KONSTMUSIK. Kammarorkestern Musica Vitaes projekt ”Framtidens tonsättare” fyller 30 år. Här följer Tore Sjöqvists rapport från Växjö om kompositionsprojektet.

”Framtidens tonsättare” 2026

I år fyller Musica Vitaes fantastiska kompositionsprojekt ”Framtidens tonsättare” 30 år. Sedan 1996 har orkestern varje år bjudit in tonsättare från musikhögskolorna i Malmö, Stockholm och Göteborg att skriva direkt för orkesterns stråkar.

Projektets form är förhållandevis fast medan musiken är ständigt ny. Förutom det första året har projektet letts av dirigenten Michael Bartosch som tillsammans med Musica Vitae under åren har fått omkring 180 nyskrivna verk att lyfta från tonsättarnas partitur och förvandlats till klingande musik.

Så också i år då Freya Wolf, Oskar Björkman, Emma Ebmeyer, Jakob Malmfors, Axel Lönner och Milosz Krawczyk gästar Musica Vitae och Växjö för att under en intensiv veckas repetitionsarbete försöka få musiken att klinga så nära deras intentioner som möjligt.

Glädjande nog har intresset för projektet vuxit under senare år och när Musica Vitae på fredagkvällen tar plats på hemmascenen på Nygatan 6 för att berätta om årets tonsättningar möts de av en fullsatt salong och mängder av nyfikna öron.

Att följa repetitionerna

Att följa veckans repetitioner är att få vara med på en resa där de sex musikstyckena efterhand stiger fram och blir allt tydligare i sin form. Och samtidigt som orkestern och dirigenten arbetar med att ge musiken liv delar de med sig av sina kunskaper kring vad som krävs av ett partitur för att det ska berätta för orkester och dirigent vad tonsättaren vill och veckan ger också utrymme för kommentarer om vad som är möjligt att göra på orkesterns instrument och hur olika noteringar kan göra läsningen svårare eller lättare för musikerna.

Avbrotten blir inledningsvis många då detaljer eller karaktärer ska redas ut. Och när arbetet tillsammans med orkestern är över avslutas varje dag i en genomgång där Michael Bartosch och tonsättarna ägnar ytterligare en timme åt att reda ut oklarheter av olika slag.

En palett av uttryck

För den som får möjlighet att följa repetitionerna framstår de sex korta verken efterhand också som en illustration av vilken enorm palett av uttryck som gömmer sig i stråkorkesterns 14 instrument. Visst ges det plats för stråkorkesterns traditionella, sammanhållna, klang men den dominerar knappast. I stället ges det gott om utrymme för sträva ackord och svävande, kanske frågande, klanger där flageoletter och glissandon, knäppningar och studsande stråkar fyller verken med mängder av detaljer, ibland liksom gömda i en större kropp.

Till en början liknar arbetet kanske hur en träsnidare eller skulptör som utifrån träbiten eller stenblocket börjar sitt arbete med att söka efter den träslev eller skulptur de är övertygade om bor därinne. Några tydliga regler för hur den nyskrivna musiken ska framföras finns knappast och den första dagens repetitioner handlar mycket om att hitta former och strukturer.

Men redan under den andra repetitionsdagen tar sig arbetet andra former. Man kan känna en slags befrielse hos tonsättarna när styckena får alltmer tydliga strukturer, och i strukturerna kan också de många detaljerna stiga fram. Kanske kan repetitionerna då i stället liknas vid en skicklig kocks arbete med ett långkok som efterhand låter smakerna smälta samman och bli alltmer komplexa samtidigt som varje ingrediens ska få utrymme att ge sitt bidrag till helheten.

När konserten närmar sig handlar det om den sista finputsningen som ska få musiken att lämna noter och tekniska svårigheter bakom sig för att förvandlas till de upplevelser vi lyssnare kan ta till oss.

Årets  kompositioner i”Framtidens tonsättare”

Med något undantag domineras årets kompositioner av långsamma rörelser. Ofta med ett slags kluster eller ljudmattor där klangkroppar stilla söker sig fram och mycket av det som sker och ger liv åt musiken händer inom kroppen. Som en uppmaning till oss lyssnare att inte bara lyssna till de stora gesterna utan också ta till oss av det som inte är påträngande eller högljutt.

Tydligast i sitt användande av det diskreta är Emma Ebmeyer som i sitt verk ”fokus” tar med lyssnaren på en resa från tystnaden, eller det inte hörbara, via nästan tystnad till något som definitivt inte är tystnad.

Kanske skulle det kunna liknas vid rörelser i en dimma som inledningsvis gör omgivningen osynlig men där den allteftersom man närmar sig stilla och lite diffust träder fram efterhand.

Här inleds resan i tystnad och så med en nästan ohörbar cello. Långsamt och liksom tveksamt växer stycket i ett mycket långsamt crescendo där allt fler instrument tar plats. Efterhand som repetitionerna går framåt hittar stycket alltmer struktur, en struktur som låter mängder av små detaljer stiga fram, ibland som små vackra teman i en mer kaotisk omgivning.

I mitt huvud skapas en musikalisk kropp som sakta rör sig – på något vis svävande genom skimrande vatten. Kanske som en manet i ett vatten där solljuset bryter igenom och skapar ett skimmer av svävande toner och ögonblick av stor skönhet. Kroppen av tonkluster och klangmattor rör sig långsamt men minst lika viktigt är allt det som händer inom kroppen. Och som styckets titel säger krävs det ett totalt fokus för att i någon mån kunna följa med i allt som nästan är dolt. Än större är det fokus som krävs av orkesterns musiker för att styckets alla detaljer ska smälta ihop till en sammansatt helhet.

Verkens titlar är viktiga

Årets sex nyskrivna verk handlar förvisso inte om programmusik. Ändå blir titlarna betydelsefulla. Som en ingång till musiken hjälper de lyssnaren att hitta en egen väg till musiken. Ger ledtrådar och associationer som styr lyssnandet.

Så blir det lätt att placera också Jakob Malmfors verk ”Mellan två andetag” i en omgivning av vatten. Verket har inspirerats av upplevelser under fridykning – ”I fridykning kommer det en punkt under ens färd neråt där kroppen förlorar sin naturliga flytförmåga. ….” skriver kompositören bland annat i sin presentation.

Verket inleds distinkt och med kraft men sjunker sedan snabbt tillbaka. I volym om än inte i intensitet. Som flera av verken är grundtempot långsamt. Fyllt av intrikata rytmiska figurer som ofta placeras som skimrande bubblor i i pizzicaton och studsande stråkar. Stämningen är svävande med en andning som stiger och sjunker medan den vandrar mellan instrumentgrupperna.

För en stund tycks verket närmast stillastående med eftertänksamt vackra klanger, vilande i sig självt som om fokus vänds mot ett inre eller blickande upp mot ytan och ljuset.

Kanske hjälper titeln till också när en sjunkande rörelse strax efteråt skapar en känsla där stilla skönhet blandas med en lurande känsla av hot. Sällsamma klanger skapas när musikernas röster blandas med instrumenten och formar stilla nedåtgående virvlar.

Axel Lönners verk ”Och det är som jag sågs en gavel stå vit” har hämtat sin titel från Frödings dikt ”Strövtåg i hembygden”. Det är en tillbakablickande dikt där goda minnen blandas med sorgen över det som försvunnit. Något tillbakablickande hittar man knappast i Lönners musik men visst bjuder stycket på både skönhet och vemod.

Svävande klangmattor

Verket inleds av en ensam, svävande violin. Långsamt och sökande tillkommer fler instrument. Som ett stilla och oerhört lågmält samtal. Eller är det kanske en återklang från en tid då de tomma markerna var fyllda av liv.

Allt växer mycket lugnt och stilla till svävande klangmattor. Inledningsvis helt utan resonans. I sin yttre form är inledningen utmanande repetitiv. Så löser stämmorna upp sig och i ett mycket långsamt crescendo stiger instrumentens resonans lynnigt och långsamt fram. Bryts igenom av virvlande rörelser och utrop eller signaler från enskilda instrument. Lyssnar man noga hittar man små melodier gömda inne i klustret. Så växer en stor, kraftfull och lite orolig intensitet fram men går över i stilla flageoletter innan en mollstämd melodi stiger fram som minnet av ljusare tider.

Oskar Björkmans ”Vallåt från Mockfjärd” bär årets tydligaste tema. Hans verk bygger på en uppteckning av just en vallåt från Mockfjärd och den vackra melodin följer oss genom verket. Ofta helt nära, ibland mer dolt eller på avstånd.

Det är inte svårt att låta musiken ta mig med till fäbodlivet där djuren dagtid vandrar fritt på bete. Att guidad av tonsättaren göra sällskap med djuren genom glesa skogar där solen skimrar genom lövverket medan den lockande melodin berättar att mjölkningen väntar på fäboden.

Inledningen presenterar verkets klangvärld och låter oss ana huvudtemat. Melodin stiger in med violans varma ton och kontrabasen skapar stämning med en bordunton medan fiolernas studsande stråkar skapar ett skimmer över upplevelsen. Melodin finns hela tiden där men det rycker och drar, varieras och temat ger sig då och då ut på små utflykter. Någonstans mitt i verket får vi ett exempel på hur en inledningsvis dold bild kan stiga fram när de intrikata pusselbitarna kommer på rätt plats. Den här gången i form av en skir melodi som skapas i ett intrikat samspel av violinerna och tar plats parallellt med styckets huvudtema.

Stillhet och rörelse

Freya Wolfs ”perspectives” handlar om stillhet och rörelse och tar sin utgångspunkt i en vindkraftspark i Öresund. Vid resan över Öresundsbron vandrar kraftverken in i och ut ur gemensamma linjer. Skapar ordning och oordning. Samtidigt rör sig rotorbladen i olika hastigheter. Tillsammans blir de en illustration av att vad man ser beror på varifrån man tittar – vilket perspektiv man har.

Det är naturligtvis relevant för Freya Wolfs verk men blir också en påminnelse om att våra upplevelser ofta är personliga och att vad vi upplever under en konsert beror på vad vi har med oss in i situationen. Också det en form av perspektiv.

Verket är uppbrutet, ständigt växlande mellan sammanhållet och kaos, mellan dramatik och vila. De olika temperamenten, eller karaktärerna, kan också samexistera och ta plats i olika delar av orkestern. Även här är inledningen sökande.

Var stämma för sig tycks stabil men tillsammans skapar violinerna en klang som svävar fritt innan de förankras av cello och kontrabas. Stämning skapas i klusterlika klanger som låter skilda instrument stiga fram med, som det tycks, en egen agenda. Överhuvud handlar det mer om klanger än om melodi och om instrumentröster som rör sig oberoende av varandra samtidigt som de tillsammans skapar en spännande, lite svårfångad helhet.

Många av årets kompositioner präglas av ett slags återhållet sökande med svavlande och skirande skira klanger, berättelser som ibland handlar om stilla undran eller förundran och lika ofta handlar om frågor som om påståenden.

Årets konsert avslutas

När årets konsert avslutas med Milosz Krawczyks ”Rapsodia” är temperamentet ett helt annat. Med inspiration i östeuropeisk folkmusik har Krawczyk skapat ett löst sammanfogat verk som med enorm kraft och energi genast greppar tag i lyssnaren.

Här används orkesterns hela klang och med intensiva melodier och drivande rytmer skapas en helhet som samlar orkestern kring ett mål. Så byter verket attityd och går in i ett meditativt stilla tillsänd. En närmast klosterlik känsla där orkesterns instrument får sällskap av mumlande, andlös sång. Allt byggt på en diskret bordunton i kontrabasen.

För åhörarna blir det en kväll av möten. Med dirigent och musiker, melodier och klanger. Men framför allt med de sex tonsättarna vars verk tillsammans skapar en väv av spännande upplevelser. Vackra och utmanande, vilsamma och oroande.

Musica Vitaes stora betydelse

Genom åren har snart 200 tonsättare skrivit för Musica Vitae som ständigt förmått att tillsammans med Michael Bartosch skapa spännande musik av de partitur de mött. Många av tonsättarna är verksamma och flera av dem är flitigt spelade både nationellt och internationellt. Vad som ska hända med årets tonsättare är det väl ingen som vet. Men jag vill gärna höra mer. Av spännande tilltal och personliga röster.

Musica Vitae har under årens lopp gjort fantastiska insatser för att lyfta fram den nutida musiken. Inte minst genom projektet ”Framtidens tonsättare”. Trots det kvarstår problemet att man så sällan får höra samtida musik mer än en gång. Går miste om repetitionens möjlighet till fördjupning eller igenkännandets glädje.

Alla årets verk skulle må väl av en andra och tredje lyssning. Men för att det ska ske måste den nutida musiken få en så stark position att betydligt fler nutida verk får en chans att ta plats på den ordinarie repertoaren. Som njutning och utmaning och en möjlighet att närma sig det hittills okända.

The post ”Framtidens tonsättare” – fyller 30 år first appeared on Opulens.

VÄLGÖRENHET. Tre Göteborgsorkestrar går under en dag samman i ett musikmaraton för att hjälpa sina ukrainska musikerkollegor.

– Jag är enormt tacksam över engagemanget från de svenska kollegorna, säger Theodore Kucha, chefsdirigent för Ukrainas filharmoniska orkester i Lviv.

Den ryska invasionen av Ukraina har inte bara lett till förödelse för landets civilbefolkning. Även museer, teatrar och andra kulturinstitutioner har drabbats hårt av de ryska truppernas framryckning, och ukrainska musiker kämpar nu för att rädda instrument, noter och arkivmaterial undan bomberna.

När Göteborgsoperans orkesterchef Andreas Lönnqvist läste om förstörelsen ringde han sin vän Theodore Kucha, chefsdirigent för Ukrainas filharmoniska orkester i Lviv, och frågade om svenska musiker kunde göra något för att hjälpa sina ukrainska kollegor.

– Theodore sade direkt att vi kunde samla in pengar för att köpa instrument och annan utrustning – allt sådant som nu riskerar att antingen brinna upp eller bombas sönder. Många av musikerna har inte längre några instrument att spela på. Och när Ukraina en dag ska återuppbyggas kommer ett fungerande kulturliv att vara en viktig del av en läkningsprocess, säger han.

“Väldigt fin gest”

Samtalet ledde till det musikmaraton som den 28 maj går av stapeln i Göteborgsoperans foajé, då Göteborgsoperan, Göteborgs Symfoniker och Göteborg Wind Orchestra under tio timmar spelar för att samla pengar till Ukrainas musikliv.

Och enligt Theodore Kucha, som sedan ett par veckor befinner sig i Warszawa på en musikinspelning, betyder engagemanget mycket.

– Andreas var en av de första som hörde av sig och frågade hur man kunde hjälpa de ukrainska musikerna. Jag är enormt tacksam över engagemanget – det här stödet betyder så mycket. Ingen hade kunnat föreställa sig att vi skulle hamna i den här situationen, säger han och fortsätter:

– Att svenska musiker nu hjälper sina ukrainska kollegor betyder enormt mycket och är en väldigt fin gest. Men – kriget är inte över på länge.

“Ingen begravningsstämning”

Evenemanget är gratis, men publiken kan swisha en frivillig summa till ett konto som startats av Kungliga Musikaliska Akademien – och tanken är att de insamlade pengarna ska kunna hjälpa till att återuppbygga verksamheten efter kriget.

Även sångare från Göteborgsoperan deltar i den tio timmar långa konserten, som bland annat kommer att innehålla filmmusik ur “Star wars”-filmerna med tolv hornister ur de tre orkestrarna. Och Andreas Lönnqvist betonar att det handlar om ett glädjefullt evenemang.

– Vi vill stötta musikerna i det pågående kriget, men det ska inte vara någon begravningsstämning. Tvärtom får det gärna vara lättsam musik och vi tänker oss en konsert där foajén är öppen, baren är öppen och man kan komma in och bara ta en kopp kaffe eller ett glas vin, säger han och fortsätter:

– Det ska vara mer som en folkfest än en pretentiös konsert.

Anna Grönberg/TT

The post Musikmaraton till stöd för ukrainska musiker first appeared on Opulens.

STRUKEN. Östersjöfestivalen firar 20 år, med dirigenten och grundaren Esa-Pekka Salonen vid taktpinnen under jubileumskonserten. Saknas gör dock en annan av festivalens grundare – den ryske dirigenten Valerij Gergiev.

–Under rådande omständigheter är det helt enkelt inte aktuellt med tanke på hans koppling till den ryska regimen, förklarade Staffan Becker, konserthuschef för Berwaldhallen, tidigare i år i en intervju med SvD.

Östersjöfestivalen grundades 2002 på initiativ av Berwaldhallens dåvarande konserthuschef Michael Tydén, Esa-Pekka Salonen och Valerij Gergiev, med ambitionen att uppmärksamma lösningar för en hållbar Östersjöregion. Men Gergiev, som har hyllat Putin och dirigerat sin orkester på ryska krigsskådeplatser, är alltså inte längre ett affischnamn för festivalen.

Under jubileumskonserten den 31 augusti dirigerar Salonen Mahlers symfoni nr 2 med Sveriges Radios symfoniorkester, samt sopranerna Nina Stemme och Miah Persson.

Bland gästartisterna under festivalen märks också den Grammy-belönade ensemblen Kremerata Baltica, den isländske pianisten Vikingur Ólafsson och den franska musikensemblen L’ Arpeggiata som håller sin barockkonsert i Vasamuseet.

Den 27 augusti är det Sverigepremiär för Karin Rehnqvists verk “Silent earth”. Det framförs av Sveriges Radios symfoniorkester och Radiokören under ledning av dirigenten Dima Slobodeniouk.

TT Nyhetsbyrån

The post Östersjöfestival jubilerar – utan Gergiev first appeared on Opulens.

AVLIDEN. Den grekiske kompositören, dirigenten och politikern Michail “Mikis” Theodorakis är död. Han blev 96 år.

– Han var en var en färgstark man, både som kompositör och samhällsdebattör. Han var en helhetsmänniska, säger Monica Dominique.

Bozoukimusiken i filmen “Zorba” (1964) med Anthony Quinn i huvudrollen gjorde honom världskänd men Mikis Theodorakis musik spänner över såväl grekisk folkmusik som mer orkestral symfonisk musik.

Erika Josefsson/TT
Miranda Sigander/TT
Matilda Källén/TT

The post “Zorba”-kompositören Mikis Theodorakis är död first appeared on Opulens.

DIRIGENT. Joachim Gustafsson från Borås har blivit utvald till chefdirigent i Bogotá, Colombia. Han har både musikaliska och sociala planer för orkestern.

Bogotás filharmoniska orkester har röstat fram svensken Joachim Gustafsson till att bli deras nya chefdirigent, det rapporterade Kulturnytt P1 under morgonen.

– Det är glädjande och hedersamt att få uppdrag som chef för en så stor orkester. Jag känner mig ärad att få ta över orkestern och föra den vidare, säger Gustafsson.

Orkester filarmonica de Bogotá är en av de större orkestrarna i Sydamerika och en paraplyorganisation för en mängd andra mindre orkestrar. Ett av målen, berättar Gustafsson, är att nå en publik utanför den traditionella konsertoch göra orkestern till en större del av Bogotás invånares liv.

– Vi vill göra allt för att det ska bli ett bättre klimat och det gör vi genom att satsa mycket på kultur, ungdomar och barn. Jag brinner för att göra filharmonikerna till en orkester för alla, berättar Gustafsson.

Stadens borgmästare har myntat begreppet Bogotá Humana – Det mänskliga Bogota, som Gustafsson refererar till när han berättar om sina planer. Under de våldsamma demonstrationerna i Bogotá i maj tidigare i år gick orkestern ut och spelade för att trotsa våldet på gatorna.

– Vi försökte ta bort fokus från det våldsamma och få folk att reflektera lite över vad de höll på med. Det lyckas väldigt bra när vi gör sådana nedslag runt om i staden, vid sådana här tillfällen.

Joachim Gustafsson tror att Orkester filarmonica de Bogotá skulle kunna fungera som en förebild för andra orkestrar runt om i världen. Enligt honom behöver en stor symfoniorkester rikta sig utåt och bedriva ett bredare kulturellt, pedagogiskt och socialt arbete utanför konserterna. Gustafsson tror att det kan ge barn och unga chansen till en annan uppväxt med annan musik, som i längden kan ha betydelse för det självständiga tänkandet.

– Man blir så matad nu för tiden via sociala medier att den klassiska musiken, seriös musik som kanske kräver mer eftertanke och tid, försvinner. Det här är något vi verkligen anstränger oss för att motarbeta.

Gustafsson vill även göra Orkester filarmonica de Bogota internationellt känd och ge dem skivinspelningar och turnéer på andra sidan Atlanten. Men just nu ser han mest fram emot att få vara med orkestern varje vecka.

– Att vara chefdirigent är att hamna i symbios med orkestern. Jag vill att vi ska växa tillsammans och lära känna musiken, avslutar han.

The post Planerna som ny chefdirigent i Bogotá first appeared on Opulens.

ORKESTERVERK. “Anders Hillborgs Aeterna-musik ger definitivt en bild av evighet – och det är just detta faktum som är själva problemet. En mer sövande musikupplevelse har jag inte haft på länge: en nästan två timmar lång monotont molande ljudmatta”, skriver Björn Gustavsson.

Årets upplaga av Östersjöfestivalen – som sedan 2003 arrangeras i Sveriges radios konserthus Berwaldhallen – har haft miljöfrågor som fokus; temat har genomsyrat både konserter och seminarier.

Eftersom miljö- och klimatfrågan blivit så oerhört viktig var det med stor nyfikenhet jag besökte Berwaldhallen när Anders Hillborgs orkestermusik till en ny film om människans förhållande till naturen skulle uruppföras.

Hillborg komponerade verket som ett beställningsjobb till en film som här visades i en första version, på en storbildsskärm, högt hängande över Radiosymfonikerna – som under ledning av Esa-Pekka Salonen gjorde en laddad, koncentrerad insats i denna massiva symfoniska musik.

Jesper Kurlandskys och Fredrik Wenzels film Aeterna (vilket betyder evighet) kan beskrivas som ett work in progress; filmen kommer inte att vara färdigklippt och visningsklar förrän 2018. Nu handlade det främst om att spela in soundtracket inför det fortsatta klipparbetet.

Anders Hillborgs Aeterna-musik ger definitivt en bild av evighet – och det är just detta faktum som är själva problemet. En mer sövande musikupplevelse har jag inte haft på länge: en nästan två timmar lång monotont molande ljudmatta…

Även själva filmen är monoton, utan dramaturgisk energi. Långsamt panorerade sekvenser staplas på varandra. Efteråt uppstår en rad frågor: Med vilket fog kan man säga att denna film lever upp till deklarationen att belysa dagens miljöproblem? Och i vad mån bygger filmen på musiken, eller tvärtom? Hur skulle denna musik fungera utan film? Skulle den stå på egna ben och i vad mån skulle upplevelsen förändras?

Anders Hillborgs nya verk framfördes av radiosymfonikerna och radiokören. Därtill några solistiska partier av Hannah Holgersson; inslag som genast syresatte den nedtonade orkestermassan. Även Hayk Hakobyans solistiska insats på den urgamla armeniska blåsinstrumentet duduk gjöt nytt liv i enformigheten.

Vid ett tillfälle spreds ett massivt trummande bland slagverkarna – men detta lilla uppror, som vidgades till en tsunamivåg genom lugnet, lade sig strax och allt återgick till det normala.

Anders Hillborgs nya orkesterverk är, kompositoriskt, på många sätt imponerande. Precisionen vad gäller orkestermassans mikrokosmiska rörelser imponerar, liksom konsekvensen i den nedtonade intensitet som obruten böljar av och an, från början till slut. Men det är en hårt bunden intensitet: en potential som aldrig riktigt släpps fri.

Det repetitiva grundmönstret, frånvaron av egentlig melodik liksom körens sakrala, svävande närvaro ger associationer till rysk-ortodox gudstjänst. Man får känslan av ett requiem över mänskligheten och allas vårt öde.

Men helheten förblir besvärande vag. Orkesterverket flyter som väldiga flak av lågmäld monotoni nerför en älv där själva tiden tycks ha stannat. Entonigheten bryts sällan, frånsett smärre orosutbrott. Dynamiken är nästintill obefintlig. Stråkarnas ton emellanåt glasaktig, orgelartad. I det stora hela får man känslan av en fastbunden musik, likt Odysseus när han skulle passera det farliga sund där sirenerna lockade.

Filmen, inspelad världen över, ger både dataanimerade och dokumentära sekvenser från livets födelse fram till idag. Till att börja med långa, dröjande sekvenser,  i efterhand mer flashigt. Men var finns samhällskritiken, insikten om den akuta faran att klimatförändringarna når en tipping point och jorden kan gå Venus öde till mötes?

Med lite mer hetta och temperament, såväl vad gäller själva filmen som musiken, hade Aeterna kunnat bli en slags uppdaterad version av den amerikanska dokumentärfilmen Koyaanisqauatsi från 1983, som den i mångt och mycket faktiskt påminner om.

Också i den filmen dominerar en molande musikmassa, skriven av amerikanske minimalisten Philip Glass. Men den musiken genomströmmas av tydliga energier, riktningar – och filmen ifråga har också mer temperament; en vilja att verkligen berätta något. Där fanns en klar civilisationsskritik. Aeterna känns mer som en trött suck i evigheten: en liten pust som snabbt virvlar bort ur medvetandet.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Helheten förblir besvärande vag first appeared on Opulens.

REFLEKTION. “Det är som att orkestrera en teaterföreställning med scen, roller och gestaltning eller att göra en musikalisk inramning till en konstnärlig performance”, skriver Bo Bjelvehammar.

Först tänker jag bara på fiskar och konserver och blir klar över att jag inte kan reda ut skillnaden mellan skarpsill, sardeller och ansjovis, men om jag tar bort fyra bokstäver från ordet ansjovis, då blir det asjo, som inte har något med saken att göra. De fyra bokstäverna står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra, som är just en orkester, med imponerande sektioner av träblås, trumpeter och tromboner. Ann-Sofi Söderqvist komponerar, arrangerar och dirigerar; hon ger varje sektion, varje individ en egen och framskjuten plats i musiken och i framförandet. Det är som att orkestrera en teaterföreställning med scen, roller och gestaltning eller att göra en musikalisk inramning till en konstnärlig performance.

Ann- Sofi Söderqvist är på flera sätt en gränsöverskridare och en musiker, som röjer ny mark, trampar nya stigar med rötter i äldre musiktraditioner, men med en kompass, som pekar mot något nytt. Hon står bakom alla kompositioner och texter på albumet, förutom två, “Move” och “Play me a Tune“. Dessa spår är skapade av Lena Swanberg, som även är bandets vokalist. Det ges även möjligheter till egna soloframträdande som av Oskar Lindblom på piano i just “Oskar’s Theme”, där han har fått ett eget stycke som han förvaltar mästerligt.

Detta är den tredje skivan efter Point of View och The Story of Us och denna gång är det alldeles särskilt, inspelningen är live från jazzklubben Fasching i Stockholm och Bangen Jazz & Blues-festival i Sandviken.

Den 21 augusti är det en releasekonsert på Solliden på Skansen.

Och så något om det sista spåret “Reflections of a Blackbird” med sång av Lena Swanberg och med bassolo av Pär-Ola Landin; allt i underbara klanger och färger. Koltrasten är ju vår största sångfågel, som sjunger för fullt redan i april, känd för sina flöjtklanger och melodiska fraser, men den är även varierad och individuell i sin stil och framtoning, den har stänk av både jazz, blues och pop.

The post Vad tänker koltrasten om sommaren? first appeared on Opulens.