RETROSPEKTIV. ”Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.” Det skriver Maria Johansson som sett en retrospektiv utställning på Konstakademien.  

Pär Andersson
Retrospektiv
Konstakademien, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 22 november

Pär Anderssons liv och konstnärliga gärning

Konstakademien visar en retrospektiv utställning som speglar Pär Anderssons (1926-2015) konstnärliga gärning. Han är något av en doldis trots att han under sin levnad hann med att utföra nästan 100 offentliga uppdrag.

Även om han är mest känd för sina arbeten i kyrkor var ”bara” 40 av hans 100 uppdrag i kyrkor.

I övrigt utförde han offentliga uppdrag i T-banan, på sjukhus, företag, skolor och i fastigheter.

Många som läser detta har nog hällt upp ett glas mjölk ur Arlas mjölkpaket mellan 1981-1982 utan att reflektera över att det bar Pär Anderssons design.

Han var även aktiv som utställande konstnär. Särskilt under senare delen av sin levnad då Pär Andersson flyttade från Stockholm till Lidgatu i Ångermanland. Där utvecklade han ett akvarellmåleri med det omgivande landskapet som motiv.

Karriärens början

Pär Andersson föddes i Skellefteå och kom till Stockholm som 17-åring för att studera till teckningslärare. Han kom från en bakgrund där det ansågs viktigt att skaffa sig ett levebröd. Så hans tankar gick inte omedelbart till konstnärsyrket utan till något närliggande med bättre försörjningsprognos.

Efter att ha vunnit en affischtävling lämnade han planerna på att bli teckningslärare för att i stället bli reklamtecknare. Inom kort övergavs även dessa planer och Pär Andersson hamnade till slut på Konstfacks avdelning för bild och form för att utveckla det fria måleriet. Han ägnade sig inledningsvis åt konkretism och studerade måleri i Paris under ett år för konstnären André Lhote.

1951 blev han antagen som elev på Konstakademien. På konsthögskolan knöt han starka band med sin professor Olle Nyman som vid samma tid introducerade monumentalverkstaden på Konsthögskolan.

Pär Andersson hittade hem

Man kan nog påstå att Pär Andersson hittade hem där. Han började arbeta med offentliga uppdrag redan under sin studietid och uppdragen fortsatte sedan att komma in kontinuerligt.

Under studietiden hann han gifta sig med konstnären Astrid ”Tesse” Theselius och få sina första tre barn, tvillingarna Olof Theselius och Erik Andersson följt av sonen Mats Theselius. Kort efter föddes Jonas Theselius och Johanna Andersson-Birkeland.

De två sistnämnda är likt sina föräldrar professionellt utövande bildkonstnärer och sonen Mats en välkänd möbeldesigner.

Mellan 1959 och 1972 var Pär verksam som lärare på Konstfack, avslutningsvis som huvudlärare i dekorativt måleri.

Pär Andersson gick från klarhet till klarhet

I utställningskatalogen visas ett fotografi, från Konstakademiens examensutställning 1954, med en varmt leende Pär som har humor i blicken. Utifrån sett tycks allt ha varit lätt för Pär Andersson.

Som konstnär går han från klarhet till klarhet till synes utan motstånd. Pär Andersson beskrivs som ödmjuk, generös och tolerant. Därtill beskrivs han också som jordnära. Han arbetade 9-17 och när ett uppdrag var klart tog han sig an nästa. Några stipendier sökte han aldrig. De stipendier Pär Andersson ändå tilldelades kom till honom utan ansökningar.

Men det måste ändå ha varit ett omtumlande äventyr för en arbetargrabb från Norrland att hantera allt detta.

Alla som känner till villkoren för konst som utsmyckande verksamhet vet att det inte är lätt att bli förmögen på sådana uppdrag och att samtidigt på kort tid få fem barn är en utmaning för vem som helst. Det är som att Pär Andersson föddes med magiska fingrar.

Naturen inspirerade

Vid hans ateljé på tomten till familjen hus i Ålsten fanns naturen och grönskan inpå knuten. Den blev hans stora inspirationskälla i arbetet med utsmyckningar. Ett exempel är t-banestationen Universitetet som stod klar 1974 där han förvandlade det underjordiska bergrummet till en skog som ingav betraktaren intryck av en genuin naturupplevelse. Att SL med mycket grumliga motiv valde att måla över den 1996 var nog Pär Anderssons största, och vad jag vet enda, motgång. Personligen upplever jag det som ett övergrepp mot både konstnären och konsten. Kort sagt, en skam för Konstsverige.

Pär Andersson vidgade rummet

Pär Andersson hade ett eget och speciellt sätt att ta ett grepp om rummet med sina utsmyckningar. Hans gestaltningar går över alla rumsliga och formella begränsningar. Ta till exempel utsmyckningen av Pilgrimskapellet 1977 där skogen breder ut sig över rummets hörn och ger betraktaren en upplevelse av att rummet är mycket större än det faktiskt är.

Andra exempel på hur han inverterade rumsliga begrepp är hans objektmålningar som ”Grönskande torso” 1971 där en studie av en kvinnokropp på en sockel bemålats med grönska. Eller ”Fåtölj i grönska” 1971, en egendesignad stol med referenser till arkitektur som bemålats med grönska.

De mellanrum som stolens design skapar får betraktaren att intuitivt vända på uppfattningen av det rumsliga. Stolen uppenbarar sig i mellanrummen och grönskan tycks vandra från stolen ut i rummet. Dessa verk är också exempel på hur han smälte samman sitt tidiga intresse för konkretism med sin kärlek till naturen.

Många anser att Pär Andersson framför allt revolutionerade kyrkomåleriet och ett av hans största konstnärliga verk är Immanuelskyrkan i Stockholm. Gestaltningen av rum och interiör spränger alla gränser där och samtidigt lyfter han kyrkorummets andliga dimension.

Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.

Även när konsten trotsar rummets alla självklara gränser så sker det med ödmjukhet och i glädje. Man upplever inte att han med sin konst sätter sig över rummet utan i stället att han befriar det.

The post Pär Andersson befriade rummet med sin konst first appeared on Opulens.

KONST. ”I både storstaden och på landsbygden blir konsten en fråga om ens egen identitet ‒ men på helt olika sätt,” skriver Sven Holmberg, som menar att det inte är småstadsbornas fel att de upprörs av offentliga konstverk. 

Invånarna i Huddiksvall är upprörda över Klara Kristalovas offentliga konstverk ”Huddiksvallstjejen”, en staty som ska placeras på kajen i ett nytt bostadsområde 2025. De tycker att den är ful. Och för dyr. De anser att det kunde gjorts något historiskt verk på temat hamnindustrin istället, inte en överdimensionerad tjej med skräckansikte och trästammar till ben och fötter. Att småstadsbor, eller folk på bygden så att säga, reagerar starkt på offentlig konst är inget nytt.

Liknande tongångar hördes kring Michael Johanssons verk ”Sky’s the limit” i Karlskrona. Även den för ful. För dyr. Man fattar det inte. Det verkar ligga i tiden att folk på mindre orter får kväljningar av modern konst. Men jag tror inte att det är deras fel. Det är vårt.

Huddiksvallsborna är väl trötta på att ännu en elitist från Kungliga konsthögskolan i Stockholm får placera ett verk, som kommunledningen valt, mitt i stan,  utan invånarnas egen inblandning.

Men det kanske inte är så konstigt att snegla mot storstadsregionerna när bibliotek och kulturinstitutioner på mindre orter läggs ned. Kulturellt verksamma flyttar till storstäderna där det finns bättre utbildningar och jobbmöjligheter.

Det har till och med gjorts studier om att ”smarta människor” (individer med hög IQ) flyr landsbygden. Att glappet mellan stad och landsbygd gör sig gällande även i konsten kan inte förvåna. Tvärtom, blir det extra tydligt när offentliga verk, som importerade från en annan värld, smälls upp på ett lokalt torg.

Troligtvis hade ingen i Malmö, Göteborg eller Stockholm upprörts över Klara Kristalovas verk. Det skräckinjagande ansiktet hade tolkats som något slags motkultur mot fåfängan. Vi skulle anstränga oss för att förstå.

Vi skulle säga att vi förstod även om vi inte gjorde det. Och medelklassen skulle aldrig underkänna en vältubildad konstnär ‒ det skulle vara att underkänna sig själv. Ramaskri över konst i storstäderna blir det bara när någon ”mer ovetande” gör något verk som kan tolkas sexistiskt, rasistiskt eller valfritt annat värderingsmässigt övertramp. I både storstaden och på landsbygden blir konsten en fråga om ens egen identitet ‒ men på helt olika sätt.

The post Vems fel är det att småstadsbor upprörs av modern konst? first appeared on Opulens.

VERNISSAGE. Abstrakta färgexplosioner, hijabis i folkdräkt och lokal konst. Botkyrka konsthall visar i sin vårutställning Matters of the heart upp kommunens konstskatt tillsammans med helt nya verk. 

Botkyrka konsthalls bjöd på nyinköpt konst, fikabröd och i entrén stod en discjockey för musiken när Opulens var på plats under invigningen av Matters of the heart. Det är Botkyrkas rika konstsamling som visas upp. Äldre offentlig konst från arkiven möter nyinköpta verk av samtida Botkyrkabaserade konstnärer. Verket som fått ge namn till utställningen är skapat av Saba Tadele Gebrewold och återfinns på den mintgröna väggen i konsthallens mitt. 

– Den här mer sprudlande. Nu är det vår, sommar och nya tag, säger Saba Tadele Gebrewold. 

Hennes två, av Botkyrka kommun inköpta verk, skiljer sig från hennes tidigare målningar som präglats mer av naturfärger. De nya ljusa färgerna och skarpa kontrasterna förklarar hon med att en sak hänt i hennes liv. Utöver den privata förändringen menar hon att vernissagen i sin helhet skiljer sig från konsthallens förra mörkare utställning. Den handlade nämligen om de återkommande skjutningarna som framför allt inträffar i Stockholms förorter.  

– Jag målar intuitivt i upp till tio lager akryl. Abstrakt konst är ovanligt i Sverige, speciellt bland icke-vita, är jag en av få abstrakta konstnärer här, säger hon. 

När Saba Tadele Gebrewold berättar vidare om abstrakta konstens ursprung i 60- och 70-talets USA avbryts hon av en konsthallsbesökare som pekar på verket Matters of the heart och säger emot henne:  

– För mig är den här inte alls abstrakt. 

I samma somriga anda men med andra motiv och metoder verkar den Botkyrkabaserade konstnären Agija Mikelsone som målat akvareller i tio års tid. Hon står för ytterligare nyinköpta verk. 

– Akvarell är en teknik som är svår att hantera. Jag lärde mig att jag inte kan kontrollera allt, det går inte att förutse resultatet. Man måste följa processen, säger Agija Mikelsone. 

Mot en gredelin fondvägg syns verken som föreställer kvinnor med huvudduk i somriga, natursköna miljöer bland prunkande prästkragar och rosbuskar. Under invigningsdagen har konstnären lyssnat på besökarnas reaktioner. 

– Folk blir överraskade av alla detaljer men undrar varför det inte finns några hela ansikten. Det är för att jag inte vill visa någon speciell person, utan istället vill att varenda hijabi ska känna igen sig, säger Agija Mikelsone. 

Att i målningarna placera hijabis iförda en svensk folkdräkt är något som kan väcka debatt, något konstnären är medveten om.  

– Vi hijabis utstår diskriminering varje dag. Jag har inte alltid varit muslim så jag har märkt skillnader i blickar och bemötande jag får när jag burit och inte burit hijab. Därför är det viktigt att visa hijabis på fler positiva platser, säger Agija Mikelsone. 

De nya inköpen har en särskild referensgrupp valt ut och som komplement har konsthallen genom efterforskningar valt tidigare verk inköpta sedan 80-talet. En av utställningens två curatorer är Maria Johansson

– Man ska komma hit om man vill bli inspirerad och glad. Utställningen är som en godispåse, man får smaka på olika uttryck och känslor, säger utställningens curator Maria Johansson. 

Hon menar att de försökt få en så stor variation i utställningen som möjligt. Observera att curator i konstvärlden ofta stavas med c och inte har nämnvärt yrkesmässigt gemensamt de kuratorer som tröstar skolelever och arbetstagare. Utställningen Matters of the heart öppnades den 11 mars och pågår till den 27 maj på Botkyrka konsthall i Fittja centrum.

The post “Utställningen är som en godispåse” first appeared on Opulens.

KONTROVERSIELLA. Ida Thunström reflekterar över två kontroversiella, men sinsemellan mycket olika, konstnärers skapande. Den ene heter Dan Park och den andra Carolina Falkholt.

Dan Park är i i farten igen i Malmö. I förra veckan spred han planscher över staden, som deklarerade att black metal-banden Absurd och Graveland, båda med rasistiska influenser, skulle spela på musikklubben Plan B i Malmö. Spelningen skulle äga rum den 30 november, och så kan det ju inte få se ut. Vilket det inte heller gjorde, Plan B hade ingenting med vare sig planscherna eller de nämnda banden att göra.

The post Konstnärlig frihet – ute i kylan eller inne i värmen first appeared on Opulens.

The post “Open call” på Skissernas museum first appeared on Opulens.

UPPREPNING. Att ge folk vad de vill ha är nämligen inte nödvändigtvis samma sak som att ge dem vad de behöver. Samhällen utvecklas inte av att rådande bilder och idéer upprepas, skriver Ida Thunström apropå den rosa enhörning som Malmö stad placerat ut i stadens centrum.

Det talas om ett före- och efter covid. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt fullt förstått vad det innebär. För individen ja, men inte på ett större plan. Större plan som i grundläggande, omvälvande händelser inom kultursfären. Men kanske har något viktigt hänt. Och kanske är det inte så konstigt ändå. Covid och konst har ju det gemensamt, att de båda till stor del handlar om rum. I fallet covid om det privata och det offentliga, det delade och det individuella.

Vi har tvingats omdefiniera våra mötesplatser, och nu när vi börjat vänja oss vid att få upplevelsekultur förmedlad till oss via skärm, får jag intrycket av att vi har nått en andra kulturvåg: offentlig konst. Saknar vi konsthallar att gå till så får vi ägna oss åt det som sker utanför fönstret. Offentlig konst har alltid varit ett känsligt ämne, av flera skäl, och nu är vi brutalt hänvisade till det öppna gemensamma rummet.

Det kan därför, vid första anblicken, upplevas som lite vågat av Malmö Stad att slänga upp en stor rosa enhörning, med lampor och hela faderullan, mitt på stadens centrala torg. På en regnbågsfärgad sockel. Uppförd i samband med sommarens kommande World Pride, förvisso, men enhörningen ska fortsätta att dansa runt i Malmö när Pridepartyt är över. På olika platser. Och bra där; det är aldrig fel att uppmuntra lyckan och friheten i att få vara den man är med vem man vill.

Det är dock något som stör mig med just den här versionen av den vackra sagofiguren. Något som jag haft svårt att sätta fingret på vad det var. Tills jag såg ett inslag på SVT:s kulturnyheter häromdagen. Det handlade om posterföretaget Desenio, som utvecklat ett eget verktyg för att kunna avläsa rådande trender i samhället, utefter vilka de sedan kan skapa exakt den väggkonst som människor vill ha. ”Netflix analyserar tittardata och ser vilken typ av karaktärer folk gillar, vilken typ av handling, och producerar nya tv-serier baserat på det”, säger VD:n på Desenio, Fredrik Palm. Det är denna metod som inspirerat duon.

Det är förvisso inget fel i att ge oss det vi vill ha och mår bra av i stunden, jag tycker om glada konstverk. Också. Eller i alla fall uppiggande ting i vardagen, och något som pryder en stadsmiljö utan att vara stötande är helt okej. Det som stör mig med Malmös nya utsmyckning i form av en enhörning är alltså inte att den är en lättköpt, ohämmat enkel symbol. Det är något annat i mig som reagerar: Rättframhet och tydlighet är ofta av godo, den här vackra sagofiguren är dock som metafor totalt uttjatad. Både elvaåringarna och gayrörelsen har gått vidare nu, rosa enhörningar är passé. Malmö Stad är sent på det, en annan negativ effekt av att lyssna för mycket på vad andra har att säga.

Att ge folk vad de vill ha är nämligen inte nödvändigtvis samma sak som att ge dem vad de behöver. Samhällen utvecklas inte av att rådande bilder och idéer upprepas. Oftast är det tvärtom. Att någon ställer sig emot samhällets allmänt utbredda föreställningar brukar vara det som till slut för oss vidare. Hur mycket Malmös stolta kärlekssymbol än står och skriker ut sitt glittrande budskap, är den faktiskt rätt menlös.

I det här fallet med enhörningen är det inte placeringen som stör. Enhörningar flyttar nämligen på sig. Till skillnad från skor, som tydligen står där de står

Ändå har verket lyckats leda skapa vad Kvällsposten kallar en ”Rikspolitisk debatt”. Ett ”storbråk” som dock främst uppstått på grund av pengar. Egentligen självklart, men likväl trist. Jag ser dock ett ljus i tunneln. Det faktum att det är en tjurig moderat kommunalpolitiker på Lidingö som initialt har irriterat sig på den rosa enhörningen ger den en kontext som blir riktigt uppfriskande, rentav signifikativ. Att irritera inskränkta kommunpolitiker kan nämligen aldrig vara fel.

Det finns olika grunder på vilka man kan kritisera ett konstverk eller en offentlig utsmyckning och intressant vad som får komma fram i debatten. I det här fallet med enhörningen är det inte placeringen som stör. Enhörningar flyttar nämligen på sig. Till skillnad från skor, som tydligen står där de står, och visst kan man ifrågasätta vad den där enhörningen egentligen vill säga, och, som jag, tycka att den känns minst lika databaserat framtagen som Desenios algoritmstyrda väggkonst.

Men viktigare har i det här fallet varit att någon i Stockholm tycker att en offentlig enhörning är slöseri med pengar. Att DN, Aftonbladet och SvD finner det relevant att ta upp det här, är lika märkligt som reaktionen på Lidingö. Kanske ska svenska kulturmedier lära sig göra rätt prioriteringar?

The post Rosa enhörningar är passé first appeared on Opulens.

KOMMENTAR. Channa Bankier reagerar starkt på Dan Jönsson inlägg i DN angående det ifrågasatta offentliga verket Way To Go i Malmö. Här är hennes kommentar. Tidigare inlägg i Opulens finns här.

Nu har Dan Jönsson, konstkritiker, gjort bort sig ordentligt. Det är stort uppslaget i Dagens Nyheter. Borde detta kanske betraktas som DN:s officiella ståndpunkt? Han har fel på flera punkter om Budapest. Det gäller antalet mördade och vilka som mördades. Dessutom har han fräckheten att kalla kritiken en ”flashmob på sociala medier”. Lägsta klassen.

Några konstkritiker i Skåne samlas nu runt försvaret av Way To Go. Det rör sig om Linda Fagerström, Thomas Millroth och Dan Jönsson. De avfärdar kritiken. Uppskattar ”glad-konst”. Jag ser här ett försök till maktövertagande från dessa konstkritikers sida. De vill ha makt över konstlivet. Inga andra bör eller skall uttala sig då för då blir det blott en ”flashmob” av det hela. Skulle Opulens, Aftonbladet, Sydsvenskan (ironin!!!) och ETC utgöra en flashmob?

Det är en mycket hånfull förolämpning mot vuxna, myndiga och därtill professionella människor som Dan Jönsson levererar. Betraktar Dan Jönsson sina konstkritikerkollegor, Ulrika Stahre på Aftonbladet och Ida Thunström på Opulens, som delar av en ”flashmob”? Oavsett vad svaret är, så glöm det aldrig.

Dan Jönsson skriver nu ut sig ur det etiskt/moraliska samtalet om konst. Vad som helst är uppenbarligen möjligt i hans värld. Han lämnar dessutom fel uppgifter om avrättningarna vid Donau. I Dan Jönssons text står det så här: ”3 500 judar, kommunister och andra statsfiender ställdes upp vid flodstranden och avrättades med nackskott, efter att först ha fått ta av sig sina skor.”

I själva verket var det så här:  Ungvary Krisztian i Budapest som är den historiker som är expert på avrättningarna vid Donau skriver: “But the facts: the number of shooted victims on the Bank of the Danube is estimated between 3 500-4 500 persons. 98% of them were of jewish origin All the arrested politician victims of the arrow-cross regime were also shot here.” Alltså inte 3 500 blandade människor som avrättades vi Donau. Snarare mellan 3 500 och 4 500.

Statistiken inte helt klar. 98 procent av dem var judar. Återstående 2 procent var romer och oppositionella. United States Holocaust Museum hävdar att det totalt var 20 000 som dödades av pilkorsarna. Detta har inte Dan Jönsson nedlåtit sig till att ta reda på utan sprider för hans syften lämplig desinformation.

Han skriver att det var judar, kommunister och andra statsfiender som avrättades vi Donau. Nej, en mycket liten del var politiska fångar. 98 procent dödades på grund av sin härkomst och inget annat. Judar och romer var inga statsfiender under nazismen. De betraktades som råttor som skulle utrotas.

Det där lyckades nästan men Dan Jönsson bagatelliserar också det. Hans okunnighet om vår samtida historia är häpnadsväckande. Jag rekommenderar därför honom att se Shoah, Claude Lanzmanns nio timmar plågsamt detaljerade genomgång av förintelsen av judar i Polen.

Karaktäristiskt är också att DN bara publicerar en utvald bild till Dan Jönssons text. Vi får se en närbild av ett enstaka par skor från Way To Go i Malmö. Inget vatten ingen miljö. Ingen bild från Budapest. Den existerande konnotationen går helt förlorad. Man förstår alltså inte genom DN-redigerarens bildval vad detta handlar om. Bildsättningen speglar relativiseringen i texten. Dessutom har jag personligen mycket svårt för ”muntra hyllningar” i konsten generellt. Dan Jönsson blir tydligen glad av något som jag blir mycket dyster av.

Där sket det sig märkbart också i synen på konst.

The post Häpnadsväckande okunnighet om historien first appeared on Opulens.

REPLIK. Debatten om kontroversiella Way To Go fortsätter. Efter Opulens konstkritiker Ida Thunströms kritik av det offentliga konstverket i Malmö, har kritiska röster hörts också på Aftonbladets och Sydsvenskans kultursidor.

Sedan svarade Malmös kulturdirektör Pernilla Conde Hellman kritikerna. I Sydvenskan försvarade Thomas Millroth verket. Channa Bankier nekades av Sydsvenskan att få framföra en replik på Millroths inlägg och därför publicerar vi hennes svar här i Opulens.

Nej, Thomas Millroth. Du skriver i ditt försvar av Way To Go och konstnären Åsa Maria Bengtsson att hon inte kände till Budapestmonumentet och därför inte bär ansvar för den konnotation som är avgörande i kritiken.

Men det är inte sant.

I en intervju från 2 juni 2014 i Sydsvenskan säger Åsa Maria Bengtsson:

”En bit in i arbetet med ‘Way To Go’ fick konstnären en riktig kalldusch, åtminstone mentalt. Det var när hon fick höra om ‘Skor på Donaus strand’ av de ungerska konstnärerna Gyula Pauer och Can Togay.

Verket uppfördes i Budapest 2005 för att högtidlighålla minnet av en massaker på judar i januari 1945. Och det består av: skor i brons, i naturlig storlek, utplacerade på en kaj.

Med andra ord en idé mycket nära – åtminstone rent visuellt – artisternas skor i ‘Way To Go’.

– Jag fick en chock när jag fick reda på det. Jag hade förstås inte en aning om att det där verket existerade!

Ett tag tänkte jag att jag skulle bli tvungen att lägga ner allt. Men jag pratade med kommunen, som inte tyckte det var några problem.”

Åsa Maria Bengtsson kände alltså till Budapest redan 2014. Hon såg själv sambandet. Ändå uppmanade Malmö Stad henne att genomföra verket. Hon var till och med beredd att dra tillbaka när hon såg de plågsamma likheterna och hur de två verken kopplar in i varandra.

Detta, Thomas Millroth, handlar inte heller om hur skor i allmänhet används i konsten utan om just bara DESSA skor. Det vill säga skorna i Budapest och i Malmö. Hur de distinkt kopplar till varandra i sitt utförande, sin placering och sitt respektive uttryck. Var och en som sett verket i Budapest ser också en grotesk förvanskning i Way To Go, på Davidhallsbron, av Åsa Maria Bengtsson.

Det handlar heller inte om en diskussion om plagiat eller upphovsrätt. Det handlar om heder och anständighet i förhållande till ett världskänt gravmonument över de mördade i Budapest.

Varken mer eller mindre.

VÄCK MED PJUCKEN!

The post Detta handlar inte om plagiat utan om anständighet first appeared on Opulens.

KONTROVERS. Med avstamp i kontroversen kring Marja-Leena Sillanpääs offentliga verk i form av en sockel, fortsätter Ida Thunström att undersöka den offentliga konsten och vem som bär ansvaret för dess utformning.  

Förra veckan uppstod en konfrontation över ett av sju nyuppförda konstverk i Finnboda i Stockholm. Konstnären Marja-Leena Sillanpää har för HSB:s räkning gjort en skulptur som föreställer en sockel. Det är fint och poetiskt. Det kan dock lätt misstas för en kista, eller mer specifikt, en likkista. Placeringen av verket, Farkost Himmelsfärd, är en del av ett närliggande seniorboendes omgivning, där boende och anhöriga surnat till ordentligt över att de ska tvingas påminnas om döden varje dag. Inte helt orimligt att de inte står redo att insupa alla de poetiska lagren som kan gömma sig i sockeln.

Sillanpää är en konstnär som jobbar med små skiftningar, stor känslighet, och ett starkt sinne för detaljer och nyanser i både innehåll och material. Hon gör, kort sagt, synnerligen bra konst, och hennes kommentar angående situationen – ”jag vill bara påminna om att allt inte är nödvändigtvis som det ser ut att vara och att vi människor har möjlighet att tänka om” (SVT) – är alltså fullt rimlig. Samtidigt kan den te sig lite för anspråksfull. Man kan inte kräva av alla att de ska stå redo att gräva i sitt innersta, och det var i det här fallet främst HSB:s (inte Sillanpääs) ansvar att tänka lite längre. Eftersom HSB arbetar med något som kan kallas offentlighet.

Den offentliga blicken ställer helt enkelt andra krav på ett konstverk än den utpräglade kulturkonsumentens. Krav som inte nödvändigtvis behöver, men som kan, gå tvärtemot de krav som ställs på en utställning på ett konstmuseum. Det är därför närmast ofrånkomligt att det inte alltför sällan uppstår en diskrepans mellan den pålästa, och den mindre pålästa konstpublikens upplevelse av konstverk. Komplex och givande kultur måste ju vara öppen för olika tolkningar, men vems tolkningar är det som gäller? Någon med en masterexamen i konsthistoria och konstvetenskap, eller motsvarande konstutbildning, ser förmodligen på ett verk med en ganska specifik blick. En blick som man såklart inte kan räkna med att alla andra har. Det blir lite ironiskt när konstinstitutioner drar längre bort ifrån den icke-invigda individen, gör den allt svårare att förstå, och sedan räknar med att en seriös konstnär ens ska kunna producera något som talar till en bredare allmänhet.

Diskrepansen mellan konstnärens och publikens erfarenheter är ibland omöjlig att bortse från, och en beställare av offentlig konst måste ha kompetensen att arbeta efter den premissen.

För drygt fyra år sedan var det ett spännande verk som upprörde och skapade ilska. Ett verk som, utan att egentligen sikta på det, satte fingret precis på den här problematiken. Emil Carlsiö, då student vid konstakademin Valand, satte upp en skulptur utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg. En struktur som man kunde klättra och ha skoj i. Stod man däremot uppe i museet, kunde man, om man kikade ut genom ett visst fönster, se att den barnvänliga strukturen blev till en stor svastika. Att verket klandrades för att vara nazistisk propaganda känns i det här läget såklart fel, eftersom det allmänna verket, det man såg utifrån museet, endast avslöjade sig som en lekplats. Inifrån museet var det en helt annan sak, och just den skillnaden i perspektiv blev en genial demonstration av hur avgörande ett verks placering i samhället faktiskt är. Carlsiö tvingades modifiera sitt verk. I min roll som konsthistoriker och konstnär tycker jag att det är högst beklagligt, men i rollen som människa och del av en stadsmiljö (även om just den här inte var min egen) får jag respektera att det inte fungerade. Inte för att allmänheten är överkänslig eller dum, utan för att den helt enkelt utgör en annan kontext än en konstakademi.

Nu menar jag inte att offentlig konst behöver vara uddlös. Det är tvärtom extra viktigt att den aktiverar och stimulerar oss att tänka lite extra i vår vardag. Men det behöver inte vara tandlöst att använda sig av ett språk som talar till alla. Ett språk som man inte behöver känna till något annat än livet för att kunna förstå. Det som någon kan uppfatta som tramsiga dispyter, som ibland uppstår om ett publikt konstverk, gömmer alltså en grundläggande och tämligen ofrånkomlig komponent i konstens natur.

Att göra verkligheten till en vackrare, mer spännande och intelligentare plats tycks inte alltid stå högst på listan över valen av offentlig utsmyckning. Det är ett delikat område som kräver hög kompetens hos de institutioner och auktoriteter som gör val och tar beslut.

Konst ska såklart inte vara tråkig. Eller intetsägande. Men det kan gott få visa lite respekt, och för respekt behövs förståelse. Det är oerhört viktigt att vara välinformerad. Diskrepansen mellan konstnärens och publikens erfarenheter är ibland omöjlig att bortse från, och en beställare av offentlig konst måste ha kompetensen att arbeta efter den premissen. Det är beställarens ansvar att göra rätt val, och det kräver både kunskap och känslighet. Ett större ansvar, tycks det ofta, än de klarar av.

The post Offentlig konst medför offentligt ansvar first appeared on Opulens.

OFFENTLIG KONST. Jag blev minst sagt provocerad då jag häromdagen uppmärksammades på de närmast plagiataktiga likheterna mellan det ungerska minnesmärket över offer för massmord, Skorna vid Donau, och det glättiga Way To Go, som hyllar lokala nöjeskändisar på Davidshallsbron mitt i Malmö, skriver Ida Thunström. Nu kräver hon att verket i Malmö, tas bort, flyttas eller görs om.

Under ett par månader 1944-45, kallades Donau i Budapest för ”Judiska kyrkogården”. Medan sovjetiska trupper ryckte närmare staden, pågick ett av krigets många systematiska massmord som ett led i Förintelsen. Mitt i staden, på kajen till floden Donau, beordrades män, kvinnor och barn att ta av sig sina skor, för att sedan skjutas i ryggen av pilkorsare, som samarbetade med Nazityskland. De mördades kroppar föll eller kastades i floden. Under dessa två mörka månader i Ungerns historia mördades enligt United States Holocaust Memorial Museum  20 000 människor på det här sättet, flertalet var judar men även romer och politiska motståndare mördades. År 2005 uppfördes ett minnesmärke över händelsen. Verket Shoes on the Danube Promenade  (Skorna vid Donau) är utfört av Can Togay och skulptören Gyula Pauer. Det består av 60 par skor i järn, fastcementerade på en plats där massmord en gång begåtts.

Nu är vi i Sverige gudskelov förskonade från just de här formerna av brott i vår egen nära historia. Detta betyder dock inte att vi har rätt att vara naiva och trivialisera andra nationers viktiga och oerhört gripande minnesmärken. Jag blev därför minst sagt provocerad då jag häromdagen uppmärksammades på de närmast plagiataktiga likheterna mellan det ungerska minnesmärket över offer för massmord och det glättiga Way To Go, som hyllar lokala nöjeskändisar, på Davidshallsbron mitt i Malmö.

För dryga nio år sedan utlyste Malmö Stad en tävling om att komma med förslag till ett minnesmärke för att hylla skånska personligheter som under sin levnad haft stor betydelse för det svenska nöjeslivet. Uppdraget gick 2012 till konstnären Åsa Maria Bengtson,  och 2014 avtäcktes alltså minnesmärket Way To Go. Verkets titel är ett engelskspråkigt uttryck som bäst kan översättas med ”Bra gjort!”19 par skor gjutna i brons, som står uppradade på kanten av bron och pekar i olika riktningar. Det hade kunnat vara trevligt värre, om det inte vore för det faktum att det enda som på ett påtagligt vis skiljer Way To Go från Togay och Pauers minnesmärke är materialvalet. Och antalet skor, men så är ju Davidshallsbron (lyckligtvis i det här fallet), inte särskilt lång.

Alla tider och situationer har sina symboler, och just tomma skor tycks vara något som ofta återkommer i situationer som rör just krigsförbrytelser och andra övergrepp. Ändå är det förvånande att den här så pass slående likheten inte registrerats tidigare.

Man kan nu inte förvänta sig att alla har varit i Budapest och därför direkt gör kopplingen, men man kan faktiskt begära av Malmö Stads kulturförvaltning att det ska känna till en av Budapests mest kända turistattraktioner. Jag anser heller inte att det är en konstnärs skyldighet att göra ingående faktaundersökningar av varenda symbol hen använder sig av i sitt arbete, men i det här fallet hade det faktiskt räckt med en enkel googlesökning, till exempel en bildsökning på: ”empty shoes memorial”.

I ett kulturklimat där det huggs direkt, åt alla håll, om något så bara andas rasism, är det mycket märkligt att det här inte ens har noterats.

Min första reaktion på den här situationen var, att det här är ett suveränt bevis på hur fel det kan bli när något så kontextberoende som idébaserad konst behandlas slarvigt och oinformerat. Självfallet var det inte Bengtsons intention att plagiera installationen vid Donau eller att på något sätt göra narr av ett begånget massmord. Hon fick snarare, enligt en artikel i Sydsvenskan 2014, ”en kalldusch” då hon fick höra talas om järnskorna vid Donau. Med rätta. Det märkligaste här är dock, att vetskapen nådde både henne och Malmö Stad innan verket hunnit genomföras, och det var här något måste ha gått riktigt galet. Hur kunde de besluta sig för att slutföra projektet? Helt utan modifikationer? Jag är genuint förbryllad över hur beslutsprocessen kan ha sett ut. Det rörde sig inte längre om slarv, okunskap eller ens naivitet, utan en förvånansvärt stor brist på omdömesförmåga.

I ett kulturklimat där det huggs direkt, åt alla håll, om något så bara andas rasism, är det mycket märkligt att det här inte ens har noterats. Vilket jag antar beror på att vi inte varit medvetna om det. Men vi förtjänar att känna till de kopplingar och associationer Way To Go ger, och därmed ges möjlighet att kräva att något görs åt saken. Inga minnesmärkes-skändningar på våra gator, helt enkelt, och jag är säker på att vi malmöbor har en alltför välkalibrerad moralkompass för att kunna acceptera det här. Denna naiva trivialisering av ett begånget brott mot mänskligheten som Way To Go i förlängningen utgör, är en förolämpning mot alla som tror på mänskliga rättigheter. Hade jag varit i Malmö Stads skor hade jag tagit det här på största allvar och gjort något åt det, bättre nu än aldrig. De kan flytta på skorna (det finns alltid ställen som behöver piggas upp) eller rentav ta bort dem. Gör om, gör rätt helt enkelt, och gör det fort! Det här är oacceptabelt.

The post En konstskandal i offentligheten first appeared on Opulens.

ESSÄ. Idag startar vi serien Helgläsning som sista publicering på fredagar. Ett återkommande inslag av längre texter som får avsluta Opulensveckan. Först ut är Michael Nyhaga som filosoferar kring kärleksrelationer och den plats, samt offentliga konst som omgärdar den, han sedan åtta år kallar sitt hem.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mariatorget är en av få platser på Söder i Stockholm som ännu inte helt övertagits av välbeställda barnfamiljer där föräldrarna jobbar inom media, är musiker, journalister, konceptkonstnärer eller grafiska formgivare. Det bor fortfarande pensionärer runt parken och fyllona fylkas där på bänkarna när våren kommer. Mariatorget är strikt talat snarare en park än ett torg. Den har gräsmattor, planteringar, gångstigar, träd och blomsterrabatter. Det är dock en mycket liten park som mäter 180 meter i den nord-sydliga riktningen och cirka 50 meter utmed kortsidorna mot Hornsgatan och Sankt Paulsgatan.

Jag flyttade hit 2011 som relativt nyskild efter ett tjugofemårigt äktenskap. Det var en galen tid. Nätdejtande och ensamhet, calvados och smatter av regn mot plåttaket utanför mitt sovrumsfönster. Ett par måsar brukade väcka mig på morgnarna genom att picka med näbbarna mot fönstret. Jag genade ofta över parken och gick förbi fontänen som bildar dess centrum, Tors fiske, som skildrar asaguden Tor i strid med en drakliknande varelse. På något sätt kände jag igen mig i statyn, i kampen den skildrade. Den väckte en genklang i mig, något som svarade.

Mina minnen av relationer är minnen av platser, av städer, hus och gator. Sådana som kommit och gått. Offer för den seriella monogamin och det moderna vagabonderiet.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Precis som platser har kärleksrelationer sin egen karaktär. En del är kanske inga behagliga ställen, men utsikten är kanske är hänförande och det doftar tång från havet. Andra kan vara en behaglig och varm glänta i skogen. Alla är olika. Det är lätt att förstå att det är så, men kan vara svårt att sätta fingret på vad som gör en relation speciell.

Att kärleksrelationer precis som platser är unika bör du inte tolka negativt. Din partners exmän eller exkvinnor är unika för honom eller henne. Visst. I någon mening kommer du aldrig att kunna ersätta dem. Men det betyder också att du inte är utbytbar.

Om din partner lämnar dig kommer hon eller han alltid att få något annat.

*

En bronsbyst i norra delen av parken föreställer Emanuel Swedenborg — som bodde på Hornsgatan i närheten. Kvarteret där hans bostad låg heter Mullvaden och blev känt på sjuttiotalet när det ockuperades av blomsterbarn och vänsteraktivister. Trots att Swedenborg själv aldrig var gift — enbart förlovad en kort period — spelade äktenskapet en framträdande roll i hans variant av kristendomen som har anhängare runt om i världen: Nya kyrkan. Han trodde att äktenskap var instiftade av Gud och att de fortsatte efter döden (en religiös föreställning som förutsatte en helt annan skilsmässofrekvens och syn på varaktighet i relationer än dagens). Äktenskapet var ett slags självförverkligande, det gör oss till de vi verkligen är eller bör vara. Långt innan all normkritisk genusdiskussion ansåg han att mannen i äktenskapet representerade visdomen och kvinnan kärleken. Äktenskapet speglade religionen där förnuft och känsla förenas.

Med Swedenborgsgatan och Bellmansgatan i närheten sätter två historiska kulturgestalter sin prägel på Mariatorget. Carl Michael Bellman föddes och växte upp i närheten av den öppna stadsplatsen. Den kom till 1759 när Bellman var tonåring, för att man behövde en brandgata mot dåtidens stadsgissel, bränderna. Först kallades platsen Hornstorget men den dåvarande kungen lät platsen ett decennium senare, efter att man lovat att upphöra med offentliga avrättningar där, få namnet Adolf Fredriks torg.

Swedenborg blev en gammal man och dog när Bellman var 32 år. Bellman som hyllade de tillfälliga relationerna och mötena. Möjligen såg Swedenborg någon gång den lille Bellman rulla ett tunnband längs med torget med några andra odrägliga småttingar. Kanske blev han irriterad och hötte med käppen när de sprang framför hans ben. Eller så log den gamle andeskådaren bara överseende och tänkte på sin egen stränga uppväxt i biskopshemmet.

Fram till 1905 var dåvarande Adolf Fredriks torg ett salutorg, men sedan blev det allt mer en stadspark. 1959, i samband med att tunnelbanestationen byggdes, fick platsen namnet Mariatorget. För att undvika förvirring för resenärerna, får man anta. Adolf Fredriks kyrka finns ju i en annan del av Stockholm och den närmaste kyrkan heter Maria Magdalena.

Förutom Swedenborgsstatyn och fontänen Tors fiske finns ytterligare två statyer på Mariatorget: Snöklockan, en naken ung kvinna, och Tjusningen, en änglalik och avklädd pojkgestalt. Tjusningen är en pojkkropp med en relativt vanlig pojkpenis, inte den förkrympa bebissnopp som ofta finns på statyer av såväl män som pojkar. Tjusningen och Snöklockan är placerade mittemot varandra på likadana socklar och på varsin sida av gångvägen som löper genom parken. Skulptören, Per Hasselberg, var känd i slutet av artonhundratalet för sina sensuella kvinnofigurer. Han skapade Tjusningen 1880 med en ung pojke som förlaga. Snöklockan skulpterades fram året därpå med en italiensk flicka som modell.

Snöklockan och Tjusningen verkar omedvetna om varandras existens. Eller så spelar de ointresserade. Snöklockan håller handen för örat och lyssnar inåt. Hon är inte riktigt med. Tjusningen har sin uppmärksamhet riktad mot en fågel i sin utsträckta hand. En fågel som han ser bortom med en blick som strävar vidare ut i tomma luften.

Vilka bilder fanns i konstnärens huvud när de bägge figurerna, nakna och av olika kön, förlänades med en sådan likgiltighet för varandra och omgivningen?

Femhundra meter bort i Gamla stan ligger ett tjusigt hus från början av nittonhundratalet med en stiliserad vulva i fasaden och en gråtande man ovanför — en så kallad hanrej, en man med otrogen hustru som i den folkliga bildkonsten ofta avbildades med horn. När det regnar faller dropparna som tårar från hanrejens ansikte ner över kvinnokönet. Bakgrunden till den gråtbestänkta fittan lär vara att hustrun till byggherren och husets ägare — affärsmannen Carl Smitt som bodde i etagevåningen högst upp — låg med en annan och Carl beställde konstverket på husfasaden som ett bittert rop ut över Skeppsbrokajen och vattnet.

Kanske är det ännu ett kärlekstrauma som ligger bakom Per Hasselbergs ointresserade statyer som vänder sig från varandra på Mariatorget. Kanske är det lagen om minsta intresse, vad vet jag.

I ett hörn av Mariatorget är en grinande och naken kerub utmejslad i stenfasaden ovanför ingången till 7Eleven. Han sitter bredbent förankrad på en djävulsfigurs huvud vars horn han håller fast sig i.

Lille Cupido har gått vilse.

Många rastar sina hundar i parken. På sommaren solar man och har picknick på de underdimensionerade och söndernötta gräsmattorna. Vissa morgnar har tiggarna högljudda morgonmöten vid en av de bänkar som omgärdar springbrunnen. Som nyskild kunde jag sitta på den grönmålade bänken mellan Tjusningen och Snöklockan och fundera på hur det blev som det blev. Jag satt där och tänkte på vad som hänt och varför.

Som om ett sådant svar skulle haft något värde, erbjudit någon hjälp eller gett mig en möjlighet att agera annorlunda.

*

När jag var i tonåren talade vi om lagen om minsta intresse. Den som är minst intresserad och på i en flört eller kärleksrelation — så löd lagen — vinner den andres intresse. Ju svalare och mer ointresserad du är, desto större chans att fånga och hålla kvar intresset hos den du vill ha. Det är som en gungbräda där du ökar din tyngd genom att flytta dig bakåt. Ett slags föregångare till tricken hos nutida raggningsexperter som rekommenderar att man inleder en kontakt med en avvisning eller nedsättande kommentar. Eller till instruktioner i kvällstidningarnas frågespalter om att man ska ta det lugnt och invänta den andres intresse.

Vi vill se mönster, regelbundenheter och lagar. Bläckplumpen visar alltid något. Den kan inte vara enbart en fläck på ett ihopvikt papper. De experiment som kan upprepas är de som leder oss framåt. Det är inte så konstigt att vi ser lagbundenhet även när det gäller kärlek. Men när det gäller relationer tror jag inte på förutsägbarhet. Det finns inga garantier för att lagen om minsta intresse fungerar. Som lag är den mer eller mindre värdelös. I krig och kärlek är allt tillåtet.

Kaosteorin har lärt oss att alla system innehåller en viss grad av oförutsägbarhet. Vissa mer än andra. Ett äktenskap är som ett vädersystem där det är i stort sett omöjligt att göra pålitliga förutsägelser för mer än några dagar framåt. Det är inte som ett urverk eller tåg som tuffar fram på räls. Det är för många faktorer och två fria viljor är inblandade. Din partner kan helt plötsligt välja att göra annorlunda utan att du begriper varför.

Dessutom pågår äktenskap ofta under lång tid, vissa för resten av livet, vilket gör osäkerheten ännu större. Det anske går att förutsäga vädret nästa dag och möjligen nästa vecka, men hur ser det ut om sex månader?

Lagen om minsta intresse handlar mer om makt än förutsägbarhet. Den som säger nej tar makten och bestämmer. Kanske är det den enda lag vi kan tala om här. Att den som säger nej får makt. Men, tyvärr, makt garanterar inte heller den andres intresse.

*

Små dagliga beslut och handlingar håller kärleksrelationen vid liv, skapar och omformar den. När som helst kan relationen ta slut om någon av parterna vill det. Det är okej. Vi bor i ett fritt land. Vi väljer eller väljer inte att fortsätta. Besluten bestäms inte av hur väl vi följer regler och rättesnören.

Kärleksrelationen är en hund. Du klappar den och älskar den och måste släppa tanken på att den en dag kanske dör eller biter dig i handen. Det gäller att inte ställa till det i onödan genom fantasier eller orostankar om framtiden. Vi har det bra nu, måste du tänka.

En kärleksrelation är något som är och om den upphör så är den inte längre. Det är en självklarhet som faktiskt säger något. En före detta kärleksrelation finns inte lika lite som en död människa finns. Något har funnits, men just det finns inte längre. Men det finns minnen, saker man skaffat ihop, ärr från betten i handen och kanske gemensamma barn.

Det är vinter och kallt ute på Mariatorget och jag sätter mig på bänken igen mellan Tjusningen och Snöklockan och undrar vad de håller på med egentligen. Varför lägger de inte korten på bordet? Varför inte lägga ner det där löjliga spelet, det låtsade ointresset?

Tor med sin kamp är lättare att förstå sig på.

*

När jag skriver det här bor jag ihop med en kvinna som jag varit ihop med i fem år. Jag visste vad jag ville redan vid första ögonkastet, på gatan utanför lokalen där vi sågs för vår första dejt. Det kändes som om sökarljuset föll på just mig när jag såg henne. Hon tror mig inte, så vi brukar skoja om det. Hon flyttade in till mig i lägenheten vid Mariatorget i väntan på en större, en fyra som nästan är en omöjlighet i bostadsbristens Stockholm.

Mina barn är vuxna, hennes i tonåren. Det är inte familjebildning som knyter oss samman. Vi skämtar om demens och sjukdomar och pratar om vem av oss som kommer att dö först. Vi har utsett en dansbandshit som vi älskar att hata till vår sång: “Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv.” Som alla någorlunda förnuftiga människor ogillar vi dansbandsmusik, men här finns en poesi i pekoralet som inte kommer av textens kvaliteter utan för att vi — om än ironiskt — gett den en särskild betydelse för oss: “När nattens mörker falnar och stillar sig till ro.” (Men allvarligt… Mörker som falnar..?)

Eftersom jag bodde på barnhem som liten har jag en djupt rotad rädsla för att bli avvisad eller lämnad. Men hon gör mig lugn. Vi har det bra på, som man brukar säga, alla plan. Vi gifte oss för ett par år sen. Ändå kan jag känna oro för den där hunden. För vad den ska hitta på. Men avlägset, som på långt avstånd.

The post Helgläsning: Mariatorget och monogamin first appeared on Opulens.

STIPENDIAT. Just nu visar Konstakademien verk av utställningsstipendiaten Amalia Årfelt.  Vår recensent Maria Johansson har sett utställningen och möter en konstnär som i sitt skapande bjuder på sig själv men aldrig låter sig  ägas.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Amalia Årfelt — utställningsstipendiat
Konstakademien, Stockholm
6/10-11/11 2018

Ibland faller konstnärer mellan stolarna av oförklarliga skäl. Men det betyder inte att hon varit overksam.När Amalia Årfelt som elev på konsthögskolan visade den mångbottnade målningen Bjudningen (en nästan sex meter lång målning med inspiration från Leonardo da Vincis Nattvarden, Rousseau och Picasso) eller ett enormt elefanthuvud som sakta vickade på huvudet tänkte jag att en ny stjärna på konsthimlen var född. Men hennes konst har inte synts i de kommersiella galleriernas utställningar i den utsträckning jag hade förväntat mig.

Årfelt har som många flitiga konstnärer en stor produktion bakom sig. Det rör sig om en produktion som består av målningar, skulpturer, grafiska blad och utsmyckningar på offentliga platser.

Hennes statyett Gullspira, som fått sitt namn efter geten i Laura Fitinghoffs bok Barnen från Frostmofjället, med förgyllda horn och en skälla i äkta guld, delas ut varje år som filmpris till någon som gjort goda insatser inom barnfilmen. Samma get finns sedan 2017 att se i ett större format på en gågata i Sollefteå.

När man går in i Amalia Årfelts värld är det lätt att tro att man går in i paradiset. I första ögonblicket verkar hennes bildvärld och estetik naiv och kan kanske till och med te sig lite för snäll. Men det är den inte.

Den är däremot generös, färgglad, och organisk. Dekorativ men också subjektiv. Sedan  — helt plötsligt, liksom som när du bara tittat bort ett ögonblick, har hon inlemmat tillvarons mörka och mer lömska sidor i sin lustgård.

Årfelt bjuder på sig själv men låter sig aldrig ägas. Som konstnär äger hon sin värld men gör inte några vårdslösa övertramp. Hon försöker aldrig få något att verka vara något annat än vad det är och hon konstruerar inte.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det är så att Årfelt målar mycket och i både stort och smått format. Ibland är målningarna en aning flacka men så plötsligt stramar hon upp bildvärlden. Balanserar motsatser som öppet och slutet, tillfälligt och planerat, inbjudande och nonchalant med varandra.

På samma sätt jobbar hon med skulpturerna, många till antalet och i växlande format och material. Ibland liksom hastigt gjorda och sedan omsorgsfullt, genomtänkt, skarpt.

Det verkar som att hon tålmodigt och lagom nonchalant väntar in sina figurer tills de skapat sitt eget universum. Trumpna, glada, lömska, sura eller bara vänliga är de sedan plötsligt där med en fullständig självklarhet.

The post Generös och organisk bildvärld first appeared on Opulens.