FILM. Arne Melberg som bor i Oslo har sett en högaktuell film om Edvard Munch och är entusiastisk. I mars kan du se den på Viaplay, men en annan möjlighet är att åka till Norges huvudstad och kombinera biobesöket med en rundtur på det nya Munch-museet.

I Norge kan man nu se filmen om Edvard Munch. Den heter helt enkelt Munch och har regisserats av Henrik M Dahlsbakken. Konstnärsfilmer är det gott om. Den här är originell på så sätt att den ordnar Munchs liv i fyra etapper: den unge och ivrige och osäkre målaren på 1880-talet i Kristiania och vid fjorden; 90-talsbohemen i Berlin; konvalescenten i Köpenhamn 1906; gamlingen i Oslo 1942.

Första avsnittet i vackra färger, andra expressionistiskt växlande, tredje i nyktert svart-vitt, fjärde återigen i varma färger.

Fyra skådespelare – den sista, gamlingen, en fenomenal kvinna: Anne Krigsvoll. Kronologi men ändå inte: de fyra delarna går in och ut i varandra med stor effekt. Kameraarbete och klippning är utsökta: man får verkligen ana sig till hur motiven och bilderna växer fram. Hur till exempel en nergången och förvirrad och motarbetad Munch i Berlin ristar med kol på ett papper och så ser han – och vi – plötsligt konturerna av Skrik.

Gripande: den unge osäkre, den kaotiske bohemen, den kapsejsade patienten, den lurige – men ändå fortfarande osäkre – gamlingen med det kolossala livsverket.

Det djärvaste greppet är att bohemens Berlin flyttats hundra år fram i tiden: nu går Munch och hans kompisar – som så många andra konstnärer – runt i det nyss öppnade Öst-Berlin. Den legendariska gris-krogen har blivit ett häftigt disco där Vigeland och Obstfelder och Przybyszewski bröstar sig, där Dagny Juel vacklar mellan männen och där Strindberg är – en kvinna! Lisa Karlehed spelar en Strindberg som bråkar med Munch om konsten och livet och som konkurrerar om Dagny Juel.

Så Oslo kan locka svenskar med ytterligare en kulturattraktion: när man har tagit sig igenom alla våningarna i det nya Munch-museet kan man gå till närmaste bio och se en underbar film om Munch. Med Strindberg som kvinna!

The post Djärva grepp i färsk norsk film om Munch first appeared on Opulens.

GAMMAL ÄR ÄLDST. Ryssland sätter i kriget mot Ukraina (som man är för feg att kalla krig) in femtio år gamla stridvagnar av modellen T-62, enligt brittiska försvarsdepartementet: “T-62 kommer nästan säkert att vara särskilt sårbara för pansarvärn och deras närvaro på slagfältet tydliggör Rysslands brist på modern och stridsklar utrustning”. Men betänk vad som sänkte den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden den 9 april 1940.

Denna mastodont med nära  3 500 man ombord var uppkallad efter en fältmarskalk som bland annat hunnit med svensk tjänst innan han avled 1819. Kryssaren var nybyggd och tungt beväpnad. Icke förty var den dödligt sårbar när den strävade in mot Oslo. Den kom inte längre än i höjd med fästningen Oscarsborg. Kvart över fyra på morgonen fick norrmännen in en fullträff, två timmar och fem minuter senare sjönk den, och ligger alltsedan dess kvar på nittio meters djup.

Det var bara några hundra meter till land, men vattnet var iskallt. Fyrahundra man drunknade. Den första bredsidan, en 345 kilo tung granat, blev en fullträff. Den avfyrades från kanonen Moses som inte var lika toppmodern som kryssaren, tvärtom var pjäsen från 1800-talet. En mycket utförlig artikel om det hela finns på webbsidan Militär Historia, och det finns också bra bilder. Sensmoralen av Moses kamp mot Blücher? Att även åldrigt militärt material kan bevara en förödande stridskraft. Låt oss hoppas att det inte gäller T-62 .

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Sårbara stridsvagnar first appeared on Opulens.

SYNTHPOP. Den skotsk-danska kompositören och multiinstrumentalisten Clarissa Connelly tilldelas årets Nordic Music Prize för albumet “The Voyager”.

Connelly har gjort sig ett namn med sin experimentella synthpop där de poetiska kompositionerna ofta hämtar influenser från den keltiska mytologin. “The Voyager” är hennes andra album.

“Äventyrlig och ambitiös, men aldrig bombastisk eller otillgänglig, det här är en artist med en fot i två kulturer vars musik på samma sätt bygger en bro mellan det gamla och det moderna”, säger BBC:s Stuart Maconie, som är en av jurymedlemmarna, i ett pressmeddelande.

Bland de nominerade artisterna fanns bland andra Klara Keller för sin debutskiva “Hjärtansfröjd” och Ane Brun för sitt åttonde studioalbum “After the great storm”.

Priset delas ut på den norska musikfestivalen By: Larm som pågår i Oslo till och med söndag.

TT NYHETSBYRÅN

The post Poetisk danska vinner Nordic Music Prize first appeared on Opulens.

FÖRFATTARE. Zimbabwiska Tsitsi Dangarembga är den senaste i raden av författare som blivit uttagen att skriva till det norska projektet “The future library”.

Därmed sällar hon sig till samma skara som bland andra Margaret Atwood, Ocean Vuong och Karl Ove Knausgård.

Projektet startades av den skotska konstnären Katie Paterson och Tsitsi Dangarembgas nya verk kommer – liksom de övriga författarnas – att tryckas på boksidor gjorda av de 1 000 träd som planterades i Nordmarka utanför Olso 2014. Textens längd och omfattning bestämmer hon själv.

Inte förrän år 2114 ska den tryckas och tills dess förvaras den i ett rum på Deichman-biblioteket i Olso.

Tsitsi Dangarembga fanns med bland finalisterna till Bookerpriset för sin senaste roman “En kropp att sörja”, som snart kommer i svensk översättning.

TT Nyhetsbyrån

The post Tsitsi Dangarembga skriver till framtiden first appeared on Opulens.

ESSÄ. Arne Melberg var verksam som professor i Oslo i många år men bor nu på andra sidan gränsen, i Värmland. För Opulens räkning skriver han här om kulturinstitutioner i Oslo med svenska jämförelser som hann göras innan gränsen stängde.

På 1980-talet kom jag till Oslo. Jag hade Stockholm i bakhuvudet och tyckte att Oslo och Norge låg långt efter: gammaldags teater, en opera i hopplösa lokaler, ogästvänliga krogar. Inte ens biblioteken dög: där fanns ett ointagligt nationalbibliotek, ett oöverskådligt universitetsbibliotek och ett stadsbibliotek som var vackert men bäst lämpat till bokförvaring.

Samtidigt började man pumpa upp olja och Norge inledde därmed sin raska förvandling. Den ekonomiska expansionen är den som fått störst uppmärksamhet i Sverige men här vill jag framhålla den kulturella. Dessutom har stadsbilden förändrats i Oslo och denna förvandling har just betingats av kulturutvecklingen. För drygt 10 år sedan kunde operan äntligen lämna sina gamla lokaler och flytta in i det nya operahuset, som raskt har blivit en central kulturinstitution och dessutom ett självklart utfyktsmål: ingen besöker Oslo utan att gå på operans marmortak som bildar en fjällsluttning ner mot fjordens vatten.

Mittemot operan öppnade nyligen det nya stadsbiblioteket. Ett stenkast bort längs vattnet färdigställs nu det nya Munchmuseet som ser klart ut och väntas öppna i höst. Året därpå öppnas också det nya Nationalmuseet, som man når genom att gå åt andra hållet och runda udden med den gamla fästningen. Och fortsätter man ett litet stycke till längs vattnet kommer man till den holme som rymmer Astrup-Fearnley, ett nybyggt museum för samtida konst i elegant arkitektur av Renzo Piano.

Oslo har med andra ord fått en strandpromenad som kantas av kulturinstitutioner, vilket kompenserar alla kontorshus på andra sidan gatan (även om också dessa är elegant byggda och allt bildar en snygg helhet). Fortsätter man  förbi Munch-museet kommer man dessutom till en ny stadsdel, Sørenga, som påminner lite om Hammarby sjöstad i Stockholm: mindre men i gengäld med ett stort utomhusbad mot fjorden, som man således når med en promenad från centrum.

Det är ändå inte självklart att pengar leder till kultur.

Att man kan gå flera kilometer längs vattnet och besöka ett antal kulturinstitutioner och rentav ta ett dopp på vägen – det betingas förstås av att bilarna har försvunnit. Som många norska städer ligger Oslo längst in i en fjord, med den trafikträngsel som detta medför. Nu har man slutligen löst detta genom att helt enkelt gräva ner bilarna: under hela hamnområdet löper ett antal tunnlar för all trafik till och från och genom staden. Den som vill kan ju jämföra med Stockholm, där man har ett liknande problem som man nu är i färd med att permanenta med en åtta-filig motorväg in till Gamla Stan. I Oslo följs nergrävningen av bilarna upp med en strikt nertrappning av biltrafiken längre in i centrum, ett politiskt program som lanserades vid det senaste kommunalvalet och nu kan genomföras av en koalition mellan socialdemokrater och miljöparti. Dessutom byggs tunnelbanan ut och det blir spårtrafik till nyare stadsdelar. Den som vill kan återigen jämföra med Stockholm.

Hela denna omkalfatring av Oslo har naturligtvis haft den goda ekonomin som första förutsättning. Det är ändå inte självklart att pengar leder till kultur. Och kulturutbyggnaden i Oslo har mött ett motstånd som man har lust att kalla förutsägbart. Jag minns att operabygget diskuterades i åratal innan det blev klart och att det populistiska Fremskrittspartiet hade en enda sak på sitt kulturprogram: stoppa operan! I samma ögonblick som den stod klar försvann motståndet och huset har blivit något av en nationell samlingspunkt. Det hjälpte nog till att huset var norskt ritat, av arkitekterna i Snøhetta. Munchmuseet har mött ett liknande motstånd. Alla är visserligen överens om att det gamla museets lokaler var undermåliga vilket inte hindrat att det nya – ritat av spanska Estudio Herreros – fått kraftig kritik, som drabbat allt ifrån den karakteristiska knäcken på de översta våningarna till fasadmaterialet. Att det blir ett arkitektoniskt utropstecken längs hamnpromenaden går dock inte att komma ifrån, så vi får se om inte också detta motstånd vänds till sin motsats när bygget väl öppnar. Likaså det nya Nationalmuseet, ritat av Kleihues + Schuwerk: det ser ännu så länge mest ut som en jättelik bunker men det blir förhoppningsvis något annat när dörrarna slås upp.

Den mest dramatiska förbättringen av innehåll står det nya biblioteket för.

De nya konstmuseerna kommer förstås att överträffa de gamla institutionerna redan i kraft av sin volym: i nya Munch-museet kan man äntligen visa ett rikligt urval ur Munchs enorma produktion (som han testamenterade i sin helhet till Oslo). Det gamla museet var alldeles för litet, dessutom besvärat av slitage, läckage, stölder. Det nya operan har jag följt från början: de första åren motsvarades inte den underbara byggnaden av något bra innehåll, snarare tvärtom, men det har tagit sig och de senaste åren har det varit hög klass både på operaföreställningar och balett. Den mest dramatiska förbättringen av innehåll står det nya biblioteket för: det gamla stadsbiblioteket hade ingen plats för alla de aktiviteter som man idag vill förknippa med ett levande bibliotek.

Det bör nämnas att min kärlek till bibliotek går långt tillbaka: den inleddes i i barndomen och den har aldrig mattats även om biblioteken har förändrats från förortens biblioteksfilial till olika forskningsbibliotek och nu således till de nya biblioteken: de som inte bara hanterar böcker utan som också är ett slags kulturhus. I Oslo inleddes detta för några år sedan då man beslöt sig för att göra något åt Tøyen, en central men ganska sliten stadsdel med många invandrare. Munch-museet skulle flytta därifrån, i gengäld fick man två nya bibliotek: ett för vuxna, en vacker lokal i flera våningar där man kan sitta med sin dator, läsa tidningar, läsa och låna böcker. Såvitt jag har kunnat se har det blivit en av de få platser där olika befolkningsgrupper samsas. Det har helt enkelt blivit det som dagens bibliotek bör bara: en träffpunkt. Dessutom byggde man ett bibliotek för barn mellan 10 och 15 år; inga andra släpps in, så jag har bara kunnat stå i dörren och beundra fantasirikedomen och aktiviteterna.

Min kärlek till bibliotek har fått en rejäl skjuts på Tøyen men också av ett nytt universitetsbibliotek, också det en vacker och väl fungerande byggnad. Det är ändå ingenting jämfört med den upplevelse som väntar när man stiger på i det nya stadsbiblioteket, ritat av Oslo-firman Lundhagem. Det ligger således mellan centralstationen och operan på ett område vid fjorden som i stort sett blivit bilfritt.

Glasfasaden går över fem våningar, dessutom finns en undervåning med auditorium för möten, konserter, film, plus öppna boksamlingar. Entrén är en mötesplats med kafé, restaurang, tidningsläsning, bokutlämning. En trappa upp skönlitteratur för barn och vuxna, därovan våningar för facklitteratur, enskild läsning, rum för möten, högst upp – med vacker utsikt över fjorden – studieplatser och specialsamlingar. Däremellan också en våning för olika slags hantverk: symaskin, textiltryck, lasermätare, 3-D-skrivare, utrustning för film, ljud, musik. Med mera. Att det är både vackert och inbjudande beror i hög grad på den öppna arkitekturen, där man samtidigt ser alla våningar och dessutom operan och vattnet utanför. Generösa öppettider alla dagar: det har förstås blivit en omedelbar succé.

Oslo har därmed fått någonting som liknar Kulturhuset i Stockholm. Oslo har dessutom sen drygt 10 år haft ett centralt beläget litteraturhus – det lär vara det största i Europa – som har fungerat som en mötesplats med utställningar, möten, seminarier, bokpresentationer. Det nya biblioteket blir förstås ett brett syftande kulturhus som uppfyller alla tänkbara krav, framför allt det viktigaste: det är gratis och lätt tillgängligt. Det säger sig självt att en sådan institution är en motvikt mot all den kommers som dominerar det moderna stadslivet. Det säger också sig självt att sådana motvikter behövs av alla möjliga goda skäl, främst det demokratiska: det är öppet för alla. Och återigen är det frestande att jämföra med Stockholm: där finns förstås Kulturhuset, men – till skillnad från övriga nordiska huvudstäder – byggs inga nya bibliotek och de befintliga rustas ner. Det byggs inte heller nya operahus eller nya museer, också det i kontrast till övriga Norden.

För min egen del gläder jag mig åt att det är böckerna som är basen för Oslos två kulturhus: litteraturhuset och stadsbiblioteket. Jag bor numera i Värmland och nyttjar flitigt Värmlandsbibliotekens utmärkta service: man kan låna från samtliga bibliotek och hämta den beställda boken på det närmaste. Jag läser också mycket digitalt, vilket är praktiskt för oss lantisar i coronatider. Framför allt gäller det all den forskningslitteratur som universitetsbiblioteket i Oslo har digitaliserat och erbjuder sina medarbetare och studenter.

Min upplevelse av Oslo och Norge på 1980-talet har reviderats i takt med utvecklingen: nu är det Oslo som ligger främst i kulturutbud och utveckling. Det gäller kanske inte teater och musik – där håller Stockholm och Göteborg ställningarna – men i de flesta andra avseenden. Tänk bara på att man nu kan se norsk film och läsa norsk litteratur i Sverige, något som var otänkbart bara för några årtionden sedan. Och vill man uppleva biblioteket som mötesplats, kulturhus och demokratisk institution så får man lämna Stockholm och bege sig till Köpenhamns ”svarta diamant” eller till Helsingfors nya ”Ode”. Som värmlänning ser jag fram emot att gränsen öppnas och att jag kan bege mig till Oslo där det nya stadsbiblioteket är det första man ser när man stiger av tåget.

The post Oslo främst i kulturutbud och utveckling first appeared on Opulens.

PRECISION. Håkan Sandell är mycket energisk i sitt studium och utforskande av samhället på skilda nivåer. Han fångar med precision både samtida detaljer och mera långsiktiga trender, inte sällan kopplade till orden upplösning och sönderfall, skriver Bo Bjelvehammar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Musiken av aldrig och ingenting av Håkan Sandell
Ellerströms förlag

Samtidigt med Håkan Sandells nya diktsamling, Musiken av aldrig och ingenting, den första på sex år, läser jag Walt Whitmans Brooklynfärjans överfärd och frågar mig vad poesin är bra till och vad den ger utöver prosa och dramatik. Genast finner jag svar hos Håkan Sandell, i hans strama beskrivningar av sönderfall och undergångsstämningar. Där ger han nya ingångar och nya perspektiv på både stora och små samhällsproblem.

I hans dikter finns det hela tiden energier och rörelser mot någon form av kärna eller ursprung, i denna sökande och borrande rytmik ökar han avsevärt sina träffytor.

Håkan Sandells poesi pekar ofta på ett alternativt seende, bortom det konventionella. Det är just i detta annorlunda, eftertänksamma seende som bra lyrik tillför något särskilt, ger ett större siktdjup och en bättre synvidd. Så går det att fånga ensamhet och en ödslighet i endast några få strofer:

från kaffedisken på en Statoilmack –
med vilken motig svårighet året dör
i all sin översvämmande kraft.

Innan vi lämnar detta med seende tar jag ett annat exempel, från Werner Aspenström, när han skriver om träden, träden som nära varandra samtalar med både varandra och omgivningarna, träden som är framstående tänkare:

detta gäller särskilt den fotsida granen
och lönnen som skuggar gårdsplanen.

Håkan Sandell beskriver utifrån olika perspektiv både den yttre och inre världen, som frånskild, som pappa, som aningen medtagen samhällsiakttagare och en egensinnig vandrare, som slår staven mot marken och väntar på framtidssvar. Det går omöjlig att förstå allt, inte det som händer på gatorna i Oslo, särskilt i de fattiga områdena, där ensamhet läggs till ensamhet, bredvid affärstempel i betong och glas.

Det går heller inte att förstå det som händer i Malmö med bränder, skjutningar och sprängningar.

Den gråhårige muslimske frisören
har förlorat fotfästet i Malmö
nu efter att, passerande, mördaren
sköt två kulor genom salongsfönstret
som kvarlämnat ett krossfönster.
”Jag känner honom inte, varför
vill han mig detta”, hans ordlöshet
är tunn av kväll och sönderfall

Håkan Sandell är mycket energisk i sitt studium och sitt utforskande av samhället på skilda nivåer. Han fångar med precision både samtida detaljer och mera långsiktiga trender, inte sällan kopplade till orden upplösning och sönderfall. Han följer i sina dikter både en sträng symmetri och en stram kronologi. Han strör längs med resan naturimpressioner, som förstärker var vi befinner oss i året.

I språket finns det allt från ett avogt bändande med orden, barockartade och högstämda flöden, men ofta flyter dikterna med ett rakt och enkelt tonfall och ett tilltal, som är lätt att ta till sig.

Slutligen — detta är en sällsynt vackert formgiven bok och för den grafiska formen svarar Klara Rasmussen.

The post Elegier lätta att ta till sig first appeared on Opulens.