ENMANSARMÉ. Carsten Palmer Schale står på sin kobbe och utvecklar sin idé om att infiltrera vårt samhälles kotterier. Här är hans berättelse…

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Länge har jag närt drömmen om att som akajisk enmansarmé infiltrera delar av vårt samhälles kotterier och eliter i form av trojansk häst. I veckan gjorde jag slag i saken.

Men jag har inte bara klätt ut mig till EN trojansk häst; jag har skaffat mig en hel garderob av förklädnader, som skall förmå mig att skifta från än den ena till än den andra trojanska hästen. Jag är med andra ord något så speciellt som en människa maskerad till ETT HELT KAVALLERI av trojanska hästar.

Mina syften har varit att wallraffa det ena kotteriet efter det andra. Utgångspunkten är enkel: jag är en utanför Hälleviksstrand helt okänd skugga, som fantomen, som var jag än befinner mig kan uppträda som en vem som helst. Exempelvis som frilansjournalist, författare, storstadsbo, politiskt intresserad. En och två och tre och fyra trojanska hästar; ett kavalleri av trojanska hästar, med avsikt att infiltrera trojanska enklaver.

Det första jag gjorde var att lösa en tur och returbiljett till Stockholm. På en av centralens toaletter i Stockholm sminkade jag mig så att jag liknade Janne Josefssons kusin. Men bakom masken förblev jag alltså mig själv. En kritisk tyckare och tänkare på jakt efter de stora redaktionernas val av fakta och kombinationer av fakta.

Jag fann då, att man på alla redaktionerna omhuldade vissa fakta mer än andra, exempelvis politiskt korrekta fragment av helhetsbilder, förpackade i enskilda bekräftelsepaket, behäftade med ”confirmation bias”.

Exempelvis fick jag veta, att de komplexa friktionerna på basplanet ute i våra kommuner, valdes bort, liksom det mer utpräglat goda i dessa kommuner. Resultatet blev renodlade budskap, målade som objektiva inlägg, anpassade till dagens politiska agenda. Som ursprunglig urgöteborgare som arbetat fyra år i Angered kände jag inte igen mig. Som naturaliserad i Bohusläns skärgård kände jag inte heller igen mig.

Det finns mycket som är bra i Angered, annat – men inte lika mycket – som är mindre bra. Det förra handlar om gemenskaperna. Det senare ofta om socioekonomiskt grundade slitningar och friktioner som inte är synliga från huvudstadens horisont. Hälleviksstrand, och det mesta övrigt på Orust, är vackert och idylliskt, men samtidigt har vi en av Sveriges högsta kommunalskatter. Det senare reflekterar sällan turistande journalister från Stockholm över när de är här i juli.

Med några enkla klädbyten, och tillfälliga byten av intressen, förvandlade jag mig dagen efter till en sorts komplicerad litteraturvetare, som specialiserat mig på strukturen i Kafkas verk. Framförallt med den psykoanalytiska ”approachen”. Beväpnad med sliten anteckningsbok och en sejdel tjeckiskt öl satte jag mig så och inväntade de upphöjdas ankomst. Det tog en halvtimme. Med lite hemmagjord Lacan och Kristeva blev jag intressant som utkantsdocent. Bland lustifikationerna bland de utöver mig fyra närvarande var att två aldrig läst något som utkommit före Sara Stridsbergs debut och två av dem aldrig något som utgivits efter Joyce. Jag trivdes som fisken i vattnet och utbytte telefonnummer för eventuella konsultationer inför introduktionen av den nya tidskriften EPILOG.

På morgonen den tredje dagen lade jag mig till med en del av min frus dialekt (hon är från Kungsholmen). Som så talande blev jag ursäktad i den vänstra delen av den uppåtsträvande rulltrappan på Åhléns City. Som sådan kunde jag också göra succé med mina imitationer av Glenn Hysén men någon kunskap om Glenn Hyséns storhetstid i IFK Göteborg, Liverpool och landslaget hade man inte.

Den sista dagen, en fredag, uppsökte jag först, iklädd kostym och gymnastikskor, ett lokalt V-kontor, varvid jag förhörde mig om Amineh Kakabaveh och planerna för deras kommande skuggbudget. Mellan skål och vägg, berättades då, att det verkligen var Amineh Kakabavehs kritik av islam som gjort henne djupt impopulär i det feministiska Vänsterpartiet. När det gällde skatterna hade man ett radikalt förslag om att höja de fattigaste pensionärernas tilldelning med 150 kronor.

Efter mötet med några av dagens radikala vänsterpartister besökte jag så M:s lokaler på Lidingö. Där klädde jag, i en trappuppgång, om mig till sjörövare. Alldeles nyss hade man gått ut med en starkt fördömande not om CUF:s antisemitism samt ett förslag om ”plattskatt”. Jag blev bjuden på några glas rött.

Förvirrad av mina erfarenheter som trojanskt kavalleri hade jag svårt att hinna med det enda tåget till Göteborg med anslutning till den sista bussen till Orust. Hemma klädde jag mig i mina vanliga kläder, satte på en kanna kaffe och satte mig ner framför den här datorn för att lätt genererad avge rapport till högre instanser. Upplevelserna i Stockholm hade varit, milt uttryckt, något märkliga. Ingenting synes längre vara vad det ibland – i SVT – kan tyckas vara.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Trojanska hästar first appeared on Opulens.

DRÖM. I en text som utgör en blandning av drömreferat och litterär essä bjuder Carsten Palmer Schale på en djupt originell introduktion till Joyce Carol Oates och Emily Dickinsons författarskap.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Samma år som jag träffades av den poetiska blixten, 1970, i form av Edit Södergrans sangviniska och nietzscheanska dikter, fick jag i min hand också geniet Emily Dickinson. Sedan dess har hon stannat där.

När det gäller Joyce Carol Oates har receptionen varit en annan. Först vid pass 50 läste jag Foxfire. Men därefter har jag i princip läst allt. Hennes bredd och djup är strålande. Hennes språk likaså. Att hon ännu inte fått Nobelpriset är en gåta. Eller så är det med henne som med Anthony Burgess – hon har skrivit för mycket – och varierat.

Hursomhelst. I somras bjöd jag i drömmen in henne till Orusts bibliotek; Kajutan. Hon uppenbarade sig. Upplevelsen blev självfallet stark.

“Jag är ingen, vem är du? Är du ingen också?”

Den välkända frågan, som Emily Dickinson ställde i en av sina odödliga dikter, har ringt i mina öron sedan mina sena tonår. Men när jag i drömmen hör den artikuleras på Orusts bibliotek väcker frågan ett ovanligt svar: Det skrattas. Det beror sannolikt på att den artikuleras av Joyce Carol Oates, författare till mer än 50 romaner plus dussintals noveller, teaterföreställningar, artiklar och kritiska studier. Oates är knappast en “ingen.”

Oates är, i detta drömscenario, här för att delta i en läsning av sin pjäs, Wild Nights!, uppkallad efter ytterligare en Emily Dickinson-dikt. Denna surrealistiska lilla svarta komedi, i stil med Edward Albee, berättar historien om Harold och Madelyn Krim, ett välmående förortspar som hyr en Emily Dickinson-robot för att fylla på deras känslomässigt fattiga liv. Roboten Emilys närvaro vänder världen upp och ner och ger dramatiska (och traumatiska) resultat.

Emily Dickinson-roboten, en gång aktiverad, rör sig med robotstyvhet och talar med en elektronisk röst. Men snart växer hon till liv. Hon bakar kakor för sina värdar (som hungrar efter andlig näring) och börjar komponera dikter. Ganska snart skriver Madelyn också poesi. Men Harold har andra, mörkare mönster.

I drömmens fråga-och-svar-session efter uppläsningen diskuterar Oates sin fascination för litterära figurer. Hennes samling noveller (även kallad Wild Nights) innehåller fiktiva berättelser om Edgar Allan Poe, Mark Twain, Ernest Hemingway och Henry James samt Emily Dickinson.

“Det är fast i vår psyke att vi längtar efter dessa ikoner,” säger hon, “men vi vill inte veta om den lidande människan som ligger bakom dem.”

Men mot tunga odds blev både Dickinson och Oates mycket lästa; tack vare deras styrka, uthållighet och beslutsamhet att skriva till varje pris.

Oates intresse för Emily Dickinson är särskilt spännande. Både Dickinson och Oates är kvinnor som till och med liknar varandra, med ovala ansikten och hår delade hårt i mitten. Som en korsning mellan medeltida porträtt och Modiglianikvinnor. Båda har som författare kämpat mot omvärldens hån. Dickinson togs inte på allvar som poet under sin livstid – bara 12 av hennes 1 775 dikter publicerades medan hon levde. Istället var hon känd som trädgårdsmästare, bagare och vårdgivare som vårdade de sjuka familjemedlemmarna. (Inte konstigt att hon var upptagen av döden!)

När det gäller Oates är hon en mycket kontroversiell författare, som regelbundet verkar få kritik av en intensitet som jag tycker är ganska förvirrande. Janet Maslins New York Times-recension av Oates bok, A Widow’s Story, attackerade Oates för att hon hade skrivit en hyllning till sin nyligen avlidne make, Ray Smith – inte på grund av boken per se, utan för att Oates hade gift sig igen innan boken publicerades. Faktum är att många av Oates kritiker är kvinnor. Som om kvinnliga konstnärer inte har mött tillräckligt med hinder under århundradena.

Men mot tunga odds blev både Dickinson och Oates mycket lästa; tack vare deras styrka, uthållighet och beslutsamhet att skriva till varje pris.

Åter till drömmen: Oates säger att Wild Nights! gäller vår besatthet av kändisar och vårt försök att assimilera dem i våra liv. (Hon har även skrivit om Marilyn Monroe, Mike Tyson och andra.) För Oates är Emily Dickinson också en slags kändis. “Hon representerar något mystiskt, svårfångat,” säger hon och tillägger: “Jag har läst hennes poesi varje dag hela mitt liv.”

I min dröm förbereder vi oss för läsningen av Wild Nights!  och kommer på idén att samla våra favoritdikter från Emily Dickinson. Dikter som ska läsas upp av skådespelare tillsammans med Joyce Carol Oates som en “första akt.”

Det är dikter om ambition, framgång, kärlek, natur, skönhet, förlust, död och odödlighet. De dikter som Oates läser upp reflekterar över vad det innebär att vara författare: “Berömmelse är en fälla”, “De stänger in mig i prosa”, “Poeterna tänder lampor / men i sig själva, slocknar de“.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Min dröm fortsätter med att Oates ger prov på gotisk underhållning och provokationer. “En konstnär är en sak“, säger Oates. “Det kreativa arbetet är ett annat. De är separata. Emily Dickinson skrev för eftertiden. Så gör jag också.”

Men alla drömmar har ett slut. Min slutar hemma, i Hälleviksstrand, och den drömda kvällen har då blivit natt. Vi diskuterar Hemingway och Burgess, vilket slutar med fyra ”GT” vardera, och ett slagsmål, där jag naturligtvis blir blåslagen av boxningsexperten ”JOJO”, som ju hon också kallas.

The post Från en kobbe i Bohuslän: En drömd kväll first appeared on Opulens.