FILMFESTIVAL. Malmö blir åter centrum för nordisk arbetarfilm när Arbetarfilmfestivalen arrangeras i helgen. Under tre dagar samlas filmer, samtal och workshops om arbete, rättvisa och förändring på Glokala folkhögskolan.

Åttonde upplagan av filmfestivalen

Malmö står åter i centrum för nordisk arbetarfilm när den åttonde upplagan av Nordiska arbetarfilmfestivalen går av stapeln i helgen, den 14–16 november 2025.

Under tre dagar fylls Glokala folkhögskolan i Malmö av filmer, samtal och workshops som tar sig an några av samtidens mest brännande frågor om arbete, rättvisa och förändring. En bred festival med fokus.

– Festivalen riktar sig till alla som är intresserade av solidaritet och arbetarrörelsen, särskilt arbetare, aktivister och studenter, säger Talat Bhat, en av arrangörerna.

Festivalen, som sedan 2017 har etablerat sig som Nordens enda filmfestival med fokus på arbetarfilm, samlar filmskapare, fackföreningar och engagerade samhällsmedborgare i ett möte mellan kultur och politik. Målet är att skapa en arena där film blir ett verktyg för reflektion, organisering och samhällsförändring.

– Vi hoppas att besökarna lämnar festivalen inspirerade, med nya perspektiv på kollektiv organisering och en starkare känsla av gemenskap.

Klimat, digitalisering och global rörlighet

Årets tema kretsar kring arbetarrörelsens roll i en snabbt föränderlig värld. Bland de ämnen som står i fokus finns klimaträttvisa, digitaliseringens påverkan på arbetslivet och den växande globala rörligheten av arbetskraft. Genom filmvisningar, panelsamtal och interaktiva workshops vill festivalen väcka samtal om hur en modern arbetarrörelse kan se ut – och vilka utmaningar som väntar i framtiden.

Efter de digitala upplagorna under pandemin fortsätter festivalen att kombinera lokalt och digitalt deltagande. Förutom visningarna i Malmö planeras digitala programinslag som gör det möjligt för publik över hela Norden och världen att ta del av evenemanget.

Dessutom arrangeras lokala visningar i samarbete med fackföreningar och kulturorganisationer runtom i regionen.

En mötesplats för fler röster

Arbetarfilmfestivalen vill utmana bilden av vem som räknas som arbetare och vad arbete egentligen betyder i dag. Genom att öppna upp för olika perspektiv hoppas arrangörerna skapa en mötesplats för både veteraner inom arbetarrörelsen och nya generationer som söker social rättvisa i en globaliserad värld.

Festivalen arrangeras av filmkollektivet RåFILM i samarbete med ABF, Byggnads Skåne, Elektrikerförbundet och Folkets Bio Panora. Den stöds av Arbetarrörelsens Kulturfond och flera fackliga organisationer.

Med sitt fokus på både historia och framtid vill Arbetarfilmfestivalen i Malmö visa att arbetarfilmen fortfarande har mycket att säga – kanske mer än någonsin.

– Missa inte filmvisningarna, debatterna och möjligheten att nätverka med likasinnade under festivalens tre dagar, säger Talat Bhat.

REDAKTIONEN

The post Filmfestival lyfter framtidens arbetsliv och klimaträttvisa first appeared on Opulens.

FACKLIG KAMP. Den 12-14 november arrangerar filmkollektivet RåFilm Arbetar Filmfestivalen i Malmö. Ett internationellt samarbete som lyfter facklig kamp genom filmvisning, workshops och samtal. 

Arbetar Filmfestivalen (Nordic Labour Film Festival – NLFF) arrangeras årligen sedan 2017 i Malmö av filmkollektivet RåFilm och den 12-14 november är det dags igen. Under helgen visas filmer som på något sätt belyser facklig kamp eller en arbetsplatskamp. Det primära syftet är att mötas, organisera och inspireras av varandra för att tillsammans kunna skapa en bättre framtida värld.

– Vi vill skapa en plats där personer som har olika konflikter på sin arbetsplats, som är aktiva i olika fackförbund eller nyfikna på organisering kan komma samman och lära av varandra, säger Alex Veitch, del av RåFilm och en av grundarna till Arbetar Filmfestivalen.

RåFilm är ett filmkollektiv som kombinerar film med aktivism genom att jobba med filmproduktion som berör samhällsfrågor och ifrågasätter normer. Arbetar Filmfestivalen är den största i Norden i sitt slag och del av ett större nätverk av arbetarfilmfestivaler runtom i världen. Det började när Talat Bhat, del av RåFilm och medgrundare till Arbetar Filmfestivalen, träffade Anna Burton från London Labour Film Festival i England.

– Nu har vi funnits i 20 år och har en lång historia bakom oss. Det vi gör är någonting helt nytt, säger Talat Bhat.

Helgens program består av filmvisningar, samtal och workshops. Festivalen öppnar med filmen Flickorna i Dagenhem om Rita O’Grady som drog igång strejken i Fords bilfabrik 1968, som blev starten på lagen om lika lön för lika arbete. Filmen Extremvåld bryter tystnaden om polismord på svarta i Storbritannien och i dokumentären Italiens affärer skildras Italiens ekonomiska politik under den första oljekrisen 1977.

– Vi tänker att film gör det möjligt att hamna på andra platser och att ta del av andras erfarenheter på olika ställen på jorden, berättar Veitch.

Många av årets programpunkter berör organisering i olika former och ett annat fokus ligger på klimatet och fackföreningens roll i att stoppa klimatförändringarna. Det blir workshop i social permakultur och Afrikagruppernas medlemmar kommer och pratar om matsuveränitet och bygger vidare på sin fotoutställning The Future is Female Farming. Ett tredje aktuellt ämne under Arbetar Filmfestivalen är vården.

– Vi har ju sett de brister som fackföreningsrörelsen länge har vetat om men som i och med pandemin har kommit till offentlighetens kännedom, säger Veitch.

Till temat kommer människor som deltog i den trettio dagar långa sjukhusstrejken i Berlin 2020-2021. Panelsamtalet Knegarpension handlar om hur pensionssystemet drabbar de lågavlönade, kopplat till rapporten Knegarpension: fyra förslag för ett nytt pensionssystem. Det och mycket mer står på programmet inför helgen.

Arbetar Filmfestivalen vill vara en del i att överbrygga hur fackföreningsrörelsernas verksamhet ser ut i förhållande till migranters situation på arbetsmarknaden.

– Vi ser situationer som liknar feodala system där man är helt utsatt till sin arbetsgivare utifrån sin arbetsplats och sin migrationsstatus.

Förhoppningen med filmfestivalen är även att öka det fackliga engagemanget, både i de befintliga fackförbunden och på arbetsplatsen.

– Och självklart att Malmö ska vara en plats för arbetarfilm och filmskapare som jobbar med radikal film, avslutar Veitch.

The post Arbetar Filmfestivalen i Malmö lyfter facklig kamp first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/arbete-och-politik/s5e2-liikavaara-10-tips-till-organisering?fbclid=IwAR0FKtyr_M3aIueK1hF88B-wuFUG9DyGske0ivgBRRKbO-LP8Gce-4n3ZZo

PODD. Stellan Elebro och Simon Leo kollar på Liikavaaras öde, vem Frans var, gammal progg samt ger 10 tips till folk hur man ska organisera sitt lokalsamhälle.

Om podcasten Arbete och politik samt tidigare avsnitt >>

The post Tio tips till organisering first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/arbete-och-politik/sasong-5-avsnitt-1-valkommen-till-2019

PODD. Om regeringsbildningen, EU-valet, hamnarbetarstrejker, klassamhället, en ny bok och allmänt om varför du inte ska ge upp utan organisera dig.

Om podcasten Arbete och politik samt tidigare avsnitt >>

The post Välkommen till 2019! first appeared on Opulens.

HOPP. Trots Brexit och Trump-retoriken ser Vladan Lausecvic att världen är mer integrerad och kosmopolitiserad än tidigare. Istället för att det ”nationella” ses som normerande och det viktigaste bör vi sträva efter en multicentrisk institutionell utveckling, skriver han.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sedan flyktingkrisen och den politiska processen under 2015–2018 är debatten om medborgarskap aktuell i ännu högre grad än tidigare. Olika förslag om medborgartester har lagts fram med hänvisning till att hantera integrationsutmaningar. Men oavsett om synen på medborgarskap handlar om att inkludera eller exkludera fler individer från att kunna identifiera sig med det svenska samhället är medborgarskapsdebatten bottnad i gamla idéer. Väldigt få innovativa och modernare förslag har tagits upp. Även partier som kommunicerar att de är framtidsorienterade är kvar i statscentriska uppfattningar om individen, identifikation och institutioner.

För att förstå problematiken med medborgarskapsdebatten i Europa måste man förstå begreppet metodologisk nationalism. Sociologen Ulrich Beck menade under början av 2000-talet att både vetenskapliga undersökningar och politisk kommunikation är präglade av metoden och synen att nationen, nationalstaten och nationell identitet är normen och utan (riktiga) alternativ. När man till exempel kommunicerar om kollektiv identitet, gemenskap eller sammanhållning är utgångspunkten oftast det ”nationella”. Exempelvis förklaras Brexitprocessen som resultat av att Storbritannien har ”problem med sin nationella identitet” istället för att lägga mer fokus på situationen rörande europeisk identifikation eller att det ”råder brist” på europeisk konstitutionell patriotism eller kosmopolitism.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Alltså, en central del av den metodologiska nationalismen är att staten likställs med nationalstaten. Vilket är problematiskt eftersom alla stater inte per automatik är eller ens måste vara nationalstater. Globaliseringen har sedan slutet av 1980-talet gjort många stater mer kosmopolitiska och transnationella åtminstone rörande institutionell funktion och beslutsfattning i frågor om klimat, utbildning och ekonomi. Därför talas det sedan tidigare om ”global governance” och hur ekonomisk integration påverkat staternas ageranden på andra policyområden. Annat exempel är Europeiska Unionen som fortfarande är världens enda union som har supranationell demokrati, flernivåstyre och medborgarskap. Till den grad att EU-stater idag kan ses som halv-suveräna och transnationella stater än ”fria nationalstater” vilket  främst nationalistiska aktörer ofta vill ge sken av.

Vidare är saken den  att processer som globalisering och europeisk integration trots fokus på ekonomi också  haft stora betydelser för människors identifikation. Idag har fler människor än för 30 år sedan någon form av kosmopolitisk, supranationell eller transnationell identifikation. I sin tur har det påverkat människors syn även på frågor om migration, acceptans och inkludering. Det visas bland annat i argumenten om politiska skiljelinjer utanför vänster-höger skalan som mellan ”globalister och nationalister”, ”anywheres vs somewheres”, eller mellan pro- och anti-EU aktörer. Men det förklarar också att fler individer inom ramen för transnationella nätverk, pan-europeiska politiska partier och globala demokratiska rörelser kan tänka sig alternativ till en i nationalstaten grundad centristisk syn på medborgarskap och institutioner.

Processer som inte är centristiska och grundade i nationalstaten  anses ofta som ett problem främst för politiska aktörer vars politiska kommunikation i grunden fokuserar på den nationella-statliga beslutsnivån. Oftast handlar det om nationalistiska aktörer men saken är att för en politiker oavsett partifärg är det i grunden mycket lättare att tala om behov av värnplikt och kulturkanon för att ”stärka nationell gemenskap och sammanhållning”. Samtidigt som globala problem som terrorism, klimatförändringar och kärnvapenhotet kräver mer av kosmopolitisk känsla för  gemenskap och sammanhållning. Värnpliktstanken och nationalstaten upplevs dock som ”normalbegrepp” eftersom det ses som mer normerande medan få skulle uppleva det som normalt med förslag om kosmopolitiska stadsstater eller global klimatplikt för att rädda världen från enorma katastrofer.

Vidare, för att förstå den metodologiska nationalismens problematik, skulle få i jämförelse med majoriteten av befolkningen kommunicera om att exempelvis Sverige ”behövs för klimatet” eller att Sverige bör vara ”ett samarbete” vilket är vanligt i EU-politisk kommunikation. Och få skulle tala om att det är positivt med ”inkluderande klanism” där människor blir medlemmar av klanfederationen genom att byta efternamn. Det ligger också mycket i frasen att nationer beter sig som klaner på den globala scenen rörande resurser och intressen. Det gör dock inte att klanen är bättre än politisk-medborgerlig nation men det betyder inte heller att nationalstaten är bergstoppen för mänsklig organisering.

Mycket av dagens försvar av nationalstatstanken handlar om att det saknas alternativ eller att nationalstaten är bättre och effektivare än exempelvis klansamhället. Men diskussionen om mänsklig organisering bör inte bara handla om synen på inkludering rörande sättet hur inkluderingen går till och antalet individer som anses inkluderas. Poängen måste vara hur människor kan organisera sig som bäst för att hantera globala risker, problem och utmaningar genom gemensamma institutioner som fler kan kontrollera och identifiera sig med. Det visar exempelvis i tankarna om global skatt på flygbiljetter så at intäkterna både går till FN-program liksom till statliga och lokala budgetar och beslutsnivåer. Eller tankarna att FN kan ha permanenta militära-polisära-civila förband som kan sättas in direkt när människors liv hotas i större skala.

En framtidsfråga är därmed hur identifikationer och institutioner kan organiseras bättre från den lokala till den globala nivån. Exempelvis om åtta månader kommer Europaparlamentsvalet att äga rum vilket även öppnar upp för diskussioner som europeiskt medborgarskap i takt med tankarna om institutionella reformer och ekonomisk integration. Man kan också säga att EU är världens största interkulturella experiment baserad på universella värderingar med syfte att få fler människor att samarbeta och identifiera sig med gemensamma institutioner. Därför vore det viktigt, inte minst med tanke på flyktingsituationen, att debatten om medborgarskap blir mindre statscentristisk och mer multicentrisk. Nedan presenterar jag fyra förslag som berör hur relationer mellan människor och relationer mellan individer och institutioner kan förändras.

Inför Self-Sovereign Identity för alla människor på jorden med gemensam databas i exempelvis New York. Det skulle innebära att varje individ har sin digitala identitet baserad på blockchainteknologin. SSI innebär att individen är suverän med sina grundläggande mänskliga rättigheter och kan använda sin SSI för att samspela och ingå överenskommelser med andra individer och institutioner. SSI går ihop med tankarna om global fri rörlighet och världsmedborgarskap. Det skulle också underlätta för biståndspengar att gå direkt till människor istället till regeringar.

Utveckla EU-medborgarskapet genom ett europeiskt socialkontrakt på riktigt. Idag är EU-medborgarskapet fortfarande världens enda supernationella medborgarskap som ger mer konkreta friheter och rättigheter. Men det saknas en socialkontrakt mellan medborgaren och unionen. En lösning vore att införa europeisk basinkomstpolicy så att exempelvis varje EU-medborgare och långtidsinvånare som är 18+ får runt 250 euro i månaden som underlättar för  basala behov samt dessutom kraftigt skulle  reducera fattigdomen i unionen.

Öppna upp för fler medborgarskapsalternativ rörande staten-landet. Det skulle kunna innebära att de individer som vill ha välfärdsstatens tillgångar (så länge som välfärdsstaten finns) måste uppfylla större krav som fast jobb och inkomst, språk- och samhällskunskaper. Medan de som söker andra alternativ kan efter språk- och samhällsutbildning kunde få snabbare medborgarskap utan tillgång till välfärdsstaten men med tillgång till demokratiskt deltagande som rösträtt.

Låt kommuner, städer och regioner få mer suveränitet i frågor om humanitär migration och social adoption. Människans natur är i grund och botten lokal och det är på den lokala nivån där vi möts och samspelar. Världens, och inte minst Europas, städer skulle på det sättet kunna bidra till att hantera globala problem rörande flykting- och asylmottagning också genom lokala medborgarskap (eller residensskap) och inkluderingsprogram. På det sättet kan individen vid status som flykting i första hand identifiera sig med sin lokala omgivning och lokala institutioner.

Vi lever idag i en värld som trots de senaste händelserna enligt Brexit and Trump-retoriken fortfarande är mer integrerad och kosmopolitiserad än tidigare. Istället för att det ”nationella” ses som normerande och det viktigaste bör vi sträva efter en multicentrisk institutionell utveckling som ger fler individuella medborgarskap som underlättar att hantera problem och främja lösningar från lokal till global nivå.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Människans natur är i grund och botten lokal first appeared on Opulens.

POLITIK. “Man vet att det är valrörelse i ett land när skillnaderna i omfördelningspolitiska ambitioner mellan huvudalternativen är försumbar och utspelen om identitet, kultur och värderingar duggar tätt”, skriver Nathan Hamelberg apropå de röster som tillåts ta plats.

Häromveckan gjorde Magdalena Andersson ett utspel om att vi inte ska “ha svängdörrar in i Sverige”. Det fick mig att tänka på när en kompis jobbade i växeln till Ring P1. En oerhört upprörd äldre kvinna ringde och framförde sin klagan.

Kvinnan: “Varför sätter vi djur som ska in i landet i karantän men inte människor?”
Min kompis: “Hur menar du, skulle du vilja tvingas sitta i karantän i någon månad efter utlandsvistelsen?”
Kvinnan: “Inte JAG!!! DOM så klart”.
Min kompis: “Det där låter som att du inte tänkt färdigt”.

Varför tänker jag på det här? För att i de här tiderna av diskussioner om hur hemskt det är med identitet i politiken så silar folk mygg och sväljer kameler. Ingen tänkande människa förstod Anderssons uttalande som om att hon ville att det ska bli svårare för svenskar att åka på utlandssemester, studera eller arbeta utomlands. Eller att det handlade om flygskatt. Utan att det är ett signalpolitiskt utspel mot De Andra.

Ni vet, identitetspolitik för de vars identitet aldrig behöver uttalas. Besläktat med danska sossars utspel om särlagstiftning med olika straff beroende på område, förment liberala utspel om medborgarskapstest för vissa men inte för andra, Ebba Busch Thors utspel om att (vissa) måste anstränga sig “mer för att bli svenska”. Men uppenbarligen inte partiledare som inte kan identifiera de mest kända verken inom svensk kultur till exempel. Det sker även på könsidentitetens område. Den 14 februari i år skrev Ebba Witt-Brattström en krönika om vilka som utgjorde feminismens politiska subjekt – de med identiteten ciskvinnor – för att sedan avfärda kritik av den synen med syrligheten ”kan det vara så illa att identitetspolitiken blivit en dogm som skymmer verkligheten”.

Inte sällan likställs den aggressiva nationalism som finns i hela västvärlden genom organisering bland minoriteter. Eller än värre, den förra förklaras som reaktion på den senare. Trumps seger har beskrivits som ”svar” på en identitetspolitik, men sanningen är ju att republikanerna sysslat med vit identitetspolitik i varje val i USA sedan Voting Rights Act infördes 1965 och landet tog ett sjumilakliv mot allmän och lika rösträtt. ”The Southern Turn” och ”Benign Neglect” hette det då – att vinna konservativa vita demokratiska röster i södern genom att varna för konsekvenser av lika rättigheter för svarta och för en växande välfärdsstat.

På samma sätt är det ju i Sverige, att SD:s framgångar förklaras med de andras identitetspolitik. Missförstå mig inte: jag tror det finns faror med slentrianmässig organisering av politik utifrån identitet. Eller annorlunda uttryckt, det politiska är de gemensamma angelägenheterna. Särorganisering utifrån identitet blir i någon mån legitimt just för de som särbehandlas utifrån identitet. Men inte ens det är nödvändigtvis det bästa i alla lägen: de som utsätts för till exempel ras- eller könsdiskriminering behöver så klart även få med eller vinna över de som inte diskrimineras till sin sak, att bara organisera sig separat är en taktik bland många. Omvänt kan inte de som utsätts för negativ särbehandling vänta på att de som inte gör det sanktionerar deras krav: de som inte direkt drabbas av ett förtryck kan inte sätta in veto mot de förtrycktas organisering. Bortom allt detta grundläggande finns det en massa irrvägar, tankar om essens, tolkningsföreträde, representation med mera som kan förena det värsta med individuell karriärism och kollektivism, men tanken att det i sig gör det meningsfullt att enögt avfärda vissa appeller till identitet som identitetspolitik och uppmuntra andra är helt enkelt hycklande.

Det finns en orkanvind av röster som varnar för parallellsamhällen och särlagstiftning – ibland på goda grunder. Men väldigt få av de rösterna höjdes ens en decibel när de danska socialdemokraterna lanserade sitt ”ghettopaket” häromveckan. Sluta sila mygg och svälja kameler.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Sluta sila mygg och svälja kameler! first appeared on Opulens.

8 MARS. Samira Ariadad påminner om allt som har uppnåtts och allt som återstår att göra.

Äntligen åttonde mars. Vi påminns i dag om allt vi skapat oss och allt som finns kvar att göra. Om att vi återtagit våra kroppar men att någon av oss dagligen mister den, blir fråntagen valet. Men på gatorna, i våra hem, i domstolarna och på arbetsplatserna tar vi bit för bit tillbaka allt som berövats oss.

Vi påminns i dag om jämlikhetens förutsättningar, hur tätt den sexuella frigörelsen hänger ihop med den ekonomiska. Om inkomstglappet, om arbetsgivarens rätt att anmäla för förtal när missförhållanden påtalas, däribland sexuella övergrepp på arbetsplatsen. Om svårigheten att klara hyran.

Men ojämlikheten speglas också i vilka framtidsplaner vi uppmuntras att göra upp, i vad vi drömmer om, i alla rättigheter som vi liksom män borde få, men också i alla skyldigheter som de borde påläggas. Vi formas genom viktiga ögonblick här och nu i rum för ideologiska samtal. Vikten av en politisk strategi i alla läger är viktigare än någonsin i en tid av drev, näthat och brist på riktning.

Med metoo-rörelsen kom ett återerövrande av makten, ett uppror mot de mäktiga, ett grusande av illusioner om jämlikhet. Vi visade tydligt hur den sexuella frigörelse som så många kämpat för i decennier uppenbarligen ännu är mycket eftersatt.

Framgången riskerar att bli tillfällig om vi inte tillsammans går vidare. Vi måste fortsätta att berätta och förebygga genom utbildning, genom att prata och säga ifrån på jobben, inför oss själva, inför varandra, genom att täppa igen hålen i rättssystemet, däribland nämndemannasystemet som visat sig rättsosäkert, genom att öka stödet till kvinnojourerna. Men också genom att som rörelse bygga vidare på den makt som påverkar vardagen och som allt annat är beroende av: Att sprida budskapet om att, hur och varför vi har rätt att bestämma över våra egna kroppar. Att fortsätta att dokumentera övergrepp, anmäla och organisera oss. Att förbättra våra analyser, engagera oss både med dem som har liknande erfarenheter och dem som har andra erfarenheter.

Somligas ovilja till organisering med transkvinnor påminner på sätt och vis om oförmågan till organisering med rasifierade kvinnor. De ”andra” erfarenheterna komplicerar saker och ting. Men likriktade rörelser når aldrig det de vill uppnå – alla kvinnors frigörelse – även om de på kort sikt kan vara praktiska. Vi behöver vara plastiska och välja rätt plats för samtal, gå in och ut ur sammanslutningar med våra många ansikten, få dem att tappa sin beredskap för oss.

Det gäller att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Vi måste kämpa för bättre och fler välfärdsinstitutioner, skolor, vårdinrättningar och domstolar, putsa på det vi byggt, men samtidigt vara beredda att försvara oss, skapa något nytt, närma oss varandra. Vi vet att vi personligen måste besluta att lämna våldsamma relationer men att som kollektiv skapa förutsättningarna för det. Här är Folkets försvarsenheters (YPJ:s) direktdemokratiska organisering en klar inspiration, där feminismen är en grundpelare, kvinnors organisering en utarbetad metod, frigörelsen öppen och välkomnande och kantonerna kompromisslösa mot misshandel, övergrepp och patriarkala maktsymboler.

Vår största gärning är varje samtal och solidarisering. Våra röster har ekat genom historien, vi har krävt och skapat oss de friheter vi har i dag. Jag ser fram emot att stå bredvid er kämpande för de kommande friheterna i dag och alla dagar.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Kamp idag och alla dagar first appeared on Opulens.

FRIHETLIGT. Jag har nästan alltid sökt ett kollektiv men ledsamt nog undflyr dom mig. Jag talar nu inte om familj, stat, skola eller värnpliktsarmén utan om frivilliga och självstyrande gemenskaper. Allt sedan barndomen fram till den medelålders man jag är idag har jag ingått i en rad olika konstellationer som rollspelsgäng, ideella organisationer, boendegemenskaper, fackföreningar, kultur- och medieprojekt. Inte sällan har jag själv varit en av initiativtagarna till dessa kollektiv, men ack så flyktiga de varit.

Opulens medarbetare Mattias Svensson skrev i onsdags en tänkvärd debattartikel i Svenska Dagbladet. Om hur borgerligheten under senare år kantrat och gått från att betona individens frihet till allt mer kollektivistiska idéer. Nu understryks hellre ”värden som plikt, anpassning och tjänande under nationen”, menar han. Nog är det en tydlig tendens även vänsterut där inte minst den sittande socialdemokratiska regeringen hellre än friheter talar om kraven på såväl infödda medborgare som nyanlända.

Politik blir meningslös, reduceras till en tävling om väljarnas gunst, om vi glömmer bort de grundläggande frågeställningarna. Jag anser exempelvis det som fundamentalt att endast ideologier vilka utgår från individens frihet är anständiga. Idéer som sätter staten, nationen, religionen etc i första rum är auktoritära och leder till människofientliga samhällen. Men den krassa verkligheten är förstås inte så svartvit…

Idag attackeras många av de friheter vi ser som självklara i en liberal demokrati, exempelvis yttrande- och religionsfriheterna, av en växande populistisk och reaktionär höger. Att försvara sedan länge vunna segrar är dock inte det lättaste och hela det politiska landskapet har som sagt börjat vackla. Jag tror en förklaring ligger i just relationen mellan individ och kollektiv. Att vi inte i tillräcklig utsträckning ser hur individens frihet i praktiken också i hög grad är beroende av styrkan hos de kollektiv hon ingår i som jämlike.

De slitna fraserna om löneslaveriet och hur frukterna av mitt arbete stjäls är inte de enda kränkningarna av individen under kapitalismen. Den individualism som främjas av den kapitalistiska samhällskulturen handlar i stor utsträckning om konkurrens, den starkes futtiga frihet att omsätta materiella drömmar. Min frihet står då ofta i motsats till din frihet. Mer eller mindre är också några av de kollektiv där vi spenderar mest tid såväl tvingande som skadliga för demokratin. För såväl barnens betygstävling som vuxenvärldens individuella lönesättning slår sönder de kollektiv vi ingår i. Men ensam är inte stark.

Jag tror inte jag är en helt omöjlig människa och det är därför kollektiven flyr mig. Snarare att de frivilliga och självstyrande kollektiven är undantagen. Sårbara. Undflyende. Ändå är det här de vunna segrarna som nu är under attack försvaras bäst. Och det är också i jämlikhet individens frihet i praktiken kan utökas. Organisering – på arbetsplatserna, i lokalsamhällena, föreningslivet och så vidare – är alltjämt den jordmån där demokratin trivs bäst.

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Frihet, jämlikhet, organisering first appeared on Opulens.

ESSÄ. Demokratin kräver transparens men “de som blivit valda att vara ansvariga för och förvalta makten har under flera decennier gjort allt mer och mer för att dölja hur de handskas med och brukar makten”, skriver Crister Enander.

Natten lättar sakta. Gryningens genomgrå ljus dröjer. Hösten är än så länge grå. Ännu har inte nattfrosten kommit. För en stund blir himlen svart. Råkorna lyfter från de gamla träden för att ge sig ut till åkrarna och söka föda. Det är en imponerande syn när dessa begåvade kråkfåglar för en stund skapar svärta och dominerar helt med sina kraxande läten. Sedan en märklig tystnad och gråheten återvänder.

Gryning. En ny dag väntar. Tungsinne hotar bortom horisonten. Allför mycket raseras i samhället. Politiken blir varje dag en ny utmaning.

Mycket av det som samlas under det luddiga begreppet ”samtidsanda” förstår jag mig knappt på längre. Jag känner mig obsolet; likt en främling, en utböling, rör jag mig genom dessa nya och på väsentligt innehåll dränerade värderingar som härskar i en alltmer omnipotent oinskränkthet.

Om jag betraktar vad som idag präglar samhällsdebatten och kulturlivet, den en gång levande debatten och mer eller mindre vitala meningsutbytet, blir jag beklämd – först, vill säga. Sedan kommer vreden. En sorts urilska, som stigen ur själva jorden, över tidens beredskap att frivilligt låta sig fördummas. Det är en ilska som får mig att tänka på Sara Lidman. Ett ursinne, en orubblig oförsonlighet, som hennes behövs idag.

Hur kunde så många andra så fort och så oreflekterat förlora sin självständighet? Och hur lyckas de samtidigt att behålla självrespekten? Hur står de, bokstavligen, ut med sig själva? Är deras självsyn och självreflektion avstängd, kanske är den rentav avdomnad eller totalbedövad sedan länge? Jag förstår inte dessa människor. Jag begriper mig inte på hur de fungerar i sin flykt undan ansvar.

Förr användes ofta metaforer hämtade från krigskonsten när en kulturdebatt skakade om de låsta positionerna; idag verkar det räcka med några luddiga psykiatriska termer. Resultatet blir att en falsk eller förvriden bild av vad som sker i vårt avlånga land som sedan sprids och cementeras allt hårdare varje dag via tidningar, åsiktsbloggar och televisionens allt större plasmaskärmar.

En klyfta uppstår mellan sken och verklighet. Lögnerna smakar bittert. Som Bibelns onda örter.

Vad som har hänt och vad som rapporteras och diskuterar är två vitt skilda ting. Självfallet är detta farligt då det döljer sanningen och även förmår skapa en form av skenbild som det krävs träning och kunskaper – och en massa tid – för att se igenom. De vill göra oss dummare. Ty utan reella kunskaper är folket fullkomligt ofarligt. Vi sitter och är förbannade i våra dyra TV-soffor. Sedan tycks vår vrede inte räcka längre. Vi tar en påtår i stället. Eller öppnar ännu en pilsner.

Därigenom blir ängsligheten och denna alltmer perverterade längtan efter konsensus ett demokratiskt problem. Det skapar ett hotfullt tomrum i samhällets mitt.

Halvsanningar, och inte sällan renodlade lögner, används idag när samhället ska skildras eller debatteras. Då medborgarna i ännu högre grad än tidigare kräver kunskaper formas i stället bilden av vårt samhälle av ord som inte förmår – och inte avser – att återge vad som verkligen sker. På så sätt blir denna konvenans, denna makabra åsiktsdans, ett utmanande hot mot folkstyret och dess grund.

Demokratin ställer krav. Medborgarna måste vara aktiva, det vill säga: Vi måste ta ansvar och bli en del av poltiken på dess många skiftande nivåer. Passivitet är en bekräftelse på att de som äger makten har rätt. Alla verkar ju så nöjda och leende fogliga.

Demokratin måste, om och om igen, erövras. Apati är ett hot mot demokratin. Likgiltighet är ett hot mot demokratin.

Varje gång någon av oss säger ”men det spelar ingen roll vad jag gör” är ett hot mot demokratin. Ty makt koncentrerar sig. Den sprids inte om ingen, med skärpa och kanske nog så hårda ord, kräver att besluten ska flyttas ut på torget där alla äger rätten att ta till orda och uttrycka sin mening. På ett eller annat sätt – i skiftande sammanhang – måste vi skrida till handling; om inte även de sista resterna av demokratin ska demoleras, och det överväldigande antalet medborgare är utestängda från maktens beslut, görande och låtande. Demokratin är redan i kris. Den saknar kontakt med folkflertalet, det man förr kallade politikens bas har idag hunnit vittra sönder. Folket är knappt längre en faktor som de styrande räknar med över huvud taget.

Den gamla och förhållandevis välfungerande formen av demokrati, då de många aktiva föreningsmedlemmarna på den så kallade ”gräsrotsnivån” engagerade sig och aktivt framförde sina synpunkter, förblev under många decennier det avgörande fundamentet i den svenska demokratin – den parlamentariska demokratin, måste dock klargöras. Partierna, som då ansåg sig äga skyldigheten – eller kanske snarare insåg nödvändigheten – att framträda med en tydlig och begriplig grundideologi. Utifrån den formade de sina konkreta inställningar och formulerade sina ståndpunkter när riksdagen sammanträdde och – som alltid – oväntade sakfrågor dök upp till omröstning. Genom de tydliga ideologierna och partiprogrammen, denna värdemässigt tydliga och ofta pålitliga hållning, kunde medborgarna räkna ut – ja, de visste det in i märgen av benen, de kände sitt parti – vilken inställning deras parti skulle inta i de skiftande sakfrågorna.

I forna tider ingicks i demokratiska stater – det mest kända exemplet vid sidan av Athen är väl Florens – där valdes under olika perioder fursten till hans post. Medborgarna (det vill säga män med viss förmögenhet, inga andra fick då vara en del av demokratin) ingick ett fördrag med fursten. Han regerade utifrån folkviljan – och på dess nåder fram till dess, vill säga, då han försett sig med en armé stor nog att kuva inte bara fiender utan även sina undersåtar. Men fram till dess gällde fördraget. Agerade fursten ondsint, tyranniskt eller mot vad medborgarna och, inte minst, de mest framstående av de många inflytelserika familjerna uppfattade som statens intressen, kunde fördraget – detta kontrakt – brytas. Så, om lagarna följdes, kunde fursten avsättas i varje ögonblick då han utövade den makt han fått till låns.

Under att antal perioder fanns en klar och direkt förbindelse mellan fursten och invånarna i Florens. Det rådde inga tveksamheter om var gränserna gick. Makten, liksom dess befogenheter och gränser, var tydligt definierad.

Den indirekta demokratin, parlamentarismen, förutsätter en genomskinlighet – transparens – vad som sker inne i maktens rum för att det ska gå att beteckna som ett i grunden demokratiskt samhälle. Men de som blivit valda att vara ansvariga för och förvalta makten har under flera decennier gjort allt mer och mer för att dölja hur de handskas med och brukar makten – och även hur besluten fattas. De flesta avgörandena sker inte alls i riksdagen, utan under halvofficiella överläggningar, icke protokollförda samtal och under sammanträden.

Det är en i grunden – vad avser demokratisk inflytande – ohållbar situation. Ojämlikheten mellan det lilla valda fåtalet och de många väljarna, det stora folkflertalet, blir dessvärre alltmer lik en dålig svart fars, en fars som dock – för att fortsätta parafrasera Hegel och Marx – är nära besläktade med de otäckaste av tragedier.

När jag nyligen, på ett lättillgängligt sätt, framhöll detta på Facebook blev reaktionerna egendomliga på ett sätt som faktiskt gjorde mig aningen rädd, eller snarare sorgset uppgiven. Så här löd inlägget:

”Hur ska vi göra? Demokratin – och därmed de avgörande besluten och makten – hanteras idag av en liten klubb av politiker som inte är något annat än just politiker. De vet inte mer än oss, snarare tvärtom då de tvingas leva som i en förblindande bubbla och saknar utblick. Men hur får vi åter ut demokratin på torget? Vad ska vi göra för att återerövra våra röster?

Det är inte rimligt att våra röster enbart ska höras en söndag vart fjärde år, då vi på en enda dag får välja 349 politiker som sedan ska ta hand om den politiska makten under fyra år. Fyra år då vi inte hörs, inte tas på allvar. Då vi, de många, inte syns. Det är bortom all rimlighet. Det är inte värdigt en demokrati. Besluten måste ut till medborgarna – vi är inga attans kunder i ett sammanfallande samhälle. Vi är folket. Det är där den reella makten bör finnas. Varje dag. Varje vecka.”

Vad som skrämde mig var först och främst okunnigheten. Demokrati är idag ett så avlägset begrepp att det håller på att förlora såväl innebörd som sin reella betydelse.  Snabbt blev jag anklagad för att plädera för ett ”gatans parlament”. Flera uppfattade till och med, ofattbart nog, inlägget som ett försvar för våldsaktioner. Jag valde att nöja mig med att skriva ett litet tillrättaläggande. Jag skrev:

”Det uppstod ett onödigt missförstånd då jag skrev om torget och demokratin. Jag skrev nyss: ’hur får vi åter ut demokratin på torget? ’ Torget är en ofta använd metafor för demokratin. Agora är det grekiska ordet. Och det syftar på att medborgarna – vid den tiden självfallet enbart fria män och inga kvinnor – träffas och dryftar statens angelägenheter. Eller som Anders Ehnmark formulerar det i sin bok om Machiavelli: ’Det är en plats där de förnuftiga människorna, beredda att ta skäl, samlas för att dryfta de gemensamma angelägenheterna’.”

Valsedeln är vårt kontrakt. Med den avhänder vi vår samhälleliga makt till de som blir valda. Men vi får inte glömma att valet är en procedur där vi, folkflertalet, av fri vilja ger ifrån oss makten under en tidsperiod som omfattar fyra år. På så sätt får samhället idag sin furste. Och om avtalet inte respekteras måste det finnas flera sätt att säga ifrån, att agera och – i extrema fall – avsätta fursten som brutit alltför många av de löften som avgavs. Då bryter fursten kontraktet. Valsedeln blir enbart en symbol, politiken förvandlas till att vara enbart gester i luften.

I Sverige är antalet röstberättigade i riksdagsvalet över sju miljoner människor – 7,123 997. Det är en viktig siffra att försöka föreställa sig och hålla i minnet då den parlamentariska demokratin är en konstruktion som väljer trehundrafyrtionio personer – 349 – att härska i fyra år. Jag skriver ”härska” då det är det sannaste ordvalet.

Förr, när de politiska ideologierna ännu betydde något, var det bästa sättet för att ta sitt demokratiska ansvar att gå med i ett parti och arbeta på den så kallade gräsrotsnivån. Dessa trägna partiarbetare och förtroendevalda på den lokala nivån hade för inte allför länge sedan betydelse och ett stort inflytande. Idag finns inte den möjligheten i samma utsträckning genom att de politiska ideologierna förlorat sitt innehåll. Liberalerna är inte liberala, socialdemokraterna är inte socialdemokratiska, moderaterna, nya eller gamla kvittar lika, är minst av allt moderata – de tycks i stället vara förblindade rabiata av nyliberalism.

Mot den bakgrunden blir frågan om vad pressen skriver om – och i ännu högre grad: vad de väljer att tiga om – en avgörande demokratisk fråga. Utan debatt och kritisk analys förtvinar ett av politikens mest livgivande flöden utifrån den kraftigt begränsade miljö som riksdagen är. Av tradition, under lång tid, var kultursidorna en frizon där de viktiga och inte sällan mest kritiskt laddade frågorna kunde diskuteras – öppet, rakt, fritt och hårt – utan att hänsyn behövde tas till vilken politisk färg tidningen hade.

Där är det nu stängt. Ängslighet och räddhågsen tystnad är vad som återstår.

Det är inte svårt att från detta självpåtagna inre förtryck dra en del paralleller till sovjetstaternas – och kanske framför allt DDR:s – förfarande att sätta ”frivilliga” munkavlar på statens kritiker. Mekaniken är densamma, även om skillnaderna självfallet är stora.

Hur ska vi då kunna återerövra ett åtminstone minimalt inflytande över politiken, dess innehåll och inriktning? Jag vet inte. Jag vet sannerligen inte. Motviljan att delta i de organiserade politiska sammanslutningarna tycks idag vara monumental. Och ändå förblir de en av de få möjliga vägarna som leder till ett aktivt inflytande och deltagande i hur politikens mål och medel avgörs.

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, lyder regeringsformens första mening. Idag har dessa avgörande ord förvillande nära förvandlats till något som hanteras av vad som framstår som ett gäng oseriösa försäljare av begagnade bilar. Vår grundlags viktigaste mening dras i smutsen.

Som sagt var. Jag saknar Sara Lidmans vrede.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Politiken har förvandlats till gester i luften first appeared on Opulens.

PARTIPOLITIK. “Politik är både att simulera makt och att faktiskt organisera verklig makt”, skriver Amra Bajric.

Vänstern är fattig, rent krasst har Vänsterpartiet tillsammans med sina allierade inget att komma med ekonomiskt i jämförelse med högern och Socialdemokraterna. Vi har inte bankerna på vår sida och Wallenberg reser inte med oss till fjärran länder. Första maj är ett enormt tillfälle. Där dominerar en mer radikal och progressiv vänsterpolitik helt. Facket får ta riktig plats, krav ställs och förhoppningar väcks. En hel dag om året. Det är varje reklambyrå och investerares dröm. Och vi får det gratis, utan att behöva ta udden av eller paketera om vårt budskap för att gå lobbyister och näringslivet till mötes. Genom folkyra kan vi kringgå den härskande mediala logiken. Varje vacker Instagrambild, Snapchat eller tweet illustrerar styrka och makt. För det är just det som det handlar om: för att besitta verklig makt är det viktigt att först simulera den.

Det finns få saker man kan lita på här i världen men ledarskribenternas texter om första maj skrivs alltid, oavsett hur bra vädret är. Detta år är självklart inget undantag. Högern skriver ett par trötta texter där de slentrianmässigt ställer frågan om Vänsterpartiet gjort upp med kommunismen. Detta följs av frågor om varför ska vi vara lediga just den första maj. Vänstern kontrar med ivrigt rabblande om antal deltagare och förslag på nya reformer. Det finns däremot en sak alla ledarskribenter, oavsett politisk färg, har gemensamt i år, de lyfter ett varningens finger inför firande och marscherande. Det påpekas att första maj måste föregås av en riktig politik (för högerns del vore det att avskaffa firandet, sluta tramsa, och införa strängare åtgärder för bidragstagare) och inte enbart bli ett Instagramvänligt jippo. Jag förstår inte dessa invändningar.

Den franske sociologen och filosofen Jean Baudrillard gjorde sig ökänd med sitt uttalande om att ”Gulfkriget aldrig ägde rum”. Alla som sett bomberna falla på CNN för att driva Saddam ut ur Kuwait hade ju bevittnat det med egna ögon, sen kommer en fransk intellektuell och påstår att det aldrig hänt? Typiskt fransk flum-intellektualism, tänkte många och skakade på huvudet. Men vad Baudrillard ville åt var att ”verklighet” som ”världen-i-sig”, en sanning särskild från vår mediering av den genom våra vanskliga sinnen, inte längre har någon relevans för vår egen förståelse av verkligheten. Han förnekar alltså inte att den skulle finnas, utan bara att den inte spelar någon roll för människans uppfattning om oss själva och världen.

Ja ni hör, självklart är det fransk flum-intellektualism! Men han var något på spåren. Politik är både att simulera makt och att faktiskt organisera verklig makt. Än är jag inte postmodern nog för att inte tro på uppdelningen mellan föreställning och verklighet – men förhållandet mellan de två är inte så självklar. Sverigedemokraterna tickar stadigt uppåt i opinionsmätningar – det är en sorts makt, som i förlängningen skapar ett konsensus kring migration, svenskhet, brott och straff. Men att få ut människor i stora massor, att se och höras istället för att begravas i diskursens långsamma kontinentaldrift, det är inget som de förmår. Den som besökt högerextrema ”Folkets demonstration” kan själv bevittna hur patetiskt det ser ut när kommentarernas folktribun försöker mötas i ”verkligheten”.

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket ” heter det i regeringsformens öppningsparagraf. Men folket i fråga är ett instabilt subjekt, ett öppet löfte, och ett hot. Det är genom första maj vi kan simulera vad folket vill och vilka det inbegriper, underskatta inte den möjligheten!

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Om fiktiv och reell makt first appeared on Opulens.