REFLEKTIONSBOK. Den folkkära psykoterapeuten Anna Kåver kommer snart ut med sin tionde bok Närbilder på Natur & Kultur. Med personliga betraktelser av världspolitiken, pandemin och den egna vardagen är det här hennes mest personliga bok hittills.

Närbilder är psykologen, psykoterapeuten och författaren Anna Kåvers tionde bok och föddes ur en slags brytpunkt i hennes liv som sammanföll med pandemin. Hon satte sig ner för att skriva dagbok för sig själv, som sedan växte och blev till någonting större. Men det är inte corona som har huvudrollen i Närbilder.

– Boken var inte menad som ett dokument över tragedin corona, utan som ett sätt för mig att resonera kring vad jag upplevde under den här fasen, berättar Anna Kåver.

Titeln anspelar på att Kåver har gått nära inpå sig själv och sin vardag i skrivandet på ett sätt som skiljer den här boken från hennes tidigare, faktabaserade böcker inom både fack- och populärpsykologi. Att inte behöva faktakolla allt som skrivs har gett Kåver frihet att vara mer personlig, och existentiella och psykologiska betraktelser kring ånger och acceptans, längtan och likgiltighet, sorg och tacksamhet, drömmar och livets mening, blandas med reflektioner kring världspolitiken och pandemin.

– Det handlar om sådant som vi enskilda människor upplever mot en fond utav allt som händer i världen just nu, säger Kåver.

Boken kan ses som en slags personlig kommentar till hennes två senaste böcker, Oro – att leva med tillvarons ovisshet och Dansa mjukt med tillvaron, om mening, mod och möjligheter. Många har upplevt en ökad oro, inte minst under pandemin, som Kåver menar är helt berättigad men som kan bli förlamande om man inte vet hur man ska ha hantera den. Oro handlar om att mentalt försöka ta kontroll över tillvaron när man inte står ut med dess ovisshet, men Kåver menar att acceptans av det ovissa kan hjälpa mer än att försöka skaffa sig garantier för framtiden.

– Livet är ett fantastiskt och riskabelt projekt, och det är bra om vi kan komma till ro med att det är så och inte försöka kämpa för att skaffa kontroller som inte är möjliga.

Ett sätt kan vara att avgränsa oron till en viss tid på dagen och försöka anamma ett annat perspektiv resten av tiden, fokusera på sådant som inte skapar oro eller sköta de praktiska delarna av livet.

– Ett råd är att inte spä på oron genom att uppehålla sig vid den, genom att ständigt uppdatera sig eller fiska efter källorna till oron, men det gäller att hitta balansen och självklart tillåta sig att ibland vara där i det svåra och skrämmande, säger Kåver. Men då på ett konstruktivt sätt.

Även den sociala förändring som uppstår när pandemin går mot sitt slut kan ge upphov till oro och ångest. Enligt Kåver finns det inte någon annan väg än att exponera sig för det som oroar i en takt som känns rimlig för en.

– Människan är anpassningsbar och de sociala färdigheterna är en muskel som måste tränas. När det inte är pandemi kanske du är ute och träffar andra människor kontinuerligt, men för många har detta släckts ner dramatiskt och den sociala muskeln är nu otränad.

Pandemin slog till under en fas i Kåvers liv då hon flyttade från en plats där hon hade bott i över tjugo år, samtidigt som hon planerade att börja skala ner sitt yrkesliv. Omständigheterna gjorde att hon kände sig vilsen, men hon kunde också uppleva en rofylldhet i det nedskruvade tempot.

– Jag såg hur människor och delar av samhället verkligen aktiverade sin empati och hjälpsamhet mot varandra och jag blev imponerad av forskarna som så snabbt kunde ta fram ett vaccin. Det är klart att jag som andra kände oro men den förlamade mig inte.

Det som påverkar Kåver allra mest är det som hon kallar för nedmonteringen av demokratin, humanismen och medmänskligheten.

– Jag tänker på många händelser, det som hände under Trumps era, det som händer i Polen, Ungern och i Kina. Det oroar mig mest och de reflektionerna finns också med i boken.

Närbilder är en reflektionsbok med inspiration från dagspressen, vardagen och samtal med vänner och familj, som Kåver tänker kan bli en källa till igenkänning och nyfikenhet på nya perspektiv, eller ge en stunds förströelse.

– Den kan vara ett sätt för läsaren att reflektera över sitt eget liv, sina egna närbilder, mitt i allt detta stora, världsomspännande, internationella händelseförloppet som vi är inne i, avslutar hon.

The post Anna Kåver: “Livet är ett fantastiskt och riskabelt projekt” first appeared on Opulens.

BIBLIOTEK. Bristfällig krisberedskap och digitalt utanförskap är några av de stora problem som biblioteken upplevde under pandemin, enligt en ny rapport. Trakasserierna mot bibliotekarierna minskade visserligen – men oron är ändå fortsatt stor.

Sju av tio folkbibliotek har haft helt stängt under pandemin. Det visar DIK:s rapport “Bibliotek i kristid”, som lyfter hur pandemin har slagit mot bibliotekens verksamhet. Många ställde också om till digital verksamhet, 84 procent, och 93 procent utökade sina vanliga lånetjänster med bland annat take away-lån och e-lån.

66 procent av bibliotekarierna tycker att krisåtgärderna har varit tillräckliga, men många anser också att de var otydliga och kom för sent. Det fanns bibliotek som inte hade någon krisberedskap alls, menar Anna Troberg, DIK:s ordförande.

– På vissa ställen har man till och med fått kämpa mot sina chefer för att få in ganska enkla smittskyddsåtgärder, som plexiglas till lånedisken. Det är personalen som har fått komma med initiativ och hitta lösningar snarare än att det har kommit uppifrån, säger hon.

Otydliga direktiv uppifrån gjorde också att vissa bibliotek stängde medan andra höll öppet – och då blev överbelastade när personer från närliggande kommuner hittade dit.

Färre bråk

Tryggheten på biblioteken har länge lyfts av bibliotekarier. I rapporten uppger färre att de har upplevt oro och våld – men antagligen beror det på minskade öppettider, menar DIK själva i rapporten. En bibliotekarie skriver:

“Under pandemin har vi ju färre öppettider, avstängda utrymmen, inga sittplatser eller möjligheter till att hänga i lokalen vilket betyder att det varit betydligt färre missbrukare/drogförsäljning/bråk än ett vanligt år”.

Trots förbättringen har 79 procent av bibliotekarierna känt social oro under året. Och trots att de flesta bibliotek har en handlingsplan för att motverka svåra situationer upplever bara 44 procent att åtgärderna är tillräckliga.

“Plocka in i totalförsvaret”

– Pandemin har också synliggjort att många i digitalt utanförskap är beroende av biblioteken för vardagsärenden som bank- och myndighetskontakter. Bibliotekarierna lägger allt mer tid på att hjälpa till med detta.

När biblioteken var tvungna att stänga eller begränsa tillgången till datorer ställde det till väldigt stora problem för de här människorna. Man hade ingen annanstans att gå, säger Anna Troberg som menar att fler aktörer måste ta ansvar för utanförskapet.
Andra krav som DIK formulerar för trygga och mer tillgängliga bibliotek är mer resurser och att arbetsgivare måste fortsätta att motverka hot och våld. Anna Troberg understryker också att det måste finnas en bättre krisberedskap.

– Man borde plocka upp biblioteken i Sveriges totalförsvar och peka ut dem som en samhällsviktig funktion. I och med att man gör det och tillför resurser till det kommer biblioteken att kunna vara med i beredskapsarbetet. Man kommer att ha ett tydligt uppdrag och vara bättre förberedd inför nästa kris.

Elin Swedenmark/TT

The post Facket: Bibliotekens krisberedskap bristfällig first appeared on Opulens.

ORO. Hur kul är det egentligen att sitta ensam inne i säkerhetsbunkern och äta? Helt lämnad åt sig själv, utan tjänstefolket som antingen dött eller gett sig av. Hur härligt är det när kylskåpets reservbatterier gått sönder och de feta sedelbuntarna tappat sitt värde? När pöbeln stampar på superbunkerns superstarka tak? Att vara multimiljardär har alltså sina sidor, sin speciella oro, skriver Erik Cardelús.

En gråkulen vinterdag läser jag en rapport från Oxfam, den internationella brittiska biståndsorganisationen. I rapporten, med titeln Time to Care (2020), serveras inget nytt, det är mest gammal skåpmat. Mat som legat i skåpet och sedan tagits fram. Välbekant, men ändå konstig mat som riskerar att oroa magen. Det framträder ett vältuggat faktum om de senaste decenniernas ekonomiska utveckling; att ett fåtal mångmiljardärer har dragit ifrån resten av mänskligheten, ifråga om materiella resurser, en utveckling som tycks skena iväg. 1 procent av jordens befolkning har dubbelt så stor förmögenhet som 6,9 miljarder människor tillsammans. Plockar man sedan ut 22 män ur denna superrika samling visar det sig att de har större tillgångar än alla Afrikas kvinnor tillsammans.

Ett välbekant mönster. Men ändå food for thought som det heter på världsspråket som byggde imperier och som talas av de flesta mångmiljardärerna. Inget nytt under den nyliberala solen, alltså. Men ändå framkallas en lätt svindel och en dålig magkänsla.

Mest av allt skapas en förundran över varför vi – skapelsens krona, Guds avbild, homo sapiens, homo economicus eller vad vi nu kallar oss själva – har tillåtit denna monumentala snedfördelning, mitt i allt prat om hur modernt och förnuftigt allt är ordnat. Detta samtidigt som det är skåpmat att konstatera att många av dagens problem – som skenande och okontrollerad migration, extremism och konflikter – har sina rötter i upplevelsen att vara förfördelad och utsatt. Upplevelser som får folk att fly och fäkta, springa och slå.

Men låt oss gå till mantrat om att vi lever i den bästa av världar och att vi aldrig har haft det bättre. Men ”bättre” är ett töjbart begrepp. Eller för att tala med George Orwell i Djurens gård, “alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra”. För hur framlever man ett liv med sådana svindlande tillgångar, samtidigt som så många lider nöd och många saker krisar? Vad går man egentligen runt och tänker på som multimiljardär?

Osökt flyter en SvD-artikel (Svenska Dagbladet) upp i minnet. En text skriven av Douglas Rushkoff, känd amerikansk professor i medieteori och digital ekonomi. Här berättas om ett möte med fem av finanselitens rikaste män på en avskild plats i världen. Mötet var tänkt som privat föreläsning, men det växlade över till att bli en öppenhjärtig dialog där multimiljardärerna överöste professor Rushkoff med oroliga frågor om de mörka hoten i framtiden.

Några minuters småprat övergick i spörsmål som: Vilken region kommer att påverkas minst av den kommande klimatkrisen – Nya Zeeland eller Alaska? En av vd:arna berättade om att han hade slutfört bygget av ett underjordiskt säkerhetssystem, men ändå hyste oro över hur den inhyrda säkerhetsstyrkan skulle agera vid en kommande katastrof. Vad skulle de göra efter ”händelsen” som de församlade männen kallade mörkret där borta vid horisonten? Hur upprätthålls vakternas lojalitet när det inte längre finns några pengar eller någon fungerande valuta att ge? Hur säkerställer man att de inhyrda vakterna skyddar en från den arga och hämndlystna mobben? Hur hindras vakterna från att byta sida, när världen håller på att gå under genom en klimatkatastrof, en okontrollerad virusepidemi eller ett socialt uppror?

Att vara multimiljardär har alltså sina sidor. För i samtalet skälvde inte bara en oro, utan också förväntningar på att professor Rushkoff skulle förse församlingen med smarta lösningar på problemen. Ge dem individuella och tekniska lösningar, tips och tricks, enskilda smitvägar ut från det globala helvete som väntar, förr eller senare. Hur snabbflyger man till Mars, hejdar sitt åldrande, skyddar sin kropp mot akut hunger och törst, extrem värme och kyla? Hur flyttar man ner under jorden och bor där resten av sina dagar utan att någon uppretad fattiglapp märker det? De skulle bo därnere med full komfort och solsken, såklart.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Money talks, sägs det ju. Men pengapratet rymmer inte alla svar. Och det återstår frågor. Långt många fler än vad professor Rushkoff fick höra, där och då. Frågor som kan verka välbekanta och konstiga på samma gång. Precis som skämd och svindyr skåpmat som man plockar fram ur ett gyllene skåp och gluffar i sig.

För hur kul är det egentligen att sitta ensam inne i säkerhetsbunkern och äta? Helt lämnad åt sig själv, utan tjänstefolket som antingen dött eller gett sig av. Hur härligt är det när kylskåpets reservbatterier gått sönder och de feta sedelbuntarna tappat sitt värde? När pöbeln stampar på superbunkerns superstarka tak? Att vara multimiljardär har alltså sina sidor, sin speciella oro. Sina mörka moln som inte kan tas bort, trots alla nödrop och viftningar med checkblocket.

Eller så vänder vi på resonemangen och organiserar världen på ett lite annorlunda sätt, ett sätt som gör att vi alla slipper gå runt och oroa oss för skräckscenarion och gammal skämd skåpmat. Ett sätt som ger en bättre magkänsla.

The post Det är jobbigt att vara multimiljardär first appeared on Opulens.