LITTERATURKLIMATET. Cecilia Persson har efter ett femårigt uppehåll från litteraturkritiken nu återvänt. Hon har kritiska synpunkter på sakernas tillstånd.

Jag har vilat från litteraturkritiken sedan 2018 och bara publicerat några enstaka recensioner. Jag har även befunnit mig mycket utomlands under de senaste åren, i länder som Bosnien, Turkiet, Spanien, Rumänien och Marocko.

Jag bodde ett drygt halvår i Tanger, där det fanns en känd författarkoloni under 1950–1970 talet med författare som: Paul Bowles, Tennessee Williams, Patricia Highsmith, Jack Kerouac, Truman Capote, Gore Vidal, Jean Genet och William S Burroughs. Det ska tilläggas att kanske Marockos mest lysande författare och poet Muhammed Chuckri som skrivit den självbiografiska Det nakna brödet också befann sig bland de stora författarna som bodde och skrev i området Medina med sitt pulserande torg och sina gränder.

Det var helt enkelt oerhört välgörande att befinna sig på långt avstånd i den sortens kreativa miljö och betrakta det svenska kulturlivet på distans och därmed också diskussionerna kring vad litteraturkritik ska vara och inte vara.

Den senaste tiden har jag medvetet iscensatt hyperboliska inlägg på Facebook som en subversiv undersökning av hyllade författare och statusfyllda förlag för att försöka att se de styrande strukturer, diskurser, hegemonier och hierarkier som tycks dominera på kultursidor och sociala medier. Bjuda motstånd och vara immun, så jag inte korrumperas och mister min egen urskiljande blick.

Det råder inget tvivel om att Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru, befinner sig i en nästan oantastlig position, i den politiska och icke–vita genren. Detta på ont och gott. Det handlar om det flytande begreppet postkolonialism som även innefattar förordandet av censur av vad som anses vara rasistiska och sexistiska ord. Det går att jämföra med me too-kampanjen som också gick ut med hårda krav på rättning i leden. Fenomen som dessa orsakar ständiga debatter och nu senast gällde det Roald Dahl.

En framträdande röst mot censur och som ofta debatterar litteraturkritikens stora brister är Torbjörn Elensky. Det förefaller alltså som två polariserade synsätt kommit att prägla debatterna. Jag ska inte fördjupa mig i detta, men dåtidens författarkoloni i Marocko, som jag nämnde, utgör en stor kontrast till hur det ser ut i det lilla kulturlandet Sverige av idag.

Ett annat samtals- och debattämne är det eventuella behovet av en litteraturkanon. Där tycks opinionen kluven, med hälften för och hälften emot i offentligheten.

I stället för att vara dystopisk vill jag verka för en utopisk litteraturkritik. Vad borde litteraturkritiken i skenet av brister som redan är nämnda kunna bli och vara? De som, enligt min åsikt, tar störst ansvar för en bred litteraturbevakning är i mitt tycke Örnen och kråkan, bloggen Bernur, BTJ och Magasin Opulens medan de större tidningarna tar ett betydligt mindre ansvar och ytterst sällan recenserar böcker från de små och mellanstora förlagen.

Litteraturkritiken borde präglas av bildade kritikers öppna läsningar med både ris och ros och en förmåga att våga gå i klinch med verken så att litterära och estetiska dimensioner lyfts fram. Snälleriet och ängsligheten över att bli illa omtyckt av företrädare för författarskrået är förödande och underförstått krävs det stark integritet i recensionsarbetet. 

Kritikerns roll bör ju inte vara läsningar som varken gagnar en enskild författares utveckling eller främjar en vital och dynamisk litteraturkritik, och inte heller bör kritikern lobba för Augustpriset och Nobelpriset på en kommersiell bokmarknad med stora vinstintressen.

Bonnierkoncernen har självfallet större ekonomiska resurser för marknadsföring och äger flera tidningar och därmed indirekt ett större recensionsutrymme för förlagets böcker. Att recensera privata vänner och kollegor på samma förlag är givetvis helt förkastligt, men sker alltför ofta, tyvärr. Det är också så att poesi i regel recenseras av kritiker som själva är poeter. En annan brist är att driva ideologiska undertexter i tolkningen av litteraturen. Identitetspolitiska markörer i berömmet.

Ingen författare glömmer en kritisk recension och kan hysa agg mot kritikern i evighet. Sociala medier och boklistor med betyg har också trängt undan den seriösa litteraturkritiken, något som inte varit positivt för litteraturen. Det blir mer konsumentupplysning än komplexa litterära bedömningar. Och om det hela ska handla om en femma eller etta, så kan vi lika gärna skrota recensioner helt och hållet.

Det optimala vore kanske dubbla läsningar och att bibliotekarier såväl som självständiga läsare bedömde böcker oberoende av varandra? Det skulle kunna generera mer olikartade tolkningar och innebära en annan kritisk kvalitet. Att läsa med själen är en önskedröm, liksom att kunna idissla textens djup och genklang. Lyssna på ordens inneboende mening och själv förändras. Växa med böcker som vore det fråga om näringsrik mat.  Kanske är det skillnad på ”den fromma kritikern” och ”den stränga kritikern”? Den fromma vill göra välvilliga läsningar och den stränga betona vad som kunde ha gestaltats mer övertygande?

Litteratur kan nämligen inte på ett schematiskt vis sorteras under förenklade och förklenande kategorier som ”bra” eller ”dålig” litteratur.

Slutligen kanske man kan fråga sig varför någon vill bli författare. Detta som är världens ensammaste yrke överhuvudtaget. Charles Bukowski beskriver detta väldigt väl i dikten ”So you want to be a writer”:

“if it doesn’t come bursting out of you
in spite of everything,
don’t do it.
unless it comes unasked out of your
heart and your mind and your mouth
and your gut,
don’t do it.”

The post Utopiska synpunkter på litteraturkritiken first appeared on Opulens.

FÖRLAGSPRIS. En bevingad vandringspokal fylld med mörk rom. Det fick bokförlaget Rámus ta emot när poesisajten Örnen och Kråkan på fredagskvällen bjöd in till utdelning av sitt nyinstiftade förlagspris under invigningskvällen av Poesimässan i Stockholm.

“I en föränderlig förlagsbransch där poesiöversättningarna flyttar från resursstarka förlag till resurssvaga sätter Rámus nivån för andra såväl större som mindre utgivare”, skriver juryn i sin motivering.

Örnen och Kråkan framhåller att förlaget måhända satsar på kända poesikort, men att utgivningslistan alltid håller bra och hög kvalitet.

Prispokalen, formgiven av författaren och glaskonstnären Sara Mannheimer ska användas till att “traktera besökande poeter, översättare och andra poesiarbetare” under det år som Rámus förvaltar den. Förlaget ger bland annat ut Nobelpristagaren Louise Glücks diktsamlingar.

TT NYHETSBYRÅN

The post De får nya poesipriset – fyllt med sprit first appeared on Opulens.

LYRIKDEBATT. Iodine Jupiters krönika om poesins tillstånd  har följts av Mattis Spansks debattinlägg. Idag skriver Jeremiah Karlsson om vilka som har ansvaret för lyrikens sviktande publikstöd.

Många – inklusive undertecknad – klagar på poesin. Eller ännu hellre på de sorgliga stackare till varelser som kallas poeter idag, och på den o-poetiska situation som den tryckta poesin befinner sig i. Vem bryr sig om papperspoesi idag? Ungefär ingen. Intresset för poesin är minimalt.

Min grundinställning är att om poesin är död är det välförtjänt. För att vi har så usla poeter.

I ett avsnitt av poesipodden Örnen och kråkan fick diverse förlagsfolk, bibliotekarier och poeter besvara frågan: ”Vad tycker du behövs i svensk poesi just nu?”. Några svar som gavs var att poesin behövde mer transmedialitet. Vidare att fler kontaktytor behövdes mellan poesi och presumtiva läsare. Svensk poesi behövde recenseras mer i dagstidningar, och det behövdes mer glädje i poesin, inte bara en massa dystergökar. Det behövdes vidare mer mod framförallt i publiceringen, att förlag inte bara skulle ge ut sådant som gav cred i den akademiska världen, samt att ge ut poeter utan att tänka på poetens bakgrund.

Vad som behövdes i svensk poesi belystes ur olika aspekter men stannade vid konklusionen att publiken saknades. Sorgligt nog är poesin ingen angelägenhet för breda befolkningslager längre, kanske på grund av brister i skolan och pedagogiken. Ungefär så lät det.

Poddavsnittet är intressant ur flera aspekter, både i sådant som nämndes som problem, men framförallt beträffande det som inte nämndes. Ingenstans i programmet nämndes att poeterna själva kanske hade något med detta bortfall av läsare att göra, att poeterna var en del av problemet genom sin estetik, detta att de har ett för svårtillgängligt tilltal.

Jag själv tyckte det var oväntat modigt att peka ut gruppen läsare/publik så tydligt som gjordes flera gånger i Örnen och kråkan. Besvikelsen mot läsarnas ointresse framträdde tydligt. Det var läsarna som svek poesin genom att inte… ja, helt enkelt genom att inte köpa och intressera sig tillräckligt för den poesi som duktiga förlag gav ut. Och så kan man förstås tänka om man tappat kontakt med läsarna – eller snarare med befolkningen överlag, alltså den presumtiva publik som man tycker saknas.

Det är som om poeterna präglas av rädsla. De är rädda för att vara banala. De är rädda för att bli högstämda. De är rädda för att vara begripliga.

Den aningslösa hållningen som några av de tillfrågade i podden visade upp pekar också på det inbyggda problemet i den ”fina litteraturen”, eller konstpoesin, nämligen att den har fjärmat sig från sitt ursprung i både andlig och materiell mening. Poeterna lever antagligen med samma alienation som alla andra, men framförallt är de alienerade från kreti och pletis alienation. De kan inte beröra och tala så att folk förstår – ingen bondska för bönderna, enbart latin för de lärde.

Allt för många etablerade poeter skriver internpoesi, de skriver jargong, vilket kräver läsare som är väl införstådda med den “rika undertexten”, eller sättet som orden används på. Poeternas språkspel tar tid att dechiffrera och det är inte ens säkert att det är mödan värt. Svårbegriplig konstpoesi liknar på ett betänkligt sätt scam-mejl. När man öppnar en poesibok vet man inte om man blir blåst. Det bästa är att inte chansa utan att slänga direkt i papperskorgen.

Det är som om poeterna präglas av rädsla. De är rädda för att vara banala. De är rädda för att bli högstämda. De är rädda för att vara begripliga. Kort sagt verkar poeterna neurotiska och ängsliga. (Vad de är ängsliga för kan jag återkomma till en annan gång.)

Poeterna ges trots bristande folkligt intresse ut av ”modiga förlag”. Poesin behöver förresten inte ”sälja sig” till en oförstående publik eftersom poesin går på styltor gjorda av ekonomiska transfereringar. De ekonomiska transfereringarnas styltor skapar ett avstånd till de läsare man tycker sig sakna. Styltorna riskerar att göra både poeter och förlagsfolk övermodiga så att de ser ner på dem ”där nere” som inte begriper eller uppskattar all den intressanta poesi som frodas på små och stora förlag. I sin tur bidrar detta till att poeternas och läsarnas separation från varandra kan fortsätta, men kanske även till – som i en lyckoträff – att poeten erbjuds sin traditionsenliga utkiksplats höjd över de vanliga människorna, så att poeten faktiskt kan skalda om sådant som är evigt. (Obs: ironi.)

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

När poeterna inte behöver sälja sina böcker till kreti och pleti behöver poeterna bara sälja sig till institutionerna som tillverkar styltorna. Det gäller att vara en intressant poet för den institutionella ordningen, den som genom olika medel ger fortsatt erkännande. Det gäller att skriva om rätt ämnen på rätt sätt och framförallt: till rätt människor. Alltså inte till kreti och pleti, eftersom de inte är nödvändiga längre; obildade som de är med sina fördomar, sin billiga underhållning och sitt mångfacetterade livspussel verkar det självklart att poeternas problem med sviktande publikstöd kan spåras dit, till pöbeln.

Att nämna poetnamn i det här sammanhanget skulle kanske räknas som ärekränkning. Bilden är ändå tydlig av att poeterna har ett stort ansvar när det gäller poesilivets död i Sverige. De narcissistiska konstpoeterna har ängsligt grävt ner sin talang i marken och glömt bort platsen. Eller om ni så vill: glömt bort jorden.

Om de sen skaldar om ”jorden” på konstfärdiga sätt kanske spelar mindre roll.

The post Kom, låt oss hata poesin! first appeared on Opulens.