militären har haft fältet i många decennier, men tidigare hörde man nästan aldrig att det användes. Nu gör man det. Bakgrunden är det som pågår 80 mil bort. Ett fullskaligt krig i mitten av Europa – Rysslands angreppskrig mot Ukraina.

1989 hade det goda segrat

Det är en verklighet vi trott vara förpassad till historien. För 1989 hade ju det goda vunnit. Händer fattade varandra över murkrön, öst- och västtyskar dansade tillsammans på Berlins gator. Öststatsbilar av märket Trabant vinkades av leende gränsvakter in i Väst. I Ryssland styrde en välutbildad och modern ledare som talade om glasnost och perestrojka, öppenhet och reformer.

”Aldrig mer krig”

Precis som efter första och andra världskriget suckade Europas invånare ”aldrig mer krig”. Det var tredje gången gillt, så nu var vi övertygade. Men när mullret från kanoner och briserande granater nu rullar genom dimman över Hanöbukten är det beviset på att vi även denna gång hade fel. Att viska glasnost och perestrojka i Ryssland är idag nog belagt med fängelsestraff och landet leds av en man som ofta hotar med kärnvapen.

Krig kan drabba oss

Sverige och resten av Europa har yrvaket börjat rusta och kalkylera med att krig – detta ofattbara helvete – kan drabba oss.

Så hur ska man känna inför mullret på Österlen? Kanske som den gamla frågan om optimism kontra pessimism – är glaset halvfullt eller halvtomt? Man kan uppfatta mullret positivt: att vi kan och vill försvara vårt land. Därför blir vi inte anfallna. Eller så kan man lyssna som en pessimist: snart är vansinnet här.

Segervissa ukrainare

Rapporter i media fylls av ukrainska medborgare som, ännu så länge, är övertygade om att kämpa in i det sista för sitt land. Som därför heroiskt står ut med död och förödelse. De röster vi hör är självklara, stolta, segervissa.

Om kriget kommer hit

Frågan som oundvikligt uppstår är, skulle vi känna likadant dagen då böndernas åkrar mellan Brösarp och Ystad slits sönder av larvfötter på tanks, lador bränns, då släktingar och grannar avrättas med nackskott? Sovande i hyreshusen i Malmö begravs i rasmassor efter angrepp med missiler? När vi tvingas leva sammanpressade i skyddsrum? Vågar vi och orkar vi slåss? Vi svenskar som inte upplevt krig på över 200 år. Den som vill vara snäll kan säga att vi är ett fredligt och förståndigt folk. Den som vill vara mindre snäll säger att vi är ett bortskämt och fegt folk.

Hur är det med försvarsviljan?

Kanske skulle vi följa den ursprungliga reflexen hos alla utvecklade djur: att när vi blir trängda och hotade slåss vi vildsint för vår överlevnad. Offrar allt för vårt eget och våra närståendes liv? Och att då, utan att tveka, döda en angripare?

Mig veterligen har få seriösa undersökningar av försvarsviljan gjorts. I alla fall inte med samma noggrannhet och frekvens som då vi upptäcker att Miljöpartiet fått 0,2 procentenheter ökat väljarstöd och att Magdalena är 0,7 procentenheter mindre populär än i oktober 2023. Kanske är en relevant undersökning av kampviljan omöjlig att göra. Helt enkelt för att vi inte kan föreställa oss vad ett krig skulle innebära för oss. Vi som är ett folk som istället lägger mycket kraft på att tycka till om Fröken Snusk i Melodifestivalen.

Det avgörande är dock inte om vi i skarpt skulle slåss för våra liv. Utan om vi vet hur man gör. I ett modernt krig räcker det inte med att bli förbannad, fylla termosen och ta ner hagelbössan från väggen. Det kräver kunskap, materiel, organisation samt inte minst sammanhållning och solidaritet. I princip alla har ett ansvar.

Vad gör politikerna?

Frågan är vad de som har yttersta ansvaret i landet gör, alltså politikerna. Min uppfattning är för lite och fel. Först skrämmer man upp folket. Men ger sedan inga lösningar på hur denna fruktan ska kunna vändas till positivt handlande. Det enda som hänt efter statsministern och hans hejdukars grötmyndiga uttalanden är väl att försäljningen av konserver och vevradio stigit. Sammanhållningen och solidariteten har man gjort allt för att rasera. Detta genom att statsministern utan några bevis hävdar att våra invandrare minsann inte vill försvara sitt nya hemland.

Blir vi skrämda i onödan?

Och i det så kallade kommentariatet, de professionella tyckare som fyller media, är det en del som menar att varningarna är överdrifter, vi blir skrämda i onödan, vi är lurade av militär och krigsindustri. Inget farligt kommer någonsin hända oss. Dessa tyckare är ofta de samma som fram till gryningen 24 februari 2022 hävdade att Ryssland aldrig skulle gå in i Ukraina. Utan allt som hände där var enbart Natos fel.

Vi måste kunna försvara oss

Vad är risken med att rusta oss i onödan? Jo, att vi får äta upp de konserver vi lagrat i vår källare trots att matbutikerna dignar av bättre mat. Att vattendunkar och ficklampor reas bort på Jula och Rusta. Samt att vi lärt oss öka chanserna att överleva om tillvaron rämnar. Och kan försvara oss.

Men alternativet – att vi inte rustat, fast vi behövt göra det? Det vill nog ingen i kommentariatet prata om.

The post Är vi rustade för ett fullskaligt krig? first appeared on Opulens.

PROSA. Bo Bjelvehammar har läst den nya och tredje delen i Gaby Gummessons romansvit som är en familjekrönika och Österlenskildring. Han konstaterar att karaktärerna är skickligt utmejslade och att 1920-talets tidsanda speglas på ett övertygande vis.

Med barn i bagaget av Gaby Gummesson
Eget förlag

Gaby Gummesson fortsätter med sin familjekrönika. Nu har det nämligen kommit en tredje bok med Emma Li och hennes familj, särskilt mor Anna och Emma Lis blivande man Erik. I ”Med barn i bagaget” kommer en ny person in på huvudarenan, barnet Adam. Allt händer i Rörum på Österlen under mitten av 1920 – talet.

Kyrkbyn och småorten Rörum ska inte förväxlas med Södra Rörum, inte heller med Norra Rörum.

I Rörum finns smultronställen som gården Djupadal, Kulla dansbana och idrottsarenan Åvallen. Prins Eugen har skapat flera målningar, från just Rörum.

I Rörum bor rölingar, liksom det på Kivik bor kivlingar och på Vik, vigare.

Emma Li arbetar flitigt för att familjen och släkten ska hålla samman och hon sköter hemmet med sin mor. Hon skapar klänningar, som hon säljer i sin ateljé till de som har pengar.

Livet ställer stora krav på henne och hon måste ständigt tänka på att de har mat för dagen. Dessutom måste hon bidra med överraskningar, för att familjen ska få någon ynka guldkant på tillvaron.

Barnet Adam kräver stor omsorg och hon ägnar mycket tid åt honom, mor Anna är ständigt där, som stöd och hjälp.

Erik, som i juletid blir hennes make, arbetar som murare och driver en äppelodling, som kräver all hans lediga tid. Han har dessutom hjälp av familjen för att klara högintensiva perioder i arbetet med frukten.

Men det är ändå detta med bristen på pengar, som kastar långa skuggor över allas tillvaro. Till detta kommer nålsticken från samhället, kyrkans fundamentalism, liksom omgivningens förtal och sladder.

De små människorna är som alltid ständigt utsatta, trots att de arbetar flitigt och gör sitt bästa för att familjen ska ha det bra.

Gaby Gummesson mejslar skickligt ut sina karaktärer och speglar väl i sitt lättsamma berättande, tidens anda och miljöns inskränkthet.

Det är Emma Li, som är den starka och den drivande personen och hon är även den som med temperament och iver håller omgivningens sladdertackor stången.

Men även Emma Li har drömmar, som hon vill förverkliga. Hon vill arbeta mera med sitt måleri och hon vill se världen, särskilt Paris. Erik är nöjd med det som är, mureriet och äppellunden. Hur nu detta går, får vi måhända veta i bok nummer fyra i serien, som kommer att ges ut under år 2024.

The post Bland rölingar och andra first appeared on Opulens.

PIRATENPRISET. För inte länge sedan var Björn Ranelid ordentligt arg för att han aldrig nominerats till Piratenpriset trots sin klara anknytning till Österlen. Dock är just det kanske inte alldeles nödvändigt: det står lite svävande i statuterna att den som får priset ska ha verkat ”i Piratens anda”.

Han bor i Kivik, eller på Kivik som man säger om fiskelägena här ostpå, och får fram en god cider från sina äppelträd. Och han hör till våra mest produktiva författare, med många passager i Piratens anda. Efter sitt vredgade utbrott som på några rader gränsade till det koleriska lovade han att aldrig mer ta till orda i just den saken.

Kanske borde han först ha läst några sidor i ”Minnets vägar”, de fina memoarerna av Svenska Akademien ständige sekreterare Anders Österling som skriver om författare som föreslagit sig själva till ett Nobelpris i litteratur. De är inte få, och ingen av dem har förstås fått det. Raden av förtjänstfulla pristagare både under hans tid och senare är hursomhelst imponerande. Också jag hade en gång, som skandinavist på ett universitet i utlandet, privilegiet att föreslå lämpliga kandidater. Det gjorde jag, med nyzeeländskan Janet Frame. Men icke: där missade man tillfället, liksom man gjort i fråga om Karen Blixen långt tidigare

Till hösten firar Björn Ranelid fyrtio år som författare, och hans förlag Bonniers som säkert gjort sig en rejäl förtjänst på hans böcker alltsedan dess slår på stort med en broschyr om hans kommande ”Världens vackraste kärlekshistoria” som ges ut den tionde oktober. I reklamen kan man också kan läsa vilka litterära förebilder han håller sig med: Lagerlöf och Lagerkvist, Ahlin och Dagerman, Tomas Transrömer, Kerstin Ekman och Teodor Kallifatides… Och listan över litterära utmärkelser som han fått genom åren är diger, om jag räknar rätt fyrtio stycken. Så han kan säkert med jämnmod invänta ett Piratenpris ännu några år…

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: En ranelidsk revansch first appeared on Opulens.

PROSA. Bo Bjelvehammar har läst “Efter äppelskörden” av Gaby Gummesson och finner att det är en lysande roman.

Efter äppelskörden av Gaby Gummesson
Egen utgivning

Detta är den andra romanen i en tänkt trilogi om den unga kvinnan Emma Li Nilsson från Rörum på Österlen under tidigt 1900-tal. Det är ett skiktat samhälle med fint herrefolk och fattigt småfolk. Emma Li och hennes familj hör till de fattiga där alla måste bidra till det dagliga och det gäller att arbeta för att ha mat på bordet.

Som i alla samhällen finns det goda människor, som barnmorskan i denna berättelse och så finns det onda, som den vidrige patriarken och affärsinnehavaren, som förgiftar tillvaron för många.

Emma Li är trots sin ungdom, särskild, hon har konstnärliga talanger. Kort sagt har hon ambitioner för sig själv och sin familj och har ett sinne för affärer och entrepenörskap.

Dessutom är hon mån om de sina, hon ger hjälp och stöd, särskilt åt kvinnorna i sin närhet. Genom att ge dem arbete i sin verksamhet, som handlar om att sy upp kläder och sälja från ateljé.

Emma Li har redan planer på både giftermål, med sin murare Erik och att skaffa barn – det går lite hastigt, men både Emma och Erik står emot samhällets fördomar och fördömanden. Först ska man gifta sig, sedan ska man skaffa barn, inom äktenskapet. Det är den stränga norm, som gäller.

Det finns en sak, som binder familjen samman och det är Eriks fruktodling. Den kräver en stor arbetsinsats av hela familjen. Erik är otroligt noggrann med detta arbetes olika faser och han behandlar frukten, som sitt eget barn. Och saker och ting i familjens liv, måste anpassas till äpplehanteringen, mycket måste vänta till efter äppelskörden.

Det finns svåra tider i familjens liv, och  en dramaturgi, som lamslår mångas liv, men tillsammans reser de sig och går vidare. Svåra tider kommer och det blir dåligt med pengar, men de har lärt sig att hushålla och framför allt överleva på det lilla.

Emma Lis beslutsamhet och idérikedom styr mycket av livet och detta gestaltar Gaby Gummesson på ett suveränt sätt, liksom blottläggande av personliga relationer,  såväl som beskrivningen av tidsandan och miljöerna.

The post Suverän gestaltning i Gaby Gummessons nya roman first appeared on Opulens.

ROMAN. Den personliga tonen av uppriktighet bidrar till att berättelsen blir både uppfordrande och tankeväckande läsning, skriver Thomas Almqvist som läst Kjell Erikssons roman “Under ytan”.

Under ytan av Kjell Eriksson
Bokförlaget Polaris

Kjell Eriksson är trädgårdsmästare och författare av framför allt kriminalromaner. Sedan en tid tillbaka bor han i den gamla trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott på Österlen, där han odlar perenner. Han har utsikt över en våtmark med fåglar, vass och kaveldun. Eftersom det byggts en plattform ut i våtmarken, kallas han av lokalbefolkningen för ”mannen på plattformen”. Han har också utsikt över Christinehofs slott, som byggdes på 1700-talet. Christina Piper lånade sitt namn till både byggnaden och omgivningarna. På 1700-talet var förutsättningarna ytterst annorlunda jämfört med nu, med arrendatorer, daglönare, tegeldrängar, mjölkerskor, arbetare på alunbruket och backstugesittare.

Eriksson är kanske mest känd som författare av kriminalromanerna om Ann Lindell vid Uppsalapolisen. Jag har läst de flesta av dem och jag gillar dem verkligen, men hans bästa roman är ändå Att skjuta hästar (2015), som handlar om svenska frivilliga i spanska inbördeskriget, 1936-1939. Det är en roman som verkligen sticker ut i hans författarskap. Eriksson gjorde själv en klassresa från arbetarpojken från Almtuna i Uppsala och f d anläggningsarbetaren till att bli yrkesförfattare på heltid. Han växte upp långt från akademikervärlden i Uppsala och beskriver sig själv som en rastlös själ, som älskar naturen, odlandet och rotfastheten, men som ändå flyttar på sig som en vagabond mellan länder och världsdelar. I Under ytan beskriver han sitt inre liv som ett slagfält och som ett land av perenner.

Eriksson lär känna såväl trakten som invånarna och tänker sig väl att här ska han kunna leva ett någorlunda stillsamt liv, men i träsket görs märkliga fynd. Först en arm, sedan en halv bröstkorg. Är det ett styckmord? Vad finns under ytan? Eller har han fastnat i en av sina kriminalromaner? Han lyckas erövra det skånska landskapet men känner sig ändå som en utböling. Skåne doftar ramslök, flytgödsel och kontinent för honom.  I denna märkliga roman med en hel del självbiografiska inslag smälts väldigt många beståndsdelar samman till en sällsam legering.

Under femton har han delvis bott i Brasilien, på en ö utanför Bahía, där han fann kärleken i form av Luiza. De har en son ihop, Miguel, som bott hos sin pappa på Österlen en tid och gått i skolan i Brösarp. Persongalleriet i Under ytan hålls ihop skickligt och ger romanen både djup och bredd.

Naturskildringen är mästerlig och vi får i Erikssons sällskap uppleva de olika årstiderna i naturen på nära håll. Han var god vän med Ivar Lo-Johansson, som uppmanade honom att skriva romaner om nutidens arbetare. Även Hans Lagerberg har betytt mycket för honom som författare. Erikssons texter är ofta fyllda av starka känslor, klasshat och raseri över världens alla orättvisor. Människan vill leva i frihet, men eftersom friheten inte är självklar måste vi kämpa för den.

Språket i Under ytan är stramt och kanske till och med kärvt men ändå inte ordkargt. Eriksson blandar gärna den exakta iakttagelsen med den oftast återhållsamma men ändå ytterst personliga tonen. Han berättar rakt upp och ner om sitt liv på Österlen och det finns en direkthet i tilltalet som känns uppfriskande. Tack vare det skapar han en suggestiv atmosfär som är lätt att förnimma och ta till sig, vilket gör Under ytan till en i högsta grad läsvärd historia. Den personliga tonen av uppriktighet bidrar till att berättelsen blir både uppfordrande och tankeväckande läsning.

The post En sällsam legering first appeared on Opulens.

ROMAN. Gaby Gummesson har lyssnat på sin mormors berättelser och andras minnen, läst gamla brev och mera dokumentära samhällsskildringar. Med värme och intensitet skapar hon ett alldeles eget romanbygge, skriver Bo Bjelvehammar.

Med ingenting i bagaget av Gaby Gummesson
Eget förlag

Vi är på Österlen, närmare bestämt i Rörums kyrkby och det är etthundra år bakåt i tiden, då cykel var en sällsynthet och Mandelmanns höns och aprikoser inte fanns till.

Det är ett samhälle där det råder stora skillnader, där kvinnosynen är minst sagt inskränkt och demokratin är förbehållen kapitalet; män och kvinnor har olika inflytanden i det politiska livet. När det talas om kriget i boken, då handlar det om det första världskriget.

I Rörum växer Emma Li upp med sin mor och sin bror. Hennes far är frånvarande under större delen av hennes uppväxt och ungdomstid och han finns då i huvudsak på Bornholm.

Emma Li växer upp i fattigdom, en viktig sak är att även hon måste bidra till att det finns mat på bordet, att hon får råd till ett nytt klänningstyg och att de kan fira jul med lite extra mat. Det är ofta en kamp för brödfödan.

Nu är Emma Li en särskild ung kvinna, viljestark, arbetsam, energisk och en som ingen sätter sig på. Hon äger en sällsynt framåtanda och ser till att andra har det bra.

Hon hjälper till på många olika sätt, för att flera ska få det bättre. Styrkan smittar av sig och hon har lätt att få arbete och tjäna egna pengar, alltid tänker hon på sina närmaste och hjälper särskilt sin mor. Det gör hon hela tiden.

Emma Li blir trots sin ungdom en förebild för andra och dessutom har hon en kreativ talang. Det är nämligen så att hon målar bilder, som hon säljer och gläder andra med. Men även inom konsten arbetar Emma Li på att bli bättre, att utvecklas och inte stagnera i en viss genre. I begränsade motivkretsar.

Tidigt förstår Emma Li att den finns en spännande värld utanför Rörums kyrkby och hon vill resa längre än till stan, som i detta fall är Simrishamn. Hon tänker ofta på Paris och drömmer sig bort genom att bläddra i kartböcker och läroböcker i geografi.

Gaby Gummesson har sina rötter på Österlen och har bott där hela sitt liv. Hon skildrar bygden med kärlek, liksom människorna där. Gaby Gummesson har lyssnat på sin mormors berättelser och andras minnen, läst gamla brev och mera dokumentära samhällsskildringar. Med värme och intensitet skapar hon ett alldeles eget romanbygge; det slutar lite hastigt, men det kommer en fortsättning, där vi får nyckeln till hur de går med alla ömtåliga relationer. Och kanske får vi veta om Emma Li kommer till Paris.

The post Ett romanbygge med värme och intensitet first appeared on Opulens.