FILM. Justine Triets film “Fritt fall” har fick igår hela 5 Oscarsnomineringar. Filip Hallbäck hoppas att Sandra Hüllers ypperliga rollgestaltning belönas med en Oscar. Hallbäck konstaterar också att det är en film som håller en i stadigt grepp.

Justine Triet blev den tredje kvinnliga regissör att tilldelas världens mest prestigefyllda filmutmärkelse, Palme d’Or (Guldpalmen) i årets filmfestival i Cannes. Tidigare pristagare har varit Jane Campion för Pianot (1993) och Julia Ducournau för Titane (2021). Triets Fritt fall är en välregisserad och välskriven thriller, ett rättegångsdrama, som utspelar sig hos en medelklassfamilj som lever relativt isolerat i de franska alperna.

Misstänkt för mord

Fritt Fall handlar om den tyska författaren Sandra Voyter (Sandra Hüller i en av sina bästa rollprestationer) som arresteras misstänkt för mord på sin man Samuel (Samuel Theis). Men, är hon verkligen skyldig? Med hjälp av sin 11-åriga, synskadade son Daniel (Milo Machado-Graner) som enda vittne, försöker hon bevisa sin oskuld under rättegången.

Inre konflikter och motsättningar

Den intressanta tematiska frågan som löper som en röd tråd genom filmen, och som gör den så mästerlig, handlar om att ju längre polis och åklagare analyserar parets äktenskap, desto mer kommer upp till ytan – hur intellektuella och vältaliga paret än försöker framställa sig som. Men: är deras förhållande egentligen så annorlunda jämfört med andra gifta pars? Har inte alla inre konflikter och motsättningar?

Filmen är två och en halv timme lång, men håller en i ett stadigt grepp. Triet visar en oerhörd respekt för karaktärernas tidsrymd, något som ytterligare förstärks av de orörda landskapen och tystnaden (som bryts av skrammel från olika håll).

Är värd en Oscar

Jag trodde att jag skulle bli uttråkad av att filmen är så pass lång, men jag satt och blev allt mer nervös ju längre tiden gick. Allt sammantaget förstärks helheten av Sandra Hüllers ypperliga gestaltning, som väcker både empati och avsky. Idag är hon en av Europas främsta karaktärsskådespelerskor, och jag hoppas verkligen att hon får en Oscar för sin rollinsats.

The post Sandra Hüller förtjänar en Oscar för sin roll i ”Fritt fall” first appeared on Opulens.

LIVSMILJÖ. Dokumentärfilmaren Kartiki Gonsalves vann en Oscar med The Elephant Whisperers, för bästa korta dokumentär. Hon hoppas på att filmen ska kunna bidra till ökad medvetenhet om klimatförändringar och miljöproblem.

I en scen från The Elephant Whisperers, den Oscarsbelönade filmen för bästa korta dokumentär, instruerar elefantskötaren Bellie en ung elefantkalv vid namn Raghu att lägga sig ner framför henne. Elefanten svarare genom att vika ner sig och tyst placera sitt huvud i hennes knä. Ett bevis på det djupa och osannolika bandet mellan elefant och människa. Dokumentären, regisserad av Kartiki Gonsalves, utgår från detta ömsinta samspel mitt i ett indiskt skogsreservat för att sedan kommentera klimatförändringar, krympande ekosystem och vår syn på naturen.

Gonsalves blev rörd av det ovanliga bandet mellan Raghu och elefantskötaren och började filma efter att ha lärt känna Bomman och Bellie, det medelålders paret som ansvarar för att ta hand om unga elefantkalvar i Mudumalai tigerreservat. Den 42 minuter långa filmen präglas av en varm känsla men mot en mörk fond av hot mot djur och miljö.

— Raghu är levande exempel på hur klimatförändringar och krympande livsmiljöer har drabbat asiatiska elefanter. Han förlorade sin mamma på grund av en elstöt när deras flock kom in i en närliggande by. Detta elefantöde blev avgörande för vad jag ville säga, berättar Gonsalves för The Guardian i en intervju.

Konflikter mellan människor och djur är en stor fråga i södra Ghats i Indien, där migrerande elefanter och civilisationen ofta kommer i konflikt vilket får katastrofala följder.  

Dokumentären utforskar också temat vänlighet och empati mot djur. Trots utmaningarna med att filma lyckades Gonsalves fånga glädjen och kärleken hos små barn från reservatet när de tvättade Raghu.

— “Den största utmaningen för mig personligen var att bestämma när jag skulle avsluta filmandet”, säger Gonsalves. “Men sedan lyckades vi träffa på dessa små barn från reservatet. Det var dagen jag insåg att vi var klara. Det kändes naturligt eftersom vi hade hittat nästa generation av elefantskötare.”

The post Oscarvinnande naturdokumentär med ett miljöbudskap first appeared on Opulens.

BLACK HORROR. I en intervju diskuterar medförfattaren till “The Black Guy Dies First” en rad ämnen, inklusive Oscarsgalan, vikten av genren black horror och Hollywoods ansträngningar att bli mer inkluderande.

“The Black Guy Dies First: Black Horror from Fodder to Oscar”, beskrivs som en övertygande och kvick undersökning av representationen av blackness/svarthet i skräckgenren. Eftersom filmkritikern Mark H Harris och forskaren Robin R. Means Coleman är medförfattare så erbjuder boken en insiktsfull analys av stereotyperna, karikatyrerna, teman och potentialerna i genren black horror, det vill säga svart skräckfilm. Boken ska ses som både en engagerande läsning och en värdefull uppslagsbok.

Förekomsten av den trop som utgörs av att den svarta rollfiguren dör först kan tillskrivas den historiska bristen på fullt realiserade svarta karaktärer i Hollywoodfilmer. Grundligt gestaltade svarta karaktärer i filmmanusen har varit  sällsynta, till förmån för utvecklandet och fördjupningen av vita karaktärer. Detta är förstås ingen tillfällighet, utan ska ses som ett resultat av sekellång vit dominans i filmbranschen.

Trots denna olustiga historiska bakgrund finns det mycket positivt att lyfta fram när det gäller black horror. Författarna hävdar att denna speciella genre har en unik förmåga att skrämma, ge spänning och oroa publiken. Framväxten av innovativa filmskapare som Jordan Peele, Nia DaCosta och framgångsrika franchisefilmer som The Purge tyder på att något långsamt håller på att förändras i Hollywood. Det finns dock fortfarande mycket att göra.

I en konversation med Vox diskuterade Coleman vikten av svart skräck i Hollywoods, dess mest lovande och uppseendeväckande manifestationer och vad genren kan betyda för filmindustrins framtid.

Läs hela intervjun HÄR.

The post Hur kommer black horror-genren att utvecklas? first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. “Klart är att ett definitivt slut på en vänskapsrelation, en riktig skilsmässa, kostar på. För fler än de närmast berörda.” Lars Thulin diskuterar manlig vänskap.  

Den irländska filmen Banshees of Inisherin i regi av Martin McDonagh träffade mig i magen i biomörkret. Det är uppenbarligen fler än jag som fått den känslan eftersom den har nominerats till nio Oscar, bland annat för bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa regi. 

Den recenserades i Opulens och fick en stark trea. Recensenten var en ganska ung man. Av någon i min ålder, 69, hade den nog fått mer. Filmens tema blir mer relevant med stigande ålder. För rynkor och högt hårfäste är kvitton på livserfarenhet, ibland dyrköpt. Kunskap som yngre har kvar att lära sig.

Filmen handlar om manlig vänskap. Ovanligt – i film och litteratur har kvinnorna nästan monopol på skildringar rörande djupa relationer och sann vänskap. Mäns mellanhavanden har schablonmässigt förpassats till skrål på fotbollsläktare, råsupande, jakt, fiske, bilar och brudar.

Inte här. Allt utspelas 1923 på en ö utanför Irland. Inbördeskriget kastar sin skugga över tillvaron. Det är fattigt och samhället är inskränkt och trist. Colm, i övre medelåldern, och Pádraic i yngre medelålder, har varit vänner sedan urminnes tider. En dag får Colm nog, utan att något egentligen hänt. Han står inte längre ut med Pádraic. Han är för tråkig. Colm vill inte lägga energi på honom utan satsar allt på musiken. Colm vill inte ens prata med sin före detta gode vän. För att understryka allvaret i kravet hotar han att med en ullsax klippa av sig ett finger varje gång som Pádraic söker kontakt.

Filmen är både enkel och svår. De avklippta fingrarna är en metafor av något slag. Fast jag får inte ihop det. Men visst, det är oerhört bildmässigt. Och bilderna är en av filmens styrkor. Vilket foto! Vilka vyer! 

I en kärleksrelation är det helt okej att totalt bryta upp från sin partner. Att attraktionen är död, att man vuxit från varandra, att man känner sig kvävd, måste gå vidare, eller helt enkelt träffat någon annan – är allmänt accepterade skäl. Kärlek och hat är trots allt starka känslor som liknar varandra.

Då hjälper det inte om man haft en lång historia tillsammans och bokstavligt talat delat allt. Att par som separerat aldrig pratar med varandra mer än nödvändigt, är inte ovanligt. Inte heller ovanligt att man snackar skit om varandra.

Men när det gäller djup vänskap är det annorlunda. Man verkar inte få bryta helt, undantaget om något dramatiskt har hänt: våld, förtal, ”stöld av partner”, bråk om pengar. Fast att bara totalt tröttna som skäl för att inte stå ut med en gammal vän? Nja.

Det svåra i detta framgår i filmen. Personer som står männen nära kämpar för att de ska skärpa sig, ta sig samman. För så där kan de ju inte bete sig. Om ett före detta älskande par gjort samma sak hade vänner nog inte försökt på samma sätt.

Vad är skillnaden? Förmodligen att det i en kärleksrelation mycket ofta finns en stark fysisk attraktion. Den är mer basal och hormonberoende än den själsliga och kan stängas av och sättas på. Hormoner i blodomloppet slår enkelt tankar i främre pannloben där vårt komplexa tänkande finns. Men kan inte den själsliga vänskapen ändå bara dö totalt? Bli så tråkig att man inte står ut? Och ska man tillåta sig att leva ut de känslorna?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag har exempel på vänskap som går nästan 50 år tillbaka i tiden.  Där två män pratat fotboll och musik, kämpat på högskolor, druckit för mycket öl tillsammans, snackat om tjejer, gift sig, fått barn, köpt dyra bostäder, fått följa föräldrar till sista vilan, följt och stöttat den andre då ohälsa slog till mot denne eller någon av dennes närmaste. Gjort livsresan tillsammans. Har man rätt att säga att detta inte är något värt? För att man bara tröttnat?

En sådan relation kan blekna, visst. Man kan glida ifrån varandra, få olika intressen. Men det innebär sällan ett totalt uppbrott. Utan att djup vänskap blir en allmän bekantskap. Vänlig, men lite sval.

Det är aldrig ens fel när två träter. Men vad gör parterna då irritationen med den andre växer, då samtal väldigt lätt hamnar fel, när man ofta känner sig missförstådd? Behandlad på ett elakt sätt. Och båda upplever det fast i olika grad? När möten kostar mer energi än de ger? Har man då rätt att ta fram ullsaxen och bildlikt klippa relationen för gott?

Motfrågan blir: hur mycket får det kosta att inte bryta? Vissa knutar och misshälligheter kan lösas genom långa och seriösa samtal där missförstånd reds ut. Kanske räcker det med en ordentlig långpromenad för att reda ut det hela. Kanske behövs en rejäl dos alkohol för att lirka upp och hitta tillbaka. Det är förmodligen en typiskt irländsk metod. Men när det inte går? 

Regissören, som också skrivit manus, ger inget svar. Slutet av filmen är helt öppet. Det kan tolkas som en ny accepterande vänskap som växer fram efter att de gjort varandra illa. Eller att oförsonlighet och fiendskap fortfarande gäller. 

Svaret på de här svåra frågorna får var och en söka inom sig själv. Klart är att ett definitivt slut på en vänskapsrelation, en riktig skilsmässa, kostar på. För fler än de närmast berörda.

Se där, det kan vara jobbigt, och nyttigt, att gå på bio. Så se filmen! Om ni törs.

The post Kan man göra slut med bästa kompisen? first appeared on Opulens.

AVSTÄNGD. Will Smith får inte gå på Oscarsgalan under de närmaste tio åren. Men han behöver inte lämna tillbaka sin Oscarsstatyett. Skådespelaren säger att han “respekterar” beslutet.

Beslutet kommer sedan Oscarsakademin diskuterat Will Smiths agerande på filmgalan den 27 mars, då skådespelaren örfilade Chris Rock i direktsändning.

Anledningen var att komikern dragit ett skämt om Smiths fru Jada Pinkett Smith och hennes rakade huvud, som beror på sjukdomen alopecia.

Tilldelades Oscar

Will Smith stegade upp på scenen och gav Chris Rock en örfil, sedan satte han sig på sin plats igen och skrek: “Ta inte min frus namn i din jävla mun!”. Senare under galan tilldelades Smith en Oscar för bästa manliga huvudroll för sin medverkan i filmen “King Richard”, om tennisspelarna Serena och Venus Williams.

Oscarsakademins styrelse samlades under fredagen i ett digitalt möte och diskuterade disciplinära åtgärder, eftersom Smith brutit mot akademiens uppförandekod, bland annat genom “olämplig fysisk kontakt” och “hotfullt beteende”.

Enligt Oscarsakademin får Will Smith inte gå på något evenemang som anordnas av akademin överhuvudtaget under det kommande decenniet, men han får behålla statyetten.

“Styrelsen har beslutat att från den 8 april 2022 får Will Smith inte tillåtelse att närvara vid något av akademins evenemang eller program, varken personligen eller digitalt, inklusive – men inte begränsat till – Oscarsgalan”, skriver styrelseordföranden David Rubin och vd:n Dawn Hudson i ett brev.

Däremot behöver Smith inte återlämna sin Oscarsstatyett.

Rannsakar sig

Akademin rannsakar också sitt eget beteende, då man inte vidtog några åtgärder under själva sändningen.

“Under tv-sändningen gjorde vi inte tillräckligt för att uppmärksamma vad som hände i stunden. Det ber vi om ursäkt för. Det här var ett tillfälle då vi kunde ha föregått med gott exempel för tittarna och vi misslyckades, oförberedda inför det oväntade”.

Man tackar också Chris Rock, som befann sig på galan för att dela ut priset för Bästa dokumentär.

“Vi vill uttrycka vår tacksamhet till Chris Rock för att han inte tappade fattningen under dessa ovanliga omständigheter”, skriver akademin.

“Accepterar och respekterar”

Will Smith säger i ett eget uttalande att han “accepterar och respekterar” Oscarsakademins beslut.

Dagen efter Oscarsgalan bad Will Smith om ursäkt till Chris Rock via ett inlägg på Instagram. Fyra dagar senare lämnade han Oscarsakademin.

“Jag svek akademins förtroende. Jag berövade andra nominerade och vinnare möjligheten att fira och bli hyllade för sitt extraordinära arbete”, sade Smith i ett uttalande.

TT Nyhetsbyrån

The post Will Smith stängs av från Oscars – i tio år first appeared on Opulens.

FILMPREMIÄR. En röd Saab 900 spelar en stor roll i den här Oscarsbelönade filmen om sorg och skuld. Tjechovs “Onkel Vanja” binder snyggt ihop de inblandades öden.

“Drive my car” bygger på ett par noveller av Haruki Murakami och har hyllats sedan den fick premiär i Cannes förra sommaren. Där belönades den med priset för bästa manus och succéåret som följt kröntes med en Oscar för bästa internationella film.

Miranda Sigander/TT

The post En Oscarsbelönad japansk åktur first appeared on Opulens.

FILMGALA. Inga priser stack ut i en slätstruken och förutsägbar Oscarsgala där “Dune” och “Coda” blev de stora vinnarna. Nattens snackis blev Will Smiths utbrott på galan. Ett skämt fick honom att ilskna till, stega upp på scenen och klappa till prisutdelaren Chris Rock.

Oscarsgalan – som efter fjolårets covidanpassade, avskalade upplaga nu var tillbaka på Dolby Theatre i Los Angeles – leddes av trion Wanda Sykes, Amy Schumer och Regina Hall.

– I år anställde man tre kvinnor eftersom det är billigare än en man, sade Schumer.

Wanda Sykes skojade om “The power of the dog” som ledde nomineringsloppet med tolv vinstchanser och sade:

–Jag såg den filmen tre gånger och jag har kommit halvvägs genom den.

Det dröjde dock till slutet av galan innan storfavoriten fick något pris. Jane Campion fick en registatyett för Netflix-producerade “The power of the dog”. Nyzeeländska Campion fick en Oscar i samma kategori 1994 för “Pianot”.

När TT:s utsände frågar Campion om vad som var den största utmaningen för henne som regissör i och med att “The power of dog” är en väldigt mörk film, svarar hon att mörker inte bekommer henne:

– Det jag inte tycker om är när folk försöker dölja mörker. Det som är så bra med filmer är att du kan utforska det i all sin komplexitet. Den är skriven av Thomas Savage, och han skrev om grymhet men han letade efter välvilja. Jag kan prata om alla utmaningar i dagar, men det är bara fantastiskt att ha berättelse med så många lager, som är så djup att den verkligen utmanar varje skrymsle i ditt psyke för att se inuti dig själv, säger hon.

“Coda” bästa film

I kategorin bästa kvinnliga huvudroll vann, som väntat, Jessica Chastain för rollen som Tammy Faye i “The eyes of Tammy Faye”, den sanna historien om tv-evangelisten med samma namn.

Hon möttes av jubel från pressen efter galan, och sade till pressuppbådet att vinsten kommer över tio år efter att hon köpte rättigheterna till filmen.

— Att vara här tio år senare med en film som jag fick att existera på ren vilja, det är otroligt meningsfullt. Det är också speciellt att vara del av en film som betyder något för mig, den rättar en orättvisa och undersöker ett liv som är så viktigt för mig. Vi borde ge varandra blommor medan vi lever, även om vi missade den chansen med Tammy Faye. Det här är ett vackert ögonblick och det betyder så mycket för mitt yrke och för mitt liv, sade hon.

När det var dags för galans sista stora pris – bästa film – rullades Liza Minnelli ut på scen i en rullstol av Lady Gaga.

– Jag är så glad att vara här, speciellt med dig, jag är ditt största fan, sade Minelli innan hon läste upp namnet på vinnarfilmen: “Coda”.

“Coda”, som handlar om 17-åriga Ruby – den enda hörande i en familj där övriga är döva – var en av storfavoriterna att ta hem bästa film-priset efter att ha prisats bland annat på Sundance-festivalen och på SAG-galan.

I kategorin bästa manliga biroll gick priset till Troy Kotsur för rollen som Frank Rossi i just “Coda”. Han är den andra döva skådespelaren att tilldelas en Oscar. 1986 fick hans “Coda”-medspelare Marlee Matlin pris för sin roll i “Bortom alla ord”.

TT: Vilken del av din prestation i den här filmen är du mest stolt över?

— Det måste vara att få visa “fult” teckenspråk. Jag blev så trött när jag växte upp och såg alla era svordomar i undertexterna och undrade “var var min möjlighet att visa den här delen av min kultur?” Och nu har jag äntligen fått göra det! Det här är vulgariteten, nu kan ni uppleva den, så välkomna till min värld, säger han.

Flera priser till “Dune”

En av de andra förhandsfavoriterna, “Dune” med tio nomineringar, fick sina första fyra priser redan innan tv-sändningen hade startat. Samtidigt som stjärnorna fick frågor om sina galastassar på röda mattan delades nämligen de åtta priser ut som inte fick plats på den nedbantade tv-sända galan.

Filmen vann flera tekniska priser. Bland dem bästa ljud och bästa specialeffekter.

“Dunes” tyske kompositör Hans Zimmer fick sin andra Oscar (bästa originalmusik) efter att ha vunnit med “Lejonkungen” 1995 och blivit nominerad nio gånger sedan dess utan vinst. Zimmer är känd som regissören Christopher Nolans favoritkompositör och har skrivit musiken till bland annat “Dunkirk” och “Interstellar”.

Det blev dock ingen vinst för svenskarna som nominerats för sminket i “House of Gucci” och “Dune”. Oscarsstatyetten för bästa makeup gick som väntat till förhandsfavoriten “The eyes of Tammy Faye”.

Inte heller blev det någon Oscar för danska “Flykt” eller norska “Världens värsta människa” – båda nominerade i kategorin bästa internationella film. Inte helt otippat vann den japanska Murakami-adaptionen “Drive my car” den kategorin.

Förbannad Will Smith

Galaglamouren var visserligen tillbaka – efter fjolårets tillställning som många har beskrivit som långtråkig – men det var till stor del ett förutsägbart evenemang.

Tills komikern Chris Rock äntrade scenen och skämtade om Will Smith och Jada Pinkett Smith, vars äktenskap varit föremål för mycket Hollywoodskvaller. Smith gick upp på scenen, örfilade Rock, och gick sedan tillbaka till sin plats och fick ett utbrott.

Smith tilldelades senare bästa manliga huvudroll för insatsen som Richard Williams i “King Richard”.

–Jag liknar verkligen den galna pappan. Men kärlek får dig att göra galna saker, sade han under tacktalet.

Anita prisades igen

Ariana DeBose tilldelades statyetten för bästa kvinnliga biroll för sin insats som Anita i Steven Spielbergs “West side story”. Hon är den första öppet queer afro-latinan att vinna i sin kategori och sade i sitt tacktal:

– Till alla som någonsin har ifrågasatt sin identitet, jag lovar att det finns en plats för oss.

Redan för 60 år sedan belönades en Anita-tolkning med en Oscar. Rita Moreno som gjorde rollen i “West side story” från 1961 blev då den första kvinna med latinamerikanskt ursprung att få en Oscar.

– Jag är så tacksam att din Anita banade väg för massor av Anitas som jag, sade DeBose.

Vill belysa kvinnliga idrottare

Riz Ahmed blev den förste muslimen att vinna en Oscar för bästa kortfilm, med “The long goodbye”.

Oscarn för bästa kortdokumentär gick till “The queen of basketball”.

Filmen handlar om Lucy Harris, en av de bästa kvinnliga basketspelare någonsin. Regissören Ben Proudfoot sade till presskåren att filmen skickar en viktig signal till Amerika och resten av världen.

— Jag hoppas att det här bidrar till att förändra och stänga gapet när det gäller kompensation och exponering som kvinnliga idrottare får i jämförelse med män.

Under årets gala hölls också en tyst minut för att visa stöd för Ukrainas folk efter Rysslands invasion av landet. På scenens stora skärm visades ett antal bilder med bland annat texten: “Vi ber er att stötta Ukraina på det sätt ni kan #StandWithUkraine”.

[/premium start]

Kristoffer Viita/TT
Emma Gyllestad/TT
Sara Haldert/TT

The post “Dune” och “Coda” största Oscarsvinnarna first appeared on Opulens.

PRISAD. Liv Ullmann har tilldelats en heders-Oscar för för sina insatser inom filmen. Den 83-åriga norska skådespelerskan och regissören tog emot priset på en gala i Los Angeles på fredagskvällen, två dagar före den stora Oscarsgalan.

Liv Ullmann har en lång och framgångsrik karriär bakom sig och förknippas i USA kanske främst för sina roller i Ingmar Bergmans filmer, men hon har även stått på scen på Broadway flera gånger sedan debuten 1975.

Bland de många internationella priser och utmärkelser hon tidigare tilldelats märks en Golden Globe 1973 för Jan Troells “Utvandrarna”. För rollen som Kristina i nämnda film nominerades hon även till en Oscar i kategorin bästa kvinnliga skådespelare. Hon nominerades även i samma kategori för sin roll i Bergmans “Ansikte mot ansikte” 1977.

Förutom Ullmann tilldelades även regissören och manusförfattaren Elaine May och skådespelaren Samuel L Jackson heders-Oscars. Dessutom fick skådespelaren Danny Glover årets Jean Hersholt-pris för sitt arbete med humanitära frågor.

TT Nyhetsbyrån

The post Liv Ullmann fick heders-Oscar first appeared on Opulens.

NOMINERADE. “Coda” rusar fram som favorit till Oscarsgalans främsta utmärkelse – bästa film. Jane Campions “The power of the dog” och Kenneth Branaghs “Belfast” är dock fortfarande lågoddsare. Här är de nominerade – och var man kan se dem.

Natten mot måndag smäller det, Oscarsgalan sänds från Dolby Theatre i Hollywood. Flest nomineringar har förhandsfavoriten, Jane Campions westerndrama “The power of the dog”, tätt följd av Denis Villeneuves episka sci-fi-äventyr “Dune”.

De är båda nominerade i kategorin bästa film, tillsammans med åtta andra högprofilerade filmer.

Mycket av förhandssnacket har handlat om just “The power of the dog”, som också är en lågoddsare hos de flesta vadslagningsbolag. Jane Campion ligger även bra till för bästa regi.

På grund av det svårpenetrerade röstningssystemet i kategorin kan det slutgiltiga resultatet överraska. Oscarsakademin använder sig av systemet med “preferential ballot”, vilket innebär att den film vinner som får minst 50,1 procent av rösterna. Det kan kräva flera räkningsomgångar.

I teorin innebär det att den film som hade flest röster i första omgången kan bli omsprungen av en film som tillräckligt många gillade ganska mycket.

Och den filmen skulle mycket väl kunna bli den gulliga och hjärtevärmande “Coda”, som handlar om 17-åriga Ruby – den enda hörande i en familj där övriga är döva.

“Coda” delar inte rösterna på samma sätt som exempelvis Jane Campions “The power of the dog”, hyllad av många men också ansedd som långsam och lite långtråkig av en del, om man ska tro amerikanska branschtidningar.

“Coda” tilldelades också priset för bästa film på Producers Guild of America Awards och det är historiskt en stark merit inför Oscarsgalan. Sedan 2009 har det bara hänt tre gånger att en film har vunnit PGA och inte gått vidare till att även kamma hem bästa film på Oscarsgalan (“The big short” 2015, “La la land” 2016 och “1917” 2019).

Oscarsgalan sänds i TV4 och på TV4 Play.

Miranda Sigander/TT

The post Toppfilmerna på Oscarsgalan – här ser du dem first appeared on Opulens.

FILMESSÄ. Joachim Trier och hans kompanjon Eskil Vogt har i år nominerats till en Oscar för bästa originalmanus och filmen i sig, Världens värsta människa, har nominerats i ytterligare en kategori, bästa internationella långfilm. Filip Hallbäck gör här en utförlig analys av filmen.

Jag är över 30 år gammal och har således vuxit upp under nyliberalismens epok i Sverige, där begreppet valfrihet och konkurrenskraft har varit en ledstjärna i all samhällsplanering. Det är en ideologisk utveckling som pågått sedan tidiga 1990-talet och som styrts av idén om individen i centrum och staten i periferin. Marknadsanpassningen, privatiseringar och avregleringar av stora delar av det svenska välfärdssystemet avspeglar en syn på människan som en ekonomisk varelse, homo economicus. Att kvantitet föregår kvalitet är symptomatiskt för denna inriktning på alla nivåer, såväl i privatlivet som ute i samhällets alla sektorer; att det skall ”se bra ut”.

Trots att möjligheterna att välja och vraka är större än någonsin, så känner jag mig ibland djupt desorienterad och uppjagad inför snart varje steg jag tar (det finns till och med stegräknare numera). Ingen film som jag har sett har på ett träffsäkert och övertygande sätt gestaltat medelklassens känsla av hemlöshet i en samtid där högt ställda förväntningar på en själv främst kommer just från en själv och inte från ens omgivning. Just därför blev jag så lycklig efter att ha sett Världens värsta människa, till den grad att jag köpte manuset i bokform.

Den norske filmskaparen Joachim Trier åtnjuter framgång efter framgång med tredje delen av sin Oslo-trilogi. I förra årets filmfestival i Cannes tilldelades huvudrollsinnehavaren Renate Reinsve skådespelarpriset för sitt jordnära rollporträtt av den framåtsträvande Julie, som starkt följer sina plötsliga insikter och övertygelser. Trier och hans kompanjon Eskil Vogt har i år nominerats till en Oscar för bästa originalmanus och filmen i sig har nominerats i ytterligare en kategori, bästa internationella långfilm.

Det är ett genidrag av Trier att tillämpa kapitel-narrativet

Jag tycker att bägge nomineringar är välförtjänta, speciellt den förstnämnda. Visserligen har Världens värsta människa fått blandad kritik för sin dramaturgi och användning av diverse berättargrepp, men för egen del är det inget som stör mig. I mina ögon förnyar Trier en utsliten genre. Den här säregna filmen tillvaratar den klassiska romantiska komedins konventioner och kryddar till med mörk humor, surrealism och mångbottnad tematik som sammanväver ämnen som till exempel det normkritiska reflekterandet kring sexuella preferenser, hobbypsykologi, sociala mediers vardagliga närvaro, hysteriska kulturdebatter och medvetenhet kring klimatkrisen. Dessa ämnen skildras ständigt och konsekvent utifrån rollfigurernas eget subjektiva värderande.

Filmen är indelad i tolv kapitel, samt en prolog respektive epilog. Det är ett genidrag av Trier att tillämpa kapitel-narrativet, för att på så vis konstruera sitt filmiska universum som dennes rollfigurer navigerar inom och därigenom hur den nyliberala samtidsandan formar dem som människor.

Händelseloppet kretsar främst kring den 30-åriga Julie, som först är läkarstuderande (att hon blev antagen innebar att hennes toppbetyg faktiskt betydde något) som inser att hon egentligen är intresserad av frågor som rör själslivet. Hon vill bli psykolog och i samband med att hon byter inriktning på sina studier, dumpar hon också sin pojkvän. Hon är övertygad om att hon behöver en nystart i sitt liv, men ganska snart inser hon att hon inte riktigt vill gräva ner i andra människors tankar. Hon är ”egentligen är intresserad av det visuella” och satsar därför på ännu en ny inriktning, den här gången på att bli fotograf. Som berättarrösten uttrycker det: ”Julie la hela den terminens studielån på kamera och objektiv. Trygghetstänkandet och återhållsamheten var ett passerat stadium.”

Under resten av filmen får man inte bara följa hennes yrkesbana, utan också självfallet hennes relationer. Hon är tillsammans med den kontroversiella tecknaren Aksel (som senare i filmen drabbas av bukspottkörtelcancer), men blir intresserad av Eivind som arbetar på en bokhandel efter att ha träffat honom under en fest. Hon blir så småningom gravid med Eivind, men får missfall. Filmen slutar med att Julie blir själv i sitt eviga sökande efter sitt sanna jag, medan Aksel dör och Eivind har bildat familj med någon annan.

På samma sätt som jag gillar hur den intellektuella medelklassen i USA satiriseras i Woody Allens mästerverk Annie Hall (1977), så älskar jag skildringen av Julie som en vilsen nutidsmänniska som aldrig kommer över sig själv i jakten på sitt eget självförverkligande – oavsett om det rör sig om privata relationer eller utbildnings- och yrkesval. Klassamhällets kulturella vanor och seder är annars mer vanligt förekommande i franska filmer, jämfört med amerikanska. Jag tänker exempelvis på den briljanta komedin 50 vårar (Blandine Lenoir, 2017), som handlar om 50-åriga Aurore (Agnès Jaoui) kämpar med att finna sin plats i livet och samhället efter att ha passerat 50 år.

Själva filmtiteln Världens värsta människa är delvis svårbegriplig, men jag uppfattar det hänger samman med filmens övergripande tema om att framgångar ofta kräver något mått av hänsynslöshet. Julie värderar yrkeslivet högre än att exempelvis vårda sina sociala relationer och vägvalen påverkar alltid de som står henne närmast negativt. Kanske är det just egoismen, individualismen och karriärismen som vaskar fram hennes värsta sidor, inom ramen för den samtidskontext hon lever och verkar inom? Kanske är det just det som Trier och Vogt vill att publiken skall reflektera kring efteråt: vad är framgång, eller hur bör den gängse tolkningen av framgångsbegreppet i vår samtid vara? Medan jag funderar på det och inväntar med att formulera ett färdigt svar, så önskar jag Trier och Vogt lycka till på den kommande Oscarsgalan nu i slutet av mars.

The post Framgångsbegreppet i “Världens värsta människa” first appeared on Opulens.

NOMINERADE. Det blir en spännande svenskduell i kategorin bästa makeup. Det står klart nu när Oscarsnomineringarna presenterats. Och förhandsfavoriterna “Dune” och “The power of the dog” kan vinna det tyngsta priset bästa film.

Stellan Skarsgårds “fettkostym” i “Dune”, signerad ett team med svenskarna Love Larson och Eva von Bahr i spetsen, har chans på en Oscar. När Oscarsnomineringarna nu presenterats har teamet nominerats i kategorin bästa makeup. Men det har även makeup-teamet för “House of Gucci”, där svenskarna Göran Lundström och Anna Carin Lock ingår och har gjort Jared Letos mask. Upplagt för en riktig svenskduell, alltså.

Miranda Sigander/TT
Sara Haldert/TT
Linnéa Wannefors/TT

The post Svenskar duellerar om Oscar first appeared on Opulens.

PRIS. Kompositören Ludwig Göransson har tilldelats en Emmy för musiken till tv-serien “The Mandalorian”.

– Det är jättekul, speciellt eftersom det är en serie som folk har kunnat “connecta” med när de har varit hemma under covid, säger Göransson till TT på telefon från Los Angeles.

Priset för bästa originalmusik till en tv-serie gick precis som i fjol till den svenske kompositören och låtskrivaren Ludwig Göransson för “Star wars”-serien “The Mandalorian”. Det delades ut under en av flera förgalor till den stora Emmygalan, som hålls till helgen.

Att prisas igen för samma serie var inte någonting som han hade väntat sig. Och Göransson berättar att arbetet med säsong två var väldigt annorlunda på grund av pandemin.

– Till säsong ett, som var före pandemin, så hade vi ju en hundra personer stor orkester till varje avsnitt. Inför säsong två kunde vi först inte spela in livemusik tillsammans.

Först att spela tillsammans

För att komma vidare fick man arbeta runt rådande covidregler och hitta kreativa lösningar. Men så småningom släppte restriktionerna i Kalifornien.

– Jag tror att vi var en av de första produktionerna i LA som började spela in live igen. Innan vi gjorde det så spelade alla musiker in ensamma på varsitt håll.

Vad gäller musiken så tycker Göransson att den har utvecklats och fördjupats för varje avsnitt.

– Det blir som att man skapar starkare och starkare band med karaktärerna. Och just sista avsnittet i säsong två är väldigt emotionellt.

“Kul att få fira”

Göransson har tidigare, förutom sina två Emmys, även vunnit en Oscar och tre Grammys, men han vill inte lyfta fram något pris som mer speciellt än något annat.

– Det spelar inte så stor roll vilket pris man får, det är mest att det känns kul att man kan fira något med folk som man jobbar med.

– Jag kunde tyvärr inte gå på själva Emmygalan för just den här helgen framför vi musiken från filmen “Black panther” live på Hollywood Bowl. Sista framförandet är nu (på söndagen) så jag får fira där, säger han.

Just “Black panther”-musiken fick Göransson en Oscar för 2019.

Med sammanlagt 24 nomineringar är “The Mandalorian” tillsammans med “The crown” den mest nominerade serien under årets Emmyutdelningar. De två serierna slåss om priserna i drama-kategorin, där även mångfaldigt nominerade “The handmaid’s tale” tävlar.

Den stora galan hålls den 19 september med komikern Cedric the Entertainer som värd.

Emma Gyllestad/TT

The post Ny Emmy till Ludwig Göransson first appeared on Opulens.