POLITIK. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur hat och drev kommit att bli ett hot mot demokratin.

Hat föder hat

Hat mot någon beror ofta på rädsla. Att man fruktar att personen ska skada en själv. Den man fruktar blir ett hot. För att försvara sig uppbådas hat för att samla kraft och motivation att möta hotet.

I dag är det enklare än någonsin att uttrycka hat. Sociala medier är oändliga, alltid öppna och övervakningen av dem i bästa fall minimal, i de flesta fall obefintlig. Hat föder hat. På nätet finns likasinnade och att hata tillsammans fördjupar och förstärker.

Följden blir att allt fler tvekar att bli politiker och allt fler hoppar av uppdraget med hatet som främsta skäl. Måhända är det de politiker vi behöver bäst: de eftertänksamma och lyssnande som kan respektera dem som tänker olika. Men i gengäld kräver respekt tillbaka. De tystnar i det offentliga samtalet. Då besannas Martin Luther Kings tes: det farliga är inte de ondas ondska utan de godas tystnad.

Hatet mot Palme

Låt oss se på tre hatkampanjer i Sverige. En mot Olof Palme, (1927-1986) socialdemokratisk statsminister i elva år och ledare för partiet i 17 år. Hans stil kan beskrivas som konfrontativ och retoriskt mycket skicklig. Under hans tid var Socialdemokraterna långt mer vänster än i dag och därför ett hot mot högern och den ekonomiska makten. Hatet kom även ur det faktum att han kom från en ytterst högborgerlig miljö. Av många i högern och den ekonomiska eliten betraktades han som en förrädare.

Hatet tog många former. En var nidbilder av honom i stil med de karikatyrer som nazisterna använde för att beskriva judar. I andra fall var han mål på en pricktavla eller ett ansikte i ett kikarsikte. Eller en docka som misshandlades.

Det påstods att han behandlades för mental sjukdom eftersom han setts på Beckomberga Sjukhus. Orsaken var dock att han besökte sin mor som ibland vistades där. Värst var den urspårade, ärekränkande och hatiska kampanjen från läkaren Alf Enerström och hans kvinna skådespelerskan Gio Petré. Den drevs i åratal via annonsplatser i pressen. Vilka som plockade upp de notorna är oklart. Enerström dömdes senare för försök till dråp på en polis. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård.

På en moderat fest för en tid sedan, där företrädare för regeringen deltog, kom en riksdagsledamot i t-tröja med Hata-Palme-motiv. Hatet fortsatte alltså nästan 40 år efter att han mördats.

Hatet mot Annie Lööf

Annie Lööf, tidigare näringsminister, riksdagsledamot i 17 år och ledare för C i tolv år, utsattes för en lång och väl orkestrerad hatkampanj, främst från Sverigedemokraterna. Orsaken var inte att hon svikit löften. Utan tvärtom. För till skillnad från de borgerliga partiledarkollegorna höll hon löftet att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon valde därmed samarbete med S 2018. Hon blev ett hot mot borgarna.

I SD:s värld är ett löfte som hålls lika vidrigt som ett som bryts. Tv-kanalen Riks som tidigare ingick i SD, men nu får bara har starka kopplingar till partiet, publicerade 180 inslag med hat och hån Annie Lööf. Bland annat kallades hon Sharia-Anne, beskrevs ha ögon som en sociopat och “skulle bort från världen”. Extremhögern, bortom SD, drog på med att Annie Lööf var landsförrädare och folkfiende. Det var anledningen till att Thedodor Engström, som mördade överläkaren Ing-Marie Wieselgren i Almedalen 2022, hade Lööf som primär måltavla.

SD:s chefsideolog Mattias Karlsson sade senare i en SVT-intervju att man “gått för hårt åt Annie Lööf.” Orsaken var att andra minsann varit elaka mot SD, så då blev det så. Trovärdigheten i detta är för mig lika liten som när han och Jimmie Åkesson i Almedalen förra året plötsligt yrvaket insåg att judarna i Sverige kanske känt sig hotade av SD. Det var ju inte bra och SD bad om ursäkt. Därmed vann partiet priset för decenniets största lögn/hyckleri.

Greta utsatt för hat och hån

En tredje person som utsatts för hat och hån är miljöaktivisten Greta Thunberg. Hatet mot henne kan delas upp i tre delar. För det första kommer hon från en kändisfamilj, (mamma är operasångerskan Malena Ernman). För det andra var hon mycket ung när hon började sin kamp och kan därför upplevas som näsvis och brådmogen. Det tredje skälet består i att hon drev frågan som högerpopulister hatar och förnekar mest – att vårt sätt att leva skulle hota miljön. Allt hat och hån mot henne i kommentarsfälten på sociala medier är vidrigt, speciellt som det riktas mot en ung kvinna utan någon formell makt. Jag har följt en del av fälten och bedömer att 90 procent av hatarna är medelålders vita män.

Hennes engagemang och stil har också gjort att hon älskats av en del av världens befolkning. Hon har blivit kändis, talat i FN och träffat värdsledare. Vilket gör att hon avskys än mer av hatarna.

En stor del av hatet, hånet och misstron mot henne beror nog på att hon av många upplevs som hotfull. Hon ger oss dåligt samvete för det sätt vi lever på, att vi inte tar ansvar för det och skärper oss. Hur avvärjs detta hot? Jo, genom att skjuta budbäraren, alltså Greta Thunberg. Hennes åsikter i miljöfrågan är dock inte extrema. Egentligen går hennes budskap ut på att vi måste lyssna på experterna.

För många upplevs det som oerhört farligt att följa det rådet. Därför är det fritt fram att hata och håna Greta. Från en trygg plats vid ett anonymt tangentbord.

The post Hat och drev utgör hot mot demokratin first appeared on Opulens.

POLITIK. Stellan Lindqvist skriver om Gaza och vår tids stora politiska svek. Han minns Olof Palmes ord: ”Satans mördare”.

Det finns situationer, tidpunkter när orden är den viktigaste handlingen. När vi alltför länge sett ohyggligheter men gömt orden inom oss. Eftersom orden uppifrån inte stämmer med det vi ser: ett sönderbombat land, två miljoner människor som av militär övermakt föses än till den ena än till en andra änden av en liten landremsa, en medvetet framtvingad svält.

Så växer glappet. Förvirringen.

Långt in i kriget fanns bara de försvarande orden (gäller fortfarande Sverigedemokraterna och delar av Kristdemokraterna): Hamas bär hela skulden, Israel har rätt att försvara sig. Sedan kom de diplomatiskt utformade: proportionaliteten är inte rimlig, Israel har gått för långt. Först nyligen har orden skärpts. Ordet krigsbrott nämns. Som är ett juridiskt ord, ett ord för domstolar, men inte orden för det vi ser, det vi bär inom oss. Inte de ställningstagande orden, inte orden i våra hjärtan, inte orden för vår vrede och sorg.

Det fanns en annan tid, ett annat ledarskap. Vi som är lite äldre minns orden. ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. Palmes ord. Vi minns hur våra känslor och tankar sammanföll med orden. Var de diplomatiska, orden? Nej. Men de befäste i en orolig tid vilka vi var, vilka vi kunde vara. Vi blev lätta om hjärtat, också stolta. Jo, starka invändningar fanns, och komplikationer förstås. De senare är nu glömda. Men orden finns kvar: ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. Också vår tanke: mod! Förstås var det en annan tid, en annan tids våld och övergrepp. Orden gällde Francos diktatur och det var tjeckoslovakiska kommunistpartiets förföljelse av oppositionella. Men ingenting, absolut ingenting av detta, det som då hände, var av samma dignitet som detta som just nu pågår. Så vi väntar. Och väntar. Men de kommer inte, ännu inte. Orden som rastlöst rör sig i vårt bröst, orden som bekräftar vår vrede, vår sorg.  Kanske i denna väntan något bleknar. Kanske vänder vi blicken åt ett annat håll, kanske tänker vi att det är något vi missförstått, missat. Kanske blir vi vilsna. Kanske tysta.

En vanlig invändning mot de stora orden är att de mest skapar oreda i de internationella förbindelserna. Mer diskreta påtryckningar är att föredra: inhämta fakta om motparten (Israel), samordna (EU), sedan producera utrikespolitik. I många fall är detta säkert ett klokt sätt. Men inte i detta etiskt glödande fall, eftersom etiskt glödande fall också är inrikespolitik, det vill säga rör vårt etiska kompass. Det vill säga vilka vi är, vilka vi vill vara. Palme förstod.

Mycket grovt utryckt finns det två olika tankelinjer att följa. Det ena brukar kallas konsekvensetik, det andra pliktetik/regeletik. Den förra laborerar på kort och medellång sikt, den senare på lång sikt; kanske intresserar den sig inte överhuvudtaget om tidens gång. Läsaren får ursäkta mig att jag nu en aning går från hjärtats språk till tankens och teorins. Men det är min absoluta övertygelse att en politik som inte kan balansera de båda är dömd att förfalla.

Konsekvensetiken kan ju förefalla vara den mest rationella eftersom vi enligt denna skall välja det alternativ som gynnar flest antal människor eller, när det gäller politik, optimerar möjligheterna att nå uppställda politiska mål. Tydligt är att det är det denna linje europeiska ledare följer när de medelst devota ord och maximal underdånighet försöker blidka en brottsdömd och narcissistisk autokrat. Allt med mycket ovissa konsekvenser förstås. Det senare sammanhänger också med en grundläggande kritik av konsekvensetiken: inget kan vi egentligen veta om konsekvenser, eftersom de ännu inte skett, eftersom det rör sig om framtiden. Och om framtiden vet vi ingenting förutom möjligtvis sannolikheten att något skall hända. Ändå förefaller det klokt att anta att om något brukar hända så är det rimligt att anta att det också kommer att hända i framtiden. Åtminstone den korta och medellånga framtiden. Men framtiden, och detta är en skarp invändning, är ju också lång, mycket lång rent av.

Regeletiken är väsensskild. Enligt den finns värden som, oavsett konsekvenser, sannolika eller på annat sätt beskaffade, måste skyddas. Detta låter dogmatiskt och är det. Men skillnaderna kanske ändå inte är totala. Det är högst troligt att det även i regeletiken gömmer sig ett mått av konsekvenstänkande: genom ett fasthållande – ja även helighållande – av vissa värden så befäster man dessa värden långsiktigt (konsekvens) och på så vis når man även andra viktiga mål. Mycket antagande och mycket hopp. Jo förvisso. Men vilka vore vi om vi inte, i en kaotisk värld, lät oss styras av hoppet? Kanske är det just därför och i samklang med hoppets filosofi vi bör återanvända Palmes ord: Satans mördare!

Hoppets ord? Ja, eftersom vi därmed sagt att vi sett de mördade.

Den 23 augusti skriver Karin Pettersson i Aftonbladet om Gaza: ”Detta är vår tids stora politiska svek”. Det är alldeles sant.

The post Stellan Lindqvist: ”Satans mördare” first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. ”Gunnar Myrdals frånfälle 1987 blir också på sätt och vis den klassiska socialdemokratins död. Nu kommer decentraliseringar, liberaliseringar och begreppet blåsosse föds. Sammanfattningsvis är detta en biografi om en hel epoks uppgång och fall,” skriver Jesper Nordström, som läst Claes Bergs biografi över den framstående nationalekonomen och S-politikern.

Gunnar Myrdal. Ett liv med många dilemman av Claes Berg
Dialogos

Astrid Lindgrens samtal i telefon med sin syster inleddes alltid med orden ”döden, döden”. Med sitt torra finurliga tonfall förklarade hon att ”sen har vi bara det roliga kvar att prata om”.

Så då inleder jag med mina reservationer kring Claes Bergs i övrigt mycket matiga välskrivna bok om Gunnar Myrdal och det är graden av tvärsäkerhet kring emotionella och personlighetskaraktäristiska aspekter när handlar om Gunnar Myrdal.

Claes Berg hamrar in i korta påståendesatser att Gunnar Myrdal var si, att han var så som person men hur vet man det?

Det är klart att om man sjunker ner i ett så oerhört stort material som krävs för att skriva en biografi så lyser det kanske igenom mellan raderna i primärmaterialet men hade inte ett förfarande i stil med att ”…sa hans sekreterare i en intervju” eller ”…ser man om man läser hans dagbok..” med notapparat varit mer empiristiskt vetenskapligt?

Med det sagt så är detta en utmärkt biografi om en av våra stora samhällsintellektuella som verkligen satt och skrev tusensidiga böcker om olika reformproblem, åkte världen runt på kongresser och sannerligen levde som han lärde; Socialdemokraten i vit funkisvilla med ljusa trämöbler och fingrarna med i snart sagt alla stora samhällsomläggningar i Sverige.

Claes Berg framhåller också att socialdemokratin och folkhemmet, som närmast världsunik företeelse, hade sin grund i Stormaktstiden, att det då så att säga fanns en adlig eller i alla fall akademiskt utbildad medelklass som utgjorde grunden för ett tjänstemannasamhälle.

Objektiv sanning

Det var ett samhälle med ibland en litet väl självgod, oproblematiserande attityd i form av föreställningen om objektiv sanning. Vem vill inte ha mer semester och varmvatten i sitt boende så att säga? Vem vill inte vara hälsosam och friskvårdande och hel och ren?

Det är som om Claes Berg låter Gunnar Myrdal och socialdemokratin stå för ett mycket hegemoniskt västerländskt ideal präglat av ingenjörsanda och tillväxt och signifikativt nog möts han av mest kritik och problem när han är ekonomiskt konsult om tillväxt och välfärd i Indien. Väst möter Öst och vi ser början till ett postmodernt, postkolonialt perspektiv.

Engagemangets tid

Det var en tid av engagemang och nerv, tvärsäkerhet och ryggrad som vi inte har i dagens politiska debatt. Vem av våra folkvalda sitter numera och läser och skriver och forskar hundra timmar i veckan? Den tiden verkar förflyttats till Instagrams enerverande flugsvärm där debatten reducerats till vem som gjort det fräckaste tjuvnypet mot vem klockan 23.00. En form av realpolitisk opportunism.

Å andra sidan bör vi inte glömma att Gunnar Myrdal verkade i en tid när socialdemokratin ibland hade 51 procents röster och närmast agerade i en slags ”demokratisk diktatur” och mest pekade med hela handen.

Stora egon

Då medförde det såklart ett enormt självförtroende i att närmast vara ett slags kardinal som ingick i ideologistaben. Föga förvånande visar Claes Berg på att Gunnar Myrdal inte kom överens med Dag Hammarskjöld. Två så stora egon och krafter ryms sällan inom samma sfär.

Men även Tage Erlander uttryckte en viss irritation i sina dagböcker och det var väl på grund av att han mer var en jordnära handlingsman än boksynt.

Socialdemokratins historia

Med det sagt så framstår den här boken som en berättelse inte bara om Myrdal utan om hela socialdemokratins historia med sina inneboende slitningar; å ena sidan verkstadsarbetaren som blivit skyddsombud eller fackligt aktiv och å andra sidan akademikerna, teoretikerna. En inre motsättning som kan sägas kulminera med den retoriskt briljante Olof Palme.

Gunnar Myrdals frånfälle 1987 blir också på sätt och vis den klassiska socialdemokratins död. Nu kommer decentraliseringar, liberaliseringar och begreppet blåsosse föds. Sammanfattningsvis är detta en biografi om en hel epoks uppgång och fall.

The post Utmärkt biografi över Gunnar Myrdal first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Charlotte Wiberg har sett den nu aktuella tv-serien “Palmemordet – den stora mörkläggningen” och kommer till slutsatsen att Palmetraumat måste bearbetas på ett annat vis.

Vi kommer inte att komma över det på länge än, och Netflixserien Den osannolika mördaren där humorikonen Robert Gustafsson spelade Stig Engström som omöjligt beige gärningsman, vilket skapade en märklig mixad känsla av komik och deprimerande tristess omkring det hela, var för många av oss inte en tillfredsställande upplösning på dramat Palmemordet, som vi levt med i snart fyra decennier. Det framkom aldrig något vettigt motiv i serien, och för min del som en av dem som hyste mer kärlek än hat till Palme behövs det någon form av förklaring till händelsen för att vi ska kunna betrakta den som avslutad.

Nu har på flera plattformar (HBO Max, Kanal 5, Discovery) en ny serie dykt upp som verkar som skräddarsydd för oss otillfredsställda. Palmemordet – den stora mörkläggningen ägnar också första avsnittet till övervägande del åt själva reaktionerna på mordet. Tv-serien är skapad av Jan Stocklassa, en amatör som drabbats av ”Palmeviruset”. Detta virus som har en förmåga att göra var och varannan svensk till en privatspanare med egna teorier om Palmemordet. Stocklassa var själv en ung vuxen när mordet skedde. Det var även jag och det hade uppenbarligen en skakande inverkan på honom, liksom det hade på mig. Filmen får mig att återuppleva inte bara den chockartade händelsen utan också den extrema frustration det innebar att polisarbetet var så extremt klantigt.

Hela nationen hade egentligen behövt en traumabehandling inte bara på grund av själva mordet utan också på grund av denna märkliga totala oförmåga att hantera det.

Palmemordet är och förblir en varböld i svensk historia och vad vi hade behövt är något slags kollektiv bearbetning av det. Palme var ju en politiker som väckte starka känslor. Men varför var han egentligen så älskad och hatad? Det går Stocklassa inte på djupet med. I stället följer han de begripligt nog oemotståndliga spår som lades ut av Stieg Larsson, ett annat nationalhelgon, i de papper han lämnade efter sig och Stocklassa lagt vantarna på.

Stocklassa tittar både på synen på Palme utomlands och på det där märkliga och vidriga fenomenet Palmehat. Det blir mycket bruten engelska och teorier som rent psykologiskt är mycket mer tillfredsställande än föreställningarna om Engström, Pettersson, Andersson eller Lundström som förövare. Men är de sanna? Det är nog för sent för att någon verkligen ska kunna presentera en lösning som skulle kunna sätta stopp för alla spekulationer.

Vad vi behöver är som sagt kanske snarare filmer om Palme som offentlig gestalt, inte biografier utan filmer om vad Palme egentligen betydde för oss, och vilken inverkan på Sverige mordet på Palme egentligen hade. Det är aldrig för sent för detta.  

The post Palmetraumat måste bearbetas på ett annat vis first appeared on Opulens.

REFLEKTIONER. Gunnar Lundin reflekterar över hur möten med offentliga personer i verkligheten kan få en att se något annat än vad som förmedlats i medierna. Att verkligen se!

En gång såg jag Olof Palme.

Palme hade hållit valtal i Kista centrum och kom nu skyndande i sensommarsolen uppför det sluttande utomhustorget på väg till bilen och chauffören.

Det var en individ som jag visserligen kände igen men som samtidigt var främmande för mina föreställningar – bildade av tv och tidningar.

Sättet att med handen nonchalant svepa bort hårtesten som fallit ner i pannan, den rullande atletiska gången, fysiken hos en officer (eller adelsman) som orädd skulle anta en utmaning på duell, karisman som det entusiastiska eller bara nyfikna entouraget gav.  För dessa människor var han historiens ande materialiserad i en person, som Hegel sa om Napoleon.

Det var en bild vid sidan om politiska åsikter och utan den kausalitet som gör att vi ser vad vi lärts att se.

Den var sann. Den visade bara en bit av Olof Palme och hur människor beter sig, något som på trots av alla förändringar är sig likt.

Även Carl-Johan Malmberg, vars Proustbok jag nyss läst, har jag sett bara en gång.

Han kom utstudsande ur en butik på Kungsgatan och fortsatte med samtidigt tunga och spänstiga kliv upp mot Hötorget. Han var sportklädd och lätt igenkännlig bland alla kavajer och slipsar. Synen kastade omedelbart ljus på hans artiklar i Svenska Dagbladet. (Och i brist på beundrare gav jag honom karisma.)  Och det förklarar hans förändrade livssyn i boken om Proust. Under ett livs Proustlektyr hade Marcels promenad med Mercuri vingar undgått honom. “Det är först nu, när jag själv har fått svårt att gå och inte som förr kan röra mig fritt på gator och torg – som om jag hade vingar! – som jag verkligen ser uttrycket Mercury vingar i passagen här.”

The post Se är förstå first appeared on Opulens.

SPÄNNING. “Trots att romanen skapar lite för många frågor som aldrig besvaras, är den tillräckligt spännande för att sporra de läsare som gillar att sträckläsa,” skriver Elisabeth Brännström.

The post Oroväckande åktur genom historien first appeared on Opulens.

MORDGÅTAN. Bo Bjelvehammar har läst Koryféerna – En konspirationsroman av Lena Andersson. “Det går mycket väl att på goda grunder påstå att mordgåtans svar står att finna inom den svenska polisen och underrättelsetjänsten,” skriver han.

Koryféerna. En konspirationsroman
av Lena Andersson
Polaris

Lena Andersson fortsätter att beskriva och gestalta det svenska folkhemmet och dess upplösning. En vattendelare är Palmemordet. Det är detta som är föremål för en ingående behandling i hennes senaste roman Koryféerna.

Lena Andersson närmar sig ämnet och mordgåtan med en viss ödmjukhet, hon ser ingen version som absolut sann. Det går således inte att se entydigt på någonting här i världen.

Hon argumenterar brett, tar hjälp av både filosofiska och psykologiska verktyg. Ibland förefaller verktygslådan väl ymnig, som häggen i blomning. Det blir ansträngt och svårt att ta till sig. Det blir också ett sätt för författaren att legitimera sina egna tankar och det teoretiska ramverket.

Nu nämns inte personerna vid sina rätta namn, men det är lätt att inse vem som är Carl Lidbom och vem som är partisekreterare Bo Toresson. Polischefen heter i romanen Rolf Utterström och inte Hans Holmér.

Det slås fast i romanen att polischefen inte är släkt med Sven Utterström från Boden, som vann Vasaloppet någon gång i forntiden. Att märka är att Rolf Utterström åkt Vasaloppet ett antal gånger och under mordnatten befann sig i Dalarna.

Det som händer är förutsägbart, en februarikväll skjuts landets främste statsman Carl Stjärne till döds på öppen gata, bredvid honom finns hans fru Astrid.

Polischef Rolf Utterström leder spaningarna, viftar med sin pistol och nosar upp diverse spår. Dessa spår är begränsade och teorierna ihåliga, men polischefen är ihärdig i sitt handlande och håller fast vid dessa. Ingen gärningsman grips.

Lena Andersson kritiserar snävheten i angreppssätten. Det innebär att hon avvisar Skandiamannen-teorin och menar att bristerna i utrednings- och spaningsarbetet framför allt ligger i insnävningen och begränsningen.

Slutsatsen blir att det hade krävts ett mera brett, begåvat och okonventionellt sätt att tänka och att arbeta. Förmågan till detta saknades uppenbarligen hos de ledande inblandade.

Berättelsen bärs fram av journalisten Roger Lilja, som trettio år efter mordet får i uppdrag att skriva en artikel om dådet. I detta arbete möter han en man inom underrättelsetjänsten, som säger sig känna till det verkliga händelseförloppet.

Underrättelsemannen uppehåller sig länge och utförligt vid ett möte i Frankrike, några månader före mordet. Där diskuterades den svenska statsministerns belastning för partiet, för Sverige. De främsta bland dessa ledare, koryféer, ville göra sig av med Sveriges statsminister.

Resonemanget är så gott som andra spår i jakten på en mördare, inte konstigt, inte osannolikt, inte överarbetat. Det går mycket väl att på goda grunder påstå att mordgåtans svar står att finna inom den svenska polisen och underrättelsetjänsten.

The post Roman med kritisk udd mot Palmeutredningen first appeared on Opulens.

POLITIKERMORD. Olof Palme och Anna Lindh. Två mördade svenska politiker står i centrum på Riksteatern i vår. Säsongen bjuder också på psykologisk thriller, feelgood-deckare – och en pjäs med hiphopduon Ison & Fille.

“Stortorget” är en nyskriven pjäs av den chilenske dramatikern och regissören Guillermo Calderón. Den handlar om Jan, Wilma, Stefan och Per som trots sina svenskklingande namn är barn till chilenska invandrare i Sverige. Dessutom älskar de Olof Palme.

Sara Ullberg/TT
Erika Josefsson/TT
Elin Swedenmark/TT

The post Olof Palme tar plats på Riksteatern first appeared on Opulens.

FÖRTAL. Justitiekanslern (JK) har beslutat att inte ta upp anmälan om förtal av avliden i Netflixserien “Den osannolika mördaren”, rapporterar SVT Nyheter.

I tv-serien utmålas den så kallade Skandiamannen, Stig Engström, som statsminister Olof Palmes mördare. En person har JK-anmält serien för förtal med anledning av att Engström inte har fällts för mordet.

JK motiverar sitt beslut att inte ta upp anmälan med att Netflix inte har något registrerat utgivningsbevis, och även saknar ansvarig utgivare. Anmälan lämnas därför över till Åklagarmyndigheten, där en allmän åklagare kan välja att ta upp fallet.

Även Ulrika Glaser Rydberg, dottern till den man som kallas för vapensamlaren i Netflixserien, har förtalsanmält serien då hon anser att hennes far utmålas i ett “nidporträtt” som den som mobbade Stig Engström.

JK meddelar att man inte heller kommer att ta upp Glaser Rydbergs anmälan.

The post JK tar inte upp anmälningar mot Netflixserie first appeared on Opulens.

PALMEMORDET. Rollen som den utpekade Palmemördaren Stig Engström hjälpte Robert Gustafsson att bearbeta sina egna upplevelser från mordnatten.

– Palmemordet har förföljt mig sedan den där kvällen, säger han.

Kvällen den 28 februari 1986 riktade Stig Engström en magnumrevolver mot Sveriges statsminister Olof Palme och sköt ihjäl honom på nära håll. Det är i alla fall den lösning av mordet som presenteras i den nya Netflix-satsningen “Den osannolika mördaren”.

Serien bygger på journalisten Thomas Petterssons omtalade bok med samma namn. Förra året pekade Palmeutredningen också till slut ut Engström, även känd som Skandiamannen, som trolig gärningsman.

I tv-serien framträder en udda figur, som mördar Olof Palme mer eller mindre av en slump, som sedan njuter av uppmärksamheten han får som vittne och som undgår att bli upptäckt tack vare sin dubbelnatur och ofrivilliga förmåga att aldrig bli tagen på allvar.

Vill ha reaktioner

Seriens huvudregissör Charlotte Brändström kallar “Den osannolika mördaren” för en intim karaktärsstudie.

– Vi försökte ställa frågor åt alla håll och vi försökte få folk att känna empati för Stig. Att förstå honom i alla fall, det är viktigt att förstå. Jag tycker alltid att det är viktigt att ingen är svart eller vit, säger hon.

Samtidigt pekar serien ut en verklig person som aldrig blivit dömd och som inte kan försvara sig som Palmes mördare. Charlotte Brändström är beredd på starka reaktioner, säger hon.

– Man vill ju ha mycket reaktioner. Det spelar ingen roll om de är positiva eller negativa, man gör ju en film för att få reaktioner. Alla kan ju ha sin åsikt och de kommer nog inte att tala så mycket om hur vi har gjort den, de kommer nog mer att tala om vad vi säger med den.

Knackade på Palme

Robert Gustafsson var närmare händelsernas centrum än de flesta den där kvällen för 35 år sedan. Han råkade vara på samma föreställning av “Bröderna Mozart” på biograf Grand som Palme. Han säger sig till och med ha knackat statsministern på axeln på vägen ut ur salongen för att imponera på sina kompisar.

– När jag fick frågan ville jag först tacka nej. Det här är något som har varit belastande och ganska jobbigt. Palmemordet har förföljt mig sedan den där kvällen, säger han.

På mordkvällen är Gustafsson säker på att han såg mystiska män som rörde sig i skuggorna kring Sveavägen och kommunicerade i komradio. Hans egen bild av mordet är alltså lite mer komplicerad än den som presenteras i tv-serien och Petterssons bok.

– Jag vet bara vad jag har sett. Walkie-talkie-männen kommer man ju inte runt hur man än bär sig åt. De är alldeles för många och på alldeles för strategiska platser. Att de är involverade är naturligtvis självklart, hävdar han.

Pettersson “inhyrd som statist”

Den frustration som Gustafsson har känt efter mordet har han använt i sitt porträtt av Engström, förklarar han.

– Att som vittne inte bli hörd eller sedd eller tagen på allvar. För mig var det här ett sätt att komma närmare och förstå lite mer av och framför allt förstå vem den här utpekade Stig var. Lite smått terapeutiskt var det på något sätt.

Rollen har samtidigt fått honom att tro på att Engström ändå kan ha varit involverad.

– Stig är inblandad på något sätt oavsett vilken teori man än väljer att tro på. Oavsett om det är “stay behind”-rörelsen, ett teatermord eller om det är något annat. Christer Pettersson var säkert också inhyrd som statist eller marionett, säger Gustafsson.

Björn Berglund/TT

The post Gustafsson: Mordet på Palme har förföljt mig first appeared on Opulens.

SPÄNNINGSROMAN. Det är lätt att bli besatt av Palmemordet, skriver Erik Bovin. Han har läst Mordnattenmatrisen, en roman av David Vikgren och finner att det är rafflande läsning för alla som intresserar sig det minsta för Palmemordet.

Mordnattenmatrisen av David Vikgren
Teg Publishing

”Jag vet vem som mördade Olof Palme”. 2018. Jag satt på tunnelbanan i riktning mot Hässelby strand när jag hörde en man yttra dessa ord. Han satt ett par säten bort, och såg ut att vara i 60-årsåldern med sliten uppsyn. Samma replik fälldes minst tre gånger utan att mannen verkade vända sig till någon särskild. Han hade kunnat vara där – tänkte jag först – på, eller i närheten av Sveavägen, fredagen den 28 februari 1986, efter klockan 23. Sedan såg jag att hade en ölburk i handen. Fyllesvammel, tänkte jag då. Sannolikheten att han bar på något som, till dags dato, inte redan kommit fram är givetvis mikroskopiskt liten. Ett original som tänkte högt, fyllesvammel, kort och gott. Och ändå. Sekvensen har förföljt mig sedan dess, jämte den fåniga men oavvisliga tanken: tänk om. Tänk om han satt på en viktig pusselbit, trots allt.

När Palmegruppen den 10 juni 2020 kom med beskedet att utredningen läggs ned var frågetecknen fler än någonsin. Stig Engström, känd som Skandiamannen (som avled år 2000) pekades då ut som misstänkt gärningsman trots avsaknaden av teknisk bevisning. Att Palmegruppen lämnade efter sig en olöst gåta har bäddat för fler tv-serier, dokumentärer, filmer och böcker i ämnet. Det moraliskt diskutabla i att kapitalisera på en djupt tragisk händelse tycks inte bekymra somliga kulturarbetare och produktionsbolag.

När David Vikgren utkommer med sin första roman Mordnattenmatrisen (2021), efter nio diktsamlingar, rör det sig om en temporal och spatial inzoomning av mordnatten. Att gåtan ännu är olöst är som sagt en förutsättning för Mordnattenmatrisens relevans.

Palmemordet rymmer onekligen en symbolisk dimension. I och med Palmes död gick även folkhemmet i graven, Sverige förlorade sin oskuld; nationens självbild fick sig en törn. I en intervju med David Vikgren i Norrbottens-Kuriren 2019 säger han sig dock vara ointresserad av symboler. ”Det jag intresserar mig för är iscensättningen av reella platser i text.” Mordnattenmatrisen utgör mycket riktigt en sådan iscensättning, närmare bestämt en litterär rekonstruktion av mordnatten. Den är 2 timmar och 45 minuter lång och slutar på sidan 86 som i 1986. Vikgren har dock gjort mycket lite för att dölja att det rör sig om en opålitlig rekonstruktion. Texten utgörs uteslutande av utsagor från vittnen som befann sig på platsen. Den är i högre grad sammanställd än författad av Vikgren. Mordnattenmatrisen hade lika gärna kunnat sammanställas med hjälp av AI och upplevs också som mekanisk. Den består av ett enda stort textsjok utan stycke- och kapitelindelningar där rösterna som befolkar romanen förblir anonyma och flyter in i varandra. Olof och Lisbeth Palme omnämns som ”det äldre paret”.

Halvvägs in i boken avlossas det första skottet. Resten av boken zoomar in på den turbulens som därmed utbryter. Mordnattens centrala moment presenteras för läsaren från olika vinklar till följd av vittnenas olika synfält. Kompositionen är effektfull och skapar en känsla av autenticitet. En bedräglig sådan skall tilläggas. Det är helt enkelt svårt att tro att de som var på plats upplevde tiden före mordet så pass illavarslande som den framställs här. Att hart när varannan person som rörde sig i området timmarna och minuterna före mordet skulle vara skumma typer och, än värre, potentiella gärningsmän, är föga troligt. Vid läsningen dras jag likafullt med i paranoian, börjar ta vittnesmålens ord på överdrivet allvar och kommer på mig själv med att se tecken i var och varannan utsaga.

Tidigare böcker i ämnet, vare sig de klassats som skönlitterära, facklitterära eller genreöverskridande, har fokuserat på att bringa klarhet genom att djupdyka i ett visst spår eller presentera och argumentera för en ny teori. Vikgrens formexperiment är således en udda fågel i sammanhanget. Jag misstänker att författaren velat ta spjärn emot tidigare försök till att skapa en sammanhängande berättelse av mordnatten. Även Vikgren bjuder, föga oväntat, på ett narrativ. Även om romanen (inom citationstecken) bryter mot de flesta av romanformens konventioner. Här har realismens narrativ fått ge vika för paranoians:

Den där minen, att han var så förvånad. Så svarade han inte och då tar hon honom i jackan, så här i kragen: »kan du inte säga vad klockan är? Varför kan du inte säga vad klockan är?« Säger hon, fortfarande på finska. Och fortfarande säger han ingenting. Och sedan hörde vi båda två att just så sade det »pling« i walkie-talkien, han har den här walkie-talkien i handen plötsligt, den såg jag också, att han hade walkie-talkien i handen.

Detta är, som ni förstår, rafflande läsning för alla som intresserar sig det minsta för Palmemordet. Som konstnärligt verk betraktat är det dock väl endimensionellt. Det är som med vilken dussindeckare som helst – du vänder blad för att få reda på vem som är mördaren. Det spelar ingen roll att denna gissningslek är dömd att misslyckas (då all information når läsaren via motstridiga och ofta osäkra vittnesmål). Som läsare – och medborgare – vill jag veta sanningen.

Vikgren hör onekligen till den sortens författare som gärna leker med läsarens förväntningar. Kanske rymmer boken en metafiktiv dimension? Viljan att veta liksom behovet av en sammanhängande berättelse med ett tillfredsställande slut utgör ett kollektivt behov hos en fortfarande – drygt 35 år senare – tagen nation. Detta narrativa begär närvarar likaså alltjämt i läsakten hos varje romanläsare, oavsett vilken roman det rör sig om.

2018. Tunnelbanan mot Hässelby. Jag sneglade på mannen som sa sig veta. Han som sa A utan att säga B. Kanske finns han med som en av de anonyma rösterna i Vikgrens bok?

Det är lätt att bli besatt av Palmemordet. Det kan författare och skribenter som Stefan Lindberg och Åsa Linderborg intyga. Jag håller med om det. Det gör även mannen med ölburken. Åtminstone i min fantasi.

The post Vem sköt Olof Palme? first appeared on Opulens.

PALME. Netflixproduktionen “Den osannolika mördaren” har fått ett premiärdatum.

Tv-serien, baserad på Thomas Petterssons bok “Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme”, läggs ut på strömningstjänsten den 5 november.

Dramaserien är en fiktiv tolkning av hur Stig Engström, som har pekats ut som den troliga gärningsmannen till mordet på statsminister Olof Palme, lyckades gäcka rättvisan fram till sin död.

I rollerna syns Robert Gustafsson som Stig Engström, Eva Melander som Margareta Engström, Mikael Persbrandt som Hans Holmér och Peter Andersson som Arne Ivell.

För regi står Charlotte Brändström och Simon Kaijser.

TT NYHETSBYRÅN

The post Då har serien om Skandiamannen premiär first appeared on Opulens.