OPERA. Rikard Rehnbergh har sett två aktuella operaklassiker av Puccini – ”Madama Butterfly” på Kungliga operan och ”Tosca” på Folkoperan. Han uppskattar att båda föreställningarna lyckas belysa den politiska dimensionen.

Madama Butterfly av Giacomo Puccini
Kungliga operan
Stockholm
Spelas t o m 27 maj

Tosca av Giacomo Puccini
Folkoperan
Stockholm
Spelas t o m 24 april

Att Giacomo Puccini komponerat några av de mest älskade och spelade (på radion, på scenen, i spellistor) ”örhängena” i operaariakatalogen känner de flesta till, men att han är så, om än subtilt, politisk i sina operor (tolv stycken) är nog färre på det klara med. I huvudstaden ges just nu två klassiker som belyser detta med fin regi och medveten vinkling utan att det blir till banderoller och plakatpolitik utan snarare brasklappar och påminnelser om det förgångna.

Madama Butterfly

På Kungliga operan spelas Madama Butterfly (1904) i Sofia Adrian Jupithers regi. Det är bra. Jupither har med förtjänst och en särskild udd satt upp bland andra Salome där och Tolvskillingsoperan på Dramaten tidigare. Utanför det nedslitna teaterhuset vid Gustav Adolfs torg, något av ett sorgebarn tillika het potatis inom kommunalpolitiken, står byggnadsställningar och ”big bags” och skvallrar om nya tider: Inne i huset vill operan och Jupither ”göra upp med Madama Butterflys romantiska skimmer”. Helt rätt och på tiden. För faktum är att ”kärleksparet” inte är något kärlekspar, i ordets rätta bemärkelse.

Namnet till trots är Madama Butterfly ett barn – ”redan 15-år”, som hon sjunger i Izabela Matulas (sopran) stoiskt värdiga gestaltning – som tvångsprostituerats i Nagasakis ”red light district”. Dit kommer löjtnant B F Pinkerton (tenoren Dmytro Popov) vid USA:s flotta och köper – ja, köper – Cio-Cio-San, som hon egenligen heter, fjäril på japanska, i ett barnäktenskap. De har en kortkort ”romans” innan plikten kallar för Pinkerton och han drar åstad. Han lovar att vara tillbaka före näktergalen sjungit. Det gör han inte. Tre år går. Under tiden föder lilla Fjäril en son och hon väntar, och väntar.

Slutligen anländer Pinkerton, med en (ny) fru hemifrån – han är alltså både pedofil och hustruköpare, imperialist och bigamist – och Butterflys värld slås helt i spillror. Skammen blir för mycket för henne och hon begår harakiri.

Den nya frun verkar dock vara reko och vill ta sig an barnet. Paret flyr distriktet hals över huvud tillbaka till fartyget och så småningom, får vi anta, till ”the land of the free and home of the brave”.

Allt detta samtidigt som USA, med flottans hjälp, bordar venezolanska fartyg, bombar dito speedboats, kidnappar Venezuelas president (om än inte folkvald), stödjer Israel i folkmordet på det palestinska folket, vill ta över Gazaremsan och göra det till sin egen riviera i Mellanöstern, bombar Iran, dess flotta, baser och strategiska platser och hotar med att ”utplåna en hel civilisation”.

Puccini och librettisterna Luigi Illica och Giuseppe Giacosa hade väl sett vad USA var kapabelt till i Filippinerna och Puerto Rico, på Kuba och Guam (spansk-amerikanska kriget 1898) och såg måhända varthän världsutvecklingen barkade – en 125 år pre faktum.

I och med att hela föreställningen, tre akter, utspelar sig utanför Butterflys enkla hus får dramat ett tydligt drag av kammarspel.

Tosca

Detsamma gäller Eirik Stubøs (tidigare Dramatenchef) bejublade uppsättning av Tosca (1900) på Folkoperan – på svenska. Nypremiären ägde rum den 8 april. Fastän operan växlar scen för varje akt gör inte scenrummet det. Det är mörkt, kallt, kalt, går i grått såväl i kyrkan som i Scarpias arbetsrum och på avrättningsplatsen.

Platsen är Rom i början av 1800-talet under ”Napoleonkrigen”. Staden styrs av den diktatoriske polischefen Baron Scarpia (inte fullt så demoniskt förkroppsligad som brukligt av barytonbasen Anders Larsson): en föraning om en viss Benito Mussolini och de svartskjortor som ska komma att styra landet under nära 22 år.

Scarpia är, föga förvånande, rojalist medan hans antagonist, konstnären Mario Cavaradossi (tenoren Kjetil Støa), är republikan och verkar för Italiens frigörelse från kronan och oket. (Puccini verkade i likhet med Verdi och Rossini och Bellini för il Risorgimento, ”Resningen”, frigörelsen, enandet.)

Dramats huvudrollsinnehavare, sångerskan Floria Tosca (med glans gestaltad av sopranen Elisabeth Meyer) hamnar väl någonstans mitt emellan männen men blir, kanske något mot sin vilja, indragen i den republikanska frihetskampen – fast Napoleon var ju inte direkt republikan – på grund av sin dyra (på slutet dyrköpta) kärlek till Cavaradossi.

Under första akten sitter orkestern, som är nedbantad till ett tjogtal musiker, på scenen. Antagligen för att ge akten och scenrummet en känsla av ett myller av människor som kommer och går i kyrkan. Det hade inte gått vägen under hela operan, fast fungerar alldeles utmärkt som kontrast till de två efterföljande akterna då dirigent och orkester befinner sig bredvid eller bakom scenen.

Och under slutscenen, skenavrättningen som inte blir någon skenavrättning, träder bleckblåsarna in på den balustrad/balkong, som hukat, hovrat över ensemblen på scengolvet under hela operan, likt den exekutionspluton som ska ta Cavaradossi av daga. Det är ett smått genialt regidrag. Det förstärker (i både ton och symbolik) det allvarstyngda temat: Cavaradossi dör och så gör även Tosca då hon liksom Isolde offrar sig själv i en sorts kärleksdöd.

Starka kvinnoporträtt

Både Butterfly och Tosca är två starka kvinnoporträtt. Tosca i än större utsträckning då hon tar saken i egna händer och stöter dolken i Scarpias bröst, som tycks sakna hjärta.

Puccini, Giacosa och Illica (libretto återigen) har med Tosca utan tvekan skapat en av musikhistoriens klart starkaste porträtt och en av operarepertoarens topp-tio. Så förutom protoantifascist och antiimperialist var Puccini också en tidig feminist, i ett tämligen manschuvinistiskt land.

Om än det kan sägas att allt är politik så är Puccinis operor i allra högsta grad politiska. Mycket mer politiska än operor av kollegorna och kamraterna Verdi, Rossini och Bellini. Och Puccinis operor tycks aldrig gå ur tiden. I dem återfinns ekon från det förflutna och tecken i nutiden, den ovissa, den oberäkneliga, den allt annat än hoppfulla.

The post Opera: Puccinis klassiker har politisk udd first appeared on Opulens.

OPERA. Den samiska operan ”Jordens hjärta” hade gärna fått vara en helaftonsföreställning, anser Rikard Rehnbergh.

Över jul och nyår i ett par års tid har Kungliga Operan givit Mozarts ”Trollflöjten” för jullovslediga barn och ungdomar med vuxna. Ett lyckat drag: dels att förlänga julens ”välsignade budskap”, dels att tidigt locka unga till musikteatern. ”Die Zauberflöte” är ju full av sceniska infall och dråpliga upptåg och färgstarka karaktärer och ”fina melodier” och passar barn vana vid animerade dataspel, multiversa, portaler, jump-cuts, parallellklippning och sidohandling.

Att ta samma eller andra barn på ”Jordens hjärta” (Eatnama váibmu) – inte världens första opera på samiska, som är uppdelad i fem huvudsakliga språkområden; den hade premiär i Kanada 2019: ”Gállábártnit” (Björnsönerna) med samma komponist och librettist; men väl den första operan på nordsamiska i Sverige – är kanske inte lika lyckat.

Även om bägge operorna tycks ha en hel del gemensamt på papperet – mystik, mytologi, prövningar, två kärlekspar, dygd, trohet och lojalitet – så går ”Jordens hjärta” i en helt annan tonart och är en tämligen grym berättelse om hur skaparguden Ipmil (en magnifik Katarina Leoson) frambringar en ny värld med hjälp av vajans kött (land) och blod (vattendrag) och hur dess hjärta blir den jordiska alstringskraften. Men de osaliga andarna (jámesgazzi) bygger medels ett av renkons ben en bro ned till underjorden, i vilken en del av handlingen hädanefter kommer utspela sig, precis som i ”Trollflöjten”, mellan dag och natt, gott och ont, ljus och mörker.

Snart ser de första människorna, brödraparet Háhčes och Njáveš, dagens ljus. Småningom äktar de en soldotter respektive måndotter och brukar jorden (i liten skala), plockar blåbär och lingon, bedriver rennäring och fiskar i de många floderna i ett överflödets land. (En Edens lustgård vore det inte för knotten.) Fast som så många gånger förr i historien som i mytologin tar den ena brodern för sig mer än den andre och avundsamhet och missämja börjar råda och då är det inte långt kvar tills den ene får kainsmärket ristat i pannan.

Som tur är hinner bröderna göra respektive partner med barn innan de dör och det är det kusinparet varmed mänskligheten verkligen kan ta sin början. Må de lyckas bättre än sina fäder. Det är som ett budskap direkt till oss vuxna från de unga: Må vi lyckas bättre än ni! Eljest är det ju kört. På så sätt är ”Eatnama váibmu” inte bara en opera om den samiska samklangen med naturen utan även om den moderna människans brist på densamma, på hennes – medvetna eller inte – avskärmande från naturen.

Vacker scenbild

Naturen, för resten, är här illustert illustrerad av Markus Granqvist i ett slags samiskt mönsterbroderi (tänk: Britta Marakatt-Labba) kombinerat med barnboksestetik (stora gester) och japansk anime (uttrycksfulla bilder). Scenografin och kostymeringen (Lena Lindgren) går här hand-i-hand med jordmättade och matta kulörer utan antydan till färglöshet. En vacker scenbild.

Skaparguden/solen sjungs av en mezzo och månen av en kontratenor (en lika magnifik Jan Jakub Monowid). Synnerligen effektfullt, och så queer och gränsöverskridande att det inte ens känns sökt. Och samtidigt något sanningsenligt då den samiska kulturen har eller åtminstone har haft en stor acceptans för det icke-binära. Samtliga sångare sjunger, för övrigt, med en – för ett lekmannaöra – hörbarligen utmärkt diktion på nordsamiska.

Modern musik

Musiken är avgjort modern men inte avantgarde. Den förmedlar både det bombastiska och lyriska. Britta Byström jobbar med stämningsskapande trä- och bleckblås, gnistrande flageoletter i stråkarna och hårda budord från pukor och cymbaler. Hon tillhör de svenska tonsättare som lyckats gå hem hos både det bredare lagret och det smalare skrået, som exempelvis Andrea Tarrodi, Paula Malmborg af Ward, Victoria Borisova-Ollas, Marie Samuelsson. Anna-Maria Helsing leder Hovkapellet med säker hand detta sista framförande.

”Jordens hjärta” är för kort

För det är det där med kort och gott: nja, inte riktigt vad gäller ”Jordens hjärta”. Rawdna Carita Eiras libretto grundar sig på prästen och poeten Anders Fjellners versepos ”Päiven pardne” (Solens söner, publicerad i sjok och omgångar under senare hälften av 1800-talet) och rymmer således en skapelseberättelse, och den är blott 70 minuter (lagom för en del barn, i och för sig); på tok för kort för en hel kosmologi (en helaftonsopera hade suttit bättre) och för en besökare som gärna vill se och höra mer samiskhet från scenen. Eller som introduktören till operan sa: ”Jojk är och var en motståndshandling!”

The post ”Jordens hjärta” – samisk opera som ger mersmak first appeared on Opulens.

SCENKONST. Rikard Rehnbergh har sett två sevärda barnföreställningar som spelas just nu i Stockholm: ”Julius Caesar” och ”Jefferson”.

Julius Caesar, Kungliga Operan, Rotundan, spelas till och med den 18 maj.

Jefferson, Dramaten, spelas till och med den 25 maj.

Utbudet av konst och kultur för barn boende eller på besök i Stockholm är i dag, lyckligtvis nog, så pass stort att en förälder eller farmor, lärare eller rektor kan välja och vraka i det. Tar vi exempelvis bokstaven J — J som i Jana, Jenny och Julia, som i Jaffy glass och J-dans på Jussis café i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” — så får vi ”Jangal”, en interaktiv föreställning om miljö och klimat på Unga Klara, ”Jefferson” och ”Julius Caesar”.

”Julius Caesar” 

Den sistnämnda är en nedbantad och barnanpassad version av Georg Friedrich Händels opera seria ”Giulio Cesare in Egitto” (HWV 17) från 1724.

Maktspelet och ränkerna kring den diktatoriska kejsarens tronföljd (det var under Caesars egid och edikt Rom gick från en tämligen funktionell republik till en dynastisk monarki) under det egyptiska fälttåget är här förflyttade till skolmiljön, den som vi märkt de senaste åren alls inte skyddade och våldsbesparade utan numera utsatta och gängrelaterade skolan.

I stället för lägret utanför Alexandria en skolgård, i stället för Pompejus huvud en vit fotboll, i stället för rustningar och tunikor sportiga overaller och vida byxor.

Föreställningen ges i Rotundan, en intim sidoscen på Kungliga Operan och kanske den sista innan det är dags för den genomgripande renoveringen. Musiken (i arrangemang och med tonala tillägg av Jonas Dominique) framförs av en stråkkvartett samt en flöjtist vilket förlänar operan den nödvändiga nerv och livekänsla som ett bandat ”soundtrack” hade förtagit helt. Och speltiden på en timme är alldeles lagom. På just den här matinéföreställningen är det ett par sjundeklasser som sköter sig exemplariskt.

Magdalena Åbergs scenografi och kostymering är värd ett särskilt omnämnande: Scenlösningarna med tejp, draperier och band är smarta och symboliska; färgerna är bjärta, klara utan att vara skrikiga (läs: neon), formerna disharmoniska, aviga utan att vara fel och för tankarna till både popkonströrelsen och designkollektivet Memphis Milano.

”Jefferson”

En matinéföreställning uppe i ett ”tornrum” blir det också när Dramaten ger den mysiga men ändå smått otäcka (mord begås ju) pusseldeckaren ”Jefferson” efter bokserien av den franske författaren Jean-Claude Mourlevat (ALMA-prisad 2021). I den här fablernas värld blir igelkotten Jefferson (Peter Perski) oskyldigt anklagad för mord och måste finna den skyldige tillsammans med bästisen, grisen Gilbert (Maia Hansson).

Regissören Olle Törnqvist har lyckats få till den där mysiga fastän tidslösa känslan av en på samma gång utopisk och traditionell och, under ytan, sinister värld (hålan Twin Peaks möter Pelle Svanslös Uppsala). Även på den föreställningen är det flera skolklasser (årskurs fem) som bevistar samtidigt som en del påsklovslediga barn (från norra Sverige). Men här tryter koncentrationen en del hos barnen som är vana vid betydligt mer action, snabba klipp på TikTok och halsbrytande scener i dataspelen. Tempot är stundom makligt, för att inte säga sävligt och för tankarna till Per Åhlins och Hans Åke Gabrielssons tecknade deckarklassiker ”Hundhotellet” (2000).

Roligast är Hannes Meidal som med bravur agerar både en kontraktsmördande skinnskalle, en fryntlig busschaufför, en jazzig violinist och en snorkig kypare. Det märks hos vissa ur Dramatenensemblen, som Meidal, att de har det riktigt roligt under dessa matinéföreställningar. Fram för fler av dem: för kan konst och kultur verka som ett motgift mot våld, samhällelig förråing och gängkriminalitet?! På A svarar vi Ja, på B svarar vi Ja, på C vet vi inte…

The post Sevärd scenkonst i Stockholm – för barn first appeared on Opulens.

The post En klang av Wien summerade operaförenings framgångar first appeared on Opulens.

OPERA. Björn Gustavsson återser en version av Puccinis “La bohème” som nu ligger på Svt Play och reflekterar över verkets betydelse i operahistoriskt perspektiv.

Puccinis “La bohème”, tillkommen 1895 och med premiär året därpå,  har med tiden blivit ett av operarepertoarens allra mest älskade verk. Detta verk har jag sett i en mängd olika uppsättningar. Flertalet mer eller mindre historicerande, tämligen romantiskt anlagda, andra mer spännande: en psykologiserande tolkning där bohemvännerna träffas och återberättar innehållet likt ungdomsminne; och en annan där Mimi dödssjuk på höga klackar vinglar runt i glittrig storstadsgalleria.

En av de mest traditionella uppsättningarna såg jag för några år sedan på Metropolitan Opera – där Franco Zeffirelli regisserat den mest populära produktion som någonsin satts upp på där. Den har getts årtionde efter årtionde, uppemot 1 500 gånger.

New York-scenen bjuder här en klassisk “La bohème”, varken mer eller mindre, men med en scenografi som verkligen slungar åskådaren in i förment parisbohemiska stämningar; med miljöer där ingen möda sparats för att skapa suggestiva illusioner.

Något liknande kan sägas om den tolkning som ligger ute på SVT Play – och som kan ses fram till nyårsafton. Här återges en filmad föreställning på San Fransisco-operan, med Luciano Pavarotti som Rodolfo – den roll han för övrigt debuterade i, 1961. Hans motspelare som Mimi, Mirella Freni, debuterade även hon som Mimi –bara några år senare, 1965, på Metropolitan.

I denna påkostade, filmiskt detaljrika föreställning, återförenas de båda världsstjärnorna – och därtill i just sina paradroller.

Visserligen är detta en påfallande konventionell iscensättning som i ganska djupa hjulspår schablonartat gestaltar berättelsen.

Föreställningen som SVT köpt in är inspelad 1988 och kan väl i det stora hela uppfattas som relativt slätstruken, i jämförelse med de mer dedicerat nyskapande och/eller fördjupande tolkningsförsök som genom åren också gjorts.

Ett av de mest spännande av det senare slaget presenterade unge Alexander Niclasson häromåret. Där var handlingen förlagd till en centralt placerad teaterkuliss, Theatre Latin, där bohemerna fått tillfällighetsarbeten, och där anställningstryggheten var obefintlig. En på sätt och vis fyndig bild av nutida utsatthet.

Den SVT-aktuella San Francisco-föreställningen såg jag redan 2007, då i form av en av tre dvd-inspelningar som det året gavs ut (Arthaus Musik)  till minne av den då bortgångne Pavarotti – denna karismatiske, ödmjuke och karismatiske artist, med tillnamnet ”kung över de höga C:na”.

I San Fransisco-uppsättningens lite slöa 80-talstappning är det främst huvudrollsinnehavarna som gör det hela så glänsande och extraordinärt. Mötet mellan Mirella Frenis Mimi och Luciano Pavarottis Rodolfo är operahistoria. Se bara med vilken mimik ocjh artistisk skärpa Rodolfo och Mimi spelar sitt första möte – där Rodolfo inledningsvis presenterar sig som poet. ”En fattiglapp men ändå rikast här på jorden…”

Eller som han kort därefter så ärkeromantiskt uttrycker det: ”Jag är poeten – men du är poesin.”

Librettot bygger på en roman av Henri Murger; boken skildrar bohemliv bland fattiga konstnärer i 1830-talets Paris (Leoncavallo komponerade ungefär samtidigt som Puccini en opera efter samma berättelse, men den överskuggades snabbt av konkurrentens framgångar).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Är man det allra minsta intresserad av modern operahistoria och att ta del av några av det sena 1900-talets mest uppburna operasångare bör man inte missa det fantastiska samspel som Mirella Freni och Luciano Pavarotti här bjuder.

Märkligt nog föddes båda i Modena år 1935. De lekte tillsammans redan i lekskolan – och vänskapen blev livslång.

Samtidigt med “La bohème”-föreställningen visar nu SVT Play även en timslång, mycket sevärd dokumentär om Mirella Freni, där även andra sångarkollegor, som Placido Domingo och Herbert von Karajan, kommer till tals.

The post Ett av operahistoriens mest älskade verk first appeared on Opulens.

VINYL. Den här veckan reflekterar Jesper Nordström över skivsamlandet och hur lärorikt det kan vara. Vi får således lära oss något om den polske operasångaren Jan Kiepura.

Det skall erkännas; billiga loppisvinyler använder jag för bejaka min inre Ernst Kirchsteiger.Kombinerat med nån “Glasramen Åke” från Älmhultsföretaget och du har en oändlig variationsrikedom med tavlor. Här fastnade jag för den trähaltiga primitiva trähaltiga papperskvalitén, det blekgula mot det turkosa.

Just det estetiska kringplocket runt lp-skivor har skenat i väg till orimliga nivåer. Nu säljs skraltiga träbackar i dåligt virke för fantasisummor och tanken är att det skall vara “rustikt”.

Jo tack, men jag köper inte gamla uppskrämda “vintage-äppellådor”. För att inte tala om fåneriet att ha ett slags bordstaffli med med texten “Now playing” att ställa konvolutet på.

Kommer vi i framtiden se en genusvetenskaplig avhandling om hur vinylretrovågen fick män att våga köpa heminredning? Nå, lite var jag nu medskyldig till denna tendens för skivan var halvvägs in i ramen innan jag sa till mig själv: “äh jag måste ju lyssna på den i alla fall en gång innan den hamnar på väggen”.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig, kanske någon form av schlager à la Burt Bacharach. Stora orkesterarrangemang och snärtiga trumpeter ni vet.

Men vad jag fick var…opera! Tenoren Jan Kiepura hade sin storhetstid under ljudfilmens genombrott och hade verkligen ingen beröringsskräck inför detta nya medium.

Han lät operasången vara del i handlingen och om mina svajiga källor i form av polska wikipedia och autotranslate inte bedrar mig blev den skarpa sången en del i handlingen på samma vis som när Jönssonligan börjar borra i Franz Jäger kassaskåpet först vid orkesterns crescendo.

Polen är en nation som varit ung många gånger. Knappast något annat europeiskt land har haft en lika tumultartad bakgrund med annekteringar och uppstyckningar och tragedier så det blev närmast ett psykologiskt imperativ att vilja hävda landets särart och autonomi. Kanske därför vi här hör Nessum Dorma översatt till egna språket?

Ni som följt ”Veckans vax” har säkert noterat att östeuropeiska vinylalbum varit min faiblesse och det har inte alltid handlat om själva musiken utan lika gärna hela epoken och historien som omgärdar skivorna. Jan Kiepura representerar verkligen en guldåder i det avseendet. Som det här med hans hotellinvestering. Jo, han tjänade bra på sin konst och startade ett hotell som arkitektoniskt är en fin balans mellan funkis och Art Deco.

När det europeiska politiska läget 1937 i Europa gjorde det tvunget att emigrera till USA stod verksamheten kvar och genererade en bra grundplåt för det nya livet.

Så mycket lärde vi oss alltså utifrån en lp från Myrornas billigaste back. Så mycket historiskt intressant damm lär knappast Spotifys sterila algoritmer kunna röra upp.

The post Veckans vax: En polsk tenor first appeared on Opulens.

OPERA. I juli har Kammaropera Syds uppsättning Askungen premiär. Föreställningen beskrivs som en sagooperett för vuxna.

I centrum står Askungen men även prinsessor som Belle, Törnrosa och Snövit dyker upp på balen. Roller som Askungen görs av Nina Pressing medan hennes styvmoder spelas av Rickard Söderberg.

Kammaropera Syd har funnits sedan 2011 och grundades av operasångare i Malmö och består nu såväl av sångare anställda vid operan som frilansare. Askungen har premiär i Ystad den 1 juli och spelas fram till 10 juli.

Anna Brynhildsen

The post Kammaropera Syd sätter upp variant på Askungen first appeared on Opulens.

POLARPRISTAGARE. Den ryska stjärnsopranen och Polarpristagaren Anna Netrebko är tillbaka på scen efter den senaste tidens kontrovers kring henne och kriget i Ukraina. I veckan uppträdde hon bland annat på konserthuset Philharmonie de Paris och emottogs med jubel på Scala i Milano, rapporterar flera medier.

I mars blev Netrebko portad från bland annat Metropolitan i New York med hänvisning till hennes tidigare stöd för Vladimir Putin. När hon senare fördömde kriget och försökte distansera sig från den ryske presidenten i ett uttalande blev hon i sin tur av med jobb i Ryssland och kallades förrädare av den ryska statsdumans talesperson.

Den ryska primadonnan har under årens lopp vid flera tillfällen uttryckt sitt stöd för den ryska regeringen. 2014 poserade hon med en rebellflagga i den ryskstödda utbrytarregionen Donetsk i Ukraina.

Anna Netrebko är bosatt i Österrike och fick Polarpriset 2020.

TT Nyhetsbyrån

The post Primadonna gör comeback efter Putinkritik first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Björn Gustavsson har läst en bok om två sångarliv och berättar här om den en gång så uppburna men numera bortglömda mezzosopranen Kerstin Thorborg och hennes livskamrat Gustaf Bergman.

Kerstin Thorborg och Gustaf Bergman av Christer Eklund
Gidlunds

Handen upp: Hur många känner till den svenska operavärldsstjärnan Kerstin Thorborg?

Sannolikt torde få händer höjas. Trots att denna mezzosopran under 1920- och 1930-talen var Sveriges kanske mest omtalade sångerska, med en lysande internationell karriär – och trots att hon 1944 (samma år som vännen Rolf Björling) utnämndes till hovsångare, har Kerstin Thorborg närmast suddats ut ur den musikaliska offentligheten, nästintill glömts bort.

The post Vem var Kerstin Thorborg? first appeared on Opulens.

APPLÅDERAD. På lördag kan svenska operafantaster bege sig till närmaste Folkets hus. Då direktsänds “Turandot” med ukrainska sopranen Liudmyla Monastyrska på bio från Metropolitan i New York.

Den ukrainska sopranen Liudmyla Monastyrska var ursprungligen inte påtänkt för titelrollen i uppsättningen av “Turandot” på Metropolitan. Men när operan offentligt kapade banden med sin megastjärna, sopranen Anna Netrebko, på grund av hennes ovilja att ta tillbaka sitt tidigare offentliga stöd för Vladimir Putin, blev Monastyrska tillfrågad att överta rollen.

Vid premiären i lördags avslutade hon föreställningen med att vira in sig i den ukrainska flaggan inför stående ovationer från publiken. Nu får även resten av världen möjlighet att se Puccinis opera i Franco Zeffirellis klassiska uppsättning, dirigerad av Marco Armiliato.

I Sverige distribueras “Met-operan på bio” av Folkets hus och parker och kan ses på ett stort antal platser i landet på lördag med start klockan 19.

Liudmyla Monastyrska har tidigare framfört Turandot vid Ukrainas nationella opera i Kiev och på Bolsjojteatern i Moskva. Yonghoon Lee gör rollen som prinsen som vill vinna den iskalla prinsessans hand och sjunger operahiten ”Nessun dorma”.

Metropolitans direktsändningar når över 2 200 biografer i 70 länder, och sedan starten 2006 har operan sålt fler än 26 miljoner biljetter.

TT Nyhetsbyrån

The post “Turandot” med ukrainsk sopran livesänds från New York first appeared on Opulens.

FÖRTROENDEKRIS. Michael Bojesen slutar som chef för Malmö Opera. Styrelsen anser att hans förtroende är förbrukat och har beslutat att lösa hans anställningskontrakt med omedelbar verkan.

I ett pressmeddelande från Malmö Opera beskrivs Bojensen som en “stark positiv kraft” samtidigt som man konstaterar att de senaste årens negativa uppmärksamhet kring hans person har påverkat verksamheten starkt. Per-Martin Svensson, ordförande i Malmö Operas styrelse, uppger att operan behöver en ny ledare.

”Styrelsen konstaterar att förtroendet för Michael Bojesen är förbrukat och anser att en ny ledare för Malmö Opera behövs. Styrelsen är enig i sitt beslut men beklagar samtidigt djupt att detta beslut varit nödvändigt”, säger Svensson.

Bakgrunden är den utredning om sexuella trakasserier och övergrepp i public service-företaget Danmarks Radios flickkör. I höstas presenterades en extern advokatutredning där 129 personer som tidigare har sjungit i eller haft insyn i kören hade uttalat sig.

Minst 64 av dessa hade blivit utsatta för kränkningar, i “ganska många fall” upprepade gånger och flera av dem beskrevs som grova, slog utredningen fast, enligt den danska nyhetsbyrån Ritzau. De flesta av kränkningarna ska ha skett för över 20 år sedan, men fortsatt fram till och med 2010. När utredningen presenterades bad Danmarks Radios generaldirektör Maria Rørbye Rønn de drabbade om ursäkt.

Michael Bojesen var chefsdirigent för kören mellan 2001 och 2010. I ett e-postmeddelande till Ritzau skrev han i samband med att advokatutredningen presenterades att han var skakad över att den slagit samman hans tid med kören med hans föregångares chefstid.

“Angående det som presenterats som gäller min person, så vet jag att de kränkningar som beskrivs i rapporten inte har något att göra med mina tio år som dirigent för kören”, skrev Bojesen.

Per-Martin Svensson sade då att styrelsens förtroende för Bojesen var orubbat.

Under tiden som operan letar efter en ny chef kommer publikutvecklingschefen Carina Ostrander att leda verksamheten.

TT Nyhetsbyrån

The post Malmö Opera sparkar Bojesen first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Den ryska operastjärnan och Polarpristagaren Anna Netrebko förlorar nu jobb även i Ryssland med anledning av kriget i Ukraina. I hemlandet blir hon kallad för förrädare, uppger New York Times.

Efter kriget ställde bland andra Metropolitan i New York och operahus i München och Zürich in Netrebkos framträdanden med hänvisning till hennes stöd för Vladimir Putin.

Till slut valde operasångerskan att göra ett uttalande där hon fördömer kriget i Ukraina och samtidigt förklarar att hon träffat Putin endast en handfull gånger, framför allt vid OS-invigningen och i samband med prisutdelningar.

Uttalandet leder nu till att hon blir av med jobb i Ryssland . Operan i Novosibirsk och Sibiriens balett och teater har ställt in hennes framträdande med förklaringen att hon verkar mer intresserad av sin globala karriär än av “hemlandets öde”. Den ryske lagstiftaren Vyacheslav Volodin, beskriver hennes agerade som “inget annat än ett förräderi” på den ryska meddelandetjänsten Telegram. Volodin har även tidigare kritiserat artister som ta avstånd från kriget, enligt New York Times.

Metropolitan i New York vill att Anna Netrebko på ett tydligare sätt tar avstånd även från Putin för att hon åter ska får sjunga där igen.

Anna Netrebko är bosatt i Österrike och fick Polarpriset 2020.

TT Nyhetsbyrån

The post Polarpristagare förlorar jobb i Ryssland first appeared on Opulens.