NATIONALISM. Christopher Paulstam reflekterar över sambanden mellan oligarki och nationalism. ”Nationalism blir ett desperat verktyg för regeringar att rikta folkets ilska bort från målet när de inte vågar konfrontera de rika, och de sociala spänningarna kommer att stiga tills de briserar i revolutioner och krig,” menar Paulstam.

Sverige på 1800-talet var den libertarianska drömmen: en lika missförstådd som fulländad symbios mellan meritokrati och aristokrati. Vi hade en inkomst- och förmögenhetsgraderad rösträtt där en individs antal röster baserades på pengar. En person i en liten by kunde ensam besitta lika många röster som resten av byn tillsammans. Så var rentav fallet på många platser i det gamla Sverige.

Över en miljon människor flydde över Atlanten. De förmögna hade regeringen runt sina lillfingrar. Några progressiva ekonomiska reformer fanns inte i sikte. För vanligt folk var det ovärdigt att leva i Sverige. På flera håll i Europa spirade nationalismen, som ett medel för regeringarna att återvinna folkets lojalitet när klyftorna blev för stora. Även i Sverige.

Mot slutet av vad som eufemistiskt beskrivs som den vackra epoken (la belle epoque) ägde de rikaste 1 procenten i stora delar av Europa mellan 70-90 procent av allt som fanns att äga. På kontinenten blev det krig. Sverige klarade sig undan med 40 år av våldsamma revolutioner innan socialismen fick ordning på landet.

Ute i Europa blev det katastrof. Oförsiktiga alliansavtal aktiverade stormakternas krigsapparater under den så kallade Svarta veckan, när det ena landet efter det andra avtalsenligt forcerades att ge sig in i kriget. Italien höll emot med hänvisning till att man inte tänkte försvara ett land som gått till attack först. Det höll inte länge.

(Det talas ofta om att Sverige slog mynt av kriget och att det är därför Sverige blev så jämlikt. Det är en sanning med grov modifikation. Sverige undvek kriget därför att man inte skrev oförsiktiga alliansavtal, som det Tyskland skrev med Österrike-Ungen, som villkorslöst tvingade tyskarna in i första världskriget och senare gjorde dem till enkel måltavla när skulden skulle fördelas.)

Sverige hade ingenting med första världskriget att göra. Mellan 1890 och 1930 rasade i stället revolutionära stämningar här. Det var vår nations kris till följd av 1800-talets sociala spänningar och landsflykt som ledde fram till en djärv progressiv ekonomisk politik. Ute i Europa var krisen världskriget. I USA den stora depressionen.

Man behöver inte läsa mycket av Strindberg för att inse hur spänt det var.^[1] Ojämlikheten betraktades som naturgiven. Precis som idag dömdes fattigdom ut som brist på talang och engagemang. Givetvis ett stort missförstånd därför att rikedom handlade aldrig om hårt arbete. Det låg helt andra krafter bakom, som man kämpade hårt för att dölja.

Nationalismen blev ett medel som politiska ledare använde för att vinna tillbaka folkets lojalitet när de ekonomiska klyftorna började bli oförsvarligt stora. Eftersom regeringarna hade stora skulder till rika människor fanns ingen politisk möjlighet att genomföra några progressiva reformer. Skuldmedvetenheten på 1800-talet var stor. Pengarna skulle tillbaka till varje pris.

Eftersom det inte var möjligt att vinna folkets lojalitet med Robin Hood-politik måste man vinna den på annat sätt: dölja problemen genom att rikta blicken bort från den reella, inre fienden till en ny, yttre: andra länder. Den militära upprustningen drevs av chimärer. Ingen regering vågade göra som Ryssland 1917 och skamlöst avskriva alla skulder till de rika.

Revolution, krig och depression tvingade i stället fram progressiva skatter i Europa och USA i början på 1900-talet.

Vad blir vår tids trauman? Förr eller senare kommer man inse att marknadsfilantropi var ett dåligt samhällsfundament, och i kölvattnet av sociala spänningar som redan uppstått kommer regeringar tvingas tänka om. Folket tröttnar till slut.

Ty den fria marknaden leder alltid till oligarki. Oligarki medför extrem ojämlikhet alltmedan makten koncentreras till en klick ambitiösa och sparsamma individer. Nationalism blir ett desperat verktyg för regeringar att rikta folkets ilska bort från målet när de inte vågar konfrontera de rika, och de sociala spänningarna kommer att stiga tills de briserar i revolutioner och krig.

^[1]      Många tycker att Strindberg var en skitjobbig idiot. I mångt och mycket var han det. Men det var en perfekt tid för en författare som han att leva: när de sociala spänningarna var som störst, alldeles innan hela Europa briserade.

The post Fåmannavälde och nationalism leder till revolutioner och krig first appeared on Opulens.