OPULENS. Vi vill passa på att tacka alla trogna läsare och medarbetare för att ni varit med oss under 2025. Därtill vill vi önska er alla ett Gott Nytt År och god fortsättning!

Under vårt nionde år, 2026, står vi inför nya utmaningar efter att Kulturrådet dragit in produktionsstödet till Opulens. Det drabbar vårt bolag Opulens förlag AB, som vi redaktörer äger och driver kollektivt.

Därför har vår systertidning Magasinet Konkret dragit igång en crowdfunding-kampanj som du hittar i högerkolumnen på Opulens förstasida. Du kan också stödja vår verksamhet genom att ta en prenumeration.
Vi är tacksamma för allt stöd vi kan få!

REDAKTIONEN

The post 2026 ‒ nu inleds Opulens nionde år first appeared on Opulens.

OPULENS. Vi fortsätter som vanligt efter nyårshelgen. Samtidigt vill vi passa på att tacka alla trogna läsare och medarbetare för att ni varit med oss under 2023. Och därtill önska er alla ett Gott Nytt År!

The post Nu lämnar vi 2023 bakom oss ‒ Gott nytt år! first appeared on Opulens.

SOMMARLEDIGT. I vanlig ordning tar redaktionen sommarledigt, men vi kommer ändå att bjuda på läsvärdheter varje vecka i sommar.

Opulens redaktion tar nu sitt sedvanliga sommaruppehåll. Men även om vi redaktörer har semester så kan ni ändå se fram emot några nya intressanta inlägg varje vecka under sommaren. Det kommer att bjudas på dikter, essäer, krönikor, recensioner och mycket annat.

Passa även på att ta del av det material som publiceras i vår systertidning Magasinet Konkret.

När vi är på plats igen, måndagen den 14 augusti, sätter vi återigen igång med våra dagliga publiceringar.

Vi önskar alla våra läsare en riktigt skön sommar!

The post Glad midsommar! first appeared on Opulens.

LITTERATURKLIMATET. Cecilia Persson har efter ett femårigt uppehåll från litteraturkritiken nu återvänt. Hon har kritiska synpunkter på sakernas tillstånd.

Jag har vilat från litteraturkritiken sedan 2018 och bara publicerat några enstaka recensioner. Jag har även befunnit mig mycket utomlands under de senaste åren, i länder som Bosnien, Turkiet, Spanien, Rumänien och Marocko.

Jag bodde ett drygt halvår i Tanger, där det fanns en känd författarkoloni under 1950–1970 talet med författare som: Paul Bowles, Tennessee Williams, Patricia Highsmith, Jack Kerouac, Truman Capote, Gore Vidal, Jean Genet och William S Burroughs. Det ska tilläggas att kanske Marockos mest lysande författare och poet Muhammed Chuckri som skrivit den självbiografiska Det nakna brödet också befann sig bland de stora författarna som bodde och skrev i området Medina med sitt pulserande torg och sina gränder.

Det var helt enkelt oerhört välgörande att befinna sig på långt avstånd i den sortens kreativa miljö och betrakta det svenska kulturlivet på distans och därmed också diskussionerna kring vad litteraturkritik ska vara och inte vara.

Den senaste tiden har jag medvetet iscensatt hyperboliska inlägg på Facebook som en subversiv undersökning av hyllade författare och statusfyllda förlag för att försöka att se de styrande strukturer, diskurser, hegemonier och hierarkier som tycks dominera på kultursidor och sociala medier. Bjuda motstånd och vara immun, så jag inte korrumperas och mister min egen urskiljande blick.

Det råder inget tvivel om att Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru, befinner sig i en nästan oantastlig position, i den politiska och icke–vita genren. Detta på ont och gott. Det handlar om det flytande begreppet postkolonialism som även innefattar förordandet av censur av vad som anses vara rasistiska och sexistiska ord. Det går att jämföra med me too-kampanjen som också gick ut med hårda krav på rättning i leden. Fenomen som dessa orsakar ständiga debatter och nu senast gällde det Roald Dahl.

En framträdande röst mot censur och som ofta debatterar litteraturkritikens stora brister är Torbjörn Elensky. Det förefaller alltså som två polariserade synsätt kommit att prägla debatterna. Jag ska inte fördjupa mig i detta, men dåtidens författarkoloni i Marocko, som jag nämnde, utgör en stor kontrast till hur det ser ut i det lilla kulturlandet Sverige av idag.

Ett annat samtals- och debattämne är det eventuella behovet av en litteraturkanon. Där tycks opinionen kluven, med hälften för och hälften emot i offentligheten.

I stället för att vara dystopisk vill jag verka för en utopisk litteraturkritik. Vad borde litteraturkritiken i skenet av brister som redan är nämnda kunna bli och vara? De som, enligt min åsikt, tar störst ansvar för en bred litteraturbevakning är i mitt tycke Örnen och kråkan, bloggen Bernur, BTJ och Magasin Opulens medan de större tidningarna tar ett betydligt mindre ansvar och ytterst sällan recenserar böcker från de små och mellanstora förlagen.

Litteraturkritiken borde präglas av bildade kritikers öppna läsningar med både ris och ros och en förmåga att våga gå i klinch med verken så att litterära och estetiska dimensioner lyfts fram. Snälleriet och ängsligheten över att bli illa omtyckt av företrädare för författarskrået är förödande och underförstått krävs det stark integritet i recensionsarbetet. 

Kritikerns roll bör ju inte vara läsningar som varken gagnar en enskild författares utveckling eller främjar en vital och dynamisk litteraturkritik, och inte heller bör kritikern lobba för Augustpriset och Nobelpriset på en kommersiell bokmarknad med stora vinstintressen.

Bonnierkoncernen har självfallet större ekonomiska resurser för marknadsföring och äger flera tidningar och därmed indirekt ett större recensionsutrymme för förlagets böcker. Att recensera privata vänner och kollegor på samma förlag är givetvis helt förkastligt, men sker alltför ofta, tyvärr. Det är också så att poesi i regel recenseras av kritiker som själva är poeter. En annan brist är att driva ideologiska undertexter i tolkningen av litteraturen. Identitetspolitiska markörer i berömmet.

Ingen författare glömmer en kritisk recension och kan hysa agg mot kritikern i evighet. Sociala medier och boklistor med betyg har också trängt undan den seriösa litteraturkritiken, något som inte varit positivt för litteraturen. Det blir mer konsumentupplysning än komplexa litterära bedömningar. Och om det hela ska handla om en femma eller etta, så kan vi lika gärna skrota recensioner helt och hållet.

Det optimala vore kanske dubbla läsningar och att bibliotekarier såväl som självständiga läsare bedömde böcker oberoende av varandra? Det skulle kunna generera mer olikartade tolkningar och innebära en annan kritisk kvalitet. Att läsa med själen är en önskedröm, liksom att kunna idissla textens djup och genklang. Lyssna på ordens inneboende mening och själv förändras. Växa med böcker som vore det fråga om näringsrik mat.  Kanske är det skillnad på ”den fromma kritikern” och ”den stränga kritikern”? Den fromma vill göra välvilliga läsningar och den stränga betona vad som kunde ha gestaltats mer övertygande?

Litteratur kan nämligen inte på ett schematiskt vis sorteras under förenklade och förklenande kategorier som ”bra” eller ”dålig” litteratur.

Slutligen kanske man kan fråga sig varför någon vill bli författare. Detta som är världens ensammaste yrke överhuvudtaget. Charles Bukowski beskriver detta väldigt väl i dikten ”So you want to be a writer”:

“if it doesn’t come bursting out of you
in spite of everything,
don’t do it.
unless it comes unasked out of your
heart and your mind and your mouth
and your gut,
don’t do it.”

The post Utopiska synpunkter på litteraturkritiken first appeared on Opulens.

REBRANDING. “För ett i verklig mening oberoende medium, ägt av oss som producerar tidningen, finns inga miljoner att vänta från politiska partier eller andra organisationer.” Det skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark som manar till stöd i mediekriget mot de allt starkare högerreaktionära krafterna.

I måndags startade Opulensåret 2023. Under jul- och nyårsledigheterna har magasinet gått på sparlåga och vi har endast publicerat den dagliga julserien Kring Ringsjön. Samtliga delar finns samlade här.

Som jag skrev i min sista redaktörsspalt ifjol innan uppehållet kommer vi presentera en omfattande så kallad rebranding av vårt magasin under våren. Det handlar om samhällsjournalistik, om fler och vassare opinionstexter, vardagsskildringar och satir om det rasistiska klassamhället och dess medlöpare. Det är vårt bidrag till att möta den reaktionära samhällsutveckling, där vi till slut även fick ett blåbrunt maktskifte i Sverige, som till stor del orsakats av åratal av medvetna högerradikala mediesatsningar på nätet. 

Men detta kommer förstås att kosta och för ett i verklig mening oberoende medium, ägt av oss som producerar tidningen, finns inga miljoner att vänta från politiska partier eller andra organisationer.

Därför behöver vi ditt stöd!

Prenumerera på Opulens Premium och få tillgång till våra låsta artiklar. Det kostar endast 39 kr i månaden eller 450 kr för ett helår. På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 267 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film, 30% rabatt på hundratals  boktitlar från Natur & Kultur, samt kan delta i våra skrivartävlingar.

När vi startade Opulens för snart sex år sedan var det på grund av att vi i flera år sett hur svensk kulturjournalistik dränerats. Många, även de som fortfarande prenumererar på en morgontidning, har idag ingen fullödig kultursida. Vårt bidrag för att stärka kulturjournalistiken har hittills varit detta dagliga magasin men nu handlar det också om kvalificerad samhällsjournalistik. För att lyckas med denna satsning behöver vi alltså fler läsare som prenumererar på våra låsta artiklar.

Teckna prenumeration på vår premiumtjänst och välkommen till ett nytt år med Opulens!

The post Ett nytt år och ett nytt magasin first appeared on Opulens.

REBRANDING. ”Det handlar om fler och vassare opinionstexter, vardagsskildringar och satir om det rasistiska klassamhället och dess medlöpare.” I sin sista kolumn för året berättar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark om en kommande omgörning av magasinet under 2023.

På onsdag är det Opulens sista publiceringsdag innan vårt sedvanliga juluppehåll. Det här är alltså min sista helgkolumn för 2022. En bit in på det nya året kommer vi presentera en omfattande så kallad rebranding av vårt magasin.

Varför? Ja, som jag skrev efter maktskiftet i landet i höstas måste vi som värnar ett öppet, tolerant och demokratiskt samhälle nu prioritera nya mediestrategier. Det gäller också Opulens. Kulturjournalistik behöver nödvändigtvis inte alltid vara eftertänksam samt nyanserad. Och även om vårt magasin är partipolitiskt obunden pekar vår publicistiska idé sedan starten 2017 på tydliga värden som kräver att vi höjer rösten när de hotas. Så innan det är för sent…

Det är dags att slå tillbaka!

För i årets Maktbarometern från Medieakademien framgick det hur högerkantringen blivit allt starkare i de sociala medierna. Bland de 100 största kontona på Twitter hade högern 44 och vänstern 20 och de fyra med allra största räckvidd var Carl Bildt följt av Hanif Bali, Ebba Busch och Ivar Arpi. I både förra och senaste riksdagsvalet har högern också lyckats bäst på Facebook och 2022 nådde Sverigedemokraterna en förstaplacering i Maktbarometern. Dessutom ligger deras partiledare Jimmie Åkesson på tredje plats.

År av högerradikala mediesatsningar på nätet har alltså burit frukt och det allt starkare reaktionära greppet om samhällskulturen har ju nu krönts med en blåbrun regering. Triangulering, som oppositionsledare Magdalena Anderssons plötsliga accepterande av en stenhård migrationspolitik, kanske kan ge kortsiktiga vinster i det smutsiga partipolitiska spelet. Men oberoende journalistik har helt andra utgångspunkter och de reaktionära mediernas verklighetsbeskrivningar, vilka senaste åren mer eller mindre gått från underground till mainstream, stämmer inte överens med våra.

Opulens trogna läsare behöver dock inte oroa sig. Bred dagskritik av olika konstarter, noveller och poesi, fördjupande essäer och porträtt av intressanta kulturarbetare kommer vi att fortsätta med. Och även fortsättningsvis kommer vi ge utrymme åt den krympande anständiga och frihetliga högern samt givetvis aldrig sänka oss till partipolitisk propaganda. Men en bit in på nästa år kommer samhällsjournalistiken få en starkare ställning i magasinet. Det handlar om fler och vassare opinionstexter, vardagsskildringar och satir om det rasistiska klassamhället och dess medlöpare.

Mer än så här vill vi för tillfället inte avslöja men räkna alltså med att vårt dagliga nätmagasin kommer genomgå en metamorfos under 2023. Till dess önskar jag er alla en god jul och ett gott nytt år!

The post Det är dags att slå tillbaka! first appeared on Opulens.

NYA TIDER. Som man brukar säga: Äntligen kan jag gå ut med detta! Vi redaktörer på Opulens tar över magasinet från de nuvarande ägarna och driver verksamheten vidare i eget bolag.

Ekström & Garay förlag köpte Opulens för två år sedan, ett år efter att de startade. De har under den första tiden expanderat kraftigt och behöver nu fokusera på kärnverksamheten, att ge ut böcker. Kulturjournalistik är ju ingen lukrativ verksamhet och vi har en tuff tid framför oss. Men i nuläget innebär detta inga förändringar och vi kommer fortsätta med utgivning sex dagar i veckan.

Förlaget och magasinet kommer fortsätta samarbeta, exempelvis med annonser. Även om det kommer bli en del betungande administrativt arbete som redaktionen tidigare sluppit finns det trots allt vissa positiva poänger med bodelningen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

De som följt oss under åren har förhoppningsvis uppskattat magasinets publicistiska oberoende under de två tidigare ägarna. Att vi nu kommer fortsätta verksamheten på egna ben tror jag kan förstärka vårt så kallade varumärke. För kan en tidnings oberoende vara starkare än om den drivs av ett producentkollektiv?

Opulens förlag är namnet på bolaget, vilket ägs till lika delar av oss webb-, kultur- och chefredaktörer, som nu driver magasinet vidare. Vill du stödja Sveriges första och enda dagliga kulturtidning så tar du en prenumeration! Det kostar 39 kr/mån och har aldrig varit mer angeläget än nu.

Med en premium-prenumeration får du tillgång till våra låsta artiklar, 30 procent rabatt på över 850 nyutgivna böcker från Natur & Kultur, tre månader gratis film och biobiljetter från Draken Film, samt får delta i våra återkommande skrivtävlingar.

Läs mer om Opulens Premium HÄR!

The post Vi redaktörer tar över Opulens first appeared on Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Burkbarnet”, av Emmy Odeskog, som vann andrapris.

Burkbarnet – Emmy Odeskog

Det kommer ta nio månader, nästan i alla fall. Inte ens ett år. Tillslut kommer Systern stå i en ljus tambur med en insjunken mage igen och tänka att hon borde ha tagit med sig en present. En bok kanske, eller ett gosedjur. Vad som helst med bara stora delar som inte får plats i små munnar. Men hon kommer inte ha någonting med sig, inte ens en handväska att knyta fingrarna kring. Så hon kommer pilla på duken och sen servetten och sen på koppen kaffe istället. På orkidéerna i fönsterkarmen tills ett blad lossnar och sen pilla ett hål i jorden att gömma det i.

Karin kommer inte pilla på någonting annat än den lilla blekrosa babyn som ligger i knäet. Hon kommer trycka den hårt mot bröstet. Vagga upp och ner. Fram och tillbaka. Säga ”Lilla lilla lilla vännen”, och klappa på ryggen. Mosa in läpparna i kinden. Karin tar lite för hårt ibland, kommer Systern tänka först, men sen kommer hon förstå: det är så man tar. Den mjuka lena rösten kommer viska ”såja” in i babyns öra medan Systern slår sig ned mittemot i soffan. Hon kommer sitta där med knäna hoptryckta som de tjocka ändarna på två tändstickor. Den lilla hjässan som i en mjuk skål mellan hakan och nyckelbenet. Guppa och hålla på. Systern kommer fråga:

”Vilket namn blev det?”

”Leif.”

”Jaså ja.”

”Det ville Mannen”, kommer Karin säga fast Systern inte undrat.

”Jaså ja.”

Karin kommer ha blivit så tunn runt midjan. Mörk under ögonen. Håret kommer ha växt ut igen för längesen men det kommer ha fått en ny, gråare färg. Blivit glansigt. Tröttheten som syns genom den bleka huden i ansiktet kommer verka som ett bevis på att hon gör det hon ska. Att hon är en bra mamma som hängivit sig åt sitt barn. Ingen kommer titta någon i ögonen. Babyn kommer vara så liten att den kan knappt kan titta på nåt. Systern kommer räkna på fingrarna. Fyra veckor nu, nästan fyra kilo. Karin kommer viska lite väl högt i örat: säg hej till Moster. Ta tag om handen och vinka utan att kolla. Systern kommer få någonting jättestort och ömtåligt i halsen. Harkla sig och blinka. Utanför stora vardagsrumsfönstret kommer stora pilen fortfarande stå och vaja i höstvinden. Sist var grenarna så kala, som skållade nästan. Det

hade varit vinter så länge. Nu kommer några gula löv hänga kvar på varje gren. Som spår efter att någonting växt sen dess, om än bara för att falla till marken och förmultna igen. Karin kommer följa Systerns blick ut i himlen, säga:

”Hur går det med boendet? Har du fått tag på nåt?”

”Ja”, kommer Systern säga fast hon inte fått tag på nåt alls. ”Ja ja ja.” ”Grattis.”

Karin kommer bli så lättad. Hon kommer tro att nu blir allting snart så bra. Nu är det snart bara Babyn och Mannen och ljusa framtiden kvar.

”Göteborg är en så fin stad, ja mycket trevligare än Stockholm egentligen, du kommer nog trivas där du.”

”Mmm.”

Karin kommer vända och vrida på babyn i knäet. Fram och tillbaka. Leif, kommer Systern tänka. Leif Leif Leif.

”Skönt att komma tillbaka till lite ordentliga rutiner” kommer Karin fortsätta, ”få dricka lite vin.”

”Ja jo, det förstås”, kommer Systern svara, lägga till: ”… och en ordentlig kropp, bara några stygn där nere kvar att få bort.”

Karin kommer hälla upp mer kaffe med bara ena handen och spilla på mattan. Helvete! kommer hon kvida. Helvetes jävla skit-temos. Babyn kommer öppna den tandlösa munnen och skrika. Först vill Karin inte lämna ifrån sig, men tillslut kommer hon sätta babyn i Systerns famn. Gå och hämta en trasa och lite hushållspapper i köket. Systern kommer tänka: jag kommer tappa honom. Nu kommer jag tappa honom. Nej nu. Hon kommer hålla så hårt, och han kommer bli helt röd i hela huvudet och skrika ännu högre. Systern kommer säga till Karin:

”Han är kanske hungrig”

”Nädå, han är bara trött”, kommer Karin svara.

Sen kommer hon sucka jättehögt och gå på toa. Då kommer Systern guppa babyn upp och ner och låtsas. Tänka: det finns någonting bekant kvar längst in, bakom ögonen. Försöka titta jättejättedjupt så Leif ska hitta. Men Leif kommer inte hitta, han kommer fortsätta skrika. Lilla älsklingen, kommer hon viska. Allting kommer att bli så bra. Hon kommer dra ner tröjan och lägga det sprängande, svullna bröstet framför munnen medan Karins kisstråle spänner mot porslinet inne på toaletten. Säga: såja, såja. Bara för att testa. Först kommer babyn inte förstå, men sen kommer den tystna. Ta i munnen och försöka suga men inte lyckas. Jävla skitbebis, kommer systern tänka och börja gråta fast inuti. Stoppa in bröstet under blusen igen. Leif kommer gråta utanpå, ännu högre nu, och vrida på den lilla kompakta kroppen som en omkullvält igelkott i knäet. Systern kommer försöka ta lika hårt som Karin men hon kommer veta: jag är inte mamman. Jag får inte ta lika hårt.

På bordet kommer det stå en flaska ersättningsmjölk. Systern kommer skaka på huvudet och tänka att barn behöver amma, det handlar om trygghet och anknytning. Kroppen är en väg man går på in i sitt barn så Karin kommer aldrig komma fram. De kommer aldrig bli mamma–son på riktigt, nä. Faktiskt inte. Bröstet kommer bulta under blusen, välla ut över bh:n. Hon kommer tycka att situationen är sorglig för alla och inte bara för henne. Karin kommer komma tillbaka och då kommer Systern räcka över det skrikande barnet. Säga:

”Jag förstår inte hur du orkar”, fast hon menar: Jag vet att du måste. Karin kommer ta babyn i famnen och svara:

”Man måste.”

Sedan kommer de sitta tysta och lyssna på skriket och hyschandet och i hemlighet tycka det är lite skönt att inte behöva prata. Systern kommer inte vilja inse att saker blev som de blev, inte Karin heller. De kommer vilja fortsätta tro att man kan mäta ansträngning i tid och energi. Stygn och månader. Lägga perioder i askar och stoppa undan.

Det kommer inte betyda någonting att gynekologen slinter och råka riva upp någonting inuti Systern med ett litet, smalt metallinstrument. Hon drar till sig benen fast det inte riktigt gör ont på samma sätt som andra saker gör. Nerverna ligger bakom någonting stort och tjockt och elastiskt som bara känns allra längst ut i ändarna. Mitten är avdomnad. Att peta i den är som att sticka en nål genom en madrass och hoppas att man inte kommer ut på andra sidan. Varje liten förnimmelse av smärta måste man därför förstora och tvinga sig själv att reagera på för att kvinnan med instrumenten ska veta. Systern kommer vilja men inte tro på att allt gått bra ända tills kroppen släpat ett embryo uppför en väldigt brant backe inom sig och byggt ett stadigt hem på toppen. Karin kommer säga:

”Jag förstår om du inte orkar.”

Men Systern vet att man orkar allt man måste. Hon kommer blöda efter besöket och hoppas att det ska vara ett sår och inte ett missfall, men Karin kommer säga att det är för tidigt för att kalla det missfall i vilket fall. Systern kommer ligga ensam i stora sängen på kvällen och hålla händerna som en skål mellan benen som för att ha kontroll över att ingenting konstigt trillar ut. Det kommer det inte att göra. På morgonen kommer Karin med rågbröd och skinka men Systern kommer inte vara hungrig. I en vecka kommer hon bara blöda så mycket att det syns på pappret men aldrig ens i den vita delen av trosan. Hon kommer fundera på om hon drar pappret för hårt, att det är det som är fel. Bara ytliga, ofarliga sår som rivs upp vid varje toabesök. Hon kommer köpa super soft-papper från Lambi och hoppas att det ska hjälpa. Det kommer det göra, eller så småningom sluta blöda i alla fall. Hon kommer titta på sitt underliv i spegeln och tänka att det ser helt ut. På insidan vet hon inte. Karin kommer sms:a oftare och oftare, skriva nästan varje dag:

”Hur mår du?”

”Hur går det?”

”Vad gör du?”

”Behöver du något?”

Men Systern kommer inte att behöva något. Ändå kommer hon sitta i soffan och vänta på att någonting ska hända. Att någon ska komma och säga att Du har gjort tillräckligt nu. Du har råd att köpa tillbaka kontrollen med dina uppoffringar. Men ingen kommer att komma, och makten rinner genom hennes fingrar som rå äggvita. I en enda stor, hal klump. Det finns ingenting hon kommer att kunna göra för att hjälpa kroppen med babyn, utan det är bara att vänta på att saker ska dö eller leva. Hon kommer att balansera på avgrundskanten med någon annans ben och armar. Karin kommer säga:

”Jag är så imponerad av dig.”

Systern kommer säga tack och försöka ta åt sig men egentligen veta: Jag gör ju ingenting absolut ingenting.

Det kommer ta månader innan hon har någonting verkligt att uthärda. Kroppen kommer bli en så obekväm plats att befinna sig på. Den kommer spy och skrika och krypa och lida och växa tills huden brister och blir röd över hela magen. Ändå kommer humöret vara det värsta. De varma, ensamma nätterna med ett avgrundshål gapande bakom pannan. Karin kommer ringa men det kommer inte hjälpa. Det enda som kommer hjälpa är att babyn blir tillräckligt stor för att sparka. Då kommer Systern känna: jag är inte så ensam ändå. Inte alldeles, alldeles själv. Hon kommer dra handen över den spruckna huden och veta att någon behöver henne. För långa stunder i taget kommer det räcka. När babyn blir sen kommer hon inte vilja att de sätter igång henne. Hon kommer vilja ha kvar den inuti sig och vårda. Kommer tycka saker som gör ont gör ont på ett skönt och befriande sätt. Det kommer vara en vecka av fullständig makt. Den kommer efterföljas av många år helt utan.

När Leif blir lite äldre kommer Systern möta honom på en isig tågperrong i Göteborg. Karin kommer sms:a fler gånger den dagen än hon gjort på tio år, skriva: den här vagnen, den här platsen, det här numret, den här maten, den här sista tanden som håller på att lossna. Systern kommer ha en handväska att knyta fingrarna runt denna gången, men hon kommer glömma att Leif är ett barn och koka kaffe när de kommer hem till lägenheten. Ställa fram mjölk och socker men inga kakor. Bädda på en madrass i kontoret åt sig själv och i stora sängen till honom. Han kommer sitta vid matbordet och säga saker som systersöner säger:

”Mamma och pappa ska köpa en present till mig i London” och

”En i min klass har flytt från ett krig i Ukraina” och

”Mamma sa att jag låg i din mage fast du bara är min moster”.

Systern kommer ta en klunk kaffe och gömma sig bakom prata-med-barn-rösten, säga:

”Det stämmer, jag snickrade på dig i nio månader, ja, härinne.”

Hon kommer kunna le och peka ner på magen som blivit lite mjuk och bullig. Leif kommer grimasera åt kaffet, svara:

”Ballt.”

”Ja, faktiskt.”

Systern kommer hyra en barnfilm på Viaplay och sätta på den på tv:n. Insidan ut, kommer den heta, och handla om Riley som har ett kontrollcentrum i huvudet där känslorna bor och bråkar med varandra om vem som ska få bestämma. Systern kommer fastna fast tematiken är lite överspelad, men Leif kommer mest titta på Ipaden. Dra fingrarna fram och tillbaka mellan katapulter och tjocka fåglar med små vingar. Första natten kommer Systern ligga vaken på kontorsgolvet och lyssna. Titta in på stora rovan av sladdar under skrivbordet. Tänka: jag måste gå till Clas Ohlson och köpa ett ännu längre grenuttag. Tillslut kommer hon höra snyftningarna och smyga in till sovrummet. Leif kommer ligga med ansiktet nedborrat i kudden och säga:

”Jag vill hem.”

Då kommer Systern få lägga sig bredvid i sängen fast det känns som med de hårda fingrarna. Något bara mammor får göra. Ta extra hårt och extra mjukt. Hon kommer hålla hans huvud mot sin hals på ett så lagom sätt hon kan och dra händerna över håret. Säga:

”Jag vet, det är för att du älskar dina föräldrar så mycket och för att de älskar dig.”

Och sen kommer hon berätta om lekar hon brukade leka med Karin i trädgården hemma. Mamma, pappa, barn. Hon längtade efter dig från början, kommer hon säga. Hon längtade efter att få bli din mamma hela sitt liv.

”Ville du inte ha något barn?” kommer han fråga.

”Nä, det ville jag inte”, kommer Systern svara fast hon visst ville det. Tillslut kommer Leif vara så trött att han somnar med hela kroppen inlindad i hennes armar. Hon kommer låta dem ligga.

När Karin fick cancer trodde Systern fortfarande att det bara fanns lycka och sorg. Att det fanns att vara glad och vara ledsen. Hon var så ung då att kroppen såg ut som en smältdegel man la upplevelser i för att se vilken densitet de fick i värmen. Sorgen flöt ovanpå lyckan som olja ovanpå karamellfärgat, rött vatten i en kolv. Det värsta med cancern var maktlösheten, det var den som var tunn. Bubblade upp mot ytan och la sig. Karin ringde och sa:

”De måste plocka ut hela livmodern, äggen med.”

Systern hade inte brytt sig om livmodern eller äggen utan bara om henne, Karin. Storasystern som alltid visste vart man skulle ta vägen och vad man skulle göra. Som brukade säga att allt löser sig bara man löser det. Det var tur att hon hade fått cancer i så oviktiga organ, istället för till exempel lungorna eller blodet, sa hon. Det var tur att hon hade tränat mycket på gym och hade ett bra immunförsvar. En fast anställning och partner.

Systern låg och vred sig i stora tomma sängen på kvällen, hon ville inte att det skulle bli nästa dag. Ville inte gå till kontoret och träffa alla friska människor med friska barn och familjer att prata om. När Karin frös in sina ägg, sa Systern: ”Det är klart du ska göra det”, utan att förstå innebörden. Allting som inte var maktlösheten kändes tjockt och hanterligt i jämförelse. När Karin bjöd hem henne på lax med pestotäcke och vitt vin något år senare trodde Systern att hon skulle säga: Cancern är tillbaka. Den har spritt sig. När hon istället skruvade på sig och frågade om en tjänst blev Systern lättad. Tänkte bara: det finns något jag kan göra. En hand att lyfta. Knappt ett år skulle det ta dessutom, och detta lilla kunde hon väl offra för ett helt liv. Så hon sa Ja. Först senare skulle hon förstå att onda känslor varken tar ut eller lägger sig i varandra. Kroppen är ett härbärge fyllt av isolerade rum. Makten rår inte på maktlösheten och inte ens en nyfödd baby kan täppa igen hålet som är döden. Karin kastade sig runt Systerns hals och grät av tacksamhet. Systern sa: ”Det är väl självklart” och hon menade verkligen det.

Tioåriga Leif kommer inte kasta sig kring Systerns hals och säga: ”Tack för att jag finns och får leva”, men han kommer krama om henne med de små armarna och säga: ”Tack för helgen”; ”Tack för nya vinterskorna”; ”Tack för maten”.

Hon kommer hjälpa honom på med tumvantarna, säga: ”Tack själv för sällskapet” och det kommer först vara ord som inte räcker alls eller betyder tillräckligt stora saker. Systern kommer vilja att de ska växa, mogna som äpplen i en trädgård och trilla fulländade ner i handen. Gå att ta stora, söta tuggor av. Det kommer inte hända. Det som kommer hända är att ord slutar försöka vara stora nog. Systern kommer gå till en rödhårig terapeut med en hög pastellfärgade kristaller i fönsterkarmen och prata om att låta dem vara. Orden. Det kommer fortfarande ligga ett hav bakom och ett hav framför men hon kommer bli bättre på att simma. Lära sig synka arm- och bentag. Ett terapeut-fönster kommer blåsa upp och släppa in varm luft, slå ner ett glas saft på golvet som man hjälps åt att torka upp. Den där första gången i den ljusa tamburen kommer vara den värsta, men det kommer inte Systern veta förrän lång tid senare. Det kommer inte vara till någon tröst att det blir lättare förrän det blir det. Kaffekopparna kommer stå fulla kvar och kallna på bordskanten, och tillslut kommer skitbebisen sluta skrika. Systern kommer resa sig och gå ut i tamburen igen. Karin kommer säga: ”Vi ses snart” i dörrkarmen, men de kommer inte ses snart. De kommer inte ses förrän till jul. Den första julen med Leif. Systern kommer ha hunnit köpa någonting då, någonting med inga små delar och en fin tanke bakom. Hon kommer ha slagit in det i rött papper med tecknade renar på.

Fast babyn fortfarande är en baby som inte kan läsa kommer hon ha skrivit på kortet: God Jul Älskade Leif. Hon kommer först skriva Moster men sudda ut igen. Malin räcker. God Jul Älskade Leif önskar Malin. Hon kommer tycka att Karin och Mannen borde gett honom ett annat, vackrare namn. Något inte så gubbigt. Men sen kommer hon tänka: Det är inte mitt barn, det är hennes. Hennes val. Systern kommer vänja sig efter några år och tycka namnet är fint. Leif. Det kommer visa sig passa honom.

EMMY ODESKOG
info@opulens.se

The post Novell: “Burkbarnet” av Emmy Odeskog first appeared on Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Över 600 bidrag skickades in till Opulens och Ekström & Garay förlags stora novelltävling. Anna-Carin Collin med novellen A som i Agnes tog hem förstapriset.

Novelltävlingen har under sina tre år blivit en etablerad institution i det skönlitterära Sverige. Prispotten är på 50 000 kr samt för tio noveller publiceringar i Opulens, Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen, samt i en antologi som ges ut av Ekström & Garay. Förra året vann Paolo Nobis Sandén som därefter nominerats till Sveriges Radios Novellpris och nu är aktuell med sin kommande bokdebut.

I år blev det Anna-Carin Collin med novellen A som i Agnes som tog hem förstapriset.

 ”En välskriven berättelse som med sitt bildrika språk och sin genuina persongestaltning tar läsaren i handen genom ett galleri av längtan, sinnesintryck och fantasier från en nattöppen bokhandel i en värmländsk avkrok som andas hela världen och vidare därifrån, bortom själva novellen.”, tyckte tävlingens jury.

Anna-Carin Collin är författare och konstnär bosatt i Täby. Vid sidan av skrivandet är hon även skolkurator, samtalsterapeut och skrivpedagog.

– Även när jag skriver för vuxna är barnperspektivet ständigt närvarande, eller som i vinnarnovellen där huvudpersonen är på väg in i vuxenlivet. Det bara blir så. Kanske inte så konstigt att jag tycker att jag har världens bästa jobb, som skolkurator på Vittra i Vallentuna, säger Anna-Carin Collin.

Andrapriset gick till 22-åriga Emmy Odeskog för novellen Burkbarnet. En välskriven, pulserande och rörande skildring av en kvinnas ambivalens i relationen till en syster och ett barn där tacksamhet och strävan efter att försonas med konsekvenserna av sina val står i centrum. Odeskog är uppvuxen i Södra Sandby men bor nu i Uppsala där hon studerar media och journalistik.

– Jag ser upp mycket till författare som Clarice Lispector och Agota Kristof, men blir på ett eller annat sätt inspirerad av det mesta jag läser. Joan Didion är också en favorit och inledningen till Burkbarnet skrev jag faktiskt efter att precis ha läst om hennes A Year of Magical Thinking förra hösten, säger Emmy.

Tredjepriset tog Linda Fritiofson hem med novellen Målaren. En berättelse om en händelse i vardagen kring vilken spänningen skickligt byggs upp. Fritiofson är journalist och bosatt i Stockholm.

– Jag är glad att ha kommit på tredje plats i Opulens novelltävling! Det är så hemskt svårt att skriva, men för det mesta älskar jag att få hålla på, säger Linda.

Novelltävlingen arrangerades av Opulens och Ekström & Garay, i samarbete med Göteborgs-Tidningen, Kvällsposten och Sparbanken Syd. Juryn utgjordes av Maria Rydhagen (Expressen), Lovisa Åkesson (Expressen), Christer El-Mochantaf (Göteborgs-Tidningen), Taliah Pollack (författare), Johanna Stridh (Sparbanken Syd) och Carolina Thelin (Opulens).

Anna Brynhildsen

The post Vinnarna i novelltävlingen är korade first appeared on Opulens.

NYSATSNING. Följ vår engelskspråkiga satsning Opulens Global! Förutom de utmaningar globaliseringen innebär för arbete, klimat, internationella institutioner etc vill vi lägga ett särskilt fokus på framtidsoptimistiska företeelser. 

Senaste åren har en antiglobalistisk och nationalistisk våg svept över världen. Det förändrar inte det faktum att globaliseringen har kommit för att stanna, menar Opulens Globals redaktör Vladan Lausevic.

– Mellan 1990-2015 handlade globaliseringen mycket om teknologisk utveckling av våra pc:s och av internet. Idag handlar globaliseringsdiskussionerna, ”Globalization 4.0” brukar man ibland kalla det, också om decentralisering, digitalisering och automatisering. Bland annat dessa områden vill vi titta närmare på.

Opulens Global finns både som en avdelning på Opulens.se som hittas i menyn men finns också på en egen adress, www.opulensglobal.com. Global har även ett eget Twitterkonto och en egen Facebooksida.

– Världen rör sig i en postindustriell riktning. Exempelvis kommer de framsteg som görs inom artificiell intelligens förmodligen att påverka hur vi ser på så grundläggande saker i våra liv som arbete och fritid. Följ planetens utveckling med oss, uppmanar Vladan Lausevic.

På Buymeacoffee.com kan du också stödja vår engelskspråkiga satsning Opulens Global.

The post Följ planetens utveckling med Opulens Global first appeared on Opulens.

FÖRSLAG. Chefredaktör Stefan Bergmark ger lästips från veckans publiceringar i magasinet.

1. På Dramatens stora scen där Maksim Gorkijs Natthärbärget spelas har en skrämmande verklighetskontakt skapats i en uppsättning som knyter an till det pågående kriget i Ukraina.

Lena S Karlsson hade sett pjäsen och ansåg i onsdags att det är en storartad teaterupplevelse.

2. Trots vissa brister är I varje grässtrå såg jag en eld ytterst läsvärd.

Till stor del tack vare samlingens kärnfulla, konkreta och sinnliga dikter, konstaterade Erik Bovin, som läst Carolina Thorells nya diktsamling, i onsdags.

3. Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter?

Erik Cardelús menade i fredags att det är något unket i debatten när självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen.

The post Tre tips från Opulensveckan first appeared on Opulens.

FÖRSLAG. Chefredaktör Stefan Bergmark ger lästips från veckans publiceringar i magasinet.

1.”Varför är kvinnor bättre sol-och-vårare än män?” frågar Rebel Wilsons rollkaraktär Lonnie sin kollega i trailern till svindlarkomedin The Hustle från 2019. Karolina Bergström försökte i måndags besvara frågan i sin filmkrönika.

2. ”Wokerörelsens karaktär av elitprojekt har alienerat stora grupper i de västerländska demokratierna, grupper ur vilka de auktoritära populiströrelserna hämtat sitt väljarstöd.” Lars Anders Johansson skrev i onsdags om hur irrelevanta de som tills nyligen dominerade debatten blivit med Ukrainakriget.

3. ”Detta måste vara den nya högsta standarden när det gäller läroböcker i filosofi. För alla som vill börja lära sig mer om filosofin kan jag inte tänka mig något bättre ställe att börja.” Carsten Palmer Schale skrev i fredags om A.C. Graylings ”Filosofins historia” som nu givits ut på svenska av Fri Tanke förlag.

The post Tre tips från Opulensveckan first appeared on Opulens.