Opulens novelltävling - Opulens

Novell: ”A som i Agnes” av Anna-Carin Collin

Anna-Carin Collin — Sat, 20 Aug 2022 07:00:42 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera vinnarnovellen ”A som i Agnes” av Anna-Carin Collin. Här kan du läsa mer om 2022 års novelltävling.

A som i Agnes – Anna-Carin Collin

Jag borde ha gett mig iväg för länge sedan. Om det inte vore för Harry, moster Margots benknäckarmuffins och Oscar Wildes frisyr hade jag varit långt härifrån vid det här laget.

Nu sitter jag på en trottoarkant och väntar. Himlen är rosaturkos och solen är på väg upp över hustaken. Sopmaskinen körde nyss förbi och lämnade fuktiga spår efter sig på asfalten. Den hörs fortfarande på avstånd, men fåglarnas morgonkvitter låter högre. Det är det ögonblick på dygnet när fågelkvitter överröstar allt.

Jag andas in genom näsan, och den dammiga, våta asfaltsdoften kittlar. Jag kommer att minnas det här, tänker jag. Lukten, ljuden, himlen. Det blir min madeleinekaka. Morgonen när jag lämnade allt bakom mig och tog det första steget bort. Till något annat, som jag inte vet vad det ska bli.

Harry kan man aldrig lita på, brukar mamma säga. Och jag är en idiot som inte lyssnar på henne, eller mer på mig själv.

”Vi ska ha nattöppet”, sa han med den där blicken som får mamma att helt apropå börja prata om Al Pacino. Det var i slutet av april och Harry hade fått en av sina uppenbarelser. När han får en idé gör man bäst i att låta honom hållas, så går det snart över. Jag tog ändå mod till mig och frågade:

”Men Harry, vem köper böcker mitt i natten?”

”Agnes, om du bara visste hur många ensamma människor det finns.”

”Det var inte svar på frågan.”

”Mopsa dig inte.”

Och så vände han på klacken och gick.

Mamma tyckte ändå att det var ganska fiffigt med en nattöppen bokhandel, särskilt som jag skulle arbeta där.

”Då får du sånt där tillägg, för obekväm arbetstid”, sa hon.

Det var så dumt att det inte var värt att kommentera. Harry skulle aldrig betala något extra, för någonting. Om mamma bjuder hem honom på middag äter han sparsamt dagarna innan. När han är färdig och reser sig från bordet är det renskrapat på tallrikarna och tomt i skafferiet. Hon gör sig till, och han slickar i sig. Och tydligen ska jag vara med och betala för det.

Jag hade bestämt mig redan före jul. Resväskan som jag hämtat från vindsförrådet låg gömd under sängen. Mamma upptäckte den en torsdagsmorgon i mars när hon kom in för att väcka mig. Hon drog fram den på golvet och det hade hunnit bli damm på locket. Ännu en påminnelse om min obeslutsamhet. Hon petade in den under sängen med foten och vände ryggen till. Trots att det var skumt i rummet avslöjade axlarna att hon försökte behärska sig, och när jag berättat vart jag skulle sa hon:

”Norge?”

Hon var framme vid fönstret och drog upp rullgardinen så att det smällde till i fönsterbågen.

”Ska du rensa fisk? Vad är det för framtid?”

”Nej, mamma. Jag ska jobba i affär”, sa jag och vände mig mot väggen och drog täcket över huvudet. ”De säljer teknikprylar.”

”Och var ska du bo?”

Jag suckade och ljög:

”Jag ska dela lägenhet med tre andra svenskar, strax utanför Oslo.” Butikschefen i Strømmen hade låtit desperat i telefonen. Inga norska ungdomar vill jobba i affär, sa han. Ring mig när som helst om du vill ha jobb. Han kunde till och med tänka sig att köra tjugo mil för att hämta mig. Och bostad var inget problem. Gillestugan i villan var renoverad efter översvämningen och bäddsoffan hade klarat sig. Gratis är gott, som Harry skulle sagt.

”Du har ju arbete i bokhandeln”, sa mamma och sjönk ner på sängkanten. ”Duger inte det? Du som vill bli författare och allt.”

”Snälla, gå ut”, mumlade jag.

Jag visste att det där med författare tyckte hon inte alls om, så varför drog hon det kortet nu?

Hon strök mig lätt över höften, och jag kunde känna hur sängen sviktade när hon reste sig och gick.

Efter en stund hörde jag skramlet av kastruller i köket. Hon brukar göra så, lämna dörren öppen så att jag ska höra hur hon mår. Värst är klappret av förhårdnaderna på barfotahälarna, när hon travar runt i sin flip-flops.

Men egentligen tycker jag om de där ljuden. Jag samlar på sinnesupplevelser. Smaker, dofter, synintryck. De ska komma till användning när jag skriver min debutroman. Jag har en liten anteckningsbok där jag noterar utmärkande karaktärsdrag hos kunderna. Om jag inte vet vad de heter ger jag dem namn, fantiserar vad de drömmer om, vad de längtar efter, hemligheter de har, vilka sorger de drabbats av. Ibland tjuvlyssnar jag på samtalen mellan hyllorna.

”Har du läst den här?”

”Hon är ju fascist!”

”Men hon skriver bra.”

”Tänk att de säljer hennes dynga.”

Jag har inte kommit längre än så. Har ingen idé om vad romanen ska handla om. Det är som att jag har ett gäng fiktiva figurer som står och väntar på mitt nästa steg. Som att jag ska flytta till Oslo och jobba i butik. Då ska jag få tid att skriva halva nätterna. Inte bli störd av mammas omsorger, eller Harrys grandiosa påhitt.

Han övertalade mig att stanna, fram till midsommar i alla fall. Jag tänkte härda ut till pingst, men det berättade jag inte.

Samma dag snickrade han ihop två vikbara skyltställ ute i verkstan. Med höga, smala bokstäver textade han: Premiär! Nattöppet hos Harry! Det finns fika! Det var något rörande med de där sneda kaffekopparna på fat som svävade fritt intill texten, men framför allt att Harry på allvar trodde att alla visste vad det var för butik han hade. Borde han inte ha ritat flaxande böcker istället?

Sedan baxade han in skyltarna i kofferten på Plymouthen och drog iväg. Den ena ställde han upp utmed sextiotrean, söderut. Den andra placeringen var han mer nöjd med. Strax efter avfarten från Stockfallet.

”Rikingarna kör den vägen när de ska till golfbanan”, förklarade han. ”Alla spelar golf nuförtiden, inte bara de med old money på guldkusten”, och så gjorde han en swing med en osynlig golfklubba, som för att visa att han hade koll på läget.

Har de tid att läsa, funderade jag, och knappt någon gör en avstickare hit, det är sanningen. Inte ens för skojs skull, allra minst för en nattöppen bokhandel. Inte ens om det bjuds på kaffe i termos.

Annat var det förr när trafiken gick genom centralorten. Skyltfönstren skallrade när stora fordon dundrade förbi. Nuförtiden händer det bara ibland att någon råkar svänga av från Europavägen av olika skäl, som långtradarchauffören i förra veckan. Han klev in och ville låna toaletten, och passade på att fråga efter Michael Connellys senaste roman – som ljudbok. Harry plockade fram pocketutgåvan, men den ville han inte ha. Han försvann när han uträttat sina behov. ”Tänk om vi ändå hade haft CD-böcker att sälja”, påpekade jag.

”Över min döda kropp”, sa Harry. Och han menade det.

När Harry kom tillbaka från turen med skyltställen och klev ur bilen, stod jag i skyltfönstret. Jag var upptagen med att bygga en imposant pyramid av Joyce Carol Oates samlade produktion, det skulle åtminstone se ut som att vi var välsorterade. Han gick så där tillbakalutad som han gör när han är extra nöjd med sig själv. Han såg ut att nästan trilla baklänges. Han stannade utanför fönstret och inspekterade bokpyramiden, tvinnade sin grå mustasch, log brett och nickade gillande. Harry hade skickat flera beundrarbrev till Joyce och var övertygad om att hon skulle titta förbi på sin åttioårsdag. Han pratade mycket om det där, inte minst med kunderna. När de ifrågasatte rimligheten i att en av litteraturvärldens mest framgångsrika författare skulle göra en avstickare hit, till Värmland, svarade han bara:

”Man kan inte vinna, om man inte köper någon lott.”

Det där hade han hört Lill-Babs pratsjunga i en låt, och det var inte första gången han citerade henne. Om Joyce var drottning i Harrys rike, var Barbro Svensson prinsessa.

Det plingade till när han klev in genom dörren. Han stannade och plockade upp ett exemplar av Blonde, vägde boken i handen och smackade:

”Nu du, Agnes, ska du få se på grejer.”

Han fortsatte in på kontoret. Han blev kvar där resten av eftermiddagen och rökte Camel utan filter. Cigarettlukten letade sig ut i butiken. Efter ett tag hördes också snarkningar. Jag tittade till honom så att han inte hade somnat mitt i ett bloss. Han låg i den korta, röda skinnsoffan, med huvudet över det ena armstödet och strumpfötterna utanför det andra. Händerna låg knäppta över magen, som höjde och sänkte sig vid varje in- och utandning. Jag kom att tänka på den där dekorationstomten som sover i en docksäng, den som plockas fram till jul och placeras på en hög med böcker i skyltfönstret.

Jag lade över honom den noppiga filten och sköt till dörren när jag gick ut. Några timmar senare skulle han ta det första nattskiftet.

Jag fick rapport när jag avlöste honom nästa morgon. Jodå, det hade minsann kommit en och annan nyfiken.

Jag kunde inte låta bli att fråga:

”Köpte de nåt då?”

”Man måste ha tålamod, Agnes. Det här är framtiden”, sa han och strök sig över den spända skjortmagen, där knapparna kunde sprätta iväg när som helst.

Jag valde att inte säga något om Amazon, ljudbokstjänster, läsplattor och USB-minnen där man får plats med hela bokhandelns deckarsektion. Helt hjärtlös är jag inte, och det tar så lång tid för honom att kliva ut ur skuggan, när han väl hamnat där.

Han gick hem och sov medan jag skötte ruljangsen. Vid två var han tillbaka, och jag gick hem för att få några timmars sömn inför mitt nattskift. Det var alltså så här mitt liv skulle bli framöver.

Min första natt var lugn. Det var folkracefestival i Arvika, om det nu kunde ha någon betydelse. Harry kom förbi på kvällen med en påse kanelmuffins stora som kattskallar. Och en termos kaffe.

”Tack”, sa jag.

”Det är till kunderna”, sa han och travade iväg till pentryt bredvid kontoret. Han kom tillbaka med ett dammigt kakfat på fot och tillhörande glaskupa.

”Moster Margots Muffins”, sa han och torkade av fatet med kavajärmen, sedan lade han upp bakverken och placerade glaskupan ovanpå.

”Ja, men tack till henne då”, sa jag och blängde tillbaka.

Jag vet att moster Margot är ett täcknamn för en hårdhänt polska som bor i samma trappuppgång som Harry. Hon heter egentligen Marta. Jag har googlat, det betyder härskarinna, och det har jag noterat i min anteckningsbok. Liksom hennes klarröda, lackade naglar. Hon är massös och brukar behandla onda ryggslut med sina hårda nypor. Tydligen bakar hon också. Hans kavaj luktade kanel och visst hade han visslat när han kom?

Han lämnade bokhandeln och genom skyltfönstret såg jag att han vek av åt vårt håll. Med ens förstod jag varför mamma tyckte att det var så bra att jag höll mig borta om nätterna. Vad ser hon hos honom egentligen?

Tant Jörgensen som arbetar i Erikshjälpens butik i stan kikade in strax efter midnatt. Jag satt på pallen bakom kassan och åt russin för att hålla mig vaken. Hon spratt till när hon såg mig.

”Åh, Agnes. Är det du som är här?” sa hon i en och samma utandning.

Jag stoppade ner russinasken i fickan på koftan och reste mig. Jörgensen är huvudet kortare än jag och hennes kläder luktar malmedel. Jag antar att det är smällar man får ta, när man arbetar i second hand-butik. Jag undrar hur jag luktar?

Trots att det bara var hon och jag, lutade hon sig fram och viskade: ”Den där boken om nyanserna … i grått? Har ni den?”
Din lilla rackare, tänkte jag och gick före henne in bland hyllorna.

Harry hade placerat tantsnusket mitt emot kokböckerna. Han är omtänksam så där. Väl framme upptäckte jag att boken var slut och frågade om jag skulle skriva upp henne på intresselistan, men nej, nej.

”Inget besvär för min skull.”
På väg ut stannade hon och sneglade på fatet med muffins. ”Stiliga”, sa hon. ”Får man köpa?”
”Vi bjuder, varsågod. Kanske lite kaffe?”
Tant Jörgensen nickade och jag lyfte på glaskupan. Hon trevade in sin lilla skinntorra hand och tog för sig. Hennes fingrar nådde knappt runt och tyngden av bakverket fick henne att höja på ögonbrynen.

”Ojoj ojdå”, sa hon och tog en tugga, medan jag hällde upp kaffe i en av Ekebymuggarna.

”OJ!” flämtade hon när det knakade till i käkarna.

Hon drack en slurk kaffe, samtidigt som hon smög ner eländet i handväskan, invirad i en servett. Jag låtsades inte se. Sedan gick hon, och jag plockade fram russinasken ur ena fickan, och anteckningsboken ur den andra.

Klockan 04.18 gick solen upp, och de följande nätterna hände det allt tidigare. Det var ingen rusning direkt och Harry hade alltid en ursäkt för att kunderna uteblev. Var det inte Wagnergala i kongresscentret, så var det filmkväll i Kollsberg, räkfrossa på Vänern eller kolardag i Gunnarskog. Jag tror att Harry åkte iväg till skyltplatserna varje kväll för att kontrollera att de stod kvar, och till hans förvåning gjorde de det. För det mesta var det väldigt tråkigt de där nätterna. De få kunder som kom, tog för sig av muffinsen. Efter det var det väl tveksamt om de skulle komma tillbaka. Jag gjorde vad jag kunde för att intressera dem för böckerna istället.

Men en kväll hände något. Där stod han. Paul Skogh med ”h” från Uppsala. En och nittiosju lång, och en frisyr med litterär influens. Det tog en stund innan jag kunde placera den på rätt huvud, men när det gick upp för mig blev jag varm och glad. Det kan även ha varit hans kommentar om Moster Margots Muffins som gjorde mig på gott humör.

”Mmm … goda. Och praktiska.”

När han såg min frågande blick viskade han:

”Man kan lägga dem i en påse och svinga dem mot ondsinta knäskålar.”

Paul kom på cykel varje kväll och höll mig sällskap om nätterna.

Han hade en filt med sig som vi lade ut på golvet. Där satt vi nära varandra och han läste högt ur sin ”senaste novellsamling”, utskriven på lösa papper, utan paginering. Jag hade överseende med bristerna i gestaltningen, de ständiga tempusbytena och det svajiga perspektivet. Paul å andra sidan lärde mig skillnaden mellan jamb och troké och hur en blankvers är uppbyggd. Mamma kom på mig med att mumla ”god dag, god dag, god dag, god dag, god dag”, när jag satt i hammocken bakom huset och målade tånaglarna. Hon ruskade på huvudet och tänkte nog att det där med Norge, det kanske inte var en så dum idé i alla fall?

Paul var född den tjugoåttonde december, som den tredje av fem bröder. Alla hade namn som började på ”P”. Jag är ensambarn, men mammas förhoppning var att jag skulle få en bror med namnet Boris, och en syster vid namn Cecilia. Själv ville jag ha en hund som jag skulle döpa till Dennis. Men det blev ingenting av med allt det där. Det blev bara jag. A som i Agnes.

Jag vände på dygnet. Sov på dagarna och var vaken om nätterna. Jag har aldrig tidigare varit så blek i hyn i juni.

Om mamma känt till att jag fick stryka fingret över en främlings illa läkta ärr efter en komplicerad blindtarmsoperation, att det var som blindskrift när jag blundade och läste honom, om och om igen – då hade hon hyrt en bil och skjutsat mig till Oslo, omgående.

Det var en tidig morgon, klockan 05:36, tisdagen den artonde juni för att vara exakt. Vi låg på golvet, tätt intill varandra, mellan kokböckerna och tantsnusket. Jag slumrade mot Pauls arm och han gjorde en paus i högläsningen. Det blev tyst en stund. Solen hade varit uppe i nästan två timmar. Det var bara några dagar kvar till midsommar och efter helgen skulle jag kliva på bussen och åka de tjugo milen västerut, stå i butik och sälja teknikprylar.

Vi hade öppnat ett av fönstren på vid gavel, för att vädra ut det dammiga och andas in sommarnatten. Jag såg i ögonvrån hur han tittade ut på himlen. Rösten var som blå sammet när han viskade:

”Oscar Wilde. Osssss … car. Waaaaaaaaajld.”

Han hade inte släppt tanken på att använda namnet som pseudonym.

”Paul, det är nog ingen bra idé”, försökte jag och ångrade att jag hade nämnt det där om frisyren från första början. ”Det är liksom för sent.”

Bokhyllorna vakade böjda över oss och jag tänkte att det vore just en skön död, om de skulle falla ner där vi låg, och det sista vi såg var Jamie Olivers underbett och Mr. Greys grå slipsknut.

Vi har så mycket att lära av varandra, tänkte jag, men hur ska vi hinna?

”Paul, jag måste snart resa”, sa jag.

”Jag följer med”, sa han.

”Det går inte. Du passar inte in i den världen.”

”Vilken värld?”

”I en värld av laddbara skäggtrimmers, radiostyrda helikoptrar och dokumentförstörare”, sa jag och viftade bort en harkrank som satte krokben för sig själv i luften ovanför våra ansikten.

”Din värld är här”, sa jag. ”Mellan de här bokhyllorna. Hos de fördömda och Kafka på stranden. I vinterträdgården och på mörka platser, till sista andetaget.”

Han reste sig upp till sittande, tittade på mig som om han inte förstod ett ord av vad jag sa. Kanske blev han ledsen. Kanske kände han sig förminskad och obetydlig, men det var ju precis tvärtom. Jag ville bara väl och önskade få ett så fint avslut som möjligt, för bådas skull.

Han satt där och höll armarna om sina uppdragna knän. Hängde med huvudet en stund, och sedan samlade han ihop sina papper, gick ut till sin cykel, satte fast filten på pakethållaren och vinglade iväg nerför gatan. Han var borta.

Det har gått ytterligare tre veckor sedan den där morgonen, och jag är fortfarande kvar. Vi är i andra halvan av juli. Jag som skulle härda ut till pingst, allra senast till midsommar. Jag har inte sett till honom, och här sitter jag nu med en oro som tumlar runt som ett gäng snokar i magen. Dörren till bokhandeln bakom mig är låst. Harry gav upp till slut. Mamma tyckte att jag började bli hålögd och skällde på Harry för att han inte betalade mig tillräckligt för den obekväma arbetstiden.

”Och så stinker du kanel”, skrek hon åt honom, när hon ändå höll på.

Harry bara suckade och svarade att han nog skulle lägga ner projektet. Kanske stänga helt och hållet och emigrera till Kanada.

”Här blir ändå inga barn gjorda”, sa han, och det hade han rätt i.

Paul Skogh med ”h”. Jag tänker på dig varje dag. Varje timme, varje minut. Var finns du nu? Har du ens funnits? Ingen annan än jag verkar ha sett dig. Den där husvagnen som du och två av dina bröder campade i vid sjön, någon kilometer härifrån, står inte kvar. Om den ens har stått där.

Jag tar fram anteckningsboken ur axelväskan och bläddrar i den. Ingenstans har jag skrivit om Paul. Ingenting om mockajackan med lappade armbågar. Ingenting om sättet att luta huvudet på sned och föra fingrarna genom luggen. Ingenting om ovanan att bemöta en fråga med en annan fråga.

Då slår det mig att jag minns ju ändå allt det där, och mer därtill. Jag blundar och tummen smeker pekfingertoppen i långsamma cirklar. Ett illa läkt ärr efter en blindtarmsoperation? Var får jag allt ifrån?

Himlen är rosaturkos och solen är på väg upp över hustaken. Sopmaskinen körde förbi nyss och lämnade fuktiga spår efter sig på asfalten. Den hörs fortfarande på avstånd, men fåglarnas morgonkvitter är högre. Det är det ögonblick på dygnet när fågelkvitter överröstar allt.

Alltså hör jag inte den norskregistrerade hybridbilen förrän den saktar ner och stannar på andra sidan gatan. Rutan på förarsidan glider ner lika tyst, och en man med fräkniga, bulliga kinder vinkar och frågar:

”Agnes?”

Jag nickar och häver mig upp. Greppar min resväska och korsar gatan. Jag lämnar ett liv bakom mig. Framför mig väntar ett annat. Jag ska till Norge.

ANNA-CARIN COLLIN
info@opulens.se

The post Novell: ”A som i Agnes” av Anna-Carin Collin first appeared on Opulens.

Novell: “Burkbarnet” av Emmy Odeskog

Emmy Odeskog — Sat, 13 Aug 2022 07:00:34 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Burkbarnet”, av Emmy Odeskog, som vann andrapris.

Burkbarnet – Emmy Odeskog

Det kommer ta nio månader, nästan i alla fall. Inte ens ett år. Tillslut kommer Systern stå i en ljus tambur med en insjunken mage igen och tänka att hon borde ha tagit med sig en present. En bok kanske, eller ett gosedjur. Vad som helst med bara stora delar som inte får plats i små munnar. Men hon kommer inte ha någonting med sig, inte ens en handväska att knyta fingrarna kring. Så hon kommer pilla på duken och sen servetten och sen på koppen kaffe istället. På orkidéerna i fönsterkarmen tills ett blad lossnar och sen pilla ett hål i jorden att gömma det i.

Karin kommer inte pilla på någonting annat än den lilla blekrosa babyn som ligger i knäet. Hon kommer trycka den hårt mot bröstet. Vagga upp och ner. Fram och tillbaka. Säga ”Lilla lilla lilla vännen”, och klappa på ryggen. Mosa in läpparna i kinden. Karin tar lite för hårt ibland, kommer Systern tänka först, men sen kommer hon förstå: det är så man tar. Den mjuka lena rösten kommer viska ”såja” in i babyns öra medan Systern slår sig ned mittemot i soffan. Hon kommer sitta där med knäna hoptryckta som de tjocka ändarna på två tändstickor. Den lilla hjässan som i en mjuk skål mellan hakan och nyckelbenet. Guppa och hålla på. Systern kommer fråga:

”Vilket namn blev det?”

”Leif.”

”Jaså ja.”

”Det ville Mannen”, kommer Karin säga fast Systern inte undrat.

”Jaså ja.”

Karin kommer ha blivit så tunn runt midjan. Mörk under ögonen. Håret kommer ha växt ut igen för längesen men det kommer ha fått en ny, gråare färg. Blivit glansigt. Tröttheten som syns genom den bleka huden i ansiktet kommer verka som ett bevis på att hon gör det hon ska. Att hon är en bra mamma som hängivit sig åt sitt barn. Ingen kommer titta någon i ögonen. Babyn kommer vara så liten att den kan knappt kan titta på nåt. Systern kommer räkna på fingrarna. Fyra veckor nu, nästan fyra kilo. Karin kommer viska lite väl högt i örat: säg hej till Moster. Ta tag om handen och vinka utan att kolla. Systern kommer få någonting jättestort och ömtåligt i halsen. Harkla sig och blinka. Utanför stora vardagsrumsfönstret kommer stora pilen fortfarande stå och vaja i höstvinden. Sist var grenarna så kala, som skållade nästan. Det

hade varit vinter så länge. Nu kommer några gula löv hänga kvar på varje gren. Som spår efter att någonting växt sen dess, om än bara för att falla till marken och förmultna igen. Karin kommer följa Systerns blick ut i himlen, säga:

”Hur går det med boendet? Har du fått tag på nåt?”

”Ja”, kommer Systern säga fast hon inte fått tag på nåt alls. ”Ja ja ja.” ”Grattis.”

Karin kommer bli så lättad. Hon kommer tro att nu blir allting snart så bra. Nu är det snart bara Babyn och Mannen och ljusa framtiden kvar.

”Göteborg är en så fin stad, ja mycket trevligare än Stockholm egentligen, du kommer nog trivas där du.”

”Mmm.”

Karin kommer vända och vrida på babyn i knäet. Fram och tillbaka. Leif, kommer Systern tänka. Leif Leif Leif.

”Skönt att komma tillbaka till lite ordentliga rutiner” kommer Karin fortsätta, ”få dricka lite vin.”

”Ja jo, det förstås”, kommer Systern svara, lägga till: ”… och en ordentlig kropp, bara några stygn där nere kvar att få bort.”

Karin kommer hälla upp mer kaffe med bara ena handen och spilla på mattan. Helvete! kommer hon kvida. Helvetes jävla skit-temos. Babyn kommer öppna den tandlösa munnen och skrika. Först vill Karin inte lämna ifrån sig, men tillslut kommer hon sätta babyn i Systerns famn. Gå och hämta en trasa och lite hushållspapper i köket. Systern kommer tänka: jag kommer tappa honom. Nu kommer jag tappa honom. Nej nu. Hon kommer hålla så hårt, och han kommer bli helt röd i hela huvudet och skrika ännu högre. Systern kommer säga till Karin:

”Han är kanske hungrig”

”Nädå, han är bara trött”, kommer Karin svara.

Sen kommer hon sucka jättehögt och gå på toa. Då kommer Systern guppa babyn upp och ner och låtsas. Tänka: det finns någonting bekant kvar längst in, bakom ögonen. Försöka titta jättejättedjupt så Leif ska hitta. Men Leif kommer inte hitta, han kommer fortsätta skrika. Lilla älsklingen, kommer hon viska. Allting kommer att bli så bra. Hon kommer dra ner tröjan och lägga det sprängande, svullna bröstet framför munnen medan Karins kisstråle spänner mot porslinet inne på toaletten. Säga: såja, såja. Bara för att testa. Först kommer babyn inte förstå, men sen kommer den tystna. Ta i munnen och försöka suga men inte lyckas. Jävla skitbebis, kommer systern tänka och börja gråta fast inuti. Stoppa in bröstet under blusen igen. Leif kommer gråta utanpå, ännu högre nu, och vrida på den lilla kompakta kroppen som en omkullvält igelkott i knäet. Systern kommer försöka ta lika hårt som Karin men hon kommer veta: jag är inte mamman. Jag får inte ta lika hårt.

På bordet kommer det stå en flaska ersättningsmjölk. Systern kommer skaka på huvudet och tänka att barn behöver amma, det handlar om trygghet och anknytning. Kroppen är en väg man går på in i sitt barn så Karin kommer aldrig komma fram. De kommer aldrig bli mamma–son på riktigt, nä. Faktiskt inte. Bröstet kommer bulta under blusen, välla ut över bh:n. Hon kommer tycka att situationen är sorglig för alla och inte bara för henne. Karin kommer komma tillbaka och då kommer Systern räcka över det skrikande barnet. Säga:

”Jag förstår inte hur du orkar”, fast hon menar: Jag vet att du måste. Karin kommer ta babyn i famnen och svara:

”Man måste.”

Sedan kommer de sitta tysta och lyssna på skriket och hyschandet och i hemlighet tycka det är lite skönt att inte behöva prata. Systern kommer inte vilja inse att saker blev som de blev, inte Karin heller. De kommer vilja fortsätta tro att man kan mäta ansträngning i tid och energi. Stygn och månader. Lägga perioder i askar och stoppa undan.

Det kommer inte betyda någonting att gynekologen slinter och råka riva upp någonting inuti Systern med ett litet, smalt metallinstrument. Hon drar till sig benen fast det inte riktigt gör ont på samma sätt som andra saker gör. Nerverna ligger bakom någonting stort och tjockt och elastiskt som bara känns allra längst ut i ändarna. Mitten är avdomnad. Att peta i den är som att sticka en nål genom en madrass och hoppas att man inte kommer ut på andra sidan. Varje liten förnimmelse av smärta måste man därför förstora och tvinga sig själv att reagera på för att kvinnan med instrumenten ska veta. Systern kommer vilja men inte tro på att allt gått bra ända tills kroppen släpat ett embryo uppför en väldigt brant backe inom sig och byggt ett stadigt hem på toppen. Karin kommer säga:

”Jag förstår om du inte orkar.”

Men Systern vet att man orkar allt man måste. Hon kommer blöda efter besöket och hoppas att det ska vara ett sår och inte ett missfall, men Karin kommer säga att det är för tidigt för att kalla det missfall i vilket fall. Systern kommer ligga ensam i stora sängen på kvällen och hålla händerna som en skål mellan benen som för att ha kontroll över att ingenting konstigt trillar ut. Det kommer det inte att göra. På morgonen kommer Karin med rågbröd och skinka men Systern kommer inte vara hungrig. I en vecka kommer hon bara blöda så mycket att det syns på pappret men aldrig ens i den vita delen av trosan. Hon kommer fundera på om hon drar pappret för hårt, att det är det som är fel. Bara ytliga, ofarliga sår som rivs upp vid varje toabesök. Hon kommer köpa super soft-papper från Lambi och hoppas att det ska hjälpa. Det kommer det göra, eller så småningom sluta blöda i alla fall. Hon kommer titta på sitt underliv i spegeln och tänka att det ser helt ut. På insidan vet hon inte. Karin kommer sms:a oftare och oftare, skriva nästan varje dag:

”Hur mår du?”

”Hur går det?”

”Vad gör du?”

”Behöver du något?”

Men Systern kommer inte att behöva något. Ändå kommer hon sitta i soffan och vänta på att någonting ska hända. Att någon ska komma och säga att Du har gjort tillräckligt nu. Du har råd att köpa tillbaka kontrollen med dina uppoffringar. Men ingen kommer att komma, och makten rinner genom hennes fingrar som rå äggvita. I en enda stor, hal klump. Det finns ingenting hon kommer att kunna göra för att hjälpa kroppen med babyn, utan det är bara att vänta på att saker ska dö eller leva. Hon kommer att balansera på avgrundskanten med någon annans ben och armar. Karin kommer säga:

”Jag är så imponerad av dig.”

Systern kommer säga tack och försöka ta åt sig men egentligen veta: Jag gör ju ingenting absolut ingenting.

Det kommer ta månader innan hon har någonting verkligt att uthärda. Kroppen kommer bli en så obekväm plats att befinna sig på. Den kommer spy och skrika och krypa och lida och växa tills huden brister och blir röd över hela magen. Ändå kommer humöret vara det värsta. De varma, ensamma nätterna med ett avgrundshål gapande bakom pannan. Karin kommer ringa men det kommer inte hjälpa. Det enda som kommer hjälpa är att babyn blir tillräckligt stor för att sparka. Då kommer Systern känna: jag är inte så ensam ändå. Inte alldeles, alldeles själv. Hon kommer dra handen över den spruckna huden och veta att någon behöver henne. För långa stunder i taget kommer det räcka. När babyn blir sen kommer hon inte vilja att de sätter igång henne. Hon kommer vilja ha kvar den inuti sig och vårda. Kommer tycka saker som gör ont gör ont på ett skönt och befriande sätt. Det kommer vara en vecka av fullständig makt. Den kommer efterföljas av många år helt utan.

När Leif blir lite äldre kommer Systern möta honom på en isig tågperrong i Göteborg. Karin kommer sms:a fler gånger den dagen än hon gjort på tio år, skriva: den här vagnen, den här platsen, det här numret, den här maten, den här sista tanden som håller på att lossna. Systern kommer ha en handväska att knyta fingrarna runt denna gången, men hon kommer glömma att Leif är ett barn och koka kaffe när de kommer hem till lägenheten. Ställa fram mjölk och socker men inga kakor. Bädda på en madrass i kontoret åt sig själv och i stora sängen till honom. Han kommer sitta vid matbordet och säga saker som systersöner säger:

”Mamma och pappa ska köpa en present till mig i London” och

”En i min klass har flytt från ett krig i Ukraina” och

”Mamma sa att jag låg i din mage fast du bara är min moster”.

Systern kommer ta en klunk kaffe och gömma sig bakom prata-med-barn-rösten, säga:

”Det stämmer, jag snickrade på dig i nio månader, ja, härinne.”

Hon kommer kunna le och peka ner på magen som blivit lite mjuk och bullig. Leif kommer grimasera åt kaffet, svara:

”Ballt.”

”Ja, faktiskt.”

Systern kommer hyra en barnfilm på Viaplay och sätta på den på tv:n. Insidan ut, kommer den heta, och handla om Riley som har ett kontrollcentrum i huvudet där känslorna bor och bråkar med varandra om vem som ska få bestämma. Systern kommer fastna fast tematiken är lite överspelad, men Leif kommer mest titta på Ipaden. Dra fingrarna fram och tillbaka mellan katapulter och tjocka fåglar med små vingar. Första natten kommer Systern ligga vaken på kontorsgolvet och lyssna. Titta in på stora rovan av sladdar under skrivbordet. Tänka: jag måste gå till Clas Ohlson och köpa ett ännu längre grenuttag. Tillslut kommer hon höra snyftningarna och smyga in till sovrummet. Leif kommer ligga med ansiktet nedborrat i kudden och säga:

”Jag vill hem.”

Då kommer Systern få lägga sig bredvid i sängen fast det känns som med de hårda fingrarna. Något bara mammor får göra. Ta extra hårt och extra mjukt. Hon kommer hålla hans huvud mot sin hals på ett så lagom sätt hon kan och dra händerna över håret. Säga:

”Jag vet, det är för att du älskar dina föräldrar så mycket och för att de älskar dig.”

Och sen kommer hon berätta om lekar hon brukade leka med Karin i trädgården hemma. Mamma, pappa, barn. Hon längtade efter dig från början, kommer hon säga. Hon längtade efter att få bli din mamma hela sitt liv.

”Ville du inte ha något barn?” kommer han fråga.

”Nä, det ville jag inte”, kommer Systern svara fast hon visst ville det. Tillslut kommer Leif vara så trött att han somnar med hela kroppen inlindad i hennes armar. Hon kommer låta dem ligga.

När Karin fick cancer trodde Systern fortfarande att det bara fanns lycka och sorg. Att det fanns att vara glad och vara ledsen. Hon var så ung då att kroppen såg ut som en smältdegel man la upplevelser i för att se vilken densitet de fick i värmen. Sorgen flöt ovanpå lyckan som olja ovanpå karamellfärgat, rött vatten i en kolv. Det värsta med cancern var maktlösheten, det var den som var tunn. Bubblade upp mot ytan och la sig. Karin ringde och sa:

”De måste plocka ut hela livmodern, äggen med.”

Systern hade inte brytt sig om livmodern eller äggen utan bara om henne, Karin. Storasystern som alltid visste vart man skulle ta vägen och vad man skulle göra. Som brukade säga att allt löser sig bara man löser det. Det var tur att hon hade fått cancer i så oviktiga organ, istället för till exempel lungorna eller blodet, sa hon. Det var tur att hon hade tränat mycket på gym och hade ett bra immunförsvar. En fast anställning och partner.

Systern låg och vred sig i stora tomma sängen på kvällen, hon ville inte att det skulle bli nästa dag. Ville inte gå till kontoret och träffa alla friska människor med friska barn och familjer att prata om. När Karin frös in sina ägg, sa Systern: ”Det är klart du ska göra det”, utan att förstå innebörden. Allting som inte var maktlösheten kändes tjockt och hanterligt i jämförelse. När Karin bjöd hem henne på lax med pestotäcke och vitt vin något år senare trodde Systern att hon skulle säga: Cancern är tillbaka. Den har spritt sig. När hon istället skruvade på sig och frågade om en tjänst blev Systern lättad. Tänkte bara: det finns något jag kan göra. En hand att lyfta. Knappt ett år skulle det ta dessutom, och detta lilla kunde hon väl offra för ett helt liv. Så hon sa Ja. Först senare skulle hon förstå att onda känslor varken tar ut eller lägger sig i varandra. Kroppen är ett härbärge fyllt av isolerade rum. Makten rår inte på maktlösheten och inte ens en nyfödd baby kan täppa igen hålet som är döden. Karin kastade sig runt Systerns hals och grät av tacksamhet. Systern sa: ”Det är väl självklart” och hon menade verkligen det.

Tioåriga Leif kommer inte kasta sig kring Systerns hals och säga: ”Tack för att jag finns och får leva”, men han kommer krama om henne med de små armarna och säga: ”Tack för helgen”; ”Tack för nya vinterskorna”; ”Tack för maten”.

Hon kommer hjälpa honom på med tumvantarna, säga: ”Tack själv för sällskapet” och det kommer först vara ord som inte räcker alls eller betyder tillräckligt stora saker. Systern kommer vilja att de ska växa, mogna som äpplen i en trädgård och trilla fulländade ner i handen. Gå att ta stora, söta tuggor av. Det kommer inte hända. Det som kommer hända är att ord slutar försöka vara stora nog. Systern kommer gå till en rödhårig terapeut med en hög pastellfärgade kristaller i fönsterkarmen och prata om att låta dem vara. Orden. Det kommer fortfarande ligga ett hav bakom och ett hav framför men hon kommer bli bättre på att simma. Lära sig synka arm- och bentag. Ett terapeut-fönster kommer blåsa upp och släppa in varm luft, slå ner ett glas saft på golvet som man hjälps åt att torka upp. Den där första gången i den ljusa tamburen kommer vara den värsta, men det kommer inte Systern veta förrän lång tid senare. Det kommer inte vara till någon tröst att det blir lättare förrän det blir det. Kaffekopparna kommer stå fulla kvar och kallna på bordskanten, och tillslut kommer skitbebisen sluta skrika. Systern kommer resa sig och gå ut i tamburen igen. Karin kommer säga: ”Vi ses snart” i dörrkarmen, men de kommer inte ses snart. De kommer inte ses förrän till jul. Den första julen med Leif. Systern kommer ha hunnit köpa någonting då, någonting med inga små delar och en fin tanke bakom. Hon kommer ha slagit in det i rött papper med tecknade renar på.

Fast babyn fortfarande är en baby som inte kan läsa kommer hon ha skrivit på kortet: God Jul Älskade Leif. Hon kommer först skriva Moster men sudda ut igen. Malin räcker. God Jul Älskade Leif önskar Malin. Hon kommer tycka att Karin och Mannen borde gett honom ett annat, vackrare namn. Något inte så gubbigt. Men sen kommer hon tänka: Det är inte mitt barn, det är hennes. Hennes val. Systern kommer vänja sig efter några år och tycka namnet är fint. Leif. Det kommer visa sig passa honom.

EMMY ODESKOG
info@opulens.se

The post Novell: “Burkbarnet” av Emmy Odeskog first appeared on Opulens.

Novell: “Målaren” av Linda Fritiofsson

Linda Fritiofsson — Sat, 06 Aug 2022 07:00:53 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Målaren”, av Linda Fritiofsson, som vann tredjepris.

Målaren – Linda Fritiofsson

Han hade inte ens plockat undan efter sig. Stegen stod mitt i rummet och målargrejerna låg utspridda som om han bara gått på toaletten. De första dagarna tänkte jag inte så mycket på det, men efter att ha sett den halvmålade väggen från soffan varje kväll i över en vecka slog hjärtat allt fortare för varje gång jag såg den. Att han inte hållit vad vi kommit överens om var väl en sak, men att han inte ens uppdaterade mig eller svarade när jag ringde störde mig. Han hade tydligen något gesällbrev och goda referenser från tidigare uppdrag, det stod på hans hemsida som inte såg ut att ha uppdaterats på många år, men det hade jag inte ens brytt mig om att fråga om innan. Jag ville bara få det gjort och hur fel kunde det bli? Det handlade inte om någon våtrumsproblematik, om någon badrumsrenovering som man hade hört kunde bli besvärligt, dra ut på tiden eller i värsta fall bli till något försäkringsärende. Någon på jobbet hade berättat att hon duschat på gymmet i ett år medan hon väntade på att få sitt badrum klart, men det här var ett så mycket enklare uppdrag.

Det handlade bara om ett vardagsrum som skulle målas om. Mitt vardagsrum. För det var inte vårt längre och det var väl det den nya färgen handlade om. Att han, när han fortfarande bodde här, hade ogillat den när jag visade den en kväll eller i alla fall varit skeptisk och sagt något om att en allt för personlig inredning kunde sänka värdet om man skulle sälja. Det var inte alls typiskt honom att säga så vilket gjorde det värre. Och sedan flyttade han. Inte ens en strumpa hade han glömt kvar och efter några underskrifter hade vi inte hört av varandra. Separationen kom inte särskilt plötsligt, snarare hade den smugit sig på som en övervikt. Ändå var jag inte beredd när han berättade det. Köket hade varit städat när jag kom hem den kvällen och han hade frågat om jag ville ha te. Han hade aldrig frågat det tidigare och jag tänkte ofta på det där teet. Om han bara hade hittat paketet med koffeinfritt earl grey i någon av kökslådorna den dagen eller om han, eftersom han ju hade vetat att samtalet skulle äga rum, hade gått och köpt det på Ica.

När jag nu något halvår senare hade kommit på att det var möjligt att måla om rummet, att jag kunde göra som jag ville, kändes det akut. Jag varken tänkte eller kunde ta tag i någonting annat innan den där väggen blev blå. Så jag googlade och hittade några som gjorde mindre målerijobb på Södermalm och så ringde jag honom. Lukas Stranne. Han svarade efter första signalen. Det hördes ljud från staden och någon bil som tutade i bakgrunden och efter att jag hade berättat vad jag behövde hjälp med frågade han hur många kvadratmeter det gällde och hur jag ville göra med material. Han sa att han var fullbokad i början av veckan, men att han kunde få in det på torsdagen och sedan måla det andra lagret på fredagen.

Han kom på torsdagsförmiddagen som vi hade kommit överens om och jag var ju hemma numera så vi behövde inte ordna med någon nyckel. Han var 46, jag vet det nu. Lång och smal och klädd i vita målarkläder. Det mörkblonda håret lite gråsprängt. Jag satt med datorn vid köksbordet medan han arbetade i rummet intill och det var mycket längesen en annan person var hemma hos mig. Kanske tänkte han att jag jobbade där jag satt, men det hade jag inte gjort på några månader nu. Inte sedan allt hade svartnat för ögonen och jag hade säckat ihop vid Slussen i våras. Det hade flimrat och sedan blivit helt svart och jag hade fått sätta mig på marken och luta mig mot väggen till en klädbutik på Götgatspuckeln.

Först hade jag trott att jag skulle dö. Alltså genast, och sedan när det värsta hade försvunnit efter några minuter tänkte jag att det i alla fall var något allvarligt fel med mig. Och fastän jag var livrädd kände jag mig ändå dum när cyklisterna som passerade såg mig och dröjde med blicken. Det måste sett konstigt ut, någon som nästan är fyrtio och klädd i svart kavaj sitter inte sådär på gatan. Och fastän jag fruktade för mitt liv kändes det obekvämt att en mellanchef i trikåer på vägen hem från jobbet skulle tro att jag var påtänd eller psykiskt sjuk. Att det var något med mig. En dam med en dvärgschnauzer frågade om jag var okej och då kände jag mig det. Sa något om lågt blodsocker och gick sedan hem på darriga ben. På morgonen kände jag mig som vanligt igen, men efter några dagar hände det igen. Jag var i mataffären och blev tvungen att sätta mig ner på golvet vid mejerihyllan när allt återigen hade börjat flimra för att sedan bli helt svart för en stund. T-shirten var alldeles dyngsur när jag kom hem, ryggen kall och klibbig som en groda och det var väl den veckan jag stannade hemma från jobbet en dag och sedan fortsatte med det.

Men nu satt jag i alla fall med datorn i köket medan han arbetade inne i vardagsrummet och kanske hade jag kunnat vänja mig vid det. Vid honom, eller någon. Jag hörde att han lyssnade på P1 därinne, ljudet från Ekot och sjövädersrapporten. En gång gick han ut för att ta en cigarett; jag såg honom från mitt köksfönster som vette mot Vita Bergen och Sofia kyrka. Han stod vid det låga trähuset på andra sidan gatan och rökte och jag kände mig dum när han blickade upp mot huset och såg mig. När han sedan var tillbaka uppe i lägenheten ringde hans mobil. Någon bad honom om något och jo, han kunde hämta ut medicinerna och lämna dem till morsan, som han sa. Efter ett par timmar kom han in till mig där jag satt i köket.

– Så, då kommer jag tillbaka och kör andra lagret imorgon då.

Han var trevlig. Inte käck eller hurtig på något sätt. Men behaglig. Jag hade gett honom extranyckeln så att vi inte behövde bestämma någon exakt tid. På fredagen steg jag upp lite tidigare än vad jag brukade, jag ville inte riskera att han skulle komma innan jag hade gjort mig i ordning och bäddat sängen som stod i vardagsrummet. Nuförtiden kunde det gå dagar utan att jag lämnade lägenheten, men jag fick för mig att jag inte ville att han skulle se mig sittandes i köket som dagen innan, så efter frukost gick jag ut. Jag promenerade i flera timmar. Hög luft och septemberljuset som ett varmt filter över stan, men när jag kom hem på eftermiddagen hade han ännu inte varit där. Lägenheten var tyst och sakerna låg som han hade lämnat dem dagen innan. Det var märkligt, han hade sagt att han skulle komma och måla det andra lagret. Det var jag säker på. Att han nu troligen skulle komma tillbaka först på måndagen spelade egentligen inte så stor roll, han hade kunnat ta uppdraget med så kort varsel, men det störde mig ändå att det inte blev som vi hade sagt. På kvällen satt jag och drack vin i soffan.

Såg en dokumentär om en rik arvtagerska som började sympatisera med sina kidnappare och allt kändes olustigt. Jag var någon som lät saker passera. Förväntade mig inte särskilt mycket, hade på restaurang kunnat äta kall mat som inte skulle vara det och ändå le och nicka när servitören på rutin kom fram och frågade om allt smakade bra. För mig var det oerhört obekvämt att vara obekväm. Och därför var det förstås bekvämt för mig att vara tålmodig. Att inte hetsa upp mig i första taget. Men att jag väntade länge med att visa någon reaktion innebar snarare att jag byggde upp missnöjet, och när det sedan pockade på, för det gör det alltid tids nog, blev reaktionen allt annat än behärskad. Och när han inte hade dykt upp på torsdagen, en vecka efter att han hade varit här, steg ilskan i mig. För vad var det för jävla stil?

När jag ringde på måndagseftermiddagen hade det i alla fall gått fram signaler, men när jag försökte på tisdagen och dagarna efter det var telefonen avstängd. Det gjorde mig ännu mer frustrerad. Jag mejlade honom, om mobilen av förmodan var trasig eller snodd, och bad honom kontakta mig så snart han såg det. Och så kollade jag upp hans företag. Allt verkade vara i sin ordning och när jag sökte på hans namn såg jag att han tydligen bodde bara några kvarter bort. En sen eftermiddag veckan därpå gick jag dit. Det var inte likt mig att göra något sådant. Han hade inte ens fått några pengar av mig, jag hade ännu inte fått någon faktura och allt material fanns i vardagsrummet. Jag hade kunnat göra klart jobbet själv eller kontakta någon annan men slarvet, eller vad det nu var, irriterade mig och för en gångs skull tänkte jag inte bara låta det passera. Han hade min extranyckel och oavsett om det hade kommit andra jobb i vägen eller om han så hade opererats för blindtarmen så kunde han låta mig veta det.

Han bodde längst ner på Bondegatan vid en Konsumbutik och jag hann bara stå några minuter utanför huset innan en äldre man steg ut från porten och jag kunde smita in. Jag hittade hans namn på porttavlan och mitt hjärta bultade hårt när jag sedan stod utanför hans dörr på fjärde våningen. Ringklockan var trasig så jag knackade, först lite försiktigt och sedan högre. Men inga steg närmade sig. Jag stod där några minuter, hörde ljudet från några barn som lekte i en annan lägenhet och sedan gick jag hem, lite lättad över att han inte varit hemma. För allt kändes plötsligt lite overkligt, som om jag aldrig hade anlitat en målare. Det var lite som när det hade tagit slut med David; som om jag hade drömt allt, att varken han eller huset vid sjön där vi varit alla de där långhelgerna hade existerat.

Men Lukas Stranne hade funnits för vid frukosten en lördagsmorgon såg jag hans dödsannons i tidningen. Vår pappa, son och bror, stod det. Har hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad. Det hände att jag skummade igenom dödsannonserna; det var dumt för vissa dagar kunde jag bli mycket berörd och om det var en ung person som dött kunde det hända att jag satt där medan tårarna droppade ner i tidningen över någon okänd. Jag vet inte vid vilket födelseår det blev mer än lagom sorgligt när någon dött, men det var i alla fall efter 1973.

Men jag grät inte över Lukas Stranne då. Jag kunde bara inte sluta tänka på vad som hade hänt honom efter att han varit hos mig. En hastig död kan vara flera saker. Självmord till exempel, men jag kunde inte tro att han hade tagit sitt liv. Om man visslar medan man arbetar i någons vardagsrum går man väl inte och gör slut på allt några timmar senare. Eller så var det som man hört: att djupt depressiva människor plötsligt kan verka oerhört lättsamma när de har bestämt sig.

Jag såg honom framför mig när jag hade öppnat dörren: denna högst pågående människa. En man ute på uppdrag. Han såg inte särskilt tyngd ut, i alla fall inte mer än någon annan. Jag vet att man inte kan veta sånt, att det inte behöver synas, men det var så jag tänkte. Och jag tänkte, för varje morgon när jag vaknade och såg väggen från andra sidan rummet blev jag påmind om honom. Och jag kunde varken förmå mig att ringa någon annan firma eller måla det andra lagret själv.

Allt stod precis som han hade lämnat det och jag tänkte på dem han hade lämnat efter sig. En mamma, en som han hade sagt till någon att han skulle hämta ut medicin till. En bror och en dotter. Lina Stranne hette hon, hon var tydligen den enda i landet som hette så, och jag kollade upp att hon var 19 år och bodde i ett kollektiv i Högdalen. Hon hade ett öppet Instagramkonto och den senaste bilden var upplagd för en månad sedan. Det var ett foto av henne och några vänner som satt och drack öl på en uteservering till en pizzeria vid Sockenplan. Jag och David hade varit där en gång. Det var den där varma sommaren, den då vi hade fått sova på balkongen några nätter.

Vad hade hänt efter att han hade lämnat min lägenhet den där torsdagseftermiddagen? Hade det varit en bilolycka? Eller ett anfall? Något som plötsligt brast i hjärnan. Det hade hänt en tjej som gick i min klass på högstadiet. Hon spelade fotboll och under en match hade hon segnat ner på planen, det var något medfött fel i hjärnan trodde man, sådant som var svårt att upptäcka. Från läktaren såg vi hur ambulanspersonalen lyfte upp henne på en bår och några dagar senare hade vi haft en minnestund för henne i skolans aula. Det hade varit april minns jag, veckan innan påsk. Det bleka vårljuset utanför klassrummet. Hon hade inte varit en nära vän, men fastän det hade gått tjugofem år kunde jag fortfarande se hennes ryggtavla och hästsvans när hon cyklade framför mig på väg till skolan. ”Hårfärg: cendré” hade hon skrivit i min kompisbok. Ett vackrare ord för råttfärgat.

Varje dag när jag satt vid datorn sökte jag på Lukas Stranne. Hans hemsida fanns fortfarande kvar och jag undrade hur länge den skulle göra det; om hans dotter skulle ringa kundtjänst och be dem avsluta webbhotellet eller om den skulle släckas först efter att han efter en lång tid inte hade betalat de påminnelseavgifter som skickats ut. En dag fick jag i alla fall för mig att leta upp tidningen på nätet från dagen efter att han dött och då jag hittade notisen. Det var han, det var jag säker på.

En man i 45-årsåldern omkom under torsdagen efter ett fall från en stege. Han gjorde ett underhållsarbete på en fastighet på Södermalm. Mannen fördes till sjukhus efter ett larm på eftermiddagen men hans liv gick inte att rädda.

Det var en kort notis på några meningar. En död det aldrig någonsin skulle skrivas om igen. Kanske skulle man referera till den i något sammanhang där man talade om villkor och arbetsplatsolyckor, men bara de som hade älskat honom skulle komma ihåg årsdagen. Ingen nyhetschef på TT-redaktionen skulle någonsin ställas inför frågan om man borde skriva något inför en årsdag. Inga statyer eller minnesmärken skulle skapa någon debatt. Och jag visste inte vad som var värst: Att den kollektiva sorgen över något för alltid skulle kunna påminna någon om förlusten, eller att vara själv med sin saknad. Att den inte tog upp något utrymme i varken staden eller spalterna. För Lukas Stranne var en man som gick till jobbet och aldrig kom hem igen. Någon som rörde sig självklart i staden och i främmande människors rum och sedan inte gjorde det mer. Och medan livet lämnade honom var kaffesumpen i filtret därhemma fortfarande fuktigt.

I dödsannonsen hade det stått att begravningen skulle äga rum i Heliga korsets kapell en vecka senare. Jag åkte till Skogskyrkogården den onsdagen. Det var den sista veckan i september och när tunnelbanan åkte över Skanstullsbron såg jag hur träden vid Årstaviken skiftade i olika nyanser av gult. Väl framme var platsen sig lik. Det var kanske femton år sedan jag var där, men träden tornade upp sig på den där kullen som jag mindes det. Vid det stora korset stod en massa svartklädda människor. Jag promenerade förbi dem och fastän det var så många så hann jag se Lina Stranne i folksamlingen när jag passerade. Jag kände igen henne från bilderna och nu stod hon där, med äppelkinder och Dr Martens. En tonåring på sin pappas begravning, den viktigaste gästen på tillställningen. Någon som snart skulle sitta i bänkraden längst fram som en kunglighet.

Vid dammen lite längre fram stod ett asiatiskt par och fotograferade. Almarna på höjden speglades i vattnet och när jag kom till den långa allén med alla tallarna såg jag en ekorre i ett av träden. Pälsen glänste i solen när den klättrade upp längs stammen och jag grät för första gången på väldigt länge. Nästa morgon ringde jag min chef och sa att jag kunde börja jobba på måndag.

LINDA FRITIOFSSON
info@opulens.se

The post Novell: “Målaren” av Linda Fritiofsson first appeared on Opulens.

Novell: “Flickan och demonen” av Annika Widholm

Annika Widholm — Sat, 30 Jul 2022 07:00:10 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Flickan och demonen”, av Annika Widholm, som vann ett delat fjärdepris.

Flickan och demonen – Annika Widholm

Jag smyger runt i huset, rädd att hon ska vakna. Ändå lägger jag fingrarna på dörrhandtaget, öppnar och kikar in i rummet. Ska bara titta på henne en stund. På siluetten i dunklet. Den spetsiga näsan, kinden, pannan, håret över kudden. Så mycket yngre hon ser ut när hon sover. Hon liknar sig själv igen.

Min dotter. Min söta flicka som i snart femton år varit det viktigaste i mitt liv, ända sedan jag kom hem från BB med henne. Den lilla kroppen lätt i mina armar. Fingrar små och bräckliga. Mjuka fjuniga lockar på huvudet. Hela nätterna skrek hon. Högt och gällt. Kolik, sa läkarna. Vi gav henne medicin, vaggade ömt, matade och sjöng men hon fortsatte skrika.

Nu petar jag upp dörren en aning mer på glänt. Ljuset från hallampan faller in över golvet i ett gult avlångt fält. Hennes händer ligger under täcket uppdraget till hakan, munnen aningen öppen, läpparna blekt rosa. Ett fridfullt skimmer över hennes gestalt och det är nästan svårt att föreställa sig hur hon härjat och smällt i dörrar så att väggarna darrat.

De senaste åren har jag flera gånger försökt få iväg henne till psykakuten när hon gråter och gråter eller, ännu värre, gormar och skriker åt mig. Men hon har vägrat följa med och jag har inte velat eller kunnat tvinga henne och min man har varit rådlös. Han bor inte här längre. Stackarn klarade inte av att vi tre var hemma så mycket under pandemin. Alla grälen.

Huset är fyllt av vrede, vilket kan vara svårt att förstå för den som kliver in på ett snabbt besök och ser de välstädade och smakfullt inredda rummen i behagliga färgtoner, ompysslat och ordnat.

Det händer att jag blir rädd för henne. Riktigt rädd. För vad hon ska ta sig till. Och i svaga stunder kan jag få för mig att hon är besatt av en ond ande, något demoniskt som stör hennes personlighet och vill mig illa. Vill ta över.

Självklart är det löjligt och idiotiskt att tänka på det sättet, men jag kan inte låta bli och i flera dagar har jag haft på känn att någonting hemskt håller på att hända. En intuitiv sträng som spänts och spänts.

Sakta stänger jag dörren igen.

Det är sent på kvällen och mörkret har slutit sig om oss men jag är inte trött. Jag går ut till köket, kokar tevatten, tar ett piller också, tar två, sjunker ner vid bordet med händerna runt koppen, andas in doften av kardemumma och nejlika och stirrar på mitt genomskinliga ansikte i det svarta fönstret. Frisyren ser rufsig ut och koftan har halkat ner mot ena axeln. Jag drar fingrarna över håret och rättar till kläderna, harklar loss klumpen i halsen och försöker slappna av i nacken och axlarna men musklerna stretar emot, värkande av anspänning.

I en seg rörelse lyfter jag tekoppen och dricker smuttande klunkar.

Jag vet inte hur länge jag suttit där när jag hör ljudet. Det låter som ett tungt föremål tappas i golvet.

Andetaget fastnar i lungorna.

Med ett ryck far jag upp från stolen och råkar slå till koppen så att den faller på sidan och det sista av teet flyter ut över bordet. Istället för att torka upp skyndar jag mot hennes rum med en upplevelse av att sväva fram, sugs motvilligt dit som av en främmande kraft.

Dörren är fortfarande stängd. Jag vågar mig nära och lyssnar efter rörelser från andra sidan.

Men ingenting. Helt tyst där inne.

Hon sover, intalar jag mig. Dunsen måste ha kommit utifrån. Uppifrån. Kanske. En fågel tappade en gren mot takpannorna eller en kotte föll från eken som sträcker sina knotiga armar över huset och ibland raspar när det blåser.

Jag pressar örat mot dörren. Tycker mig höra en skiftning i tystnaden och ryggar bakåt. Iskyla vecklar ut sig inuti bröstet och i ett krampaktigt ögonblick blir jag stående och vet inte vad jag ska göra, innan jag tar mig samman och skyndar tillbaka till köket, torkar hastigt upp teet med disktrasan, struntar i att borsta tänderna och fortsätter till sovrummet.

Lätt andfådd låser jag om mig.

När hon var yngre hände det att hon ropade mitt i natten och jag stapplade fram halvsovande i mörkret till hennes rum. Ibland hade hon kissat ner sig i sömnen och jag hjälpte henne att byta om till ren och torr pyjamas, vände på madrassen och bäddade med nya sängkläder.

Andra nätter skrek hon av rädsla och ville sova med oss, mumlade om farliga drömmar och spökskuggor. Jag bar henne till vår säng, höll om hennes skälvande kropp och lät de små kalla fötterna värmas mot mig medan hon tryckte näsan nära min hals.

Hon var en sådan fin liten flicka, trots att hon kissade på sig och drömde mardrömmar, och det är svårt att begripa vad som gått snett. Förändringen. När jag tänker tillbaka kan jag inte minnas den exakta tidpunkten, på samma sätt som en krypande skymning lurar in dig i mörkret så långsamt att det efteråt är omöjligt att säga när det sista ljuset försvann. Små, små skiftningar tills det en dag inte gick att förneka att hon inte längre var sig själv.

Vi brukade ha roligt ihop, som bästa vänner, skämtade om henne och skrattade och jag har alltid gjort mitt yttersta för att vara en bra mamma: tröstat, lekt, bakat kakor, kört till och från baletten, varit trevlig mot hennes kamrater. Men nu skrattar hon inte längre åt mina skämt och hon pratar hellre med sina vänner än med mig. Hon har gett upp dansen och på helger och kvällar vill hon hellre vara hos andra, fast det skulle inte förvåna mig om hon ljuger och egentligen är ute och ränner på stan. När hon väl är här ägnar hon sig mest åt att peta på mobilen eller läsa böcker.

Det är ofattbart hur en människa kan förvandlas på så kort tid. Både till sättet och utseendet. På några år har hon gått från att vara en nätt liten tjej som aldrig bråkade med sin mamma till den främmande varelse hon är i dag. Hennes kropp har svällt upp och hon klär sig inte alls passande för sin nya form. Och ler knappt alls längre, trutar bara med läpparna. Den där munnen är lik min mammas mun med en spänd vinkel i mungiporna, beredd att säga något elakt.

Som bebis och några år gammal var hon klängig och grät hysteriskt om jag lämnade henne på dagis. Och blyg, nästan skygg på ett sätt som oroade mig och jag sa ofta till henne att hon måste tala högre. Jag var tvungen att förklara vad hon skulle säga och hur hon borde uppträda. Då och då tippade det över åt andra hållet och hon blev överdrivet utåtagerande. Jag minns särskilt en jul när vi som vanligt köpt alldeles för många paket, allt på hennes önskelista och mer därtill. Jag vet, vi skämde bort henne, men vi ville så gärna göra henne glad. När hon öppnade presenterna flinade hon upp sig och tackade på ett översvallande sätt som inte kändes äkta, mer som dåligt skådespeleri. Till skillnad från kusinerna som log och tackade normalt och naturligt. Jag frågade om hon verkligen tyckte om julklapparna.

Ja mamma, det var det finaste och bästa hon någonsin fått.

”Jaså, bättre än förra julen?” undrade jag då.

Hon stirrade på mig med en blick som inte visste vad den ville. Svarade inte. Jag var tvungen att fråga igen.

”Vad var det med julklapparna du inte gillade förra året? Var det inte tillräckligt? Fick du inte precis det du önskade?”

Jo, sa hon högt, det var jättebra då med.

”Fast du verkar mycket gladare nu.”

Hon sa återigen att hon älskade sina presenter. Tack, tack, tack snälla mamma. Den där falska tonen och alltför högljudda rösten, som om hon egentligen inte var tacksam utan endast sa det. Tack, tack, tack. Det lät överdrivet, konstlat och i hennes ansikte fanns något annat än tacksamhet.

”Det räcker nu”, sa jag och fick henne att tystna.

När hon fyllde åtta år några månader senare öppnade hon istället presenterna fort och mumlande och jag fick skämmas inför alla släktingar.

Jag tog henne åt sidan och förklarade när de andra inte hörde:

”Även om du inte uppskattar vad jag och pappa gjort, hur mycket vi ansträngt oss och alla pengar vi betalat för att du ska få en perfekt födelsedag, kan du väl åtminstone tacka din farmor och farfar och kusinerna ordentligt? Trots att du inte gillade presenterna. Så att inte de också blir ledsna.”

Hon bedyrade att hon var jätteglad och att hon älskade presenterna. Men med den där falska och inställsamma rösten hon får när hon låtsas försöka behaga mig. Dessutom såg hon inte riktigt glad ut.

Jag är orolig för hur hon ska klara sig i livet, när jag hela tiden behöver säga åt henne hur hon ska bete sig. För några dagar sedan upptäckte jag till exempel att locket till syltburken inte var ordentligt påskruvat och myrorna kröp runt kanten. Jag kunde inte se några inuti burken men troligtvis var jordgubbssylten förstörd.

Självklart sa jag åt henne på skarpen och förklarade att hon måste lära sig ta hand om maten. Ofta är jag för snäll och kanske lite mesig, men jag kan också dra gränser och säga ifrån när det är nödvändigt. Det tycker jag är viktigt som förälder; att ställa upp och vara beredd att offra allt för sitt barn men samtidigt inte låta sig trampas på. Som det här med syltburken. Hon insåg inte allvaret, mumlade bara förlåt och att det inte skulle hända igen och jag skällde lite på henne för att hon var hopplöst slarvig. Hon gav mig en sur min och verkade fortfarande inte fatta så jag höjde rösten. Fast inte ens då såg hon ut att skämmas ordentligt. Det gnistrade till djupt inne i blicken, som inte vek undan och tycktes tillhöra någon annans ögon.

Hon sa förlåt igen, men på ett buttert sätt som jag inte alls trodde på. Hade hon skämts på riktigt skulle jag ha känt det.

”Varför ser du sur ut?” undrade jag.

Hon mumlade något.

”Vad säger du? Tala så att jag förstår vad du menar!”

Jag hörde själv att jag lät vresig, men det är helt omöjligt att hålla tillbaka ilskan när hon ger mig den där uppsynen.

Då sa hon att hon var ledsen för att pappa flyttat.

”Är du ledsen, men jag då?! Hur tror du att det känns för mig? Varför är det aldrig någon som tänker på hur jag mår? Dessutom är det ingen ursäkt för att slarva med syltlocket”, sa jag och tog tag om hennes axlar som kändes konstigt knotiga med tanke på att hon blivit rund i övrigt, fast mest om magen och låren.

Hon var på vippen att säga något, men hindrade sig. Vilka oärliga ord låg inte och gömde sig i den där strama munnen!

När hon försökte slingra sig undan höll jag hårdare, lutade mig fram mot ena örat och skrek att hon måste skärpa sig. Äntligen verkade hon höra mig. Först var det en stor lättnad, men sedan reagerade hon inte alls som man kunde förvänta sig. Istället för att be om ursäkt på riktigt och ge mig en ordentlig förklaring vrålade hon:

”Du är ju helt jävla dum i huvudet, lämna mig ifred!”

Jag förstod ingenting. Var jag dum i huvudet när hon inte kunde sätta på locket ordentligt? Måste hon bete sig på detta sätt för att hon är tonåring?

Situationen var så skruvad att jag började skratta. Ha, ha, ha, fick jag fram. Det lät inte som äkta skratt men det var inte meningen heller.

När hennes elaka kommentar började sjunka in förvandlades mitt skratt till gråt – riktig gråt. Och tårarna i sig gjorde mig ännu mer ledsen. Först höll jag händerna för ögonen, sedan öronen ifall hon skulle säga fler hemskheter. Jag stod inte ut med att vara i samma rum som henne och rusade från köket, drämde igen köksdörren, fortsatte in i sovrummet och hivade igen den dörren med sådan kraft att glasen skallrade i fönstren.

Förtvivlad och snyftande kastade jag mig på sängen och insåg att hon blev mer och mer lik sin mormor. Ja, verkligen! Kall och sluten och någonting högdraget arrogant över sig. Som om hon går runt och tänker att jag är sämre än henne. Precis som min mamma alltid tänkte om mig. Att jag inte är lika smart, fast egentligen är jag mycket mer intelligent än de båda tillsammans. Jag har tagit ett sådant där IQ-test på nätet och fick ett mycket högt resultat och jag vinner alltid på frågesporter och följer med i samhällsdebatten och har koll på vilka politiker och kändisar som är viktiga. Jag vet huvudstäderna i de allra flesta länder. Alla länder som har betydelse i alla fall.

När jag säger det till henne: ”Du är så lik min mamma, så lik momo”, då blir hon inte glad. Hon får liksom en mörk skugga över ansiktet. Och det är inte konstigt för en hemskare kvinna än hennes momo får man leta efter. En riktig ragata kunde hon vara, även om hon självklart gjorde så gott hon kunde. Men jag förstår att pappa tröttnade på henne och hade relationer med andra kvinnor. Min pappa var snäll mot mig. Han gav mig godis och strök mig över håret och sa att jag var söt.

”Vilka ögon på den där ungen”, kunde han säga stolt till vänner och släktingar. ”Så stora och runda och blå.”

För mina föräldrar var det viktigt att ha söta barn och väldresserade hundar. När hundarna gläfste och inte skötte sig slog momo dem på baken med en flugsmällare, ibland även på nosen när de varit riktigt dumma. Så skulle jag aldrig kunna behandla min dotter. Och inte någon hund heller för den delen. Jag älskar barn och djur. Särskilt små barn och gulliga hundvalpar med långa lockiga öron. Även kattungar. Fluffiga och ljusgrå. Men inte äldre katter, med vassa tänder och klor och de tittar på en med bottenlös och dömande blick.

Tanken på mamma och pappa och kattungar ledde till fler tårar och ett högljutt snorigt hulkande som jag inte är stolt för.

Mitt i gråten hördes ett högt pang.

Jag förstod att min dotter hade smällt igen dörren till sitt rum.

Tvärt slutade jag gråta.

Nähä! Där fick det vara nog. Min gräns var definitivt nådd. Med beslutsamma steg gick jag genom huset, drog upp hennes stängda dörr – som tack och lov inte har något lås, det har jag för länge sedan bett hennes pappa skruva bort – och stirrade på henne där hon satt hopkrupen på golvet.

Håret var uppsatt i en stram tofs. Ännu ett sätt att reta mig. Hon vet att jag tycker att hon ska ha det utsläppt för att dölja aknen som brer ut sig på kinderna och som hon säkert klämmer på för finnarna ser röda och inflammerade ut på ett sätt som ger ärr för livet.

Jag drog blicken över rummet som inte var särskilt välstädat: dammtussar i hörnen, papperskorgen full av skräp och över skrivbordsstolen hängde en klädhög som luktade fränt, antagligen av svett och smuts och Gud vet vad.

Våra blickar möttes och hennes ögon var stirriga och galna.

”Nu slutar du bråka”, röt jag åt henne.

Inget svar. Käkarna malde på, men hon fick inte fick ur sig några ord. Bara böjde huvudet och såg tyst ner i golvet.

Jag skrattade åt henne för att hon var så patetisk och det sa jag också till henne, för hur ska hon annars veta när hon gör fel? På samma sätt som jag hjälper henne med kläder och smink och ärligt upplyser när hon ser för tjock eller tråkig ut. För vem ska säga det om inte hennes mamma? En förälders roll är inte bara att älska och ta hand om sitt barn utan även att stötta och förklara vad som är rätt och fel – som en mentor.

När hon tittade upp igen var det där motsträviga uttrycket borta. Nu såg hon enbart vek ut. Svag och ömklig.

”Förlåt. Det var inte meningen att vara dum”, viskade hon och verkade faktiskt mena det.

En enorm sorg bubblade upp i mig. Varför skulle just jag få ett barn som bråkar och hatar mig? Hennes lama försök att be om ursäkt gjorde allt ännu mer outhärdligt. Jag sa till mig själv: Du förtjänar inte detta. Hon hade behandlat mig illa och orättvist, det hade hon nu till och med erkänt genom att säga förlåt. Det gjorde mig rasande. Jag som ansträngt mig och offrat allt för henne. Precis allt! Fråga vem som helst och de kan intyga att jag är världens snällaste, en som sätter alla andras välmående först, pysslar och fixar och hjälper.

När jag klev in i rummet och skrek på henne kom hon fort upp på fötter. Jag trodde hon skulle ge sig och inse hur felaktigt hon betett sig, men istället drogs munnen till ett hårt streck, ansiktet blev rödare och rödare, flammigt och hatiskt, och jag ville riva henne i de där fördömande vattniga ögonen. Det är skrämmande hur fort hon slår om, definitivt något sjukligt med hennes skiftande sinnesstämning och plötsliga humörsvängningar. Jag borde ha tvingat min man att ta med henne till psyket för länge sedan.

”Ut ur mitt rum!” vrålade hon.

Men jag vet att hon inte har rätt att bete sig så här mot mig. Jag är kanske bara hennes eländiga mamma men jag har också känslor. Och rättigheter. Mänskliga rättigheter. Jag gick emot henne och försökte förklara det. Hon ryggade undan, backade tills hon slog i bokhyllan bakom. Jag ställde mig nära och sa mycket tydligt någonting som jag inte riktigt minns, men det handlade om att hon var otacksam och att hon inte kan bete sig hur som helst för att hon är tonåring.

Hon vände bort ansiktet, lyfte armarna uppåt och drog ut några böcker så att de rasade över golvet och även på mig, vilket jag antar var meningen. Jag fick en bok i huvudet. Egentligen gjorde det inte ont men jag kan inte säga att det var direkt behagligt heller.

Snabbt vred hon sig halvt om, som om hon tänkte fly genom bokhyllan men det enda som hände var att fler böcker föll ut. Jag försökte hålla fast henne så att hon skulle lugna ner sig. Först blev hon ännu mer hysterisk och jag var tvungen att ta i med alla krafter. Det hördes ett otäckt ljud ur hennes mun. Ett demoniskt väsande gurgel som gjorde mig skräckslagen, men jag förstod att jag inte fick ge mig. Inte backa undan. Hålla i, hålla ut.

Efter några minuter tystnade hon. Äntligen började hon slappna av och jag vågade lätta greppet om halsen. Hon sjönk ihop på golvet och satt helt stilla mot väggen med händerna slappt i knäet. Som om hon gett upp och inte längre orkade gräla på sin stackars mamma.

Jag kramade om henne och hon vilade huvudet på min axel med näsan tryckt mot min hals precis som när hon var yngre och låg nära i sängen. Jag smekte henne över håret som tyvärr ser både matt och oljigt ut och sa: ”Så ja, så ja” och hjälpte henne till sängen. Hon har verkligen blivit tung, inte alls som när hon var liten och jag kunde bära henne hur lätt som helst.

När jag bäddade om med täcket uppfylldes jag av en enorm lättnad över att vi inte längre var ovänner.

Jag vaknar sent – antagligen på grund av pillren för annars brukar jag stiga upp innan solen – brygger kaffe och dricker det vid diskbänken medan jag lyssnar efter ljud. Det enda som hörs är ett dämpat brummande från en motor långt utanför vår värld.

Hon ligger fortfarande i sängen. Då och då går jag dit och betraktar henne, hänförd av stillheten där inne.

Jag bakar en mjuk kaka. Viktväktarnas recept med hennes favoritsmaker: äpple och kanel. Lägger en bit på ett fat och vågar mig in i rummet för att ställa den på sängbordet tillsammans med ett glas lättmjölk. Doktorn har sagt att hon inte tål mjölk, men det där är bara påhitt. Inte kan man vara allergisk mot något så viktigt som mjölk.

Tyst drar jag fram en stol och sätter mig intill. Jag smeker pannan som är kall men huden mycket len. Ansiktet är insmort med lotion som doftar fräscht fast inte helt kamouflerar den unkna lukt som sipprar ut från täcket. Typiskt tonåringar att inte tvätta sig ordentligt. Men jag ska inte låta det påverka mitt humör, inte när vi äntligen har det så bra tillsammans.

På nätterna är hon numera lugn och tyst, inte alls som när hon var bebis och hade kolik och grät och grät. På dagarna vilar hon mest. Hon smäller inte längre i dörrar eller slarvar med att sätta locket på sylten.

Jag älskar min dotter, hon är det finaste jag har.

ANNIKA WIDHOLM
info@opulens.se

The post Novell: “Flickan och demonen” av Annika Widholm first appeared on Opulens.

Novell: “Drakjägarna” av Sebastian Lindström

Sebastian Lindström — Sat, 23 Jul 2022 07:00:41 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Drakjägarna”, av Sebastian Lindström, som vann ett delat fjärdepris.

Drakjägarna – Sebastian Lindström

Turres grepp om ratten fick hans händer att vitna, trots att bilen stod stilla. Vi hade parkerat utanför Gunillas hem en halvtimme tidigare. Turre hade varken släppt taget om ratten eller sagt ett ord sedan dess.

Jag hade inte heller sagt något. Bara lyssnat på tystnaden. Tystnaden och rösten som vägrade sluta viska.

Det var en kall vinternatt. För att skona oss från kylan hade Turre höjt värmen till max. Imma hade bildats på fönstren och dolt världen utanför bakom en kondensridå. Ändå kunde jag urskilja konturerna av Mårtens polisbil. Den hade stått på familjens ruta ända sedan vi kom hit.

”Tänk om han redan är hemma”, sa jag.

”Han är inte det”, sa Turre.

”Men hans bil står där.”

”Han åkte hit efter jobbet, lämnade bilen, tog bussen till centrum och mötte upp sina kollegor på en pub. När han är klar där tar han samma buss tillbaka och vinglar sista biten hem. Han har gjort det varje dag den här veckan.”

”Hur vet du det?”

”Jag har följt honom varje dag.”

Jag ville fråga Turre om han hade sett något. Men vallgraven som vår tystnad hade grävt var fortfarande djup, svalde fortfarande alla ord. Trots att vi satt här, så här nära.

Dessutom hade han inte kunnat se någonting. Gunillas familj bodde på höghusets högsta våning, plan sex, långt från gatans blickar. Jag lutade mig över instrumentbrädan och tittade upp. Fasaden hade försvunnit i mörkret, men jag kunde se blåa och vita ljus stråla ut ur ett fönster i skyn. Gunillas fönster. Hon satt säkert uppe och kollade på någon serie.

Jag undrade om färgen runt hennes öga ännu hade gulnat.

Ett ögonblick av misshandel skulle ha varit för länge. Han hade slagit henne i månader. Vi hoppades att det bara hade varat i månader. Det var så länge vi hade misstänkt något. Så länge vi hade kunnat göra något.

Det var vårt sista gymnasieår. Året då vi blev myndiga. Året då betygen skulle höjas och framtiden bestämmas. Men också det sista året vi fick vara barn, sista året innan vi skulle rida in i vuxendomen och livets ansvar. Hemmafester och lektioner avlöste varandra. Alla var där, jag, Turre, hela vårt gäng som tillsammans hade gått igenom skolåren. Alla förutom Gunilla.

Det började med en försovning. Nästa gång var det en sjukanmälan. En till sjukanmälan. En feber som gled in på helgen och måste vilas bort. Till slut bildade frånvaroanmälningarna ett högt torn som riskerade att rasa ner över henne i form av underkända kurser. Då kom Gunilla tillbaka. Men det var en förändrad Gunilla. En Gunilla som alltid bar långärmade tröjor och aldrig var med på gympan. En Gunilla med en lång lugg som alltid föll över det ena ögat eller det andra. En Gunilla som alltid haltade och skrattade åt hur klumpig hon hade varit i trapporna där hemma.

De klichéartade filmursäkterna fick oss att ana vad som pågick. Men ingen kunde vara säker. Alla ville fråga, men ingen vågade.

En kväll fann jag modet i tolv tömda ölflaskor. Gunilla ville inte prata om det. Oviljan räckte som svar. Jag svor, spottade fram vad jag skulle göra med Mårten bara jag fick chansen.

Gunilla frågade vad det var för fel på mig. Hon skrek att det inte hade något med mig att göra. Det fanns inget som jag eller någon annan kunde göra. Något som jag eller någon annan fick göra. Hon skulle ta hand om det.

Mårten fortsatte. Och tystnadens vallgrav blev allt djupare och bredare.

Det hade pågått för länge. Det måste ta slut.

Vi skulle få det att ta slut.

”Här, Lasse.” Turre sträckte sig mot baksätet och tog fram något. ”Han borde vara här snart.”

Två golfklubbor. Han räckte mig den ena. Jag tittade mot dörren till Gunillas hus. Jag såg vad som snart skulle ske. Vad vi skulle göra.

Golfklubbans skaft brände som glödande stål.

Rösten viskade.

”Är du säker på det här?” frågade jag Turre.

Tystnaden talade, som vanligt, för honom.

”Jag bara tänkte”, fortsatte jag. ”Tänk om Mårten känner igen oss? Och dessutom, tänk om Gunilla fattar att det är vi? Det är ändå hennes pappa, tänk om vi råkar …”

”Hon vill det här.”

Turres ögon var fästa i backspegeln. I den kunde jag se busshållplatsen.

”Hur vet du det?” sa jag.

”Hon sa det.”

Ända sedan lekskolan hade det varit jag, Turre och Gunilla. Vi var de första vännerna. Alla andra hade kommit efteråt. Vår uppväxt band ihop oss med ett rep av förståelse och en syn på världen som bara vi tre delade, ingen annan. Vi kunde säga vad som helst till varandra. Jag trodde de kunde säga vad som helst till mig.

”Men för någon månad sedan sa jag till henne att jag ville … hjälpa henne. Då frågade hon vad som var fel på mig. Hon sa att ingen fick göra något.”

”Jag pratade med henne i fredags. Jag ringde henne när jag åkte hem från Henkan. Hon sa att hon vill det här.”

Hans ord fick golfklubban att svalna och mitt grepp att hårdna. Men rösten vägrade tystna. Jag sa till den att detta måste hända. Att Gunilla ville det.

Den fortsatte viska.

”Vad exakt sa hon?” frågade jag.

Turres blick högg mot mina ögon, tvingade dem att väja. ”Hon sa att hon önskade att Mårten skulle få känna det hon har känt.”

”Något mer?”

Turre suckade. ”Det var svårt att förstå henne, Lasse. Hon var rätt full.”

Hon hade varit full. Rösten viskade att detta var fel slut. Jag lutade golfklubban mot bilgolvet. Släppte taget.

”Jag är inte säker på att jag kan göra det här, Turre.”

”Vad är du osäker på? Han förtjänar det här. Gunilla sa att hon vill det.”

Turre höll fortfarande i sin golfklubba. Hans knogar höll på att tränga igenom händernas vita hud.

”Du sa ju att hon var full”, sa jag. ”Hur vet vi att hon menade det hon sa?”

”När man är full säger man saker man annars inte skulle säga.”

”Det betyder inte att det man säger är ärligt. Att man säger det man egentligen vill.”

”Så du vill inte det du sa på Henkan?”

Jag mindes inte vad jag hade sagt på Henkan.

Henkan var vår pub. Den hade varit vår pub sedan vi börjat gå ut med våra storasyskons leg i bakfickorna. Vår egen lilla hemmaborg, en plats för helkvällar, förfester och efterfester. Varje helg satt någon av vårt gäng där, oftast allihop.

Förra fredagen hade alla förutom en suttit där.

Vi hade fått det runda bordet i hörnet, den enda platsen i puben där man kunde diskutera ostört. Och jag ville diskutera ostört. För varje öl som sjönk ner i mig tog jag ett till steg ut på vallgravens vatten. Ett steg närmare andra sidan. Ett steg närmare det som bara kunde diskuteras ostört.

I början hade alla suttit kvar. De hade nickat när jag hade sagt att vi borde skämmas. Att vi hade vetat, men inte agerat. Att Gunilla var vår vän. Vårt ansvar.

Men en efter en hade de stigit upp. De hade försvunnit bort till biljardborden, upp till karaokevåningen, ut till rökrutan. Jag hatade dem. De var hederslösa ynkryggar, varenda en av dem. Alla förutom han som satt kvar. Alla förutom Turre.

Jag tog tag i Turres axlar, sa att det var han, jag och Gunilla. De första vännerna. Sedan sa jag det jag inte mindes. Jag mindes bara att Turre nickade. Log. Försvann.

Följande morgon hade jag vaknat inuti en järnjungfru av bakisångest och minnesluckor. Jag lovade mig själv att nästa helg skulle vara lugn.

Dagarna gick. Jag åkte till skolan, gick på mina lektioner. En vanlig vecka. Då och då skymtade jag något blått under Gunillas lugg. En vanlig vecka. Det enda ovanliga var att Turre inte pratade med mig. Inte förrän fredag kväll. Då ringde han från sin mammas bil. Han satt utanför mitt hus och väntade.

Nu satt han och jag utanför Gunillas hus och väntade.

”Vi måste göra det här”, sa Turre. ”Du sa det själv. Vi måste. Gunilla vill det. Han måste stoppas.”

Rösten inom mig hade börjat viska när jag steg in i Turres bil. När jag insåg vart vi var på väg. Vad vi skulle göra.

”Du har rätt”, sa jag. ”Han måste stoppas. Men …”

”Men vad?”

”Är det här verkligen rätt sätt? Tänk om något går fel? Och Gunilla sa ju till mig …”

”Du hörde vad hon sa till mig.”

Turres ord blev allt vassare. De gled in genom min bröstkorg, försökte hugga den viskande till tystnad. Men gång på gång avvärjde rösten huggen.

”Hon var full, Turre. Det är så mycket som kan gå fel, tänk om någon av oss träffar honom i tinningen? Eller om han faller och slår i huvudet i marken? Borde vi inte ringa någon? Anmäla honom till polisen?”

”Tror du inte Gunillas mamma eller systrar redan hade ringt polisen om det hade hjälpt? De är hans kollegor, Lasse. De kommer inte att lyssna. De kommer bara att hålla honom om ryggen.”

Trots värmen i bilen kände jag något kallt krypa ner för min rygg. Den kalla insikten att den här kvällen bara kunde sluta på ett sätt. Att den måste sluta på ett enda sätt. Att det var jag som hade satt igång allt.

”Vi har inget val”, sa Turre. ”Mårten förtjänar det här. Han är ett monster.”

Han var ett monster.

När hade han blivit det?

Gunilla, Turre och jag. De första vännerna. Jag mindes när jag träffade Gunilla.

Första dagen i lekskolan. Jag satt i mammas knä, blyg, vågade inte prata med någon. En flicka och hennes pappa satt i ett hörn. Pappan pekade på mig, viskade något i sin dotters öra. Hon log och kom fram. Plötsligt hade jag en vän.

Tiden trollade fram Turre, och vår trio blev oskiljaktig. Vi lekte i skogen, plockade upp pinnar, förvandlade dem till svärd. Slogs mot stenbumlingar, de enda monstren i vår barndom.

Mårten var nästan alltid där. Vaktade oss. Skyddade oss från världen. Plåstrade om våra knän när vi föll. Svarade på våra frågor som om vi var riktiga människor och inte de oskyldiga och hjälplösa barnungarna som vi var i andra vuxnas ögon.

Jag mindes en dag på ängen utanför Gunillas hus, ängen som nu hade blivit parkeringen som jag och Turre satt och väntade på. Vi byggde en drake. Jag höll den i min hand, men plötsligt kom en stark vind och stal den ur mitt grepp. Mårten fick tag i snöret innan draken flög sin kos. Han tittade på oss. Log. Sa att vi måste fånga honom om vi ville ha tillbaka den. Och han sprang över ängen, med snöret i sin hand, draken högt uppe i skyn. Vi jagade honom. Gunilla skrattade framför mig. Turre skrek kom!

Ett vitt ljus blänkte i backspegeln. En buss.

En stor silhuett ramlade ur bussen. Den stapplade mot Gunillas dörr. Dess fötter stampade ner i marken, sparkade snö åt alla håll. Andetag kom ut i tjocka ångmoln. Silhuetten stannade. Tände en cigarett. Genom bilfönstrets imma såg det ut som att tändarens låga sprutade ut ur hans mun.

”Nu, Lasse. Här.”

Turre sträckte sig igen mot baksätet. Hans stadiga hand återvände med två masker. Han gav mig den ena, tog på sig den andra. Han fick ansiktet av en orm. Han öppnade bildörren. Ormen tittade på mig. ”Kom.”

Han steg ut. Höjde golfklubban. Började gå mot Mårten. Rösten inom mig skrek.

SEBASTIAN LINDSTRÖM
info@opulens.se

The post Novell: “Drakjägarna” av Sebastian Lindström first appeared on Opulens.

Novell: “När mamma sover” av Amanda Vilska Lindgren

Amanda Vilska Lindgren — Sat, 16 Jul 2022 07:00:03 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”När mamma sover”, av Amanda Vilska Lindgren, som vann ett delat fjärdepris.

Köksbordet är klätt i en linneduk. Det är finduken, kommer från någon gammal släkting. Duken är broderad i kanterna, blommor, blad och rosor i rosa och rött. Försiktigt lägger mamma ut den för att den inte ska knäckas, drar handen över den lätt några gånger. Jag står vid sidan och förundras över hur vit den är, den nästan glänser. Jag vet att att om några timmar kommer den vara nersolkad av aska och ringar efter olika sorters glas. Men inte än, ännu är den ren och orörd.

Vi har lagt i uttdragsskivan och bordet är större än vanligt. Tidigare stod jag och mamma vid varsin ände, räknade till tre och drog samtidigt åt varsitt håll. I glipan som uppstod lade vi försiktigt ner den stora mörka träskivan, sedan sköt vi samman bordet igen. Jag skyndade mig att hämta trasan för att hinna torka av och lägga på duken innan mamma hann se inristningen. Uppe i högra hörnet av skivan hade jag för ett tag sen ristat in orden ”Eline was here” med fruktkniven. Jag visste inte riktigt varför. Eller jo, det gjorde jag. Dels för att jag precis lärt mig engelska i skolan och var väldigt stolt över att jag numer behärskade ett andra språk, men främst för att jag ville att något av mig skulle finnas kvar om jag någon gång försvann. Tanken hur allting när som helst kunde ta slut höll mig vaken natt efter natt och jag hade blivit besatt av att något skulle finnas kvar efter att jag lämnat ett rum. Som små besvärjelser ristade jag in mitt namn på olika plaster, skrev med tuschpenna eller bara lämnade ett märke med naglarna.

Jag var inte tillräckligt snabb. Mamma hann se vad jag gjort och vände sig mot mig. ”Vad är det här?”

”Det var inte jag.”

”Det står ditt namn, Eline.”

Mamma väntade inte på svar, utan suckade och började lägga på duken. Jag vet inte om hon blev arg för att jag förstört bordet eller mest irriterad på att jag var närvarande precis överallt och jag undvek att fråga. Mamma var inte alltid så förtjust i att ha barn, kanske för att hon på många sätt fortfarande var ett barn själv. Det förstod jag inte då, men såhär i efterhand känns det uppenbart. Det spelade ingen roll hur många linnedukar mamma vecklade ut.

Vi använder alltid glastallrikarna när det ska vara festligt. De är stora, smyckade med konturer av vindruvsklasar på baksidan. Repiga. Mamma plockar fram dem i staplar, de är tunga, de glider henne nästan ur händerna när hon ställer dem på bordet. Hon frågar om jag kan duka och jag ignorerar henne. Istället tar jag en av tallrikarna, lyfter den och försöker se rakt igenom. Det har samlats flott i reporna och jag ser ingenting. Jag sätter mig på en av stolarna, trycker tallriken mot näsan. Luktar. Den luktar glas, om glas skulle ha en doft. Glas och kanske fest, eller så är det mammas parfym. Hon har redan hunnit sminka sig, hon gjorde det medan potatisgratängen stod i ugnen. Hon placerar en tallrik vid varje stol, hon får böja den onda ryggen för att nå stolarna längst bort, den sista tallriken skjuter hon över bordet, orkar inte gå runt. Kanterna på mammas ögon är röda, det matchar hennes klänning. Hon är den vackraste jag vet. Jag tar tallriken jag håller i handen och ställer den på högkant, försöker rulla den framåt, men den vobblar, tappar balansen och dunsar i bordet. Mamma fräser till.

”Var försiktigt med den där!”

På vardagar brukar vi äta på de bruna tallrikarna i keramik, mamma fräser på ungefär samma sätt åt mig då som nu. Men nu är det fest och jag inser att det som är den stora skillnaden är tallrikarna i glas. Det är de som gör det festligt. Inte duken, inte potatisgratängen, inte mamma och hennes läppstift. Det är tallrikarna som är skillnaden. Jag sträcker mig efter den och lägger försiktigt tillbaka den på sin plats. Ungefär där jag tror att det står ”Eline was here” under duken.

Efter att vi ätit, efter att vinglasen tömts, cigaretten på maten rökts och de knöggliga servetterna ligger slängda över bordsytan, låtsas jag somna på soffan medan mamma och de andra steg för steg höjer musiken och fyller glasen på nytt. Mamma har samlat tallrikarna i en hög på mitten av bordet, orkar inte bära dem till diskbänken. Jag sover räv och när ingen ser pillar jag bort flisor från soffbordets undersida. Eline was here också. Jag tänker på tallrikarna i köket, hur de kommer stå kvar imorgon med intorkade matrester som kommer få mamma att svära, dra det trassliga håret ur ögonen och tända en cigarett. Sen kommer hon antagligen hälla upp en kopp kaffe och sätta sig i soffan, säga att hon är bakfull och jävlig. Tallrikarna kommer stå kvar resten av dagen, kanske dagen efter och dagen efter det. Börja lukta. Bli svårare och svårare att få rena. Den festliga stämningen kommer vara långt bort. Till slut somnar jag av att någon i myllret av människor stryker mig över håret.

När jag vaknar till är lägenheten tömd på människor, mammas dörr är stängd så jag antar att hon sover. Utanför fönstret har himlen fastnat precis mellan mörkt och ljust och vardagsrummet ligger i dunkel. Jag hasar mig ur soffan, går snabbt över det klibbiga golvet, kryssar mellan tomma flaskor och halvdruckna glas. Jag går in i köket, tänder lampan över diskbänken som först flimrar några gånger, stabiliserar sig och sprider ett kallt vitt ljus över köket. Först flyttar jag undan tomma burkar, fimpar och rester av potatisskal ur diskhon, sedan tar jag en tallrik i taget och ställer ner dem så försiktigt jag kan på diskbänken så att de inte ska gå sönder. När jag flyttat hela tornet fyller jag upp med vatten, tar lite extra diskmedel och diskar tallrikarna en efter en. Långsamt och noggrant. Bygger om tornet, men nu med rena tallrikar och sedan torkar jag dem med en fläckig kökshandduk och ställer in dem i skåpet bredvid vardagstallrikarna. Där får de vänta, redo för nästa fest.

Ganska många år senare flyttar jag hemifrån. Lite tidigare än vad som är normalt, men inte så tidigt att någon reagerar. Jag packar allt jag äger i två kartonger, en sportbag och tre svarta sopsäckar. På kartongerna skriver jag mitt namn. Som att någon annan skulle råka få mina saker, som om vi var fler som flyttade. Mamma kör kartongerna, väskan och sopsäckarna till lägenheten medan jag går ett sista varv. Jag tänker på brytpunkter och att från och med idag är detta mitt barndomshem och inte längre mitt hem. I ett anfall av melankoli går jag in i köket, öppnar och stänger luckorna. Jag drar med fingrarna över mitt namn i utdragsskivan som står inkilad mellan hyllan med micron och fönstret. Eline was here. Med betoning på was.

Några veckor senare kommer min mamma på ett oanmält besök. En dag står hon där i min hall med sin parfym och ler med alla sina tänder och jag tycker fortfarande att hon är väldigt vacker. Över axeln hänger en blå IKEA-påse. Den ser tung ut och påsens band skär in och får jackans axel att glida ner. Hon tar inte av sig skorna, utan går rakt in i köket och krånglar av sig påsen på köksbordet, ser sig omkring.

”Du har inte hunnit få iordning så mycket.”

”Jag har inte bott här så länge.”

”Det finns lite grejor du kanske kan behöva i påsen. Jag hinner inte stanna.”

Hon pussar mig på kinden, som hon alltid gjort, och sedan slår ytterdörren igen bakom henne. Parfymen dröjer sig kvar i hallen. Jag står och andas in den en stund innan jag går till köket för att titta i påsen. Tyngden och formen gör att jag anar vad den innehåller. Inuti den prassliga plasten står glastallrikarna med vindruvor och repor staplade med ett tunt lager av tidningspapper mellan. Jag skakar på huvudet. Varför gav mamma mig de här? Jag vill inte ha dem. De är otympliga och slitna. Skitfula. Dessutom har jag svårt att se att jag någonsin skulle ha en tillställning tillräckligt stor för att mina vanliga tallrikar inte skulle räcka, jag har inte ens så många vänner. Jag lämnar påsen på köksbordet, tänker att jag ska bära ner den i källaren sen, men inte nu, jag orkar inte. Jag lägger mig på soffan, tittar i taket. Pillar med nageln på soffbordets kant. Får loss en flisa.

Nästa gång mamma kommer på besök frågar hon efter tallrikarna. Jag har hunnit slänga dem men det säger jag inte till henne. Istället svarar jag att de står i diskmaskinen som just nu kör. Jag säger att jag hade fest igår och att jag precis satt igång maskinen. Det är inte sant. Jag hade inte alls fest. Jag har inte haft en enda fest i hela mitt liv, jag har fått nog av fester. Mamma säger att jag måste vara försiktig med dem, de är ömtåliga. Hon säger att hon köpte dem när hon själv flyttade hemifrån och att det vore synd om de gick sönder nu, efter så många år.

Jag frågar mamma om festerna. Om hon någonsin tyckte det var opassande att jag var med, jag var ju ändå ett barn. Först säger mamma ingenting. Hon gräver i sin väska efter sina cigaretter, jag ber henne att inte röka härinne. En av de sakerna jag tyckt varit skönast med att flytta var att komma ifrån den ständiga slöjan av rök, att saker återigen luktar som de ska, inte bara niktotin och leda. Mamma tänder cigaretten ändå, såklart gör hon det.

”Festerna”, säger hon, ”festerna var till för att jag skulle överleva.”

”Men jag var bara ett barn.”

”Du behövde inte vara med, du hade kunnat gå in på ditt rum.”

”Det var i mitt rum alla lade sin jackor.”

”Ja, men det var ju inte som att du inte fick plats ändå.”

Hon tar ett bloss till, blåser ut, reser sig och går ut i köket. Jag hör hur hon spolar vatten, antagligen för att släcka cigaretten, sedan hör jag hur hon öppnar luckan till soptunnan, smäller igen den. Hon kommer tillbaka. Ögonen är röda.

”Jag försökte. Men jag kunde inte bara vara mamma. Jag var tvungen att vara människa också.”

Under tiden som mamma pratar sitter och jag och klottrar på ett papper. ”Och vad är du nu?” frågar jag utan att titta upp.

Mamma tar på sig sina ytterkläder och går.

När mamma dör har jag hunnit flytta flera gånger och jag har börjat ha fester. Men aldrig så det stör. Jag bor kvar i samma stad och alla gator bär på minnen. En dag går jag förbi Frälsningsarméns skyltfönster. Varje månad skyltar de om efter olika teman. Denna månads tema är rött. Jag tänker på mammas ögon. I ena hörnet av fönstret ser jag tallrikarna. De är identiska. Otympliga i glas, med konturerna av vindruvor på baksidan. Säkerligen repiga. Jag går in och frågar vad de kostar. Expediten säger ett pris men berättar också att jag inte kan hämta dem förrän nästa omskyltning. Det går bra, svarar jag. Expediten ber mig skriva ner mitt namn, så de kan reservera tallrikarna, och skjuter över en lapp åt mig. ”Eline”, skriver jag, och längst ner i ena hörnet med så små bokstäver jag bara kan, ”was here”.

AMANDA VILSKA LINDGREN
info@opulens.se

The post Novell: “När mamma sover” av Amanda Vilska Lindgren first appeared on Opulens.

Novell: “Människobluesen” av Carl Nikula

Carl Nikula — Sat, 09 Jul 2022 07:00:53 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Människobluesen”, av Carl Nikula, som vann ett delat fjärdepris.

Människobluesen – Carl Nikula

Jo.

Jag snarkar för mycket, du får ett psykologiskt sammanbrott varje natt. Då nyper du mig i ryggen. Det gör ont. En gång kastade du en liten väckarklocka i huvudet på mig. Det gjorde också ont. Så, allt verkar gå jämt ut i slutändan ändå. Båda får ont i huvudet. Jag försöker dagligen göra klart för mig själv om vad den här existensen egentligen innebär. På Dansbanevägen mår folk lite sisådär. En gång landade en helikopter på ett tak inte så långt härifrån. Några virade ner sig genom ett takfönster och snodde en jävla massa pengar. Intressant grej. Det är nog därför vi har tunna plånböcker i Västberga.

Vi dricker morgonkaffe, och jag ifrågasätter mina livsval och hjärnans kopplingar, som inte alltid är till min fördel. Men, det kan vara något existentiellt också, jag vet aldrig. Solen skiner. Vilken jävla sommar. Jag spelar gitarr vid tunnelbanestationen i Gamla Stan. Några 20-lappar och bra tyngd i fickan av mynt, en succé. En tjej ger mig ett äpple, Men jag är inte hungrig, så jag tackar artigt nej. Nu när min musikaliska karriär har tagit fart, så vill jag inte längre ha nån frukt. Jag vill dricka öl och käka indisk mat. Men, jag har mått lite konstigt i kroppen hela eftermiddagen, så jag slinker ner i tunnelbanan istället.

Någon säger: ”Ser du?”

Jag svarar: ”Nej.”

Någon fortsätter: ”Titta närmare.”

Jag trycker näsan mot tunnelbanetågets fönster. Så jävla koncentrerad. Jag ska lösa det här jävla människopusslet. Jag ska aldrig mer blinka, jag ska glo noggrannare, som en tung buddistmunk, en munk som har suttit ner i tystnad halva sitt liv och undersökt. Tillslut tänt eld på sig själv, i protest mot något. En kropp blir till aska. Det var det. En inkarnation glöms bort. Knappt märkbart. En barbecueaktivist borde kunna starta revolution. Som min vän, som har ”bacon” tatuerat på sin skinka, jag visste fan inte att han var munk. Jag borde söka fler jobb. Jag borde bli glad. Glida runt i grön energi, göra det man ska. Inte tänka så jävla mycket, det hjälper ingen. Det har aldrig hjälpt någon. Ändå sysslar jag med det hela dagarna och halva nätterna, sen pratar jag om att jag har tänkt.

Någon frågar:

”Ser du mellanrummet?”

Vi åker förbi Telefonplan.

Jag svarar:

”Kanske, vi står ju en bit ifrån varandra, i Sverige, när vi väntar på saker.”

I sätet bakom mig sitter Iggy Pop, han sjunger om en passagerare.

Jag gör slut med dig på Dansbanevägen. Du får flytta till ett kollektiv i Norsborg. Jag ser när ditt hjärta går sönder. Du rycker till i nån sekund. Som att din bröstkorg knäcker sig själv. Så obehagligt. Då mår jag illa. Men, jag hade gått i en inbillning alldeles för länge. En fantasi om frihet. Som om frihet hade något med vår relation att göra. Sinnet är som det är. Grottmeditation i Indien känns nog likadant som i en lägenhet på första våningen i Hägersten. Jag var inte redo för det steget. Inte redo för att göra mig själv till grottmunk i en lägenhet. Du försvann ut ur dörren. Hämtade dina grejer någon dag senare. Först drack jag ångestfolköl hemma. Sen drack jag ångeststarköl på Svanen. Jag är inte gjord för att sitta i nån grottlägenhet och hålla på att krångla. Jag är redan krånglig som jag är. Så som folk som dricker folköl är. Lite halvdan disciplin, lite halvdant omedveten om sig själv och tillvaron. Fast, man lär sig halvdana saker om sig själv hela tiden ändå. Jag hade inte behövt bryta upp. Synd att det gick ut över dig. Jag småpratar med mig själv. Jag vill skrika. Tillslut gråter jag.

Någon slår mig i bakhuvudet med sin handflata och säger irriterat:
”Sitt inte där och sov! Var närvarande nu, det finns anledningar till att du är här just nu.”

Jag vaknar till med ett ryck, det tar några minuter innan jag förstår vem jag är och var jag befinner mig. Alla i tunnelbanevagnen tittar på mig. Jag har nog snarkat. Vissa ser nypsugna ut. Jag vill stirra ner i min telefon. Jag hittar den inte. Jag behöver inte låtsas som att det regnar, för det låter som att regn slår mot rutan. Vi kanske är ovan jord. Det är mörkt utanför, jag ser inget.

Någon frågar:

”Kan du omfamna hela den mänskliga upplevelsen?”

I sätet bakom mig sitter Catherine Feeny. Hon sjunger mjukt om någon som får feber. Någon som är blå.

I Midsommarkransen, vid Svandammsparken, ligger en biograf. Tellus kulturbiograf. Du berättar om någon som heter Chimo. Han anordnar en vänkväll där, första lördagen varje månad. Man måste anmäla sig på en gästlista. Det är ett slutet sällskap, för alla. Där finns mat och folköl. I salongen får man sitta, lyssna och titta på bra eller dåliga framträdanden. Poesi, musik och film. Men alla jublar alltid, alla dansar. Alla är vänner, på Chimos Vänkväll. Jag känner knappt dig, vi har bara pratat litegrann. Sen bjuder du in mig. Jag kommer. Sen bjuder du in mig till den officiella efterfesten på svartklubb. Du säger att man måste ha med sig kontanter. Jag svarar att jag kanske kommer. Jag går till en bankomat, jag tar ut några hundralappar. Jag tvekar. Sen går jag till Melodybox. En gång en konsum-butik i ett villaområde. Nu ett café och ibland en svartklubb. Jag är på Mejselvägen, i Hökmossen, och folk stökar. Jag stökar inombords, sen öppnar jag dörren. Du ser mig. Du blir förvånad över att jag dök upp, men du ler i två sekund. Vi köper ölbiljetter. Vi byter biljetterna mot öl. Jag tänker att allt är jävligt bra. Vi lyssnar på nåt band. Jag är full och varm, en poet välter ner mig utanför när jag tar luft. Vi ligger i en hög. Jag träffar en tjej från Laholm. Vi skrattar varmt om att Laholm finns. Hon frågar vad jag gör här. Jag vet inte. Hon vet inte heller. Du kommer ut och hämtar mig. Vi spelar rundpingis. Vi förlorar. Jag frågar om vi ska gå. Vi går. Så jävla ljummen sommarnatt i förort. Sånt jävla morgonfågelkvitter, i våra hjärnor. Jag gillar det, du gillar det inte, du säger att fåglarna väcker dig på morgonen. Plötsligt stannar du. Vi står utanför dig. Jag har aldrig varit här förut. Vi hånglar. Sen går vi in till dig. Inatt får jag bo hos dig. Jag får bo hos dig flera nätter. Vi åker till Warszawa, vi åker till Småland. Vi åker till Nynäshamn, vi åker båt i skärgården. Vi bor vid Telefonplan. Du vill skaffa barn. Sen bor vi inte längre ihop. Du gråter. Jag är velig. Synd att det gick ut över dig. Sen vill jag skrika. Tillslut gråter jag.

Tunnelbanan gnisslar. Den saktar in. Den stannar till vid en perrong. Dovt ljus. Jag vet inte vilken station det här är. Dörrarna öppnas, ansikten stiger på, men jag ser inte vilka. Dörrarna stängs. Ingen ropar något om att dörrarna stängs. Det verkar finnas ett säte för varje ny människa som stiger på. Den här vagnen känns jävligt lång. Det känns som att jag känner alla som sitter i den.

Någon säger:

”Så, du, som är så jävla blå, tillslut. Blå på Huddinge sjukhus, blå på S:t Görans sjukhus. Sen glad igen. Sen blir du utskriven. Sen får du gå hem. Vad gör du med din möjlighet? Möjligheten du har fått, att få manövrera i en människokropp. Att få känna precis allt som finns att känna. Vet du hur många reinkarnationer det tar att få göra det?”

I sätet bakom mig sitter Lou Reed. Han sjunger om en perfekt dag.

Jag sitter på den psykiatriska akutmottagningen för jag vet inte om jag vill existera i min nuvarande fysiska form, och jag vet inte hur jag ska bli kvitt mina psykiska föreställningar. Man sitter i väntrummet länge. Med tanke på hur länge man får vänta, så borde det finnas vettiga stolar att vänta i. Eller fler läkare, för oss som är otåliga. Nu ska jag vandra upp och ner längs korridorerna på avdelningen. Sen ska jag beställa vegetarisk mat till lunch och middag, den är inte jättegod men heller inte äcklig. Man kan titta på TV4. Så jävla lättsamt. Jag är övertygad om att alla inlagda får TV4-utlöst psykos. Smetiga tv-program. Jag ska aldrig se på TV-4 igen. En man berättar för mig att han är Jesus. Jag tror att det brinner i hans huvud, för ögonen ser ut att koka. Han lägger sin hand på mitt huvud. Han ska frälsa mig. Han säger att jag är en god människa. Jag känner mig sällan som det. Jag tror att människor som är rejält ur funktion, står med ett ben utanför vårt Matrix och med ett ben i. Därför brukar jag lyssna extra noga, efter ledtrådar.

Jag får äta några mediciner. Min mage blir dålig. Det kryper i mina ben när jag ska sova. Efter några dagar ljuger jag om att jag mår bra. För jag är trött på att gå, och trött på att vänta. Jag blir utskriven och tar bussen hem. Det är vinter och isigt. Jag öppnar dörren till min lägenhet. Alla flaskor och burkar står kvar på mitt vardagsrumsbord. 2 000 bananflugor bor i min diskho. Mögel gror bland mina matrester på tallrikarna. En gång var det pasta. Nu vet jag inte längre. Det luktar illa. Gamla räkningar ligger i min hall. Jag vill inte inte öppna dem, men jag öppnar fönstret. Jag måste vädra. Man ångrar sig. Man borde stannat hemma. Man borde sovit. Man borde städat. Man borde gått till jobbet. Några veckor senare får man en dyr räkning. Några veckor senare blir man stressad över ekonomin. Sen kan man kan le litegrann, åt hur meningslöst det kan bli.

En liten bit av personen jag tror att jag är, trillar ner i mitt knä. Jag tittar på den. En ny bit trillar ner på sätet bredvid, jag blir jävligt rädd. Jag lägger huvudet i mina händer, gråter, jag förstår inte vad som händer, eller vem jag är. Eller så börjar jag att se någonting, som jag inte sett förut. Tunnelbanan gnisslar vidare. Händerna börjar gå isär.

Någon säger:
”Det är okej, du är här, nu.”

Jag frågar:
”Vem är det som är här?”

Någon ler och säger:

”Andas nu, allt är precis som det ska, har alltid varit, bara åk med.”

I sätet bakom mig sitter Nina Simone, hon knäpper med sina fingrar. Hon önskar att hon visste hur det skulle kännas att få vara fri.

Jag är inneboende hos någon med katt. Katten är hennes allt, den får vara i skafferiet om den vill. Jag får tvångstankar om att katten ska dö, när jag är själv med den. Min hyresvärd skulle nog misshandla mig, om hon trodde att kattjäveln dog på grund av mig. Den skulle kunna hoppa ut genom fönstret när ingen ser. Kattens humör är svajigt, hyresvärdens humör också. Jag går hem till dig, du har en studentlägenhet i Kviberg. Göteborg är nytt för oss. Vi har nyligen hittat en vänskap. Jag är så himla ung, du också, fast inte. Jag berättar att jag var punkare när jag var yngre. Du frågar hur det var. Du visar ett klipp på youtube med Bill Hicks. En komiker. Från ett behagligt 90-tal. Bill Hicks pratar om att allt är en långsam vibration, att vi alla är ett och samma medvetande som upplever sig själv subjektivt. Att döden inte finns på riktigt och att livet är en dröm.

En gammal granne till mig, med långt vitt skägg, som har flummat oavbrutet sen 70-talet, sätter sig ner bredvid mig. Vi tittar på varandra. Han öppnar sin käft. I den finns en tv-skärm. Jag ser någon på skärmen. Han ser ut som den jag trodde att jag var. Jag ser alla dåliga beslut han har tagit, jag ser alla hans bra val. Jag ser sorgen han har orsakat, jag ser hans lidande, jag ser hans frihet. Jag vill titta bort, men vart jag än tittar, så sitter min granne framför mig med tv-skärmen i käften. Jag kommer inte undan. Jag tittar vidare. Jag ser kärleken han har gett, jag ser kärleken han har fått. Jag ser hans skuld, jag ser hans skam. Jag ser hur han släpper taget, jag ser hur han fäster sig. Allt känns som en dans.

Det här är första gången jag har träffat min granne när han är nykter. Senast stod han med byxorna nere och pinkade fritt på löpbanan vid Telefonplan. Nu är hans blick klar, det lyser om honom. Han sväljer tv-skärmen. Han sträcker sig efter något i innerfickan på sin rock. Han tar fram en röd spritpenna och ett formulär. Han ler brett och säger: ”Jag ser att du har druckit många öl i ditt liv, för att försöka hantera din rädsla för att bli sårad, för att bli lämnad, ett försök att komma undan den obehagliga känslan som det väcker. Det tycker jag är värt ett poäng, för ett ärligt försök. Jag ser också att du har skrivit alla möjliga saker till människor när du har varit full. Så det blir ett minus. Han börjar fylla i sitt formulär. Du har varit dålig på att källsortera, minus. Du har spelat gitarr för människor, det blir plus. Konst är till för att delas. Jag ser att du ofta har varit deprimerad, du har ätit skräpmat, du har undvikit inbokade möten, du har generellt sovit för lite, och misskött din munhygien. Inbillat dig att du ska meditera i någon grotta, fast att du egentligen bara ville fly från dina åtaganden. Det blir några minus. Du har pissat på allmänna platser, sparkat av sidobackspeglar på bilar när du var arg. Du har kollat på porr. Jag vet inte om det är plus eller minus. Du har krossat några hjärtan, och fått ditt hjärta krossat några gånger. Du har varit desperat, och du har varit distanserad. Jag ser att du har yogat och mediterat, försökt att läsa Bhagavad Gita, men du fattade ingenting. Plus för försök till spirituellt inre arbete. Du har varit dålig med din egen gränssättning, ibland dålig med andras. Du har pratat sönder någon. Ibland har du inte sagt sånt som du borde. Ibland har du nästan börjat gråta, utan att du har förstått varför. Det finns fortfarande grejer kvar i din skugga, som du inte har upptäckt.

Han slutar skriva och tittar mig i ögonen, hans blick är mjuk, varm och kärleksfull. Han ler brett. Han säger:

”Var inte orolig, vi går alla igenom en slags översikt. Nästa gång är det kanske du, som sitter här och berättar för mig, om mig. Allt som jag pratar om är sånt som ingår i upplevelsen, för alla. Egentligen är inget så allvarligt.”

Vi sitter där, i vad som känns som en hel livstid. Tillslut knycklar han ihop pappret och äter upp det. Med sin stora röda spritpenna skriver han ”4,5 av 10 poäng”, över hela min panna. Jag ser i hans blick, att han tänker att jag nog får börja om. Jag frågar honom om vad resultatet blev, han svarar att det inte är viktigt för mig att veta.

Någon ropar:

”Vi närmar oss slutstation.”

Hot 8 Brass Band, från New Orleans, ställer sig upp i vagnen. Tar ton med sina, vad som låter som, 300 blåsinstrument. Jag kan låten, alla kan den.

Alla sjunger:

”Love, Love Will Tear Us Apart Again”.

Så jävla hård, stökig och funkig version. Trummorna gör oss vilda. Alla blir glada, alla ler. Nu är vi en dansande second line, i mittgången. Någon tänder eld på tunnelbanesäten, någon krossar rutor. Vi skålar med allt som finns i världen. Vi kramas. Tåget ökar sin hastighet. Tåget vibrerar kraftigare, muttrar och bultar lossnar och flyger. Tåget börjar gå isär, ingen är rädd.

Nina Simone kommer gåendes emot mig, hon säger:
”Soon, you don’t need to believe that you are the center of the world anymore, and, remember, it was all just a dream anyway.”

Hon klappar mig ömt på kinden, gråter och ler.

Sen sjunger hon:

”Any day now, we shall be released”, och slår mig stenhårt i huvudet med ett baseballträ.

CARL NIKULA
info@opulens.se

The post Novell: “Människobluesen” av Carl Nikula first appeared on Opulens.

Novell: “Grejen med framtiden är att den inte syns” av Helena Lindegren

Helena Lindegren — Sat, 02 Jul 2022 07:00:59 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Grejen med framtiden är att den inte syns”, av Helena Lindegren, som vann ett delat fjärdepris.

Grejen med framtiden är att den inte syns – Helena Lindegren

Varför vi ska få baka vet jag inte. Det är inte alls likt honom. Han är över 60 men har fler år kvar till pensionen än vad vi har i mellanstadiet. Efter två tredjedelars liv i klassrumsmiljö delar hans kropp ut stenciler och håller glosförhör på samma sätt som ett djur följer sina instinkter. Han bär väst, har inget hår på huvudet och noll dagars sjukfrånvaro. Det sägs att han var borta flera veckor en gång i mitten av sjuttiotalet, men ingen vet om det är sant.

Idag är han uppsluppen på ett sätt som annars bara förekommer på skolavslutningarna och det låter som att han nynnar när han låser upp klassrummet.

Redan i morse på bussen jämförde vi burkarna som vi blivit ombedda att ta med oss hemifrån. Det kan ha varit mitt initiativ eftersom mamma kom hem från Viola Nyström förra veckan med tre spektakulära skapelser. De runda locken består av läckert veckade solstrålar som sprids utifrån en mittcirkel med ordet Tupperware skrivet längs med kanten, följt av en liten boll med bokstaven R i. Jag fick ta med den ljusgula i mellanstorlek, och kanske fnös jag lite när Linda och Hanna tog fram sina gamla kakburkar i plåt från ryggsäckarna.

Jag har ställt Tupperwareburken på bänkens högra hörn. Där syns den väl. På katedern står en stor skål i rostfritt stål som jag känner igen från bespisningen, och man får räcka upp handen om man vill måtta ingredienser ner i den.

Sara H är ivrigast och får hälla i sexton deciliter havregryn, sedan tar Lilljohan sockret och nu är det Tobias Sandström som står och delar smörklossen med en bordskniv. Att sockarna och de nedre delarna av Tobias täckbyxor är genomblöta märker inte magistern. Förra veckan kom det till hans kännedom att några i klassen hade gått ut på isen.

– Den är inte att lita på så här nära forsen! skrek han med uppspärrade ögon och en vit spottklump i mungipan.
Nu har vi hittat ett bättre ställe. Det ligger utom synhåll från lärarrummet och idag på lunchrasten kom Tobias Sandström flera meter ut innan det brakade. Han är bäst på både 60 meter och längdhopp och lyckades knixa tillbaka kroppen till stabil is innan vattnet hann högre än till vaderna.

Ingen av oss vet att det är magistern själv som ska drunkna. Om sju år. Storjohan kommer att hitta honom. Från skotern ska han först tro att det är ett djur som ligger fastfruset mot dubbelstenen vid forsens början. Magisterns ansikte kommer vara utspänt och blåsvart och Johan ska kräkas i snön efteråt.

Pratet med låga röster ska hålla i sig länge. Han har inte lämnat något brev som de brukar. Men vad skulle han på älven att göra?

När alla ingredienserna hällts i, inklusive ljummet kaffe från lärarrummets gula plasttermos, knådar magistern ihop degen med sina små fingrar. Det ser bökigt ut längst bakifrån klassrummet där jag sitter, men han nynnar verkligen nu. Jag kan inte urskilja melodin. Kanske hade hans fröken rätt när hon sa att han var tondöv. Han har berättat den historien flera gånger, och musiklektionerna hålls alltid av Kerstin som har fyrorna.

Alla får hämta en pappershandduk, blöta den under vattenkranen och torka av sin bänkskiva. Vi är tretton elever i klassen och jag litar på att han har beräknat degmängden korrekt, men jag hinner ändå bli rastlös innan han kommer fram till mig. Jag tittar ut och ena sidan av vår snökoja verkar ha rasat lite, men det är svårt att se ordentligt i eftermiddagsmörkret. Svarta asfaltfläckar har smält fram på skolgården, och det tidsinställda lyset vid hockeyplanen tänds precis.

Magistern lägger degklumpen på mitt bänklock och det låter som när en klibbig tunga lossas från gommen.

– Ät inte av den nu, säger han. Ni vill ju kunna bjuda hemma.

Han visar hur vi ska rulla bollarna som om vi inte redan gjort det tusen gånger. När han böjer sig ner för att hjälpa Sara H blir det så att jag stoppar en bit i munnen.

Helvete vad gott.

Det var fläskkarré till lunch vilket jag älskar men både Linda och Hanna gjorde äckelminer så jag lämnade de gyllenglansiga bitarna på tallriken och försökte bortse från godlukten. Tomheten klöste magens insida när jag slängde karrébitarna tillsammans med all sås och potatis utan att se Virpi i ögonen. Hon är mattanten som har i uppgift att stå vid grishinken och ge oss skuldkänslor.

Sara H har lika stora problem med chokladbollsrullningen som med allt annat i livet och eftersom magistern fortsätter ha ryggen mot mig är det omöjligt att ignorera suget.

Det fyller hela mig.

Runt mig sitter samtliga klasskompisar och gör som de är tillsagda. Och nu har Sara H börjat flänna så magistern får rulla alla hennes.

Jag ska inte.

Eller.

Bara en liten klump till.

Det måste vara samma porslinsfat som apelsinklyftorna brukar ligga på när det är blodpudding. Det har stått gömt bakom katedern och han verkar tycka att det är en kul överraskning att ta fram det. Han häller på ett tjockt lager pärlsocker.

– Lägg bollarna i burken och kom fram i tur och ordning!

Som vanligt får Sara H gå först, sedan resten av främre raden.

Magistern återupptar nynnandet. Melodin är verkligen tveksam.

Jag tittar på ljuskäglan ovanför den glansiga hockeyplanen. Nu syns snökojan inte alls. Marcus och Lilljohan reser sig upp till vänster om mig med fula plåtburkar i händerna. Lilljohans är likadan som den mormor brukar ha rullrånen i.

Magisterns blick på mitt tomma bänklock.

– Men Helena!

En fettfläck blänker på den gröna ytan. Den liknar Finland litegrann.

Tolv råttfärgade barn stirrar på mig.

Inte börja flänna nu.

Jag ser framför mig hur jag spyr upp chokladbollsdegen och gör små bollar som jag sedan rullar på pärlsockerfatet.

Men degen stannar i magen och i stället för tårarna skriker jag:

– Va glo ni på jävla särbarn?

Tupperwareburken lyser grumligt gul i synfältets högra hörn när jag låter blicken fastna strax ovanför magisterns flint.

Han påminner om en hare där han sitter, förstenad i flera sekunder. Sedan låter han pärlsockerritualen fortsätta som om inget hade hänt. Men han har slutat nynna, och jag minns inte att jag någonsin hörde honom göra det igen.

HELENA LINDEGREN
info@opulens.se

The post Novell: “Grejen med framtiden är att den inte syns” av Helena Lindegren first appeared on Opulens.

Novell: “Synlig” av Sinnika Sjunnesson

Sinnika Sjunnesson — Sat, 25 Jun 2022 07:00:46 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Synlig”, av Sinnika Sjunnesson, som vann ett delat fjärdepris.

Synlig – Sinnika Sjunnesson

Det händer ibland när hon ser sin blick i spegeln att det finns någon därinne, som ropar, som försöker nå henne. Vanligtvis så vänder hon bort blicken eller så stirrar hon tillbaka som för att mota undan det, samvetet, själen, vad det nu kan kallas. Oftast lämnar hon bara rummet, vill inte se eller känna efter, släcker lyset på toaletten, stänger dörren, stannar utanför, andas, går sen vidare. Hon andas ofta korta andetag, kommer inte längre än till bröstkorgen, sen tar det stop, som att kroppen inte fungerar fullt ut nedanför.

Hon tycker inte om att möta sin spegelbild, än mindre se sina påträngande ögon, intensiva, dömande, ibland hånfulla, oftast trötta, menlösa, ibland bedjande. Hon tycker hon blivit gammal, ful, hon ser varje rynka i ansiktet och speciellt fåran, den ser ibland ut som ett rött pulserande sår som går från pannan, bredvid näsan, ner över munnen, passerar läpparna innan det stannar upp, nästan som för att dela hennes ansikte i två delar. Ibland tänker hon att det är livet som piskat hennes ansikte och att det är därför hon fått fåran, som en påminnelse om allt som gjort henne ont, allt hon är, sårad, vingklippt.

Hon minns inte senast hon log, hon låtsasler ibland för att blidka, när gåvorna kommer, då hon ska vara tacksam, ett armband, en blomma, nåt som ska firas; men inuti, där finns bara tomhet, tystnad. Ingen gåva värmer längre fastän det i början kändes overkligt, uppvaktningen, allt det överdådiga, presenterna påminner henne, hånar henne, hennes enfald. Hon vet vad som händer om hon inte är tacksam, tacksam är viktigt, hon är ju ingenting, men får ändå allt.

Det nervösa kommer över henne när hon stängt toalettdörren, smygande, utan förvarning, hon märker sällan att hon nervöst gnider på höger tumme med de andra fingrarna på samma hand, fram och tillbaka, alltid höger hand, som ett försök att lugna. Ibland kan toaletten bli fristad, en lugn vrå, men då tänder hon aldrig ljuset i taket, undviker spegeln, sitter i mörkret; ögonen skulle skratta åt henne, all feghet, rädsla hon byggt upp genom åren. Då sitter hon på golvet, mot väggen, väntar att det ska gå över, gnider tummen tills det svider i skinnet, alldeles rött. Ibland tar den andra handen ett hårt grepp om höger näve, det skrapande ljudet tystnar. Nu är hon ensam hemma så ingen flykt är nödvändig, hon behöver inte gömma sig; står bara kvar, andas, långsamt, så lugnt hon bara kan, magen stilla även om den alltid värker.

Hon går in i köket, ser sig om, försöker minnas vad det var hon skulle göra, ser på klockan, dagen ligger framför henne, både otydlig och tydlig på samma gång. Bänken, allt bortplockat, ser fint ut, inget på golvet, dammet brukar aldrig hinna forma gråa obestämda bollar i hörnen innan de försvinner in i dammsugarröret. Dammsugaren som varje dag skänker ett monotont ljud som stänger ute rösterna eller rösten, hans. Hon känner att minnet sviker henne allt oftare, fastän hon tycker att hon gör rätt så blir det ändå fel. Hon har svårt att minnas dem, reglerna, det kommer nya hela tiden, sen ändras de utan att hon får reda på det, hon skulle förstått, ändå, det låter rimligt när det påtalas. Det blir osäkert att veta vad som är rätt ord, ibland kan en blick stjälpa, eller ett leende, en tår ibland, hon saknar en famn som håller om henne, allt kommer att ordna sig, hon behöver de orden, någon som frågar, hur hon mår, men numera finns det ingen famn att söka, han hade den i början, sen lämnade hon alla, för att skydda dem från det onda, från att piskas som hon.

Hon minns nu att hon ska sätta på potatisen, hon skalar dem först, lägger skalen i återvinningen, städar upp något som hamnat på sidan av skräpkorgen, inte hennes, men det spelar ingen roll, ytorna ska vara rena, fläckfria. Hon får syn på barnen utanför, på gården mitt emot, när hon torkar bänken från vattenstänken av skalandet. De leker i snön, skrattar och hon kan se sina egna barn, hon saknar dem, vet inte hur de ser ut längre, som vuxna, bara sett på bild ibland. Hon vet att det inte är sant att hon ville skydda dem från honom, hon vill skydda dem från henne, från att se att hon inte längre lever, att allt som var hon, borta, som en sjukdom som inte går att bota. Hon vill hellre att de minns henne som hon var, innan. Hon kommer knappt ihåg själv, åren har passerat och vem som är hon, det vet hon inte längre.

Barnen ute i snöhögen, skrattar, ser upp och vinkar mot henne, deras leende ansikten lyser, fria, skamlösa; hon släpper disktrasan, vinkar tillbaka, lojt, ler lite innan sorgen kommer och bröstet smärtar. Hon stannar upp, fryser fast, med händerna lutandes mot bänken, hennes tankar svävar fritt och hon ser sig själv stå där, med all längtan som inte får finnas eller ta plats. En snöboll mot fönstret väcker henne och hon ser att barnen springer och gömmer sig bakom en snödriva, mössornas runda färgglada tofsar syns fastän de hukar sig. Hon blir inte arg utan ler åt det tappra försöket, men hon måste se till att torka av fönstret innan han kommer hem, vill inte att de nya grannarna ska få anledning till besök, han kommer tvinga henne att gå dit, stå bredvid, skämmas, som att det var hennes fel.

Det fanns två barn, en gång i hennes liv, de vill fortfarande, men hon kan inte, hon orkar inte, det blir bråk, är orättvist mot honom, han har inga. Barnen har sen många år tillbaka flyttat från staden hon bor i, studerar, lever sina liv, har nya vänner. Ibland ringer de, men hon har slutat svara, klarar inte av att höra deras röster, omtanken för henne, den hon inte är värd. Hon känner att hon svek dem, lämnade dem, slutade försvara och stå på deras sida, och så kom skulden, först smygande och sen kraftig, ett slukhål. Hon finns kvar där, aldrig kommit upp. Hon beslöt åt dem, att hon inte var bra, för dem, hon kände deras besvikelse, sorg, förtvivlan och då gick hon, lämnade dem, så de skulle slippa, eller nej, för att hon skulle slippa se deras besvikelse, över henne, hon lämnade först.

Han frågar aldrig efter dem, och hon säger inget om sin längtan, hon saknar dem enormt. Ibland kommer det till henne, vid tidig morgon då hon har svårt att sova, när tanken är naken, oskyddad av rutiner och måsten, hon dämpar sitt skrik under kudden, för allt hon missat, missar. Natten är värst, på dagens finns det inget som påminner henne om dem, i rummen, i huset, allt ligger nedpackat i kartonger, inga hon vågar öppna, det skulle göra att hon brister, går itu. Allt annat har han sålt, gett bort, det finns inga leksaker eller små skor kvar.

Hon tar en trasa och går ut i garaget och hämtar en stege. Hon försöker memorera hur stegen står lutad mot väggen, till slut tar hon ett kort med mobilen, då kan hon ställa tillbaka den exakt på samma ställe. Han har ritat konturer på väggen, allt har en egen plats, ändå gör hon ofta fel, hon ser ingen skillnad. Hon torkar noggrant fönstret, tagit med lite varmt vatten då en kall ruta är svårare att rengöra än en sommarvarm. Hon blir överraskad när barnen plötsligt står där bredvid henne, ber om ursäkt som barn gör, utan egentlig skuld, fnissiga och glada. De ser mer på varandra, med pliriga ögon, än på henne. Hon ser ner på dem från stegen, ler förstående, nickar kort, säger inget, känner sig iakttagen, vänder sig om, ser en kvinna stå i fönstret i huset vars gård barnen lekt på. Kvinnan iakttar dem noggrant, ser bestämd ut, antagligen beordrat barnen dit, klagat på dem. Kvinnan höjer sin hand och vinkar lätt, lägger huvudet på sned, som för att själv be om ursäkt, och hon svarar kvinnan med samma nick som till barnen, tar stegen under armen och går tillbaka till garaget. Hon hänger tillbaka den på kroken på väggen, ser till att den hänger rakt, följer den målade linjen, sen tar hon upp kortet på telefonen, jämför, det känns lika, men hon kan inte vara säker, att han inget kommer att märka.

Potatisen kokar på spisen, hon har tagit fram en kycklinggryta från gårdagen, den ska värmas, sallad ska skäras. Hon dukar bordet utan att veta om hon kommer att äta ensam eller i sällskap. Hon sträcker på underläggen, fläcklösa, nytvättade, placerar ut tallrikar, bestick och glas. Oftast förbereder hon utan att han kommer hem. Ibland ringer han, men sällan för att berätta vad han gör, mer se var hon är, alltid hemma. Hon byter om, tar på sig kläder han tycker om, målar sig lite, aldrig för mycket, försöker täcka för linjerna i ansiktet, ger sig själv en kort blick, den säger inget idag, är snäll, släcker lyset och går tillbaka till köket, väntar. Hon vill äta när han kommer, hon är hungrig, men dröjer ändå. Hon ser på klockan, funderar om hon ska ringa och fråga, så minns hon, ingen bra idé, så hon fortsätter vänta.

När det knackar på ytterdörrens glasruta, lyssnar hon först, tittar ut genom fönstret i köket och ser kvinnan hon nyss log mot, kvinnan med barnen, står där utanför, tittar upp mot ytterdörren, avvaktande, vet att hon finns där inne. Kvinnan står nedanför bron, som för att visa respekt, ge mellanrum. Hon överväger att gömma sig, det blir svårt, hon sågs ju gå tillbaka in i huset. Hon går ut i hallen, öppnar dörren, står kvar i dörrspringan, öppnar inte dörren helt, ser sig om, hinner tänka på mannen, ser ut över parkeringen, ingen bil i sikte. Kvinnan står där framför henne, väntar, följer henne med blicken, också ut på parkeringen och tillbaka. Hon måste få kvinnan att skynda sig hem, hon ler frågande. Kvinnan presenterar sig, nyinflyttad, stressad över allt som ska fixas, har inte fått alla saker ännu, pratar utan att hämta luft. Kvinnan frågar om möjligheten att låna lite verktyg, en hammare, kanske stegen kvinnan sett att hon använt när hon tvättat fönstret, ber om ursäkt för sina barn som inte förstår att snö lämnar spår på glas, Kvinnan skrattar och skakar på huvudet, åt barn, som inte kan, eller förstår, men nu vet, det ska inte hända igen. Hon känner att kvinnan är fri, verkar glad, vågar ringa på, frågar inte om lov. Hon ser sig själv stå där nedanför, för länge sen, när hon själv precis flyttat till detta hus, med mannen, fortfarande som en egen person, förväntansfull, minns inte om hon var lycklig.

Hon svarar att det går bra, tänker att det inte alls är en bra idé, men det är normalt att låna av sina grannar, det är normalt att låna ut saker, hon intalar sig att det ska gå bra, hon smakar på ordet normal, som en viskning inombords. Hon glömmer bort att presentera sig, så till slut frågar kvinnan efter hennes namn, och hon svarar, ler svagt, kvinnan säger sitt. De går ut i garaget, där allt har sin plats, och kvinnan uttrycker beundran över ordningen, pratar om allt och inget; hon försöker koncentrera sig, minnas vad de plockar med sig, men hon kommer glömma, väcker oron i magen. Hon hjälper till att bära sakerna in i grannens hus, kvinnan går före, står med dörren öppen och hon ombeds kliva in i huset. Där står flyttkartonger överallt, leksaker på golvet, i köket framme på bänken, mat, kastruller, tallrikar på bordet. Hon känner att hemmet lever, i jämförelse med deras, hon känner igen sig, det är bekant, luktar familj, ett hem hon själv haft, innan honom, innan hon lämnat barnens far, ett annat liv, det sköljs över henne, bilderna, barnen, en annan man, snäll, slarvig, men snäll. Magen börjar röra på sig, oron, minnena, en varning, gå inte dit, gå hem, göm dig, låt inte minnena ta plats.

Kvinnan räcker henne en kopp med svart kaffe, ber henne slå sig ner på kökssoffan som står mitt på golvet, ännu inte fått sin plats. Hon slår sig ner, känns oartigt att säga nej, van att vara följsam. Ser ut genom fönstret mot sitt eget hus, tomt på uppfarten, ingen man, hon känner efter telefonen i byxfickan, glömd i all hast, kvar hemma. Hon är hungrig, kvinnan ser tröttheten i tystnaden, räcker över en tallrik med paj som tas emot, förvånad, överrumplad av omtanken. Magen gör mer ont, hon vet vad det betyder, hon måste hem, till potatisen, till telefonen. Hon sätter ner kaffekoppen och tallriken, ber om ursäkt, potatisen står på spisen, hon måste gå hem, hon förklarar tyst medan hon går. Hon vänder kvinnan ryggen, känner blicken som följer efter henne i ryggen och hon kan se kvinnan stå där, kvar med en rynka i pannan av förundran, öppen mun, på väg att säga något, men som stannar upp mitt i en mening. Hon springer över vägen som skiljer deras hus åt, skyndar in genom ytterdörren och låser den, varför vet hon inte.

Hon rusar in i köket, potatisen har blivit mosig av vattenångan och hon skyndar sig att skala nya och sätter på vatten igen. Hon gör potatismos av det överkokta, kasta känns onödigt, kostsamt, hon kan spara till sen. Hon ser ut genom fönstret igen, inga lekfulla barn, ingen i fönstret mitt emot, hon ångrar att hon inte stannade, möjligheten att andas in det normala, allt det vanliga, de motstridiga dofterna. Till slut tar hon fram en tallrik, fyller den med mat och äter, hon kan inte vänta längre, magen gör ont, ond värk vaknar bakom tinningen, det märker hon nu. Hon sätter sig vid köksbordet, ser i ögonvrån hunden som förr höll henne sällskap, bedjande ögon tiggandes vid hennes sida. Hon saknar honom, förlorade trösten, han som slickade hennes tårar.

Hon tuggar, räknar, lägger ner gaffeln för att pausa, övar på att äta långsamt, får tiden att gå. Hon tänker på kvinnan, barnen mitt emot, på sakerna som låg utspridda, kaoset. Hon inser att det går, är möjligt att leva så, hon gjorde det själv, innan mannen. Samtidigt som tanken stannar kvar, görs möjlig, så är det som att hon plötsligt får luft, hon tar luft, den passerar bröstet, hon känner magen fyllas, som en ballong, hon ler, det finns där ändå, tanken, möjligheten, nåt annat, nåt mer. Hon förstår att han inte kommer att komma hem på lunchen och hon fortsätter äta, långsamt, tar tag i varje tanke nu, tänk om hon, tänk om.

Hon ser sig omkring i köket, behöver ställa sig frågan, frågor. Hon måste sortera, få ordning på tankarna, letar fram ett papper, en penna, börjar kludda, jag behöver, jag vill ha, jag längtar efter, skriver hon, hon ser över på grannen, jag vill vara glad, jag vill känna att jag duger, jag vill känna mig trygg, känna tillit, få omtanke, jag längtar efter mina barn, mina vänner, min familj, få ge kärlek, få kärlek, frågan, hur jag mår, jag vill … Hittills har allt kommit så snabbt, enkelt, så direkt och när hon stannar upp, läser allt, så kommer tårarna, rinner ner för kinden, ner på pappret så att små blå stjärnor bildas i kanten av bläcket. Många år utan, tid som gått till spillo, hon känner sig ovanligt vaken, var det snöbollen som väckte henne, barnen, som påminde henne om sina, om glädjen, om det oförstörda, otänkta.

Hon äter därefter snabbt upp maten, sätter på vatten för att ta sig en kopp kaffe, diskar undan och ser att barnen är tillbaka ute på gården, hon ser hur kvinnan sätter upp gardiner i fönstret med hjälp av stegen, den hon lånat ut. Hon iakttar dem, tanken är stilla, hon ser sig själv i reflektionen av fönstret då det börjat skymma utomhus, bilden suddigt otydlig i konturen, hon ser det vackra utan detaljer, rynkorna, nåt snällare, nåt mer hjälpsamt. Det kommer som en viskning till henne, barnens röster, föräldrar, vänner, all oro, oförståelse och rädsla. Hon viker ner blicken, ser upp och nickar, förstående, jakande, hon vet, har alltid vetat men ändå väntat, på något, en förändring, räddaren, tiden, döden.

Lika snabbt som modet kom över henne, så fäster tvivlet hennes tankar, hur ska hon klara sig, hon lägger tanken åt sidan, den viker sig direkt, andningen blir genast snabbare, kortare. Hon plockar undan sin disk, lägger tillbaka det andra som är rent, oanvänt, öppnar skåpen, allt ska vara rakt, ha sin plats. Pappret med tankar, kastar hon först i soptunnan under disken, tar tillbaka det, river det i små, små bitar, sen blandar hon det med kaffesump innan hon slänger det igen, inga bevis får riskera hamna fel.

Hon återgår till rutinerna, det som håller henne på benen, minskar utrymmet att tvivla. Hon tar mattorna, rullar ihop dem och hänger dem över räcket på bron, dammsuger fastän det inte behövs, ljudet läker, torkar duschväggens glasruta, speglar hon undviker att se sig själv i, toaletterna, tvätten.

Snart dags att börja med middagen, då kommer han oftast hem, för att sen åka igen, hon somnar ensam, han på soffan, senare, hon hör hans snarkningar, känner sig trygg när han sover. Han klagar på henne, oftast vid middagen, antingen på att hon var bättre förr, trevligare, gladare, snyggare, yngre; nu tråkig, tyst, sur, ful, känslig, otacksam och aldrig nöjd. Ibland jämför han henne med tidigare kvinnor, antingen som bättre eller sämre, hon har slutat förstå, lyssna, inget hänger ihop längre, varken han eller hon.

Så knackar det igen på dörren, samma som tidigare, förstår att det är kvinnan, grannen, som är tillbaka. Hon låser upp dörren, öppnar, väntar. Kvinnan ler försiktigt, nåt skört lyser i ögonen, säger att hon nu lämnat tillbaka allt, tacksam för lånet. Kvinnans linjer är mjukare, avvaktande, hon ser något nervöst, nu är det kvinnan som spanar mot parkeringen och hon säger att hon lagt tillbaka allt i garaget, precis som det var. Hon får kolla sen, litar på att kvinnan säkert minns bättre än hon, glad att mannen inte hann hem. Kvinnan räcker över ett kuvert. Kvinnan säger, vill inte tränga sig på, kan ha missuppfattat, vill inget illa, släng i så fall lappen säger kvinnan, ler försiktigt, tackar för sig och går. Hon står kvar på bron med brevet i handen, går in, låser inte denna gång, sätter sig vid köksbordet. Kuvertet ligger där i hennes händer, hon väger det, känns ensamt och lätt, hon vill öppna, men osäker på innehållet, hon fantiserar, inflyttningsfest, tjejkväll, inget känns troligt. Hon fyller på med varmt kaffe i koppen, sätter sig ner, öppnar det långsamt, tar ut en liten lapp. Orden hon läser bränns, ögonen vattnas utan att hon styr det, tårar rinner nedför kinderna, saltet känns i mungipan, det svider i ett sår på läppen. Hon läser meddelandet, sen igen, flera gånger, som för att förstå, att kvinnan, ser henne, förstått på så kort stund, att det är så tydligt. Hon går till köksfönstret, ser över på kvinnans hus. Ser att kvinnan står där i fönstret, väntar på henne, höjer handen försiktigt. De står så länge, ser varandra, låter tystnaden berätta allt, sorgen i ögonen avslöja smärtan. Till slut nickar hon mot kvinnan, som nickar tillbaka, sen backar hon in i rummet, tills hon inte ser kvinnan längre, hon ler svagt, hoppfullt.

SINNIKA SJUNNESSON
info@opulens.se

The post Novell: “Synlig” av Sinnika Sjunnesson first appeared on Opulens.

Novell: “Tillåter du mig att uttrycka mig lite poetiskt?” av Mikaela Rönnerman

Mikaela Rönnerman — Fri, 17 Jun 2022 07:57:59 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen “Tillåter du mig att uttrycka mig lite poetiskt?”, av Mikaela Rönnerman, som vann ett delat fjärdepris.

Tillåter du mig att uttrycka mig lite poetiskt? – Mikaela Rönnerman

”Det var inte lätt för mig att komma hit”, sa han. ”Det ska du veta.”

”Inte?” sa jag.

”Tillåter du mig att uttrycka mig lite poetiskt?”

”Javisst.”

”Då skulle jag vilja säga såhär: Livet idag ville hålla oss ifrån varandra. Du känner mig inte, det är första gången jag är här. Jag känner inte dig heller, det är väl lite poängen med det hela, att inte känna dig. Men trots det så har jag sett fram emot det. Längre än du kan föreställa dig, kanske längre än jag själv har vetat om, kanske långt innan jag kunnat formulera behovet inför mig själv.”

”Det var roligt att höra.”

”Jo, men så var det dags, det var vår tid att ses, vår stund. Så ville livet göra det så svårt för mig, för oss, som möjligt.”

”Jaså?”

”Ja. Det var på väg att utvecklas i en helt annan riktning. Motsatt riktning. Jag är fortfarande lite skakad av det som inträffade. Jag försöker lugna mig med att tänka att nu är jag ju här, just nu är vi här.”

”Ja, nu är vi här.”

”Orkar du lyssna?”

”Det är din stund, du använder den som du vill.”

”Vi kanske behöver mer tid.”

”Självklart, det går alltid att boka en ny session. De flesta kommer för flera. Det kan till och med vara att föredra. Det är din första gång, vad jag förstår?”

”Det är det. Jag blev lite nervös nu plötsligt.”

”Det är normalt, de flesta tror att saker förväntas av dem i början. Efter några gånger börjar de kunna vara mer avslappnade.”

”Nu känns det bättre.”

”Vad skönt.”

”Vi har väl egentligen ingenting att vänta på?”

”Du styr vad du vill göra med tiden vi har till förfogande.”

Ett andetag, svettiga händer ströks mot varandra. Han berättade:

”Porten lystes upp av en gul portlampa där det stod 14a. Ja, du vet ju, du sitter ju här, går hit varje dag. Men jag tänkte på den där lampan, jag tänkte på det gula sken som egentligen inte gjorde så mycket för att få bort den dunkla känslan över gatan, porten eller handlingen. Det var lustigt, att jag tänkte så mycket på den där lampan, men det är första gången jag går in i en port som denna. Jag ville väl lägga märke till detaljerna. Jag såg också att gatulamporna några meter bort kastade cirklar av vitt i den redan ljusa snön. På trottoaren låg den tätt packad men på vägbanan hade den omvandlats till en grå sörja. En bil körde förbi och skvätte upp gråsörjan över trottoaren, en kvinna hoppade åt sidan. Jag dolde mig vid sidan av det gula ljuset, jag har inte gjort något liknande förut, av någon anledning kände jag en viss skam. I telefonen hade jag en kod, en anvisning om våningsplan och ett klockslag. Jag drog handflatorna mot jeanstyget, fibrerna var hårda och kalla från promenaden och fingrarna stela, men handflatorna var glatta av kall, rå svett. Ja, du vet, du har väl också varit ute idag.”

”Det har jag, på lunchen.”

”Jag vågade inte ta tunnelbanan hela vägen hit, hoppade av vid centralen och gick sedan de dryga två kilometerna nordöst. Om någon följt efter mig eller bara noterat att jag rest och klivit av just där, kunde de tänka att från centralen kunde man göra vad som helst. Ta en fika med en kompis, titta in på Clas Ohlson och hämta den där reservdelen som inte fanns i Nacka, gå för en klipptid. Det fanns ingenting märkligt över att gå av vid centralstationen. Men jag gick inte mot någon fika, inte för någon reservdel eller för att låta någon ansa mitt nackhår. Istället tog jag höger efter Östermalmstorg, in bland de anonyma fasaderna som tornade upp sig. När jag nu tryckte fingrarna – varför hade jag inte tagit vantar med mig? Det tydde på nervositeten i det hela – mot de kalla gyllene knapparna, kände jag lika delar förväntan som oro. Det var två sidor av samma mynt, upprymdheten kom alltid med en baksmälla, ett litet korn av rädsla för att åka fast eller rädsla för hur jag skulle se på mig själv efteråt. Har du hört det förut? Är det något de brukar säga?”

”Just nu är jag intresserad av dig.”

”Det är vänligt att du säger så, jag vill säga att jag också känner mig hemma. Det är ett fint rum, inte som jag tänkte mig. Du har fina gardiner i fönstret, de fördragna. Bäddningen är bra gjord den också. Jag tycker om att du har den där lådan där jag gissar att, ja, attiraljerna ligger. Det ger en prydlig känsla. Jag väl säga att jag vanligtvis är en laglydig människa, något annat har jag inte nerver till. När portdörren öppnade sig med ett plingande läte tänkte jag att jag nog är för snäll, för mesig, generellt alltså, att jag inte tar för mig av livet så som det är menat. Andra gör det, själv skulle jag, om jag inte utmanade mig mer, dö av bitterhet över att jag inte levt ett liv fullt ut, förstår du? I ett liv fullt ut inkluderar att göra saker för sin egen skull, det handlar om att ta hand om sig själv. Om att förstå sig själv. Det handlar också om att ta vissa risker, utmana sig själv, emotionellt. Från lågstadiet till yrkeslivet har jag sett de risktagande killarna hävda sig och till slut också ofta vinna, även om de också förlorade ett antal gånger. Jag hade aldrig förlorat, men heller aldrig vunnit. Med känslan att det var min tur lät jag dörren slå igen bakom mig, och genast steg värmen i både händerna och kroppen. Jag tog trappan två steg i taget. Tråkar jag ut dig?”

”Inte alls.”

”Vi ska väl snart skrida till verket. Jag vet inte varför jag behöver få ur mig det här först, men jag måste på något sätt sätta kontexten för var jag är. Just nu, när du och jag träffas. Inför det vi ska göra. Så det jag såg när jag var innanför gallergrinden var den lilla hallen här utanför. Det satt en annan man där, på en pinnstol. Tre stängda dörrar och en hall där man kunde hänga av sig ytterkläderna fanns inom en radie på kanske sju kvadratmeter. Tre par skor och tre jackor hängde i den lilla hallen. Ett par bruna boots, ett par svarta skor. Ett par sneakers, han måste frysa, tänkte jag, stackarn. Ovanför hängde två mörkblåa rockar och en svart, stor dunjacka. Jag såg mig omkring efter någonstans att sätta mig. Det fanns en till stol, bredvid mannens. Där ville jag inte sitta och mannen stirrade rakt framför sig, sannolikt ville han inte heller ha sällskap. En dovt dunkande basgång lät bakom oss, verkade komma från ett av rummen men verkade också vara meningen att skapa en stämning. Mannens knä ryckte något i takt till musiken. Brukar du gå ut dit? Ja, det måste du, till toaletten om inte annat.”

”Jag har en egen, här runt hörnet. Kunderna brukar få ha sin för sig själv.”

”Jag förstår. Rummet var märkligt, det hela påminde mig om när jag och Jessica gick i parterapi och satt i ett väntrum likt detta men ändå inte, en annan dov musik spelade och på det lilla bordet mellan korgstolarna låg tidningar om psykologi och relationer. Jessica bläddrade lite i den medan jag försökte att inte bli sedd av de andra paren som satt i rummet. En kvinna satt och grät ljudlöst, hulkade med hela kroppen men bet ihop ansiktet så att mun och ögon blev till smala strimmor som det vällde ut tårar och saliv från. Hennes man, eller vad han nu var, satt med ett tomt uttryck i ansiktet och tittade rakt framför sig. Ett annat par satt och ömsom smekte varandras händer, ömsom kvinnans mage som var rund. Min blick sökte mot hennes stora bröst som verkade välla ut ur BH:n och den tighta vita tröjan hon hade. Blicken gick sedan åter mot Jessica. Vi var där för att prata om att jag inte utmanade henne, hon ville, med psykologens hjälp, lära mig att ”imponera på henne.” När jag frågade hur jag skulle göra himlade hon med ögonen och sa att till att börja med skulle jag inte behöva fråga henne om hur jag skulle imponera på henne, det var någonting som skulle komma inifrån mig, sa hon.

Psykologen som vi blev inkallade till hade skarpa svarta glasögon och ett vitt kort hår, hon ser lesbisk ut, tänkte jag och jag tänkte också att jag aldrig tänkt på att en så gammal kvinna kunde vara lesbisk, att jag bara tänkte att unga kvinnor var lesbiska, men det var klart att hon kunde, de ändrade naturligtvis inte läggning bara för att de blev äldre. Jag hade bara inte tänkt på det tidigare. Den lesbiska psykologen med glasögonen sa att Jessica självklart hade rätt att förvänta sig att bli överraskad och utmanad av mannen hon levde med. Jessica såg nöjd ut och nickade mot mig med upphöjda ögonbryn. Sedan sa den lesbiska psykologen med glasögonen att jag givetvis inte kunde läsa Jessicas tankar, därför skulle hon behöva vara betydligt tydligare med vad hon behövde. En sekund kändes det som att psykologen inte bara såg rakt in i mitt inre, utan också förstod och tyckte om det hon såg. Ett lugn spred sig inom mig. Sedan ett raseri. Jag blev inte den människa jag borde ha blivit, under 70-talet och 80-talet låg jag med vem jag ville, var när och hur jag ville. Innan alla kvinnor blev medvetna och gnälliga, plockade bort hårstrån med pincetter från hakorna och pratade om planteringar och egenodlade tomater.

Jessica tycktes inte störas av den nya ordningen, hon smekte ovansidan av min hand med sina torra nariga fingrar, som att hon ville säga att allt var bra nu, att allt skulle fortsätta som vanligt och att det vanliga var det bästa vi kunde ha. Hon såg nöjd ut och jag kände hat över hennes förnöjsamhet och min delaktighet i den. När vi var klara var varken den hulkande kvinnan kvar, eller de stora brösten. Bara en hög med våta näsdukar i soffans ena hörn. Vi gick inte tillbaka dit igen. Förlåt, det var en utsvävning, Jessica är alltså min fru, men jag ska komma till poängen.”

”Det är ingen brådska.”

”Tillbaka till idag: Jag gick in på toaletten, gjorde det jag skulle i mörker upplyst av ett doftljus som luktade rött. Jag tyckte om det, jag tänkte att det var bidragande för att skapa en stämning och kanske ett lugn för oss som kom dit. Det är ju inte helt lätt för oss alla att bara göra det, det kräver mod, och en lugn atmosfär hjälper, det gör det verkligen. Jag tvättade händerna och torkade mig med pappersservetterna som låg i en hög på handfatet. Jag kom ut igen, mannen satt kvar. Var jag tidig? Nu kunde jag inte stå längre, jag såg för nervös ut, vankande av och an. Jag ville inte att de skulle tro att jag var nervös, så jag var tvungen att slå mig ner. Stolen gnisslade under min kroppshydda och för sent insåg jag att mannen bredvid inte bara var en man vilken som helst. Mannen var min granne Erik. Jag hostade till och han tittade upp, skrämt.

En stund av talande tystnad följde. Eriks ögon flackade mellan de tre stängda dörrarna, mig och ytterdörren, som om han funderade på om han skulle kunna ta sig ut obemärkt. Men tjena, sa han sen, när det var uppenbart att vi inte kunde undkomna varandra. Nej men hej, sa jag, hej, hur är läget? Han sa att det var okej, jag frågade om han hade varit här förut. Han sa att han provat lite olika men det här var ett bra ställe. Så frågade han om jag brukade gå hit. Jag förklarade att det var första gången. Han nickade långsamt, frågade om det kändes okej. Jo, fan, sa jag.

Ljud ur de stängda dörrarna sipprade ut och la sig mellan oss. Jag undrade om vi hade bokat samma tjej, eller om vi skulle till olika. På hemsidan fanns det en blondin, en brunett och en med kort hår i någon slags mellanfärg. Jag valde noga och länge, skulle jag göra det första gången skulle det bli rätt. Jag ville inte gå hit och sedan inte gilla tjejen, då skulle allt vara bortkastat. Jessica är brunett, jag valde dig, du har ett fantastiskt hår, verkligen. Jag gillar det blonda. Jag tyckte om bilden av dina stora bröst och din fylliga mun och du ser inte ut att vara mycket äldre än tjugofem. Eriks fru är blond, plötsligt trängde hon sig in i mitt kom på att jag inte hade träffat dem sedan cancerdiagnosen. Jag frågade hur det var med henne. Jo, tack, det är bra, svarade han med blicken flackande mot de stängda dörrarna. Skulle det inte gå fortare än så här, tycktes han tänka, någon av dem borde ju komma ut snart. Jag frågade om hon inte hade fått cancer? Bröstcancer, svarade han. Jag sa att Jessica hade berättat. Han såg tom ut på blicken. Då öppnades en av dörrarna och en ung tatuerad man kom ut. Han tog dunjackan och sneakerserna ur garderoben och gick ut genom dörren utan att möta någon av våra blickar. Vi måste se löjliga ut, tänkte jag, två medelålders män på pinnstolar väntandes på att ligga med snygga tjejer, något som den tatuerade mannen säkert fick när han ville. Varför är du här då? tänkte jag sedan argt tillbaka.

En kvinna kom ut ur rummet vars dörr nu stod halvöppen. Jag kände igen henne som den kortklippta kvinnan från annonsen men hon såg slitnare ut. Ansiktet var ärrat av akne och kroppen kort och satt. Hon tittade på oss men vi skakade båda på huvudet. Jag hoppades att Erik valt brunetten, annars väntade vi båda på dig. När hon stängt dörren om sig berättade han: de upptäckte det på mammografin, hon hade inte känt något innan, inte en klump eller sådär som andra kvinnor kunde känna. Det finns ett sätt man kan känna i duschen, de hade fått en lapp om det. Men hon tyckte att det kändes onaturligt att ta på sig själv på det där sättet. Jag frågade hur barnen hade tagit det. Okej, sa Erik. De försökte att inte göra en så stor grej av det. Jag tittade på klockan, undrade var du var, om du var redo för mig snart.

Då hände det oväntade: Erik bröt ihop. Begravde ansiktet i händerna och hulkade som ett barn. Jag kan inte sluta, fick han fram mellan de pipande ljuden, min fru är sjuk och jag kan inte sluta gå hit. Döm inte dig själv så hårt, sa jag till honom. Det är klart att du behöver din tid också för att lätta på trycket, inte minst utifrån det ni går igenom. Han drog händerna över ansiktet, jag tänkte att hans hy inte slätade ut sig direkt efter att händerna dragits över skinnet, det fastnade i rynkorna. Var jag verkligen lika gammal? Han sa att han skämdes så. Jag gjorde liknelsen på flygplan: man måste hjälpa sig själv före dess att man kunde hjälpa andra. Om detta var hans sätt att stå ut så dömde i alla fall inte jag honom. Han sa att han skämdes. Jag tittade på klockan, sedan sa jag att om han kände så, så var det väl bara att sluta? Oj, nu har en kvart gått, visst har vi en timma?”

”En timma ja.”

”Bra, får jag lägga handen på ditt lår? Det är så skönt att prata med dig, du lyssnar så bra. Jag tror inte att jag hade kunnat fortsätta utan att först få ur mig det här.”

”Vad bra att du känner dig trygg.”

”I alla fall. Det han sa var att det inte var så enkelt. De unga kropparna. Han sa att han behövde dem. Han behövde dem och de behövde också honom, han visste det, kände hur de drogs till varandra, hur han var menad för detta. Han berättade att han var kär.”

”Kär?”

”Ja, kär. Tror du det är ömsesidigt? Hon är din vän, ni måste tala med varandra?”

”Inte om just det.”

”Nej, jag förstår. Det är bra om du inte berättar det här för henne, jag vill inte vara skälet till att någon blir ledsen. Jag satt med armen om Erik när han andades med en hackande stämma som darrade på rösten. Han torkade tårarna under ögonen med baksidan av handen.
Han berättade att det började med att han och några grabbar bastade, de hade varit på en slottsweekend för ultralöpare, och sprungit flera mil om dagen och ätit gott på kvällarna. Han rekommenderade det, att dra ihop ett gäng och åka iväg sådär. Snacka skit om löpning och annat, som en helt annan värld. Det hade också funnits ett tillfälle att yoga, på samma ställe var en grupp unga kvinnor som var på yogaretreat. En morgon gick han med på ett pass, Erik alltså, men allt han kunde tänka på var de fasta kropparna i lycra som tornade upp sig i olika ställningar framför honom. Ja, skratta inte, men ni har den effekten på oss. Och sedan när de satt i bastun på kvällen, det där grabbgänget, så insåg han att han aldrig skulle få ligga med en tjugoåring igen. Förstår du? Det chockade honom, trots att han såklart måste ha vetat det tidigare. Men kanske inte formulerat det för sig själv. Hans vän Nils var där och hade precis blivit ihop med en tjugofemåring men Nils hade ju inga barn och la pengarna på sig själv och Erik menade att han aldrig skulle komma att bli en Nils. Han kände sig gammal, som en gammal man som ingen tittar på, som sedan skulle bli en gubbe som människor tycker synd om, eller i bästa fall tycker är lite gullig. Sedan hittade han det här stället, och han har inte kunnat sluta sedan dess. Sedan sa att han älskade henne.”

”Vem?”

”Hon, din väninna. Brunetten. Han sa att hon förstod honom, att hon såg honom, så som han aldrig tidigare blivit sedd. Han sa att det var något annat när man fick dela sitt innersta med någon utan att hämma sig. Utan att göra sig mindre än vad man var. Jag sa inget, tittade bara på mina händer som var rena och fräscha. Jag var på manikyr för några dagar sedan, faktiskt gav Jessica mig det i present för några år sedan och sedan dess har jag inte velat sluta. Jag älskar mina välvårdade naglar med nedpressade nagelband som är stärkta av en gul olja. Inför det här besöket ville jag göra mig fin, fräsch, inte vara en äcklig typ som luktar illa utan se till att komma duschad och ren. Som en gest av respekt. Haha, du kanske tycker att jag är patetisk, men jag vill faktiskt visa en viss respekt.

Nåväl, Erik stirrade rakt fram med en glasartad blick. Ljuden i bakgrunden hade förändrats något, var mer intensiva nu. Hjälp mig härifrån, sa Erik sedan med ett blekt ansikte. Jag tog armen om hans axlar – han hade behållit ytterkläderna på – och med en knuff fick jag upp honom från stolen, ledde honom mot ytterdörren och öppnade den. Med en stadig hand mot hans ryggtavla höll jag honom medan han gick trapporna ner, trapporna jag nyss nästintill sprungit upp för i min iver. Den kalla luften verkade få honom att kvickna till, han drog in ett andetag som lät som att han svalde en tjock klump med snor och ansiktsdragen slätades ut. Han sa: grillning på fredag, då, visst är det planerat med fotbollskolan? Visst fan, sa jag, vi är ju ansvariga för korven. Jag sa att vi skulle höras om det, och så sa jag att Jessica säkert hade en plan. Erik nickade långsamt med blicken upp mot himlen. Sedan stod han kvar. Och så frågade han mig om jag också skulle mot T-centralen. Hurså, svarade jag. Ja, du ska väl också åt T-centralen? Jag drog med foten i snön. Stora isblock täckte trottoaren och på min sko hamnade isig snö som var uppblandad med sten från dem som gjort ett försök att minska fallolyckorna i staden. Gratis broddar hade också delats ut. Den gråa snön hade blandats av mängder av barnvagnshjul, tassar från dresserade hundar, skor från människor som gått förbi. Jag undrade hur många av dem som varit på väg till den här porten och den här lägenheten. Håller de öppet hela dygnet? Nej, de måste ju sova också, tänkte jag. Och vem vill göra det här på morgonen, det kändes osunt, inget man gör när man kan ta en kopp kaffe och läsa tidningen. Det är på kvällen livets otillräcklighet framträder, på kvällen man söker efter äventyret, får syn på sig själv eller den man skulle vilja vara när alla plikter pliktats. Nu hade kvällens mörker lagt sig än mer kompakt över oss och Erik såg på mig med en blick som tydde på att hans kvot för äventyr var full för ett tag framöver. Jag vet inte vad han såg när han tittade på mig, men jag kände att mitt äventyr inte skulle ta slut där, när jag vaknade upp till kaffe och tidning imorgon skulle det vara efter att ha levt.

Jo det ska jag, sa jag, men inte än. Nähä? Frågade han. Jag tittade mig omkring men ingen gick förbi. En svart bil av oklart märke stod längre bort på gatan med lysena på. Nej alltså, sa jag, jag har ju åkt hela vägen hit, nu är det snart min tur också. Jo, det förstås, sa Erik. Jag tänkte bara att, efter att jag berättat om hur det påverkat mig. Att det skulle fått dig att ändra dig. Erik såg ut att söka efter något i mitt ansikte, något som avslöjade vad jag tyckte om honom, om mig själv, om situationen vi var i. Jag svarade att jag verkligen hoppades att han skulle må bättre snart. Det hade börjat snöa. Stilla, stilla snöflingor föll ner, landade på marken, på Eriks axlar. Han böjde ner huvudet, jag kunde inte se om han grät. Han såg ynklig ut. Vi hörs, då, sa han, och rösten var bruten. Vi hörs om fredag, sa jag. Han lyfte handen i en hälsning och försvann till höger in mot skuggorna. Återigen slog jag in portkoden på den gula plaketten, fingrarna var varmare den här gången och jag gick trappan upp trappsteg för trappsteg utan att bli andfådd. Och nu är jag här”, sa han.

”Välkommen”, sa jag.

MIKAELA RÖNNERMAN
info@opulens.se

The post Novell: “Tillåter du mig att uttrycka mig lite poetiskt?” av Mikaela Rönnerman first appeared on Opulens.

Vinnarna i novelltävlingen är korade

Anna Brynhildsen — Wed, 27 Apr 2022 08:26:07 +0000

Anna-Carin Collin vann novelltävlingen (Foto: Mia Lewell)

NOVELLTÄVLINGEN. Över 600 bidrag skickades in till Opulens och Ekström & Garay förlags stora novelltävling. Anna-Carin Collin med novellen A som i Agnes tog hem förstapriset.

Novelltävlingen har under sina tre år blivit en etablerad institution i det skönlitterära Sverige. Prispotten är på 50 000 kr samt för tio noveller publiceringar i Opulens, Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen, samt i en antologi som ges ut av Ekström & Garay. Förra året vann Paolo Nobis Sandén som därefter nominerats till Sveriges Radios Novellpris och nu är aktuell med sin kommande bokdebut.

I år blev det Anna-Carin Collin med novellen A som i Agnes som tog hem förstapriset.

”En välskriven berättelse som med sitt bildrika språk och sin genuina persongestaltning tar läsaren i handen genom ett galleri av längtan, sinnesintryck och fantasier från en nattöppen bokhandel i en värmländsk avkrok som andas hela världen och vidare därifrån, bortom själva novellen.”, tyckte tävlingens jury.

Anna-Carin Collin är författare och konstnär bosatt i Täby. Vid sidan av skrivandet är hon även skolkurator, samtalsterapeut och skrivpedagog.

– Även när jag skriver för vuxna är barnperspektivet ständigt närvarande, eller som i vinnarnovellen där huvudpersonen är på väg in i vuxenlivet. Det bara blir så. Kanske inte så konstigt att jag tycker att jag har världens bästa jobb, som skolkurator på Vittra i Vallentuna, säger Anna-Carin Collin.

Andrapriset gick till 22-åriga Emmy Odeskog för novellen Burkbarnet. En välskriven, pulserande och rörande skildring av en kvinnas ambivalens i relationen till en syster och ett barn där tacksamhet och strävan efter att försonas med konsekvenserna av sina val står i centrum. Odeskog är uppvuxen i Södra Sandby men bor nu i Uppsala där hon studerar media och journalistik.

– Jag ser upp mycket till författare som Clarice Lispector och Agota Kristof, men blir på ett eller annat sätt inspirerad av det mesta jag läser. Joan Didion är också en favorit och inledningen till Burkbarnet skrev jag faktiskt efter att precis ha läst om hennes A Year of Magical Thinking förra hösten, säger Emmy.

Tredjepriset tog Linda Fritiofson hem med novellen Målaren. En berättelse om en händelse i vardagen kring vilken spänningen skickligt byggs upp. Fritiofson är journalist och bosatt i Stockholm.

– Jag är glad att ha kommit på tredje plats i Opulens novelltävling! Det är så hemskt svårt att skriva, men för det mesta älskar jag att få hålla på, säger Linda.

Novelltävlingen arrangerades av Opulens och Ekström & Garay, i samarbete med Göteborgs-Tidningen, Kvällsposten och Sparbanken Syd. Juryn utgjordes av Maria Rydhagen (Expressen), Lovisa Åkesson (Expressen), Christer El-Mochantaf (Göteborgs-Tidningen), Taliah Pollack (författare), Johanna Stridh (Sparbanken Syd) och Carolina Thelin (Opulens).

Anna Brynhildsen

The post Vinnarna i novelltävlingen är korade first appeared on Opulens.

Sommarnovellen: En glasflaska och tre liv

Vilma Antonov — Fri, 03 Jul 2020 08:32:38 +0000

Collage: C Altgård / Opulens.

VINNARE. ” På knä sitter jag och plockar med pincett glasbitar ur hennes fötter. Det svala badrumsgolvet jordar mig för en stund. Det konkreta skapar ett andrum.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Vilma Antonovs En glasflaska och tre liv.

Vilma Antonov är tjugotvå år, bosatt i Lund och sysselsätter sig till vardags som läkarstudent. Viljan att skriva uppkommer någonstans mellan det konkreta medicinska och det flytande humanistiska som vardagen utgör. En önskan om att porträttera händelser i människors liv som andra har en lust att läsa om.

Vi försöker blanda dry martinis. Det går, precis som förväntat, förskräckligt dåligt. I korridoren vi bor i finns en kronisk brist på glas, varför vi serverar drinken i böjliga plastglas. Blandningen smakar dessutom ljummet. Vi bjuder på den med ett stort leende. Välkomna. Välkomna in.

Vi är tjugoett år gamla. I studentstaden vi bor i lutar gamla enplanshus sig mot varandra, kullerstenen hopar sig för att få plats på gatorna, det snöar sällan. Istället blåser det ilskna vindar, nästan jämt. Efter ett tag blir blåsten så självklar, som den tysta flickan i klassen man glömmer existerar, men så fort någon hälsar på säger de, ”Så det blåser!” och man blir plötsligt varse om att det viner kring kvarteren.

Studentkorridoren har långa väggar målat i mörk- och ljusblått om vartannat. I varsin skokartong bor vi. När jag flyttade ner och gick på korridorsfest första gången och rörde mig mellan rummen kommer jag ihåg att det var som att röra sig mellan olika världar. Från mitt fönster på högsta våningen har jag utsikt över alla skokartonger i hela grannhuset. Stora fönster bjuder in till åskåderi. Det ser ut som små dockhus. Alla lever små liv i sina skokartonger, fönar hår, kollar på TV, kliar någon på ryggen i sin säng. Rullgardiner dras upp och ner och vittnar om vardagar som går förbi, solar som går upp, himlar som målas rosa.

Fem trappor upp utan hiss bor vi, jag och Iris. Och tretton andra. I varsin skokartong. Ibland när jag känner mig liten och ensam använder jag Iris extranyckel och smiter in till henne om nätterna. Tar med mig täcket, som man gjorde som liten och ville ligga mellan mammas och pappas fötter. Vi tar hand om varandra. Hon klappar på min rygg när drinkarna kommer upp framvägen, skedmatar mig med resorb under långa bakfyllor, köper glass när jag är sjuk och gnällig. Serverar märkliga grytor med lika delar koriander och morötter, lånar ut eyeliner och läppstift och snygga tröjor. Blandar äckliga dry martinis till korridorsfester.

Iris är rolig utan att vara elak och har ekorrögon som man kan drunkna i. Beter sig på ett självklart sätt, utan att verka överlägsen, snarare tvärtom. Alla som träffar henne känner sig sedda, inbjudna. Hon kan mycket, är påläst, vill alltid veta mer. En av de få människor som har starka åsikter utan att vara trångsynt. Hon bryr sig, på riktigt. Ibland för mycket. Tycker om att ha ett finger med i spelet, men ibland slinker hela armen in. Samtidigt vet man att hon endast menar väl. Hon är varm och hjärtlig mot alla, utan att vara illojal. Hon är charmerande knasig, ettrigt kul, berättar historier på bred skånska med ivrig blick. Får mig att kikna av skratt. På så många sätt så självklar i sin person. På så många andra sätt, inte alls.

Jag har alltid haft en barnslig föreställning om att de dramatiska händelserna i ens liv ska kännas i förväg.

Den ljumma drycken i plastglasen sparkar igång kvällen. På några timmar greppar berusningen tag om mig, sveper in mig i en bekant dimma. Överallt öppna cavaflaskor, Losec-kartonger på matbordet, skräp från hämtmat i papperskassar. Snusdosor, de flesta i vitt. Bubblor stiger i glasen, blicken blir immig, axlarna varma. Det trånga korridorsköket sväljer orimligt många människor, någon kokar pasta och rotar i kylskåpen efter lämpliga tillbehör. Öronbedövande musik, i mig vibrerar basen i bröstkorgen. Samtalen kommer närmare, skämten blir bättre, skratten varmare. Händer under bordet som skriver sms till personer, frågar dem om deras lokalisering, ”ses vi på t-bar ikväll?” Indirekt: kommer du värma min kropp när ruset gått ur, lova, snälla lova. Jag sitter runt bordet, stark sprit hettar upp matstrupen, en värme sprider sig i bröstet, bordskivan klibbig mot min underarm. På mitt lår en hand.

Jag har alltid haft en barnslig föreställning om att de dramatiska händelserna i ens liv ska kännas i förväg. Man ska kunna se stormen bakom knuten. På vägarna ska man märka ett läskigt lugn. En tryckande känsla som infinner sig bakom bröstbenet. Men det var inte så. Jag hade ingen aning. Hade jag vetat hade jag slagit bort handen på mitt lår, kört ut alla människor, tagit Iris i famnen och låst dörren. Istället tar jag fem shots och ger handens ägare, han som jag hållit på med ett litet tag nu, en kyss. Ställer mig på ett bord och dansar. Trycker in en portionssnus och känner mig levande när nikotinpirret sprider sig längs benen.

Och där står hon. Med en blick gjord av porslin.

När knacket på min dörr kommer några timmar senare blir jag irriterad. Min bara rygg rör sig mot mitt överkast. Eddies händer är runt mina lår. En varm andedräkt i ljumskarna. En hand bultar på min dörr. Det hänger inte ihop. Vi stannar upp i våra rörelser, lyssnar på helspänn, hoppas att personen som knackar ska ge upp. Men det knackar igen. Jag reser mig upp från sängen, sätter på mig min t-shirt, går för att öppna.

Och där står hon. Med en blick är gjord av porslin. Runt om henne ligger krossat glas i drivor. En brand som härjat över henne, rört hennes kind.

Den har tagit hårt. I hennes ansikte syns streck av en röd tuschpenna. Det ser ut som att någon tar försökt dra ett streck genom henne, dela henne på tu. Tanken att elden har lyckats vissla förbi i huvudet, men jag försöker stänga den ute. Iris morgonrock hänger i slamsor kring hennes kropp. Det blöder från hennes fötter, glaset tränger upp i henne, men hon märker det inte ens. Hon är någon annanstans.

Hennes blick är gjord av porslin och den skär i mig på ett vis som jag inte är beredd på. Ur hennes tjugoettåriga kropp blinkar en ettårings ögon mot mig. Frågar mig vad som hänt. Ettåringen så oskyldig. Elden så total.

Någonstans i bakgrunden registrerar jag Eddies röst, den frågar vad det är, och hur han när jag inte ger något svar kommer för att se efter själv. Jag hör på hans steg att han stannar till av förvåning, kan föreställa mig hur han blinkar frenetiskt medan maskineriet i huvudet tickar igång. Iris gråter inte, skriker inte, ställer inte till med någon scen. Hon undrar stilla om hon har fått något glassplitter i ögat. ”Kan du snälla kolla?”, ber hon, lugnt och sansat. Eddie får henne att sätta sig ner på toaletten, kollar i hennes ögon. Jag står kvar, förstenad som en glasfigur, undrar vad i hela helvetet det är som har hänt. ”Han blev arg”, svarar hon tyst.

I hennes rum är bäddmadrassen neddragen på golvet, lakanen blöta av öl. Jord på mattan, en tilltufsad planta ligger i ett hörn. En gitarr är sönderslagen på en byrå som buktat sig för elden, nedanför ligger alla vittnen från ett lyckligt liv i en blöt sörja. Grattiskort och polaroidbilder geggas ihop, har fått ge vika för elden, för elden har inget samvete, bryr sig inte om hennes liv. På väggarna färgfläckar från en whiteboardpenna som har exploderat. Och så i mitt i allt, i kaoset, ettåringen med porslinsblick. Som gick igenom ett krig utan att veta vad hon gjort för att hamna där.

På knä sitter jag och plockar med pincett glasbitar ur hennes fötter. Det svala badrumsgolvet jordar mig för en stund. Det konkreta skapar ett andrum. Rött blod mot vitt kakel. Fysiologi. I hennes kapillärer har koagulationskaskaden redan börjat. I mig stormar havet, trycker envist bakom ögonlocken. Sväljer hårt. Vem gör något sånt här, undrar jag.

Vem är så elak. Vad är det för röst i någons inre som ber om detta.

Elden har svept över hennes rum, hennes kropp, hennes frid. Porslinsblicken tillhör en själ jag inte får kontakt med. Långt därinne har djuret krupit ihop. Ett barn i fosterställning. Skyddar sig mot något hon inte visste att hon behövde skydda sig för. Med silkeslen röst knackar jag på dörren, vill ta det lilla djuret i min famn, berätta att det är säkert nu. Elden är borta, jag ska stänga den ute för alltid. Men inga ljud når fram. Jag försöker fysiskt ta i henne men hon märker inte av min beröring. Hon är någon annanstans just nu. Kanske har hon fred där. Senare kommer jag inse att jag inte kan stänga ute elden, att det är ett tomt löfte jag har gett. Endast hon vet hur hon ska göra. Jag kommer böna och be henne att göra det, men det kommer inte hjälpa till.

När man är tjugoett lever man på ett märkligt vis i ett slags samvaro med andra människor, ens vänner. Tar del i deras liv. I studentstaden är de flesta ensamma. Familjerna finns flera mil bort. Och när man inte har sin riktiga familj får man en annan. När jag blev sjuk märkte jag det, hur ens vänner blir något mer. Tar formen av personer som ställer upp för en, utan att tveka. Som öppnar sina armar och hjärtan och tar hand om en utan att klaga.

Som sitter i timmar bredvid ens sjukhussäng, för att man ska slippa känna sig ensam. Som kör en till akutmottagningar, som bråkar med läkare, som för konversationer med oroliga föräldrar när rösten inte räcker till, när orken är slut, när man är en liten pöl av uttömd energi. Då finns det varma händer som torkar bort trötta tårar. Som hämtar en efter operationer och tar in en i sina hem, som att det inte är på tal om något annat. Som lagar mat, handlar, går till apoteket, ringer och hör hur man mår, kommer förbi bara för att hålla handen en stund. Som vaknar mitt i natten för att hjälpa en när man inte klarar av att hjälpa sig själv. Som aldrig sviker. Som alltid finns där. Man befinner sig i ett konstigt vakuum mellan barndom och vuxenliv och man klarar inte av att navigera sig själv. Så vi veckar oss till bomull, försöker desperat fylla ut hålrummen i varandra som ännu inte växt igen, en blind leder en annan blind genom stormens öga. Växer upp och in i varandra. Den ena andas ut vad den andra andas in.

När jag ser henne i sånt här skick gör det på så vis ont i mig på ett vis som inte är motiverat. Mitt hjärta vrider sig av smärta i bröstet och jag vänder ansiktet bort för att dölja mitt grimaserande ansikte. Jag kan omöjligt veta men förstår också på något vis vad en sån här händelse lämnar i en. En plötsligt panikartad rädsla över framtiden. Hur kommer man över något sånt här? Som i ett parallellt universum susar tjugo år förbi mig, nu är vi fyrtio år och i bakgrunden står två barn och darrar. Det är så skräckinjagande att jag tappar andan, skakar frenetiskt på huvudet för att få bort bilden från näthinnan. Tillbaka till min ettåring. Min älskade Iris. Nästan bortom igenkänning.

Jag ber henne duscha, nästan apatiskt klär hon av sig, som att hon inte känner igen sin egna kropp, som att armar och ben är lemmar som inte passar henne längre. Medan varmvattnet försöker skölja bort något som redan är tatuerat in i hennes hud börjar jag i panik dra bort blöta sängkläder. Byter örngott. Tar fram nya lakan och bäddar rent. I rummet en rå doft. Det luktar barbariskt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Rädsla är primal. Den lamslår en. Sprider sig som en elstöt genom kroppen, lämnar en svidande känsla efter sig, en sensation av ofärdighet. Jag märker det på henne, hennes kroppsspråk, blicken som en pingisboll. Varje ljud, hastig rörelse, sticker i henne. Jag tror inte hon märker det själv. Eddie kommer in i rummet med en sopkvast, i hennes ögon ser jag hur en tsunami av panik rasar över henne, i några millisekunder drunknar hon innan hon känner igen hans bekanta siluett och kan avfärda rädslan.

Det finns en hjärtskärande verklighet i våld. Något som klyver ens verklighet itu. Man träffar sällan genuint elaka människor. Det förvånar en när man gör det, lämnar en i ett stånd av kaos där man greppar efter konkreta saker. Jag hittar dem i handlandet. Jag ringer polisen. Kvinnofridslinjer, tjejjourer. Googlar på berättelser, vill hitta någon som lovar att allt ska bli bra igen, men jag hittar ingen. Jag planerar och ordnar och styr och vill på något sätt lappa ihop en verklighet åt porslinsblicken, en verklighet hon kan leva med. Oron håller mig vaken om nätterna. När ska det räcka. När ska vi släppa honom. När ska hon inse att kärlek aldrig någonsin leder till våld. Att älska någon tar sig inte till uttryck i knytnävar, i glasflaskor. Den kvällen frågar hon om jag någonsin var rädd för mitt ex, om han någonsin gjorde såhär. Det låter som om hon undrar om det är det sedvanliga priset man får betala för att få älska. En kvinna från en jour som jag pratar med i telefon en sen kväll säger till mig att man inte behöver orka. Du behöver inte orka. Tårarna sprutar på en gång. Lättnaden, den ofantliga.

Till ettåringen svarar jag nej, förfärat. Jag har aldrig känt mig rädd för att något likt detta ska hända. Att mitt ex skulle hota mig till livet. Porslinsblicken nickar sakta. Jag tänker att jag kan ge henne världen men att hon vägrar ta emot den.

Det slår mig aldrig att hon kanske faktiskt inte kan.

För en efter en kommer de fram, vännerna. De ofredade. Berättar om personer som somnat i deras säng, hur de vaknat av att de är i dem, berättar om ett mörker som plötsligt brusat upp, plötsliga fingrar där fingrar inte ska vara, där de inte hör hemma, en oönskad andedräkt i nacken. Meningar som formar tjat utklätt till smicker. Ögon som plötsligt blivit avgrundsdjupa. Män som man trott att man känt. Som finns i ens liv. Som rör sig på ens gator och som gör sig påminda i ens hem. De rör sig utan besvär, tyngs inte av erfarenhetens kedjor. Och flickorna, de hasar sig fram längs vägarna, tyngs av väskor efter väskor som bromsar deras fart. Spring då, gastar åskådarna. Ser ni inte hur vi försöker, ropar flickorna tillbaka.

Jag lagar pommes frites i ugnen, Iris äter dem iklädd morgonrock under tystnad. Klockan är halv sex på morgonen. För ett dygn sen var allt fortfarande som vanligt. Nu kommer det aldrig kunna göras ogjort. Jag sväljer gråten om och om igen och jag ser att det gör ont i henne, jag försöker vända bort huvudet men hinner inte ibland. ”Snälla gråt inte”, vädjar hon tyst. Vi bäddar ner oss i min säng, jag kliar hennes huvud tills vi båda räddas av sömnens bedövande kraft. När jag vaknar är hon borta, jag hittar henne i sin egen säng. Smyger in under täcket, lägger mig som en katt och spinner i värmen därunder. ”Han vägrar erkänna vad han gjort”, säger Iris plötsligt. På en sekund blir jag rasande, flyger upp ur sängen, formulerar gormande meningar, vill ställa henne till svars. ”När räcker det, tänker du?” Iris säger tyst att det inte hjälper henne att höra det här just nu, att hon inte orkar. I mig brinner något, jag är så rädd.

Jag ligger i min säng om nätterna och saknar mitt ex. Tänker att han hade vetat vad jag skulle göra. Jag känner mig förtvivlat ensam i situationen, hjärtskärande okvalificerad att hantera det hela. Samtidigt skäms jag över att jag tänker att det är en ”situation”, känner mig egoistisk och falsk. Egentligen vill jag glömma, ta bort alla minnen och försluta alla sår. På jobbet går jag en kurs i sårvård och de berättar att sår läker bäst i en temperatur så nära kroppens egna som möjligt och det måste vara fuktigt och helst tätt förslutet. De visar bilder på en kirurg som räddade sin pappas hand genom att sy in den under magens hud och förtvivlat väver jag in minnet av kvällen in i huden, ner i bindväven, mot musklerna. Där ligger den och skaver mot bröstbenet och jag bär porslinsblicken nära, nära, alltid nära.

Ibland för nära. Jag märker på henne att hon irriteras när jag vill prata. ”Kan du snälla lova mig att du inte…”, börjar jag, men Iris är alltid på väg bort. Jag springer efter, sliter tag i hennes axel, vill hålla henne kvar. Krampaktigt hårt trycker jag ihop hennes axlar men när jag tittar efter inser jag att hon gick för länge sen. Det blir problematiskt att vara terapeut, till största del eftersom hon inte vill ha någon. Jag finner mig i ett juridiskt ingenmansland, jag är ingen förälder som har en evolutionär rätt, ingen lärare eller läkare med given auktoritet, ingen chef som kan ställa krav på prestation. Att älska någon villkorslöst är pinsamt svårt. Jag vill beordra, begränsa, bestämma. Ät frukost, prata inte med hans vänner, blockera hans nummer. Alla kvinnojourers hemsidor ger samma råd, vädjar oss runtomkring att stå kvar, inte vika av, återupprepa mantran om hennes värde, inte ta avstånd trots att det bubblar i en. Älska villkorslöst, lämna aldrig. Likheten i mina tankar och Iris tankar är slående ironisk.

Jag kan inte hjälpa att känna mig skyldig och medberoende på samma gång. Hon beter sig som en narkoman, hon är beroende, men hur i helvete botar man en sådan? Alla mina resonemang leder tillbaka till mig själv. När hon inte vill klippa banden, radera numret, blockera på Instagram tar jag det personligt. Det känns som att hon kissar på mig, spottar på minnet av mig som skrubbar hennes vägg ren från röda färgfläckar och jord. Jag kräver att få veta varför hon inte kan sluta, och Iris försöker förklara. Långa, svamlande meningar. Hon är rädd. Vill veta vad som kommer. Vill ställa honom till svars. Vill kunna förlåta. Vill få en ursäkt. Jag är övertygad om att han aldrig kommer be om ursäkt, försöker förklara det. Drar upp händelse efter händelse som exempel på när han varit elak mot henne, när han har stött på hennes vänner, utnyttjat hennes generositet. Hon hör mig inte. Någonstans i mitten av mina resonemang börjar jag ifrågasätta vem jag tänker att mina ord kommer hjälpa. För det är inte Iris, och det är inte mig.

Hon tror att jag hatar henne för att hon älskar honom.

Jag känner mig fruktansvärt elak men fullständigt maktlös. Desto mer jag pratar desto mindre lyssnar hon. Vi ringer polisen och jag tänker att det kommer hjälpa henne förstå allvaret i situationen. Polisen påpekar att det är ett brott hon anklagar någon för, att maxstraffet är två år i fängelse. Iris säger att ”han kanske inte menade det så, att sitta i fängelse blir ju en jättestor konsekvens för honom”. Jag påpekar att det faktum att hon blev hotad är en jättestor konsekvens för henne. Det går henne förbi. Hon tror att jag hatar henne för att hon älskar honom. Till viss del är det sant. Men inte på det sättet hon tror. Jag hatar att han förminskar henne, gör henne till en siffra i statistiken. Jag hatar att han tar ifrån henne hennes självklara sätt, hennes humor, hennes skratt. Jag hatar att hon blir rädd för att vara öppen och hjärtlig, rädd för att det är hennes beteende som triggar hans beteende, att han tvingar in henne i en låda hon inte får plats i. Att hon får leva med vad han gjort varje dag för resten av hans liv medan han aningslöst kan vandra vidare. Jag hatar att hon flera månader senare ska bli rädd och ledsen när någon beter sig som han. Att hon aldrig ska få glömma.

Jag vill dra ut honom på ett torg, hålla en publik rättegång, skrika och gorma tills han förnedrat erkänner att jag har rätt, ber om ursäkt, gråter om nåd. Jag vill dra ut hans fingernaglar för att han ska förstå hur ont det gjorde i henne. Jag lever i en stat med vad vi anser vara ett fungerande rättssamhälle men logiken går inte ihop i mitt huvud. Iris förstår allt jag säger. Hon lyssnar på mina meningar. Blir ledsen och arg. Förstås, det hade jag också blivit. I den obskyra maktlöshetens anda inser jag att jag inte klarar av mer. Förtvivlat tar jag till det sista kortet, det som sparas till oss egoistiska och naiva, mina ådror fylls av absolutism. Med det största måttet av sorg förklarar jag att jag inte orkar med en vända till. Tar hon upp kontakten med honom förlorar hon kontakten med mig. Jag förstår att det inte hjälper henne. Att det är en självisk handling. Jag känner mig barskrapad på alternativ.

I allt det komplexa visar det sig att livet är provocerande enkelt. Hänsynslöst konkret. Tar sig form i brev från polisen som berättar att åtal inte kommer väckas. I utbetalningar från försäkringsbolag. Ett par tusen var det här traumat värt. Hur värderar man känslor i ett par tusen? Hur vet man när det är dags att sluta älta, tänka, önska? Hade glasflaskan träffat hade det beloppet varit multiplicerat med minst 10 000. Så tacksam för livet man kan vara.

Livet är provocerande enkelt och i det finns en mening. En mening i att bara fortsätta. Vakna klockan 07, äta gröt, gå till skolan. Porslinsblicken åker buss och går på spinningpass och äter söndagsmiddagar. Bär runt på det onda där inne, slipar det långsamt, likt en havsmussla till en liten, liten pärla. Även hos Iris ligger allt inbäddat i bindväv och brosk, skavande under bröstbenet, där bor ettåringen. Jag hoppas att hon glömmer och kommer ihåg. Går vidare men aldrig förlåter.

Jag förstår också att i det ber jag henne om något hon inte styr över. Att förlåta är både en välsignelse och en synd. Att glömma är mänskligt. Att gå vidare ett måste. Att göra om en nödvändighet. Jag vill skaka henne till en verklighet hon inte minns. Be henne komma ihåg något jag aldrig kommer förstå.

Livet är provocerande enkelt. Hänsynslöst konkret. Idiopatiskt ont. I dig sjunger livet. I mig bubblar förtvivlan. Jag håller vakt utanför din port.

VILMA ANTONOV
info@opulens.se

The post Sommarnovellen: En glasflaska och tre liv first appeared on Opulens.