FAKTALÄNGTAN. “Inget kan som smäckra vita vindsnurror få högerns tyckare att gå i spinn och vimsa bort sig i ren ilska”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Jag brukar inte så ofta skriva om energipolitik, eftersom jag är både okunnig och ointresserad. För en utomstående känns ställningstagandet för/emot kärnkraft/vindkraft som en sån där fråga där partierna gräver ner hälarna och vägrar ändra sig av ren jävla princip.

The post Hur jag lärde mig älska vindkraft first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Oförmågan bland oppositionen och många journalister att kalla saker vid deras rätta rasistiska och odemokratiska namn, även om det sabbar stämningen, är problemet”, skriver Erik Berggren.

Nyligen kritiserade Peter Wolodarski SVT:s bevakning av Trump och reste frågor om vad det journalistiska uppdraget egentligen går ut på. ”Det är verifieringen journalister skall ägna sig åt, inte bara passivt förmedla när världens mäktigaste personer ljuger.” Det är svårt att inte hålla med. Ungefär samtidigt sändes Anna Hedenmos porträtt av SD:s Mattias Karlsson i ”Min sanning” och liksom underströk frågan.

Wolodarskis uppmaning och det journalistiska ethos det uttrycker kan tolkas som att en journalist måste alltid vara beredd att bli en killjoy, som med sina frågor förstör stämningen, annars sköter hen inte sitt uppdrag. Nu ser vi dock allt oftare hur journalister iscensätter trevliga möten med politiska motståndare. Särskilt populärt har möten med invandringsfientliga opinionsbildare varit.

Apropå Trump, Karlsson och SVT så skall det sägas att även DN ibland hanterat högerpopulister märkligt varsamt. I höstas gjorde till exempel Sebastian Orre en intervju med Mattias Karlsson om hans förhoppning att Trump skulle vinna valet. Karlsson fick då, precis som senare hos Anna Hedenmo, prata ganska ostört, måla upp sin världsbild och i princip slapp han i båda fallen en besvärlig journalist som möter Karlsson som den han faktiskt är, den välkammade och retoriskt nedtonade representanten för ett rasistiskt och, enligt många bedömare, fascistiskt parti.

När journalisterna får kritik eller frågor om detta, utifrån en oro att medierna förvandlar sig till megafoner åt extrema politiska budskap, svarar de ofta att läsaren/tittaren ”kan tänka själva”. Sällan syns en kritisk blick på vilket underlag för detta egna tänkande som journalisterna tillhandahåller. Detta reser ytterst frågan om journalister i tider när det råder högkonjunktur för politiska lögner och sofistikerad propaganda kan arbeta med en så enkel föreställning om den egna opartiska eller neutrala positionen och bara fortsätta hålla fram mikrofonen. Orre och Hedenmo är inte de enda som jobbar med denna metod. Både Stina Oscarsson och Åsa Linderborg har funnit att det trevliga samtalet måste prövas i mötet med Sverigedemokrater och bigotta ledarskribenter.

Den västerländska civilisationen försvagas ju knappast av en demokratisk valseger.

Sebastian Orres frågor var förvisso vagt kritiska. Han frågade Mattias Karlsson om den västerländska civilisationen var hotad om det inte sitter en republikansk president vid makten. Karlsson svarade att den skulle ”försvagas”, och så förklarade han sig: ”Vi kan se att den demokratiska sidan både i ord och handling attackerat det västerländska arvet och allt som har med amerikansk historia att göra. …Det är väldigt, väldigt allvarligt”.

Här, tänkte jag som läsare, vore en bra ingång för en kritisk reporter. Den västerländska civilisationen försvagas ju knappast av en demokratisk valseger, inte mer än om Trump skulle vinna eller av USA:s framfart i världen generellt. Men Orre fångade inte upp just det, men ställde dock frågan:

Hur ser du på att Trump enligt Washington Posts beräkningar levererat över 20.000 lögner eller felaktiga påståenden under sin tid som president?

Nu då? En följdfråga om klorin, pussygrabbing, eller hyllandet av våld mot politiska motståndare (finns ju en del att välja bland)? Men ingen följdfråga kom. Efter att Karlsson fått avfärda Washington Posts beräkningar som ”partiska”, fick istället läsaren höra om den knappt existerande men mycket uppmärksammade tankesmedjan Oikos. Karlsson fick ostört utveckla sin syn på krisen i Sverige, den försvagade nationella identiteten, förlöjligandet av vårt kulturarv, den skenande brottsligheten och sin dröm om ett mer konservativt Sverige. Ja, hela rappakaljan, motståndslöst förmedlat av DN.

Här övergår intervjun till att bli “öppen mikrofon med Karlsson”. Jag blev så förbryllad att jag skrev till Orre och frågade om han inte ser risken att han ofrivilligt blir just en megafon åt en av SD:s ideologer med denna försiktiga intervjustil. Jag undrade också om den kom sig av hans tolkning av opartiskhet, en oro att en alltför kritiskt sinnad reporter riskerar att framstå som alltför investerad i frågan? Orre svarade generöst och tålmodigt:

Hej, Erik. Tack för ditt mejl. Det finns alltid utrymme för kritik, men det här handlar inte om opartiskhet. Det handlar om att en man med makt i ett av Sveriges största partier ska förklara hur han resonerar om olika saker – vilket är en viktig demokratisk uppgift som journalist. … läsarna får klart och tydligt en inblick i hur Mattias Karlsson faktiskt tycker och tänker. Samtidigt var det här ingen ansvarskrävande intervju, utan just för att få en person som många har många tankar om att uttrycka sig. Vad läsarna tar in av det kan inte jag påverka. … Det äldsta tricket i boken är att vara tyst och lyssna på svaren som ges.  Jag tror läsarna är tillräckligt smarta för att själva ta in Mattias Karlssons resonemang än att jag ska skriva dem på näsan. /Vänlig hälsning, Sebastian

Orre gav då uttryck för den journalistiska strategin som ofta kan vara effektiv, att vara tyst och lyssna. Ja, läsarna kan förstås tänka, men frågan är om inte tänkandet i sig är utmanat i dag av politiker som lagt loss från verkligheten och istället upprättar egna verklighetsbubblor i havet av lögner och babbel som ”medier” prånglar ut, sociala och andra. Skall en journalist följa med in i dessa bubblor istället för att försöka spräcka dem? Om inte Orre kan ”påverka” vad ”läsarna tar in”, vem gör då det? Orre är inte problemet här, han kan nog vara kritisk. Det är formen – ”porträttet” – i mötet med makthavare och de som aspirerar på makten som är ett problem.

Anna Hedenmos ”Min sanning ” har mer konsekvent gjort silkesvantarna till sitt koncept. Bara namnet väcker undran. Det rymmer ju en viss sympatisk relativism, men vems sanning är det egentligen som förmedlas? Hedenmos eller intervjuobjektets? Svaret är givet och förstås mindre laddad om en känd kock eller skådis intervjuas än när en ledare för ett fascistiskt parti sitter i fåtöljen.

Hedenmo har fått mycket kritik för att Karlsson så ostört, med Hedenmos hjälp, fick måla upp en hygglig bild av sig själv varvat med svårt tillrättalagda bilder av sitt partis nyfunna anständighet. Hedenmo ställde förvisso en och annan motfråga. Till exempel om Karlssons påstående att under den så kallade flyktingkrisen så släppte Sverige in tiotusentals kriminella. Men det kritikerna reagerade mot var hur detta bara gav Karlsson ett tillfälle att packa om sina och sitt partis grova påståenden om invandrare och flyktingar i en mer sympatisk inslagning. Upplagda bollar liksom.

I ”Min sanning” måste det hållas trevligt. Samtalet pågår i en timme och mitt i ska det fikas. Formatet utesluter en tuff journalist med en egen idé om sanning och verklighet. Därför kraschar uppdraget.

Det blir stötande med en journalist som försöker få tittarna att bli kompis med en politiker med en rasistisk plattform.

Anna Hedenmo bemötte i Expressen sina kritiker på ett sätt som var det hämtat ur Trumps egen playbook. Hon avfärdade alla kritiska synpunkter som lögner. Hon tolkade själv det faktum att hon fick kritik som en ideologistyrd, orättvis och automatisk respons var gång SVT intervjuar någon från SD. För att understryka detta målade hon upp ett hypotetiskt scenario, att hon intervjuar en SD-politiker, och så berättade hon vad som då skulle hända. Lustigt nog var det precis det som nyss hade hänt: Då kommer en Croneman säga si, och en mediahungrig före detta tv-chef säga så och Aftonbladet att skriva så, förklarade hon. ”De lögnaktiga beskrivningarna av intervjun fortplantas i snabb takt”. Hedenmo svarade alltså inte, hennes strategi var att underkänna att kritiska frågor överhuvudtaget ställdes.

Men hon ägnade faktiskt några få rader åt att förklara formatet. Det gäller ”polarisering som bara växer” i världen och ”oviljan att förstå andra människors drivkrafter och upplevelser”. Det är, skrev hon, en ”oroande och potentiellt farlig utveckling, se vad som händer i USA just nu.”

Precis som Orre, har hon ett namn på den politiska journalistik hon inte gör: ”Vid sidan av ansvarsutkrävande intervjuer och tydliga markeringar mot antidemokratiska uttalanden kan det längre samtalet ge intressanta inblickar i andra människors världsbild… Jag har stor tilltro till tittarnas förmåga att dra egna slutsatser och jag har noll intresse av att uppfostra tv-publiken.”

Ja, vissa inblickar får vi (noggrant och rutinerat tillrättalagda av Karlsson själv). Men det blir stötande med en journalist som försöker få tittarna att bli kompis med en politiker med en rasistisk plattform. Vad är detta insisterande på att vi skall lära känna Karlsson, om inte uppfostrande journalistik? Som om vi är barn som skall hålla sams bättre och kanske lära oss att det finns ”bra folk på båda sidorna”?

Det är denna, påstått neutrala, inlyssnande strategi som är problemet här. Här vinner agitatorn. Varför betrakta Mattias Karlsson som något annat än en maktsökande politiker, som alltså skall avkrävas ansvar, när han singlar runt i media? Det är inte polariseringen i sig som är ”farlig”, det är partiets politik och oviljan att se och namnge vart den bär som är farlig. Det är denna politik som är grunden för polariseringen. Att den uppstår mellan politiska grupper, i USA och Sverige, som drar på den växande energin i rasistiska politiska utspel och halvt uttalade fantasier om vit överhöghet och de som gör motstånd mot detta, är inget problem i sig. Oförmågan bland oppositionen och många journalister att kalla saker vid deras rätta rasistiska och odemokratiska namn, även om det sabbar stämningen, är problemet.

The post En journalist måste vara en killjoy first appeared on Opulens.

KOLLEKTIVISM. “Det största hotet mot det öppna liberala samhället och den liberala världsordningen kommer från nationalpopulismen”, skriver Ulf Öfverberg.

Mene tekel, tecknen har varit synliga på väggen ett bra tag. Ledarskribenter och andra opinionsbildare har försökt att beskriva Sverigedemokraterna som ett borgerligt parti; ett parti att ta stöd av vid ett regeringsskifte. Allt för att få bort Socialdemokraterna från makten. De har avskytt sossar mer än de har fruktat SD. Men det som nu sker är något mer än detta.

Anser man, exempelvis som Svenska Dagbladets Ivar Arpi, att SD:s nya tankesmedja Oikos kan bli en ”naturlig samlingsplats för högern” är det en ambition som sträcker sig avsevärt längre än att acceptera SD som ett stödparti till en borgerlig regering eller att blunda för att SD egentligen inte är ett borgerligt parti.

Med bildandet av den nationalpopulistiska tankesmedjan Oikos har SD:s Mattias Karlsson redan uppnått det som hans parti strävat efter i över ett decennium; att bli rumsrena och skapa ett intellektuellt fundament för en samverkan med delar av den konservativa borgerligheten.

Svenska Dagbladets Ivar Arpi omfamnar Oikos. Göteborgs-Postens och Dagens industris ledarsidor har berett vägen. Mattias Karlsson har stått på scen hos Timbro och fört samtal med representanter för borgerligheten. Nu är det som ovan nämnda ledarsidor länge kampanjat för, ett normaliserat SD, verklighet. Nu ser vi framväxten av ett nytt block i svensk idédebatt som motsvarar det nationalpopulistiska och konservativa blocket i svensk politik, som formerar sig alltmer tydligt sedan januariöverenskommelsen för ett år sedan.

Men man måste vara väl otrygg i sina värderingar om man inte ser att det största hotet mot det öppna liberala samhället och den liberala världsordningen kommer från nationalpopulismen. Och inte från, exempelvis, socialdemokratin.

Vår tids idékamp kan ytterst beskrivas som en samtida fortsättning av den strid som pågått sedan Upplysningen. Mellan 1789 års idéer och det som den israeliska samhällsvetaren Zeev Sternhell kallar för Mot-upplysningen.

Där Upplysningen står för förnuft, vetenskap, framsteg, individualism, frihet, internationalism, rättigheter, och det vi brukar kalla för modernitet står Mot-upplysningen för irrationalism, tradition, slutenhet, det partikulära, kollektivism och nationalism. Under 1900-talet stod den konflikten mellan fascism, nazism och kommunism mot liberalism, reformism och demokrati. Nu står den mellan nationalpopulismen och dem som vill bevara och utveckla det öppna liberala samhället.

Nationalpopulismens framgångar innebär att ett helt nytt politiskt landskap har skapats. Ett landskap där inte längre gamla regeringsalternativ är tillräckliga eller realistiska och där de politiska konfliktlinjerna dras annorlunda än tidigare. Så också i den politiska idédebatten.

Det finns en grundläggande gemenskap mellan delar av konservativ tradition och nationalpopulismen som underlättar sammanfogningen av den nya alliansen. En sådan beröringspunkt är de många gånger tidigare upprepade anklagelserna mot liberalismens individualism för att vara själlös och atomistisk. I dag har den traditionen en utrerad förespråkare i teologen Joel Halldorf när han påstår (0ftast på Expressens kultursida) att liberalismens individualism har gått så långt att den till och med ”hotar sammanhanget för existensen”.

Känslan av en hotad eller förlorad identitet, tro eller mening orsakad av liberalismen är ett tydligt existerande sentiment i dagens Europa. Denna är förvisso en av de mer långsökta anklagelserna ur högerns repertoar – men historien visar oss att det långsökta snabbt och snart kan bli verklighet.

I detta perspektiv blir Ivar Arpis omfamnande av Oikos ett symptom på sammansmältningen av konservatism och nationalpopulism.

Vi kan tro att konservatismens nyvunna luft är en revolt mot förnuftet i sig, men det vi genomlever är en revolt mot det liberala förnuftet, mot det slags förnuft som uppfattas reducera alla skillnader till ett varumärke och alla blodsband till en arkaisk bluff. I det perspektivet framstår, exempelvis, liberalismens stora efterkrigstidsprojekt under 1900-talet – EU – som en dårskap av det liberala förnuftet. Det ersätter traditionens levda visdom och de nära banden med ett abstrakt ideal om samarbete som inte erbjuder kontinentens medborgare mer än – på sin höjd – en egen valuta. Sedan sköljer flyktingströmmar över oss hotandes de sista banden av trygghet och igenkänning i den lilla världen; de band som inte redan gått under av kommersialisering på den överallt närvarande marknaden och offrats på den politiska korrekthetens altare. I denna tragiska och, ska tilläggas både ohistoriska och osanna, verklighetsuppfattning och starka känsla förenas konservatismens civilisationskritik av det liberala öppna samhället med nationalpopulismens besatthet av identitet och det partikulära. Konservatismen blir ur detta perspektiv – åter med Ivar Arpis ord – ”rebellisk” medan nationalpopulismen inordnas i ledet och görs ofarlig med påståendet att den egentligen är en konservatism.

I detta perspektiv blir Ivar Arpis omfamnande av Oikos ett symptom på sammansmältningen av konservatism och nationalpopulism.

Om 1900-talets stora ideologiska konfliktlinje gick mellan individen och kollektivet – som individens frihet ställd mot kommunism och fascism – kan vår tids konflikt sägas vara den mellan individen och olika kollektiva gemenskaper och kollektiva identiteter. I den konflikten behöver individen mer av självständighet och kraft, inte mindre. Det är inte individualismen som är problemet utan olika begränsande kollektivs styrka och dragningskraft.

För oss som inte vill förgås i en orgie av konservatism och nationalpopulism finns dock liberalismens försvar för individens självständighet som ett högst reellt alternativ kvar. För liberaler är poängen med människors oberoende att det är avgörande för individens värdighet. Det är avgörande för alla de personer som ingår i kollektiva gemenskaper de vill ta sig ur. För dem utsatta för hedersförtryck, för dem som begränsas av könsroller, för alla klassresenärer, för muslimer som vill träda ur sin religionsidentitet och för alla människor som drömmer om något mer och något annat. På dessa frågor och strävanden har konservatismen och nationalpopulismen få eller inga svar.

The post Varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism first appeared on Opulens.

KOLLEKTIVISM. Den konservativa filosofen Roger Scruton avslutade sin intellektuella karriär på ett tragiskt sätt. Han kan sörjas som en cancersjuk människa som lämnat oss, men hans idéer är förkastliga. Ett idéarv som visar på den samtida konservatismens intellektuella svagheter, skriver Vladan Lausevic apropå den nystartade svenska tankesmedjan Oikos.

Under 2018 blev en av Opulens mest lästa artiklar min text om filosofen, eller rättare sagt livstilscoachen, Jordan Peterson. Att Peterson lyfts fram som ”världens främste intellektuella” är en grov överdrift om man exempelvis kollar på antalet citeringar som olika filosofer får via index som Philosopher Index eller Google Schoolar. Däremot ligger påståendet att Peterson är den främste konservative intellektuelle närmare sanningen. Men sådana formuleringar bekräftar snarare att den konservativa ideologin idag saknar tyngre auktoriteter som kan resonera i mer omfattande, djupare och visionära paradigm som behövs för världsutvecklingen.

Ett annat exempel på ”den bäste konservative intellektuelle” är den nyligen avlidne filosofen Roger Scruton som bland annat var känd för sina verk om arkitektur och estetik samt för sin anti-kommunistiska hållning under det kalla kriget. Men till skillnad från den liberala hållningen, som under Kalla krigets samtid ofta fokuserade på ekonomiska aspekter, var Scruton negativt inställd till kapitalismen. Medan Thatcher hyllades i frihetliga och borgerliga kretsar som politikern som ”räddade” Storbritannien från socialism ansåg Scruton att kapitalismen leder till för mycket individualism och att anti-kommunismen främst handlar om att kämpa för kulturella aspekter som kristna högtider.

Under sina sista år kom Scruton bland annat att ägna sig åt kulturell rasism, islamofobi och antidemokratiska beteenden i sina resonemang.

Det förklarar delvis varför Scrutons resonemang har blivit populära i takt med att fler konservativa intagit kollektivistiska och auktoritära positioner i både ekonomiska och icke-ekonomiska frågor. Och en djupare förklaring ligger i att Scrutons beundrare ser honom som det modernistiska paradigmets försvarare där begrepp som majoritet, likformighet och generella sanningar dominerar. Medan vänsterorienterade aktörer sedan 1970-talet har haft inspiration inom ramen för postmodernismen med fokus på minoriteter, pluralism och sanningens relativisering. Samtidigt som världen blir allt mer komplex vilket kräver nya paradigm och symbolvärld som går bortom både modernismen och postmodernismen.

I samband med Scrutons död skrev Göteborgs-Postens chefredaktör Adam Cwejman en hyllning till den konservative filosofen. Men utöver sitt resonemang om vikten av öppen debatt och samtal med meningsmotståndare framställs bilden av Scruton som enbart positiv, som att han vore ett sorts offer. Cwejmans påstående att Scrutons utsattes för en ”elak intervju” i den liberalt lutande New Statesman och att det ledde till att ”den brittiska offentligheten” vände Scruton ryggen är mytbildning. Att Scruton utsattes för kritik berodde just på att han la fram åsikter som gick i främlingsfientlig och kulturrasistisk riktning.

Ett annat exempel på beskrivningen av Scruton förekommer hos debattören Dan Korn som nyligen blivit uppmärksammad i samband med grundandet av tankesmedjan Oikos tillsammans med Mattias Karlsson som fram tills nyligen var Sverigedemokraternas chefsideolog. Korn menar också att Scruton blev utsatt för falska anklagelser rörande rasism. Den bilden av Scruton som framställs hos Cwejman och Korn är närmast helgonlik. Scruton framstår som felfri och gemytlig. Men det finns en annan mörkare sida av Scrutons idéarv som visar hur han avslutade sitt filosofiska liv med idéer och beteenden som för länge sedan borde ha blivit förpassade till historiens soptipp.

Under sina sista år kom Scruton bland annat att ägna sig åt kulturell rasism, islamofobi och antidemokratiska beteenden i sina resonemang. Relativt nära inpå sin död tog han emot medalj från Ungerns nationalistiska premiärminister Viktor Orban som bland annat hyllade Scruton för att han ”varnade” för migration och öppna samhällen. Den frihetligt konservative intellektuelle Dalibor Rohac, vars bok In Defense of Globalism har recenserats i Opulens, har bland annat påpekat att tänkare som Scruton har korrumperat konservatismen moraliskt genom att legitimera den antidemokratiska utvecklingen i Ungern.

En mer detaljerad beskrivning av problemen med Scrutons idéarv återfinns hos ekonomiprofessorn och migrationsexperten Jonathan Portes som menar att Scrutons konservatism blev som en ”tillåtelse att vara intolerant”. Portes skriver att Scruton i Storbritannien kom att spela en central roll i att legitimera rasistiska och främlingsfientliga beteenden i debatten om identifikation och migration. Bland annat eftersom Scruton kom att försvara ställningstaganden som under 1960- och 1970-talet gjordes av den från början konservative och senare rasistiske politikern Enoch Powell. Scruton gjorde sig ökänd genom sina uttalanden, ofta i samband med kommunikation visavi liberala politiker, att muslimer från Asiens inland inte kunde producera barn som skulle bli lojala gentemot en europeisk sekulär stat.

Ironiskt nog är att både Cwejman och Korn kända för sina uttalanden om att rasismen bara handlar om biologiska föreställningar som hudfärg och utseende. Samtidigt som man hyllar Scruton vars beteenden har bekräftat att den moderna rasismen också är baserad på kulturella föreställningar. Därför är hyllningar till Scruton långtifrån rumsrena eller okontroversiella. Men kanske rör det sig om det faktum att konservatismen, framför allt i sina äldre varianter, är en opportunistisk åskådning där även rasismen kommer ligger nära till hands för att motivera en stramare invandringspolitik och primitiv syn på kollektiv identifikation.

The post Ett förkastligt idéarv first appeared on Opulens.