TILLFÄLLIGHETER. ”Det är som när regissör och manusförfattare väljer bland olika slut på en film.” I årets sista krönika blickar Lars Thulin bakåt i tiden och reflekterar över hur tillfälligheter kan få livsavgörande betydelse. Till exempel en trasig Ford Granada.

Har ni någon gång låtit ödet styra livet? Jag har gjort det vid ett tillfälle och ödet valde rätt.

Detta hände i Västerbotten i juletid. Jag var på finalen av min praktik på lokalradion. I den ingick att producera ett längre program och mitt skulle handla om vildmarksgruvan i Stekenjokk i Lappland. Där bröts koppar och zink 1976 ‒ 1988. Närmaste ort var Klimpfjäll, som drabbades av om inte guldrusch så dock kopparrusch. Här byggdes bostäder, skola, butiker, hotell, till och med simhall. Samt en vårdcentral, bland annat bemannad av en barnmorska – Raia.

Det om något visade väl framtidstron i samhället. Via telefon bokade jag en intervju. Jag hade väntat mig en äldre kvinna med håret i stram knut, foträta skor, vit rock och bister stämma.

Jag var förlorad.

Så var inte Raia. När jag såg henne drabbades jag av en känslomässig tornado. Hon var 30 någonting och en tolvpoängare på en tiogradig skala. Allt var perfekt – ögonen, det inbjudande leendet, rösten. Hon satt avslappnad på en brits i sitt mottagningsrum och var klädd i blått, tajt och noppigt Helly-Hansen-underställ, inte världens mest sexiga plagg. På hennes nätta och kurviga kropp blev det ett raff-set. Hon påminde om en loj katt som ligger uppkrupen i ett soligt hörn i soffan, spinner och vällustigt sträcker ut sig för att bli smekt, nästan kräver det. Men sylvassa klor för att fånga ett byte finns indragna i tassarna.

Jag var förlorad. Hon såg det nog efter högst tjugo sekunder och spelade på det. Flörtade skämtsamt med mig, lågmält men påtagligt. Drog förstås på med detaljer om vad som händer kvinnokroppen vid graviditeter. Då log hon inåtvänt. Kattens klor skymtade fram genom mjuk päls. När jag efteråt lyssnade på vårt bandade samtal stod det klart att jag underkänts i ämnet intervjuteknik. Jag lät helt förvirrad.

Så jag ringde och bad om en uppföljande intervju nästa dag. Jag sade att hon skulle bli viktig i programmet så jag behövde veta mer. Huvudorsak var att reda ut mina känslor. Främst för att jag älskade en tjej i Stockholm mer än jag älskat någon tidigare, och som jag var övertygad kunde bli kvinnan i mitt liv. Nog ville hon. Men så hände det här.

Mötet redde ut en del. Fast tornadon fortsatte när hon pratade om sig och sin vardag. Vi levde på olika planeter. Hon klarade säkert att gräva ner sig i snön på fjället när stormen ven, hon var nog mästare på flugfiske och kunde med största sannolikhet ta ur en nyskjuten älgtjur.

Fast å andra sidan – kärlek sägs besegra allt.

Lika säkert var att hon skulle hata att besöka ett rökigt diskotek och dricka blaskig öl. Avskytt trängseln på T-centralens tunnelbanestation. Skrattat sig redlös då hon såg Stockholms skidbacke Högdalstoppen. Vi kunde nog aldrig riktigt mötas.

Fast å andra sidan – kärlek sägs besegra allt. Mannen av folket får ju prinsessan och pigan blir lycklig med prinsen. Skulle jag kunna ta jägarexamen och lära mig köra snöskoter? Allt snurrade i skallen som olikfärgade plagg i en torktumlare. Hon skavde i mig, trots att vår enda fysiska kontakt varit två handslag. Till sist gjorde jag en feg men romantisk dumhet. Lät ödet avgöra, när jag själv inte kunde.

Grejen var en bil. Jag hade kört mot Klimpfjäll i en av radions bilar, en stor och svajig Ford Granada. Men den hade låtit konstigt. I Vilhelmina svängde jag in på en verkstad. Jag ville inte fastna på ödsliga vildmarksvägar. Mekanikern sade att det skulle ta tid, för de hade mycket att göra. Därför hyrde jag en Volvo 343 för att fortsätta till Klimpfjäll där jag hade bokat hotell.

På fredagsmorgonen var mitt jobb färdigt och 343:an skulle återlämnas. Så jag måste åka tolv mil till Vilhelmina. Om Forden inte var klar fick jag lämna den och ta bussen till Umeå. Sedan skulle en kille som jobbade för radion köra bilen tillbaka. Men om den var fixad var det ingen som behövde den förrän på måndagen. I så fall skulle jag ta den och återvända till Klimpfjäll för att utforska Raia-spåret, även om det kanske var dödfött. Valet blev någon annans, en oansvarig väg ut. Som att singla slant.

Den röda Granadan stod med öppen motorhuv i verkstaden. Det var något med vattenpumpen och drev som var dåliga. Delar hade beställts, men skulle komma tidigast på måndag. Killen i den skitiga overallen beklagade och försökte trösta med trasiga Marie-kex samt kaffe som nog stått på värmeplattan sedan tidig morgon. Två timmar senare satt jag på bussen. Intalade mig att det som hänt var bäst.

För jag visste inte vad jag skulle skriva.

Fast storyn tog inte slut där. I januari sändes mitt program och någon vecka senare fick jag ett brev hem till Hägersten. I kuvertet ett ark med små bokstäver – skrivet av Raia.

Hon hade hört programmet, gillat det och sökt mig. Funnit att jag slutat på radion, men fått min adress av redaktionen. Raia tyckte att våra möten varit fina, hon hade tänkt mycket på dem och på mig. Men förstod att chansen att jag av en händelse skulle passera Klimpfjäll var liten. Ändå ville hon ”att jag skulle veta”. Jag blev mer arg än glad – det där låg bakom mig och fick inte röra till det. Inte störa min nu fullt besvarade kärlek i Stockholm. Jag gjorde något fegt igen, valde att inte svara. För jag visste inte vad jag skulle skriva.

I dag befinner jag mig i ett lyckligt 39-årigt äktenskap med min Stockholmstjej. Och när man fått förmånen att nå mogen ålder är det ofta roligare att titta bakåt än framåt. Då kittlar det att fundera på vad som hänt om verkstaden i Vilhelmina haft större lager med reservdelar. Det är som när regissör och manusförfattare väljer bland olika slut på en film. I ett kanske jag blev reporter i Lappland som på helgerna drack kokkaffe ur en kåsa på fjället med Raia vid min sida. Hon i Helly-Hansen-dress.

The post En trasig Granada styrde mitt kärleksliv first appeared on Opulens.

LYRIK. I Christian Wåhlanders dikt gestaltas ett motiv som genom litteraturhistorien lockat många poeter. Det handlar om tiden som fenomen och vad den gör med oss. [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tiden

Tiden rinner mellan någons händer
Och i tiden befinner jag mig
Rinnande
Genom någons händer

Tiden rinner mellan någons händer
Denne någon lyfter ena handen
Och torkar sig om pannan
Emellanåt

Ansvaret
Ansvaret för tiden
Får tidvatten att strömma
I någons panna
Och någon torkar bort tidvattnet
Med sin hand

Tiden strömmar
Sätter en norm
Och jag sluter mig kring denna norm
Antar den strömmande normens form

Det finns krafter
Starka krafter
Krafter som formar tiden
Krafter som är normen
Normen är kraften
Kraften som likriktar
Kraften som krossar barnets drömmar
Anpassning
Anpassning

Så att du en dag passar in i
Den kista
Ödet snickrat ihop åt dig
Snickrat
Med sina händer
Som då och då
Torkar bort
En tidvattenström
Från sin kind

Ödet med sina händer
Som då och då knyter sig
Och slår
Slår
Och slår dig sönder och samman

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Lyrik: Tiden first appeared on Opulens.

POTENT. “Det är ett upphöjt språk där det arkaiska och samtida, gåtfullhet och pregnans har samma dignitet. Fokus ligger på mänsklighetens eviga frågor om ett oblitt och oundvikligt öde, ansvar, skuld, tragisk ironi och hybris.” Lena S. Karlsson om Eirik Stubøs iscensättningar.

Oidipus/Antigone av Sofokles
Översättning: Marie Lundquist
Scenografi: Kati Gravklev
Regi: Eirik Stubø
Medverkande: Reine Brynolfsson, Sanna Sundquist, Stina Ekblad, Hannes Meidal, Gunnel Lindblom, Ellen Jelinek, Rasmus Luthander, Johan Ulveson, Kicki Bramberg, Per Mattsson, Maria Salomaa, Hans Klinga, Pontus Gustafsson, David Book med flera.
Stora scenen, Dramaten.

Oidipussagan är förmodligen världens mest potenta myt, med den som bakgrund skapade Sofokles först dramat Antigone cirka 442 före vår tidräkning och senare Kung Oidipus år 427, en guldålder för det antika dramat. I Eirik Stubøs iscensättningar av Sofokles dramer på Dramatens Stora scen väljer han att spela dramerna i historisk följd; Antigone är en av Oidipus fyra barn med Iokaste, den kvinna han äktat utan att veta att det är hans egen mor.

I samarbete med den utsökta poeten och översättaren Marie Lundquist har Eirik Stubø skapat ett hårt nerstruket och avskalat drama på basis av tidigare tolkningar, av Emil Zilliacus Kung Oidipus från 1942 och Hjalmar Gullbergs Antigone från 1935. Det är ett upphöjt språk där det arkaiska och samtida, gåtfullhet och pregnans har samma dignitet. Fokus ligger på mänsklighetens eviga frågor om ett oblitt och oundvikligt öde, ansvar, skuld, tragisk ironi och hybris.

Visuellt är föreställningen bländande vacker trots att man arbetar med små medel. För att förlägga Sofokles verk till ett drama utom tiden har regissören Eirik Stubø valt att frilägga hela Dramatens Stora scen där suggestivt drivande dimmor och rök, skuggeffekter och sparsmakade projektioner i stort sett utgör hela scenografin, stämningsfullt underbyggd av Ellen Ruges eleganta ljusdesign. Kostymerna är nutida, eleganta och diskreta i svart och benvitt. Dröjande scenerier understryker textens allmängiltighet och aktualitet. Tätheten i dialogen understryks av att skådespelarna för att undvika det bombastiska crescendon som texten ibland inbjuder till har högtalarförstärkning. Sparsmakad är också de musikaliska elementen, förutom några karakteristiska Led Zeppelinriff som understryker Antigones revolt.

Om man vill vara lite vanvördig skulle man kunna kalla Oidipus för världens äldsta whodunnitdrama, även om poängen är att publiken känner till den förbannelse som vilar över Oidipus, som hos Hitchcock. Oraklet förutspår att Oidipus ska döda sin far och äkta sin mor. Av herdar har Oidipus satts ut i ödemarken för att dö, ett öde han undgår genom att adopteras av en annan kunglig familj. När han i vuxen ålder får kännedom om sin förbannelse flyr han till Thebe, där han dödar sin far Laios i ett vägskäl av misstag, löser sfinxens gåta och utropas till kung. Han gifter sig med Laios maka Iokaste. Femton år senare uppdagas det av siaren Teiresias att Oidipus är den skyldige, Iokaste tar sitt liv och Oidipus släcker sina ögons ljus med ett guldspänne han tagit från Iokastes klädnad.

Antigone är en fortsättning på Oidipusdramat och utgår från de fyra barnens öde efter Oidipus frånfälle. När bröderna Eteokles och Polyneikos dödar varandra i strid om makten i Thebe väljer kung Kreon att inte ge den förmätne förrädaren Polyneikos en grav. Antigone utmanar makten genom att symboliskt jorda sin bror för att han ska kunna finna vägen till dödsriket Hades. Straffet för Antigones trots är döden, men för henne är familjens heliga tradition och gudarnas påbud viktigare än Kreons makt. Det handlar om maktens arrogans och förmätenhet i strid med civil olydnad och ungdomlig lidelse.

Förenkling i ordets bästa bemärkelse präglar Eirik Stubøs regi, av de stora körpartierna återstår tre röster, Johan Ulvesons körledare samt Kicke Brambergs och Per Mattssons, vars uppgift är att kommentera och ge röst åt det djupast mänskliga, den gudomliga visdom som Sofokles vill förmedla. Den androgyne siaren Teireisias är den som har alla gåtor i sin hand, spår ofärd och avslöjar det förgångna, här i Gunnel Lindbloms gestalt som bjärt kontrasterar den mondäna kungamakten, den stavförsedde blinde som ledsagas av en vacker schäferhund som en erinran om det djuriska i människan: Homo homini lupus, människan är människans varg.

Reine Brynolfssons plågade Oidipus tvingas att se de forna brotten avslöjas under allt djupare förtvivlan, medan Stina Ekblads Iokaste i det längsta förnekar det uppenbara innan hennes plågade insikt driver henne att ta sitt liv. Det är vacker och gedigen skådespelarkonst av bästa dramatenkaliber. Gripande är också den trosvissa Antigone, rakt och segervisst spelad av Sanna Sundqvist, en rakryggad rebell som vägrar att underkasta sig. Hannes Meidal gör en potent och kompromisslös Kreon, en ofrivillig maktspelare som ställs inför de svåraste valen som kung och individ, fast i gudarnas garn.

Eirik Stubø har skapat en förunderligt vacker föreställning, som bär hans otvetydiga signatur, genomsyrad av en måttfullhet och elegans.

The post Vacker och gedigen skådespelarkonst first appeared on Opulens.