Natt, ensam natt.

Djup ensamhet smakar som malört och vidbrända mandlar, eller bittra olvon. Inget man vill känna i mun, svalg och själ i den timme då vargar ylar mot månen och Aftonstjärnan, planeten Venus, tycks kallare än djupfrysta och stenhårda fiskpinnar.

Satt nyss, återigen, på bänken vid stadens äldsta bibliotek, Liberiet. Slaget rött tegel från medeltiden.  Kylig, rå vind. Viner kallt. Bottenfryst. Sade tyst för mig själv  att jag är ensam, fullkomligt ensam.  Säger det igen, till er: Ensam.

Var är de som kallar sig mina vänner? Jag tittar mig omkring. Inte i min närhet, tomt; icke vid min sida. Ingen  – notera: ingen  – svarar när jag trycker på porttelefonen, låter signalerna gå fram i deras stora våningar, studsa runt i deras välfyllda bibliotek, leta sig bort i köken, förbi den dyra och fina konsten på väggarna.

Eko av vänskaper som jag hedrar och själv sköter efter bästa förmåga och förstånd. Brygger kaffe när de kommer till mig. I svinottan och vid midnatt, när de hemsöks av sina demoner, dibbukar, och söta små svartalfer som dansar sina danser.

Var finns de, mina vänner? Inte här, inte nu – när jag behöver dem.

Jag frös i natten. Satt still, tack och lov i lä av det vackra men kalla Liberiet efter att ha skrivit alldeles för länge framför datorn, kedjad vid gälaråran – som det kunde heta förr. Ryggen värker. Kall in i ben och märg, tror att till och med håret blivit stelt av kyla.

Jag tittar på den fantastiska Domkyrkan här i den lilla staden på slätten. Majestätisk, och minst lika övergiven som jag. Grå, tyst och tom.

Försökte att tänka där jag satt, för fem-tio minuter sedan. Just där, i eftertanke och överblick, tycks jag ha min styrka. Och har, tack och lov, alltid haft. I med- och motgång lika. Det har jag lärt av mina föräldrar, min far och min mor.

Och i de konkreta handlingarna finner jag alltid styrka och en märklig form av tröst. Men ingen här i den lilla staden på slätten verkar orka bry sig. Inte om mig i alla fall. Varför, det vet jag inte. Jag begriper det inte. Kan inte förstå det, ty det är så väsensfrämmande för mig.

“De sysslar med sitt”, som min gode vän Kalle brukade säga och mumlande tända sin pipa i Gamla stan, i skydd av kalla stenhus som nästan rasade ner över oss. Han är död. Så klart. Aortan sprack, han låg ensam under flera timmar på tröskeln ut ur sitt hus nere i mörkaste Småland, dit han flyttat.  Han dog senare på sjukhuset inte långt efter att han äntligen blivit hämtad av ambulans.

Jag har då sannerligen inga som helst planer på att dö, inte nu.

En sådan här natt brukade jag och Ola Magnell prata litteratur ett par timmar. Erik Johan Stagnelius och Gunnar Ekelöf. Nu är, som bekant, även Ola Magnell död. Tomt. Tyst. Trist.

“Kom Död, kom dumma Död!” som Lars Forssell, min vän, skrev. Lars Forssell är inte heller kvar, och Kerstin Forssell gick sin väg några år efter sin man.

Den siste av de äldre, Jan Myrdal, gick även han ner till floden Styx, jag vet att han tyckte att det var hans tid nu, nittiotre år fyllda. Per Wästberg finns kvar, via mejl. I levande livet har vi aldrig ens träffats, jag har sett honom i Börshuset, när Svenska Akademien haft sitt Högtidliga Sammanträde, den tjugonde december.

Han i stel och styv frack, jag i svart kostym. Jag är ingen pingvin; tillhör inte den goda tonens pingviner. För att citera en annan herre som en gång även han satt här i den lilla staden på slätten och funderade på tider som komma, tider som gå.

Det gick inte så bra för honom under ett par decennier. Men han, Meurling, repade mod, gick ännu en gång mot rådande vind, och skrev om Erik Gustaf Geijer och den tyske filosofen Karl Marx.

Men tyst nu. Inget hörs i gränderna. Vindens vinande viskar verkligen inga vackra sånger, inte ens på Tredje våningen.  Till och med telefonen tiger. Ensam. August Strindberg skrev en bok med den titeln. Om jag minns rätt skrev han den just här i den lilla staden på slätten. Nu är det jag som är ensam.

Allt tycks mig långt långt borta, såsom i en fjärran spegel. Återigen, jag tjatar: Ensam.

Snart, mycket snart, finner jag min flock. Ty jag är ingen varg. Jag är en människa. Jag är dessutom en man. Går rak i ryggen, säkra steg. Blicken fäst på framtiden.

The post Var är de som kallar sig mina vänner? first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Artisten och låtskrivaren Ola Magnell lämnade oss igår. Vari bestod hans storhet? Någon mer bevandrad i hans musik och person kan säkert bättre besvara den frågan, därtill komma med en djupare analys, ett värdigare minnesporträtt. Låt mig åtminstone belysa en viktig kvalitet hos honom.

Erik Bovin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Det allmängiltigas poet first appeared on Opulens.

VISA. Det finns låtar på albumet, som är särskilt tilltalande, genren rör sig mellan folkmusik och jazz, men musiken är gränsöverskridande, inga tolkningar är ristade i sten och givna. Det är stort, skriver Bo Bjelvehammar.

Svenska Låtar av Willemark/Knutsson/Öberg
Playing with music

Den svenska visskatten har en glans, i den finns juveler, som ligger nära i tiden, men många gånger ett stycke bort, särskilt när det gäller visor, som bygger på uppteckningar och traditioner. Låtar, som ofta har haft anknytningar till särskilda sammanhang och uttalade kontexter.

Trion Lena Willemark, Jonas Knutsson och Mats Öberg har nu tagit sig an ett tiotal kompositioner, gett dem en personlig tolkning, både vilt och brett, liksom skört och mera subtilt.

Lena Willemark är redan legendarisk inom folkmusiken, hon är riksspelman och vårdar sitt älvdalsmål, liksom kulningen, som musikform, lockropen i fäbodskulturen, som genom henne fått en renässans. Passande nog med sina rötter i Evertsberg kunde hon höras på prins Gabriels dop. Lena Willemark är ständigt på väg mot nya musikaliska erövringar, hon söker dem i nya samarbeten och nya spelkonstellationer. Hon är dessutom hedersdoktor vid Högskolan i Dalarna.

Jonas Knutsson på saxofoner har samma musikaliska hemvist som Lena Willemark, i folkmusiken och jazzen, han arbetar gärna med olika samarbetspartners, det kan var från Elise Einarsdotter till Ale Möller och Nils Landgren. Barytonsaxofonen har blivit en viktig del i hans musikaliska uttryck. Han arbetar både med nya kompositioner och bearbetningar av äldre musik.

Mats Öberg på klaviatur och munspel är en multiartist, en gränsöverskridare bortom mått och tumstock. Öberg har spelat med många, allt från Frank Zappa till Carola. Han känner en total frihet i sitt närmande till musiken, det har gjort honom till en av vårt lands främsta improvisationsmusiker. Det finns i hans aktion en obändig nyfikenhet och en påtaglig utforskningsiver.

Registret på albumet är omfattande och variationsrikt, från Evert Taube och Cornelis Vreeswijk till Eva Dahlgren och Ola Magnell. Det är en variationsvidd när det gäller känslor, från lågmälda, spröda, närmast magiska klanger från dalar till högljudda bergsrop.

Det är en trio, som känner varandra väl, de är lyhörda och sällsynt samspelta, ingen breder ut sig på den andres bekostnad, alla tre får utrymme och plats. Varje röst har en egen karaktär och ett eget musikaliskt klangspråk. I allt vilar en tillit och en trygghet. Ingen av de tre känner av några begränsningar eller tar hänsyn till genrebarrikader, de är fria, nyfikna och självständiga. De närmar sig varje musikstycke med respekt, lekfullhet och lätthet, men de söker även verkets ursprungliga avsikter.

Det finns låtar på albumet, som är särskilt tilltalande, genren rör sig mellan folkmusik och jazz, men musiken är gränsöverskridande, inga tolkningar är ristade i sten och givna. Detta är ett exempel på musik under utveckling. Det är stort.

Jag fastnar särskilt för det sista spåret med Ola Magnells låt “Nu faller mörkret”, med en vidunderligt vacker text och ordslingor som dessa.

”Nu faller daggen, nu vilar vattnen
än hör jag knastret
av steg i ditt grus.”

The post Gränsöverskridande och lekfullt album first appeared on Opulens.