MUSIKKOLLO. Den 9 oktober inleder Musikkollo Online en av tre helger med musikskapande för kvinnor och ickebinära. Bakom kollot står musikerna Erika Lindholm och Emelie Sjöström, som vill skapa ett tryggt rum för musikintresserade personer.

Under tre lördagar i oktober, med start den 9e, pågår Musikkollo Online för musikintresserade kvinnor och icke binära. Musikkollo Online är precis som det låter, en kolloverksamhet över nätet, där deltagarna umgås, delar och skapar musik tillsammans i ett tryggt rum.

– Gruppdynamiken är viktig, att uppnå den och att skapa en känsla av tillhörighet i gruppen, det är själva grundkonceptet, säger Erika Lindholm, initiativtagare tillsammans med Emelie Sjöström.

Lindholms och Sjöströms tanke är att skapa ett forum dit musikintresserade kan vända sig för att samla inspiration, avsätta tid till sina projekt eller få idéer till nya. Varje lördag bjuder på olika workshops, som kan handla om allt ifrån låtskrivning till en guide i musikproduktionsprogrammet Soundtrap, och följs av egen skapartid.

– Uppgifterna görs individuellt och man skapar sin egen musik, men får feedback från oss ledare och andra deltagare och kan prata om sitt konstnärskap eller vägen dit, säger Lindholm.

Uppläggen är anpassade efter deltagarnas nivå med olika digitala rum för olika ändamål. Den sista lördagen avslutas med en intern konsert, en delning, där det finns möjlighet för deltagarna att visa upp vad de skapat under kollot eller gjort tidigare i livet.

– Det ska inte vara avancerat, utan kom precis som du är, utan några förkunskaper och vi tar det därifrån. Det enda som behövs är något slags musikintresse.

Konceptet Musikkollo Online startades av Lindholm och Sjöström förra hösten och varför det blev ett online-event berodde huvudsakligen då på pandemin. När de fortsatte att utveckla projektet hittade de dock fler fördelar med att fortsätta hålla det via nätet.

– Dels blir det en större spridning på deltagarna och vad de har för socioekonomisk bakgrund, och dels integrerar människor som bor i städer och på landsbygd.

Musikkollo Online har sin grund i Popkollos verksamhet, en organisation för kvinnor och transpersoner som vill skapa musik under trygga förutsättningar, där Lindholm var med och tog fram konceptet för ett online-kollo under pandemin.

– Det var häftigt att separationsångest och hejdå-tårar kunde skapas även efter ett event online, så jag frågade om jag fick jobba vidare med det här konceptet och gjorde en egen variant tillsammans med Emelie.

Förutom att skapa ett musikkollo för kvinnor och icke-binära har Lindholm och Sjöström även hållit i kollo för ungdomar och seniorer. De upplever responsen som mycket positiv och ser fram emot att få ta emot nya deltagare om ett par veckor.

– Det är alltid jättekul att träffa och lära känna deltagarna, det blir en väldigt fin, intim stämning. Jag ser fram emot att bara få vara där och inspireras, skapa och umgås tillsammans, avslutar Lindholm.

The post Ett skapande rum för kvinnor och icke-binära first appeared on Opulens.

ÖKAT UTBUD. Tillgången på strömmade konserter gör att vi nu kan ta del av ett större utbud. Men hänger kritiken med? Nu finns potentialen att åter bli angelägen genom att spegla det samtida internationella musiklivet, menar Andreas Engström.

Häromdagen hajade jag till när jag i Dagens Nyheter såg en recension från Festspelen i Bergen. Det jag reagerade på var dels att det var en konstmusikrecension från utanför Sveriges gränser, och dels för att det av inforutan att döma verkade röra sig om ny musik.

[premium-wekend]

Nu är jag där igen. Jag har tagit upp detta vid så pass många tillfällen att också dagstidningskritiker menat att detta att klaga på svenska kultursidors dåliga omvärldsbevakning är litet av min specialitet.

Men nu blev jag alltså positivt överraskad. Låt gå för att det var snabbt övergående när jag insåg att det ju vore märkligt om man inte skriver om Nordens kanske största klassiska musikfestival samtidigt som jag insåg att recensionen faktiskt enbart tog upp Edvard Griegs pianokonsert (utan att nämna den lettiske tonsättaren Pēteris Vasks, vars namn stod i inforutan).

Men, de hade i alla fall dragit upp till Bergen. Eller, det var ju precis vad de inte gjort. Konserten streamades (med solopianisten i Reykjavik) och orkestern i Bergen. En typisk samtida konsertlösning, som det verkar – och här finns möjligheter för musikkritiken.

Fokuseringen på det svenska brukar motiveras av att man skriver för en svensk publik som bor i Sverige. Men också att man inte har råd och möjlighet att bevaka vad som sker utanför Sveriges gränser. Men nu gick det ju faktiskt att rapportera ”från” Bergen. Och Festspelen är inte den enda festival som arbetat med onlineformat i coronatider. En mängd festivaler för ny musik inte bara streamar konserter utan anpassar programmen efter den situation som råder.

Covid-19 och medföljande nedstängning och restriktioner vad gäller resor och publik har satt estetiska och programtekniska avtryck i festivaler, som kammarmusikfestivalen i Witten, jazz- och improfestivalen i Mörs Festival, musikteaterfestivalen Münchener Biennale med flera. Festivalerna kan delvis upplevas live på plats. Men de onlineversioner som ges betraktas är ofta fullgoda konsertformat i sig – festivalerna, programmen och även verken i sig är gjorda för nätet.

Plötsligt står nu den sedan drygt två decennier krisande kritiken inför helt andra möjligheter. Nu finns nu potentialen att åter bli angelägen genom att spegla det samtida internationella musiklivet. Man behöver inte resa någonstans, det kostar inget, det räcker med att vara uppkopplad.

Processen filmades för att dels kunna visa framförandet som sådant men också för att med bildmediet generera en visuell, performativ och teatral dimension.

Att ta del av, informera och analysera den internationella musikscenen är viktigare än någonsin. För i takt med utvecklingen av olika nödlösningar skapas former där man spelar online mellan länder och tvärs över kontinenter. Konsten blir till utifrån dessa förutsättningar. Till festivalen i Witten, som ägde rum under helgen 24–26 april och som helt ägnas uruppföranden, spelades verk in från en mängd platser runt om på jorden för att ”från Witten” sändas ut till mottagarna. Ibland, som i fallet med tonsättaren Elena Rykovas samarbete med elgitarrgruppen Ufa Sextet, skedde rent av det embryonala arbetet i form av instudering/komposition samt inspelning parallellt från Boston och Tel Aviv. Processen filmades för att dels kunna visa framförandet som sådant men också för att med bildmediet generera en visuell, performativ och teatral dimension.

Detta är inget nytt i strikt mening. Men när det utgör förutsättningen för att överhuvud taget kunna arbeta kreativt med festivalformatet och därigenom påverkar den konstnärliga processen rör det sig givetvis om något mer än enbart livestreaming.

Därmed finns inte bara förutsättningar för var och en att ta del av ett internationellt konsertutbud – inte som substitut utan som original. Kanske finns därmed ett incitament för de rikstäckande dagstidningarna att emellanåt lyfta blickarna.

[/premium-wekend]

The post Onlinekonserten – en chans för musikkritiken first appeared on Opulens.

BAKÅTSTRÄVARE. “Man skulle ändå kunna föreställa sig att filmbranschen hade lärt sig något av hur trevligt det är för deras kolleger i skivbranschen att få intäkter igen. Men icke”, skriver Erik J Rudvall.

”Webben kommer aldrig att ersätta riktiga skivbutiker.”

Citatet är från år 2000 och mannen som talar heter Russ Solomon. Fyrtio år tidigare har han grundat den klassiska skivbutikskedjan Tower Records, som vid det här laget har 192 butiker på fem kontinenter och omsätter en miljard dollar om året. Som alla förstår är Solomon och hans imperium på väg åt pipsvängen, han har bara inte insett det själv ännu.

Fyra år senare tvingas han ansöka om konkurs första gången, och efter ytterligare två år stänger bankerna definitivt dörren bakom honom. Tower Records är bankrutt. Slut. Kaputt. God hjälp i utförsbacken har de fått av Napster, ett fildelningsprogram för mp3-filer på internet som under ett par år runt millennieskiftet gjorde spridningen av ”gratis” musik på nätet till en folkrörelse.

Det säger sig själv att det inte var hållbart på något sätt, men i stället för att ta vara på det teknologiska genombrottet, lansera en egen tjänst och göra det möjligt för konsumenterna att betala för musiken satsade skivbranschen på … juridiken. Kunderna skulle dras inför domare och bötfällas eller helst fängslas. Och hade det inte varit för att ett par svenska nördar med dålig impulskontroll släpade branschen sprattlande baklänges in i framtiden så hade vi väl varit kvar i mp3-träsket fortfarande.

Nu fick vi Spotify, och i dag behöver den som vill lyssna på all världens musik inte betala mer än en hundring i månaden för det. Tack vare Spotify och konkurrenter som Apple Music, Tidal, Google Play Music och Microsoft Groove Music kan vem som helst helt lagligt böka runt och bland och njuta av 30 miljoner låtar eller fler. Även de mest motspänstiga bakåtsträvare har ordnat in sig i ledet och nu finns till och med Beatles, Prince, Metallica och Taylor Swift med i utbudet. Och Spotify står för mer än hälften av åtminstone den svenska skivbranschens intäkter.

Russ Solomon var inte den förste som pratade i nattmössan om teknik, och den som söker ska snart finna fantastiska formuleringar från företrädare för både Facit, Microsoft, Dell och IBM. Den gemensamma nämnaren är att de underskattar hur genomgripande den tekniska utvecklingen kan förändra hela branscher.

Man skulle ändå kunna föreställa sig att filmbranschen hade lärt sig något av hur trevligt det är för deras kolleger i skivbranschen att få intäkter igen. Men icke. Fortfarande är det absolut enklaste sättet att titta på film och teveserier, att göra det ”gratis”. Kvaliteten är så där, skurkarna är de enda som tjänar några pengar på det, och för att kunna se på utländska produktioner med svenska undertexter krävs det ofta ett pillande som ligger klart över kompetenströskeln för de flesta soffpotatisar.

Tio år efter Spotifys genombrott väntar vi alltså fortfarande på att någon ska lyckas utsätta filmbranschen för samma trick. Visst, vi har fått några moderna, initiativrika och lättrörliga aktörer även inom rörlig bild. Netflix och HBO Nordic, och i någon mån också C More, Viaplay och Amazon Prime TV, erbjuder emellanåt bra men nischade, strömmande tjänster på nätet. Men för den som likt musikälskaren vill ha tillgång till ”allt” för en rimlig månadskostnad finns fortfarande inget alternativ.

För de av oss som fortfarande läser böcker har Hjalmar Söderberg i ”Sista boken” kanske en förklaring till att det händer så lite i en bransch som borde brinna av iver att göra rätt innan det är för sent:

”Det finns saker som man måste vara fackman för att inte förstå.”

Alla artiklar av Erik J Rudvall

The post När kommer Spotify för film? first appeared on Opulens.