KONST. ”I både storstaden och på landsbygden blir konsten en fråga om ens egen identitet ‒ men på helt olika sätt,” skriver Sven Holmberg, som menar att det inte är småstadsbornas fel att de upprörs av offentliga konstverk. 

Invånarna i Huddiksvall är upprörda över Klara Kristalovas offentliga konstverk ”Huddiksvallstjejen”, en staty som ska placeras på kajen i ett nytt bostadsområde 2025. De tycker att den är ful. Och för dyr. De anser att det kunde gjorts något historiskt verk på temat hamnindustrin istället, inte en överdimensionerad tjej med skräckansikte och trästammar till ben och fötter. Att småstadsbor, eller folk på bygden så att säga, reagerar starkt på offentlig konst är inget nytt.

Liknande tongångar hördes kring Michael Johanssons verk ”Sky’s the limit” i Karlskrona. Även den för ful. För dyr. Man fattar det inte. Det verkar ligga i tiden att folk på mindre orter får kväljningar av modern konst. Men jag tror inte att det är deras fel. Det är vårt.

Huddiksvallsborna är väl trötta på att ännu en elitist från Kungliga konsthögskolan i Stockholm får placera ett verk, som kommunledningen valt, mitt i stan,  utan invånarnas egen inblandning.

Men det kanske inte är så konstigt att snegla mot storstadsregionerna när bibliotek och kulturinstitutioner på mindre orter läggs ned. Kulturellt verksamma flyttar till storstäderna där det finns bättre utbildningar och jobbmöjligheter.

Det har till och med gjorts studier om att ”smarta människor” (individer med hög IQ) flyr landsbygden. Att glappet mellan stad och landsbygd gör sig gällande även i konsten kan inte förvåna. Tvärtom, blir det extra tydligt när offentliga verk, som importerade från en annan värld, smälls upp på ett lokalt torg.

Troligtvis hade ingen i Malmö, Göteborg eller Stockholm upprörts över Klara Kristalovas verk. Det skräckinjagande ansiktet hade tolkats som något slags motkultur mot fåfängan. Vi skulle anstränga oss för att förstå.

Vi skulle säga att vi förstod även om vi inte gjorde det. Och medelklassen skulle aldrig underkänna en vältubildad konstnär ‒ det skulle vara att underkänna sig själv. Ramaskri över konst i storstäderna blir det bara när någon ”mer ovetande” gör något verk som kan tolkas sexistiskt, rasistiskt eller valfritt annat värderingsmässigt övertramp. I både storstaden och på landsbygden blir konsten en fråga om ens egen identitet ‒ men på helt olika sätt.

The post Vems fel är det att småstadsbor upprörs av modern konst? first appeared on Opulens.

UPPREPNING. Att ge folk vad de vill ha är nämligen inte nödvändigtvis samma sak som att ge dem vad de behöver. Samhällen utvecklas inte av att rådande bilder och idéer upprepas, skriver Ida Thunström apropå den rosa enhörning som Malmö stad placerat ut i stadens centrum.

Det talas om ett före- och efter covid. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt fullt förstått vad det innebär. För individen ja, men inte på ett större plan. Större plan som i grundläggande, omvälvande händelser inom kultursfären. Men kanske har något viktigt hänt. Och kanske är det inte så konstigt ändå. Covid och konst har ju det gemensamt, att de båda till stor del handlar om rum. I fallet covid om det privata och det offentliga, det delade och det individuella.

Vi har tvingats omdefiniera våra mötesplatser, och nu när vi börjat vänja oss vid att få upplevelsekultur förmedlad till oss via skärm, får jag intrycket av att vi har nått en andra kulturvåg: offentlig konst. Saknar vi konsthallar att gå till så får vi ägna oss åt det som sker utanför fönstret. Offentlig konst har alltid varit ett känsligt ämne, av flera skäl, och nu är vi brutalt hänvisade till det öppna gemensamma rummet.

Det kan därför, vid första anblicken, upplevas som lite vågat av Malmö Stad att slänga upp en stor rosa enhörning, med lampor och hela faderullan, mitt på stadens centrala torg. På en regnbågsfärgad sockel. Uppförd i samband med sommarens kommande World Pride, förvisso, men enhörningen ska fortsätta att dansa runt i Malmö när Pridepartyt är över. På olika platser. Och bra där; det är aldrig fel att uppmuntra lyckan och friheten i att få vara den man är med vem man vill.

Det är dock något som stör mig med just den här versionen av den vackra sagofiguren. Något som jag haft svårt att sätta fingret på vad det var. Tills jag såg ett inslag på SVT:s kulturnyheter häromdagen. Det handlade om posterföretaget Desenio, som utvecklat ett eget verktyg för att kunna avläsa rådande trender i samhället, utefter vilka de sedan kan skapa exakt den väggkonst som människor vill ha. ”Netflix analyserar tittardata och ser vilken typ av karaktärer folk gillar, vilken typ av handling, och producerar nya tv-serier baserat på det”, säger VD:n på Desenio, Fredrik Palm. Det är denna metod som inspirerat duon.

Det är förvisso inget fel i att ge oss det vi vill ha och mår bra av i stunden, jag tycker om glada konstverk. Också. Eller i alla fall uppiggande ting i vardagen, och något som pryder en stadsmiljö utan att vara stötande är helt okej. Det som stör mig med Malmös nya utsmyckning i form av en enhörning är alltså inte att den är en lättköpt, ohämmat enkel symbol. Det är något annat i mig som reagerar: Rättframhet och tydlighet är ofta av godo, den här vackra sagofiguren är dock som metafor totalt uttjatad. Både elvaåringarna och gayrörelsen har gått vidare nu, rosa enhörningar är passé. Malmö Stad är sent på det, en annan negativ effekt av att lyssna för mycket på vad andra har att säga.

Att ge folk vad de vill ha är nämligen inte nödvändigtvis samma sak som att ge dem vad de behöver. Samhällen utvecklas inte av att rådande bilder och idéer upprepas. Oftast är det tvärtom. Att någon ställer sig emot samhällets allmänt utbredda föreställningar brukar vara det som till slut för oss vidare. Hur mycket Malmös stolta kärlekssymbol än står och skriker ut sitt glittrande budskap, är den faktiskt rätt menlös.

I det här fallet med enhörningen är det inte placeringen som stör. Enhörningar flyttar nämligen på sig. Till skillnad från skor, som tydligen står där de står

Ändå har verket lyckats leda skapa vad Kvällsposten kallar en ”Rikspolitisk debatt”. Ett ”storbråk” som dock främst uppstått på grund av pengar. Egentligen självklart, men likväl trist. Jag ser dock ett ljus i tunneln. Det faktum att det är en tjurig moderat kommunalpolitiker på Lidingö som initialt har irriterat sig på den rosa enhörningen ger den en kontext som blir riktigt uppfriskande, rentav signifikativ. Att irritera inskränkta kommunpolitiker kan nämligen aldrig vara fel.

Det finns olika grunder på vilka man kan kritisera ett konstverk eller en offentlig utsmyckning och intressant vad som får komma fram i debatten. I det här fallet med enhörningen är det inte placeringen som stör. Enhörningar flyttar nämligen på sig. Till skillnad från skor, som tydligen står där de står, och visst kan man ifrågasätta vad den där enhörningen egentligen vill säga, och, som jag, tycka att den känns minst lika databaserat framtagen som Desenios algoritmstyrda väggkonst.

Men viktigare har i det här fallet varit att någon i Stockholm tycker att en offentlig enhörning är slöseri med pengar. Att DN, Aftonbladet och SvD finner det relevant att ta upp det här, är lika märkligt som reaktionen på Lidingö. Kanske ska svenska kulturmedier lära sig göra rätt prioriteringar?

The post Rosa enhörningar är passé first appeared on Opulens.

KONTROVERS. Med avstamp i kontroversen kring Marja-Leena Sillanpääs offentliga verk i form av en sockel, fortsätter Ida Thunström att undersöka den offentliga konsten och vem som bär ansvaret för dess utformning.  

Förra veckan uppstod en konfrontation över ett av sju nyuppförda konstverk i Finnboda i Stockholm. Konstnären Marja-Leena Sillanpää har för HSB:s räkning gjort en skulptur som föreställer en sockel. Det är fint och poetiskt. Det kan dock lätt misstas för en kista, eller mer specifikt, en likkista. Placeringen av verket, Farkost Himmelsfärd, är en del av ett närliggande seniorboendes omgivning, där boende och anhöriga surnat till ordentligt över att de ska tvingas påminnas om döden varje dag. Inte helt orimligt att de inte står redo att insupa alla de poetiska lagren som kan gömma sig i sockeln.

Sillanpää är en konstnär som jobbar med små skiftningar, stor känslighet, och ett starkt sinne för detaljer och nyanser i både innehåll och material. Hon gör, kort sagt, synnerligen bra konst, och hennes kommentar angående situationen – ”jag vill bara påminna om att allt inte är nödvändigtvis som det ser ut att vara och att vi människor har möjlighet att tänka om” (SVT) – är alltså fullt rimlig. Samtidigt kan den te sig lite för anspråksfull. Man kan inte kräva av alla att de ska stå redo att gräva i sitt innersta, och det var i det här fallet främst HSB:s (inte Sillanpääs) ansvar att tänka lite längre. Eftersom HSB arbetar med något som kan kallas offentlighet.

Den offentliga blicken ställer helt enkelt andra krav på ett konstverk än den utpräglade kulturkonsumentens. Krav som inte nödvändigtvis behöver, men som kan, gå tvärtemot de krav som ställs på en utställning på ett konstmuseum. Det är därför närmast ofrånkomligt att det inte alltför sällan uppstår en diskrepans mellan den pålästa, och den mindre pålästa konstpublikens upplevelse av konstverk. Komplex och givande kultur måste ju vara öppen för olika tolkningar, men vems tolkningar är det som gäller? Någon med en masterexamen i konsthistoria och konstvetenskap, eller motsvarande konstutbildning, ser förmodligen på ett verk med en ganska specifik blick. En blick som man såklart inte kan räkna med att alla andra har. Det blir lite ironiskt när konstinstitutioner drar längre bort ifrån den icke-invigda individen, gör den allt svårare att förstå, och sedan räknar med att en seriös konstnär ens ska kunna producera något som talar till en bredare allmänhet.

Diskrepansen mellan konstnärens och publikens erfarenheter är ibland omöjlig att bortse från, och en beställare av offentlig konst måste ha kompetensen att arbeta efter den premissen.

För drygt fyra år sedan var det ett spännande verk som upprörde och skapade ilska. Ett verk som, utan att egentligen sikta på det, satte fingret precis på den här problematiken. Emil Carlsiö, då student vid konstakademin Valand, satte upp en skulptur utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg. En struktur som man kunde klättra och ha skoj i. Stod man däremot uppe i museet, kunde man, om man kikade ut genom ett visst fönster, se att den barnvänliga strukturen blev till en stor svastika. Att verket klandrades för att vara nazistisk propaganda känns i det här läget såklart fel, eftersom det allmänna verket, det man såg utifrån museet, endast avslöjade sig som en lekplats. Inifrån museet var det en helt annan sak, och just den skillnaden i perspektiv blev en genial demonstration av hur avgörande ett verks placering i samhället faktiskt är. Carlsiö tvingades modifiera sitt verk. I min roll som konsthistoriker och konstnär tycker jag att det är högst beklagligt, men i rollen som människa och del av en stadsmiljö (även om just den här inte var min egen) får jag respektera att det inte fungerade. Inte för att allmänheten är överkänslig eller dum, utan för att den helt enkelt utgör en annan kontext än en konstakademi.

Nu menar jag inte att offentlig konst behöver vara uddlös. Det är tvärtom extra viktigt att den aktiverar och stimulerar oss att tänka lite extra i vår vardag. Men det behöver inte vara tandlöst att använda sig av ett språk som talar till alla. Ett språk som man inte behöver känna till något annat än livet för att kunna förstå. Det som någon kan uppfatta som tramsiga dispyter, som ibland uppstår om ett publikt konstverk, gömmer alltså en grundläggande och tämligen ofrånkomlig komponent i konstens natur.

Att göra verkligheten till en vackrare, mer spännande och intelligentare plats tycks inte alltid stå högst på listan över valen av offentlig utsmyckning. Det är ett delikat område som kräver hög kompetens hos de institutioner och auktoriteter som gör val och tar beslut.

Konst ska såklart inte vara tråkig. Eller intetsägande. Men det kan gott få visa lite respekt, och för respekt behövs förståelse. Det är oerhört viktigt att vara välinformerad. Diskrepansen mellan konstnärens och publikens erfarenheter är ibland omöjlig att bortse från, och en beställare av offentlig konst måste ha kompetensen att arbeta efter den premissen. Det är beställarens ansvar att göra rätt val, och det kräver både kunskap och känslighet. Ett större ansvar, tycks det ofta, än de klarar av.

The post Offentlig konst medför offentligt ansvar first appeared on Opulens.

STIPENDIAT. Just nu visar Konstakademien verk av utställningsstipendiaten Amalia Årfelt.  Vår recensent Maria Johansson har sett utställningen och möter en konstnär som i sitt skapande bjuder på sig själv men aldrig låter sig  ägas.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Amalia Årfelt — utställningsstipendiat
Konstakademien, Stockholm
6/10-11/11 2018

Ibland faller konstnärer mellan stolarna av oförklarliga skäl. Men det betyder inte att hon varit overksam.När Amalia Årfelt som elev på konsthögskolan visade den mångbottnade målningen Bjudningen (en nästan sex meter lång målning med inspiration från Leonardo da Vincis Nattvarden, Rousseau och Picasso) eller ett enormt elefanthuvud som sakta vickade på huvudet tänkte jag att en ny stjärna på konsthimlen var född. Men hennes konst har inte synts i de kommersiella galleriernas utställningar i den utsträckning jag hade förväntat mig.

Årfelt har som många flitiga konstnärer en stor produktion bakom sig. Det rör sig om en produktion som består av målningar, skulpturer, grafiska blad och utsmyckningar på offentliga platser.

Hennes statyett Gullspira, som fått sitt namn efter geten i Laura Fitinghoffs bok Barnen från Frostmofjället, med förgyllda horn och en skälla i äkta guld, delas ut varje år som filmpris till någon som gjort goda insatser inom barnfilmen. Samma get finns sedan 2017 att se i ett större format på en gågata i Sollefteå.

När man går in i Amalia Årfelts värld är det lätt att tro att man går in i paradiset. I första ögonblicket verkar hennes bildvärld och estetik naiv och kan kanske till och med te sig lite för snäll. Men det är den inte.

Den är däremot generös, färgglad, och organisk. Dekorativ men också subjektiv. Sedan  — helt plötsligt, liksom som när du bara tittat bort ett ögonblick, har hon inlemmat tillvarons mörka och mer lömska sidor i sin lustgård.

Årfelt bjuder på sig själv men låter sig aldrig ägas. Som konstnär äger hon sin värld men gör inte några vårdslösa övertramp. Hon försöker aldrig få något att verka vara något annat än vad det är och hon konstruerar inte.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det är så att Årfelt målar mycket och i både stort och smått format. Ibland är målningarna en aning flacka men så plötsligt stramar hon upp bildvärlden. Balanserar motsatser som öppet och slutet, tillfälligt och planerat, inbjudande och nonchalant med varandra.

På samma sätt jobbar hon med skulpturerna, många till antalet och i växlande format och material. Ibland liksom hastigt gjorda och sedan omsorgsfullt, genomtänkt, skarpt.

Det verkar som att hon tålmodigt och lagom nonchalant väntar in sina figurer tills de skapat sitt eget universum. Trumpna, glada, lömska, sura eller bara vänliga är de sedan plötsligt där med en fullständig självklarhet.

The post Generös och organisk bildvärld first appeared on Opulens.