SÄKERHETSVENTILER. En individs eller lands mognad visas av hur bra man klarar att harmonisera spänningar och motsättningar. Ur det perspektivet är Sverige inte riktigt vuxet, menar Ladislaus Horatius.

Jag brukar hävda att den riktiga hårdvalutan i livet inte är insiderinformation utan outsiderdito. Hur ser läget ut utifrån, på avstånd? För detta krävs att man faktiskt distanserar sig och blir en outsider. Det kostar på.

Här är mina meriter som outsiderinformationsleverantör: Jag rör mig mellan domänerna musik, filosofi och politik. Nationalreligiöst är jag dubbel; är i men inte av Sverige. Mina politiska experiment är utopiskt obundna: varken vänster- eller högerflanken kan tjusa mig eller få mig att blunda för sina brister.

Att domäner flyter ihop kan vara en tillgång; det betyder att dörrarna mellan musik, politik och psykologi är vidöppna för nya insikter. Låt mig då göra en domänöverskridande reflektion över landet Sverige. Låt oss tänka på den som en bomb, eller en tryckkokare.

När trycket i en maskin blir för stort riskerar den att explodera. Revolution är ett slags politisk explosion. MeToo har varit ett slags explosion också. Vissa jämför den med en helande storm men glömmer att stormar visserligen rensar luften men också skadar, slår sönder och dödar. Carl Sargeants självmord är ett exempel på hur “trial by media” helar här, men dödar där.

Hos alla människor, i alla länder, uppstår spänningar och dissonanser. Ett mått på mognad är hur väl vi neutraliserar dessa dissonanser. För musikern är detta vardagsmat. Dimackord upplöses i treklang, sonatsatsens krångliga genomföring övergår i finalens förklarade ljus.

Men just i Sverige är detta svårt. Och den största spänningen fångas i ett bevingat uttryck: “esse quam videri” (vara, ej synas vara). Det Sverige är och det Sverige vill vara, snarare synas vara, är det långt emellan. (Jag skiljer också på wannabe och wannabe-seen-as.)

Sverige är som ett barn som fått en alltför svår läxa, ett ideal den inte kan leva upp till. Dilemmat är att den varken kan nå upp till målet eller erkänna att saken är för svår. Alltså hamnar man i läget synas vara, sken, förställning, hyckleri.

Centralfrågan handlar om tolerans. Enligt idealversionen av Sverige är tolerans den största av dygder, och det är en dygd Sverige också besitter. Tänka fritt är stort men vara tolerant är större, för att modernisera Thorild.

Problemet ligger just i tolerans av en slarvig sort; nämligen att man inte riktigt orkar skilja på vara och synas vara.

I Sverige ser jag inte en rädsla för att vara intolerant – vilket vore ett vackert och ädelt drag – utan en skräck för att SYNAS VARA intolerant. Håll masken till varje pris! Sen, inte minst efter några snapsar, kan man vara hur hjärtligt rå och fördomsfull som helst (bara ingen mikrofon är påslagen).

Detta är varken vackert eller ädelt.

När avståndet mellan sken och realitet blir alltför stort ökar tryck och spänning och söker ett utlopp. Revolution kan vi glömma; Sverige är ett ordentligt land och revolutioner är alldeles för bökiga, tar alldeles för lång tid att städa upp. Men någonstans måste spänningen avledas, det behövs en plats och en kanal där man kan öppna hjärtat på vid gavel och bara kräkas upp allt outtalat, förträngt, självcensurerat.

Jag vill nämna tre säkerhetsventiler. Heta linjen, dit man kunde (och väl fortfarande kan?) ringa och bara prata på utan civiliserade begränsningar eller moralisk slipstvång. Det vi inte kan säga på affärsmötet, 50-årskalaset eller vid frukostbordet kan vi spy ur oss i ett anonymt gruppsamtal.

Internetforumet Flashback ska nog ha en stor del av äran för att Sverige inte exploderar. Här diskuteras ämnen som är fullständigt ajabaja och tabu för en hederlig Svensson. Vem vet, kanske rentav av Svensson själv efter att han kommit hem, klätt av sig ordentlig kostym och står i all sin nakna (h)ärlighet.

Sverigedemokraterna (med förlaga Ny Demokrati) är en tredje viktig ventil. Här inte bara får utan kanske även BÖR man, gärna i allmogedräkt, tänka utanför den tolerant korrekta kub som rekommenderas 6-8 gånger om dagen av Socialstyrelsen. Föga förvånande betraktar många SD som djävulens påhitt och sätter en ära i att hålla för öronen när de tar till orda, trots att strutsar aldrig utmärkt sig för problemlösning.

Själv förhåller jag mig som en outsider, noterar bara att utan dylika åskledare skulle Sverige troligtvis explodera som en vulkan, eller som Mr Creosote i Monty Pythons berömda sketch.

Om explosioner är bra eller dåliga lämnar jag osagt. Jag vet bara att ventiler är av godo, vare sig de är omtumlande eller psykologiskt småpysande. Man vill ju inte sluta som Tycho Brahe som dog av en sprucken urinblåsa för han inte vågade gå på toaletten på en finfin bankett.

Av allt detta drar vi sensmoralen: Håll er inte för länge! Prata (och prutta) fritt.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Utan Flashback exploderar Sverige first appeared on Opulens.

IDÉDEBATT. Kan vi skriva liberal debattör? Jag har fått frågan många gånger så jag är van, och det är inte lätt alla gånger hur man bör deklarera sig själv och vad man gör om man skriver, pratar, redigerar och översätter för pengar, och har vissa åsikter.

Men jag noterar att det är viktigt för många medier att min ideologiska etikett står med. Liberal således. Det gör mig inget. Mina politiska uppfattningar är inget jag vill dölja, tvärtom arbetar jag för att sprida dem.

Fast det finns jobbiga missförstånd. Alla som läst en grundkurs inom samhällsvetenskap på ett svenskt universitet har lärt sig att politiska ideologier fördummar och är stöd för dem som inte klarar av att tänka själva. Denna dogm har de lydigt svalt utan att ifrågasätta. I mångas ögon är därför en politisk etikett något suspekt. Kolla gärna hur de koketterar med att de ”inte vill ha någon politisk etikett”. Antagligen anser de att det kommunicerar ”fritänkare”, och inte ”saknar principer”.

Jag tycker det är en fattig syn på samhället. Jag skäms inte för att se alla människors frihet som ett egenvärde, något som inte bör kastas ut med första bästa statistiska korrelation till något orättvist, omoraliskt eller ohälsosamt utfall. Där skiljer jag mig stolt från interventionsbenägna teknokrater som i sin samhällskalkyl (som trots avancerade datakörningar och slutresultat med aldrig så många decimaler ändå är högst rudimentära överslag) alltid tenderar att sätta värdet på mitt och andras självbestämmande till noll.

Att vilja undvika ideologiska etiketter är för övrigt väldigt svenskt. I många andra länder är etiketter bekväma sammanfattningar – början på en diskussion. I Sverige blir de istället ofta slutet, eftersom etiketter anses vara uttömmande beskrivningar av människor. ”Du är ju trevlig, fast du är liberal” är ingen ovanlig kommentar i svenskt sällskapsliv. Som om hela min personlighet var politisk.

Och det här kan vara min subjektiva uppfattning, men är det inte i Sverige särskilt viktigt att märka just oss liberaler med en politisk etikett? Jag ser sällan etiketten ”konservativ debattör” eller ”socialistisk författare” när konservativa och socialister skriver motsvarande debattartiklar eller medverkar i tv-inslag.

Detta finner jag ytterst besynnerligt eftersom riktiga liberaler sällan ser det politiska uppdraget som särskilt stort. När jag skriver om värderingar, litteratur, sport eller samhälle gör jag det sällan ”som liberal”. Hur fattig vore inte exempelvis den moraliska debatten om den inskränktes till: våldta inte, slåss och hota inte och luras inte, punkt?

De som inför varje samhällsproblem kräver att ”vi måste göra någonting” och därmed menar någonting politiskt – en ny lag, en ny skatt , ett nytt förbud eller ett nytt bidrag – är sällan liberaler, men blir betydligt mer sällan etiketterade med sin politiska ideologi. Tänk till exempel på kultursideslingons förskönande omskrivning att någon blivit ”politisk medveten”, vilket alltid betyder att personen är socialist.

Hur ovana andra ideologiska läger är att etiketteras fick vi en påminnelse om när min vän Fredrik Segerfeldt på sin egen Facebooksida (Opulens har för övrigt äntligen rett ut missförstånden kring annonsering i detta medium. Hurra!) funderade kring vilka svenska akademiker som ursäktat våld från vänstergrupperingar, en åsikt han kommer att beskriva och bemöta i ett antal artiklar i Timbros nättidning Smedjan. Det fick kritiker på vänsterkanten att rasa om åsiktsregistrering. Hahaha! Välkommen till min vardag.

Kan vi skriva socialistisk akademiker?

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Varför måste vi liberaler etiketteras? first appeared on Opulens.